Hur går en rättegång till?

Tänk dig att du är misstänkt för eller har blivit utsatt för ett brott. Polisen har utrett, du har varit på förhör och kanske har polisen genomsökt ditt hem, bil eller mobiltelefon. Nu får du ett brev från tingsrätten i vilket du kallas till huvudförhandling. Då tänker du kanske: en huvudförhandling – vad är det? Förhoppningsvis har du en advokat vid din sida, som berättar och förklarar det för dig. Har du inte det bör du överväga att skaffa dig en (läs mer om det i blogginlägget En advokat är en advokat – eller?).

En huvudförhandling är, kort sagt, det som i vardagligt tal kallas för en rättegång. I detta inlägg kommer jag att sammanfatta och förklara vad du kan förvänta dig vid en huvudförhandling som handlar om misstanke om ett begånget brott. Detta oavsett om du är där såsom tilltalad (d.v.s. misstänkt), målsägande (d.v.s. brottsoffer), vittne eller åhörare.

När du har anlänt till tingsrätten och tagit dig igenom den säkerhetskontroll som finns i entrén är nästa steg att titta på den informationstavla som anger vad som händer i respektive rättssal. Då vet du vart du ska gå när huvudförhandlingen inleds, vilket sker genom att målet ropas på. Det betyder att det, i högtalarsystemet, informeras om att tingsrätten håller huvudförhandling mellan åklagaren och [den åtalades namn] och att parterna kallas till aktuell sal. I samband med att målet ropas på tänds en liten grön lampa på väggen utanför salen, vilket betyder att det pågår en förhandling och att dörren är olåst. På samma ställe finns även en liten röd lampa, men mer om den senare. Det är dags att gå in i salen.

En rättssal ser i stort sett likadan ut och huvudförhandlingens olika aktörer sitter nästan alltid på samma platser oavsett vilken tingsrätt du befinner dig vid. Längst fram sitter den eller de domare som ska döma i målet och en protokollförare. Vid enklare mål är det en ensam domare som dömer och i andra mål består rätten av fyra ledamöter. I det första fallet är domaren jurist och det senare fallet är en av domarna jurist och övriga tre nämndemän, vilket betyder att de inte är utbildade jurister. Juristdomaren är då rättens ordförande och den som ansvarar för ordningen i rättssalen.

Snett till vänster framför rätten ska den tilltalade och hans eller hennes advokat sitta. De har således rätten snett till höger om sig. I rättssalens andra ände, mitt emot den tilltalade, sitter åklagaren och, i förekommande fall, målsäganden (brottsoffret) tillsammans med sitt målsägandebiträde.

I mitten av salen finns en plats reserverad för vittnesförhör. Längst bak i salen finns platser för åhörare. I svenska domstolar är nämligen huvudförhandlingar offentliga och vem som helst får komma och lyssna. I undantagsfall kan domstolen besluta att en viss huvudförhandling, helt eller delvis, inte ska vara offentlig, utan ska ske bakom stängda dörrar. Det sker när förhandlingen avhandlar känsliga saker, exempelvis sexualbrott eller brott mot barn. När det beslutats om stängda dörrar tänds den röda lampan, som nämns ovan, utanför rättssalen.

En huvudförhandling är ett muntligt förfarande och inleds med att åklagaren i korthet får redogöra för vad det anses att den tilltalade gjort sig skyldig till. Därefter lämnas ordet till den tilltalade, som genom sin advokat, får avge sin inställning till det åklagaren menar att han eller hon gjort sig skyldig till, d.v.s. om han eller hon erkänner eller förnekar. Oavsett vad svaret blir är det nu dags för åklagaren att utveckla sin talan, vilket innebär en fylligare redogörelse för vad åklagaren menar har inträffat, vem som varit inblandad och vilken bevisning åklagaren har för att det gått till på just detta sätt. Bevisning kan vara antingen skriftlig eller muntlig, men även den skriftliga bevisningen måste gås igenom muntligt, vilket åklagaren gör i detta skede, och det sker oftast genom att åklagaren visar dokument, bilder eller filmer på en filmduk i rättssalen.

När åklagaren är färdig får den tilltalade, genom sin advokat, göra motsvarande genomgång av händelseförloppet och/eller lyfta fram omständigheter som han eller hon anser vara viktiga. Har den tilltalade egen bevisning går advokaten igenom denna på samma sätt som åklagaren gick igenom sin bevisning.

