“Fel i häst”?

Hästjuridik, del 2.

I min förra blogg i ämnet hästjuridik skrev jag om val av tillämplig lag och reklamationsfrister vid köp av häst. Jag hänvisar därför till Advokatbyråns blogg (https://www.limhamnsjuristen.se/hastjuridik/fel-i-varan-vilken-lag-blir-tillamplig-och-har-koparen-reklamerat-i-ratt-tid/) rörande dessa frågor.

Denna blogg handlar om frågan om hur man utreder om det föreligger ett ”fel i häst” efter köpet*. I detta ligger givetvis även vad en säljare ska tänka på. Jag har valt att i denna del av hästjuridiken endast återge köplagen, KöpL, (1990:931) då reglerna i dessa delar motsvarar Konsumentköplagen, KKöpL, (1990:932).

Det är svårt att säga vad som i det enskilda fallet skall anses vara det vi jurister kallar ett ”köprättsligt fel i häst”.  Vid köp- respektive försäljning av häst** beror det nämligen på många olika faktorer i just det enskilda fallet. För där lagen är relativt klar har en uppkommen tvist alltid uppstått utifrån de omständigheter som föregått varje enskilt avtals ingående. Omständigheter är ibland komplexa, och inte sällan många och nästan alltid skapade ur en blandning av kommunikationsbrist, okunskap om lagen och, låt gå, stundom ren och skär oärlighet från den ena eller bägge parters sida.

 

 

Vad menas då med köprättsligt ”fel i häst”?

Tre sorters fel.

Man brukar tala om tre sorters fel. Felen delas upp i kategorierna de faktiska felen, rådighetsfelen och de rättsliga felen. Köplagarna rör huvudsakligen faktiska fel som exempelvis att hästen har osteochondros (en störning i hästens tillväxtbrosk) eller kissing spines (förändringar i hästens bröst- och/eller ländkotornas tornutskott) Till de faktiska felen hör t.ex. även det förhållandet att säljaren säljer en häst med löfte om att den är utbildad att gå höga dressyrklasser men senare visar sig endast vara utbildad motsvarande mellanklasser. Men även de så kallade rådighetsfelen regleras i köprätten. Ett rådighetsfel kan föreligga om hästen inte kan användas, på sätt som köparen har haft fog att förutsätta, på grund av ett beslut från en myndighet eller en organisation, t.ex. att hästen är “triangelmärkt” eller “felmätt” och därför får tävla på sätt som avsett.  Rättsliga fel kan föreligga om hästen har sålts av någon som inte hade fullständig rådighet att sälja hästen. Detta kan vara fallet om det efter köpet visar sig att hästen är såld av en hästutbildare som endast hade hästen hos sig för utbildning och träning och därför inte var dess rättmätiga ägare. Det är endast de faktiska felen som diskuteras i denna blogg.

I första hand är det avtalet som gäller.

Med att det föreligger ett köprättsligt ”fel i häst” (i det följande benämns detta endast ”fel i häst”) avses att hästen inte motsvarar det som köparen har rätt att kräva av hästen utifrån dess avtalsenlighet. Oavsett vilken av köplagarna som är tillämplig på partsförhållandet gäller därför i första hand att hästen är felaktig om den inte motsvarar det som köparen haft fog att förvänta sig utifrån det som avtalats. Vid en bedömning av vad som avtalats gäller i och för sig inte bara skriftliga avtal utan även de omständigheter som funnits omkring avtalets tillkomst är av betydelse. Priset är en omständighet som kan ge en indikation på vad köparen har rätt att förvänta sig.  Vad som kan utgöra ett fel i häst vid ett köp behöver därför inte nödvändigtvis motsvara ett fel i häst vid ett annat. Här utgör ett skriftligt köpeavtal givetvis ett mycket starkt stöd för vad som gäller och därmed vad köparen med fog kan förvänta sig av hästen eller med andra ord vilka fel i häst som köparen både kan och inte kan göra gällande mot säljaren. Är du säljare är det mitt råd att du inte lovar något du inte kan hålla eller på annat sätt lovar något du inte helt säkert vet att du har fog för att lova och att tillse att alla de förbehåll och de reservationer du uttalar rörande hästens kvaliteter skrivs ner i ett köpeavtal. Till köparen är mitt råd motsvarande, att informera säljaren om vad du ska använda hästen till, vad du letar efter för kvaliteter i din blivande häst, vad som är av vikt för dig som köpare och att därefter dokumentera allt detta i köpeavtalet tillsammans med de eventuella utfästelser som säljaren gör. Om det därefter uppstår ett problem med hästen är det i första hand det som avtalats som är utgångspunkten för vad som ska anses vara ett fel i häst.

I andra hand gäller lagen.

Om det inte finns något skriftligt avtal eller annat bevis för omständigheter som i det föreliggande fallet skulle kunna ge vägledning i frågan om vad som avtalats får man vända sig till Köplagarna. Enligt 17 § 2 st 1 p KöpL gäller att om intet annat följer av avtalet så ska hästen vara ägnad att uppfylla det ändamål som i allmänhet gäller liknande hästar. Hästen ska alltså ha de egenskaper som gör att den kan användas på ett sätt som är normalt för hästar av samma slag. 17 § 2 st 2 p KöpL tar vidare sikte på om hästens ändamålsenlighet stämmer överens med köparens, särskilda och subjektiva avsikter med köpet. Bestämmelsen fastställer att fel i häst föreligger om hästen inte är ägnad för det särskilda ändamål som köparen avsåg. Detta gäller dock endast om säljaren borde ha insett köparens ändamål med köpet och köparen har haft fog att lita på säljarens sakkunskap. Utöver de två redan nämnda bestämmelser säger köplagen vidare att om hästen på något annat sätt inte stämmer överens med vad köparen hade anledning att förvänta sig så är det fel i häst (I7 § 3 st KöpL).

Något som dessutom kan påverka vad som ska anses vara fel i häst är svar på frågor rörande vad som omfattas av säljarens upplysningsplikt, säljarens friskrivningar och köparens undersökningsplikt och kunskaper om hästen samt frågan om dolda fel.

Nästa gång…

Nästa gång jag skriver om hästjuridik så kommer jag att gå igenom ett färskt rättsfall från HovR över Skåne och Blekinge (T 3548-19) från den 8 maj 2020. Vill du dessutom tjuvstarta på ett kommande tema och är du intresserad av gränsdragningen mellan näringsidkare och privatperson kan jag rekommendera dig att läsa på om hästen Favor (HD mål nr T 5317-17).

 ______________________________________________________

* I fortsättningen kommer jag för enkelhetens skull att kalla den sammanfallande rättshandling som uppstår när två parter säljer respektive köper, en häst, endast för köp.
** Det ska givetvis understrykas att detta blogginlägg inte gör anspråk på att på något sätt vara uttömmande. Är något otydligt eller har du följdfrågor till detta blogginlägg går det givetvis bra att maila till oss på info[a]limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist

Fel i varan? Vilken lag blir tillämplig och har köparen reklamerat i rätt tid?

Viktigt att tänka på angående hästjuridik del 1

Hur många blivande eller nuvarande hästägare har inte någon gång hört talas om, eller kanske till och med själva upplevt, drömköpet som äntligen blev av men som därefter förvandlades till en mardröm. Drömhästen, som enligt säljaren var felfri vid leveransen och enligt köparen lovordades av säljaren. Hästen som vid provridningen gick som en klocka och som trots veterinärbesiktning, med inga eller mycket få och oväsentliga anmärkningar, helt plötslig efter köpet och väl hemma på stallplanen förvandlades till ett ”bockande inferno”.

Från glada förväntningar på allt från långa ridturer i skogen med skogsmullen till, näst intill sanningen redan erövrade, vinster och placeringarna med den fina tävlingshästen, står köparen nu efter köpet kvar i den forna drömmens ruiner med en, för köparens ändamål, till synes helt oridbar häst.

Besvikelsens stund är inne och med den följer inte sällan upprörda känslor och letandet efter roten till det onda; felsökningens och kanske även tvistens tid. Och det är ofta även först nu, när något gått fel, som eftertankens kranka blekhet kan komma att visa sitt glåmiga ansikte. Inte bara för köparen utan även för säljaren. Upprörda känslor, olika åsikter, beskyllningar, dyra veterinärbesök och kanske slutligen en tvist, med i värsta fall höga rättegångskostnader, till följd. Vårt råd? Hängslen och livrem. Är du oerfaren så anlita någon som kan ge dig råd omkring vad du ska tänka på när du köper eller säljer en häst. Många gånger går allting bra men det kan bli mycket dyrt att vara efterklok.

Tillämpliga lagar inom hästjuridik

Hästjuridiken utgör en del av den så kallade civilrätten och klassificeras som handel med lös sak. Tillämpligt regelverk vid hästköp är, huvudsakligen, köplagen (lag 1990:931) eller konsumentköplagen (lag 1990:932).

Innan man kan ta ställning till rättsfrågan om köparen har skäl att åberopa att hästen hade ett fel i lagens mening, redan vid överlämnandet/avlämnandet, måste två frågor först både ställas och besvaras. Den första frågan, som i vissa fall rent praktiskt kan vara nog så komplicerad att besvara, är vilken lag som faktiskt kommer att bli tillämplig i den enskilda situationen.  Enkelt uttryckt är det så att konsumentköplagen, som ger (köparen) ett ökat skydd i förhållande till köplagen, tillämpas i de fall köparen utför köpet i egenskap av privatperson och säljaren säljer hästen som ett led i sin näringsverksamhet. I alla andra fall är det köplagen som reglerar förhållandet mellan parterna. Det kan därför vara av helt avgörande vikt, för köparens respektive säljarens möjligheter att få rätt, i vilken egenskap de köper eller säljer en häst. Den andra frågan som ska ställas är om reklamation har skett i rätt tid. Har reklamation inte skett rättidig har köparen (som huvudregel, se nedan) förlorat sin rätt att åberopa att ett fel föreligger.

Det är alltså först vid själva den rättsliga felbedömningen som det blir viktigt att få svar på frågor som: Vad hade köparen rätt att förvänta sig av hästen? Vad sa köparen att hästen skulle användas till? Vad kunde köparen förvänta sig att hästen hade för utbildningsgrad utifrån säljarens information? Vad utlovade säljaren? Vad står i kontraktet? Vad har priset för betydelse i förhållande till vad som köpts? Visste säljaren att hästen hade en gammal skada på gaffelbandet eller att den hade haft kolik med buköppning till följd? Visste säljaren att hästen alltid försökte bocka av sin ryttare vid möte med en annan häst eller att den alltid reste sig när det kom en traktor på vägen eller var det första gången den gjorde så?  Dessa frågor ska alltid föregås av svaret på de två andra frågorna; nämligen i vilken egenskap ingick parterna affären och har reklamationen skett i rätt tid?

Reklamationen

Reklamation ska enligt köplagen ske ”inom skälig tid” efter det att felet upptäcktes eller borde ha upptäckts och senast inom två år efter det att köparen tagit emot varan. Vad som ska anses som skälig tid i köplagens mening får bedömas från fall till fall men generellt kan sägas att skälig tid är en relativt kort tid (omkring två veckor) och påverkas av om köparen har köpt varan som ett led i sin näringsutövning eller är privatperson.

Reklamationsreglerna enligt konsumentköplagen är fördelaktigare för köparen. Även här ska reklamation äga rum inom ”skälig tid”. Men i lagen preciseras att reklamation som sker inom två månader efter det att felet upptäcktes alltid ska anses vara skälig tid varför det kan konstateras att skälig tid har olika innebörd utifrån vilken av lagarna som blir tillämpliga. I konsumentköplagen gäller dessutom en yttersta gräns för reklamationen på tre år, vilket ju är ett år längre än vad köplagen medger.

En reklamation kan vara både muntlig eller skriftlig men vårt råd är att alltid tillse att man har bevis för att man reklamerat och att det skett rättidigt. Det lättaste är därför att man skriver eller mailar säljaren för att på så sätt få ett mottagningsbevis. Viktigt är att man i reklamationen anger vilket fel man vill göra gällande men det är samtidigt fullt tillräckligt att man gör det på så sätt att man berättar om sina iakttagelser rörande hur felet yttrar sig. Samtidigt måste varje fel som man vill åberopa uppges inom reklamationsfristen annars förloras möjligheten att göra felet gällande.

Inga huvudregler utan undantag

Det finns ett särskilt tillfälle som gör att köparen får åberopa ett fel även om reklamationsfristen har överskridits och det är om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Hur lång tid denna rätt föreligger framgår inte av lagen men sannolikt föreligger talerätt under hela den sedvanliga tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen (prop. 1988/89:76 s 125). Möjligen kan denna tid dock begränsas om köparen väntar för länge från det att upptäckten om felet gjordes.

Nästa gång- Hästjuridik del 2

Nästa gång vi bloggar om hästjuridik kommer vi att gå igenom vad som kan betraktas som fel vid köp och försäljning av häst, i köplagens mening, härunder köparens undersökningsplikt och säljarens informationsplikt.
Hängslen och livrem…!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist

 

 

 

 

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Besiktning av häst eller inte?

Besiktning av häst kan många gånger kännas överflödig, kanske är hästen en ”billig” förstagångshäst som vid provridning varken är halt eller uppvisar några olater, eller så har säljaren gett ett pålitligt intryck och verkar ha berättat allt som han/hon känner till om hästen. Vi som arbetar med juridiken bakom hästaffärerna anser dock att en besiktning är en i längden lönsam investering för att Du, vare sig Du är säljare eller köpare, skall slippa efterföljande problem som hade kunnat undvikas om Du bara hade låtit göra en besiktning.

Generellt skulle man kunna säga att besiktningen är viktigast för säljaren. En tvist om ”dolda fel” eller att rent praktiskt ta tillbaka en såld häst kan vara svårt – både praktiskt och ekonomiskt. Som ni kan läsa i tidigare blogginlägg tar varken köplagen eller konsumentköplagen hänsyn till att hästar är levande djur. De går liksom soffor och datorer under samma lagstiftning som vilken lös egendom som helst (när det gäller köp). Att lagstiftningen inte är anpassad efter handel med levande varelser kan framförallt märkas i situationer då man exempelvis ges rätt att byta ut varan.
Även om besiktningen i första hand är viktig för säljaren är det givetvis även av vikt för köparen att få hjälp av en veterinär att hitta fel och skador på hästen som han/hon själv inte kan upptäcka, eftersom en häst som har defekter rimligtvis måste bli billigare än en felfri häst.

Att hästen ”går igenom” en besiktning är en vanlig missuppfattning i samband med hästköp. En häst som besiktigas blir inte godkänd – eller ej godkänd – genom besiktningen. Besiktningen är bara ett underlag som kan vara till hjälp för köparen och säljaren inför kommande affär med bland annat prissättning på hästen. Veterinären gör vad han/hon kan för att upptäcka eventuella skador och sjukdomar på hästen – men det är ingen garanti för att hästen är fullt frisk eller kan uppnå det köparen önskar använda hästen till. Veterinärens utlåtande talar i bästa fall om för den potentielle köparen i vilket skick hästen befinner sig, och blir därmed också styrande för vilket pris som säljaren kan kräva och som köparen är villig att betala.

Den ordinarie veterinärbesiktningen kan kompletteras med djupare undersökningar, där röntgen är den vanligaste. Oftast är det dyrare hästar som röntgas i samband med besiktningen, och rent juridiskt behöver det inte påverka huruvida röntgen gjorts eller inte – det behöver inte ens göra skillnad om besiktning gjorts eller inte. Det handlar ju om att parterna ska kunna känna sig trygga med sitt köp/sin försäljning, och vid en eventuellt senare tvist kunna visa att hästens skick var på på det ena eller andra sättet.

Att alltid göra en grundläggande, ordinarie veterinärbesiktning, är någonting som vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB förespråkar. Det ger en trygghet för båda parter, och framförallt ger det en övergripande bild över hästens hälsotillstånd vid köpet. Om det gäller köp av en ung, dyrare, häst, kan även röntgen vara lämpligt.

Något som ofta glöms bort är att större delen av ett hästköp är muntligt, även om köpekontrakt och besiktning finns skriftligt. Information om hästen angående gamla skador, vilka veterinärer som behandlat, restriktioner i försäkringar och så vidare sker allt som oftast muntligen i stallet. Det är således en rekommendation att upprätta en skriftlig handling, som båda parter undertecknar, där olika omständigheter som inte framgår i köpekontraktet eller i besiktningsprotokollet framgår.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en veterinärbesiktning rekommenderas, men att den inte behöver ha betydelse vid en eventuellt senare uppkommen tvist, men den är en hjälp när det kommer till att bevisa i vilket skick hästen var vid tillfället för köpet.

 

Hellre inget avtal alls än standardavtal vid hästköp (men helst av allt ett välskrivet avtal avsett för just er affärsrelation)!

Standardavtal, vilka är vanligt förekommande i hästbranschen, vållar ibland mer problem än vad de gör nytta. Vi vågar till och med påstå att det i många fall kan vara mer fördelaktigt för parterna att inte ha ett avtal alls än att använda sig av ett standardavtal.