Ökat försörjningskrav på arbetstillstånd

En tredjelandsmedborgare som ska vistas i Sverige mer än tre månader ska som huvudregel ha uppehållstillstånd (2 kap. 5 § Utlänningslagen). Ska personen dessutom arbeta i Sverige krävs det arbetstillstånd (2 kap. 7 §).

Den 1 november 2023 infördes det nya kravet gällande att höja försörjningskravet för dem som ansöker om arbetstillstånd i Sverige. Det innebär att alla som ansöker om arbetstillstånd efter den 1 november behöver ha en månadslön på minst 27 360 kr för att erhålla arbetstillstånd i Sverige.

En förändring har därmed skett i 6 kap. 2 § där det framgår att arbetstillstånd får ges till en utlänning som har ett anställningsavtal som gör det möjligt för den att uppnå en god försörjning. För att anses ha en god försörjning ska en arbetskraftsinvandrare ha en lön som uppgår till minst 80 % av medianlönen i Sverige, för närvarande 27 360 kr.

Hur såg det ut före förändringen?

Tidigare lydelse i 6 kap. 2 § uppställde ett krav på att: anställningen skulle vara möjlig att försörja sig på.

Bakgrunden till det tidigare försörjningskravet var att inkomsten skulle vara av en sådan storlek att personen inte behövde försörjningsstöd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen för att täcka sina kostnader för till exempel boende och uppehälle. Detta tidigare villkor innebar att lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte fick vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal alternativt praxis inom det aktuella yrket.

Vad innebär förändringen?

Syftet med regeringens åtgärd är att minska lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Regeringen menar att dessa arbeten ska utföras av personer som redan bor i Sverige. Ett annat syfte med åtgärden är att bekämpa fusk och missbruk som regeringen menar är kopplat till arbetskraftsinvandring.

Några yrkesbranscher som drabbas av lagändringen är bland annat äldreomsorgen och servicebranschen. Detta är branscher som kontinuerligt skriker efter personal och inget tyder på en förbättring. Enligt Sveriges kommuner och regioner (SKR) kommer de som är över 80 år att öka med nästan 50 % fram till 2031. SKR menar därmed att antalet anställda inom äldreomsorgen behöver öka med 30 %. Hur regeringen avser att lösa den problematiken framkommer inte.

Vad anser jag?

Att frångå tidigare krav på att anställningsvillkoren inte ska vara sämre än kollektivavtal alternativt praxis inom yrket anser jag är felaktigt. Givetvis ska vi verka för att arbetskraftsinvandrare inte utnyttjas men att ha ett försörjningskrav som innebär en högre lön än vad flertalet kollektivavtal medger är enligt min åsikt inte skäligt. Flertalet fackförbund har haft invändningar mot lagförändringen med anledning av att lön i första hand ska ges i enlighet med kollektivavtal och den svenska modellen. Andra invändningar är även att en sådan förändring i försörjningskravet inte alls kommer att motverka det missbruk regeringen önskar att stävja. Att inte heller anse att kollektivavtalade löner är rimliga att försörja sig på torde även vara problematiskt då flertalet arbetstagare på arbetsmarknaden har en sådan lön. Som noterat kommer det höjda försörjningskravet troligen att generera negativa konsekvenser för kompetensförsörjningen inom vissa yrken i Sverige. Huruvida problemet om arbetsbrist (som redan finns i flertalet yrkeskategorier) kommer att lösas framkommer inte av förarbetena.

Advokaterna och de biträdande juristerna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig migrationsrättsliga uppdrag.

–  Biträdande jurist Louise Lewén Broberg

Kvinnokonventionen i svensk asylprocess?

I mitt arbete som biträde i asylprocesser träffar jag ofta kvinnor som söker asyl, ofta tillsammans med sina makar eller fäder. I hög grad uppger de samma asylskäl som maken, trots att de med stor sannolikhet också har egna asylskäl bara på den grunden att de är kvinnor. De känner ofta inte ens till att de är diskriminerade eller så tror de att deras män (och dessförinnan deras fäder eller bröder) har rätt att ”uppfostra” dem genom hot och våld om de är ”olydiga” eller ohörsamma. På samma sätt kan de leva i tron att deras make har rätt att kräva sex av dem när han så önskar.

Att skicka tillbaka en kvinna till ett land med dessa normer, menar jag, strider mot svenska konventionsåtaganden då Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention, konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor, också benämnd CEDAW. Så enkelt är det emellertid inte då begreppet konventionsåtaganden förtjänar en avhandling i sig, eftersom det anges att den också ska ha införlivats. Idag är det bara två av FN:s 9 kärnkonventioner som gäller som lag i Sverige och det är europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen) och barnkonventionen.

Historisk bakgrund

Kvinnokonventionen antogs av Förenta nationerna (FN) den 18 december 1979 och trädde i kraft den 3 september 1981, Sveriges regering beslöt att ratificera den, den 5 juni 1980. Konventionen bygger på insikten om att kvinnor historiskt har varit och fortfarande är offer för diskriminering. Den erkänner att diskriminering mot kvinnor inte bara är en fråga om rättvisa utan också ett hinder för fred, säkerhet och utveckling. Kvinnokonventionen har sedan dess varit en grundläggande norm för att främja jämställdhet och eliminera alla former av diskriminering mot kvinnor. Ett regelbundet rapporteringsförfarande följer upp tillämpningen av konventionen.