Efter dessa genomgångar är det dags att hålla förhör, vilka spelas in med ljud och bild. Den som förhörs först är målsäganden, om det finns en sådan. Vid exempelvis narkotikabrott eller vissa trafikbrott finns det ingen person som är brottsoffer och målsägande saknas således. I dessa fall går man direkt till förhör med den tilltalade och det är åklagaren som börjar. Oftast ombeds den tilltalade att berätta om händelsen på det sätt som han eller hon menar att det gick till men om det är svårt händer det att rättens ordförande ber åklagaren ställa frågor istället. När åklagaren är färdig får den tilltalades advokat ställa frågor till sin klient. Även rätten kan ställa kompletterande frågor. Men som jag tidigare skrivit om här på bloggen, i inlägget You have the right to remain silent, behöver den tilltalade varken berätta eller svara på frågor, utan är i sin fulla rätt att tiga sig igenom såväl hela utredningen som hela huvudförhandlingen.

Förhören fortsätter härefter genom att åklagaren genomför förhör med de eventuella vittnen som han eller hon åberopat förhör med. Även dessa förhör brukar inledas med att vittnet ombeds att fritt berätta om en viss händelse och vid behov ställer åklagaren frågor. Den tilltalades advokat får därefter möjlighet att ställa frågor till vittnet. När åklagarens vittnen är förhörda ska de vittnen som åberopats från den tilltalades sida förhöras och eftersom det är den som åberopat vittnesförhöret som inleder förhöret börjar denna gång den tilltalades advokat, följt av åklagaren.

I detta skede är målet, som det heter, genomgånget i sak och fokus skiftas till den tilltalades person; det är dags för den del som heter personalia. I denna gås den tilltalades personliga förhållanden, såsom arbete och inkomst, familj, eventuella missbruk samt belastningsregister igenom och syftet är att rätten ska kunna bilda sig en uppfattning av vilket slags påföljd som är mest lämplig för det fall han eller hon döms för brottet. Ibland har den tilltalade, redan före förhandlingen, kallats till möte med Kriminalvården för genomgång av de personliga förhållandena och då läggs det yttrande som Kriminalvården upprättat till grund för genomgången i personaliadelen. Men oavsett om ett yttrande finns eller inte brukar såväl rätten som den tilltalades advokat ställa förtydligande frågor till honom eller henne i denna del.

Det har nu blivit dags för den stora finalen; slutanförandena, eller pläderingarna som de också kallas. Det som sker i denna del i svenska domstolar påminner dock ganska lite om det som förekommer i främst amerikanska filmer. I Sverige genomförs exempelvis slutanförandena oftast sittande. Principen är dock densamma; åklagaren, som är den som inleder, argumenterar för att den tilltalade bör dömas för brottet genom att påpeka vilka slutsatser rätten bör dra av de omständigheter och den bevisning som har kommit fram under förhandlingen. Den tilltalades advokat gör därefter detsamma, fast tvärtom; berättar för rätten varför hans eller hennes klient inte ska dömas för brottet eller att det exempelvis finns förmildrande omständigheter – om det är den tilltalades uppfattning, vilket inte alltid är fallet.

I och med slutanförandena är huvudförhandlingen avslutad. Antingen informerar rätten parterna om när tingsrätten avser att meddela domen eller att rätten avser att avkunna dom direkt. I det senare fallet får parter och åhörare lämna salen och vänta utanför medan rätten överlägger. Via domstolens högtalare meddelas därefter att dom kommer att avkunnas i aktuell sal, varpå parter och åhörare åter får komma in och muntligt delges vad rätten kommit fram till. Domen nedtecknas emellertid alltid och domstolen brukar skicka den till parterna oavsett om den avkunnas direkt eller om domen kommer senare.

Framställningen ovan är en mycket kortfattad genomgång av hur en huvudförhandling i regel går till. Det finns emellertid många undantag från huvudregeln och det enda man säkert kan räkna med är att något oförutsett inträffar, vilket är en av anledningarna till att du alltid bör anlita en advokat om du blir misstänkt för ett brott.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger
Advokat

 

 

En advokat är en advokat – eller?

Alla försvarsadvokater är advokater, men alla advokater är inte försvarsadvokater. Dock är de alla jurister. Låter det krångligt? Jag kommer nedan att reda ut begreppen för den oinvigde och dessutom besvara frågan många har; är offentliga försvarare försvarsadvokaternas B-lag?

