Vad är barnfridsbrott?

Den 1 juli 2021 tog det svenska rättssamhället ett stort kliv framåt och erkände barn som bevittnat våld i nära relationer som brottsoffer. Som brottsoffer sätts man i en annan position än som ett vanligt vittne till ett brott. Ett vittne kan inte söka skadestånd för det trauma som kan uppstå när man bevittnat en brottslig gärning. Man har inte heller rätt till något juridiskt stöd.

Brottsoffer har normalt sett en lagstadgad rätt till ett målsägandebiträde. Barn kan tilldelas ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare, beroende på vem som utsatt barnet för brott, för att bistå dem i utredningsprocessen och vid en eventuell rättegång. I och med den nya lagstiftningen har barnet tillerkänts samma rätt som andra brottsoffer.

Tidigare var det så att barn som bevittnat våld inte räknades som brottsoffer och därför erkändes inte den skadliga gärningen som barnet utsatts för som en kriminell gärning.  Forskning har visat att barn som bevittnat våld i nära relationer löper en ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa.  Av lagrådsremissen Barn som bevittnar våld, 4 mars 2021, framgår att mer än 200 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld (S.1). Enligt viss forskning kan det vara mer skadligt för barnet att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. När barnets ena förälder använder våld mot den andra föräldern blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst. Den ena föräldern blir då en hotfull angripare och den andra ett utsatt offer, vilket kan skada barnets anknytning till båda sina föräldrar. Barn som upplever våld av och mot sina föräldrar eller andra omsorgspersoner löper större risk än andra barn att utveckla symtom som ångest, nedstämdhet, posttraumatisk stress och beteendeproblem, som trots och uppförandestörning, än barn som inte har sådana erfarenheter (s. 14-15).

Eftersom det fanns och fortfarande finns ett behov av att förebygga våld och andra övergrepp i nära relationer infördes en rad olika åtgärder. En av dessa åtgärder var införandet av en ny lag i brottsbalken.

Barnfridsbrott

Av 4 kap 3 § Brottsbalken framgår att Den som begår en brottslig gärning som utgör

  1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,
  2. människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, hemfridsbrott eller ofredande enligt 4 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 §,
  3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,
  4. skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller
  5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4

döms, om gärningen har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet

Rekvisit

En förutsättning för straffansvar förutsätter att vissa rekvisit är uppfyllda. Lagstiftningen omfattar inte ett generellt ansvar utan det krävs dels att övergrepp sker mellan två personer som har eller har haft en närstående relation till barnet, dels att barnet bevittnat en brottslig gärning som räknas upp i lagrummet.

Närstående

Vilka är att anses som närstående eller tidigare närstående till barnet?

Enligt propositionen 2020/21:170 kan viss ledning hämtas från hur närstående förstås i straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i 4 a § (jfr prop. 1997/98:55 s. 132. Bedömningen ska dock göras utifrån barnets perspektiv vilket kan innebära att begreppet närstående kan utvidgas till att även omfatta andra personer som barnet har en relation till såsom mor- eller farföräldrar, syskon m.m.

Uppsåt

Det krävs ett uppsåt till såväl grundbrottet som till barnets bevittning av gärningen. Ett likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Dvs att ett barn bevittnat en gärning och gärningsmannen varit likgiltig till att barnet bevittnat gärningen.

Gradindelning

Bedömningen huruvida brottet är ringa, av normalgraden eller grovt kan ha ett direkt samband med själva grundbrottet. Ett bevittnande av exempelvis misshandel av normalgraden utgör barnfridsbrott av normalgraden. Det är dock inte uteslutet att barnfridsbrottet bedöms ha ett högre straffvärde än grundbrottet. Så kan t.ex. vara fallet om ett uttalat syfte med gärningen har varit att begå den inför barnet eller om den begås i syfte att bestraffa barnet eller offret för grundbrottet. Exempel på när gärningspersonen kan anses ha visat särskild hänsynslöshet är när den bevittnade gärningen har begåtts i syfte att straffa eller förnedra barnet. Ett sådant agerande kommer att påverka bedömningen vid gradindelningen av brottet.

