Kategori: Hästjuridik

Ansvar för djurhälsopersonals felbehandling av häst

Posted on by Karina Stiernblad

Det är nog få hästägare som känner till att det finns en nämnd till vilken man kan anmäla viss djurhälsopersonal som i sin yrkesutövning har felbehandlat ens häst. Ansvarsnämnden går under namnet ”Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård” (i det följande Ansvarsnämnden).

Ansvarsnämnden
Ansvarsnämndens uppgifter och organisation regleras av lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (i det följande förkortat DHSL). Ansvarsnämndens uppgifter omfattar flertalet frågor. Utöver själva frågan om utredning av en påstådd felbehandling till följd av anmälan från privaträttsliga subjekt, så som till exempel enskilda hästägare, har Ansvars-nämnden till uppgift att påföra disciplinpåföljder och återkalla legitimationer.
Denna text kommer endast att beröra Ansvarsnämndens möjlighet att bedöma anmälningar som kommer från privata subjekt riktade mot djurhälsopersonal rörande felbehandlingar av häst.
För att Ansvarsnämnden ska ta upp en anmälan om felbehandling av Din häst till bedömning måste vissa grundläggande villkor vara uppfyllda: Behandlingen måste dels ha utförts av djurhälsopersonal, i lagens mening och den måste ha förekommit i samband med ett ingrepp eller en åtgärd som kan sägas utgöra ett led i en hälso- och sjukvårdsgivande behandling. Anmälan och underrättelse till den som har anmälts för felbehandlingen måste också göras inom en viss tid.

Djurhälsopersonal
Med djurhälsopersonal avses framför allt personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som antingen har legitimation som veterinär eller djursjukskötare eller godkännande som hovslagare eller för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.1

Vilken sorts verksamhet?
Med djurens hälso- och sjukvård avses åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur 1 kap 3 § 1 st. Med djurens hälso- och sjukvård jämställs även utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften än de som följer av första stycket 1 kap 3 § 2 st.

Vad kännetecknar en felbehandling?
Den som tillhör djurhälsopersonalen ska fullgöra sina arbetsuppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, iaktta noggrannhet och omsorg om djurs hälsotillstånd eller vård och föra journal över djurens hälso- och sjukvård. Den behandlande personen får endast fullgöra uppgifter som han eller hon har kompetens att utföra och bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina uppgifter. Delegation av uppgift är tillåten under vissa förutsättningar men ansvaret för utförandet av behandlingen ligger kvar hos den som delegerat ansvaret. Generellt kan det därför sägas att en grundförutsättning för att man ska kunna göra gällande att ens häst har blivit felbehandlad är att den som har behandlat hästen inte på ett noggrant sätt och med

1 Prop. 2011/12:87
Kuriosa är att ett godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård efter ansökan även kan meddelas för den som har humanmedicinsk legitimation enligt patientsäkerhetslagen.
tillräcklig kompetens för uppgiften har fullgjort sina uppdrag i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Om Ansvarsnämnden inte bedömer att det har skett en felbehandling- överklaga
Ibland bedömer Ansvarsnämnden att det har skett en felbehandling, ibland inte. Intressant här är att det är Du, som anmälare, som ska visa att felbehandling har skett. Om Du som hästägare är missnöjd med Ansvarsnämndens bedömning har Du möjlighet att överklaga Ansvarsnämndens beslut. Ett överklagande ska skickas till Ansvarsnämnden som i sin tur överlämnar överklagandet till Förvaltningsrätten i Jönköping. Ett överklagande måste komma in till Ansvarsnämnden senast tre veckor efter det att Du har fått del av (blivit delgiven) beslutet.

Om jag vill begära skadestånd?
Frågan om skadestånd för felbehandling av Din häst är ett helt kapitel för sig själv. Här ska därför endast två saker påpekas. För det första är det inte Ansvarsnämnden som har att avgöra om en felbehandling är skadeståndsgrundande, det är tingsrätten, och för det andra så måste man inte först anmäla en felbehandling till Ansvarsnämnden innan man riktar ett skadeståndskrav mot djurhälsopersonal genom stämning i tingsrätten. Vänder man sig direkt till tingsrätten kommer även frågan om felbehandling emellertid behöva prövas där.