Jurister och advokater
Jurist är ingen skyddad titel och vem som helst får således kalla sig jurist och starta sin egen juridiska byrå. Det finns således inga krav på utbildning eller erfarenhet för att få kalla sig jurist och erbjuda juridisk rådgivning i Sverige.

Till skillnad från jurist är titeln advokat skyddad i lag vilket innebär att endast den som har blivit antagen som ledamot av Sveriges advokatsamfund får kalla sig advokat. För att bli advokat krävs, förutom ungefär fem års universitetsstudier som resulterat i en jur.kand.-/juristexamen, minst tre års erfarenhet av kvalificerat juridiskt arbete. Utöver detta måste en blivande advokat också avlägga såväl en muntlig som en skriftlig examen samt kunna visa att han eller hon är lämplig för yrket.

Den viktigaste skillnaden mellan en jurist och en advokat är emellertid att advokater måste följa advokatsamfundets etiska regler. Av dessa regler följer att en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Advokaten ska vara oberoende och får inte låta sitt handlande påverkas av tankar på egna fördelar eller obehag. Det är denna skyldighet att följa de etiska reglerna som gör att advokater har en särskild ställning i en rättsstat och det är denna särskilda ställning som gör att det i stort sett uteslutande är advokater som arbetar med brottmål. Åtminstone på försvararsidan.

Olika sorters (försvars)advokater
Är en advokat en advokat rätt och slätt, eller finns det olika sorters advokater? Svaret är nej. Och ja.
Advokattiteln är som sagt skyddad och det betyder bl.a. att en advokat helt enkelt är en advokat. Men detta innebär inte att alla advokater arbetar med samma saker eller inom samma rättsområden. Det innebär inte heller att alla advokater arbetar med alla rättsområden. Som jag nämnde ovan är advokater skyldiga att följa de etiska reglerna och i dessa ingår att vara väl insatt i det rättsområde han eller hon väljer att vara verksam inom.

En advokat som företrädesvis arbetar som försvarare i brottmål kallas i vardagligt tal ofta för försvarsadvokat och som sådan kan han eller hon vara antingen offentlig försvarare eller privat försvarare. Skillnaden mellan dessa förklaras i korthet här: https://www.limhamnsjuristen.se/brottmal/.

Det är således inte så att vissa advokater är offentliga försvarare och andra är privata sådana, utan det är helt beroende på hur advokaten får uppdraget. Offentliga försvarare förordnas av tingsrätten; antingen genom att den misstänkte önskar en viss advokat och denne tackar ja till uppdraget eller, om den misstänkte inte har önskemål om en viss advokat, att tingsrätten utgår från sin lista över advokater som anmält till domstolen att de åtar sig uppdrag som offentliga försvarare. En privat försvarare anlitas av den misstänkte själv utan tingsrättens inblandning. När tingsrätten förordnar om offentlig försvarare skapas det ett mål hos domstolen, i vilket klientens namn förekommer. Eftersom tingsrätten inte är inblandad i förordnandet av en privat försvarare kommer inget mål att skapas och klientens uppgifter förekommer inte i domstolens register. Detta gäller under den tid då utredningen av det eventuella brottet pågår. Väljer åklagaren att gå vidare med förundersökningen och väcka åtal, vilket sker i tingsrätten, skapas naturligtvis ett mål hos domstolen med klientens personuppgifter, men läggs förundersökningen ner finns inte klientens uppgifter hos domstolen. En annan anledning att anlita en privat försvarare är att tingsrätten bedömt att den misstänkte inte har behov av en offentlig försvarare för att misstanken inte avser allvarlig brottslighet.

En viktig skillnad mellan en offentlig försvarare och en privat sådan är kostnaden. Något förenklat kan det sägas att en offentlig försvarare skickar sin kostnadsräkning till domstolen och en privat försvarare till klienten, men det finns undantag från denna huvudregel. Detaljerna kring det fördjupar jag mig dock inte i i detta blogginlägg. Dock knyter det an till frågan som ställdes i inledningen, nämligen om en offentlig försvarare är sämre än en privat försvarare – är det så?

En offentlig försvarare får visserligen sitt arvode betalt av domstolen men det betyder inte att den offentliga försvararen har någon lojalitet med domstolen och inte heller med polisen eller åklagaren. Som jag skrev ovan är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot sin klient och inte låta sig påverkas av ovidkommande omständigheter.

