Har du dömts till fängelsestraff, då kan du ansöka om att avtjäna straffet i din egen bostad!

Den som i dag döms till ett fängelsestraff på högst sex månader kan ansöka om att avtjäna straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (förkortad IÖV), så kallad fotboja.

IÖV är en alternativ påföljd till själva fängelsestraffet, som verkställs genom att den dömde avtjänar det utdömda fängelsestraffet i sin bostad. Som kontrollmedel används bland annat en fotboja som fästs runt den dömdes vrist. Under verkställighetstiden skall den som avtjänar straffet med fotboja fortsätta sin vanliga sysselsättning, till exempel arbete eller studier.

När en domstol underrättar den som dömts till fängelse i högst sex månader om domen, skall domstolen även skriftligen informera den dömde om hans eller hennes möjligheter att i stället avtjäna straffet med fotboja.

Kriminalvården/frivården ska sedan ta kontakt med samtliga dömda vars domar överensstämmer med kriterierna för IÖV, för att grundligt upplysa dem om innebörden av straffverkställigheten med fotboja. Efter detta kan den dömde skriftligen ansöka hos Kriminalvården/frivården inom vars område han eller hon är bosatt om att få avtjäna det straffet utanför anstalt i form av fotboja. Den dömdes ansökan överlämnas i sin tur till den regionala Kriminalvården, som prövar frågan om den dömde skall få genomföra verkställigheten av fängelsestraffet med fotboja istället. Kriminalvårdens beslut i frågan om verkställighet av straffet utanför anstalt får överklagas hos allmän domstol.

När Kriminalvården beviljar verkställigheten i form av IÖV för den dömde, är det den lokala frivården som ansvarar för verkställigheten. Innan Kriminalvården fattar beslut skall frivården göra en utredning om personen som ansökte om IÖV för att försäkra sig att inga juridiska, praktiska och personliga hinder finns för verkställigheten. Således skall det av utredningen framgå om förutsättningar att bevilja ansökan om verkställighet föreligger.

Juridiska hinder
Bland de juridiska hinder som gör att det inte kan bli aktuellt med intensivövervakningen kan man bl a nämna följande:

  • ansökan om IÖV får inte bifallas på fängelsestraff som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (skyddstillsyn kombinerat med fängelse) om den dömde skall avtjäna fängelse i högst sex månader
  • om den dömde är häktad eller intagen i anstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser,
  • om den dömde i anstalt börjat avtjäna det straff som ansökan avser,
  • det är oförsvarligt eller stötande med verkställighet utanför anstalt, på grund av brottets karaktär.
  • om den dömde tidigare har beviljats och genomfört verkställighet av ett fängelsestraff med fotboja, och det inte efter verkställighetens slut förflutit en period av minst tre år under vilken den dömde inte begått något brott som föranlett strängare påföljd än böter,
  • om den dömde är en utlänning som skall utvisas eller avvisas ur landet,

Praktiska hinder
Det främsta praktiska hindret, som återfinns som ett centralt förutsättningskrav för IÖV-verkställighet, är att den dömde saknar en lämplig bostad. Detta innebär att en förutsättning för intensivövervakning är att den dömde har tillgång till en permanent bostad med fungerande elektricitet och helst tillgång till telefoni.

Personliga hinder
Bland personliga hinder mot IÖV-verkställighet kan för det första nämnas att den dömde saknar någon form av sysselsättning under den planerade verkställighetstiden, vilket i sin tur också uppställts som ett förutsättningskrav för IÖV-verkställighet. Själva avsikten med sysselsättningskravet under verkställighetstiden är att IÖV inte skall ta formen av ”husarrest”, och att den elektroniska övervakningen inte skall ersätta den mänskliga kontakten. Med andra ord skall den dömde för att få verkställa straffet med fotboja inneha en av kriminalvården accepterad sysselsättning under hela verkställighetstiden. Den dömdes sysselsättning får utgöras av hans eller hennes ordinarie förvärvsarbete eller studier, och i de fall den dömde saknar sådan sysselsättning bör frivården särskilt anordna en sysselsättning till honom/henne, en sysselsättning som oftast har karaktär av ideellt arbete. Dessutom skall sysselsättningskravet enligt kriminalvårdens bestämmelser kompletteras med minst en annan aktivitet som avser antingen behandling, deltagande i frivårdens påverkansprogram eller andra rehabiliterande program.

Det andra personliga hindret mot IÖV-verkställighet kan finnas i den dömdes karaktärsdrag. Enligt kriminalvårdens bestämmelser skall den dömde under verkställighetstiden fullständigt avhålla sig från användningen av beroendeframkallande medel och dopningsmedel. Således skall frivården utreda om och i vilken utsträckning den dömde som ansökte om IÖV använder alkohol, narkotika, andra berusningsmedel samt läkemedel som klassas som narkotika, för att kunna göra en bedömning av den dömdes förmåga att hantera verkställigheten utan missbruk och risk därtill.

Vid gravt missbruk är det uppenbart orealistiskt att tänka sig att den dömde kommer att följa det nämnda förbudet mot missbruk, och därmed framstår då IÖV-verkställighet inte som en möjlighet. Däremot bedöms ett missbruk av mindre grad i regel inte som en större risk för överträdelse av kriminalvårdens förbudsföreskrift mot missbruk, och därmed brukar IÖV beviljas för en sådan målgrupp, samtidigt som de genomgår olika rehabiliteringsprogram i samband med verkställigheten. Dessutom skall frivården i dess utredning om den dömdes karaktärsdrag försäkra sig om att risken för en fortsatt kriminell verksamhet under verkställighetstiden inte framstår som överhängande, samt att risken för avvikelse i övrigt och risken för avbrott av verkställigheten ligger på en acceptabel nivå.

De övriga personliga hinder mot IÖV som kan nämnas är avsaknad av samtycke från den dömdes sammanboende till IÖV-verkställighet i det gemensamma hemmet, och likaså omständigheten att både brottsoffret och den dömde tillhör samma hushåll. Enligt kriminalvårdens föreskrifter får den dömde inte avtjäna påföljden i bostaden om inte samtliga personer över 18 år som tillhör hushållet lämnar sitt samtycke därtill, och om brottet som ansökan avser har begåtts mot någon sammanboende bör IÖV inte heller medges, även om den drabbade sammanboende medger detta.

Om frivården i sin utredning konstaterar att det inte finns några hinder mot verkställighet i form av fotboja, och att det i övrigt anses vara lämpligt att den dömde avtjänar straffet med fotboja, skall den behöriga kriminalvården bevilja ansökan om IÖV. Därefter skall frivården upprätta en individuellt anpassad verkställighetsplan för personen som ansökt om IÖV, i syfte att uppnå det allra bästa resultatet med verkställigheten.

Mina källor:

Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om intensivövervakning med elektronisk kontroll KVFS 2011:6