Centrala principer i kvinnokonventionen

Kvinnokonventionen innehåller flera viktiga principer och åtaganden som stater som är parter i konventionen förväntas följa, bland annat följande:

1. Icke-diskriminering: Konventionen slår fast att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att alla former av diskriminering mot kvinnor måste avskaffas. Detta inkluderar både direkta och indirekta former av diskriminering

2. Kvinnors mänskliga rättigheter: Konventionen fastställer att kvinnor är bärare av mänskliga rättigheter och att dessa rättigheter måste respekteras, skyddas och främjas på ett icke-diskriminerande sätt.

3. Stereotyper och fördomar: Konventionen betonar vikten av att utrota stereotyper och fördomar som bygger på kön. Detta inkluderar att förändra attityder och beteenden som undergräver kvinnors jämställdhet.

4. Åtgärder mot våld mot kvinnor: Konventionen uppmanar stater att vidta åtgärder för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor i alla dess former, inklusive fysisk, sexuell och psykisk misshandel

5. Kvinnors deltagande och representation: Konventionen understryker vikten av kvinnors deltagande i beslutsprocesser på alla nivåer och deras representation inom politik, samhälle och arbetsliv.

Kvinnokonventionen är alltså en av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten vi har för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet. Frågan är hur och om den används i tillräckligt hög grad i den svenska asylprocessen.

Hur kan/bör kvinnokonventionen användas i asylprocessen?

Den del som oftast kommer fram vid prövningen av asylskäl är kvinnors och flickors utsatthet och risker för diskriminering och våld på grund av kön, vilket är förbjudet enligt såväl utlänningslagen som FN:s flyktingkonvention. Detta inkluderar bedömningar av risker för könsrelaterat våld, hedersrelaterat våld, eller förföljelse baserad på kön. Enligt Kvinnokonventionen får kvinnor inte diskrimineras eller förföljas på grund av sitt kön. Om en kvinnlig sökande visar att hon utsatts, utsätts eller riskerar att utsättas för förföljelse på grund av sitt kön, till exempel i form av könsrelaterat våld eller tvångsäktenskap vid ett återvändande till hemlandet, kan detta användas som asylgrund.

Emellertid har jag i mitt arbete upplevt ett flertal problem i asylprocesser som rör kvinnor, det handlar främst om tre punkter.

Okunskap om hur olika maktordningar påverkar kvinnor: Medvetenheten kring detta måste öka så att alla som arbetar med asylfrågor förstår kvinnors sätt att yttra sig. Kvinnor kan ha helt andra förutsättningar än män vad gäller att presentera sina asylskäl och utredarna på Migrationsverket måste dels förstå maktordningen i ursprungslandet, dels att denna maktordning kan hindra kvinnorna från att uttala sig. Det kan också ofta vara svårt för dem att bevisa att de blivit diskriminerade och de bör därför alltid tillerkännas bevislättnadsregeln, benefit of the doubt. En fingertoppskänsla för hur man lyssnar på kvinnor och läser deras kroppsspråk borde också vara en del av träningen hos utredarna.

hänsynen till kvinnors särskilda behov: Kvinnokonventionen betonar vikten av att ta hänsyn till kvinnors särskilda behov i olika sammanhang, inklusive i asylprocessen. Det kan inkludera behovet av skydd för kvinnor som har blivit offer för våld, behovet av kvinnlig medicinsk vård, samt skydd för mödrar och barn. Men också att utredare, tolkar och biträden är kvinnor. Och därmed bör ett biträde inte heller substituera en manlig kollega om ett sådant behov uppstår.

rätt till rättvis och opartisk prövning: Asylrättscentrum har i sin publikation ”Kvinnor i Asylprocess” [1] tagit upp att det i flera ärenden har brustit vad gäller kvinnors förutsättningar att kunna berätta om sina asylskäl och därmed få dessa tagna i beaktade. Vidare har de av utredningsprotokollen flera gånger noterat en okänslighet inför den sökandens situation och vad den sökande berättar. När kvinnor i vissa ärenden berättade om traumatiska händelser bemöttes det inte av handläggaren. Bemötandet är viktigt för att skapa förutsättningar för kvinnan att kunna eller våga berätta om sin situation eller tidigare upplevelser.
De menar även att ombuden måste vara observanta och alltid prata med kvinnan ensam inför utredningen och därmed ge henne bättre förutsättningar att berätta om eventuell diskriminering och våld. Vidare är det viktigt att informera om sekretessreglerna och helst också kalla man och kvinna till samtal på olika dagar eller tidpunkter. Fråga är hur Migrationsverket ställer sig till att vi kallar dem vid olika tillfällen när det kommer till sådana, i sammanhanget trivialiteter, som kostnadsräkningar. Att tala med dem var för sig borde dock rimligen aldrig innebära några problem och bör vara varje ombuds regel.

Det är viktigt att notera att Kvinnokonventionen bör användas tillsammans med andra relevanta rättsliga instrument och nationell lagstiftning för att bedöma asylansökningar. Det ska nämnas att Sverige har integrerat principer från Kvinnokonventionen i sin nationella lagstiftning, inklusive diskrimineringslagar och regler för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis så är Kvinnokonventionen ett av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet, men är trots det relativt  okänd i Sverige både bland statliga aktörer och advokater, vilket vi fått kritik för. Jag är övertygad om att den inte följs fullt ut, vare sig i själva asylprocessen eller i asylbedömningen. Kvinnokonventionen är en påminnelse om att kampen för jämställdhet aldrig får upphöra och att alla samhällen gynnas av att kvinnor och män har lika möjligheter och rättigheter.

Jag tror att vi som ombud har en viktig uppgift i att i våra yttranden och inlagor till Migrationsverket och migrationsdomstolarna synliggöra kvinnokonventionen och vikten av att anpassa asylprocessen till kvinnors olika förutsättningar att berätta om sin diskriminering, hot och våld i sitt ursprungsland. Det kan inte anses vara lämpligt att utvisa kvinnor till länder som inte ratificerat den som till exempel till Iran. Det faktum att de har ett manligt nätverk där är inte detsamma som att de inte blir diskriminerade på grund av sitt kön.

Ni hittar kvinnokonventionen här

– Advokat Diana Saelöen

[1] Kvinnor i asylprocess – vikten av ett genusperspektiv (sweref.org)

 

Kritik mot Migrationsverket

Den 7 mars 2023 riktade advokatsamfundet allvarlig kritik mot Migrationsverket i frågan hur Migrationsverket respekterar det fria valet av biträde. När någon ansöker om asyl i Sverige har sökanden rätt att själv välja ett offentligt biträde som ska företräda personen i asylprocessen. Migrationsverket frågar den asylsökande i samband med den initiala ansökan om asyl om denne vill företrädas av ett specifikt biträde eller om Migrationsverket ska förordna någon från deras lista.

För att förordnas som biträde för en person som ansöker om asyl har Migrationsverket ställt upp vissa kriterier som måste vara uppfyllda innan ett visst biträde kan accepteras. Se Rättsligt ställningstagande. Kvalitetskrav på offentliga biträden – RS/021/2020 (version 2.0). Migrationsverket har ansvar för att ett biträde som förordnas är tillräckligt kompetent för uppdraget. Det är den som vill förordnas till offentligt biträde som ska visa att han eller hon är lämplig för uppdraget.

När Migrationsverket fattat beslut om att en viss jurist anses lämplig för att erhålla förordnande från Migrationsverket kan Migrationsverket inte utan godtagbara skäl avfärda ett biträde från förordnandelistan eller motsätta sig att ett visst biträde förordnas för den asylsökande.

I advokatsamfundets skrivelse till Migrationsverket framkommer det att Migrationsverket på olika sätt inte respekterat den asylsökandens rätt att själv få välja sitt biträde. Det framgår av uppgifter från ledamöter i advokatsamfundet att Migrationsverket försökt förhindra att ett visst biträde, som önskats av en asylsökande, inte skulle förordnas. Migrationsverket har bland annat i en skrivelse till en asylsökande skrivit att just det biträdet man valt har för många förordnanden och därför inte kommer ha tid för den sökanden. Migrationsverket har även egenmäktigt spärrat ett visst biträde från att ta emot nya förordnanden.

Migrationsverket har rätt att inte förordna ett visst biträde om biträdet anses vara olämpligt. Det ska dock finnas ett beslut om att ett visst biträde inte är lämpligt att förordna. I de aktuella fall som jag har refererat till ovan, har inga sådana beslut fattats av Migrationsverket och biträdena har inte heller kunnat värja sig mot Migrationsverkets agerande.

Migrationsverket har således utövat myndighetsutövning på ett felaktigt sätt som står i strid mot Migrationsverkets egna riktlinjer. Min förhoppning är att Migrationsverket gör en internutredning och för att klargöra vilken eller vilka tjänstemän som ligger bakom agerandet och säkerställer att liknande situationer inte uppkommer igen.

I början av min juristkarriär valde jag att gå ut offentligt och kritisera Migrationsverket och deras sätt att hantera biträdenas kostnadsräkningar. Min uppfattning var då att Migrationsverket begränsade vårt, de offentliga biträdenas, arbete genom att skära i våra kostnadsräkningar. För att vi biträden ska kunna följa våra advokatetiska regler och för att vår klient inte ska lida någon rättsförlust får vi ofta arbeta mer i ärendena än vad vi får betalt för (pro bono), och situationen har bara blivit värre. Det finns en allmän uppfattning i media om att vi jurister som arbetar med humanjuridik tar för mycket betalt för vårt arbete. Media har rapporterat om två jurister som på ett felaktigt sätt utnyttjat domstolens förtroende vad gäller de uppgifter som de lämnat angående sitt utförda arbete, och detta drabbar nu de jurister som debiterat korrekt i enlighet med det nedlagda arbetet. Om sanningen ska fram är det ofta så att vi inte får betalt för allt arbete vi lägger ner i våra ärenden.

I advokatsamfundets skrivelse riktas kritik mot Migrationsverkets sätt att hantera biträdenas kostnadsräkningar särskilt när det gäller hur lång tid det tagit att, tillsammans med tolk, läsa upp asylprotokoll för klienten. Om Migrationsverket anser att det tagit för lång tid skär de i kostnadsräkningen avseende nerlagt arbete samt avseende tolkutlägget, och ofta helt utan motivering.

Under de år som jag arbetat med migrationsrätt, snart 13 år, kan jag säga att om jag tyckte att situationen för oss biträden var dålig då, så har situationen blivit än värre nu.

Om situationen inte förändras och Migrationsverket fortsätter att godtyckligt skära i biträdenas kostnadsräkningar kommer kvalitén på vilka biträden som kommer att ställa sina tjänster till förfogande för de asylansökande att sjunka.

Efter att ha tagit del av advokatsamfundets skrivelse funderar jag starkt på att helt sluta arbeta med migrationsrätt. Inte för att jag inte känner att jag behövs, men kan jag verkligen inte godta det sätt som jag som biträde bemöts av Migrationsverket. Någonstans får man ta ställning till om man ska vara en del i ett system som håller på att fallera eller om man ska agera.