Vad är bäst?
Jag tycker personligen att det kan vara väl värt att fundera över om man vill inleda med att anmäla en felbehandling till Ansvarsnämnden eller om man på en gång vill rikta ett skadeståndsanspråk mot djurhälsopersonal för en uppkommen felbehandling i tingsrätten. Vid ett sådant övervägande bör bland annat hänsyn tas till vad resultatet blir för ens möjligheter att ha framgång med eventuella skadeståndskrav i tingsrätten om Ansvarsnämnden redan har gjort en bedömning av frågan om en felbehandling har ägt rum. Om Ansvarsnämnden har bedömt att en felbehandling inte har ägt rum så blir det nog svårt att få framgång i tingsrätten. Å andra sidan borde i så fall det motsatta också gälla för det fall Ansvarsnämnden bedömer att en felbehandling har skett. Fördelen här är i så fall att där var processen i tingsrätten är kostnadskrävande så kostar det inte något att anmäla om felbehandling till Ansvarsnämnden.

Preskriptionstider
Jag kommer inte att skriva något om preskriptionstider i denna blogg. Jag planerar i stället att skriva om denna fråga längre fram i tiden. Jag kan ändå inte låta bli att uppmana läsaren att snarast kontakt en advokatbyrå som är kunnig inom detta område, då det är lätt att man annars går miste om de rättsliga vägar som står till buds om ens häst har felbehandlats av det enkla skälet att det har blivit för sent att vidta rättsliga åtgärder.

DISCLAIMER
Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå.
Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse, eller önskar biträde i ett enskilt ärende, är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

– Biträdande jurist Karina Stiernblad

Hästjuridik. Karina Stiernblad bitr. jurist Advokatbyrån Limhamnsjuristen

HÄSTEN och KONTRAKT – BILLIGT KAN BLI DYRT

Posted on by Karina Stiernblad

Något om hästavtal

Det är mitt intryck att det i största allmänhet råder olika underförstådda sedvanor i fråga om upprättande av skriftliga avtal, inom hästnäringen. Detta förhållande påverkas givetvis av parternas kunskaper och föremålet för avtalets värde Varför det förhåller sig på detta sätt kan jag endast spekulera i men enligt min erfarenhet så är avtalens tillkomst och eventuella utformning beroende av vilken typ av avtal som ska slutas mellan parterna. Är det t.ex. fråga om ägarbyte av en häst mellan privatpersoner så skrivs det näst intill undantagslöst ett köpekontrakt som oftast har laddats ner från nätet. Är det fråga om att en häst ska lämnas över till annan ryttare för inridning eller träning så har jag mött en blandning av allt från nedladdade standardiserade kontrakt till egenhändigt författade och i förväg förberedda dito, men ofta skrivs det ingenting alls, trots att den som tar hand om hästen nästan alltid gör det i sin yrkesverksamhet. Som exempel kan det nämnas att vid avtal rörande fodervärdskap skrivs det som huvudregel standardkontrakt som är nedladdade från nätet men när det kommer till hyra av box skrivs det mycket sällan kontrakt alls. När det kommer till hyra av stallplats lyser ofta t.o.m. de muntliga avtalen med sin frånvaro.

Skriv alltid avtal

En hästaffär är på sitt eget sätt av en särskilt komplex natur eftersom den både rör en ”sak” som i var enskilt fall är unik och därför aldrig är direkt utbytbar. Dessutom, och nästintill undantagslöst, involverar många känslor hos de inblandade parterna. Oavsett hästens pris så är det mitt råd att alltid skriva ett avtal och att verkligen fundera igenom vad det är man skriver under på. Att köpa en häst är i regel dyrt men att underhålla en häst är ofta, i längden, ännu dyrare, särskilt om det kan komma att innefatta tvister och veterinärräkningar.

Mitt intryck utifrån vad jag har hört från klienter som skrivit under standardavtal, och som har fått efterföljande problem med sina avtal, är att de inte har funderat så mycket över innehållet i standardavtalet, något jag kallar ”standardkontraktets passiviserande verkan”. De har helt enkelt bara svarat på de frågor som funnits i avtalet och därefter skrivit under i tron att vara juridiskt säkrade.

I den bästa av världar behövs inte avtal. Säljaren av en viss tjänst, eller en viss häst, får sin betalning och köparen får precis den tjänst eller häst som han eller hon menar sig ha köpt och därefter går parterna nöjda vidare i livet. Och så är det ju ofta. Alla är glada och kontraktet utgör bara ett bevis på att ägarförhållandena har förändrats och kan i övrigt ligga i skrivbordslådan och samla damm. Men just på grund av det komplexa förhållande som en hästaffär utgör så uppstår det oftare problem än man tror. Problemen kan ha sin grund i en uppsjö av olika orsaker. Säljaren visste t.ex. inte att hästen hade en skada eftersom den först visade sig efter köpet och då kanske därför att köpare red hästen annorlunda. Hästen hade inte ett visst beteende hos säljaren, men väl hos köparen så förvandlades hästen till en inkarnerad bockmaskin möjligtvis eftersom köparen inte var lika erfaren som säljaren, eller så hade säljaren faktiskt inte varit helt sanningsenlig när hon sa att hästen var en okomplicerad rosettplockare. Hur reglerar man alla dessa problem i ett avtal? Ingen kan förutse alla problem och på så sätt kan ett standardavtal vara en bra utgångspunkt men inte alltid.

