Vårdnadstvist – hur/vad gör jag?

Det finns många anledningar till att en vårdnadstvist uppstår. Det vanligaste är dock att föräldrarna separerar och inte kan komma överens om var barnen ska bo, vem som ska ha vårdnaden och hur ett eventuellt umgänge ska läggas upp. Den stora tvistefrågan brukar oftast vara om vårdnaden ska vara gemensam eller tillkomma den ena föräldern ensam.

Utgångspunkten i alla vårdnadsärenden är barnets bästa. Detta synsätt kommer till uttryck bland annat genom att det anses att det är barnet som har rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, inte föräldrarna som har rätt till sitt barn. Lagstiftningen på vårdnadsområdet har ändrats över tid och med denna även synen på vad som är barnets bästa. I nu gällande lagstiftning är huvudregeln att det är bäst för barnet att föräldrarna har gemensam vårdnad. Det ska dock sägas att inget vårdnadsärende är det andra likt och är inte alltid så lätt att konstatera att gemensam vårdnad är det bästa. Man måste därför utgå från de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende.

Det finns i princip två olika grunder till varför en domstol i en del fall tilldömer endast den ena parten vårdnaden om barnet, och det är antingen om den andra föräldern är olämplig på något sätt, eller om gemensam vårdnad är utesluten på grund av föräldrarna inte klarar av att samarbeta om hur vårdnaden om barnet skall utövas. En förälder kan anses olämplig av många olika skäl, men några tydliga exempel är om vederbörande är missbrukare, psykiskt sjuk eller kriminell. Ett annat inte helt ovanligt skäl kan vara om den ena föräldern försvårar eller omöjliggör barnets möjligheter att få tillgång även till den andra föräldern – så kallat umgängessabotage. Gemensam vårdnad förutsätter att föräldrarna kan både kommunicera med varandra och samarbeta, vilket innebär att de måste hålla inne med sina eventuella privata konflikter av hänsyn till barnen.

En vårdnadstvist initieras genom att någon av föräldrarna lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten. I stämningsansökan framför man sina yrkanden, alltså hur man vill att vårdnaden ska se ut, var barnet ska bo och eventuellt umgängesupplägg med den andra föräldern. Man måste även ange grunderna till varför tingsrätten ska bifalla just dina yrkanden. Stämningsansökningen skickas därefter till den andra föräldern som får inkomma med svaromål och egna yrkanden och grunder.

Tingsrätten kallar parterna till en muntlig förberedelse och inhämtar oftast dessförinnan ett snabbyttrande från socialtjänsten. Vid sammanträdet deltar parterna och deras (eventuella) ombud, en domare och en protokollförare. Den muntliga förberedelsen är till för att reda ut vad som egentligen är tvistigt och se om en samförståndslösning kan nås. Det är vanligt att någon eller båda parterna har yrkat att rätten ska fatta ett interimistiskt beslut i någon del, exempelvis umgänge och boende. Ett interimistiskt beslut är ett tillfälligt beslut som gäller till dess att domstolen fattar ett slutligt beslut eller att parterna kommer överens om annat.

Det är vanligt, om domstolen inte kan få parterna att enas, att domaren förelägger socialtjänsten att genomföra en vårdnadsutredning. Utredningen används sedan som underlag när ett slutligt beslut ska fattas. Utredningen ska utföras opartiskt och undersöka vad som är det bästa för barnet. Socialtjänsten samtalar med båda föräldrarna och (oftast) med barnet vid flera tillfällen för att få ett bra underlag. Samtal förs även med skolpersonal och andra närstående personer till familjen. En utredning ska vara noggrann, men får samtidigt inte ta allt för lång tid för att inte dra ut på tvisten i onödan. Riktlinjen är att en vårdnadsutredning ska ta ca tre-fyra månader. I vissa kommuner kan det dock ta betydligt längre tid än så.

