Vem får hunden?

Hundar är för många av oss nära vänner och familjemedlemmar, men juridiskt klassificeras hundar och andra djur som lös egendom. I vardagslivet spelar inte det här någon större roll, det kan dock få stor betydelse om man har haft hunden tillsammans med någon och sedan går skilda vägar. Till följd av att hundar juridiskt sett är lös egendom, tillämpas bestämmelserna som rör andra ägodelar även för hundar. Det här leder till att det inte är av avgörande betydelse vem som har tagit hand om hunden mest eller vem hunden känner sig tryggast med. I första hand är det istället vem som står som ägare på köpeavtalet som blir utslagsgivande.

Om du tar med dig din hund in i ett äktenskap så kommer hunden vid en skilsmässa att räknas in i det giftorättsgods som ska delas lika mellan er. En hund som någon av er eller båda köper under ett pågående äktenskap blir också en del av giftorättsgodset vid bodelningen. Den som står som ägare till hunden har som huvudregel rätt att få hunden avräknad på sin lott vid bodelningen. Du kan ha fäst dig mycket vid hunden och levt med hunden i många år, utan att stå på det ursprungliga köpeavtalet. Du har då fortfarande inte någon rätt att få behålla hunden, om ni under äktenskapet inte har avtalat om att något annat ska gälla mellan er.

Det går att undvika den här situationen genom att skriva ett äktenskapsförord. I äktenskapsförordet kan ni bestämma vem hunden tillhör och att hunden ska vara den personens enskilda egendom. Det är bara giftorättsgods som ska delas upp vid en skilsmässa, det som är någons enskilda egendom genom äktenskapsförord lämnas därför utanför. Om ni skaffade hunden tillsammans eller har haft hunden ihop är det klokt att skriva ett äktenskapsförord där det framgår att ni båda äger hunden, även om bara den ena av er var den som skrev under köpeavtalet. På det här sättet går det att se till att du inte förlorar hunden vid en bodelning för det fall du inte kan visa att hunden tillhör dig.

I ett samboförhållande ingår enbart ert gemensamma bohag och er bostad vid en eventuell bodelning. Om du har en hund med dig in i samboförhållandet så fortsätter hunden därför att tillhöra dig. På samma sätt är hunden din om du köper den ensam, även om du köper hunden under ett pågående samboförhållande. Det här gäller dock inte utan undantag och kan påverkas av om ni som sambor har haft hunden ihop. Om ni skaffade hunden gemensamt, även om bara en av er står som ägare, så kan samägande ha uppstått.

Samägande förutsätter att ni har skaffat hunden för att ha den tillsammans och att ni båda har bidragit ekonomiskt för hunden. Om samägande har uppstått så har ingen av er en självklart större rätt än den andra att få behålla hunden. Vid samägande måste ni båda också samtycka till alla åtgärder som rör hunden. Det här betyder att om någon av er skulle behålla hunden själv, utan att den andra har accepterat det, så kan den personen göra sig skyldig till vad som kallas egenmäktigt förfarande. Det räcker därför inte alla gånger att försäkra sig om att få behålla hunden genom att bara en av er står som ägare, utan även omständigheterna runt omkring kan få betydelse. Av den här anledningen kan det vara klokt att även som sambo redan från början tydligt göra upp mellan sig vem hunden tillhör.

Hunden är i de flesta fall betydligt viktigare än vad exempelvis soffan är, men juridiskt är det samma bestämmelser som tillämpas. Bestämmelserna kring lös egendom är anpassade efter saker, de blir därför svåra att tillämpa när det handlar om vad som många ser som en familjemedlem. Det känslomässiga värdet motsvarar inte summan i pengar alla gånger och behöver inte stämma överens med vem som skrev under köpeavtalet. Det är därför klokt att mellan sig bestämma vad som ska gälla för hunden både som sambo och som gifta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Besiktning av häst eller inte?