– Advokat Canela Skyfacos

Med omsorg och noggrannhet – eller inte mitt bord!? Del 2

 

I mitt förra inlägg[1] skrev jag om att det har det blivit allt svårare att få ersättning för det arbete som advokater eller biträdande jurister, som förordnats som offentliga biträden för personer som söker asyl i Sverige, har lagt ner. Jag skrev även att Migrationsverket ofta motiverar den prutning som görs i våra kostnadsräkningar med motiveringen att vi har ”lagt ner mer arbete än vad ärendets svårighetsgrad kräver”.

Men ett ärendes svårighet utgör endast en, bland många, anledningar till att ett uppdrag kan ådra sig mycket tid. Vad gör man som offentligt biträde till exempel om man inte anser att Migrationsverket iakttar sin utredningsskyldighet?

Min tes är att Migrationsverkets motivering inte sällan brister på grund av att det ofta saknas förståelse för det egna uppdragets omfattning som förvaltningsmyndighet, samtidigt som det ibland saknas kännedom om de regler som advokaten har att iaktta för att fullgöra sitt uppdrag.

Migrationsverkets utredningsskyldighet i asylärenden

Migrationsverket har på samma sätt som andra myndigheter en generell utredningsskyldighet[2].

Migrationsverket ska som en del av denna, sin utredningsskyldighet, se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Den enskilde ska först och främst medverka genom att ge in den utredning som den sökande vill åberopa, så långt det går. Samtidigt ska Migrationsverket genom påpekanden och frågor försöka få den asylsökande att förtydliga och komplettera framställningen.

Men hur långt går då Migrationsverkets utredningsskyldighet? Denna skrivelse ger inte utrymme för att utreda detta. Men mycket förenklat kan man säga att gynnande beslut vanligtvis förutsätter ett mindre utredningsansvar från en myndighetens sida. Samtidigt råder regeln att ju mer ingripande ett ärende är i den enskildes liv desto större utredningsskyldighet har myndigheten.

Det som kännetecknar asylmålen är ju att de samtidigt som de är ansökningsmål oftast också har mycket stor betydelse för den enskilde.

Vid utredningen på Migrationsverket informeras den asylsökande om att det är den asylsökande själv som ska framföra alla sina asylskäl gällande och lägga fram all den bevisning som den sökande vill åberopa. Den asylsökande har bevisbördan.

Med Migrationsverkets utredningsansvar och den asylsökandes egna ansvar i minne skulle man därför kunna konstatera att det i varje fall inte borde ingå i advokatens roll att som offentligt biträde för en asylsökande att vara behjälplig med själva utredningen.

 Advokaten och det offentliga biträdets uppgift

God advokatsed

En advokat har ett särskilt ansvar och en särskild ställning i ett rättssamhälle. Det måste därför kunna ställas särskilda krav på advokaten vilket i sin tur förutsätter att det finns regelverk för hur advokaten har att bedriva sina uppdrag. Ett av de främsta syften med detta regelverk är att trygga klientens intresse.

Regler för advokaten återfinns först och främst i rättegångsbalken 8 kap 4 § där det framgår att en advokat i sin verksamhet har att redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom eller henne och att iaktta god advokatsed.

Det framgår sammanfattningsvis bland annat av rättegångsbalken 6 och 7 §§ att advokatens verksamhet står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd och att advokaten ytterst kan drabbas av uteslutning men även andra sanktioner, så som varning, eventuellt i kombination med en sanktionsavgift, eller erinran, om regelverket inte följs.

God advokatsed- lojalitetsplikten

Vad som är god advokatsed är inte ett statiskt begrepp men de regler som finns för vad som ska betraktas som goda advokatsed och som advokaten därför har att utgå ifrån regleras framför allt av Sveriges advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed (VRGA).

Som en del av regelverkets huvudsyfte att, som angetts ovan, trygga klientens intresse, finns den så kallade lojalitetsplikten. Lojalitetsplikten beskrivs i 1 andra stycket VRGA bland annat betyder det att advokaten har att följa klientens instruktioner. Detta gäller givetvis inte undantagslöst men inom ramen för vad som är till fördel för klienten och som är lagligt är det likväl en tungt vägande huvudregel. Innebörden är sammanfattningsvis att den advokat som inte har u sin uppfyllt sin lojalitetsplikt kan drabbas av disciplinära påföljder från Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Advokatens uppdrag som offentligt biträde i asylärenden

Utredningsskyldigheten

Advokatsamfundet har uttalat att ”En advokat som är förordnad som offentligt biträde i ett ärende enligt utlänningslagen har som främsta plikt att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen och bevaka dennes rätt i ärendet. Inom ramen för detta uppdrag åligger det advokaten att gentemot klienten iaktta trohet, lojalitet och tystnadsplikt samt lyfta fram de omständigheter som talar för klientens sak.”[3]

Som framgår omfattas alltså advokaten som offentligt biträde av de vägledande reglerna för god advokatsed. Men hur ligger det då till med utredningsskyldigheten?

Advokatsamfundets styrelse har uttalat att det inte är advokaten utan Migrationsverket som enligt lag har den övergripande utredningsskyldigheten[4]. Gott och väl, så långt. Men frågan kvarstår emellertid. Vad gör den advokat som finner att ärendet inte är utrett efter den beskaffenhet som saken kräver i ljuset av sin lojalitetsplikt?

Andra tidskrävande åtgärder

Av Advokatsamfundets PM[5] räknas bland annat upp följande exempel på åtgärder som kan vidtas för att försäkra klienten i ett asylärende bästa möjliga biträde.

”Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande innan asylutredningen. • Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande efter asylutredningen för genomgång av protokollet från utredningen. • Beakta behovet av tolk vid möten med klienten. Auktoriserad tolk som närvarar på plats är som regel att föredra om det är praktiskt möjligt. • Komplettera vid behov ärendet eller målet med nödvändiga tillägg, förtydliganden, ny bevisning och relevant landinformation. • Håll klienten löpande underrättad av vad som förekommer under uppdraget genom att se till att klienten så snart som möjligt får del av yttranden, inlagor, beslut och domar.