Ju äldre barnet är desto större vikt bör läggas vid barnets egen vilja. Det finns ingen åldersgräns, utan det görs snarare en mognadsbedömning. Det måste även vara tydligt att barnets vilja inte är ett uttryck för den ena förälderns påtryckningar.

Det är inte ovanligt att det blir aktuellt med flera muntliga förberedelser, t.ex. för att utvärdera umgänge eller för att pröva ett nytt interimistiskt yrkande. Att tiden går kan ibland även ge incitament till föräldrarna att komma fram till en samförståndslösning. Är så inte fallet sätts målet ut till huvudförhandling. Båda parter får då inkomma med den bevisning de vill åberopa, skriftligt såväl som muntlig. Vid huvudförhandlingen gås samtlig bevisning igenom och båda sidor får plädera för sin sak, innan domstolen avkunnar dom.

Vårdnadstvister blir ofta både långdragna och känslosamma och fler konflikter kan uppstå längs vägen. Det kan därför vara en bra idé att anlita ett juridiskt ombud som hjälper dig i processen och ser till att både dina och barnets rättigheter tillvaratas.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Vem bestämmer var du ska begravas?

I första hand är det naturligtvis du själv som bestämmer var du ska begravas, om du vill kremeras eller inte och hur begravningen ska gå till. Det är en god idé att fundera igenom hur man vill ha det och även förmedla det till en eller flera närstående.

I de fall där någon vilja inte finns uttryckt blir det upp till de anhöriga eller närstående att bestämma. I de flesta fall innebär detta inte några problem. Det kanske finns en familjegrav, en begravningsplats där andra släktingar är begravda eller en minneslund eller begravningsplats i närheten av hemmet.

 Men vad händer om de anhöriga inte kan komma överens? Vem får då bestämma? I enlighet med begravningslagen 5 kap 3 § ska huvudmannen för begravningsverksamheten på den ort där den avlidne var folkbokförd medla mellan parterna. I första hand försöker man alltså att genom medlare nå en överenskommelse mellan parterna, ett alternativ som alla parter kan acceptera. Överenskommelsen fastställs då av medlaren. Skulle parterna inte enas, ska medlaren hänskjuta tvisten till länsstyrelsen för avgörande.

 Länsstyrelsen inhämtar synpunkter från samtliga parter och tar därefter ställning till vem som ska bestämma om kremering och/eller gravsättning. Länsstyrelsen ska särskilt beakta de önskemål som den avlidne kan ha haft och även ta hänsyn till parternas personliga förhållanden till den avlidne. Det kan innefatta släktskap, sammanlevnad eller annan nära anknytning.

 Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare vägledning hur bedömning ska göras i de fall då parternas förhållande till den avlidne är jämlika, exempelvis om två syskon inte är överens om var en förälder ska gravsättas. Bedömningen är naturligtvis svår att göra då det är många känslor inblandade och dylika tvister tenderar att bli mycket infekterade.

 I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att man så långt det är möjligt ska försöka utröna den avlidnes önskemål och att den person som representerar den önskan ska anförtros uppdraget att bestämma om gravsättningen. I de fall där den avlidnes vilja inte går att utröna återstår inte annat än att göra ett grundat antagande på allmänna värderingar beträffande vad den avlidne kan ha haft för önskan.

 I avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen var omständigheterna att den avlidne hade bott i staden X i ca 70 år och varit gift i ca 40 år. Maken var begravd i staden Y. Både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det får antas att en människa som sammanlevt med en annan människa under en längre tid vill vila på samma plats som denne, så till vida inte särskilda omständigheter pekar i en annan riktning. Båda instanserna ansåg att denna omständighet vägde tyngre än anknytningen till hemorten. Den part som förespråkade gravsättning i stad Y ansågs därför företräda den avlidnes önskan och gavs rätt att bestämma om gravsättning.

