När är det ett dolt fel i fastighet?

Fel i fastighet är ett otyg; det kan vi nog alla vara överens om. Det rör sig då om något som är fel med fastigheten som vi nyligen har köpt, och som måste repareras eller åtgärdas på något sätt, inte sällan till dryga kostnader; i vart fall för oss som har tummen mitt i handen, och som inte själva ger oss på att gräva om dräneringen, byta ut rötskadade takstolar eller sanera bottenbjälklaget från illaluktande mögelpåväxt i krypgrunden. Och om inte förr, så i vart fall när räkningarna från diverse hantverkare och reparatörer börjar droppa in, så börjar vi fundera på om inte egentligen någon annan borde stå för fiolerna. Kan det tänkas att lagstiftningen säger något om denna fråga?

Och javisst! Frågan regleras i Jordabalkens 4 kapitel, § 19. Huvudregeln i paragrafens första stycke går ut på att fel i fastighet är något som säljaren ansvarar för. Hurra, utropar då vi kostnadsmedvetna, till dess att vi upptäcker undantagsregeln i andra stycket. Innebörden av detta stycke är att säljaren dock inte ansvarar för andra fel än sådana som varit dolda för oss som köpte fastigheten.

Dolda fel har man ju hört talas om, eller hur? Då är ju saken klar! Vi upptäckte ju inte felet innan vi skrev på kontraktet och betalade (den för övrigt hutlöst höga) köpeskillingen, så då måste väl säljaren stå ansvaret?!

Nja; sakta nu i backarna – det beror allt på, det. Definitionen av vad som i rättslig mening klassificeras som dolt fel är en fråga om gränsdragning. Och där har Högsta Domstolen i en rad med prejudikat fastställt att såsom dolt fel – i normalfallet – skall betraktas sådana fel som inte är besiktningsbara vid köptillfället. För att kunna dra gränsen så har HD definierat begreppet besiktningsbarhet som att det är möjligheten att upptäcka antingen själva felet, eller i vart fall symptom på felet, vid en så noggrann besiktning som en lekman klarar av att göra själv, utan att man har behövt företa s k förstörande ingrepp i fastigheten. Detta betyder dels att det inte krävs att man måste använda sig av en besiktningsman vid sin undersökning av köpeobjektet (något som vi dock starkt rekommenderar!), dels att man inte behöver använda sig av instrument (t ex fuktmätare), och dels att man inte behöver ta upp hål i väggar och golv, eller gräva upp rabatterna runt huset, för att kontrollera fastighetens skick.

Tanken bakom denna gränsdragning är att förmå köparen att noga kontrollera köpeobjektets skick före kontraktsskrivningen, och att då eventuella fel och brister skall tas med vid bestämmandet av köpeskillingen. Det är detta som kallas för köparens undersökningsplikt. Ju fler och ju allvarligare fel som köparen känner till, desto lägre måste ju rimligtvis köpeskillingen bli. Har felen varit dolda, så har ju köparen vilseletts till att betala ett högre pris än vad han skulle ha gjort för det fall att han hade känt till felen.

Ibland förekommer det att säljaren som ett villkor för försäljningen begär att det i kontraktet skall tas med en friskrivningsklausul, vilket är en klausul som säger att säljaren skall vara fri från ansvar för fastighetens skick (dvs oavsett hur bristfällig fastigheten i slutändan än visar sig ha varit). Om så är fallet så bör man som köpare göra en betydligt noggrannare besiktning än den som avses ovan i ”normalfallet”, eftersom en sådan klausul vältrar över en stor del av ansvaret på köparen, oavsett om denne har känt till felen eller inte. Med en friskrivningsklausul så växlar man över risken för att fastigheten skall vara behäftad med dolda fel från säljaren till köparen. Och den som tar på sig en risk, bör också kompenseras för detta genom en mera förmånlig köpeskilling.

För att göra en sådan utökad besiktning, är det definitivt läge att ta in en fackman, eftersom det där med största sannolikhet inte räcker med att göra en lekmannabesiktning av det slag som hade kunnat vara tillräcklig i ovan beskrivna ”normalfall”.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

När får man klippa grannens växtlighet?

Många känner inte till vad man får och inte får göra när grannens växtlighet upplevs som störande på ett eller annat sätt.

För det första är det viktigt att gå och tala med sin granne. Att kommunicera med varandra och komma fram till något samförstånd och att ta och ge hindrar många grannfejder från att överhuvudtaget uppstå. Det finns några lagregler som man kan använda sig av i sammanhanget. Två finns i Jordabalken (JB).

Så här lyder 3 kap 1 § JB:
Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.

Och 3 kap 2 § JB säger så här:
Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och medför detta olägenhet för fastighetens ägare, får denne taga bort roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

Det finns också bestämmelser i Miljöbalken och i Plan- och bygglagen som man kan hänvisa till.

I 17 § Plan- och bygglagen sägs att:
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick.

Man får alltså ta bort sådant som hänger/tränger in över tomtgränsen. Det kanske emellertid är så att om man tar bort den där trädroten så riskerar man att skada trädet och då ska man ge grannen möjlighet att själv ta bort det som grannen anser är en olägenhet. Man ska också veta att om trädet skulle dö när du tar bort grenar och rötter då kan du bli ersättningsskyldig. Man får dessutom bara ta bort grenar och rötter och inte ge sig på att såga i stammen på trädet. Det gäller således att handla med sunt förnuft.

Det bästa för grannsämjan är att komma överens med grannen om vad som ska göras.

Om det finns/växer träd på grannens tomt som skymmer utsikten eller tar bort kvällssolen, kan du inte göra så mycket, om inte grannen är intresserad av att själv beskära eller fälla sitt träd. Skuggar grannens växtlighet helt din uteplats och är en betydande olägenhet, kan man emellertid väcka talan och begära att grannen ska ansa sina träd/buskar. Man hänvisar då till 3 kap 1 § JB som säger att man ska ta skälig hänsyn till sin omgivning när man använder den egna tomten.

Om det skulle gå så illa att grannens träd faller ned och skadar din egendom så kan grannen bli skadeståndsskyldig mot dig. Om grannens häck får växa sig hög och skymmer sikten för dig vid din utfart då får du också klippa ner den till lämplig höjd, men inte förrän du gett grannen möjlighet att själv klippa.