Vem bestämmer var du ska begravas?

I första hand är det naturligtvis du själv som bestämmer var du ska begravas, om du vill kremeras eller inte och hur begravningen ska gå till. Det är en god idé att fundera igenom hur man vill ha det och även förmedla det till en eller flera närstående.

I de fall där någon vilja inte finns uttryckt blir det upp till de anhöriga eller närstående att bestämma. I de flesta fall innebär detta inte några problem. Det kanske finns en familjegrav, en begravningsplats där andra släktingar är begravda eller en minneslund eller begravningsplats i närheten av hemmet.

 Men vad händer om de anhöriga inte kan komma överens? Vem får då bestämma? I enlighet med begravningslagen 5 kap 3 § ska huvudmannen för begravningsverksamheten på den ort där den avlidne var folkbokförd medla mellan parterna. I första hand försöker man alltså att genom medlare nå en överenskommelse mellan parterna, ett alternativ som alla parter kan acceptera. Överenskommelsen fastställs då av medlaren. Skulle parterna inte enas, ska medlaren hänskjuta tvisten till länsstyrelsen för avgörande.

 Länsstyrelsen inhämtar synpunkter från samtliga parter och tar därefter ställning till vem som ska bestämma om kremering och/eller gravsättning. Länsstyrelsen ska särskilt beakta de önskemål som den avlidne kan ha haft och även ta hänsyn till parternas personliga förhållanden till den avlidne. Det kan innefatta släktskap, sammanlevnad eller annan nära anknytning.

 Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare vägledning hur bedömning ska göras i de fall då parternas förhållande till den avlidne är jämlika, exempelvis om två syskon inte är överens om var en förälder ska gravsättas. Bedömningen är naturligtvis svår att göra då det är många känslor inblandade och dylika tvister tenderar att bli mycket infekterade.

 I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att man så långt det är möjligt ska försöka utröna den avlidnes önskemål och att den person som representerar den önskan ska anförtros uppdraget att bestämma om gravsättningen. I de fall där den avlidnes vilja inte går att utröna återstår inte annat än att göra ett grundat antagande på allmänna värderingar beträffande vad den avlidne kan ha haft för önskan.

 I avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen var omständigheterna att den avlidne hade bott i staden X i ca 70 år och varit gift i ca 40 år. Maken var begravd i staden Y. Både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det får antas att en människa som sammanlevt med en annan människa under en längre tid vill vila på samma plats som denne, så till vida inte särskilda omständigheter pekar i en annan riktning. Båda instanserna ansåg att denna omständighet vägde tyngre än anknytningen till hemorten. Den part som förespråkade gravsättning i stad Y ansågs därför företräda den avlidnes önskan och gavs rätt att bestämma om gravsättning.

Finns ingen önskan att utröna tas således beslutet på allmänna värderingar, vilket innebär att det finns en risk att utgången inte alls blir så som man själv hade tänkt sig. Vikten av att vara tydlig mot sina anhöriga kan därför inte nog understrykas. Vet man med sig att ens familjesituation är trasslig eller det finns skäl att anta att en konflikt kan komma att uppstå är det ännu viktigare att tydligt förmedla sin egen vilja.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

 

De nya anknytningsreglerna enligt den tillfälliga lagen

Som vi har skrivit om tidigare i bloggen antog Sveriges Riksdag i juni 2016 en tillfällig lag inom migrationsrätten, lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Utöver att den tillfälliga lagen begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd och att grundregeln om permanent uppehållstillstånd har fått ge vika för tillfälliga tillstånd, begränsar den även möjligheten för människor att komma till Sverige på anknytning till någon som har fått uppehållstillstånd.

Den tillfälliga lagen begränsar dels vem som kan vara anknytningsperson, dels vem som kan komma hit på anknytning. Dessutom ställs det hårdare krav på anknytningspersonen som måste vara uppfyllda.

Utlänningslagen och den tillfälliga lagen måste läsas parallellt när det avgörs vem som kan få uppehållstillstånd på anknytning. Anknytningsperson kan den vara som blivit beviljad tillfälligt uppehållstillstånd som flykting, om denne har välgrundade utsikter att beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Anknytningspersonen måste dessutom kunna försörja sig själv och den som ansöker om uppehållstillstånd på anknytning och ha en bostad av tillräcklig storlek och standard. Det går således inte att ta hit make/maka och flertalet barn om man bor i en etta och inte har något arbete.

Om anknytningspersonen är ett barn gäller dock inte kraven på försörjning och bostad. Undantag från kraven görs även om ansökan om anknytning inkommer inom tre månader från det att anknytningspersonen blivit beviljad uppehållstillstånd.

Tidigare fanns det möjlighet att komma till Sverige på många olika slags anknytningsgrunder (se 5 kap 3-3a §§). I enlighet med den tillfälliga lagen är anknytningsgrunderna nu insnävade till att omfatta enbart make/maka/sambo och barn under 18 år. Är någon av makarna under 21 år kan uppehållstillstånd förvägras på den grunden. Detta är en EU-anpassad regel (därav 21-årsgränsen) och syftar till att förhindra barngifte. Har ett ensamkommande barn till exempel vuxit upp tillsammans med sin mormor, faster eller dylikt finns det enligt bestämmelsen i den tillfälliga lagen inte möjlighet för mormodern, fastern att få komma till Sverige på anknytning, trots att de har varit som en förälder under uppväxten.

Är anknytningspersonen alternativt skyddsbehövande som har beviljats tillfälligt uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen är huvudregeln att uppehållstillstånd på grund av anknytning inte ska beviljas. Undantaget är om anknytningspersonen kom till Sverige och sökte asyl innan den 24 november 2015. Denna bestämmelse drabbar framför allt många ensamkommande barn hårt, till exempel de som kommer från Syrien. Dessa barn beviljas, om de inte har någon personlig hotbild, uppehållstillstånd såsom alternativt skyddsbehövande och har därför en ytterst begränsad möjlighet att ta hit sin familj på anknytning.

Det finns en öppning i den tillfälliga lagen för att i dylika fall ändå sammanföra familjen och det är om det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att neka uppehållstillstånd på grund av anknytning. Exempel på internationella konventioner som kan åberopas är bland annat EU:s Familjeåterföreningsdirektiv och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR).

Precis som att en förälder bara kan ta hit sina minderåriga barn, gäller att barn måste vara minderåriga för att få ta hit sina föräldrar. Detta innebär ännu ett hinder om anknytningspersonen är ett barn på ca 16-17 år. Om anknytningsprocessen drar ut på tiden och vederbörande hinner fylla 18 år betraktas man som vuxen och rätten att återförenas med sina föräldrar försvinner.

I och med den tillfälliga lagen ställs det nu högre krav på oss jurister att, utöver den svenska lagen, även tillämpa de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa.