En bland lekmän (och faktiskt även vissa jurister!) ganska så vanlig missuppfattning rörande betalningar är föreställningen att, om en person betalar en annan persons skuld, så har den som har betalat rätt att därefter kräva ersättning av den vars skuld han har betalt. Men så är det inte! Om exempelvis jag är skyldig personen X pengar, och Du av någon anledning betalar vederbörandes fordran mot mig, så kan Du inte därefter med någon form av rättsligt anspråk vända Dig till mig och begära att jag ersätter Dig för Ditt utlägg, trots att detta har varit till nytta för mig. Fordringen övergår nämligen inte per automatik till Dig bara för att Du har betalat fordringsägaren (borgenären!), utan effekten av Din betalning blir enbart att fordringen regleras – den ”utsläcks”, som man ibland säger i rättsliga sammanhang. I och med att en fordran betalas, så upphör den nämligen att existera. Jag kan hålla med den som till äventyrs skulle påpeka det moraliskt förkastliga i om jag inte därefter skulle kompensera Dig för den ekonomiska börda som Du, i och med att Du betalade X, övertog från mig, men något rättsligt stöd för ett sådant återkrav finns inte i den situation som beskrivits här. (Märk väl: ” …i den situation som beskrivits här”!).
Det är här som begreppet ”regressrätt” kommer in i bilden. Och vad är då det, kanske den undrande läsaren frågar sig? Jo, det är den rätt som en person som har blivit tvingad att betala något för en annan persons räkning kan ha att av denne kräva ersättning för det utbetalade beloppet. Tvingad att betala någon annans skuld, det kan man bli antingen på grund av lag, dvs i de fall när det finns en lagregel som anger att det föreligger en betalningsskyldighet för en annan persons skuld i en viss situation, eller på grund av avtal, dvs att man har åtagit sig att, i en viss i avtalet angiven situation, betala det som någon annan är skyldig. Man skulle kunna säga att regressrätt är detsamma som en rätt att kräva tillbaka det som man har lagt ut för någon annans räkning.
Ett exempel på det förstnämnda, dvs lagstadgat solidariskt betalningsansvar, är det s k företrädaransvaret, som regleras i 59 kap 12-21 §§ Skattebetalningslagen (2011:1244), och som går ut på att en företrädare för en juridisk person, som inte har sett till att den juridiska personen har gjort skatteavdrag med rätt belopp, under vissa förutsättningar är skyldig att betala det belopp som den juridiska personen har gjorts ansvarig för, tillsammans med denna. Det utmärkande för solidariskt ansvar är att båda (eller alla, om företrädarna är fler än två) de ansvariga kan krävas på full betalning.
Ett annat exempel på lagstadgat solidariskt ansvar är om flera personer tillsammans vållar en skada. De kan då bli solidariskt ansvariga för att ersätta den skadelidande, t ex enligt bestämmelsen i 6 kap 4§ Skadeståndslagen (1972:207).
Effekten av att ett betalningsansvar är solidariskt är att den som har rätt till betalning kan kräva vilken som helst av de betalningsansvariga, vilket är en stor fördel för den betalningsberättigade om någon av de betalningsansvariga skulle visa sig sakna förmåga att betala det de är skyldiga. Om den ene betalningsskyldige saknar medel till betalning men den andre har (tillräckligt med) pengar, kan fordringsägaren kräva ut hela beloppet av den som har möjlighet att betala. Den som då har betalat mer än sin andel har då regressrätt mot den andre, dvs den som har betalat mest har då rätt att kräva ut den överskjutande delen av beloppet av den andre, resp de andra.
Ett exempel på avtalat solidariskt betalningsansvar är om två personer gemensamt tar ett lån, i vilket fall den av dem som betalar något på lånet (vare sig det är ränta eller amortering) får regressrätt mot den andre motsvarande dennes andel i ansvaret. I de flesta fall delar man på ansvaret enligt det s k huvudtalet, dvs efter hur många personer som är solidariskt ansvariga. Betalarens regressrätt syftar till att efter en betalning utjämna bördan av betalningsansvaret mellan de ansvariga. Är det två låntagare, så ansvarar vanligtvis var och en av dem inbördes (dvs sins emellan) för 50 % av lånet, och är de tre så ansvarar de för var sin tredjedel etc).
Ett annat exempel på en avtalsrelation som medför regressrätt är när en person går i solidarisk borgen för en annans förpliktelse att betala något. Om borgensmannen då tvingas att infria en del av eller hela sitt åtagande, så har vederbörande en regressrätt mot den ursprunglige gäldenären, dvs den ursprungligt betalningsskyldige, med så mycket som han har tvingats att utge på grund av åtagandet.
Vilken lärdom kan man då som lekman (och, som sagt, även jurist ibland) dra av detta?
Jo, att om Du någon gång skulle drabbas av en obetvinglig lust att se till så en viss fordringsägare får betalt, men inte har lust att vara den som i slutändan får stå med kostnaden, så ska Du, i stället för att bara betala skulden rakt av, se till att borgenärens fordran överlåts till Dig, dvs Du ska förvärva (oftast köpa) fordringen från borgenären. Om dennes fordran är 100 kronor, så borde Du kunna köpa hans fordran av honom för en hundring. Utifrån betraktat så ser denna transaktion ut exakt som om Du bara hade betalat fordringen rakt av (Du för över 100 kronor till vederbörande), men rättsligt så innebär den att Du har blivit fordringsägare i den ursprunglige fordringsägarens ställe, och därmed har rätt att kräva den ursprungligen betalningsskyldige på betalning.
Sist men inte minst: Lade Du märke till distinktionen mellan begreppen ”borgenären” och ”borgensmannen”? Om inte, så läs gärna igenom texten en gång till!