Skadestånd

Eftersom barnet blir målsägande kan detta i sin tur medföra en rätt till skadestånd i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser. Utifrån omständigheterna i det enskilda fallet kan alltså barnet ha rätt till ersättning från gärningspersonen för person- och sakskada, ren förmögenhetsskada och för den kränkning som brottet inneburit. Dock krävs att brottet begåtts i Sverige eller, om det begåtts utomlands, att den skadelidande vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

Följdeffekter av den nya lagstiftningen

När det misstänks att ett barn har bevittnat våld i nära relationer ska barnet tas om hand på ett helt annat sätt än tidigare. För polis och socialtjänst innebär den nya lagen flera förändrade arbetssätt och rutiner. Ingripande poliser som åker ut på larm om misstänkt våld i familjen kommer att behöva utreda om barnen bevittnat något och i sådana fall behöva prata med barnen. Barnen kommer att inkluderas i en förundersökning på ett helt annat sätt än tidigare.

Vad gäller hälso- och sjukvården införs ett krav på att hälso- och sjukvårdspersonalen särskilt ska beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt någon närstående till barnet för våld eller andra övergrepp.

För socialtjänstens del införs ett uttalat krav på att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende[1].

Det införs också en sekretessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till Polismyndigheten i syfte att förebygga att det begås allvarligare vålds-, frids- eller sexualbrott mot närstående[2].

Den särskilda företrädarens roll utvidgas. En särskild företrädare ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör ska tillämpas på den särskilda företrädaren.

Konsekvenser för barnet.

Barn som bevittnat våld i nära relationer kommer i dag ha tillgång till ett större nätverk av insatser än tidigare. Barnet kommer att höras av polis och ingå i en brottsutredning på ett helt annat sätt än tidigare. Detta är enligt min uppfattning ett stort kliv framåt i rättsutvecklingen vad gäller barns rättigheter. Men jag vill samtidigt lyfta ett varningens finger vad gäller barnets känslomässiga behov vid en brottsutredning. Jag hoppas att de personer som förordnas av domstolen som särskild företrädare för barn har den kompetens – både kunskapsmässigt och empatiskt – som behövs för att bemöta barn i en utsatt situation och vara ett ordentligt stöd. Jag har själv vid ett flertal tillfällen förordnats som särskild företrädare för barn och det är ingen enkel uppgift. Det är inte lätt för oss biträden att få barnet att snabbt skapa en anknytning till oss, utan det behövs alltid någon närvarande; en s k trygghetsperson, som barnet känner, och känner förtroende för. Det är viktigt att tillsammans med denna person få en bild över vad just detta barn behöver dels för att förhörssituationen skall bli så bra som möjligt för barnet, dels för att värna om barnets känslomässiga behov. Det är ingen lätt uppgift för ett barn att berätta om övergrepp som skett i hemmet. Än mindre i en okänd miljö och med okända personer. Barn har generellt sett ett stort behov av att känna trygghet, och detta behov är mer tydligt i svåra situationer. Min förhoppning är att barn som enligt den nya lagstiftningen blir målsägande får en stärkt roll i såväl brottsutredningen som vid den rättsliga prövningen utan att det ska inverka menligt på barnets psykiska hälsa. Det är positivt och väl genomtänkt att den särskilda företrädarens uppdrag utvidgats till att vara behjälplig även vid verkställigheten av ett eventuellt utdömt skadestånd.

Det gäller att vi jurister och andra aktörer runt barnen ser till att alla beslut vi fattar under ärendes gång är till barnets bästa och inget annat.

[1] Se ny paragraf, 5 kap. 11 a § SoL

[2] Se ny paragraf, 10 kap. 18 c § OSL och prop. 2020/21:163 s. 1

Finns det en risk för att de individer som gjort en ny ansökan om internationellt skydd, efter ett preskriberat avslagsbeslut, inte kommer att omfattas av reglerna i 5 kap 15a § utlänningslagen?

