Blogg

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB > Blogg

Rättssäkerheten sitter i språket

Posted on by Pernilla Berlin

”Det svenska språket är ett vackert språk. Vi kan skriva väldigt vackra romaner och effektiva kommunala rapporter!”, enligt komikern Özz Nûjen. Skämt åsido, jag kan som jurist verkligen skriva under på att det svenska språket är avgörande för vår rättssäkerhet.

Jag har tidigare jobbat som statstjänsteman och denna regel styrde mitt arbete: ”Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.” (9 § Förvaltningslagen). Regeln uttrycker att rättssäkerheten har företräde framför snabb, billig och enkel hantering. Därför är det så frustrerande att se hur myndigheter slarvar med handläggningen i ”effektiviseringens” namn. Jag tänker exempelvis på språk och begriplighet.

Men först, vad är ett språk/kommunikation? Det är inte bara talade och skrivna ord och grammatik utan det handlar alltid även om kroppsspråk, klädval, ordval, tonläge, syftning, allmänbildning, kulturella referenser och kan bero på måendet. Därmed är språkhantering extremt viktig i myndighetsutövningen, där ”det allmänna” (stat och kommun) har makten över individen och ska utreda individens behov av och eventuella rätt till stöd eller förmåner. Det handlar om ärenden som ska avgöras hos Försäkringskassan, Polismyndigheten, Migrationsverket, sjukvården, socialförvaltningen och så vidare för målsägande, brottsmisstänkta, patienter och sökande, såsom asylsökande.

I förvaltningslagen beskrivs även myndigheternas utredningsansvar: ”En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning. Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen.”

Jag menar att bestämmelsen borde användas mer tvingande, alltså ställa högre krav på att de enskilda ska få möjlighet att förstå handläggningsprocessen och att få förklara sig. Hur ska de offentligt anställda annars kunna utreda och avgöra ansökningar och ärenden på ett rättssäkert sätt? De måste hantera sitt tolkningsföreträde med respekt, vilket utgör kärnan av de mänskliga rättigheterna.

Att handlägga migrationsärenden, psykiatriärenden, brottmål med mera rättssäkert beror på hur de involverade personerna uttrycker sig, tolkar, förstår, analyserar, bedömer och beslutar. Kvaliteten på det underlag som tas fram för att beslutsfattare av olika slag ska fatta beslut om myndighetsutövning gentemot den enskilde är därför av oerhörd vikt.

Det handlar därför om att vara väl påläst, ställa relevanta frågor och ställa fler följdfrågor så att utredningsunderlagen kan formuleras korrekt, på begriplig svenska samt att använda tolk på ett effektivt och rättssäkert sätt. Det innebär exempelvis att handläggaren/protokollföraren måste förstå att en tolk, i utredningssammanhang, inte bara översätter ordagrant, utan även måste säkerställa att utredaren och den enskilde förstår varandra. Många gånger har utredaren svårt att uttrycka sig enkelt och tolken har svårt att uttrycka sig korrekt på svenska och då måste utredaren/protokollföraren lägga sig vinn om att anteckna det som utredaren har förstått att individen menar. Annars kan det bli stor förvirring vid protokollgenomgången i efterhand och prövningen riskerar att inte bli rättssäker. Handläggaren måste även se till så att protokollet är renskrivet på begriplig svenska, även om det skulle innebära längre tid för tjänstemannen att skriva protokollen. Emellertid i nästa steg av ärendehandläggningen, när en annan tolk (så måste det vara av rättssäkerhetsskäl) ska översätta protokollet, blir det för individen och andra inblandade mer tydligt vilket innehåll i underlaget som kommer att ligga till grund för det kommande avgörandet.

Vi rättsliga ombud och offentliga biträden har en viktig roll att spela i att säkra att beslutsunderlaget blir så rättvisande som möjligt. Därför använder vi olika tolkar vid olika tillfällen och vi väljer rätt kompetens på tolken beroende på samtalets ändamål.

Tyvärr förekommer dålig grammatik, svårbegripliga ordval och felstavningar i protokollen från exempelvis asylutredningar, varför vi ombud behöver ägna mycket arbetstid åt att räta ut rent språkliga frågetecken som uppkommer vid uppläsning och godkännande av protokollen. Man kan säga att myndigheterna ”outsourcar” kvalitetskontrollen till de offentliga biträdena genom att tillåta sina handläggare att skicka ibland hopplöst obegripliga protokoll till oss för genomgång med våra klienter. Det resulterar i onödigt höga ersättningsyrkanden från vår sida, vilket myndigheter och domstolar ofta dessutom sätter ner eftersom staten har som mål att hålla nere kostnaderna. Konsekvenserna av denna ordning blir antingen att beslutsunderlaget blir tveksamt, eller att de offentliga biträdena de facto i stor utsträckning tvingas arbeta gratis för att kunna göra ett bra jobb för sin klient. Det sistnämnda är något som de flesta som arbetar med migrationsrätt har drabbats av.

Regeringen har i veckan tillsatt en utredning som ska se över ersättning till rättsliga biträden. Det handlar om att få en rättvis rättegång och en rättvis prövning, och möjligheten att få alla relevanta frågor prövade på ett effektivt sätt, enligt Justitieministern. Låt oss hoppas att utredningen inser att det väsentliga är att ärenden avgörs på rättssäkert underlag där den enskildes uppgifter har tolkats och noterats korrekt. Helst från början. Och att det slås fast att statens kostnader för offentliga biträden och tolktjänster har med rättssäkerhet att göra, och därför ska budgeteras för. Rättssäkerhet kostar pengar men det måste få kosta. För vår allas skull!

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB är språkintresserade och språkkunniga. Vi gör allt för att i våra uppdrag bevaka att texter, översättningar och tolkningar blir korrekta så att beslutsunderlagen ger de bästa förutsättningarna för att rättssäkerheten ska upprätthållas för våra klienter.

–  Biträdande jurist Pernilla Berlin

Adoption på grund av utvisningshot?

Posted on by Lea Rovinski

För någon vecka sedan kunde man i diverse tidningar läsa en artikel med rubriken ”Familjehemsföräldrarna/vårdnadshavare får inte adoptera utvisningshotade Lisa*”. Jag läste några artiklar och kände att det var en riktigt tråkig historia. Min juristnyfikenhet väcktes och jag började därefter även gräva efter domar från tingsrätten och hovrätten. Denna blogg kommer att vara en genomgång av den aktuella lagstiftningen kring adoption och domstolens resonemang i detta fall. Jag kommer alltså inte att beröra den migrationsrättsliga aspekten av denna fråga. Det är också viktigt att poängtera att frågan kring adoption och den processen skiljer sig oerhört från den migrationsrättsliga processen. Det är tingsrätten (och därefter hovrätten som överinstans) som dömer i adoptionsfrågan medan Migrationsverket (och migrationsdomstolen som överinstans) som beslutar gällande uppehållstillstånd. Det är två parallella processer som kan pågå samtidigt och påverka varandra, men det är två olika instanser som behandlar två skilda frågor. 

För den som har missat ”fallet Lisa” är det lämpligt med en kortare sammanfattning och en tidslinje.  

Lisa föddes i Sverige i december 2014. Hon har bott hos makarna Ström under flera kortare perioder från och med år 2016. Sedan februari 2020 har Lisa haft sitt stadigvarande boende hos makarna Ström*. Mellan år 2020 till 2021 har Lisas biologiska mamma Frida* bott i familjehemmet tillsammans med Lisa. De perioder som Lisa inte har bott hos makarna, mellan 2016 och 2020, har hon bott tillsammans med sin mamma Frida eller hennes närmast anhöriga. I september 2021 placerades Lisa ensam hos makarna Ström och vårdnaden om Lisa överflyttades till dem i mars 2023. Sedan september 2021 har Lisa haft ett regelbundet umgänge med sin mamma Frida. Lisa har alltså under hela sin uppväxt antingen bott tillsammans med sin mamma Frida eller i vart fall haft regelbundna och omfattande umgängen med henne. 

Hur ser lagstiftningen ut? 

Enligt föräldrabalken får ett barn adopteras endast om det med beaktande av samtliga omständigheter är lämpligt. Vid alla frågor som rör adoption av ett barn ska barnets bästa ges störst vikt. Den som adopterats ska anses som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Det innebär att det rättsliga förhållandet till de tidigare föräldrarna helt upphör.  

Vilken bedömning gör domstolarna angående makarna Ströms ansökan om adoption av Lisa? 

Hovrätten konstaterar att mamma Frida och dotter Lisa har levt tillsammans under stora delar av Lisas uppväxt, att Lisa har uppfostrats av sin mamma och haft regelbundna umgängen med mamman. Mamma Frida har medgett adoption men uttryckt en önskan om att även i framtiden ha kontakt och umgänge med dottern Lisa.  Hovrätten finner att mamma Frida har varit Lisas viktigaste anknytningsperson och att det är hon som har haft det huvudsakliga vårdnads- och fostranansvaret för Lisa. De finner att det inte kan uteslutas att en återförening mellan mamma Frida och dotter Lisa kan komma att ske samt att den tid som Lisa bott ensam hos makarna Ström har varit förhållandevis kort. Vårdnadsansvaret som makarna Ström har haft för Lisa har dessutom uppgått till knappt ett år.  

Hovrätten lyfter att även om det ur ett kortsiktigt perspektiv kan framstå som att en adoption är till Lisas bästa, kan en adoption få icke överblickbara negativa konsekvenser för henne. T. ex. riskerar en adoption att på sikt leda till att Lisas rätt till sin etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund tas ifrån henne om adoption beviljas, vilket i sin tur kan leda till känslor av rotlöshet. Med beaktande av de rättsliga effekterna som en adoption får, innebär det en risk för att mamma Frida helt utesluts ur Lisas liv om adoption beviljas.  

Sammantaget gör både tingsrätten och hovrätten bedömningen att en adoption under nu aktuella förhållanden inte är lämplig och avslår ansökan om adoption. 

Egna reflektioner 

Utifrån regleringen och lagstiftningen som tillämpas i Sverige, där barnets bästa ska sättas i främsta rummet och ges störst vikt kan jag endast instämma i domstolens bedömning om vad som är lämpligt gällande adoptionen av Lisa. Oaktat hur god kontakt och fin relation hon har med makarna Ström, har hon en mamma som hon har en nära och god relation till också, som är hennes främsta anknytningsperson och som har varit närvarande och delaktig under hela hennes liv. De rättsliga effekterna av en adoption skulle innebära en risk för att mamma och dotter inte har några juridiska band till varandra, inte har rätt till umgänge eller delaktighet och på så vis riskera att helt uteslutas ur varandras liv. 

Det är däremot oerhört tråkigt om Lisa utvisas ur Sverige. Det ett barn som föddes och har vuxit upp i Sverige och har stark anknytning till landet. Jag har förståelse för att makarna Ström ansökte om adoption som ett försök att behålla Lisa i Sverige i stället för att hon utvisas.  

Har du frågor kring adoption eller migrationsrätt är du välkommen att kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen. 

*Personerna heter egentligen något annat

–  Advokat Lea Rovinski

Varför ett Målsägandebiträde?

Posted on by Louise Lewén Broberg

Vad gör ett målsägandebiträde?
Ett målsägandebiträde är en advokat eller en jurist, t ex en biträdande jurist som arbetar på en advokatbyrå. Ett målsägandebiträde är något ett brottsoffer (målsägande) kan få förordnat vid till exempel sexualbrott, misshandel, olaga frihetsberövande, rån eller annat brott som skulle kunna ge fängelse för den som har begått brottet. Det är möjligt för brottsoffret att själv önska vem som ska utses till målsägandebiträde. Att själv välja målsägandebiträde kan vara en bra idé då det är viktigt att brottsoffret får ett målsägandebiträde man har förtroende för.  Känner man inte till någon som kan vara målsägandebiträde, väljer tingsrätten ut någon. 

Det är viktigt att som brottsoffer vara medveten om att åklagaren och polisen har en helt annan roll än vad vi som målsägandebiträde har. Ett målsägandebiträde har ett klientperspektiv och företräder därmed klienten, medan polisen och åklagaren företräder staten.

Varför är det viktigt att få ett målsägandebiträde och särskilt tidigt i processen?
Ett målsägandebiträde är ett stöd för brottsoffret, hela vägen från första polisförhöret till dess att en eventuell dom kommer och till dess att domen fått laga kraft (inte längre kan överklagas). 

Det är därför särskilt viktigt att få ett målsägandebiträde tidigt i processen och inte gå på polisförhör utan att ett målsägandebiträde är närvarande. Målsägandebiträdets rätt att närvara vid förhör framkommer av 23 kap. 10 § RB.  

Det kan ibland tyckas onödigt med ett målsägandebiträde, men för det mesta inte. När någon har blivit utsatt för brott befinner sig brottsoffret ofta i en mycket jobbig situation. Det kan innebära en drös med jobbiga funderingar och känslor. Det är därför viktigt att ha ett målsägandebiträde som enbart jobbar för brottsoffret och tillvaratar dennes intressen. Ett målsägandebiträde behjälplig med juridiken, vilka förväntningar brottsoffret kan ha, vilken bevisning som kan vara aktuell etc. Det är därför viktigt att brottsoffret redan innan första polisförhöret träffar sitt målsägandebiträde och pratar om sitt ärende och vad som har hänt, detta då ett polisförhör kan upplevas som väldigt påfrestande för flertalet.  

Vid till exempel våld i nära relationer är det inte ovanligt att brottsoffret inte vågar berätta allt som har hänt vid det första förhöret. Speciellt inte för helt främmande människor. Genom att träffa, få stöd och förtroende för målsägandebiträdet innan förhöret kan det göra att det känns lättare att våga berätta vad som faktiskt hänt redan under det första polisförhöret. Målsägandebiträdet kan även genom frågor hjälpa brottsoffret så att denne får fram berättelsen på ett så tydligt och trovärdigt sätt som möjligt till polisen. Det är nämligen otroligt viktigt att det som framkommer i polisförhöret blir rätt.

Hur ska du som brottsoffer göra då?
Prata därför med ditt målsägandebiträde innan förhöret där ni förbereder er på hur det kommer att vara, vad som är viktigt att ta upp etc. Om det är något du inte känner att du orkar berätta för polisen just nu, men kanske orkar senare i processen så kan målsägandebiträdet även hjälpa dig med detta så det framförs korrekt till polisen. Det kan t.ex. handla om att ditt målsägandebiträde förmedlar till polisen att det finns fler saker att berätta men att målsägande ännu inte är redo att prata om det. Annars är risken att du som brottsoffer inte anses trovärdig om du senare under processen kommer med nya detaljer och händelser.  

En förundersökning kan ta lång tid, även där har målsägandebiträdet en viktig funktion för dig. Målsägandebiträdet kan vara behjälplig i kontakt med förundersökningsledare och polis om det gått lång tid etc. Men även se till att du får reda på att den misstänkte nu har blivit förhörd (vilket kan vara jobbigt för många beroende på brott).  

Om det blir aktuellt med rättegång är ditt målsägandebiträde med dig även där. Ditt målsägandebiträde kommer att förbereda dig inför rättegången. Det kan handla om att ni ska slippa sitta i samma rum som den åtalade, att begära skadestånd etc. Ett målsägandebiträde är alltså ditt stöd under hela processen och där för att tillvarata din rätt som brottsoffer.  

Har du blivit utsatt för brott? Tveka då inte att höra av dig till antigen mig eller någon av mina duktiga kollegor på Advokatbyrån Limhamnsjuristen!

 

–  Biträdande jurist Louise Lewén Broberg

 Brottmål hos Limhamnsjuristen

Visitationszoner och Gucci-kepsar

Posted on by Ewa Wressmark

Ett just nu aktuellt ämne som diskuteras både bland jurister, politiker, i massmedia och bland gemene man är Tidöpartiernas förslag om att införa visitationszoner.

Regeringens förslag går ut på att ge polisen ökade befogenheter att kroppsvisitera personer och genomsöka fordon för att söka efter vapen och andra farliga föremål inom ett geografiskt avgränsat område (säkerhetszon). Beslut om att införa en säkerhetszon ska, enligt förslaget, tas av Polismyndigheten. Det får max pågå i två veckor, men kan förlängas genom nytt beslut. Beslutet ska kunna överklagas.

Syftet ska enligt Regeringens förslag vara att kunna använda sig av säkerhetszoner om det ”finns en påtaglig risk för brottslig verksamhet som innefattar skjutning eller sprängning i området, och åtgärden är av synnerlig vikt för att förebygga eller förhindra sådan brottslig verksamhet”

Förslaget innebär alltså att enskilda polismän får befogenheter att ingripa mot enskilda inom en visitationszon som i praktiken kan omfatta en hel stadsdel, och att omfattande integritetsintrång kan komma att ske på skönsmässiga grunder, på enskilda som inte har något med kriminella gäng att göra. Det räcker att vistas i en säkerhetszon, vara klädd på ett visst sätt (kopior av Gucci-kepsar har nämnts i sammanhanget) eller se ut på ett visst sätt, i vart fall enligt Martin Melin.

L-politikern och f d polisen Martin Melin sade vid presskonferensen där förslaget presenterades att: – Alla som går runt med Guccikopiakepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikopiakepsar. Olika grupperingar har en viss stil och det kan ändras, men poliserna i området kan mycket väl berätta vilka märken man bär där.

För att en polisman ska få använda de befogenheterna som lagstiftningen ger måste det vid varje enskilt ingripande finnas en typiskt sett stor risk för att vapen eller andra farliga föremål ska komma till användning vid våldsbrott. Med Martin Melins resonemang föreligger det en större risk att så ska ske då någon bär en kopia av en Gucci-keps.