Att de åtgärder som vidtas i ett enskilt ärende alltid skulle ta samma tid är givetvis orimligt när man har med individer att göra. Av 27 § rättshjälpslagen framgår att ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för sitt arbete och att ersättningen ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Antalet timmar som ett biträde får lägga ner är alltså inte standardiserat utan ska beräknas på individuell nivå med bakgrund i de omständigheter som förekommit i varje ärende.

Likväl har det från Migrationsverket och domstolarnas sida framarbetats en praxis rörande hur lång tid olika åtgärder får ta. Till exempel framgår det av Riksrevisionen granskning[6] att då tre olika domstolar har tillfrågats, de har uppger att 4–5 timmars arbete beviljas i ett normalt asylmål utan muntlig förhandling.

Nämnda granskning[7] visar vidare att besluten om ersättning till advokaten motiveras olika. I domstolen görs oftast en sammantagen bedömning av totalkostnaden. Riksrevisionen menar att det görs för att beslutet i domstolen är svårare att överklaga på grund av kravet på prövningstillstånd.

Personligen upplever jag sedan en tid tillbaka att varken Migrationsverket eller migrationsdomstolarna iakttar den individuella bedömning som kostnadsräkningarna faktiskt förtjänar. Ärendet har möjligtvis inte varit så juridiskt avancerat men tidsåtgången kan likväl vara omfattande. Advokatens tid har kanske tagits i anspråk eftersom klienten har e-postat upprepade gånger och enligt de advokatetiska reglerna krävs det att advokaten svarar. Klienten skickar kanske en bevisning till advokaten i form av till exempel en youtube-film eller en annan, skriftlig, handling. Eftersom handlingen är på ett annat språk så förstår advokaten inte innehållet. Klienten kan kanske heller inte riktigt konkretisera vad som ska bevisas med filmen vilket i sig genererar olika frågor till klienten som kanske inte talar ett internationellt språk. Advokaten behöver ändå överväga om innehållet i handlingen uteslutande talar till klientens fördel eller om där finns andra överväganden att ta hänsyn till innan den lämnas in till myndigheten. Och om klienten lämnar in en handling i original till advokatens kontor är det en del av advokatens uppdrag att tillse att den överlämnas till prövningsmyndigheten i rätt tid. Att skicka en sådan, för individen avgörande och värdefull, handling med posten skulle jag aldrig göra. Jag skulle skicka den med bud om det fanns tid eller om jag fått in handlingen i sista minuten så skulle jag förmodligen lämna den personligen på myndigheten och begära ut ett kvitto för inlämningen. Men det senare får man inte betalt för.

Det är min uppfattning att domstolarnas har lagt sig i vind med att göra alltmer schabloniserade bedömningar av de offentliga biträdenas kostnadsräkningar och att de därmed felaktigt nekar offentliga biträden full ersättning för deras faktiska arbete.

Av Riksrevisionen bedömning framgår att kostnadsutvecklingen per förordnande har varit måttlig med undantag för en period mellan åren 2015 och 2018.

Jag noterar avslutningsvis att Riksrevisionen i sin utredning konstaterar att det inte har identifierats några risker mellan myndigheternas hantering av ersättning till de offentliga biträdena och ökade kostnader för förordnanden.[8]

Avslutningsvis är det nog inte för mycket sagt att så länge advokaten iakttar de advokatetiska reglerna är klientens rättssäkerhet i varje fall inte i omedelbara fara. Frågan är bara hur länge advokaterna fortsatt kommer att acceptera att delvis arbeta gratis. Ett framtidsscenario är sannolikt att det kommer att uppstå en avsevärd brist på lämpliga biträden eftersom advokaten inte kan verka om han eller hon gör avkall på sitt uppdrag i förhållande till de advokatetiska reglerna.

________________

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

Bitr. jurist Karina Stiernblad

 

[1] MED NIT, OMSORG OCH NOGGRANNHET – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB
[2] 23 § förvaltningslag (2017:900)
[3] Advokatsamfundets vägledande uttalande som gäller medicinska åldersbedömningar i asylärenden
[4] Advokatsamfundets styrelses vägledande uttalande av den 9 december år 2004
[5] Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter. PM Stockholm den 27 augusti år 2020 bilaga sidan 42 ff
[6] Riksrevisionens granskning. Beslutad: 2022-05-19 Diarienummer: 3.1.1-2021-0359 RiR 2022:14, s 49
[7] Ibid 52
[8] Ibid 57

Med omsorg och noggrannhet – eller inte mitt bord!? Del 1

Som advokat eller biträdande jurist[1] och offentligt biträde, för personer som söker asyl i Sverige, har det blivit allt svårare att få ersättning för det arbete som vi lägger ner i ett ärende.

Trots att det offentliga biträdet i asylärenden ofta arbetar fler timmar än vad som debiteras prutar Migrationsverket i allt ökad omfattning advokatens kostnadsräkning. Är det rimligt eller kan det offentliga biträdets minskade ersättning för ett väl och noga utfört arbete på längre sikt komma att drabba den asylsökandes eventuella rättigheter?

Många gånger arbetar vi som redan nämnts avsevärt fler timmar än vi debiterar. Det gör vi i övertygelsen om att vårt arbete kommer att göra skillnad för en människa eller en hel familj på flykt. Eftersom vi av erfarenhet vet att Migrationsverket inte kommer att utge ersättning för mer än en viss tid så saknas redan från början anledning att redovisa all nedlagd tid till Migrationsverket. Vi gör det också eftersom vi har lagstadgade regler som fastställer vad en advokat måste iaktta i sin yrkesutövning. Rättegångsbalken fastställer bland annat att ”en advokat ska i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra det uppdrag som har anförtrotts honom och iaktta god advokatsed”.

Ibland motiverar Migrationsverket sitt beslut om att pruta kostnadsräkningen med att biträdet har ”lagt ner mer arbete i ärendet än vad ärendets svårighetsgrad kräver”. På ett objektivt plan låter motiveringen kanske omedelbart bra. Men vad betyder det egentligen? Rent krasst låter det i mina öron som om det offentliga biträdet är både ineffektivt och juridiskt inkompetent eller i värsta fall bara överdebiterar.

Och det kan ju vara frestande att dra alla advokater över en kam i ljuset av de senaste massmediala skandalerna om advokater som, likt Harry Potter, har förmått att teleporterna sig snabbare än med ljusets hastighet och därmed kunnat debitera för utförda uppdrag, samtidigt, på två olika ställen. Dessa advokater har dragit skam över hela advokatkåren. Men jag vill tro att fokus har legat på ett par grava men få undantag i stället för på en annars mycket fin kår med väldigt goda värderingar och höga etiska krav.

Det är min uppfattning att Migrationsverkets inställning ofta motiveras utifrån en både grund, godtycklig och felaktig bedömning. Jag tror för min del att det saknas en djupare insikt i advokatens arbete och vilka regler som advokaten har att iaktta för att fullgöra sitt uppdrag.

Inte sällan är den asylsökande orolig och kontaktar då ofta sitt ombud med olika frågor. Förväntas vi då att inte svara vår klient med motiveringen att det inte ingår i uppdraget, eller att vi inte kommer att få betalt för att ha nödvändig kontakt med klienten?

Och är det inte rimligt att fråga sig om den allt ökade begränsningen i ersättning till de offentliga biträdena skulle kunna medföra kvalitativt negativa konsekvenser för den asylsökande i form av sämre representation om de offentliga biträdena, som en naturlig konsekvens härav, börjar begränsa konsultationstiden? Jag ser det som ytterst tveksamt om det ens skulle vara möjligt att avvisa en klient genom att till exempel inte svara på e-post eller telefonsamtal och samtidigt iaktta de regler som ställs för advokater.

Alternativet som i så fall kvarstår för advokaten är att tacka nej till de offentliga biträdesuppdrag som man inte får betalt för.

Jag kommer i mitt nästa blogginlägg att söka närma mig ett svar på vad som kan anses omfattas av det offentliga biträdets uppdrag i asylfrågor. Jag tänker mig att jag gör det under följande de tre huvudpunkterna 1. Kärnuppdraget enligt praxis, 2. Klienten och kurativa åtgärder och 3. Lagar, advokatetiska regler och konventionen om de mänskliga rättigheterna.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

 

Bitr. jurist Karina Stiernblad

 

[1] I denna serie av inlägg kommer benämningen advokat att ta sikte på de jurister som är advokater eller biträdande jurister, som arbetar på advokatbyråer, och har förordnats som offentligt biträde för en eller flera asylsökande.

 

Finns det en risk för att de individer som gjort en ny ansökan om internationellt skydd, efter ett preskriberat avslagsbeslut, inte kommer att omfattas av reglerna i 5 kap 15a § utlänningslagen?

I december 2008 infördes en möjlighet att ansöka om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete för dem som fått anslag på sin ansökan om asyl i Sverige. Denna möjlighet gavs då man ansåg att asylsökanden som har arbetat under sin asylprocess anses ha påbörjat en etablering på den svenska arbetsmarknaden och därför ska ha möjlighet till en sådan fortsatt etablering.  Med hjälp av möjligheten av ett s k spårbyte förslogs därför ett undantag från huvudregeln att uppehåll- och arbetstillstånd skulle vara ordnat före inresan i Sverige.

Genom införandet av 5 kap 15a § utlänningslagen ges asylsökanden, som har ett laga kraftvunnet beslut, en möjlighet att erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete. För att kunna få beviljat ett sådant tillstånd ska man har arbetat i minst fyra månader. Anställningen ska uppfylla kraven i 6 kap 2 § första stycket utlänningslagen och avse en tidsperiod om minst ett år från ansökningstillfället.

En ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt ovan ska ha kommit in till Migrationsverket senast två veckor efter det att beslutet att avslå ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande har vunnit laga kraft.

Den 29 april 2020 kom Migrationsöverdomstolen med ett nytt avgörande MIG 2020:8 som behandlade frågan om man efter att ha beviljats en ny prövning enligt 12 kap 19 § utlänningslagen kan man då beviljas ett uppehållstillstånd enligt 5 kap 15 a § utlänningslagen.

Omständigheterna i målet var följande;

Xx ansökte om asyl i augusti 2015. Migrationsverket avslog hans asylansökan och beslutade om utvisning. Hans utvisningsbeslut vann laga kraft den 7 april 2017.

Kort därefter anmälde xx att det uppkommit ett verksamhetshinder och att det förelåg hinder föra att utvisa honom och framförde nya omständigheter om sitt skyddsbehov. Med stöd av 12 kap 19 § utlänningslagen beviljade Migrationsverket honom en ny prövning. Under handläggningstiden beviljades han ett undantag från skyldigheten att ha ett arbetstillstånd.  Vilket innebar att han kunde arbeta under tiden hans ansökan handlades.  Hösten 2018, närmare bestämt i november, avslog Migrationsverket hans ansökan om uppehållstillstånd och statusförklaring.