Finns ingen önskan att utröna tas således beslutet på allmänna värderingar, vilket innebär att det finns en risk att utgången inte alls blir så som man själv hade tänkt sig. Vikten av att vara tydlig mot sina anhöriga kan därför inte nog understrykas. Vet man med sig att ens familjesituation är trasslig eller det finns skäl att anta att en konflikt kan komma att uppstå är det ännu viktigare att tydligt förmedla sin egen vilja.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

 

De nya anknytningsreglerna enligt den tillfälliga lagen

Som vi har skrivit om tidigare i bloggen antog Sveriges Riksdag i juni 2016 en tillfällig lag inom migrationsrätten, lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Utöver att den tillfälliga lagen begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd och att grundregeln om permanent uppehållstillstånd har fått ge vika för tillfälliga tillstånd, begränsar den även möjligheten för människor att komma till Sverige på anknytning till någon som har fått uppehållstillstånd.

Den tillfälliga lagen begränsar dels vem som kan vara anknytningsperson, dels vem som kan komma hit på anknytning. Dessutom ställs det hårdare krav på anknytningspersonen som måste vara uppfyllda.

Utlänningslagen och den tillfälliga lagen måste läsas parallellt när det avgörs vem som kan få uppehållstillstånd på anknytning. Anknytningsperson kan den vara som blivit beviljad tillfälligt uppehållstillstånd som flykting, om denne har välgrundade utsikter att beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Anknytningspersonen måste dessutom kunna försörja sig själv och den som ansöker om uppehållstillstånd på anknytning och ha en bostad av tillräcklig storlek och standard. Det går således inte att ta hit make/maka och flertalet barn om man bor i en etta och inte har något arbete.

Om anknytningspersonen är ett barn gäller dock inte kraven på försörjning och bostad. Undantag från kraven görs även om ansökan om anknytning inkommer inom tre månader från det att anknytningspersonen blivit beviljad uppehållstillstånd.

Tidigare fanns det möjlighet att komma till Sverige på många olika slags anknytningsgrunder (se 5 kap 3-3a §§). I enlighet med den tillfälliga lagen är anknytningsgrunderna nu insnävade till att omfatta enbart make/maka/sambo och barn under 18 år. Är någon av makarna under 21 år kan uppehållstillstånd förvägras på den grunden. Detta är en EU-anpassad regel (därav 21-årsgränsen) och syftar till att förhindra barngifte. Har ett ensamkommande barn till exempel vuxit upp tillsammans med sin mormor, faster eller dylikt finns det enligt bestämmelsen i den tillfälliga lagen inte möjlighet för mormodern, fastern att få komma till Sverige på anknytning, trots att de har varit som en förälder under uppväxten.

Är anknytningspersonen alternativt skyddsbehövande som har beviljats tillfälligt uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen är huvudregeln att uppehållstillstånd på grund av anknytning inte ska beviljas. Undantaget är om anknytningspersonen kom till Sverige och sökte asyl innan den 24 november 2015. Denna bestämmelse drabbar framför allt många ensamkommande barn hårt, till exempel de som kommer från Syrien. Dessa barn beviljas, om de inte har någon personlig hotbild, uppehållstillstånd såsom alternativt skyddsbehövande och har därför en ytterst begränsad möjlighet att ta hit sin familj på anknytning.

Det finns en öppning i den tillfälliga lagen för att i dylika fall ändå sammanföra familjen och det är om det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att neka uppehållstillstånd på grund av anknytning. Exempel på internationella konventioner som kan åberopas är bland annat EU:s Familjeåterföreningsdirektiv och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR).

Precis som att en förälder bara kan ta hit sina minderåriga barn, gäller att barn måste vara minderåriga för att få ta hit sina föräldrar. Detta innebär ännu ett hinder om anknytningspersonen är ett barn på ca 16-17 år. Om anknytningsprocessen drar ut på tiden och vederbörande hinner fylla 18 år betraktas man som vuxen och rätten att återförenas med sina föräldrar försvinner.

I och med den tillfälliga lagen ställs det nu högre krav på oss jurister att, utöver den svenska lagen, även tillämpa de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa.