Kategori: Affärsjuridik

Visst är det hedrande när man får en förfrågan om, eller till och med blir nominerad till, ett uppdrag om att bli styrelseledamot i något sammanhang? Att bli vald till styrelseledamot tycker i vart fall jag definitivt ska ses som hedrande, eftersom det ju förutsätts att den som väljs till ett sådant uppdrag är en person som uppfattas som klok och hederlig, och som åtnjuter allmänt förtroende.

I Sverige så har vi, förutom vårt rikhaltiga näringsliv, en kultur av föreningsliv som har medfört att det runtom i samhället finns en mycket stor mängd av sammanslutningar av både ideell och i varierande grad ekonomisk/kommersiell natur, där vi i olika egenskaper och sammanhang förutsätts engagera oss eller till och med bli delägare. Jag talar då exempelvis om företag som bedriver näringsverksamhet och andra slag av sammanslutningar, såsom bostadsrättsföreningar, ideella föreningar (t ex idrottsföreningar, fackföreningar, religiösa samfund och politiska partier) och olika slag av ekonomiska föreningar. Handen på hjärtat – visst är Du, eller har Du någon gång varit – styrelseledamot eller suppleant i något sådant sammanhang (och om inte, så har Du förmodligen i vart fall någon gång blivit tillfrågad om Du skulle vara villig att åta Dig ett sådant uppdrag, eller hur?).

Vad många kanske inte tänker på är att det med varje sådant uppdrag följer ett ansvar, som, om man inte har studerat frågan närmare, kan te sig en aning luddigt. Jag ska därför försöka ge en bild av hur saker och ting fungerar för den som faktiskt är styrelseledamot i något sammanhang.

Det finns regler för de olika associationerna

Vi som arbetar med juridik använder för de olika slagen av sammanslutningar benämningen ”association”, vilket är det övergripande samlingsbegreppet. Och som Du säkert redan vet, så är merparten av dessa associationer reglerade i lag. De vanligaste associationerna är aktiebolag, (som regleras genom aktiebolagslagen), handelsbolag och enkla bolag (vilka regleras genom lagen om handelsbolag och enkla bolag), ekonomiska föreningar (vilka regleras genom lagen om ekonomiska föreningar), och ideella föreningar (för vilka det inte finns någon lagstiftning, men där det likväl finns principer som styr deras verksamhet, oftast genom att det dras paralleller med vad som gäller för t ex ekonomiska föreningar, men även genom prejudicerande domstolsavgöranden). Ett grundläggande drag i denna lagstiftning är värnet om delägarnas eller medlemmarnas demokratiska rättigheter i associationerna. Detta går ut på att varje delägare eller medlem ska tillförsäkras det inflytande som medlemskapet eller ägandet medför, genom att säkerställa så den enskilde får tillräcklig och relevant information, och ges möjlighet att fullt ut ta tillvara sina intressen i associationen i egenskap av delägare eller medlem. En associationsrättsligt grundläggande princip är den s k likhets- eller likabehandlingsprincipen, som går ut på att alla delägare resp medlemmar ska behandlas lika, och att ingen delägare eller medlem ska gynnas på någon av de andras, eller associationens, bekostnad.

Vad många kanske inte tänker på är att dessa associationer i stora drag efterliknar hur samhället i en stat är uppbyggt. Där finner man det huvudsakligt relevanta regelsystemet i konstitutionen (i Sverige regeringsformen) och övriga grundlagar.

Verksamhet

Det gemensamma för de olika associationsformerna är att de bygger på att det finns medlemmar eller delägare som har slagit sig samman och samarbetar på grund av att de har ett gemensamt intresse – av antingen kommersiell eller annan ekonomisk natur, eller av rent ideell natur – där jag gärna exemplifierar med idrottsföreningar, eftersom jag själv har erfarenhet från denna sektor i samhället. Det gemensamma intresset ligger i att deltagarna (som är antingen medlemmar eller delägare, beroende på associationsform) samverkar i bedrivandet av en verksamhet som de har ett gemensamt intresse i. Som exempel kan nämnas att de som är intresserade av att paddla kajak på havet, med fördel kan slå sig samman och bilda en kanotklubb, där de kan förena sina ansträngningar och utöva sitt intresse i gemenskap med andra likasinnade (jaja; jag erkänner – detta är förtäckt reklam för Malmö Kanotklubb!), och på motsvarande sätt så kan de som vill bo i en fin lägenhet vid havet slå sig samman och bilda en bostadsrättsförening (i Limhamn, såklart) där de sedan kan bo tillsammans med andra som har samma önskan. Och den som bedriver byggnadsverksamhet kan slå sig samman med andra byggare, och bedriva sin verksamhet i t ex ett aktiebolag eller handelsbolag. Det gemensamma intresset förutsätter också att medlemmarna är lojala mot sammanslutningen, och verkligen bidrar till det gemensamma ändamålet. Om en medlem av någon anledning skulle motarbeta associationen så kan vederbörande också drabbas av följdverkningar, och i vissa fall till och med bli utesluten.