Att en advokat står med på tingsrättens lista över advokater som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare innebär inte heller att han eller hon har sämre kunskaper och därför måste hanka sig fram med draghjälp från tingsrätten. Jag skulle säga att det är tvärtom. Genom att regelbundet få förordnanden som offentlig försvarare hänger advokaten med i det senaste på lagstiftnings- och praxisfronten och utvecklar ständigt det juridiska hantverk uppdraget som försvarare faktiskt innebär.

Sist, men inte minst, ska man komma ihåg att en misstänkt har rätt att själv lägga fram önskemål om vem han eller hon vill ha som offentlig försvarare, vilket betyder att man kan få samma försvarsadvokat som om man skulle ha anlitat en advokat privat.

Svaret på frågan är således nej – offentliga försvarare är inte på något sätt försvarsadvokaternas B-lag.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som både offentlig och privat försvarare. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Marie Traunsberger, advokat

När ord står mot ord?

De flesta som i någon mån följt samhällsdebatten under de senaste åren har förmodligen stött på diskussionen om bevisning och beviskrav i brottmål i allmänhet och i mål om sexualbrott i synnerhet. Det har bland annat diskuterats om beviskravet rörande de sistnämnda bör sänkas i syfte att få fler sexualförbrytare fällda och av debatten har det framgått att ämnet bevisning och beviskrav förtjänar att belysas i ett blogginlägg.

I blogginlägget You have the right to remain silent, från den 18 januari 2019, skrev jag om att en misstänkt eller åtalad person inte behöver medverka i utredningen. Han eller hon har således rätt att tiga sig igenom såväl polisens utredning som efterföljande domstolsförhandling och behöver inte bevisa sig oskyldig. Istället är det åklagaren som har den fulla bevisbördan vilket betyder att det är åklagaren som ska övertyga domstolen om att personen är skyldig om han eller hon vill ha en fällande dom. Men vad krävs för att domstolen ska anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda? Räcker det att den ena parten är lite mer trovärdig än den andra om ord står mot ord eller krävs det något mer?

Om oss på Limhamnsjuristen

I kapitel 35, § 1 i Rättegångsbalken står det att ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Vad som menas med ”bevisat” framgår inte av lagtexten, utan har arbetats fram i domstolarnas sätt att bedöma saken. Högsta domstolen, som har sista ordet i sådana frågor, har slagit fast att ”bevisat” betyder ställt utom rimligt tvivel. Det ska således vara ställt utom rimligt tvivel att ett händelseförlopp gått till som åklagaren påstår eller att en viss omständighet är just så som åklagaren påstår eller att den åtalade är rätt gärningsman.

Det handlar inte om att rätten ska veta att det ligger till på ett visst sätt – då hade i princip ingen kunnat fällas till ansvar för brott. Inte heller handlar det om vad rätten tror, vilket vore en katastrof ur rättssäkerhetsperspektiv. Istället handlar det om att rätten, vid en objektiv bedömning, ska kunna praktiskt taget utesluta att det gått till på något annat sätt än så som åklagaren säger, det vill säga att alla andra rimliga händelseförlopp ska vara uteslutna. I förlängningen betyder det att det ska verka uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet. Det kan verka som ett mycket högt ställt beviskrav. Ja, det är det och det måste det vara! Det vore orimligt om det räckte att en person pekade ut en annan person och mot dennes nekande hävdade att denne begått ett brott, exempelvis en stöld. Att ett sådant påstående inte räcker för en fällande dom är förmodligen de flesta överens om är rimligt och tämligen okontroversiellt.

Men vad gäller om brottet som den utpekade personen anklagas för inte är stöld, utan våldtäkt; räcker brottsoffrets utpekande och uppgivna version av händelseförloppet då? Nej, det gör det inte. Borde det räcka? Även på denna fråga är svaret nej. Precis som i alla typer av brottmål är det åklagaren som har den fulla bevisbördan och som därmed måste kunna övertyga domstolen om att det är uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet och detta låter sig knappast göras genom att två muntliga utsagor som är oförenliga vägs mot varandra. Istället krävs teknisk bevisning eller någon form av stödbevisning men dessa saker är ämnen för ett senare blogginlägg så håll utkik efter det här i bloggen.