Inte sällan, när den trevliga köparen eller säljaren står där och upplever att ingenting kan gå fel, så är det så lätt att man inte vill krångla till saker och ting med att begära att avtalet förseglas med ett noggrant specificerat kontrakt; och tänk dessutom om en av de fem andra spekulanterna då får den sista boxen i det fantastiska stallet eller köper drömhästen före mig.

Något om standardavtal

Jag kommer i denna blogg att skriva något om vad man kan tänka på om man väljer att skriva ett så kallat standardavtal. Med standardavtal menar jag först och främst ett av de avtal som laddas ner från nätet. Det finns fördelar med standardavtal, men min utgångspunkt är här att peka på några problemställningar att vara uppmärksam på om man funderar på att välja ett standardavtal i samband med hästavtal.

Standardavtal

Standardavtalen som ligger på nätet, ofta för gratis nedladdning, är många gånger författade av duktiga jurister. Min åsikt är dock att dessa avtal ofta riskerar att utgöra en fälla för antingen den ene eller den andre avtalsparten och detta av flera orsaker.

I standardavtalens natur ligger först och främst att de avsiktligen är brett formulerade. Det är de för att täcka så många situationer som möjligt. Enligt min mening kan ett standardavtal därför lätt bli ett oprecist instrument i fråga om avgörande detaljer i det enskilda fallet. Med detta menar jag att ett standardavtal riskerar att i första hand inte ta sikte på det som särskilt skulle behöva regleras mellan de enskilda parterna. I ett avtal som ligger på nätet kan man t.ex.  läsa ”Tränaren svarar för att hästen får bästa möjliga omvårdnad och träning under den period som den vistas hos tränaren”. Ja det låter ju kanske bra kan man ju vid första anblicken tänka. Men vad är ”bästa möjliga omvårdnad”? Enligt min mening vore det bättre att ingenting skriva än att skriva under på ett avtal med ett sådant innehåll. Vad som är bästa möjliga omvårdnad enligt den ene, det vet alla hästägare, är mycket sällan bästa möjliga omvårdnad enligt den andre.

Det föreligger vidare en stor risk för att parterna inte funderar själva, på vad som är viktigt för dem i det enskilda fallet, när de ställs inför ett färdigskrivet kontrakt som de inte har varit med om att skriva själva. I stället fyller de endast i de förtryckta klausulerna och förbiser eller saknar kännedom om möjligheten att själva lägga till, för dem, avgörande avtalsvillkor.

En annan, och enligt mig, mycket viktig fråga är vidare att det kan vara svårt för den som inte är jurist att vara medveten om vad de bakomliggande juridiska konsekvenserna, av de förtryckta klausulerna, kan vara Den enskilde riskerar därför genom att oförbehållet helt förlita sig på texten och dess ordalydelse oavsiktligt t.ex. ge den andra avtalsparten en möjlighet att frånskriva sig ett visst ansvar för fel som hästen senare visar sig att ha. Som exempel, på det nyss nämnda, kan nämnas att vissa standardavtal postulerar att säljaren har uppmanat köparen att veterinärbesiktiga hästen före köpet. Mycket få köpare vet vad en sådan mening skulle kunna innebära enligt lag eller praxis om något sedan visar sig vara fel på den häst de köpt.

Sammanfattningsvis menar jag att det juridiska stöd ett standardkontrakt skulle kunna utgöra för den enskilde som köper en häst riskerar att skjuta helt förbi målet, och nästan vara till förfång för den enskilde om hon inte är både hästkunnig och juridiskt väl bevandrad

Mitt råd är därför att den som inte är både hästkunnig och duktig på avtal bör anlita en hästkunnig jurist innan hon skriver under på ett standardkontrakt.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För specifik rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen. Vi kan både häst och juridik.

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

Krav på daglig utevistelse för häst- en myt?

Posted on by Karina Stiernblad

Lena Lustig är en inbiten ryttare och stor djurvän. Hennes älskade häst Marengo, som i övrigt är döpt efter Napoleons vita arabhäst, har just uppstallats på en ridskola nära hennes arbete. Lena är lycklig över att nu äntligen ha fått Marengo inackorderad så nära sitt arbete att hon hinner åka till stallet varje kväll efter jobbet. Redan första kvällen, när hon kommer till det nya stallet, träffar hon Kajsa Ståhl, en mycket trevlig kvinna som äger hästen Troja som står i boxen bredvid Marengo. Till Lenas förvåning berättar Kajsa att Troja endast får komma ut i hagen de dagar då hans hage inte är lerig för annars tappar han skorna.

Dagarna går och regnet öser oupphörligt ner. Lena noterar att Troja alltid är inne i sin box oavsett vilken tid på dagen som Lena kommer till stallet. En av hästskötarna säger till Lena att det inte är helt ovanligt att hästägare i stallet låter sina hästar stå inne när det regnar. Lena blir ledsen och upprörd över detta men vill inte lägga sig i. Lena noterar att Kajsas häst har börjat väva mer och mer. -Är detta verkligen lagligt? mumlar hon för sig själv.
På vägen hem från stallet ringer hon till en advokat som hon har hört talas om och frågar om det är lagligt att hålla en häst inne dygnet runt. Hon tillägger även att den häst som föranlett hennes fråga dessutom väver.

Frågan som Lena ställer regleras av djurskyddslagen (lag 2018:1192), djurskyddsförordningen (lag 2019:66) och Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd [i], närmare bestämt, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning nr 2019:17 [ii].

Viktigt att veta i detta sammanhang är att lagar, förordningar och föreskrifter är juridiskt bindande, men de allmänna råden är det inte. Det kan ändå i vissa situationer vara en klok tumregel att snegla på Jordbruksverkets allmänna råd. För om en viss juridiskt bindande regel inte är helt klar så kan man kan förvänta sig att Jordbruksverket kommer att tolka regeln i ljuset av dessa allmänna råd/rekommendationer. Har man då redan tagit höjd för de allmänna råden, ja, då har man ju både satt på sig ”hängslen och livrem”.

När det kommer till frågan om lagens krav på att hästen ska ges daglig utevistelse i hage så finns det mer än ett lagrum som bör nämnas i detta fall.  På juristers vis så börjar man sin analys med att se på den, i sammanhanget sett, högst rankade bestämmelsen, nämligen djurskyddslagen för att därefter gå vidare till förordningar, föreskrifter och slutligen allmänna råd.

Hästjuridik. Karina Stiernblad bitr. jurist Advokatbyrån Limhamnsjuristen

Djurskyddslagen

Djurskyddslagens 2 kap. 2 § säger bl.a. fritt översatt att hästen [iii] ska hållas och skötas så att 1) den kan utöva sådana beteenden som är starkt motiverade för den och som är viktiga för dess välbefinnande (naturliga beteende) och att 2) beteendestörningar förebyggs.

Detta betyder att hästen, som huvudregel, ska få utöva sina naturliga beteenden i den utsträckning som krävs för att den ska må bra. För det första så är hästen ett flyktdjur och för att hästen ska kunna bibehålla sitt naturligt beteende så behöver den kunna träna på att fly vilket den gör när den rör sig fritt. För det andra behöver den även dagsljus, stimulans och fysisk aktivitet i form av bl.a. rörelsefrihet för att den inte ska börja uppvisa skadliga beteenden. I sammanhanget ska sägas att begreppet beteendestörning omfattar beteenden som krubbitning, att hästen väver eller andra stereotypier [iv].

Djurskyddsförordningen

När vi går till djurskyddsförordningen finner vi att den ska komplettera djurskyddslagen [v]. I djurskyddsförordningen hittar man dock inte så mycket mer som kan vara av betydelse för att få svar på vår fråga än en bestämmelse som ger Jordbruksverket rätt att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose djurskyddslagens 2 kap 2 § [vi]. Vi fortsätter därför vidare till SJVFS, dvs Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd, för att nu förhoppningsvis få ett mer konkret svar på vår fråga.

SJVFS 2019:17

I Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning (SJVFS 2019:17)
5 kap. 1 § finner vi att hästar normalt sett dagligen ska ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter utomhus. Denna regel gäller all hästhållning. Men vad menas då med formuleringen ”normalt sett”? Det får vi inte veta i föreskriften. För att finna svar på vår fråga går vi därför till Jordbruksverkets konsekvensutredning.

Jordbruksverkets konsekvensutredning

En så kallad konsekvensutredning kan beskrivas som ett slags förarbete till en myndighetsföreskrift. Genom att läsa konsekvensutredningen kan man möjligtvis få fram motivet, det vill säga bakgrunden, till en viss bestämmelse, i vårt fall vad som menas med att hästen ”normalt sett” ska ges tillfälle att dagligen vistas ute. I Jordbruksverkets konsekvensutredning (Dnr. 5.2 16-4117/16, s 26) står det att läsa följande. ”Hästen har ett behov av att få röra sig fritt och ska ges möjlighet till detta även om den motioneras i övrigt” och vidare att ”situationer som inte ska betraktas som ”under normala förhållanden” måste avgöras från fall till fall.”. Jordbruksverkets förra föreskrift radade i punktform upp en mängd undantag till huvudregeln om kravet på att hästar normalt sett dagligen ska ges tillfälle att få vistas ute och röra sig fritt i sina naturliga gångarter. Men Jordbruksverket valde att ta bort dessa punkter då de ändrade föreskriften till den senaste versionen.  Jag kommer ändå att uppge dessa punkter här, eftersom jag utläser att, även om de inte är en fysisk del av föreskrifterna längre och alltså inte en del av en författningsbestämmelse, är de fortfarande till nytta för oss när frågan ska avgöras ”från fall till fall”.

Den gamla föreskriften

Undantaget från huvudregeln om kravet på dagligen utevistelse för hästar är enligt den gamla föreskriften följande.

  1. Hästar som på grund av skada eller sjukdom inte bör röra sig fritt,
  2. hästar som tillfälligt befinner sig på annan ort än där de stadigvarande hålls,
  3. om det är nödvändigt för att skydda hästarna vid onormala väderleksförhållanden,
  4. om det är nödvändigt för att skydda hästarna från skador eller sjukdom vid onormala markförhållanden som inte kunnat förebyggas,
  5. om det är nödvändigt för att skydda hästarna mot allvarliga insektsangrepp, eller
  6. om det finns en omedelbar fara för rovdjursangrepp som rimligen inte kan undanröjas på annat sätt.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det framförallt finns två regler att använda sig av för att få svar på vår fråga, nämligen 2 kap 2 § djurskyddslagen och Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om hästhållning 5 kap. 1 §.

Jordbruksverket tar inte avstånd från punkterna i de gamla föreskrifterna i sin nya föreskrift. Man förklarar att man tar bort dem ur den nya föreskriften eftersom man inte ska tolka punkterna som de enda undantagen. Det kan alltså finnas flera undantag. Med anledning av detta så anser jag att det finns fog för tolkningen att de alltjämt kan utgöra en god fingervisning för vilka undantag det kan finnas till huvudregeln om att hästen ”normalt” ska ges tillfälle till daglig utevistelse.

Fick Lena svar på sin fråga? Ja det tycker jag nog, i vart fall delvis. Kajsas häst väver ju och redan detta är en indikation på att allt inte står rätt till, eftersom hästen har en beteendestörning i lagens mening.  Kajsa har en skyldighet att hitta anledningen till beteendestörningen och därefter att åtgärda den samma. Kanske väver den för att den inte får komma ut? Ja då måste detta åtgärdas. Men är det ett tillräckligt skäl för att frångå huvudregeln om krav på utevistelse för hästen att den tappar skorna? För att svara på detta anser jag att vi behöver veta mer om Kajsas skäl till att Troja inte kommer ut i sin hage. Är det så att det är ovanligt dåligt väder och det därför är orimligt att begära att hagarna åtgärdas så att de inte är så leriga eller är det så att hagarna alltid är leriga, för att de är för små? Som sagt, detta vet vi inte och för att svara på detta måste vi veta mycket mer om detaljerna omkring det enskilda förhållandet.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr, jurist

[i] Jordbruksverkets författningssamling (SJVFS) innehåller alla föreskrifter och allmänna råd utgivna av Jordbruksverket eller tidigare myndigheter med motsvarande ansvar. (https://jordbruksverket.se/om-jordbruksverket/forfattningar/om-forfattningssamlingen)

[ii] Se https://jvdoc.sharepoint.com/sites/sjvfs/Shared%20Documents/2019_17/2019-017.pdf?originalPath=aHR0cHM6Ly9qdmRvYy5zaGFyZXBvaW50LmNvbS86Yjovcy9zanZmcy9FVUhHSWtZbGVfaE1uOUY0bzVCRjZMMEJVMXhwVi1nYi1EWHluQ2p5RklGZWR3P3J0aW1lPUhuUlhENDdQMkVn

[iii] Det står egentligen ”djuret” i bestämmelsen men jml. djurskyddslagens 1 kap 2 § omfattas hästen av lagen

[iv] Detta framgår av kommentaren till lagrummet.

Värt att veta i sammanhanget är dessutom att den som har en häst ska känna till vilka risker en viss åtgärd kan innebära, t-ex. om det kan medföra att en häst stå inne i sin box under en viss tid kan medföra risk för att hästen ådrar sig beteendestörningar. Om en häst börjar uppvisa tecken på beteendestörning/ar är ägaren dessutom skyldig att försöka hitta orsaken till beteendet och vidta åtgärder för att komma tillrätta med problemet.