Xx överklagade beslutet men återkallade sitt överklagande i Migrationsdomstolen. Den 27 augusti 2019 avskrevs målet i Migrationsdomstolen. Den 9 september 2019 ingav xx en ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 5 kap 15 a§ utlänningslagen, han gjorde ett sk spårbyte.   Migrationsverket avslog ansökan då de ansåg att ansökan inkommit mer än två veckor efter hans avslaget på hans asylansökan vunnit laga kraft.

Migrationsdomstolen instämde i Migrationsverkets bedömning och angav som skäl att xx borde ha lämnat in sin ansökan om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 a § utlänningslagen inom två veckor från när avgörandet i fråga om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande, dvs. beslutet i grundärendet om uppehållstillstånd m.m., vann laga kraft. Avgörandet vann laga kraft den 7 april 2017.

I sina domskäl anförde Migrationsdomstolen bland annat tre mycket intressanta punkter

Det första var att ”tidsramen för att lämna in en ansökan om uppehållstillstånd för arbete med stöd av bestämmelsen 5 kap 15 a § utlänningslagen har fastställts med ledning av när ett avlägsnandebeslut efter en prövad asylansökan ska verkställas. Att tidsfristen knutits till ett gällande avlägsnandebeslut är även i linje med att asylprocessen ska ha en tydlig början och ett tydligt slut. Förarbetena ger alltså uttryck för att bestämmelsen är avsedd att omfatta den personkrets som påbörjar sin etablering på arbetsmarknaden under asylprocessen”.

Den andra var att ”vid en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd prövar Migrationsverket om det aktualiserats skyddsskäl på verkställighetsstadiet av ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut. När Migrationsverket, som i AS:s fall, avslog ansökan stod beslutet om utvisning kvar och något nytt beslut om utvisning behövde inte heller fattas”.

Den tredje var att ”Migrationsöverdomstolen ansåg att AS:s anmälan om verkställighetshinder inte var en sådan ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande som avses i 5 kap. 15 a § första stycket utlänningslagen”.

Innebär Migrationsöverdomstolens dom att en asylsökande endast kan erhålla ett spårbyte i anslutning till sin initiala ansökan om asyl? Jag skulle vilja säga att så inte är fallet.

I situationen när någon ansöker om internationellt skydd en andra gång efter att första ansökan om internationellt skydd preskriberats borde de omfattas av 5 kap. 15a § utlänningslagen.  Ett att avslagsbeslut om internationellt skydd i Sverige preskriberas efter fyra år. Därefter har man rätt att få en ny ansökan om internationellt skydd prövad. Det finns sålunda inget beslut om utvisning kvar och ett nytt beslut behöver därför fattas. Visserligen kan man argumentera för att lagstiftarens intention vara att möjligheten till arbetstillstånd endast avsåg en förstagångsansökan.  Men det finns inget i Migrationsöverdomstolens domskäl som klart ger uttryck för den sådan tolkning. Migrationsöverdomstolen anför i sina dom skäl att tidsfristen (för när en ansökan ska ha ingivits) knutits till ett gällande avlägsnandebeslut. I xxs fall fanns ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut med anledning av hans initiala ansöka om asyl avslagits.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Canela Skyfacos
Advokat

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Asylsökande konvertiter möter en rättsosäker process enligt Konvertitrapporten

Den 20 mars 2019 presenterades den s.k. konvertitutredningen på en presskonferens i citykyrkan i Stockholm. Konvertitutredningen är en forskningsrapport som har letts av Maria Gustin Bergström och har tagit fram statistik över hur konvertiters kristna tro bedöms i asylprocessen. Det är ett samarbete mellan Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, EFK, Alliansmissionen och Adventistsamfundet.

För min del, är det intressant att se vad de kommer fram till då jag själv upplevt att processen är ytterst rättsosäker och också med mycket märkliga beviskrav, vilka ställs av religiöst okunniga handläggare på såväl Migrationsverket som i domstolarna. Det är därför med stort intresse jag läst utredningen då det är helt andra krav än själva tron som ställs på den enskilde individen/konvertiten. I utredningen utgår man från personer som konverterat till kristendom, men man får inte glömma att man också enligt mänskliga rättigheter har rätt att lämna islam (eller andra religioner för den delen) för att bli ateist.

I Rapporten har man fokuserat på fyra syften med rapporten
– att samla information om asylärenden där konvertering utgör asylskäl.
– att belysa konvertiters asylprocess.
– att analysera Migrationsverkets behandling av asylärenden där konvertering är aktuell.

Detta sker genom tre analysdelar: kvantitativ, kvalitativ och juridisk.
samt
– att ge rekommendationer till åtgärder utifrån det samlade underlaget.

Man har analyserat 619 afghanska personers asylprocess, samtliga har konverterat till kristendom och är döpta i någon av de involverade frikyrkorna.

Om man räknar alla som en enhet så får 68 % avslag enligt rapporten, men om man delar upp det ännu mer t.ex. i geografiska områden, eller beroende på vilket parti nämndemännen i Migrationsdomstolen tillhör, så visar rapporten vid en jämförelse mellan Migrationsverkets asylenheter i Jönköping och Göteborg att den ena asylenheten har en avslagsprocent på 44 % medan den andra har avslagit 80 % av ansökningarna. Vidare kan man se att den politiska färgen hos Migrationsdomstolens nämndemän medför en stor rättsosäkerhet där SD-nämndemännen ger avslag i 93 % av fallen medan motsvarande siffra för V-nämndemännen är 15 %.
Jag får alltså, när jag läser rapporten, vatten på min kvarn om att det för asylsökande konvertiter är en ytterst rättsosäker process.

Det som jag i flera fall har reagerat mot är att konvertitens intellektuella förmåga att reflektera kring sin tro spelar betydligt större roll än själva tron hos individen i fråga. Vilket även det bekräftas i rapporten. Migrationsverket menar att man måste kunna analysera sin egen omvändelse, i princip kunna tala om när och varför man börja tro på kristendom istället för islam och hur man tänkte kring det, dessutom måste man kunna uttrycka det på ett sätt som, många av oss svenskar aldrig skulle kunna göra. Hur förklarar vi vår egen inställning till tro eller icketro? Som rapporten säger så leder Migrationsverkets motiveringar till slutsatsen att det snarare är den sökandes intellektuella kapacitet än tron som bedöms.

Att den som konverterat tillhör en församling och är aktiv däri, att det finns dopbevis eller intyg från präster och pastorer om den enskildes engagemang tillmäts mycket liten, om ens någon betydelse.

Alltför lättvindigt anser man från Migrationsverkets sida att konversionen inte är genuin, sen kan man ju fråga sig vad som är en genuin tro eller genuin konvertering till något annat.

Rapporten uttrycker, att sammantaget är slutsatsen att Migrationsverkets beslut i de här undersökta konvertitfallen är godtyckliga och rättsosäkra.

Fredrik Beijer som är rättschef på Migrationsverket har ställt upp på en intervju angående rapporten i tidningen ”Dagen” och uttrycker sig så här på frågan om vad ”en genuin kristen tro är?”
”Jag skulle aldrig definiera något sådant. Det vore farligt att hamna i formalism”

 Följdfrågan blir då:
”Men vad är det som avgör om ni tror på någon som säger sig ha konverterat?”
”Man ska framför allt kunna ge en bra sammanhängande berättelse om sin väg till tro.”

 Själv ställer jag mig frågan då om vägen till tron är viktigare än tron? I mina ögon är det själva tron som är det viktiga, inte hur vägen dit har gått. Har man visat inför pastorer och präster att man har en tro och har visat sig vara värdig att bli döpt torde deras utsaga väga tyngre än Migrationsverkets bedömning om processen från att gå från muslim till kristen, eller ateist, är trovärdig.

Beijer menar vidare att visserligen innehåller rapporten ett gediget underlag men han anser att man fokuserat för mycket på besluten och inte på innehållet i ärendena och att det borde vara med flera domstolsbeslut. Detta eftersom domstolarna ofta tycker likadant som Migrationsverket. Dessvärre gör ju domstolarna samma typ av prövning och bedömning som Migrationsverket så det är ju inte så märkligt att de under dessa omständigheter håller med Migrationsverket.

Slutligen får Beijer frågan

”Så 68 procent av de sökande bluffar alltså om sin konversion?”

Beijer menar att ”Vår uppgift är inte att bedöma om de bluffar. Vi prövar om bevisningen på bordet hänger samman. I de här fallen tycker varken vi eller domstolarna att man uppnått beviskravet”

 Jag menar dock att beviskravet inte är tillräckligt tydligt, hur visar man genuin kristen tro? Ingen kan lämna ett entydigt svar på detta och det självklara, att visa att man är aktiv i en församling och har döpt sig och att man lärt sig grunderna i tron, är tydligen inte de svar Migrationsverket vill ha!

Intervjun innehåller mycket mer, som att Migrationsverket och kyrkorna har olika uppgifter och att Beijer känner sig trygg med att rättssystemet fungerar. Något han inte har gemensamt med många av oss andra. Är ni intresserade kan ni läsa intervjun här och länken till själva rapporten finns här.

Rapporten leder till några tankeväckande slutsatser;

  • att Migrationsverket har en svag förståelse av religion och konversion och den vilar inte på vetenskaplig grund,
  • att Migrationsverkets beslut uppvisar orimliga differenser mellan jämförbara asylenheter, vilket leder till godtyckliga beslut,
  • att Migrationsverkets arbetssätt inte vilar på vederhäftig metodologi, vilket leder till inkonsekventa beslutsmotiveringar,
  • att Migrationsverkets beslut, inte i tillräcklig utsträckning, följer internationell rätt och konventioner om mänskliga rättigheter, vilket leder till att rättssäkerheten sätts ur spel.

Jag menar att det här är en gedigen och viktig rapport som har tagit fram många av de hinder som konvertiterna möter i sin asylprocess. Man måste ha i åtanke att om de har genomgått en genuin konversion, och de återsänds till t.ex. Afghanistan så är lagen sådan att om någon vänder Islam ryggen så ska de dödas. Kan då verkligen Migrationsverket bortse från detta bara för att den enskilda individen inte har förmåga att förklara och analysera sin konversion och vägen dit?

Läs gärna rapporten, den är intressant.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Diana Lindgren Saelöen, advokat

Åldersbedömningar i asylärenden

Hur ska man som offentligt biträde, med klientens bästa i fokus, ställa sig till möjligheten att begära åldersbedömning för en klient när Advokatsamfundet avråder, Migrationsverket flaggar för att det ska ske genom det offentliga biträdet och det inte finns några säkra vetenskapliga metoder för sådana bedömningar?

Flykten från Sverige

I bland slår svensk lagstiftning orimligt hårt mot dem den är satt att skydda. Detta blogginlägg handlar om hur LVU kan traumatisera och splittra familjer och att föräldrarna, för att skydda sin familj och sina barn, faktiskt måste fly från Sverige för att kunna fortsätta leva som familj. Detta trots att de ville ha, och sökte hjälp men där hjälpen istället stjälpte familjens möjlighet att leva tillsammans.