Vem bestämmer i en association? Jo, det gör det högsta beslutande organet!

Många tror att den som bestämmer i en association är styrelsen, eller kanske till och med styrelsens ordförande, men detta är en missuppfattning. Faktum är att det normala för en association är att beslutsbehörigheten är utspridd på några olika beslutsnivåer. Det högsta beslutande organet i alla associationer är emellertid medlems- eller delägarkollektivet i dess helhet! När detta kollektiv sammankallas så benämns det ”stämma”; bolagsstämma, i ett aktiebolag, och föreningsstämma i föreningar av olika slag. Ofta kallas en ordinarie föreningsstämma också för ”årsmöte”. Det är vid bolags- resp föreningsstämman som delägarna resp medlemmarna kan utöva sin associationsrättsliga beslutanderätt, och det är därför som det är så viktigt att alla delägare eller medlemmar blir kallade i vederbörlig ordning till bolags- eller föreningsstämman, så de får en reell möjlighet att delta i stämman, och på så sätt påverka hur verksamheten bedrivs. En av de viktigaste frågorna vid en sådan stämma är utseendet av en styrelse.

I en liten grupp så är det naturligt att alla gruppmedlemmar deltar i både verksamheten och de beslut som man fattar om hur verksamheten ska bedrivas. Är man två delägare i ett bolag, så säger det sig självt att man måste vara överens för att bedriva gemensam verksamhet. Men ju större gruppen är, desto mera otympligt blir det om alla delägare eller medlemmar måste vara överens, så därför har man ofta delat upp beslutsbehörigheten på olika nivåer i associationen, där bolags- eller föreningsstämman fattar beslut i för associationen principiellt eller existentiellt viktiga frågor, men där man delegerar beslutanderätten i mera rutinmässiga och löpande åtgärder till den av stämman valda styrelsen. Så snart som associationen antar en lite större storlek, så kan även önskemålet om enighet bli till ett hinder för en effektiv verksamhet, varför regelsystemen stipulerar att beslut ska fattas med majoritetsbeslut. Detta betyder i praktiken att en minoritetsmening kan bli nerröstad.

En av de principiellt viktiga och existentiella frågor som delägare och medlemmar fattar beslut om på stämman är de särskilda regler som – utöver vad som följer av lagstiftningen – ska gälla för den specifika associationen. För ett bolag är detta bolagsordningen, och för en förening; oavsett om det är en ekonomisk eller ideell förening, så är det stadgarna. I dessa dokument kan delägar- eller medlemskollektivet specificera hur verksamheten ska vara organiserad och bedrivas, och i viss mån modifiera det som gäller enligt rättssystemet.

Struktur för styrning av verksamheten

Varje association förutsätts ha en struktur, i form av att det måste finnas någon som styr dess dagliga löpande verksamhet, vilket man löser genom att denna uppgift anförtros åt en styrelse. Styrelsen får sin behörighet från stämman, men dess behörighet regleras i stor utsträckning även i lagstiftningen. Där sägs bland annat hur styrelsen ska vara sammansatt, vilka funktioner som ska eller får finnas, och vilka uppgifter som en styrelse har. Där regleras också hur styrelsen ska fungera och vilka begränsningar som finns i olika avseenden, t ex om vilka som kan eller inte kan vara styrelseledamöter, och vad styrelseledamöterna får eller inte får göra i denna sin funktion. En viktig sådan regel är att en styrelseledamot inte får delta i beslut där han eller hon är jävig, dvs där beslutet rör honom eller henne själv eller någon anhörig, eller där styrelseledamoten i övrigt har ett intresse som strider mot associationens intresse. Den lojalitetsplikt för medlemmarna gentemot associationen som jag nämner ovan gäller i minst lika hög grad för styrelsens ledamöter, vilka i alla avseenden förutsätts agera för associationens bästa. För med den beslutanderätt som styrelsen har blivit anförtrodd, så följer även befogenheter – eller ”makt”, om man så vill – som det är viktigt att ingen använder till egen fördel, eller till nackdel för associationen.

Ansvaret

Och där börjar vi komma in på det som min rubrik syftar på, nämligen att den som har blivit invald i en styrelse, oavsett om det är i ett bolag, eller i en förening av något slag, har ett ansvar. Även en styrelse är i de flesta fall ett kollektiv bestående av flera personer, och det krävs då att dessa kan samarbeta för associationens bästa. Det är visserligen ganska så vanligt i mindre aktiebolag (företrädesvis sådana som ägs av endast en person) att styrelsen består av endast en person, men i de flesta andra sammanhang så utgörs styrelsen av ett antal personer, som tillsammans har fått i uppdrag att sköta associationens dagliga verksamhet. Om styrelsen inte inom sig kan enas om hur den ska agera i en viss fråga, så tillämpas även där majoritetsbeslut, dvs ledamöterna får rösta om vilket beslut som ska fattas. En anledning till att de flesta styrelser består av flera ledamöter är att man vill ta tillvara på de olika kompetenser som kan finns hos olika personer, men även att var och en av styrelsens ledamöter ska hålla koll på hur styrelsen och de andra ledamöterna agerar, och se till så de beslut som fattas verkligen är till nytta för associationen, och så inte föreningens tillgångar eller verksamhet utsätts för risker att förloras eller förstöras. Om någon av ledamöterna börjar visa tendenser till att falla utanför ramarna i dessa avseenden, så är det upp till de andra att uppmärksamma, och stoppa, detta.

En viktig del i styrelsens ansvar är att tillse så de bolags- och föreningsdemokratiska principer som är grundläggande inom associationsrätten realiseras genom att alla delägare eller medlemmar garanteras en reell möjlighet att utöva det inflytande som delägarskapet eller medlemskapet tillförsäkrar dem, dvs att alla får relevant information, och att alla blir kallade till de stämmor där deras inflytande får utövas.

Med detta så är vi även inne på en av bristerna med hur denna helhet är uppbyggd. Vi människor är ju väldigt olika till personlighet och egenskaper. Min egen erfarenhet av styrelsearbete är att det i många styrelser finns både personer som är ambitiösa och viljestarka, och som därför deltar i styrelsearbetet med stort engagemang och stor energi, och sedan de som visserligen blivit smickrade av att ha blivit föreslagna till en styrelsepost, och därför tackat ja till att bli valda, men som sedan mest bara sitter av styrelsemötena och undviker att ta några initiativ, eller ens att tillföra något till verksamheten vare sig i form av konkreta åtgärder, eller ens tankemöda – och så naturligtvis alla varianter däremellan. De sistnämnda kallas ibland för ”jasägare” eller ”nickedockor”, eftersom de konsekvent väljer den bekväma vägen att bara okritiskt acceptera allt som föreslås av någon av de drivande i styrelsen, vilket gör att den eller de som är pådrivande och som utstrålar auktoritet kan trumfa igenom förslag och beslut som egentligen inte alls är till associationens eller dess medlemmars bästa.

Tyvärr så visar erfarenheten att det även förekommer styrelseledamöter som till och med missbrukar sin behörighet (”makt”) till att tillskansa sig egna fördelar på föreningens bekostnad. Ett på senare tid uppmärksammat och synnerligen flagrant exempel på detta (bland tyvärr många) är de bostadsrättsföreningar i Rosengård i Malmö som för några år sedan av sina styrelser, eller i vart fall av vissa av styrelseledamöterna, systematiskt hade plundrats på mångmiljonbelopp på olika mer eller mindre förslagna sätt; bland annat genom fejkade avtal om renovering och falska fakturor. Dock så kan även icke brottsliga ageranden medföra stora skador och kostnader för en association

Det krävs civilkurage hos var och en av styrelseledamöterna!

Det finns visserligen mekanismer, som kan vara inbyggda i systemet eller som kan beslutas av varje association för sig, som ska förhindra denna typ av kriminellt beteende, såsom att revisorer ska granska associationens räkenskaper och årsredovisning, att medlemmarna /delägarna/ ska ha insyn i (dvs information om…) associationens förehavanden, och att betalningar ska attesteras av någon annan än den som utför dem, men i sista hand är det styrelsen som är ansvarig för att associationens organisation och förvaltningen av dess angelägenheter sköts på ett bra sätt, och att inte någon tillåts att okontrollerat hantera associationens tillgångar eller angelägenheter på ett sätt som sätter dem i fara. Det är således ett av syftena med en styrelses kollegiala uppbyggnad att dess ledamöter ska hålla koll även på varandra. Det är då viktigt att var och en av styrelseledamöterna har civilkurage och ryggrad att påtala och motsätta sig förslag och beslut i styrelsen som strider mot associationens intressen, eller som sätter dess intressen i fara genom att medföra risker för onödiga kostnader och förluster. Den styrelseledamot som inte har motsatt sig ett dåligt förslag som leder till ett dåligt beslut, riskerar att få vara med och bära hundhuvudet den dag då de övriga delägarna resp medlemmarna kommer underfund med vad styrelsen har ställt till med.