Förslaget har fått omfattande och allvarlig kritik från remissinstanserna för såväl sitt innehåll, som de former under vilka lagstiftningen tas fram. Diskrimineringsombuds-mannen menar att det finns stor risk att genomförandet blir diskriminerande. Även Advokatsamfundet och Svea hovrätt är kritiska och avstyrker förslaget. JO har betonat att förslaget innebär en begränsning av grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Vidare har JO uttryckt att det är direkt olämpligt att Polismyndigheten ges rätt att meddela föreskrifter om lagens tillämpningsområde. JO ser en risk för en alltför extensiv tillämpning om en myndighet, som kan ha ett intresse av utökade befogenheter, själv ska bedöma om det är proportionerligt att lagen aktiveras på ytterligare platser. Därför avstyrker JO förslaget i den delen. Flera andra tunga remissinstanser avstyrker förslaget helt eller delvis.

Förslaget berör alltså frågor om grundläggande rättigheter till privatliv och integritet, och gränserna för den statliga maktutövningen; det handlar med andra ord om rättsstatens kärna. Människorättsorganisationen Civil Rights Defenders menar att zonerna ökar risken för diskriminering baserad på etnisk tillhörighet.

I alla lagstiftningsärenden är det obligatoriskt att Lagrådet ska granska förslaget innan det leder till en proposition från Regeringen. Lagrådets granskning går ut på att bedöma;
– Hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,

– Hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,

– Hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,

– Om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och

– Vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

För att Lagrådets granskning inte bara ska bli ”ett spel för galleriet” får det inte gå för kort tid från Lagrådets yttrande till ikraftträdande. Detta för att Regeringen ska kunna hinna göra en grundlig analys av vad Lagrådet anser om förslaget. När Lagrådet har yttrat sig ska förslaget formuleras om till en proposition som kan lämnas över till Riksdagen för beslut.

Lagrådet fick förslaget för yttrande den 8 februari och det föreslås träda i kraft den 28 mars. Planen var att en proposition skulle lämnas den 20 februari 2024, men någon proposition har ännu inte kommit från Regeringen. Lagrådet ombads att handlägga ärendet skyndsamt eftersom det, enligt Regeringen, brådskade. Lagrådet har varit mycket kritiskt mot detta.

Lagrådet har också varit kritiskt till den korta remisstiden (fem veckor) som delvis har löpt över jul och nyår. Remissen skickades ut den 15 december 2023 och sista svarsdagen sattes till den 18 januari 2024. Med tanke på detta ifrågasätter Lagrådet om remisstiden varit tillräckligt lång för att remissinstanserna ska kunna ta ställning till förslaget på ett tillräckligt noggrant sätt. Praxis är att remisstiden för ett lagstiftningsärende inte ska vara kortare än tre månader, men längre om remisstiden sammanfaller med större helger. Vid allvarliga och brådskande fall ska tiden kunna kortas. Lagrådet har ifrågasatt om frågan om visitationszoner är av brådskande natur.

Varför har Regeringen så bråttom? Ja det kan man fråga sig. När det gäller visitationszoner har vi ett exempel på nära håll.  I Danmark införde man visitationszoner 2004 och sedan 2017 har man fört diskussioner i Sverige om sådana zoner. Nu plötsligt är det väldigt bråttom och man har en anmärkningsvärd kort såväl remiss- som lagrådsberedningstid.

Man ska undvika brådskande beredningar och Konstitutionsutskottet menar att man kan undvika det genom omvärldsbevakning, god framförhållning och beredskap. Att fler förslag ska ”snabbutredas” äventyrar rättssäkerheten och riskerar att leda till bristfällig lagstiftning.

 

Kritikerna har också påtalat bristen på underlag och forskning som visar på förslagets effektivitet i att förebygga brott. I Lagrådsremissen anger Regeringen att ”Dansk polis anser att visitationszonerna har bidragit till att förhindra upptrappning av gängkonflikter och spontana skjutningar. Framför allt anses zonerna öka tryggheten för allmänheten.” Någon annan utvärdering från Danmark har inte presenterats. Bara hänvisning till vad dansk polis ”anser”.

Hur förhåller sig då detta förslag till våra grundläggande fri- och rättigheter?

När det gäller inskränkning av skyddet för enskilda mot kroppsvisitation och liknande intrång som ställs upp i 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen anser Lagrådet att förslaget kan anses leva upp till kraven om bl.a. att begränsningar får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och att den inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

När det gäller rättssäkerheten konstaterar Lagrådet att ett zonbeslut bara ska gälla under en kortare tid. Med anledning av det får man anta att beslutet, om det överklagas, har upphört när domstolen ska pröva det. Målet kommer då troligen att avskrivas. Möjligheten att överklaga blir därför en ineffektiv kontrollmekanism och ett dåligt skydd för den enskilde. En annan sak som kan komplicera ett överklagandeförfarande är att det är osäkert vem som ska ha talerätt och inta partsställning i ett sådant ärende.

Vissa remissinstanser har i stället föreslagit att ett beslut om säkerhetszon ska underställas domstol, men ett sådan förfarande har avvisats av Regeringen.

Ingripanden mot enskilda (visitationer) ska dokumenteras, vilket innebär att en polisman före ett ingripande måste ta ställning till om förutsättningarna för ingripandet är uppfyllda. Detta kan, enligt Lagrådet, motverka risken för godtyckliga ingripanden. Enskilda ingripanden kommer inte att kunna överklagas av den som utsätts för dem. Med anledning därav kan man ifrågasätta hur ett dokumentationskrav ska kunna hindra godtyckliga ingripanden.

Polisförbundet, en av remissinstanserna, är övergripande positivt. ”I bästa fall kan säkerhetszonerna öka möjligheterna för polisen att förhindra mycket grova brott”, skriver man i sitt remissvar. Däremot efterfrågar man att effekterna av säkerhetszonerna granskas ur flera perspektiv, bland annat rörande vad det får för effekt på det brottsförebyggande arbetet och hur det påverkar ”effekter på allmänhetens uppfattade trygghet samt effekterna på tilliten till och förtroendet för polisen”.

Regeringen tror att införandet av visitationszoner kommer att medföra att;

  • benägenheten att ta med vapen och liknande föremål in i områden som omfattas av säkerhetszoner påtagligt minskar,
  • det underlättar för polismän att hitta de vapen som ändå kan finnas där,
  • i viss mån benägenheten att ge barn uppdrag som vapenbärare eller utförare av skjutningar och sprängningar minskar,
  • risken för nätverksrelaterade skjutningar och sprängningar minskar i de berörda områdena,
  • kunna bidra till att kyla ner bakomliggande konflikter och motverka fortsatta våldsspiraler
  • det kommer att bidra till att antalet skjutningar och sprängningar minskar,
  • det kommer att öka den upplevda tryggheten eftersom det kommer att vara tydligt att en säkerhetszon har införts och följaktligen var ökade polisiära insatser sker.

Personligen tror jag att detta är ett rent önsketänkande. Dessutom finns det som sagt vare sig någon evidens, dvs vetenskap, eller erfarenhet, som visar att införande av visitationszoner har någon inverkan vare sig på kriminaliteten eller invånarnas upplevda trygghet.

Däremot finns det självklart en risk för att förslaget kan leda till åtgärder som kan uppfattas som stigmatiserande eller diskriminerande. Det finns också en risk för att tilliten till polisen minskar och att det brottsförebyggande arbetet äventyras.

Vi hos Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag både som offentlig försvarare och som målsägandebiträde. Vi har lång och gedigen samlad erfarenhet av denna typ av uppdrag och av brottmålsprocessens alla stadier. Om du vill ha en erfaren advokat/jurist med ett humanistiskt tänkande tveka då inte att begära någon av oss som ditt rättsliga ombud.

–  Advokat Ewa Wressmark

Brottmål hos Limhamnsjuristen

Va; inte har väl jag något ansvar som styrelseledamot?

Posted on by Jan Tuma

Visst är det hedrande när man får en förfrågan om, eller till och med blir nominerad till, ett uppdrag om att bli styrelseledamot i något sammanhang? Att bli vald till styrelseledamot tycker i vart fall jag definitivt ska ses som hedrande, eftersom det ju förutsätts att den som väljs till ett sådant uppdrag är en person som uppfattas som klok och hederlig, och som åtnjuter allmänt förtroende.

I Sverige så har vi, förutom vårt rikhaltiga näringsliv, en kultur av föreningsliv som har medfört att det runtom i samhället finns en mycket stor mängd av sammanslutningar av både ideell och i varierande grad ekonomisk/kommersiell natur, där vi i olika egenskaper och sammanhang förutsätts engagera oss eller till och med bli delägare. Jag talar då exempelvis om företag som bedriver näringsverksamhet och andra slag av sammanslutningar, såsom bostadsrättsföreningar, ideella föreningar (t ex idrottsföreningar, fackföreningar, religiösa samfund och politiska partier) och olika slag av ekonomiska föreningar. Handen på hjärtat – visst är Du, eller har Du någon gång varit – styrelseledamot eller suppleant i något sådant sammanhang (och om inte, så har Du förmodligen i vart fall någon gång blivit tillfrågad om Du skulle vara villig att åta Dig ett sådant uppdrag, eller hur?).