I december 2008 infördes en möjlighet att ansöka om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete för dem som fått anslag på sin ansökan om asyl i Sverige. Denna möjlighet gavs då man ansåg att asylsökanden som har arbetat under sin asylprocess anses ha påbörjat en etablering på den svenska arbetsmarknaden och därför ska ha möjlighet till en sådan fortsatt etablering.  Med hjälp av möjligheten av ett s k spårbyte förslogs därför ett undantag från huvudregeln att uppehåll- och arbetstillstånd skulle vara ordnat före inresan i Sverige.

Genom införandet av 5 kap 15a § utlänningslagen ges asylsökanden, som har ett laga kraftvunnet beslut, en möjlighet att erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete. För att kunna få beviljat ett sådant tillstånd ska man har arbetat i minst fyra månader. Anställningen ska uppfylla kraven i 6 kap 2 § första stycket utlänningslagen och avse en tidsperiod om minst ett år från ansökningstillfället.

En ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt ovan ska ha kommit in till Migrationsverket senast två veckor efter det att beslutet att avslå ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande har vunnit laga kraft.

Den 29 april 2020 kom Migrationsöverdomstolen med ett nytt avgörande MIG 2020:8 som behandlade frågan om man efter att ha beviljats en ny prövning enligt 12 kap 19 § utlänningslagen kan man då beviljas ett uppehållstillstånd enligt 5 kap 15 a § utlänningslagen.

Omständigheterna i målet var följande;

Xx ansökte om asyl i augusti 2015. Migrationsverket avslog hans asylansökan och beslutade om utvisning. Hans utvisningsbeslut vann laga kraft den 7 april 2017.

Kort därefter anmälde xx att det uppkommit ett verksamhetshinder och att det förelåg hinder föra att utvisa honom och framförde nya omständigheter om sitt skyddsbehov. Med stöd av 12 kap 19 § utlänningslagen beviljade Migrationsverket honom en ny prövning. Under handläggningstiden beviljades han ett undantag från skyldigheten att ha ett arbetstillstånd.  Vilket innebar att han kunde arbeta under tiden hans ansökan handlades.  Hösten 2018, närmare bestämt i november, avslog Migrationsverket hans ansökan om uppehållstillstånd och statusförklaring.

Xx överklagade beslutet men återkallade sitt överklagande i Migrationsdomstolen. Den 27 augusti 2019 avskrevs målet i Migrationsdomstolen. Den 9 september 2019 ingav xx en ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 5 kap 15 a§ utlänningslagen, han gjorde ett sk spårbyte.   Migrationsverket avslog ansökan då de ansåg att ansökan inkommit mer än två veckor efter hans avslaget på hans asylansökan vunnit laga kraft.

Migrationsdomstolen instämde i Migrationsverkets bedömning och angav som skäl att xx borde ha lämnat in sin ansökan om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 a § utlänningslagen inom två veckor från när avgörandet i fråga om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande, dvs. beslutet i grundärendet om uppehållstillstånd m.m., vann laga kraft. Avgörandet vann laga kraft den 7 april 2017.

I sina domskäl anförde Migrationsdomstolen bland annat tre mycket intressanta punkter

Det första var att ”tidsramen för att lämna in en ansökan om uppehållstillstånd för arbete med stöd av bestämmelsen 5 kap 15 a § utlänningslagen har fastställts med ledning av när ett avlägsnandebeslut efter en prövad asylansökan ska verkställas. Att tidsfristen knutits till ett gällande avlägsnandebeslut är även i linje med att asylprocessen ska ha en tydlig början och ett tydligt slut. Förarbetena ger alltså uttryck för att bestämmelsen är avsedd att omfatta den personkrets som påbörjar sin etablering på arbetsmarknaden under asylprocessen”.

Den andra var att ”vid en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd prövar Migrationsverket om det aktualiserats skyddsskäl på verkställighetsstadiet av ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut. När Migrationsverket, som i AS:s fall, avslog ansökan stod beslutet om utvisning kvar och något nytt beslut om utvisning behövde inte heller fattas”.

Den tredje var att ”Migrationsöverdomstolen ansåg att AS:s anmälan om verkställighetshinder inte var en sådan ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande som avses i 5 kap. 15 a § första stycket utlänningslagen”.

Innebär Migrationsöverdomstolens dom att en asylsökande endast kan erhålla ett spårbyte i anslutning till sin initiala ansökan om asyl? Jag skulle vilja säga att så inte är fallet.

I situationen när någon ansöker om internationellt skydd en andra gång efter att första ansökan om internationellt skydd preskriberats borde de omfattas av 5 kap. 15a § utlänningslagen.  Ett att avslagsbeslut om internationellt skydd i Sverige preskriberas efter fyra år. Därefter har man rätt att få en ny ansökan om internationellt skydd prövad. Det finns sålunda inget beslut om utvisning kvar och ett nytt beslut behöver därför fattas. Visserligen kan man argumentera för att lagstiftarens intention vara att möjligheten till arbetstillstånd endast avsåg en förstagångsansökan.  Men det finns inget i Migrationsöverdomstolens domskäl som klart ger uttryck för den sådan tolkning. Migrationsöverdomstolen anför i sina dom skäl att tidsfristen (för när en ansökan ska ha ingivits) knutits till ett gällande avlägsnandebeslut. I xxs fall fanns ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut med anledning av hans initiala ansöka om asyl avslagits.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Canela Skyfacos
Advokat

Vad är skillnaden mellan en jurist och advokat?

Många klienter har ställt mig frågan om vad som skiljer en advokat från en jurist. Egentligen är svaret väldigt enkelt, men för den delen inte lättbegripligt. Vem som helst får kalla sig jurist, men endast en medlem i Advokatsamfundet får använda titeln advokat.

Yrkestiteln advokat är en skyddad titel. Det är enligt 8 kapitlet 10 § rättegångsbalken brottsligt att utan behörighet kalla sig för advokat. Den som gör det kan dömas till böter. Straffskyddet för advokattiteln har motiverats med advokatyrkets centrala betydelse för rättegångsväsendet och för det förtroende som bör kunna sättas till advokattiteln i många för samhällslivet viktiga förhållanden.

För att kunna antas som medlem i Advokatsamfundet ska man först ha genomgått en juridisk utbildning och tagit en juristexamen, vilket innebär fyra och ett halvt års studier. Därefter skall man ha praktisk erfarenhet av juridisk kvalificerad verksamhet under en period om minst tre år. Juristen ska ha genomgått utbildning i bl a advokatetik (tre olika delkurser på vardera tre dagar) och examinerats.

När ovannämnda villkor är uppfyllda kan man söka sig till Advokatsamfundet och begära inträde. För att detta ska beviljas måste man visa sin lämplighet, vara redbar och i övrigt anses lämpad för advokatverksamhet.

I realiteten innebär detta att man ska visa sin lämplighet genom att de advokater och domstolar som man haft kontakt med under sin verksamhetstid som jurist skall uttala sig om ens arbete samt om de ställer sig positivt eller negativt till juristens ansökan.  Detta gäller även motpartsombud.

Juristen ska redovisa sin ekonomi, inte var ställd under en förvaltare eller ha en god man. Inte ha näringsförbud eller vara försatt i konkurs. Juristen ska inte heller vara dömd för något brott.

Därefter ska ansökan godkännas eller avslås av Advokatsamfundets lokala avdelning. Det finns sex lokala avdelningar samt en utlandsavdelning. När beslut fattats genom styrelsemöte i den lokala avdelningen ska deras beslut lämnas vidare till Advokatsamfundet i Stockholm som genom ett styrelsemöte i huvudstyrelsen ska fatta beslut om huruvida juristen ska beviljas inträde i samfundet eller inte.

Om man väl antagits och har rätten att kalla sig advokat har juristen en skyldighet att följa Advokatsamfundets etiska regler och de regler som ställs genom Rättegångsbalken, samt Advokatsamfundets bokföringsreglemente. Advokatsamfundets verksamhet är bl a reglerad i rättegångsbalken och samfundets stadgar fastställs av regeringen. De grundläggande etiska reglerna för advokater i Sverige finns i Advokatsamfundets vägledande regler för god advokatsed och i kommentaren till de vägledande reglerna. Regler om advokaters yrkesplikter finns också i samfundets stadgar. Advokatsamfundets disciplinnämnd klargör ramarna för god advokatsed genom sina avgöranden. Dessutom lämnar samfundets styrelse ibland vägledande uttalanden i aktuella etiska frågor.