En beståndsdel i dessa mekanismer är den efter varje verksamhetsår vid den ordinarie bolags- eller föreningsstämman uppkommande frågan om styrelsens (och i förekommande fall den verkställande direktörens) ansvarsfrihet. Det är förvånande många medlemmar, och även styrelseledamöter, i olika organisationer som inte vet vad syftet är med att det på varje ordinarie bolags- och föreningsstämma upptas en punkt som handlar om styrelsens ansvarsfrihet, medan en del åtminstone har klart för sig att det handlar om ett slags godkännande av hur styrelsen rent allmänt har agerat under det föregående verksamhetsåret. Detta är dock inte hela sanningen.

Den reella innebörden av begreppet ansvarsfrihet är att associationens medlemmar genom beviljande av sådan frånsäger sig rätten att, för det fall att styrelsens agerande i något avseende har medfört en ekonomisk skada för associationen, utkräva ett skadeståndsansvar av styrelsen eller av den eller de ledamöter som är ansvariga för de dåliga besluten. (Som så ofta inom juridiken så är denna huvudregel dock inte undantagslös). Detta betyder att medlemmar eller delägare i en association före varje ordinarie stämma måste skaffa sig information om hur föreningens angelägenheter har skötts, och besluta sig för om de anser att styrelsen eller någon eller några av dess ledamöter bör ställas till (ekonomiskt) ansvar för onödiga kostnader eller förluster som de har åsamkat föreningen.

Om en stämma nekar sin styrelse, eller en enskild ledamot, ansvarsfrihet, så betyder detta dock inte att föreningen per automatik har rätt till ett skadestånd. Skulle medlemmarna neka styrelsen ansvarsfrihet, så måste detta beslut följas upp med att föreningen, alternativt den medlem eller de medlemmar som är missnöjda, stämmer de aktuella styrelseledamöterna på skadestånd vid allmän domstol, om man menar allvar med att personerna ifråga ska betala associationen ett skadestånd. Detta måste i de flesta fall ske inom ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på stämman. Om detta inte görs så förlorar man rätten att stämma vederbörande senare.

Så acceptera gärna om Du blir tillfrågad om ett styrelseuppdrag, men ta då också reda på vad som krävs av Dig i den situationen.

________________________________

Om Du har råkat på någon form av problem relaterade till styrelseuppdrag kan vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen hjälpa Dig.

–  Advokat Jan Tuma

Som den flitige läsaren av våra blogginlägg kanske har märkt så brukar jag ibland ge mig på att försöka förklara begrepp som förekommer i det juridiska fackspråket, men som antingen har en annan betydelse än i vardagsspråket, eller som helt saknar sin motsvarighet i det allmänna språkbruket. Ett sådant begrepp är skiljeförfarande.

Vill Du ha det korta svaret eller det långa? Det är alltid trevligt att få en fråga som är enkel att besvara, och just denna finns det faktiskt ett kort svar på: Ett skiljeförfarande är en privat rättegång! Förfarandet leder till en skiljedom, som är verkställbar på i stort sett samma sätt som en dom meddelad av en allmän domstol.

Det korta svaret lämnar dock efter sig ett så pass stort antal följdfrågor, att Du ju inser att det kräver en förklaring. För visst är det väl så att staten genom domstolsväsendet har monopol på rättsskipning?

Rättsskipningsmonopol

Och här kommer så de komplikationer som det enkla svaret kringgick. En del av svaret är att staten faktiskt har monopol på rättsskipning när det gäller bland annat straffrätt och annan lagstiftning som handlar om utövande av offentligrättslig makt – det som kallas för myndighetsutövning. Det finns visserligen grupperingar i vårt samhälle som anser att de står över denna del av rättssystemet, och som antingen konstruerar sina egna rättssystem, eller som väljer att betrakta diverse religiösa dogmer som ett rättssystem som de följer, men det rör sig då om antingen rent professionella kriminella, eller grupperingar som av andra; vi kan kalla dem ideologiska, skäl väljer att aktivt ta avstånd från den genom den svenska lagstiftningen och i demokratisk ordning antagna svenska rättsordningen. Gränsdragningen mellan dessa slag av grupperingar är inte sällan oklar.