[v] Djurskyddsförordningens 1 kap 1 §

[vi] Djurskyddsförordningens 2 kap 9 §

”Fel i häst”?

Posted on by Karina Stiernblad

Hästjuridik, del 2.

I min förra blogg i ämnet hästjuridik skrev jag om val av tillämplig lag och reklamationsfrister vid köp av häst. Jag hänvisar därför till Advokatbyråns blogg (https://www.limhamnsjuristen.se/hastjuridik/fel-i-varan-vilken-lag-blir-tillamplig-och-har-koparen-reklamerat-i-ratt-tid/) rörande dessa frågor.

Denna blogg handlar om frågan om hur man utreder om det föreligger ett ”fel i häst” efter köpet*. I detta ligger givetvis även vad en säljare ska tänka på. Jag har valt att i denna del av hästjuridiken endast återge köplagen, KöpL, (1990:931) då reglerna i dessa delar motsvarar Konsumentköplagen, KKöpL, (1990:932).

Det är svårt att säga vad som i det enskilda fallet skall anses vara det vi jurister kallar ett ”köprättsligt fel i häst”.  Vid köp- respektive försäljning av häst** beror det nämligen på många olika faktorer i just det enskilda fallet. För där lagen är relativt klar har en uppkommen tvist alltid uppstått utifrån de omständigheter som föregått varje enskilt avtals ingående. Omständigheter är ibland komplexa, och inte sällan många och nästan alltid skapade ur en blandning av kommunikationsbrist, okunskap om lagen och, låt gå, stundom ren och skär oärlighet från den ena eller bägge parters sida.

 

 

Vad menas då med köprättsligt ”fel i häst”?

Tre sorters fel.

Man brukar tala om tre sorters fel. Felen delas upp i kategorierna de faktiska felen, rådighetsfelen och de rättsliga felen. Köplagarna rör huvudsakligen faktiska fel som exempelvis att hästen har osteochondros (en störning i hästens tillväxtbrosk) eller kissing spines (förändringar i hästens bröst- och/eller ländkotornas tornutskott) Till de faktiska felen hör t.ex. även det förhållandet att säljaren säljer en häst med löfte om att den är utbildad att gå höga dressyrklasser men senare visar sig endast vara utbildad motsvarande mellanklasser. Men även de så kallade rådighetsfelen regleras i köprätten. Ett rådighetsfel kan föreligga om hästen inte kan användas, på sätt som köparen har haft fog att förutsätta, på grund av ett beslut från en myndighet eller en organisation, t.ex. att hästen är ”triangelmärkt” eller ”felmätt” och därför får tävla på sätt som avsett.  Rättsliga fel kan föreligga om hästen har sålts av någon som inte hade fullständig rådighet att sälja hästen. Detta kan vara fallet om det efter köpet visar sig att hästen är såld av en hästutbildare som endast hade hästen hos sig för utbildning och träning och därför inte var dess rättmätiga ägare. Det är endast de faktiska felen som diskuteras i denna blogg.

I första hand är det avtalet som gäller.

Med att det föreligger ett köprättsligt ”fel i häst” (i det följande benämns detta endast ”fel i häst”) avses att hästen inte motsvarar det som köparen har rätt att kräva av hästen utifrån dess avtalsenlighet. Oavsett vilken av köplagarna som är tillämplig på partsförhållandet gäller därför i första hand att hästen är felaktig om den inte motsvarar det som köparen haft fog att förvänta sig utifrån det som avtalats. Vid en bedömning av vad som avtalats gäller i och för sig inte bara skriftliga avtal utan även de omständigheter som funnits omkring avtalets tillkomst är av betydelse. Priset är en omständighet som kan ge en indikation på vad köparen har rätt att förvänta sig.  Vad som kan utgöra ett fel i häst vid ett köp behöver därför inte nödvändigtvis motsvara ett fel i häst vid ett annat. Här utgör ett skriftligt köpeavtal givetvis ett mycket starkt stöd för vad som gäller och därmed vad köparen med fog kan förvänta sig av hästen eller med andra ord vilka fel i häst som köparen både kan och inte kan göra gällande mot säljaren. Är du säljare är det mitt råd att du inte lovar något du inte kan hålla eller på annat sätt lovar något du inte helt säkert vet att du har fog för att lova och att tillse att alla de förbehåll och de reservationer du uttalar rörande hästens kvaliteter skrivs ner i ett köpeavtal. Till köparen är mitt råd motsvarande, att informera säljaren om vad du ska använda hästen till, vad du letar efter för kvaliteter i din blivande häst, vad som är av vikt för dig som köpare och att därefter dokumentera allt detta i köpeavtalet tillsammans med de eventuella utfästelser som säljaren gör. Om det därefter uppstår ett problem med hästen är det i första hand det som avtalats som är utgångspunkten för vad som ska anses vara ett fel i häst.