Vad många kanske inte tänker på är att det med varje sådant uppdrag följer ett ansvar, som, om man inte har studerat frågan närmare, kan te sig en aning luddigt. Jag ska därför försöka ge en bild av hur saker och ting fungerar för den som faktiskt är styrelseledamot i något sammanhang.

Det finns regler för de olika associationerna

Vi som arbetar med juridik använder för de olika slagen av sammanslutningar benämningen ”association”, vilket är det övergripande samlingsbegreppet. Och som Du säkert redan vet, så är merparten av dessa associationer reglerade i lag. De vanligaste associationerna är aktiebolag, (som regleras genom aktiebolagslagen), handelsbolag och enkla bolag (vilka regleras genom lagen om handelsbolag och enkla bolag), ekonomiska föreningar (vilka regleras genom lagen om ekonomiska föreningar), och ideella föreningar (för vilka det inte finns någon lagstiftning, men där det likväl finns principer som styr deras verksamhet, oftast genom att det dras paralleller med vad som gäller för t ex ekonomiska föreningar, men även genom prejudicerande domstolsavgöranden). Ett grundläggande drag i denna lagstiftning är värnet om delägarnas eller medlemmarnas demokratiska rättigheter i associationerna. Detta går ut på att varje delägare eller medlem ska tillförsäkras det inflytande som medlemskapet eller ägandet medför, genom att säkerställa så den enskilde får tillräcklig och relevant information, och ges möjlighet att fullt ut ta tillvara sina intressen i associationen i egenskap av delägare eller medlem. En associationsrättsligt grundläggande princip är den s k likhets- eller likabehandlingsprincipen, som går ut på att alla delägare resp medlemmar ska behandlas lika, och att ingen delägare eller medlem ska gynnas på någon av de andras, eller associationens, bekostnad.

Vad många kanske inte tänker på är att dessa associationer i stora drag efterliknar hur samhället i en stat är uppbyggt. Där finner man det huvudsakligt relevanta regelsystemet i konstitutionen (i Sverige regeringsformen) och övriga grundlagar.

Verksamhet

Det gemensamma för de olika associationsformerna är att de bygger på att det finns medlemmar eller delägare som har slagit sig samman och samarbetar på grund av att de har ett gemensamt intresse – av antingen kommersiell eller annan ekonomisk natur, eller av rent ideell natur – där jag gärna exemplifierar med idrottsföreningar, eftersom jag själv har erfarenhet från denna sektor i samhället. Det gemensamma intresset ligger i att deltagarna (som är antingen medlemmar eller delägare, beroende på associationsform) samverkar i bedrivandet av en verksamhet som de har ett gemensamt intresse i. Som exempel kan nämnas att de som är intresserade av att paddla kajak på havet, med fördel kan slå sig samman och bilda en kanotklubb, där de kan förena sina ansträngningar och utöva sitt intresse i gemenskap med andra likasinnade (jaja; jag erkänner – detta är förtäckt reklam för Malmö Kanotklubb!), och på motsvarande sätt så kan de som vill bo i en fin lägenhet vid havet slå sig samman och bilda en bostadsrättsförening (i Limhamn, såklart) där de sedan kan bo tillsammans med andra som har samma önskan. Och den som bedriver byggnadsverksamhet kan slå sig samman med andra byggare, och bedriva sin verksamhet i t ex ett aktiebolag eller handelsbolag. Det gemensamma intresset förutsätter också att medlemmarna är lojala mot sammanslutningen, och verkligen bidrar till det gemensamma ändamålet. Om en medlem av någon anledning skulle motarbeta associationen så kan vederbörande också drabbas av följdverkningar, och i vissa fall till och med bli utesluten.

Vem bestämmer i en association? Jo, det gör det högsta beslutande organet!

Många tror att den som bestämmer i en association är styrelsen, eller kanske till och med styrelsens ordförande, men detta är en missuppfattning. Faktum är att det normala för en association är att beslutsbehörigheten är utspridd på några olika beslutsnivåer. Det högsta beslutande organet i alla associationer är emellertid medlems- eller delägarkollektivet i dess helhet! När detta kollektiv sammankallas så benämns det ”stämma”; bolagsstämma, i ett aktiebolag, och föreningsstämma i föreningar av olika slag. Ofta kallas en ordinarie föreningsstämma också för ”årsmöte”. Det är vid bolags- resp föreningsstämman som delägarna resp medlemmarna kan utöva sin associationsrättsliga beslutanderätt, och det är därför som det är så viktigt att alla delägare eller medlemmar blir kallade i vederbörlig ordning till bolags- eller föreningsstämman, så de får en reell möjlighet att delta i stämman, och på så sätt påverka hur verksamheten bedrivs. En av de viktigaste frågorna vid en sådan stämma är utseendet av en styrelse.

I en liten grupp så är det naturligt att alla gruppmedlemmar deltar i både verksamheten och de beslut som man fattar om hur verksamheten ska bedrivas. Är man två delägare i ett bolag, så säger det sig självt att man måste vara överens för att bedriva gemensam verksamhet. Men ju större gruppen är, desto mera otympligt blir det om alla delägare eller medlemmar måste vara överens, så därför har man ofta delat upp beslutsbehörigheten på olika nivåer i associationen, där bolags- eller föreningsstämman fattar beslut i för associationen principiellt eller existentiellt viktiga frågor, men där man delegerar beslutanderätten i mera rutinmässiga och löpande åtgärder till den av stämman valda styrelsen. Så snart som associationen antar en lite större storlek, så kan även önskemålet om enighet bli till ett hinder för en effektiv verksamhet, varför regelsystemen stipulerar att beslut ska fattas med majoritetsbeslut. Detta betyder i praktiken att en minoritetsmening kan bli nerröstad.

En av de principiellt viktiga och existentiella frågor som delägare och medlemmar fattar beslut om på stämman är de särskilda regler som – utöver vad som följer av lagstiftningen – ska gälla för den specifika associationen. För ett bolag är detta bolagsordningen, och för en förening; oavsett om det är en ekonomisk eller ideell förening, så är det stadgarna. I dessa dokument kan delägar- eller medlemskollektivet specificera hur verksamheten ska vara organiserad och bedrivas, och i viss mån modifiera det som gäller enligt rättssystemet.

Struktur för styrning av verksamheten

Varje association förutsätts ha en struktur, i form av att det måste finnas någon som styr dess dagliga löpande verksamhet, vilket man löser genom att denna uppgift anförtros åt en styrelse. Styrelsen får sin behörighet från stämman, men dess behörighet regleras i stor utsträckning även i lagstiftningen. Där sägs bland annat hur styrelsen ska vara sammansatt, vilka funktioner som ska eller får finnas, och vilka uppgifter som en styrelse har. Där regleras också hur styrelsen ska fungera och vilka begränsningar som finns i olika avseenden, t ex om vilka som kan eller inte kan vara styrelseledamöter, och vad styrelseledamöterna får eller inte får göra i denna sin funktion. En viktig sådan regel är att en styrelseledamot inte får delta i beslut där han eller hon är jävig, dvs där beslutet rör honom eller henne själv eller någon anhörig, eller där styrelseledamoten i övrigt har ett intresse som strider mot associationens intresse. Den lojalitetsplikt för medlemmarna gentemot associationen som jag nämner ovan gäller i minst lika hög grad för styrelsens ledamöter, vilka i alla avseenden förutsätts agera för associationens bästa. För med den beslutanderätt som styrelsen har blivit anförtrodd, så följer även befogenheter – eller ”makt”, om man så vill – som det är viktigt att ingen använder till egen fördel, eller till nackdel för associationen.

Ansvaret

Och där börjar vi komma in på det som min rubrik syftar på, nämligen att den som har blivit invald i en styrelse, oavsett om det är i ett bolag, eller i en förening av något slag, har ett ansvar. Även en styrelse är i de flesta fall ett kollektiv bestående av flera personer, och det krävs då att dessa kan samarbeta för associationens bästa. Det är visserligen ganska så vanligt i mindre aktiebolag (företrädesvis sådana som ägs av endast en person) att styrelsen består av endast en person, men i de flesta andra sammanhang så utgörs styrelsen av ett antal personer, som tillsammans har fått i uppdrag att sköta associationens dagliga verksamhet. Om styrelsen inte inom sig kan enas om hur den ska agera i en viss fråga, så tillämpas även där majoritetsbeslut, dvs ledamöterna får rösta om vilket beslut som ska fattas. En anledning till att de flesta styrelser består av flera ledamöter är att man vill ta tillvara på de olika kompetenser som kan finns hos olika personer, men även att var och en av styrelsens ledamöter ska hålla koll på hur styrelsen och de andra ledamöterna agerar, och se till så de beslut som fattas verkligen är till nytta för associationen, och så inte föreningens tillgångar eller verksamhet utsätts för risker att förloras eller förstöras. Om någon av ledamöterna börjar visa tendenser till att falla utanför ramarna i dessa avseenden, så är det upp till de andra att uppmärksamma, och stoppa, detta.