Rättsskipningsfrihet

Däremot så finns det inget offentligt monopol på rättsskipning inom den del av juridiken som kallas för civilrätt, och då närmare bestämt förmögenhetsrätt, och som reglerar bland annat allt som har med handel och ekonomiska transaktioner mellan privata rättssubjekt, såsom privatpersoner och företag, att göra. Detta hänger bland annat samman med att ekonomin i ett samhälle; näringslivet, i mycket stor utsträckning styrs av avtal mellan aktörerna. I Sverige; liksom i de flesta demokratiska rättssystem, råder det som brukar kallas för avtalsfrihet. Principen är (som så ofta inom juridiken) inte undantagslös, men den är en grundbult i det ekonomiska livet i samhället.

Det typiska för ett avtal är att det för sin uppkomst och giltighet kräver båda de involverade parternas medverkan. Om den ena av två parter erbjuder sig att ingå ett avtal med den andra parten på villkor som denne inte accepterar, så kan den andra parten helt enkelt avstå från att ingå avtalet. En faktor som är styrande för om man ska ingå ett avtal är vetskapen om att ett avtal är bindande. Detta betyder att den som står inför valet att ingå ett avtal eller inte, alltid måste kalkylera på om villkoren kommer att vara gynnsamma för honom eller henne även kanske långt in i framtiden, eftersom det ju alltid finns en risk för att omständigheterna förändras så att det som idag ter sig fördelaktigt, i morgon kan visa sig ha varit en felsatsning.

Ett noggrant genomtänkt, väl utformat och väl dokumenterat avtal kan ofta vara en garant för att en affärstransaktion ska ge ett för parterna bra utfall, och att de har klart för sig vad de har förbundit sig till. Tyvärr så ingås inte sällan affärstransaktioner utan att dokumenteras i ett skriftligt avtal, och även om så är fallet så visar det sig emellanåt att saker och ting likväl går snett, och att parterna blir osams om vad de har kommit överens om eller vad den ena eller andra av dem ska prestera för att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. När det uppkommer en tvist i ett kommersiellt förhållande betyder det att åtminstone en av parterna (och ibland båda) anser sig ha krav mot den andra, som denne vägrar att uppfylla.

Valfrihet

I detta läge ställer staten ett system för tvistlösning till allmänhetens förfogande genom den civilrättsliga och processrättsliga lagstiftningen och domstolsväsendet (i vid bemärkelse). Att systemet ställs till förfogande betyder emellertid inte att det finns något statens monopol på rättsskipning inom denna del av juridiken. Tvärtom så har det, allteftersom näringslivet under långa tider har utvecklats, bildats det som kallas för alternativa tvistlösningsmekanismer, varav en sådan är just skiljeförfarandet. Avsaknaden av ett offentligt monopol på detta område ger parterna i en affärsrelation möjligheten att välja bort tillämpningen av den svenska rättegångsbalken och svensk (dispositiv – dvs icke obligatorisk) materiell lagstiftning, till förmån för andra regler som de anser är bättre lämpade för deras situation.

Bundenhet

Ett skiljeförfarande förutsätter att parterna avtalar om tvistlösning på detta sätt. Detta kan ske på principiellt två olika sätt. Det ena är att parterna redan när man skriver avtalet om en viss affärstransaktion eller affärsrelation tänker sig in i möjligheten (dvs risken för) att de någon gång i framtiden ska hamna i konflikt med varandra, och därför redan då skriver in i avtalet hur de ska göra för att lösa denna förhoppningsvis aldrig uppkommande tvist. Detta sker då genom att parterna i avtalet skriver in en skiljeklausul, som är en klausul som anger att en eventuellt uppkommande framtida tvist ska lösas genom ett skiljeförfarande, varvid man även anger vilka regler för skiljeförfarandet som ska tillämpas. En sådan klausul är bindande för båda parterna, vilket betyder att de, när en tvist sedan uppkommer, inte ensidigt kan välja att i stället för skiljeförfarande väcka talan vid en allmän domstol.

Det andra sättet är att parterna först när det har uppkommit en tvist mellan dem, kommer överens om att den ska lösas genom ett skiljeförfarande i stället för att dras genom det offentliga domstolsväsendet. I denna situation krävs det således; lätt paradoxalt, att parterna kan komma överens trots att det råder en tvist mellan dem, och att de då ingår ett skiljeavtal om just den uppkomna tvisten. Detta kallas ibland med ett fint latinskt uttryck för ett skiljeförfarande ”ad hoc”.

När är det då aktuellt med att använda sig av ett skiljeförfarande i stället för att stämma någon i allmän domstol? Den frågan avser jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.