Den som bryter mot eller inte följer Advokatsamfundets etiska regler kan anmälas till samfundets disciplinnämnd. Advokatsamfundets disciplinnämnd prövar de anmälningar mot advokater som kommer in. Om disciplinnämnden anser att en advokat brutit mot god advokatsed kan nämnden besluta att tilldela advokaten en disciplinär påföljd. Påföljderna är erinran (det lindrigaste), varning (som kan kombineras med en straffavgift om högst 50 000 kronor) och i de allvarligaste fallen uteslutning. Justitiekanslern, som utövar tillsyn över Advokatsamfundet, kan i vissa fall begära om- eller överprövning av beslut av nämnden. En advokat som uteslutits ur samfundet kan överklaga beslutet till Högsta domstolen.

En jurist, som inte är advokat, har ingen skyldighet att iaktta advokatsamfundets etiska regler och kan därför inte ställas till ansvar i samfundets disciplinnämnd. Däremot har biträdande jurister som är verksamma på en advokatbyrå samma skyldighet som en advokat. Detsamma gäller övrig personal, t ex administrativ personal, vid en advokatbyrå.

Det är bara en advokat som, förutom i undantagsfall, kan förordnas som offentlig försvarare. I övrigt kan en jurist och en advokat arbeta med samma typer av uppdrag. En biträdande jurist på en advokatbyrå står under advokatens ansvar vilket innebär att advokaten har att utöva tillsyn över juristen. Principalen (advokaten) bär ansvaret inför Advokatsamfundet om den biträdande juristen inte iakttar god advokatsed.

Jag antogs som ledamot i Advokatsamfund den 28 augusti 2015, detta innebär att jag har uppnått en viss kvalitetsstämpel på mitt hittills nedlagda arbete. De motpartsombud och de domstolar jag har haft kontakt med har inte givit mig någon kritik på det arbete som jag uppvisat för dem.  Men jag tycker att visa delar i processen, framförallt att motpartsombud skall yttra sig över juristens kompetens, är ett förlegat system. Juristen kan till viss del vara i en beroende ställning till motpartsombudet eftersom denna skall yttra sig över juristen. Om jag fick möjlighet att reformera systemet skulle yttranden från domstolen samt åklagare vara de enda ut av relevans.  Dessutom borde juristens juridiska kompetens kvalitetssäkras genom ett omfattande prov som sträcker sig över juridikens olika rättsområden, framförallt inom processrätt.

Utländska medborgare och alla som funderar på att ändra hemvistland bör omgående se över sina testamenten.

Testamentens formella-och materiella giltighet vid internationella förhållanden

Den 17 augusti 2015 kommer EU:s nya arvsförordning att träda i kraft, vilket kommer att få genomslagskraft i nästa hela Europa. Danmark, Irland och Storbritannien har dock valt att ställa sig utanför den gemensamma förordningen. Den innebär att (nästan) alla EU-länder inklusive Sverige får gemensamma IP-regler på arvsområdet.

Den nya förordningen kommer att innebära ganska så dramatiska förändringar i nu gällande IDL och NDL. Gällande lagstiftning har sina rötter från 1930 talet. Förordningen kommer att i Sverige kompletteras av den nya internationella arvslagen (IAL), vilken träder i kraft samma dag. IAL kommer att ersätta våra nuvarande lagar IDL (1937:81) och NDL (1935:44-46).

Nedan kommer att redogöras för de förändringar som kommer att inträffa rörande bedömningen av ett testamentes formella och materiella giltighet.

Idag reglerar IDL i 1 kap 4 § ett testamentes formella giltighet för dem som anslutit sig till Haagkonventionen. Ett testamentes giltighet styrs i första hand av upprättandeortens lag eller den ort där testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare. Dvs avgörande är var personen befann sig eller vilket medborgarskap testatorn hade när testamentet upprättades. Detta kan innebära att de formkrav som gäller i Sverige inte har betydelse i fall ett testamente upprättats i t ex England eller om ett testamente upprättades i Sverige av en engelsk medborgare. Avgörande blir om testamentet har uppfyllt formkraven för dess giltighet i England, i de båda fallen. Detta gäller även om personen i fråga har haft sin hemvist och avlidit i Sverige.

När det gäller testamenten innehållande fast egendom skall ett testamente anses vara formellt riktigt om det uppfyller formkraven för gällande rätt där den fasta egendomen finns.

Om en testator dör före den 17 augusti 2015 kommer testamentets formella giltighet att bedömas enligt ovan.

Men om testatorn avlider efter den 17 augusti 2015 skall testamentes formella giltighet bedömas enligt EU:s nya arvsförordning och Internationella arvslagen (IAL).

Enligt IAL skall ett testamentes formella giltighet även kunna bestämmas av formreglerna för testamente i den hemvistort som testatorn hade vid sin död.

Låt oss titta på följande exempel. En engelsk medborgare med hemvist i Sverige dör. Han har upprättat ett testamente i Spanien, som inte uppfyller formkraven för ett testamentes giltighet varken i Spanien eller England. Testamentet uppfyller dock formkraven enligt svensk rätt. Svensk rätt kommer att kunna tillämpas eftersom testatorn haft sin hemvist i Sverige och avlidit här. Denna möjlighet att använda sig av lagstiftningen i hemvistlandet har tidigare inte varit möjligt.

När det gäller bedömningen av ett testamentes materiella giltighet utgår man i dag ifrån 1 kap 3, 5, 6 §§ IDL. Av detta framgår, rörande ett testamentes materiella giltighet, att det är testatorns medborgarskap som är avgörande. Med materiell rätt i ett testamente avses frågor som rör bl a testatorns habilitet, vem som kan vara testamentstagare, hur ett testamente kan utformas (i Sverige bör man tänka på laglottsreglerna), hur det skall tolkas och vad som kan göra testamentet ogiltigt.

Idag styrs dessa frågor som huvudregel av en testatorns medborgarskap. En spansk medborgare med hemvist i Sverige kan upprätta ett testamente som mycket väl kränker de svenska laglottsreglerna och ändå bedömas som materiellt riktigt. Om testamentet är giltigt till dess form ska spansk lag tillämpas vid bedömningen om testamentes materiella giltighet. En testatorns kvarlåtenskap skall fördelas enligt testamentet om det är i enlighet med spansk lag. Det är alltså en testators medborgarskap som är det styrande.

Men så kommer det inte längre att vara i och med ikraftträdandet av IAL. Nu slås medborgarskapets betydelse nästan helt bort och avgörande blir i stället hemvistlandets lagstiftning. Detta kommer att ställa till det i framtiden för alla som byter hemvistland. Testamenten som redan upprättats i tron att de kommer ha en viss innebörd kommer inte längre ha den innebörden man trott.

Ett testamente som upprättats av en spansk medborgare med hemvist i Sverige, i tron om att spansk rätt skall tillämpas på testamentes materiella giltighet och som ger möjlighet till att slå ut svenska laglottregler, kommer inte vara materiellt riktigt när testatorn avlider. Svensk rätt kommer att tillämpas om testatorn inte gjort ett lagvalsval i sitt testamente. Tron att hans medborgarskap skulle vara den styrande faktorn som det varit sedan 1930-talet kommer att leda till att hans testamente antagligen kommer få en annan innebörd än vad som avsågs av testatorn.

Ett svenskt par flyttar till, låt oss säga Thailand. I Sverige har parterna upprättat testamenten utan lagval. Hustrun avlider efter att de bott i Thailand i ca 3 år. Då slås de svenska reglerna ut vid bedömningen av testamentes formella och materiella giltighet, eftersom det är hemvistlandets lag som skall vara styrande.

I IAL finns det emellertid en möjlighet att införa medborgarskapet som fördelningsgrund i testamentet genom ett  s k lagvalsförordnande.

Villfarelsen att testamente som skrivits före datum för ikraftträdande av IAL är skyddade genom de gamla lagreglerna kan bli förödande om testatorn avlider efter att förordningen trätt i kraft.

Slutsatsen blir därför att utländskamedborgare och alla som funderar på att ändrar hemvistsland bör omgående se över sina testamenten.