En viktig del i styrelsens ansvar är att tillse så de bolags- och föreningsdemokratiska principer som är grundläggande inom associationsrätten realiseras genom att alla delägare eller medlemmar garanteras en reell möjlighet att utöva det inflytande som delägarskapet eller medlemskapet tillförsäkrar dem, dvs att alla får relevant information, och att alla blir kallade till de stämmor där deras inflytande får utövas.

Med detta så är vi även inne på en av bristerna med hur denna helhet är uppbyggd. Vi människor är ju väldigt olika till personlighet och egenskaper. Min egen erfarenhet av styrelsearbete är att det i många styrelser finns både personer som är ambitiösa och viljestarka, och som därför deltar i styrelsearbetet med stort engagemang och stor energi, och sedan de som visserligen blivit smickrade av att ha blivit föreslagna till en styrelsepost, och därför tackat ja till att bli valda, men som sedan mest bara sitter av styrelsemötena och undviker att ta några initiativ, eller ens att tillföra något till verksamheten vare sig i form av konkreta åtgärder, eller ens tankemöda – och så naturligtvis alla varianter däremellan. De sistnämnda kallas ibland för ”jasägare” eller ”nickedockor”, eftersom de konsekvent väljer den bekväma vägen att bara okritiskt acceptera allt som föreslås av någon av de drivande i styrelsen, vilket gör att den eller de som är pådrivande och som utstrålar auktoritet kan trumfa igenom förslag och beslut som egentligen inte alls är till associationens eller dess medlemmars bästa.

Tyvärr så visar erfarenheten att det även förekommer styrelseledamöter som till och med missbrukar sin behörighet (”makt”) till att tillskansa sig egna fördelar på föreningens bekostnad. Ett på senare tid uppmärksammat och synnerligen flagrant exempel på detta (bland tyvärr många) är de bostadsrättsföreningar i Rosengård i Malmö som för några år sedan av sina styrelser, eller i vart fall av vissa av styrelseledamöterna, systematiskt hade plundrats på mångmiljonbelopp på olika mer eller mindre förslagna sätt; bland annat genom fejkade avtal om renovering och falska fakturor. Dock så kan även icke brottsliga ageranden medföra stora skador och kostnader för en association

Det krävs civilkurage hos var och en av styrelseledamöterna!

Det finns visserligen mekanismer, som kan vara inbyggda i systemet eller som kan beslutas av varje association för sig, som ska förhindra denna typ av kriminellt beteende, såsom att revisorer ska granska associationens räkenskaper och årsredovisning, att medlemmarna /delägarna/ ska ha insyn i (dvs information om…) associationens förehavanden, och att betalningar ska attesteras av någon annan än den som utför dem, men i sista hand är det styrelsen som är ansvarig för att associationens organisation och förvaltningen av dess angelägenheter sköts på ett bra sätt, och att inte någon tillåts att okontrollerat hantera associationens tillgångar eller angelägenheter på ett sätt som sätter dem i fara. Det är således ett av syftena med en styrelses kollegiala uppbyggnad att dess ledamöter ska hålla koll även på varandra. Det är då viktigt att var och en av styrelseledamöterna har civilkurage och ryggrad att påtala och motsätta sig förslag och beslut i styrelsen som strider mot associationens intressen, eller som sätter dess intressen i fara genom att medföra risker för onödiga kostnader och förluster. Den styrelseledamot som inte har motsatt sig ett dåligt förslag som leder till ett dåligt beslut, riskerar att få vara med och bära hundhuvudet den dag då de övriga delägarna resp medlemmarna kommer underfund med vad styrelsen har ställt till med.

En beståndsdel i dessa mekanismer är den efter varje verksamhetsår vid den ordinarie bolags- eller föreningsstämman uppkommande frågan om styrelsens (och i förekommande fall den verkställande direktörens) ansvarsfrihet. Det är förvånande många medlemmar, och även styrelseledamöter, i olika organisationer som inte vet vad syftet är med att det på varje ordinarie bolags- och föreningsstämma upptas en punkt som handlar om styrelsens ansvarsfrihet, medan en del åtminstone har klart för sig att det handlar om ett slags godkännande av hur styrelsen rent allmänt har agerat under det föregående verksamhetsåret. Detta är dock inte hela sanningen.

Den reella innebörden av begreppet ansvarsfrihet är att associationens medlemmar genom beviljande av sådan frånsäger sig rätten att, för det fall att styrelsens agerande i något avseende har medfört en ekonomisk skada för associationen, utkräva ett skadeståndsansvar av styrelsen eller av den eller de ledamöter som är ansvariga för de dåliga besluten. (Som så ofta inom juridiken så är denna huvudregel dock inte undantagslös). Detta betyder att medlemmar eller delägare i en association före varje ordinarie stämma måste skaffa sig information om hur föreningens angelägenheter har skötts, och besluta sig för om de anser att styrelsen eller någon eller några av dess ledamöter bör ställas till (ekonomiskt) ansvar för onödiga kostnader eller förluster som de har åsamkat föreningen.

Om en stämma nekar sin styrelse, eller en enskild ledamot, ansvarsfrihet, så betyder detta dock inte att föreningen per automatik har rätt till ett skadestånd. Skulle medlemmarna neka styrelsen ansvarsfrihet, så måste detta beslut följas upp med att föreningen, alternativt den medlem eller de medlemmar som är missnöjda, stämmer de aktuella styrelseledamöterna på skadestånd vid allmän domstol, om man menar allvar med att personerna ifråga ska betala associationen ett skadestånd. Detta måste i de flesta fall ske inom ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på stämman. Om detta inte görs så förlorar man rätten att stämma vederbörande senare.

Så acceptera gärna om Du blir tillfrågad om ett styrelseuppdrag, men ta då också reda på vad som krävs av Dig i den situationen.

________________________________

Om Du har råkat på någon form av problem relaterade till styrelseuppdrag kan vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen hjälpa Dig.

–  Advokat Jan Tuma

 

Högsta domstolens kommande avgörande kan medföra att det är värt risken att stämma för en patientskada

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Redan 2013 skrev jag om den rättsosäkerhet som dyra processkostnader och de låga taken för rättsskydd orsakar den enskilde, detta inlägg kan ni läsa här. Dessvärre har situationen inte blivit så mycket bättre och jag tänker främst på de personer som drabbats av en patientskada. Detta då de ofta också är så pass invalidiserade av sin skada att de inte kan arbeta och således har en väldigt låg inkomst. När det gäller patientskador finns inte heller, som vid t.ex. trafikskador, något rättsskydd under skaderegleringen. Detta trots att skaderegleringen vid patientskador oftast är betydligt mer komplex och krävande. Det ska dock noteras att rättsskydd i allmänhet beviljas för det fall ärendet går vidare till domstol.

Om rättsskydd beviljas i ett personskadeärende måste man också minnas att villkoren innehåller ett tak för hur mycket ombudskostnader som betalas ut och det brukar ligga på 250 000 kronor. Allt överstigande detta måste den som sökt rättsskyddet betala själv + omkring 20% i självrisk. Vinner man målet betalar motparten kostnaderna. Vid en ev. förlikning brukar vardera part stå för sina egna rättegångskostnader.

Vi vet att kostnaderna i tvister mot patientförsäkringen eller vårdgivaren direkt ofta kommer upp i höga belopp. Allt mellan några 100 000 kronor till över miljonen förekommer. Har man då inget rättsskydd eller om det är fullt utnyttjat, medför detta att man inte vill ta den ekonomiska risk som en process innebär.

Listan på mål som visar dessa kostnader kan göras mycket lång, men just nu är ett mål gällande patientförsäkring aktuellt för delprövning i Högsta domstolens mål T 7691-22, kostnaderna för käranden är hittills uppe i över en miljon kronor. Även ombudens arvode i allmänhet har tagits upp i överklagandet men i den delen har inget prövningstillstånd meddelats.

Det är med tanke på detta sist-nämnda mål som jag skriver detta blogginlägg – detta eftersom det nu, beroende på vad Högsta domstolen kommer fram till, kanske kan vara värt risken att stämma försäkringsbolaget vid uppkomna patientskador.

Jag brukar avråda mina klienter att stämma, inte alltid för att de har ett dåligt fall, utan för att kostnaderna vid en förlust kan bli väldigt höga och för att bevisläget har varit svårt för den enskilde trots viss bevislättnad. Det innebär att det är de pengastarka skadelidande som har möjlighet att driva en process. Det i sig är en fråga om jämlikhet och rättvisa (vilket också förtjänar en diskussion men som jag inte tar upp här) men vi får vara tacksamma för dem som faktiskt är villiga att ta den ekonomiska risken att stämma så att frågan kan komma upp på bordet hos justitieråden.

Inledningsvis prövas ett patientskadeärende hos det aktuella försäkringsbolaget, som på ett objektivt sätt med konsultation av sakkunniga läkare (främst i nämnden) eller försäkringsmedicinska rådgivare inom det aktuella medicinska området ska utreda förloppet. Ibland kan mer än en rådgivare tillfrågas. För det fall försäkringsbolaget efter sin utredning kommer fram till att det inte finns någon rätt till ersättning antingen på grund av att det inte finns något orsakssamband mellan skadorna och den påstådda felbehandlingen, att behandlingen var medicinskt motiverad och inte hade kunnat undvikas med något annat förfarande eller kanske för att det inte förelåg någon försenad diagnos eller vad det nu är som har anmälts, så hamnar patienten, den skadelidande, ofrånkomligen i underläge.