Besiktning av häst kan många gånger kännas överflödig, kanske är hästen en ”billig” förstagångshäst som vid provridning varken är halt eller uppvisar några olater, eller så har säljaren gett ett pålitligt intryck och verkar ha berättat allt som han/hon känner till om hästen. Vi som arbetar med juridiken bakom hästaffärerna anser dock att en besiktning är en i längden lönsam investering för att Du, vare sig Du är säljare eller köpare, skall slippa efterföljande problem som hade kunnat undvikas om Du bara hade låtit göra en besiktning.

Generellt skulle man kunna säga att besiktningen är viktigast för säljaren. En tvist om ”dolda fel” eller att rent praktiskt ta tillbaka en såld häst kan vara svårt – både praktiskt och ekonomiskt. Som ni kan läsa i tidigare blogginlägg tar varken köplagen eller konsumentköplagen hänsyn till att hästar är levande djur. De går liksom soffor och datorer under samma lagstiftning som vilken lös egendom som helst (när det gäller köp). Att lagstiftningen inte är anpassad efter handel med levande varelser kan framförallt märkas i situationer då man exempelvis ges rätt att byta ut varan.
Även om besiktningen i första hand är viktig för säljaren är det givetvis även av vikt för köparen att få hjälp av en veterinär att hitta fel och skador på hästen som han/hon själv inte kan upptäcka, eftersom en häst som har defekter rimligtvis måste bli billigare än en felfri häst.

Att hästen ”går igenom” en besiktning är en vanlig missuppfattning i samband med hästköp. En häst som besiktigas blir inte godkänd – eller ej godkänd – genom besiktningen. Besiktningen är bara ett underlag som kan vara till hjälp för köparen och säljaren inför kommande affär med bland annat prissättning på hästen. Veterinären gör vad han/hon kan för att upptäcka eventuella skador och sjukdomar på hästen – men det är ingen garanti för att hästen är fullt frisk eller kan uppnå det köparen önskar använda hästen till. Veterinärens utlåtande talar i bästa fall om för den potentielle köparen i vilket skick hästen befinner sig, och blir därmed också styrande för vilket pris som säljaren kan kräva och som köparen är villig att betala.

Den ordinarie veterinärbesiktningen kan kompletteras med djupare undersökningar, där röntgen är den vanligaste. Oftast är det dyrare hästar som röntgas i samband med besiktningen, och rent juridiskt behöver det inte påverka huruvida röntgen gjorts eller inte – det behöver inte ens göra skillnad om besiktning gjorts eller inte. Det handlar ju om att parterna ska kunna känna sig trygga med sitt köp/sin försäljning, och vid en eventuellt senare tvist kunna visa att hästens skick var på på det ena eller andra sättet.

Att alltid göra en grundläggande, ordinarie veterinärbesiktning, är någonting som vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB förespråkar. Det ger en trygghet för båda parter, och framförallt ger det en övergripande bild över hästens hälsotillstånd vid köpet. Om det gäller köp av en ung, dyrare, häst, kan även röntgen vara lämpligt.

Något som ofta glöms bort är att större delen av ett hästköp är muntligt, även om köpekontrakt och besiktning finns skriftligt. Information om hästen angående gamla skador, vilka veterinärer som behandlat, restriktioner i försäkringar och så vidare sker allt som oftast muntligen i stallet. Det är således en rekommendation att upprätta en skriftlig handling, som båda parter undertecknar, där olika omständigheter som inte framgår i köpekontraktet eller i besiktningsprotokollet framgår.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en veterinärbesiktning rekommenderas, men att den inte behöver ha betydelse vid en eventuellt senare uppkommen tvist, men den är en hjälp när det kommer till att bevisa i vilket skick hästen var vid tillfället för köpet.

 

Hellre inget avtal alls än standardavtal vid hästköp (men helst av allt ett välskrivet avtal avsett för just er affärsrelation)!

Standardavtal, vilka är vanligt förekommande i hästbranschen, vållar ibland mer problem än vad de gör nytta. Vi vågar till och med påstå att det i många fall kan vara mer fördelaktigt för parterna att inte ha ett avtal alls än att använda sig av ett standardavtal.