I andra hand gäller lagen.

Om det inte finns något skriftligt avtal eller annat bevis för omständigheter som i det föreliggande fallet skulle kunna ge vägledning i frågan om vad som avtalats får man vända sig till Köplagarna. Enligt 17 § 2 st 1 p KöpL gäller att om intet annat följer av avtalet så ska hästen vara ägnad att uppfylla det ändamål som i allmänhet gäller liknande hästar. Hästen ska alltså ha de egenskaper som gör att den kan användas på ett sätt som är normalt för hästar av samma slag. 17 § 2 st 2 p KöpL tar vidare sikte på om hästens ändamålsenlighet stämmer överens med köparens, särskilda och subjektiva avsikter med köpet. Bestämmelsen fastställer att fel i häst föreligger om hästen inte är ägnad för det särskilda ändamål som köparen avsåg. Detta gäller dock endast om säljaren borde ha insett köparens ändamål med köpet och köparen har haft fog att lita på säljarens sakkunskap. Utöver de två redan nämnda bestämmelser säger köplagen vidare att om hästen på något annat sätt inte stämmer överens med vad köparen hade anledning att förvänta sig så är det fel i häst (I7 § 3 st KöpL).

Något som dessutom kan påverka vad som ska anses vara fel i häst är svar på frågor rörande vad som omfattas av säljarens upplysningsplikt, säljarens friskrivningar och köparens undersökningsplikt och kunskaper om hästen samt frågan om dolda fel.

Nästa gång…

Nästa gång jag skriver om hästjuridik så kommer jag att gå igenom ett färskt rättsfall från HovR över Skåne och Blekinge (T 3548-19) från den 8 maj 2020. Vill du dessutom tjuvstarta på ett kommande tema och är du intresserad av gränsdragningen mellan näringsidkare och privatperson kan jag rekommendera dig att läsa på om hästen Favor (HD mål nr T 5317-17).

 ______________________________________________________

* I fortsättningen kommer jag för enkelhetens skull att kalla den sammanfallande rättshandling som uppstår när två parter säljer respektive köper, en häst, endast för köp.
** Det ska givetvis understrykas att detta blogginlägg inte gör anspråk på att på något sätt vara uttömmande. Är något otydligt eller har du följdfrågor till detta blogginlägg går det givetvis bra att maila till oss på info[a]limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist

Fel i varan? Vilken lag blir tillämplig och har köparen reklamerat i rätt tid?

Posted on by Karina Stiernblad

Viktigt att tänka på angående hästjuridik del 1

Hur många blivande eller nuvarande hästägare har inte någon gång hört talas om, eller kanske till och med själva upplevt, drömköpet som äntligen blev av men som därefter förvandlades till en mardröm. Drömhästen, som enligt säljaren var felfri vid leveransen och enligt köparen lovordades av säljaren. Hästen som vid provridningen gick som en klocka och som trots veterinärbesiktning, med inga eller mycket få och oväsentliga anmärkningar, helt plötslig efter köpet och väl hemma på stallplanen förvandlades till ett ”bockande inferno”.

Från glada förväntningar på allt från långa ridturer i skogen med skogsmullen till, näst intill sanningen redan erövrade, vinster och placeringarna med den fina tävlingshästen, står köparen nu efter köpet kvar i den forna drömmens ruiner med en, för köparens ändamål, till synes helt oridbar häst.

Besvikelsens stund är inne och med den följer inte sällan upprörda känslor och letandet efter roten till det onda; felsökningens och kanske även tvistens tid. Och det är ofta även först nu, när något gått fel, som eftertankens kranka blekhet kan komma att visa sitt glåmiga ansikte. Inte bara för köparen utan även för säljaren. Upprörda känslor, olika åsikter, beskyllningar, dyra veterinärbesök och kanske slutligen en tvist, med i värsta fall höga rättegångskostnader, till följd. Vårt råd? Hängslen och livrem. Är du oerfaren så anlita någon som kan ge dig råd omkring vad du ska tänka på när du köper eller säljer en häst. Många gånger går allting bra men det kan bli mycket dyrt att vara efterklok.