Jag hoppas att jag i och med detta inlägg lyckats reda ut begreppen för dig som bloggläsare. Om du har anledning att fundera närmare på dessa saker hoppas jag att du har en bra försvarsadvokat vid din sida. Om det är en sådan du behöver är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Penningtvätt

En företeelse som media skrivit alltmer om sedan ungefär år 2017 är Vishing. Ordet är en kombination av orden voice och phishing och innebär kort sagt bedrägeri via telefon. Ofta utförs bedrägerierna genom att bedragaren ringer upp en person och utger sig för att ringa från dennes bank. Uppringaren efterfrågar inloggningsuppgifter till bankkontot och i de fall den uppringda personen lämnat denna information är resultatet ett tömt bankkonto.

Polisen har i de flesta fall svårt att spåra dessa pengar eftersom de i snabb takt slussats vidare via olika konton och ofta slutar spåret av pengarna i en uttagsautomat. Dock är det så gott som aldrig en medvetet kriminell person som gjort uttaget och det är här penningtvättsbrottet kommer in. Som rubriken försiktigt antyder är det just detta som det här blogginlägget kommer att handla om, nämligen de brottsliga gärningar som sammanfattningsvis kan benämnas penningtvätt.

Efter den senaste tidens bankskandaler är förmodligen de flesta läsare hyfsat medvetna om vad penningtvätt är för något, det vill säga att det är ett sätt att föra in pengar från brott i det finansiella systemet och dölja deras brottsliga ursprung genom att omvandla dem så att de ser ut att vara legalt förtjänade pengar. Så långt är nog de flesta med. Men vad många inte är medvetna om är att penningtvätt är ett mycket vanligt brott som det faktiskt är lätt hänt att göra sig skyldig till eftersom det är fullt möjligt att begå utan att ha ett brottslig syfte och till och med utan att ens vara medveten om att det är en brottslig handling. Det är förmodligen detta som är förklaringen till att stora härvor av penningtvättsbrott ständigt nystas upp av polis och åklagare och att upp emot hundra personer kan stå åtalade för penningtvättsbrott i samma mål.

Penningtvätt handlar om att göra det svårt att spåra pengar och om att dölja varifrån pengarna kommer. Dessa brott förutsätter således att ett annat brott begåtts först – ett brott vars ”vinst” ska döljas genom penningtvätt. De här förbrotten kan bestå av narkotikahandel eller olika former av bedrägerier. I vishing-exemplet ovan slutar spåret av pengarna ofta med att pengarna tagits ut i en automat – av en intet ont anande person, som dock i och med förfarandet kan ha gjort sig skyldig till penningtvättsbrott. I polisiära sammanhang kallas denna aktör, som genom att upplåta sitt bankkonto hjälper bedragaren att slussa ut pengarna i form av kontanter, för målvakt.

Det är ofta ungdomar, företrädesvis unga män, som förmås att agera målvakt och för besväret får de en mindre summa pengar, en pizza eller liknande. I de flesta fall vet målvakterna ingenting om pengarnas ursprung eller att de kommer från kriminell verksamhet eller ens att de genom att hjälpa till på det här sätt ett begår ett brott – ett brott som kan ge upp till två års fängelse och därmed på straffskalan är jämförligt med misshandel.

Ett handlande som mycket väl kan utgöra penningtvättsbrott är att hjälpa en person, som exempelvis uppger sig ha blivit av med sitt bankkort, att ta ut pengar i en automat. Pengarna får man överförda till sitt bankkonto via Swish. Det faktum att Swish-appen visar vem som fört över pengarna kan kännas som en trygghet. Men detta är en falsk känsla av trygghet. För det första är det inte säkert att Swish-överföringen kommer från samma person som tar emot de uttagna pengarna. För det andra spelar det egentligen inte någon roll vem som fört över pengarna och/eller mottagit dem i kontanter. Det kan till och med vara så att det är en kompis som bett om denna tjänst.

Förklaringen till att man, genom att hjälpa en medmänniska på det här sättet, kan göra sig skyldig till penningtvättsbrott är att det inte krävs att man själv har ett penningtvättssyfte med den här transaktionen. Det räcker med att man genom handlandet otillbörligen främjar möjligheterna för någon annan att omsätta pengar (eller annan egendom) som härrör från brott eller brottslig verksamhet, exempelvis genom att upplåta sitt bankkonto för transaktioner.

Trots sin något lömska natur är penningtvättsbrottet ett uppsåtligt brott såtillvida att det krävs insikt i att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet. Men även om man inte vet att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet och man därmed saknar uppsåt till brottet kan man göra sig skyldig till penningtvätt, men då i form av den något lindrigare varianten – penningtvättsförseelse.

För penningtvättsförseelse räcker det med att man haft skälig anledning att anta att pengarna kom från brott eller brottslig verksamhet. Skälig anledning att anta är lagstiftarens sätt att uttrycka att kravet är mycket lågt ställt. Det innebär att det räcker med att överföringen verkar lite underlig eller skum för att man ska anses ha skälig anledning att anta att pengarna kommer från brott och därmed göra sig skyldig till penningtvättsförseelse om man ändå genomför den.

Det här texten kan sammanfattas med uppmaningen: låna aldrig ut ditt bankkonto om du inte är helt säker på att pengarna som hamnar där är lagliga pengar.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

You have the right to remain silent

Orden i rubriken har säkert alla som någon gång sett en amerikansk film eller kriminalserie hört uttalas, men vad innebär denna rättighet egentligen och gäller samma sak den som är misstänkt för brott i Sverige?

I alla rättsstater är det i samband med brottsutredningar och brottmålsprocesser i domstol en central princip att den misstänkte har rätt att tiga. Denna rättighet återfinns i svensk lagstiftning men också i Europadomstolens praxis avseende de mänskliga rättigheterna. Det innebär att den misstänkte personen inte behöver yttra ett enda ord under vare sig förhör hos tull eller polis eller under domstolsprocessen och inte heller på annat sätt vara behjälplig i utredningen. Intuitivt kan detta kännas lite märkligt, oavsett om den misstänkte personen är skyldig eller inte, men det är viktigt att komma ihåg att han eller hon inte har någon som helst skyldighet att bevisa att han eller hon är oskyldig. Det är istället åklagaren som bär hela bevisbördan och således är den som ska övertyga domstolen om att den misstänkte, som under domstolsprocessen kallas tilltalad, är skyldig till den gärning som han eller hon misstänks för. Det kallas på juristspråk för att det är åklagaren som ska styrka åtalet.

I Sverige har vi ingen gammal tradition beträffande denna rätt att tiga och såväl domstolar som allmänheten samt press och media har ofta intagit hållningen att det är en smula suspekt när en misstänkt inte vill yttra sig. Till skillnad från många andra länder har det i Sverige inte heller funnits någon skyldighet för de utredande myndigheterna att upplysa en misstänkt person om rätten att tiga. Inte förrän 2014 infördes i förundersökningskungörelsen rätten för en misstänkt att ” […] underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken”.

Rätten för den misstänkte att tiga gäller således under den tid som det eventuella brottet utreds, det vill säga då förundersökning pågår, vilket som sagt framgår av förundersöknings­kungörelsen. För det fall åklagaren bestämmer sig för att ta fallet vidare till domstol, det vill säga väcka åtal i tingsrätten, kvarstår denna rättighet. Det har Högsta domstolen uttalat i ett mål som handlade om en man som var misstänkt för mordförsök genom att ha kastat sin hustru från deras balkong på sjätte våningen, det så kallade balkongmålet (NJA 2015 s. 702). Högsta domstolen uttalade i domen att ”Den tilltalade har rätt att tiga. Endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. Den tilltalade ska i princip inte heller ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga. Detta hänger samman med att han eller hon kan ha skäl att lämna en annan berättelse än den som är sann, särskilt om gärningspåståendet innehåller även annan brottslig gärning som han eller hon kan riskera att dömas för.” Den förhärskande tolkningen av domstolens uttalande är att den gäller såväl under förundersökningen som under målets handläggning i domstol. Värt att notera, vilket också Högsta domstolen tydligt uttalar i domen, är att det i Sverige inte har någon större betydelse vad som sägs under förundersökningen, utan domstolen dömer endast över vad som framkommer under huvudförhandlingen. Detta är emellertid ett ämne för ett framtida blogginlägg från undertecknad, så håll ögonen öppna här på bloggen.

Som ovan nämnt har en misstänkt eller tilltalad inte bara rätt att tiga, utan även att ljuga, och varken tystnad eller osanna uppgifter får, av domstolen, tillmätas någon betydelse eller något bevisvärde. Den tilltalades tystnad eller osanna uppgift får således inte tolkas som att han eller hon i själva verket är skyldig. Det finns emellertid ett undantag från denna huvudregel beträffande tystnad och det är, som Högsta domstolen slog fast, när det framkommit uppgifter som uppenbarligen kan behöva en förklaring. Kan den tilltalade inte presentera någon sådan förklaring får domstolen tillmäta hans eller hennes tystnad betydelse i bevishänseende.

Sammanfattningsvis, blir du misstänkt för ett brott och polisen förhör dig eller kallar dig till förhör är du inte skyldig att säga någonting alls i fråga om det du misstänks för, inte ens uttala dig huruvida du anser dig skyldig eller oskyldig. Vårt bästa råd är vidare att du direkt informerar den som utreder det misstänkta brottet, exempelvis polisen eller tullen, om att du vill ha en advokat närvarande. Beroende på vad det är för brott du misstänks för att ha begått kan tingsrätten förordna en offentlig försvarare åt dig. Läs gärna mer om detta här.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

GDPR for dummies

Få torde ha missat att nya regler inom området dataskydd är på väg. Den som är intresserad av det torra lagtekniska kan fortsätta läsa här, medan den som är mer intresserad av sina rättigheter (och skyldigheter, för naturligtvis finns det även sådana) enligt den nya regleringen bör hoppa direkt till stycke tre.

Den 25 maj 2018 träder EU-förordningen GDPR, General Data Protection Regulation, eller Allmänna dataskyddsförordningen på svenska, ikraft. Den ersätter då den gamla Personuppgiftslagen, PUL, och syftet med den nya regleringen är att stärka skyddet för privatpersoner avseende hanteringen av personuppgifter. En annan effekt av den nya förordningen är att lagstiftningen på området blir likadan inom hela EU. Ytterligare en effekt av införandet av GDPR är att konsekvenserna av att bryta mot reglerna angående hanteringen av personuppgifter blir betydligt mer kännbara rent ekonomiskt.

Men vad är det för uppgifter som omfattas, undrar du kanske. Kort sagt är det alla uppgifter som på ett eller annat sätt kan knytas till en enskild individ, oavsett i vilka media uppgifterna förekommer. De nya reglerna gäller således allt från post-it-lappar till mejl, inlägg på sociala medier och register samt ljud och bild. De gäller dessutom oavsett vad för aktivitet den som samlat in uppgifterna väljer att hitta på med dem, exempelvis spara, använda, läsa eller sprida dem. Kort sagt är omfattningen av förordningen mycket långtgående.

Men vad betyder det hela för mig som privatperson? Jo, det innebär följande.

  • Förordningen omfattar alla personuppgifter som hanteras i annat är rent privat syfte, det vill säga företag, föreningar och privatpersoner som hanterar personuppgifter måste ta hänsyn till reglerna.
  • Om anledningen till lagringen av dina uppgifter är att du lämnat samtycke och du inte längre vill att organisationen ska ha tillgång till uppgifterna kan du dra tillbaka ditt tillstånd.
  • Organisationen är skyldig att informera dig om vilka uppgifter de sparar om du ber om det.
  • Organisationen är skyldig att ta bort, ändra eller rätta dina uppgifter om du ber om det.
  • Organisationen måste tydligt informera dig om vilka uppgifter som sparas och i vilket syfte de sparas.
  • Du har rätt att få dina personuppgifter flyttade.
  • Du har rätt att invända mot att dina uppgifter används i såväl direktmarknadsföring som profilering och automatiserat beslutsfattande.
  • Du har rätt att bli informerad om ett dataintrång som omfattar dina uppgifter skett.

Vad händer om den som registrerat mina uppgifter till exempel inte går med på att ta bort dem eller ändra dem? Oavsett om det är en svensk organisation eller exempelvis en fransk organisation som du anser handlar i strid med reglerna är det den svenska Datainspektionen du ska vända dig till och lämna in ett klagomål till. Datainspektionen gör en bedömning av om en tillsyn ska inledas och informerar därefter den som framfört klagomålet om så är fallet eller inte. Datainspektionen har tre månader på sig att besluta om en tillsyn ska inledas eller inte. Gör de inte detta är det möjligt att vända sig till domstol för besked i frågan. Detta hjälper naturligtvis någon av Advokatbyrån Limhamnsjuristens jurister gärna dig med.