För vem är det som bäst kan bevisa att det finns ett mindre riskfyllt sätt att genomföra en operation eller att behandlingen var medicinskt motiverad? Naturligtvis är det försäkringsbolaget som har de bästa möjligheterna och förutsättningarna att föra detta i bevisning. Trots detta har bevisbördan lagts på patienten, den som lidit skada och som inte är läkare och inte har ett helt nätverk att vända sig till för att kunna bevisa sin sak. Den behandlande läkaren vill oftast inte heller ställa upp som vittne och kan inte heller vara objektiv sakkunnig.

I det fall som nu är uppe i HD stämde den skadelidande kvinnan Zürich Insurance PLC filial i Sverige på den grunden att en mindre operation i foten hade gått alldeles fel och hennes fot blev obrukbar. Hon fick också mycket svåra nervsmärtor. Detta ledde så småningom till det kroniska syndromet CRPS – med total arbetsoförmåga under många år som resultat. Hon anmälde skadan till försäkringsbolaget, som inte ville betala, samt till IVO som konstaterade att den ansvarige läkaren brustit i såväl diagnostisering som val av behandling.

Det var med detta utlåtande i ryggen som kvinnan valde att gå vidare och stämma försäkringsbolaget.

Hon fick delvis rätt i tingsrätt och hovrätt då de konstaterade att operationen med ”övervägande sannolikhet” orsakat patientens smärtor och psykiska besvär. Emellertid ansåg man att operationen trots allt varit medicinskt motiverad varför försäkringsbolaget vann. Käranden valde att överklaga till Högsta domstolen som glädjande nog lämnade ett prövningstillstånd i den del som gällde i fråga om beviskravet för att ”skada kunnat undvikas genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.”

Beviskravet för den skadelidande i dessa mål är redan lägre än i de flesta andra tvister där kravet är att det ska vara ”styrkt”, det räcker här att man med ”övervägande sannolikhet” kan visa att det man påstår är sant. Detta eftersom styrkeförhållandet är väldigt ojämnt mellan ett försäkringsbolag och en skadad patient. Hade kriteriet ”styrkt” varit rådande hade det i princip varit omöjligt för en skadad att få ersättning och möjligheten att få ersättning hade då endast varit illusorisk, se nedan. (Det finns flera skillnader mellan dessa och andra mål som facitresonemang och flera olika steg i regleringen som jag inte kommer att ta upp här, men dessa påverkar naturligtvis också bedömningarna)

Ombudet i målet har bl.a. hänvisat till NJA 1982 s 421, ett tidigare mål som prövats i Högsta domstolen gällande bevislättnad för den skadelidande. I domen anges att det är …”angeläget att beviskravet inte sätts så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. I mål av denna art liksom i jämförliga sammanhang ter sig därför en lindring av beviskravet påkallat” Där, liksom i det nu aktuella målet, har sakkunnigas uppgifter gått isär och det blir därmed i princip omöjligt för den svagare parten, dvs den skadelidande, att på grund av ett alltför högt ställt beviskrav, erhålla ersättning. Även många andra delar av bevisprövningen i denna typ av mål tas upp. Det är ett komplext och mycket intressant mål sett ur juridisk synvinkel.
För det fall Högsta domstolen, som ännu inte prövat målet, kommer fram till att bevislättnadsregeln tolkats felaktigt och kanske alltför inskränkt av försäkringsbolagen, kan det bli en stor förändring för dem som drabbats av en skada som skett i samband med vård och behandling. I sådana fall blir det sannolikt betydligt lättare att få rätt mot försäkringsbolaget och därmed kan det bli värt risken att driva en process.

Med detta sagt så är det min personliga uppfattning att bevisbördan snabbare bör gå över på försäkringsbolaget som ju faktiskt har betydligt bättre möjligheter att bevisa sitt påstående om att en skada inte är ersättningsgill, än den skadelidande har att bevisa att den är det!

Jag följer med stort intresse målet och kommer att uppdatera er här när domen väl avkunnats.
För den intresserade så är målnumret i Högsta domstolen T 7691-22.

– Advokat Diana Lindgren Saelöen

 

Konventionskonform tolkning

Posted on by Pernilla Berlin

Min kollega advokat Diana Saelöen skrev i sitt blogginlägg i oktober 2023 om Kvinnokonventionen i svensk asylprocess. Jag skulle vilja ta avstamp i hennes text för att diskutera mer om tillämpningen av internationell rätt inom området mänskliga rättigheter.

Genom en enkel sökning på Internet kan man bland annat hitta att FN rekommenderar den svenska regeringen att sprida kunskap om kvinnokonventionen så att tillämpningen kan stärkas. Var kommer denna rekommendation ifrån och vad har FN för rätt att lägga sig i vad svenska regeringen bör göra?

Som folkrättsjurist och statsanställd i 20 år har jag varit oerhört stolt över förtroendet att ha som yrke att handlägga myndighetsbeslut som berör individer. Jag har alltid värnat det ansvar som jag haft i de uppdragen. När jag frågat kollegor om hur de uppfattat vad mänskliga rättigheter egentligen är, har jag ofta fått till svar att det handlar om bemötande och värdegrund, ”flummiga” policys och att man måste ”tolerera” andra människor. Det gjorde mig ganska ledsen.

Jag menar att det inte är det som är kärnan i svaret på min fråga; vad är mänskliga rättigheter? Kärnan är att mänskliga rättigheter är en juridisk reglering av förhållandet mellan staten och individen; mellan dem som får och kan utöva makt och dem som kan utsättas för maktutövningen. Och nej, det handlar inte om tolerans, det handlar om respekt. Det måste ansvariga förstå!

Vem är det som har ansvaret (makten), då? Staten (det offentliga) i sammanhanget är inte något abstrakt, utan representeras av verkliga människor som har uppdrag som handlar om att förstå och tillämpa de mänskliga rättigheterna. Det är alla de personer som är anställda av det offentliga och som har i uppgift att utöva myndighet över enskilda, göra bedömningar, fatta beslut, välja åtgärd. De har ansvaret att tillämpa regler (juridik) som kan ta sig i olika former (lagar, föreskrifter, vägledningar, rättsliga ställningstaganden, rutiner och för all del i ”flummiga policys” och förhållningssätt). Att ständigt ha individen i fokus i tolkning och tillämpning av dessa regler är att försvara mänskliga rättigheter. Det handlar inte om att vara snäll, utan om att respektera och tillämpa de regler som gäller för alla och envar (rättssäkerhet) och att i tolkningen förstå innebörden av och avsikten med varje regel; att förstå den internationella juridiken som ligger till grund för många nationella regler. Man pratar om konventionskonformitet. För mig som jurist är alltså mänskliga rättigheter stenhårda juridiska frågor som tillämpas varje dag i vårt samhälle av såväl offentliga aktörer som av privata.

De som har i uppgift att bestämma vilka regler som ska gälla (politikerna/lagstiftarna) måste se till att reglerna är konventionskonforma. Principen om fördragskonform tolkning är inte lagfäst i svensk rätt, utan det är fråga om en allmän tolkningsprincip: domstolar och andra myndigheter är skyldiga att så långt det är möjligt tolka svenska interna rättsregler på ett sådant sätt att de blir förenliga med Sveriges internationella åtaganden. De som har att utmana de offentliga aktörerna är privata aktörer; enskilda, jurister och advokater som behöver förstå och använda reglerna konventionskonformt. Som enskild har man alltså rätt att hänvisa till konventionsbestämmelser.

Sverige är ett av de drivande länderna och har undertecknat och ratificerat de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Men inte alla.

Mot denna bakgrund är det intressant att läsa vidare om vad FN:s kvinnokommitté senast har sagt om Sverige:

  • Kvinnokonventionen är alltför okänd i Sverige både bland statliga aktörer och advokater
  • Regeringen rekommenderas att sprida kunskap om konventionen så att tillämpningen kan stärkas.
  • Kvinnokommitténs rekommendationer är inte tillräckligt kända i Sverige varken inom staten eller bland kvinnor generellt.
  • Regeringen rekommenderas att se till att höja kunskapsnivån om Kvinnokonventionen särskilt bland kvinnor i svaga grupper såsom asylsökande kvinnor och flyktingar.
  • Domstolarnas beslut och domskäl brister i referenser till Kvinnokonventionen.
  • Kunskapshöjande insatser bör främjas för domare, åklagare och advokater om konventionen och dess tilläggsprotokoll samt om kommitténs övriga rekommendationer gällande staten Sverige för att möjliggöra för dessa yrkesgrupper att faktiskt tillämpa reglerna i sina yrkesroller inom sina ansvarsområden.

Jag menar att jurister/advokater behöver ta eget ansvar för att hålla sig à jour. Av nyfikenhet läste jag därför Advokatsamfundets skrift Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter, där exempelvis advokaternas handläggning av asylsökande berörs. Där saknas över huvud taget referens till kvinnors rättigheter. Barnperspektivet finns, med omnämnande av tvångsgifte och könsstympning, men utan att nämna att detta är att betrakta som diskriminering på grund av kön. Det finns med andra ord mycket mer som Advokatsamfundet skulle kunna göra för att driva advokaternas arbete med att inkludera konventionskonformitet i juridisk process.

Sedan 2021 finns en ny myndighet, Institutet för mänskliga rättigheter, i Lund. Det är institutet som numera bland annat ansvarar för rapporteringen till FN:s kommittéer av hur svenska staten tillämpar de regler som finns i de ratificerade konventionerna. Alldeles nyligen publicerade institutet en rapport om hur Sverige tillämpar reglerna i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 2022 rapporterade institutet om barnkonventionens tillämpning. Det finns anledning för jurister och advokater att läsa dessa rapporter för att konkret kunna bidra till ökad tillämpning av mänskliga rättigheter i Sverige.

Rättsområdet ”mänskliga rättigheter” är historiskt sett mycket ungt då det inte började formuleras på allvar förrän efter andra världskriget. Det var bland annat den amerikanske presidentens änka Eleanor Roosevelt som drev arbetet som ordförande för FN:s organ för mänskliga rättigheter 1945-1952. Rättsområdet är fortfarande under utveckling då systemet kring reglerna och tolkningarna beror på ett system av internationella domstolar, kommittéer, rapportering, granskning och politiska och diplomatiska förhandlingar. Det är en snårig djungel för de flesta att hitta i. Därför behövs det specialiseringsutbildningar inom folkrätt och mänskliga rättigheter.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB bevakar aktivt i vårt dagliga arbete internationell rätt och främjar konventionskonform tolkning av nationell lag i våra uppdrag.

–  Biträdande jurist Pernilla Berlin

 

Internationell rätt hos Limhamnsjuristen

Vårdnad, boende och umgänge med barn

Posted on by Lea Rovinski

När föräldrarna står inför att komma överens om barnets vårdnad, boende och umgänge är det av vikt att kunna särskilja på de olika begreppen. Kan föräldrarna inte komma överens inför en eventuell vårdnadstvist kan det därför vara fördelaktigt att veta som är vad, vilka rättigheter barnet har och vilka skyldigheter föräldern har.

Vårdnad om barn

Att vara vårdnadshavare betyder att man har skyldigheter att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavare ska fatta juridiska beslut som rör barnet. Det kan exempelvis vara beslut kring barnets boende eller folkbokföring, vilken förskola/skola barnet ska gå i, medicinska behandlingar som barnet ska genomgå, vaccinering, utfärdande av pass m.m. Vårdnadshavare har även en skyldighet att se till att barnet får omvårdnad, tillsyn, försörjning, trygghet, respekt och en god fostran samt säkerställa att barnet inte utsätts för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Om föräldrar som är gifta och har gemensam vårdnad om barnet skiljer sig, fortsätter vårdnaden om barnet att vara gemensam även efter skilsmässa. Detta oavsett hur barnets boende eller umgänge med den föräldern som barnet inte bor med ser ut efter skilsmässan. Föräldrar som har gemensam vårdnad kan, efter undertecknande av skriftligt avtal som godkänns av socialnämnden, komma överens om att den ena föräldern ska ha ensam vårdnad om barnet. Ett sådant avtal godkänns emellertid bara av socialnämnden om det finns speciella skäl och bara om socialnämnden bedömer att det är till barnets bästa. Det vanligaste, när en av föräldrarna vill ha ensam vårdnad om barnet, är att den föräldern behöver vidta rättsliga åtgärder.

Barns boende

Nästa fråga blir barnets boende. Hur och var ska barnet bo? Barnets boende är där barnet huvudsakligen bor, det vill säga där barnet regelbundet sover. Det är alltså inte samma sak som vem som har vårdnaden om ett barn.

Barnets boende kan se olika ut. Barn vars föräldrar har gemensam vårdnad kan exempelvis bo växelvis hos föräldrarna. Yngre barn brukar i regel ha ett ”2-2-3” schema, där barnet är hos den ena föräldern exempelvis från måndag efter förskolan till onsdag vid förskolans start, hos den andra föräldern onsdag efter förskolan till fredag vid förskolans start, och hos den första föräldern från fredag efter förskolan till måndag vid förskolans start. Äldre barn bor kanske växelvis ”fredag till fredag” eller ”måndag till måndag”. Man bor då lika mycket hos varje förälder.

Bor föräldrarna nära varandra och har ett gott samarbete är det vanligt att barnet bor växelvis hos föräldrarna. Barnet är folkbokfört hos den ena föräldern men kan bo lika mycket hos båda.

Umgänge med barn

Bor barnet inte växelvis hos föräldrarna har det i regel rätt till umgänge med den föräldern som barnet inte bor tillsammans med. Som huvudregel har barnet rätt till en nära och god relation till båda sina föräldrar. Det är föräldrarnas gemensamma ansvar att tillse att barnets behov av umgänge med den andra föräldern tillgodoses.

Umgänget kan ske genom fysiska träffar eller genom annan kontakt, t. ex. genom telefon-, eller videoumgänge. Umgänget kan ske under kortare tillfällen, exempelvis någon timme åt gången, några dagar i veckan, eller genom att barnet exempelvis träffar den andra föräldern varannan helg, från fredag till söndag. För barn är det viktigt att det finns förutsägbarhet och rutin kring umgänget.

Det finns många olika konstellationer kring vilket umgänge som passar barnet bäst. Hur gammalt är barnet, vilka behov barnet har, var bor föräldrarna geografiskt från varandra och vad barnet själv vill. Umgänget med den andra föräldern är till för barnet och utifrån vad som är bäst för barnet. Oaktat om en förälder har vårdnaden om barnet eller inte, kan barnet ha rätt till umgänge med den föräldern. (Läs gärna min kollega Ewa Wressmarks blogginlägg om föräldraalienation PA (parental alienation) eller Föräldraalienation – hur påverkar det barnet? | Justly)

Sammanfattning

Det går inte att poängtera nog att barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor som rör barnet. Det är barnet som har rättigheter och föräldrarna skyldigheter. Alla barn är individer och det kan skilja sig vad som fungerar för olika barn och familjekonstellationer. Föräldrar kan komma överens om frågor gällande vårdnad, boende och umgänge och exempelvis träffa avtal som socialnämnden godkänner. Om föräldrar däremot inte kommer överens kan en förälder inleda en rättslig process mot den andra föräldern. (Läs om inledande av en process Samarbetssamtal och informationssamtal inför en vårdnadstvist, vad är vad? | Justly ) I slutändan kan det vara domstolen som bestämmer om samtliga frågor kring vårdnad, boende och umgänge.

–  Advokat Lea Rovinski

 

Ökat försörjningskrav på arbetstillstånd

Posted on by Louise Lewén Broberg

En tredjelandsmedborgare som ska vistas i Sverige mer än tre månader ska som huvudregel ha uppehållstillstånd (2 kap. 5 § Utlänningslagen). Ska personen dessutom arbeta i Sverige krävs det arbetstillstånd (2 kap. 7 §).

Den 1 november 2023 infördes det nya kravet gällande att höja försörjningskravet för dem som ansöker om arbetstillstånd i Sverige. Det innebär att alla som ansöker om arbetstillstånd efter den 1 november behöver ha en månadslön på minst 27 360 kr för att erhålla arbetstillstånd i Sverige.

En förändring har därmed skett i 6 kap. 2 § där det framgår att arbetstillstånd får ges till en utlänning som har ett anställningsavtal som gör det möjligt för den att uppnå en god försörjning. För att anses ha en god försörjning ska en arbetskraftsinvandrare ha en lön som uppgår till minst 80 % av medianlönen i Sverige, för närvarande 27 360 kr.

Hur såg det ut före förändringen?

Tidigare lydelse i 6 kap. 2 § uppställde ett krav på att: anställningen skulle vara möjlig att försörja sig på.

Bakgrunden till det tidigare försörjningskravet var att inkomsten skulle vara av en sådan storlek att personen inte behövde försörjningsstöd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen för att täcka sina kostnader för till exempel boende och uppehälle. Detta tidigare villkor innebar att lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte fick vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal alternativt praxis inom det aktuella yrket.

Vad innebär förändringen?

Syftet med regeringens åtgärd är att minska lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Regeringen menar att dessa arbeten ska utföras av personer som redan bor i Sverige. Ett annat syfte med åtgärden är att bekämpa fusk och missbruk som regeringen menar är kopplat till arbetskraftsinvandring.

Några yrkesbranscher som drabbas av lagändringen är bland annat äldreomsorgen och servicebranschen. Detta är branscher som kontinuerligt skriker efter personal och inget tyder på en förbättring. Enligt Sveriges kommuner och regioner (SKR) kommer de som är över 80 år att öka med nästan 50 % fram till 2031. SKR menar därmed att antalet anställda inom äldreomsorgen behöver öka med 30 %. Hur regeringen avser att lösa den problematiken framkommer inte.

Vad anser jag?

Att frångå tidigare krav på att anställningsvillkoren inte ska vara sämre än kollektivavtal alternativt praxis inom yrket anser jag är felaktigt. Givetvis ska vi verka för att arbetskraftsinvandrare inte utnyttjas men att ha ett försörjningskrav som innebär en högre lön än vad flertalet kollektivavtal medger är enligt min åsikt inte skäligt. Flertalet fackförbund har haft invändningar mot lagförändringen med anledning av att lön i första hand ska ges i enlighet med kollektivavtal och den svenska modellen. Andra invändningar är även att en sådan förändring i försörjningskravet inte alls kommer att motverka det missbruk regeringen önskar att stävja. Att inte heller anse att kollektivavtalade löner är rimliga att försörja sig på torde även vara problematiskt då flertalet arbetstagare på arbetsmarknaden har en sådan lön. Som noterat kommer det höjda försörjningskravet troligen att generera negativa konsekvenser för kompetensförsörjningen inom vissa yrken i Sverige. Huruvida problemet om arbetsbrist (som redan finns i flertalet yrkeskategorier) kommer att lösas framkommer inte av förarbetena.

Advokaterna och de biträdande juristerna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig migrationsrättsliga uppdrag.

–  Biträdande jurist Louise Lewén Broberg

Anonyma vittnen – fördelar och nackdelar

Posted on by Ewa Wressmark

I Sverige har vi vittnesplikt, vilket innebär att man som huvudregel är skyldig att vittna i brottmål. Tyvärr är många rädda för att vittna och rädda för att berätta om att man har bevittnat ett brott eller om man kan bidra till att ett brott klaras upp och en misstänkt person döms för brottet. Orsakerna till denna rädsla kan vara många, men det vanliga är väl rädsla för risk för repressalier av olika slag.

Det finns vittnesskydd, men det diskuteras om detta vittnesskydd är tillräckligt för att skydda vittnen. Dessutom kan det många gånger innebära väldigt ingripande åtgärder för den som ska skyddas, t ex att byta bostadsort, få skyddad identitet osv.

Det har nu framförts möjligheten att införa ett system med anonyma vittnen. Det största invändningen mot detta är en försämrad rättssäkerhet för den som är misstänkt. Det blir väldigt mycket svårare att försvara sig och bemöta ett vittne om den tilltalade inte vet vem vittnet är.

En tilltalad (misstänkt) har enligt Europakonventionen rätt till en rättvis (och rättssäker) rättegång.

I artikel 6.3 (d) stadgas det att en tilltalad ska ha samma möjligheter att höra ett vittne som åklagaren. Den tilltalade ska alltså ges möjlighet att ställa frågor till vittnet för att en rättegång ska betraktas som rättvis. Detta omöjliggörs om man använder sig av anonyma vittnen.

Europadomstolen har dock i vissa fall tillåtit anonyma vittnen, men med vissa villkor;

  • Det måste föreligga en hotbild mot den som ska vittna.
  • Den anonyma bevisningen får inte helt eller delvis resultera i en fällande dom. Den tilltalade ska alltså inte kunna dömas enbart på anonyma vittnesmål. Inte heller ska det anonyma vittnesmålet vara avgörande för att den misstänkte döms för brottet.

Det är alltså ett väldigt restriktivt synsätt som ställs upp och domstolen menar att anonyma vitten ska användas med yttersta försiktighet. Det får alltså absolut inte vara något som används slentrianmässigt.

Det finns några länder i Europa som tillåter anonyma vittnen, med de villkor som Europadomstolen ställer upp. Dessa länder är bl a Norge, Danmark, Finland samt Nederländerna. De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan och det är inte uteslutet att ett system om anonyma vittnen bara kan komma att få marginella effekter.

I Sverige är det rättegångsbalken (RB) som anger reglerna för hur en rättegång ska bedrivas. Grundläggande är att processen ska vara rättssäker och det finns ett antal principer som ska vara uppfyllda;

  • Omedelbarhetsprincipen, som återfinns i 35 kap. 8 §, innebär att domen bara får grundas på vad som förekommit vid förhandlingen (om inte målet avgörs utan huvudförhandling) och det är bara de domare som varit med på hela förhandlingen som får besluta.
  • Offentlighetsprincipen, som också ingår i en av våra grundlagar i 2 kap. 11 § 2.st RF, men också i 5 kap. 1 § 1 st RB, innebär att i princip alla förhandlingar i svensk domstol är offentliga och att allmänheten ska kunna sitta och lyssna på rättegången. Det finns vissa undantag från detta, men då måste domstolen fatta beslut om att förhandlingen av sekretesskäl ska hållas “inom stängda dörrar”, som det heter.
  • Muntlighetsprincipen hittar vi i 46 kap. 5 § i RB och där står att en huvudförhandling som huvudregel ska vara muntlig. Allt som ska ligga till grund för domstolens bedömning ska alltså framföras muntligen vid huvudförhandlingen. Även de viktigaste delarna av den skriftliga bevisningen ska framföras muntligen vid huvudförhandlingen.
  • Koncentrationsprincipen i 46 kap. 11 § RB anger att all bevisning i sak presenteras inför rätten under en koncentrerad huvudförhandling. Det innebär också att den ska genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Det får alltså inte gå för lång tid mellan rättegångsdagarna, om de är flera.

I Sverige är det f n förbjudet med anonyma vittnen. Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska lämna förslag på ett system med anonyma vittnen. Syftet är att komma till rätta med den s k tystnads­kulturen, dvs att vittnen inte vågar vittna i mål om t ex gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Utredare är riksmarskalk Fredrik Wersäll, tidigare justitieråd och hovrättspresident.

Den 30 oktober 2023 lämnades ett delbetänkande från utredaren. Utredningen föreslår, helt enligt regeringens direktiv, att anonyma vittnen ska tillåtas som bevis i en huvudförhandling i brottmål. Möjligheten till att vittna anonymt kommer, enligt förslaget, att finnas både under förundersökningen och vid rättegången i mål som gäller allvarlig brottslighet och där det finns en påtaglig risk för att ett vittne eller dess närstående utsätts för något allvarligt brott om han eller hon vittnar i målet.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2025. Förslaget ska nu gå ut på remiss.

Utredningen ska fortsätta sitt arbete och bland annat se över kronvittnessystemet och möjligheten att använda inspelade förhör under en förundersökning som bevis i domstol. Utredningens slutbetänkande ska lämnas i oktober 2024.

Det finns många kritiker mot förslaget om att införa möjligheten att använda anonyma vittnen.

Justitierådet Stefan Johansson, en tidigare utredare (En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring, SOU 2021:35), har i sitt slutbetänkande sagt nej till att införa anonyma vittnen. Utredningen menade att de skäl som talar mot att införa en reglering som ger möjlighet för vittnen att lämna sina uppgifter anonymt är starkare än de skäl som talar för en sådan reglering.

Advokatsamfundet har vid upprepade tillfällen varnat för ett system med anonyma vittnen och pekat på riskerna vad gäller rättssäkerheten och den misstänktes rätt till en rättvis rättegång. Vidare kommer vittnesuppgifter från anonyma vittnen att få ett mycket lågt bevisvärde.

Så de frågor vi bör ställa oss är;
– Behöver Sverige införa ett system med anonyma vittnen, vilket då ska ske på de villkor som Europadomstolen ställer upp?
– Hur kommer ett system med anonyma vittnen att påverka rättssäkerheten för den misstänkte?
– I vilken utsträckning kommer man kunna använda sig av anonyma vittnen?
– Vilken effekt kommer det att få att man i undantagsfall och med speciella villkor kan använda anonyma vitten?
– Kommer fler brott att klaras upp, eller blir det bara en marginell effekt för de brottsbekämpande myndigheterna?

Min personliga åsikt är att det skulle vara olyckligt att införa ett system med anonyma vittnen. Det är viktigt att vi upprätthåller en hög rättssäkerhet genom hela rättsprocessen, inte minst i domstolarna. Eftersom det kommer att ställas upp stränga villkor för att kunna använda anonyma vittnen blir effekten kanske så marginell att det bara blir en s k skrivbordsprodukt.

Om man är misstänkt för brott, oavsett vilket, så ska man kunna försvara sig mot den bevisning som åklagaren lägger fram. Anonyma vittnen är svårt att försvara sig mot. Varför vill vittnet var anonymt? Vem är vittnen? Finns det personliga kopplingar av annat slag som göra att vittnet vill bidra till en fällande dom? Vittnet kan ha lämnat sina uppgifter på grund av egna intressen, t.ex. hämndmotiv eller ekonomiska intressen

Att införa anonyma vittnen är varken effektivt eller rättssäkert. Personligen anser jag att, i stället för att införa ett system med anonyma vittnen, så borde vittnesskyddet förstärkas. .  Med det sagt är det självklart också viktigt att staten erbjuder vittnen det skydd de behöver, vilket idag är ett dilemma. Detta kanske kan komma att få en egen blogg längre fram.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare och samtliga jurister tar uppdrag som målsägandebiträde.

– Advokat Ewa Wressmark