Tillämpliga lagar inom hästjuridik

Hästjuridiken utgör en del av den så kallade civilrätten och klassificeras som handel med lös sak. Tillämpligt regelverk vid hästköp är, huvudsakligen, köplagen (lag 1990:931) eller konsumentköplagen (lag 1990:932).

Innan man kan ta ställning till rättsfrågan om köparen har skäl att åberopa att hästen hade ett fel i lagens mening, redan vid överlämnandet/avlämnandet, måste två frågor först både ställas och besvaras. Den första frågan, som i vissa fall rent praktiskt kan vara nog så komplicerad att besvara, är vilken lag som faktiskt kommer att bli tillämplig i den enskilda situationen.  Enkelt uttryckt är det så att konsumentköplagen, som ger (köparen) ett ökat skydd i förhållande till köplagen, tillämpas i de fall köparen utför köpet i egenskap av privatperson och säljaren säljer hästen som ett led i sin näringsverksamhet. I alla andra fall är det köplagen som reglerar förhållandet mellan parterna. Det kan därför vara av helt avgörande vikt, för köparens respektive säljarens möjligheter att få rätt, i vilken egenskap de köper eller säljer en häst. Den andra frågan som ska ställas är om reklamation har skett i rätt tid. Har reklamation inte skett rättidig har köparen (som huvudregel, se nedan) förlorat sin rätt att åberopa att ett fel föreligger.

Det är alltså först vid själva den rättsliga felbedömningen som det blir viktigt att få svar på frågor som: Vad hade köparen rätt att förvänta sig av hästen? Vad sa köparen att hästen skulle användas till? Vad kunde köparen förvänta sig att hästen hade för utbildningsgrad utifrån säljarens information? Vad utlovade säljaren? Vad står i kontraktet? Vad har priset för betydelse i förhållande till vad som köpts? Visste säljaren att hästen hade en gammal skada på gaffelbandet eller att den hade haft kolik med buköppning till följd? Visste säljaren att hästen alltid försökte bocka av sin ryttare vid möte med en annan häst eller att den alltid reste sig när det kom en traktor på vägen eller var det första gången den gjorde så?  Dessa frågor ska alltid föregås av svaret på de två andra frågorna; nämligen i vilken egenskap ingick parterna affären och har reklamationen skett i rätt tid?

Reklamationen

Reklamation ska enligt köplagen ske ”inom skälig tid” efter det att felet upptäcktes eller borde ha upptäckts och senast inom två år efter det att köparen tagit emot varan. Vad som ska anses som skälig tid i köplagens mening får bedömas från fall till fall men generellt kan sägas att skälig tid är en relativt kort tid (omkring två veckor) och påverkas av om köparen har köpt varan som ett led i sin näringsutövning eller är privatperson.

Reklamationsreglerna enligt konsumentköplagen är fördelaktigare för köparen. Även här ska reklamation äga rum inom ”skälig tid”. Men i lagen preciseras att reklamation som sker inom två månader efter det att felet upptäcktes alltid ska anses vara skälig tid varför det kan konstateras att skälig tid har olika innebörd utifrån vilken av lagarna som blir tillämpliga. I konsumentköplagen gäller dessutom en yttersta gräns för reklamationen på tre år, vilket ju är ett år längre än vad köplagen medger.

En reklamation kan vara både muntlig eller skriftlig men vårt råd är att alltid tillse att man har bevis för att man reklamerat och att det skett rättidigt. Det lättaste är därför att man skriver eller mailar säljaren för att på så sätt få ett mottagningsbevis. Viktigt är att man i reklamationen anger vilket fel man vill göra gällande men det är samtidigt fullt tillräckligt att man gör det på så sätt att man berättar om sina iakttagelser rörande hur felet yttrar sig. Samtidigt måste varje fel som man vill åberopa uppges inom reklamationsfristen annars förloras möjligheten att göra felet gällande.

Inga huvudregler utan undantag

Det finns ett särskilt tillfälle som gör att köparen får åberopa ett fel även om reklamationsfristen har överskridits och det är om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Hur lång tid denna rätt föreligger framgår inte av lagen men sannolikt föreligger talerätt under hela den sedvanliga tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen (prop. 1988/89:76 s 125). Möjligen kan denna tid dock begränsas om köparen väntar för länge från det att upptäckten om felet gjordes.

Nästa gång- Hästjuridik del 2

Nästa gång vi bloggar om hästjuridik kommer vi att gå igenom vad som kan betraktas som fel vid köp och försäljning av häst, i köplagens mening, härunder köparens undersökningsplikt och säljarens informationsplikt.
Hängslen och livrem…!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist

 

 

 

 

Va, kostar advokaten pengar?

Posted on by Jan Tuma

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist