Vad är ett skiljeförfarande? Del 1

Som den flitige läsaren av våra blogginlägg kanske har märkt så brukar jag ibland ge mig på att försöka förklara begrepp som förekommer i det juridiska fackspråket, men som antingen har en annan betydelse än i vardagsspråket, eller som helt saknar sin motsvarighet i det allmänna språkbruket. Ett sådant begrepp är skiljeförfarande.

Vill Du ha det korta svaret eller det långa? Det är alltid trevligt att få en fråga som är enkel att besvara, och just denna finns det faktiskt ett kort svar på: Ett skiljeförfarande är en privat rättegång! Förfarandet leder till en skiljedom, som är verkställbar på i stort sett samma sätt som en dom meddelad av en allmän domstol.

Det korta svaret lämnar dock efter sig ett så pass stort antal följdfrågor, att Du ju inser att det kräver en förklaring. För visst är det väl så att staten genom domstolsväsendet har monopol på rättsskipning?

Rättsskipningsmonopol

Och här kommer så de komplikationer som det enkla svaret kringgick. En del av svaret är att staten faktiskt har monopol på rättsskipning när det gäller bland annat straffrätt och annan lagstiftning som handlar om utövande av offentligrättslig makt – det som kallas för myndighetsutövning. Det finns visserligen grupperingar i vårt samhälle som anser att de står över denna del av rättssystemet, och som antingen konstruerar sina egna rättssystem, eller som väljer att betrakta diverse religiösa dogmer som ett rättssystem som de följer, men det rör sig då om antingen rent professionella kriminella, eller grupperingar som av andra; vi kan kalla dem ideologiska, skäl väljer att aktivt ta avstånd från den genom den svenska lagstiftningen och i demokratisk ordning antagna svenska rättsordningen. Gränsdragningen mellan dessa slag av grupperingar är inte sällan oklar.

Rättsskipningsfrihet

Däremot så finns det inget offentligt monopol på rättsskipning inom den del av juridiken som kallas för civilrätt, och då närmare bestämt förmögenhetsrätt, och som reglerar bland annat allt som har med handel och ekonomiska transaktioner mellan privata rättssubjekt, såsom privatpersoner och företag, att göra. Detta hänger bland annat samman med att ekonomin i ett samhälle; näringslivet, i mycket stor utsträckning styrs av avtal mellan aktörerna. I Sverige; liksom i de flesta demokratiska rättssystem, råder det som brukar kallas för avtalsfrihet. Principen är (som så ofta inom juridiken) inte undantagslös, men den är en grundbult i det ekonomiska livet i samhället.

Det typiska för ett avtal är att det för sin uppkomst och giltighet kräver båda de involverade parternas medverkan. Om den ena av två parter erbjuder sig att ingå ett avtal med den andra parten på villkor som denne inte accepterar, så kan den andra parten helt enkelt avstå från att ingå avtalet. En faktor som är styrande för om man ska ingå ett avtal är vetskapen om att ett avtal är bindande. Detta betyder att den som står inför valet att ingå ett avtal eller inte, alltid måste kalkylera på om villkoren kommer att vara gynnsamma för honom eller henne även kanske långt in i framtiden, eftersom det ju alltid finns en risk för att omständigheterna förändras så att det som idag ter sig fördelaktigt, i morgon kan visa sig ha varit en felsatsning.

Ett noggrant genomtänkt, väl utformat och väl dokumenterat avtal kan ofta vara en garant för att en affärstransaktion ska ge ett för parterna bra utfall, och att de har klart för sig vad de har förbundit sig till. Tyvärr så ingås inte sällan affärstransaktioner utan att dokumenteras i ett skriftligt avtal, och även om så är fallet så visar det sig emellanåt att saker och ting likväl går snett, och att parterna blir osams om vad de har kommit överens om eller vad den ena eller andra av dem ska prestera för att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. När det uppkommer en tvist i ett kommersiellt förhållande betyder det att åtminstone en av parterna (och ibland båda) anser sig ha krav mot den andra, som denne vägrar att uppfylla.

Valfrihet

I detta läge ställer staten ett system för tvistlösning till allmänhetens förfogande genom den civilrättsliga och processrättsliga lagstiftningen och domstolsväsendet (i vid bemärkelse). Att systemet ställs till förfogande betyder emellertid inte att det finns något statens monopol på rättsskipning inom denna del av juridiken. Tvärtom så har det, allteftersom näringslivet under långa tider har utvecklats, bildats det som kallas för alternativa tvistlösningsmekanismer, varav en sådan är just skiljeförfarandet. Avsaknaden av ett offentligt monopol på detta område ger parterna i en affärsrelation möjligheten att välja bort tillämpningen av den svenska rättegångsbalken och svensk (dispositiv – dvs icke obligatorisk) materiell lagstiftning, till förmån för andra regler som de anser är bättre lämpade för deras situation.

Bundenhet

Ett skiljeförfarande förutsätter att parterna avtalar om tvistlösning på detta sätt. Detta kan ske på principiellt två olika sätt. Det ena är att parterna redan när man skriver avtalet om en viss affärstransaktion eller affärsrelation tänker sig in i möjligheten (dvs risken för) att de någon gång i framtiden ska hamna i konflikt med varandra, och därför redan då skriver in i avtalet hur de ska göra för att lösa denna förhoppningsvis aldrig uppkommande tvist. Detta sker då genom att parterna i avtalet skriver in en skiljeklausul, som är en klausul som anger att en eventuellt uppkommande framtida tvist ska lösas genom ett skiljeförfarande, varvid man även anger vilka regler för skiljeförfarandet som ska tillämpas. En sådan klausul är bindande för båda parterna, vilket betyder att de, när en tvist sedan uppkommer, inte ensidigt kan välja att i stället för skiljeförfarande väcka talan vid en allmän domstol.

Det andra sättet är att parterna först när det har uppkommit en tvist mellan dem, kommer överens om att den ska lösas genom ett skiljeförfarande i stället för att dras genom det offentliga domstolsväsendet. I denna situation krävs det således; lätt paradoxalt, att parterna kan komma överens trots att det råder en tvist mellan dem, och att de då ingår ett skiljeavtal om just den uppkomna tvisten. Detta kallas ibland med ett fint latinskt uttryck för ett skiljeförfarande ”ad hoc”.

När är det då aktuellt med att använda sig av ett skiljeförfarande i stället för att stämma någon i allmän domstol? Den frågan avser jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Kan en aktieägare bli personligt ansvarig för aktiebolagets skulder?

Alla företagare vet att det kan vara riskabelt att bedriva en näringsverksamhet i egen regi, dvs som enskild näringsidkare, eller som det ofta kallas i folkmun; ”enskild firma”. Om verksamheten visar sig vara olönsam, så riskerar företagaren personligen att försättas i konkurs, och ansvarar då personligen för alla skulder, dvs han eller hon måste själv betala alla obetalda räkningar från leverantörerna ur egen ficka. Samma sak gäller om man driver verksamheten tillsammans med en kompanjon, i det som kallas för handelsbolag. Detta kan vara förödande för den eller dem som därigenom blir av med sitt livs besparingar eller kanske tvingas sälja sin familjs bostad och övriga privata tillgångar. Och att tillvaron är full av risker, det har vi ju verkligen fått belägg för genom den nu grasserande Covid 19-pandemin, som ju har slagit stenhårt mot en hel rad med branscher där många så kallade fåmansföretag bedriver verksamhet! Vem kunde ha anat detta för ett år sedan?

Många småföretagare har därför fått rådet att bedriva sin verksamhet i aktiebolagsform, eftersom aktiebolaget, till skillnad från den enskilda näringsverksamheten, är en egen juridisk person, som själv kan förvärva rättigheter och ådra sig skulder. Med detta avses att det är aktiebolaget som inhöstar betalningen för produkterna som levereras eller tjänsterna som utförs, och att det är aktiebolaget som måste betala alla uppkomna kostnader i verksamheten. Det betyder också att aktiebolaget äger sina tillgångar och ansvarar för sina skulder. Bolaget ägs visserligen av aktieägaren eller -ägarna, men dess ekonomi är principiellt sett separat från ägarens eller ägarnas ekonomi. Det är det som ibland kallas för att det finns ett ”vattentätt skott” mellan aktiebolagets ekonomi, och dess ägares ekonomi.

Det sistnämnda är en viktig princip, eftersom den innebär att i fall verksamheten visar sig vara förlustbringande, så kan aktiebolagets fordringsägare hamna i det läget att aktiebolaget inte förmår betala sina skulder, och att de därmed går miste om betalningen för de nyttigheter som de har levererat. Om en enskild näringsidkare blir försatt i konkurs, så kan fordringsägarna (genom konkursförvaltaren) i första hand ta de tillgångar som finns i själva verksamheten i anspråk för betalning av sina fordringar, men de kan även ta i anspråk företagarens privata tillgångar, dvs de tillgångar som inte har någon anknytning till näringsverksamheten, såsom privatbostad, sommarstuga, privat bil, privata banktillgodohavanden etc. Om däremot ett aktiebolag försätts i konkurs så gäller den motsatta principen, dvs att fordringsägarna visserligen kan ta aktiebolagets tillgångar i anspråk för betalning av sina fordringar, men inte ägarens eller ägarnas tillgångar.

Som så ofta är fallet inom juridiken så gäller dock även här ”ingen regel utan undantag”. Det finns nämligen ett regelkomplex i aktiebolagslagens 25 kapitel som säger att om det finns anledning att anta att aktiebolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, så måste företagsledningen kontrollera bolagets ekonomiska ställning genom att upprätta och låta en revisor granska en så kallad kontrollbalansräkning. Om det då visar sig att det egna kapitalet är förbrukat så att det understiger hälften av aktiekapitalet, så måste företagsledningen vidta en rad åtgärder som, något förenklat, går ut på att antingen återställa det egna kapitalet, eller försätta bolaget i likvidation.

Och här kommer så svaret på den fråga jag ställer i rubriken: Om styrelsen missar att upprätta en kontrollbalansräkning så snart det uppkommer anledning att anta att bolagets eget kapital har sjunkit under den kritiska nivån, eller om de i förekommande fall inte följer upp kontrollbalansräkningen med de ytterligare åtgärder som aktiebolagslagen stipulerar, så drabbas de som är ansvariga för bolagets verksamhet (vilket i allmänhet är styrelseledamöterna) av ett personligt betalningsansvar för alla bolagets skulder som uppkommer efter tidpunkten för deras underlåtenhet att agera enligt regelkomplexet i aktiebolagslagen.

Varför är det då viktigt att känna till dessa undantagsregler? Många vet naturligtvis om dessa bestämmelsers existens, men för en del kan det komma som en synnerligen obehaglig överraskning, kanske som sten på bördan sedan man har förlorat sitt företag i en konkurs, att också den privata ekonomin drabbas om man inte har varit tillräckligt uppmärksam på sitt aktiebolags ekonomiska ställning. Det råd som man därmed kan ge den eller dem som driver verksamhet i aktiebolagsform är att hålla noggrann koll på det egna kapitalet. Om kostnaderna är högre än intäkterna under mer än en kortare tid, eller om bolagets verksamhet plötsligt drabbas av oförutsedda kostnader eller förluster, så är det definitivt läge att gå in och kontrollera så aktiekapitalet är intakt, så man inte drabbas av det personliga betalningsansvaret.

En annan aspekt av detta kan visa sig när man som företag eller företagare drabbas av att en större kund, som är ett aktiebolag, och som man har levererat produkter till eller utfört arbete åt, går i konkurs utan att man har fått betalt för sina fordringar. För majoriteten av leverantörerna gäller då att man tillhör de så kallade oprioriterade fordringsägarna, som i de flesta konkurser tvingas konstatera att konkursbolagets tillgångar inte räcker till för att täcka deras fordringar, varför de blir antingen helt lottlösa eller får endast en bråkdel av sina fordringar täckta.

Det kan då ibland löna sig att göra en extra kontroll av hur kundens eget kapital ser ut, och vad som ligger bakom kundens obestånd. Om det är så att det har funnits anledning för styrelsen att anta att bolagets eget kapital har förbrukats till en nivå under den kritiska gränsen utan att styrelsen har låtit upprätta en kontrollbalansräkning, så kan det finnas goda möjligheter att utverka betalningsansvar från de ansvariga styrelseledamöterna även om det inte blir någon utdelning till de oprioriterade fordringsägarna i konkursen. Detta är typiskt sett en sådan fråga som vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen skulle kunna hjälpa Dig med. Mejla oss gärna om du har frågor eller funderingar, info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist