Kan polisen tvinga dig lämna DNA-test?

Du vaknar av att någon knackar på din dörr en lördagsmorgon och blir chockad när du öppnar dörren då du får polisbrickan rakt upp i ansiktet. Yrvaken hinner du inte tänka till innan polisen säger att de besöker dig för att de utreder ett allvarligt brott och du ska lämna ett DNA-prov, trots att du inte är misstänkt för något brott. Du gör inget motstånd utan förlitar dig blint på vad polisen säger och går med på att lämna ett DNA-prov.

Frågan är om den fiktiva händelsen ovan är juridiskt hållbar, dvs får polisen agera enligt ovan?

Enligt en av våra grundlagar (2 kap 6 § Regeringsformen) så framgår det att var och en är skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp (t ex kroppsvisitation). Men samtidigt framgår det att man får lov att begränsa skyddet genom lag. Däremot får en sådan begränsning inte gå ut över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett åtgärden.

Den lag som begränsar grundlagsskyddet vad gäller DNA-prov är bl a rättegångsbalken 28 kap 12 §. Vidare framgår av 28 kap 12 a § att polisen enbart får utföra DNA-prov på person som skäligen misstänks för ett brott på vilket fängelse kan följa, dvs där fängelse finns med i straffskalan. Men samtidigt finns det en möjlighet, enligt lag (12b § RB), för polisen att ta ett salivprov även om personen inte skäligen kan misstänkas för ett brott om:

  • syftet är att genom en DNA-analys underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, och
  • det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.

Detta gäller dock inte om personen i fråga är under 15 år. Däremot så är det möjligt att utföra DNA-prov även på personer under 15 år dock krävs det ett samtycke (Prop 2005/06:29 s 26).

Enligt lagens förarbeten så finns det en gräns för när polisen kan kräva att en person lämnar ett DNA-prov och hur det kan användas.

Bl a kan nämnas att DNA-prov som tas enligt 28 kap 12 b § rättegångsbalken inte får jämföras med de prover som finns registrerade i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet tagits.

För att besvara frågan enligt ovan, dvs huruvida polisen i ovan fiktiva händelse har agerat korrekt, så ska det nämnas att enligt bestämmelserna i lagen så har polisen möjlighet att utföra ett DNA-prov i form av salivprov, som ett led i en enskild brottsutredning trots att man inte är misstänkt. Därför är polisens agerande i ovan fiktiva händelse juridiskt hållbar.

Hade polisen krävt att personen i ovan fiktiva händelse även skulle underkasta sig tex ett blodprov eller hårprov så hade agerandet däremot inte varit juridiskt hållbart.

Det kan dock vara svårt för folk i allmänhet att avgöra var gränsen går och därför är det ett bra alternativ att höra med en advokat/jurist som kan vägleda dig vidare i vad som eventuellt kan innebära att ett agerande från polis har varit felaktigt och hur du ska gå vidare för att få upprättelse.

Har du eller en vän varit med om något likande enligt ovan fiktiva händelse och därav känt er osäkra på om polisen verkligen har agerat korrekt?

Tveka då inte att höra av er till oss så undersöker vi saken vidare!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se