Författare: Jan Tuma

Varför inte överklaga?

Posted on by Jan Tuma

Du som har läst mina tidigare blogginlägg här på hemsidan har kanske sett att jag på något ställe refererar till att Sverige är en rättsstat (se t ex inlägget ” https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/ ”). Med detta avser jag att vårt rättssystem bygger på en respekt för demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, vilket bland annat innebär att det finns ett domstolssystem som står till både allmänhetens och det allmännas förfogande.

De mål och ärenden som avhandlas i domstolarna rör ofta saker som berör enskilda parter väldigt djupt. I brottmålen kan det, förutom risken för långa fängelsestraff, även handla om utdömande av stora skadestånd till brottsoffer, och i ett tvistemål så kan det ofta röra sig om stora kontraktssummor; inte sällan på miljonbelopp. I båda dessa fall kan det även röra sig om fördelning av ansvaret för dryga rättegångskostnader. Men även om en tvist rör mindre belopp eller om ett brottmål rör ett mindre allvarligt brott, så kan det för den enskilde vara oerhört viktigt och handla om mer eller mindre existentiella frågor. En internationell koncern som förlorar ett mål om en miljon kronor kan kanske rycka på axlarna åt detta, men en vanlig löntagare som går på en sådan smäll kan finna hela sin privatekonomi gå i spillror, likväl som att en tidigare helt ostraffad person som ”bara” blir dömd till villkorlig dom och böter kan se hela sin sociala kontext raseras och finna sig själv ha blivit både arbets- och sällskapslivets paria på grund av detta, för att inte tala om hur förödande det kan inverka på vederbörandes familjeliv och andra nära relationer.

Domstolshierarkin

Därför är det naturligtvis oerhört viktigt att de avgöranden som domstolarna meddelar blir så korrekta som det bara är möjligt. Av den anledningen så har man i de flesta samhällen som liknar vårt en hierarki av domstolar, där man över den första instansens domstolar (i Sverige tingsrätter och förvaltningsrätter) har minst en ytterligare nivå av domstolar, vars uppgift det är att överpröva de domar och beslut som avgörs i underinstanserna.

I Sverige har vi i huvudsak två kategorier av domstolar, vilka är de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. (Det finns även specialdomstolar, men dem tar jag mig friheten att bortse från här). I den hierarki av domstolar som jag nämner ovan så är instansordningen i de allmänna domstolarna den att på nivån över tingsrätt, av vilka det finns 48 idag, så kommer hovrätterna, av vilka det finns sex stycken i Sverige. Överst i denna hierarki finns Högsta Domstolen (”HD”), som är slutinstans i det svenska allmänna domstolsväsendet. Motsvarande uppbyggnad finns inom förvaltningsdomstolarna, där det finns 12 förvaltningsrätter, fyra kammarrätter, och en slutinstans; Högsta Förvaltningsdomstolen (”HFD”).

Detta sinnrika system av domstolar finns till för att säkerställa så allmänhetens (i vid bemärkelse) grundlagsfästa rätt att få sin sak prövad tillgodoses. Överinstansernas funktion är då att säkerställa så rättsskipningen sker så likformigt som möjligt, för upprätthållande bland annat av principen om allas likhet inför lagen, och för att kontrollera och i förekommande fall rätta till eventuella misstag eller missbedömningar. Att domstolar begår rena misstag är visserligen enligt min erfarenhet mycket sällsynt, men vad som däremot emellanåt sker är att överinstanserna på olika sätt justerar eller nyanserar någon eller några av den stora mängd av bedömningar och avvägningar som en domstol måste göra för att komma fram till ett avgörande i varje givet mål.

Varför gick det som det gick?

Ett illustrativt exempel är när det ”står och väger” i ett visst mål; t ex i ett brottmål, då rätten ska avgöra om åklagarens bevisning räcker för att det ska kunna anses att det är styrkt ”bortom rimligt tvivel” att den tilltalade verkligen har begått det åtalade brottet. Om så är fallet, så ska vederbörande dömas, men om det, sedan all bevisning har gåtts igenom och redovisats, fortfarande kvarstår rimligt tvivel, så ska åtalet ogillas. Detta betyder att ibland även ytterst små nyansskillnader i de olika domstolarnas bedömningar kan betyda att avgörandet blir åt ena eller andra hållet. Detta är också förklaringen till att det ibland sker att tingsrätten dömer, och hovrätten frikänner, eller tvärtom.

I tvistemål kan motsvarande bedömningar göra sig gällande exempelvis när en domstol ska avgöra om det föreligger skadeståndsskyldighet eller inte, om en part i ett avtalsförhållande har haft rätt att häva avtalet eller inte, eller om en reklamation eller ett preskriptionsavbrott har skett i tid m m. Till dessa bedömningsfrågor hör även frågan om värdering av varje i processen förebringat bevis, där också ytterst subtila skillnader i bedömningen ibland kan få vågskålen att tippa över åt ena eller andra hållet.

Den som inte förstår hur systemet fungerar kan då förfasa sig över hur två domstolar kan döma så kapitalt olika i ett och samma ärende, och tro att det beror på att det är något som är fel i rättssystemet och att domstolarna har frihet att döma hej vilt efter eget godtycke, medan det i realiteten oftast beror på kanske marginella differenser i de bedömningar som måste göras i processen. Denna okunskap kan även ibland medföra att den som har blivit dömd i första instans, kan få för sig att bara man överklagar, så finns det goda chanser att överinstansen ändrar domslutet och frikänner en.

Det som kan ge upphov till sådana tankegångar hos somliga är just existensen av de överinstanser som jag nämner ovan, och att folk i gemen känner till att man alltid har en principiell rätt att överklaga en dom eller ett beslut som man är missnöjd med. Domar och beslut åtföljs i princip alltid av en s k överklagandeinformation; ”Hur man överklagar”, där det bland annat står inom vilken tid ett eventuellt överklagande ska ha kommit inför att kunna tas upp av överinstansen.

Prövningstillstånd

Rätten att överklaga är dock inte oinskränkt, utan i många fall så krävs det att överinstansen bedömer att det finns en bra anledning till varför man skulle ta upp det överklagade avgörandet till en ny prövning. Detta gäller för överklaganden både till hovrätt och till HD, men de kriterier som måste vara uppfyllda för att ett sådant s k prövningstillstånd ska beviljas är betydligt strängare i steget från hovrätt till HD. Där krävs det nämligen så gott som alltid att det ska föreligga ett s k prejudikatintresse, dvs överklagandet ska avse en fråga där det antingen helt saknas, eller finns otillräckligt med, vägledande avgöranden (=prejudikat), och där rättsläget därmed kan anses vara oklart. Detta betyder att det är mycket sällan som HD beviljar prövningstillstånd.

I steget från tingsrätt till hovrätt, krävs inte alltid ett prövningstillstånd, men när det krävs så kan ett prövningstillstånd under vissa förutsättningar meddelas även om överklagandet avser att man menar att tingsrätten har dömt fel i något materiellt hänseende.

När domen har kommit

Och då börjar vi närma oss svaret på den aningen tvetydiga fråga som jag ställer i rubriken; ”Varför inte överklaga?”.

Det första jag som försvarare eller ombud gör när det har kommit en dom som rör min klient, är att kontrollera om domslutet stämmer överens med det jag har förväntat mig. Jag har naturligtvis ända sedan processens början; allteftersom jag fått eller på annat sätt tagit till mig information om saken, successivt bildat mig en uppfattning om hur det hela kommer att avlöpa, vilket jag även har kommunicerat med min klient om i form av en (oftast mycket försiktig och förbehållsam) prognos. Att mina prognoser är försiktiga och förbehållsamma beror på att det alltid (ja; ALLTID!) innan en dom meddelas finns en osäkerhet om hur utfallet kommer att bli; låt vara att osäkerheten är störst i början av ärendets behandling, och minskar något allt eftersom jag (och klienten) får klart för mig (oss) vad saken handlar om, hur rättsläget är, och vilken bevisning som ömse sidor har att tillgå. Jag garanterar därför aldrig utfallet för mina klienter, utan framhåller tvärtom att det alltid kan finnas osäkerhetsmoment och en risk att det ska dyka upp obehagliga överraskningar.

Om domen sedan visar sig vara i min klients favör, så behöver jag egentligen inte läsa vidare, utan kan då bara nöjd redovisa framgången för klienten.

Och om det går åt skogen?

Om domen däremot går emot min klient, så är nästa punkt som jag kontrollerar vilka domskäl som ligger bakom rättens avgörande; dvs jag läser det avsnitt som innehåller rättens domskäl noga, för att kontrollera varför man har dömt som man har gjort. Det jag då letar efter är det jag kallar för ”angreppspunkter”, dvs någon punkt eller bedömning i tingsrättens resonemang som är tveksam, och där jag ser en möjlighet till att en överinstans skulle kunna göra en annorlunda bedömning. Oavsett om jag finner någon eller några sådana tveksamma punkter, så tar jag upp en diskussion med min klient, där jag stämmer av utfallet mot våra förväntningar, och förklarar så gott jag kan för klienten varför domstolen har dömt på det sätt som de har gjort. Och det är där som det kan uppkomma diskussioner, och som frågan om ett eventuellt överklagande ofelbart kommer upp.

”Förväntningarnas förbannelse”

Min erfarenhet är att den klient som får en ofördelaktig dom mot sig; oavsett om det handlar om ett brottmål eller ett tvistemål, närmast reflexmässigt börjar fundera på att överklaga – vilket i och för sig är exakt detsamma som jag själv gör; se ovan om mitt sökande efter angreppspunkter. Tyvärr visar erfarenheten (inte bara min egen, utan även många kollegers) att en del klienter lider av ett större eller mindre mått av önsketänkande, att de också har lite svårt att ta till sig det som vi har diskuterat om riskerna med att processa och (när det handlar om brottmål) risken för att de kommer att bli dömda, och att de därför trots lämnad information har byggt upp sina förväntningar på ett orealistiskt sätt. Många resonerar som så att om de är missnöjda med domen, så måste domen överklagas. Och det ligger; i vart fall i viss mån, i sakens natur att i stort sett alla som blir dömda eller förlorar i ett tvistemål, är missnöjda med detta.

Om jag vid min genomgång av domskälen har funnit någon eller några sådana ”angreppspunkter” som jag nämner ovan, så kan jag rekommendera klienten att överklaga. Ofta så hamnar man dock i den situationen att det inte finns några tydliga angreppspunkter, utan att jag i stället bedömer att rätten har gjort ett bra jobb, att man har gjort rimliga bedömningar och tolkningar av bevisningen och de föreliggande omständigheterna, och att deras slutledningar är väl förankrade i lagstiftning och rättspraxis. I en sådan situation är det svårt, eller ibland helt omöjligt, att se någon påtaglig möjlighet att vinna framgång med ett överklagande, eller ens att argumentera på ett vettigt sätt för en annan utgång. Den naturliga konsekvensen blir då att jag avråder klienten från att överklaga.

Skälet till detta är att det tillhör advokatens yrkesplikter att på bästa möjliga sätt tillvarata klientens intressen, och om jag gör bedömningen att det är lönlöst att överklaga så måste jag självfallet informera klienten om min bedömning och vad den grundar sig på. Jag har då varit med om att en del klienter inte bryr sig om att jag avråder från överklagande, utan att de istället tar fasta på 1) den rätt som de vet att de har att överklaga, 2) föreställningen om att hovrätten (som det oftast handlar om) på något magiskt sätt kommer att vara ”snällare” mot dem än vad tingsrätten har varit, och ändra domen till deras fördel, och 3) (den tyvärr felaktiga) föreställningen om att de ändå inget har att förlora på att överklaga, eftersom ju (det skattefinansierade) domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad.

Det den med underinstansens dom missnöjde klienten inte alltid tänker på är att ett överklagande faktiskt kan medföra att klaganden hamnar i en sämre ställning än före överklagandet, enligt följande.

Kostnaderna

Det är i och för sig korrekt att domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad (i brottmål, och för svaranden i tvistemål), eller för en ansökningsavgift om 2.800 kronor (för käranden i tvistemål), och att staten inte tar betalt om någon av parterna överklagar, men statens kostnader för domstolsväsendet är inte den enda kostnad som ökar om någon överklagar. I tvistemål är huvudprincipen att den som tappar (dvs förlorar) målet ska betala inte bara sina egna utan även motpartens rättegångskostnader, och då kan ett överklagande som inte får bifall av överinstansen medföra en betydande ökning av kostnadsansvaret. I brottmål får försvararna och målsägandebiträdena visserligen betalt av staten, men domstolarna kan under vissa förutsättningar ålägga den dömde återbetalningsskyldighet för dessa kostnader, vilket också gäller i överrätt. Den som efter ett överklagande inte får bifall av överinstansen kan således i båda slagen av processer riskera att ådra sig ett ibland betydligt ökat kostnadsansvar. Har man blivit ådömd skadeståndsskyldighet, så kan man dessutom riskera att överinstansen bedömer att underinstansen har tagit i i underkant, och därför även ökar på skadeståndet.

Straffskärpning

I brottmål är det dessutom vanligt att åklagaren, om den tilltalade har överklagat, också överklagar (ett s k anslutningsöverklagande), dvs kopplar på ett eget överklagande där åklagaren yrkar på straffskärpning. Om den tilltalade i ett brottmål överklagar så är det åklagaren som inte har något att förlora på att anslutningsöverklaga, eftersom saken ju ändå ska upp till ny bedömning, och då kan ju hovrätten lika gärna få fria händer att skärpa den av tingsrätten ådömda påföljden, vilket är effekten av åklagarens anslutningsöverklagande.

Hur ska man då tänka?

Mitt råd om Du har gått på en mina i form av en ofördelaktig dom, är att lyssna noga på vad Din advokat säger vid Er gemensamma genomgång av domen. Du kommer förmodligen inte heller då (och definitivt inte av mig) få någon garanti för hur ett eventuellt överklagande kommer att avlöpa, men om Du lyssnar noga, så kan Du få fackmannens professionella bedömning av hur domen ter sig, och om det finns några missbedömningar eller svagheter som skulle kunna utgöra en grund för nästa instans att ändra på utfallet. För mig som advokat är det alltid Du; min klient, som har sista ordet rörande om det ska överklagas eller inte, så om Du insisterar, så är det min skyldighet att, om jag inte väljer att frånträda uppdraget, göra Dig till viljes och ge in ett överklagande. Men om jag avråder Dig, så vill jag att Du ska veta att jag gör det för att jag är övertygad om att det inte kommer att gagna Dig att överklaga. Och då ska Du självfallet begära av mig att jag ger Dig en bra förklaring till varför jag avråder.

Advokat Jan Tuma

Vad är ett skiljeförfarande? Del 2

Posted on by Jan Tuma

Här kommer fortsättningen på del 1 (som Du kan läsa om Du klickar på denna länk) av mitt i somras publicerade försök att på ett begripligt sätt förklara vad ett skiljeförfarande är, och lite om de regelsystem som är aktuella.

 

Sambandet med den nationella lagstiftningen

En intressant aspekt på skiljeförfaranden är att de visserligen på ett sätt är fristående från det vanliga rättssystemet, samtidigt som det finns (och måste finnas) ett samband. Ett exempel på detta är att skiljeförfarandet visserligen leder fram till en skiljedom, men att det inte innefattar någon mekanism för verkställigheten. Som jag skrev om i föregående avsnitt så kännetecknas ju en tvist av att (minst) den ena av parterna vägrar att infria ett av den andra parten framställt anspråk – exempelvis på betalning. I de flesta fall så kommer en seriös motpart som blir ådömd betalningsskyldighet att betala, dvs att rätta sig efter domslutet, men i en del fall kommer den vägrande parten vidhålla sin vägran att prestera även sedan en skiljedom har meddelats, vilket betyder att vederbörande måste avtvingas sin prestation (t ex betalning). Detta måste då ske genom att den vinnande (berättigade) parten antingen vänder sig till Kronofogdemyndigheten med en begäran om verkställighet, eller ansöker hos den behöriga tingsrätten om att motparten ska försättas i konkurs. Dessa förfaranden regleras i Utsökningsbalken resp Konkurslagen, vilka ju båda utgör beståndsdelar i det ”vanliga” rättssystemet.

 

Exklusivitet

Ett annat exempel på sambandet med den ”vanliga” lagstiftningen är reglerna om den av parterna valda tvistlösningsmekanismens exklusivitet. I de nationella rättssystemen – t ex det svenska – så finns det regler som är avsedda att hindra att en och samma tvist hamnar hos två olika domstolar, s k forumregler och regler om rättegångshinder. En av dessa regler innebär att om parterna har avtalat att tvister dem emellan ska lösas genom skiljeförfarande, så kan inte den av dem som till äventyrs har kommit underfund med att det vore fördelaktigare för vederbörande att processa i allmän domstol, ensidigt frångå avtalet genom att stämma in sin motpart i allmän domstol. Denna regel går ut på att de allmänna domstolarna ska respektera en mellan parterna ingången överenskommelse om tvistlösning genom skiljeförfarande, på så sätt att om ena parten skulle stämma den andra i allmän domstol, så kommer domstolen avvisa käromålet.

 

I det svenska rättssystemet ingår en lag om just skiljeförfaranden; Lag (1999:116) om skiljeförfarande, som reglerar hur ett skiljeförfarande ska gå till om parterna kommer överens om att deras meningsskiljaktigheter ska lösas genom ett sådant förfarande, men inte kan enas om vilka regler för förfarandet som ska gälla. Det vanligaste är dock att de som tar in en skiljeklausul i sitt avtal även kommer överens om vilka regler för förfarandet som ska tillämpas om det skulle bli aktuellt, varvid man ofta väljer bort lagen om skiljeförfarande till förmån för särskilda fristående regelsystem.

 

Skiljedomsinstitut

Inom handeln och näringslivet har det sedan århundraden funnits olika organisationer och sammanslutningar vars syfte är att främja god handel och ett fördelaktigt företagsklimat i de branscher och mellan de länder där de är verksamma, av vilka en del på svenska kallas för Handelskammare – (på engelska Chambers of Commerce). Många av dessa har under sin verksamhetstid konfronterats med medlemmarnas behov av att få kommersiella tvister lösta på ett effektivt sätt, vilket har medfört att en del av dem har utarbetat egna regelsystem för hantering av skiljeförfaranden, vilka har ställts till medlemmarnas förfogande. I Sverige finns det elva regionala handelskammare, av vilka i vart fall två har utarbetat egna regelsystem för skiljeförfaranden, samt inrättat egna avdelningar, ”institut”, för administration av dessa förfaranden. Det mest kända av dessa institut är – även om det svider i en lokalpatriot att erkänna det – Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, eller som det numera heter ”SCC”, som har varit verksamt sedan 1917. Numera finns det dock sedan mitten av 1990-talet även ett motsvarande institut knutet till Sydsvenska Industri- och Handelskammaren i Malmö; ”SSIH”.

Det speciella med dessa institut är att de är uppbyggda kring ett (eller flera) regelsystem som institutet självt har tagit fram för hantering av de tvister som aktörerna råkar in i. Både SCC och SSIH har sålunda ett regelsystem för ett s k ordinärt förfarande, och ett för ett förenklat förfarande, där det som huvudsakligen skiljer dem åt är att det ordinära förfarandet innefattar tre skiljemän, medan det förenklade förfarandet innefattar en ensam skiljeman.

 

Ursprungligen så riktade sig verksamheten till de olika handelskamrarnas medlemmar, men allteftersom de olika instituten och de där verksamma skiljemännen (som numera lika gärna kan vara kvinnor) skaffat sig ett gott renommé så har de kommit att anlitas av andra än bara de lokala företagen. Särskilt SCC har ett idag grundmurat gott anseende även internationellt som ett seriöst skiljedomsinstitut, och anlitas ofta av parter i stora internationella tvister, just eftersom de anses vara neutrala och inte favoriserar parter i det egna landet. Ett annat exempel på ett ofta anlitat skiljedomsinstitut för internationella kommersiella tvister med ett eget regelsystem är AAA (American Arbitration Association), med kontor i 28 städer i USA.

 

Fördelarna med skiljeförfarande: Snabbheten och konfidentialiteten

Och varför ska man då anlita skiljemän i ett skiljeförfarande istället för att vända sig till en allmän domstol om man har råkat i tvist med någon? Den första fördel som gör att många stora företag föredrar skiljeförfaranden för tvistlösning är att det är snabbt. Detta är en följd av två särdrag hos skiljeförfarandet: Att förfarandet är tidsbegränsat, och att det råder ett principiellt överklagandeförbud.

 

Den vanligaste tidsrymden som parterna och skiljenämnden har på sig från anhängiggöra-de av en talan (dvs inledande av själva processen) till dess att skiljenämnden meddelar dom är sex månader, vilket varken parterna eller skiljemännen – annat än i rena undantagsfall – kan rucka på. Detta ska då jämföras med en tvistemålsprocess i allmän domstol, som redan i första instans kan dra ut på tiden i flera år.

Det andra ”särdraget” är att en skiljedom som huvudregel inte kan överklagas. Denna princip är visserligen inte heller undantagslös, men undantaget är oerhört snävt begränsat till formella fel i skiljeförfarandet, vilket medför att utrymmet och möjligheterna för en part att finna grunder för ett överklagande är minimala. Särskilt vid tvister om stora värden anses snabbheten från tvistens uppkomst till dess det föreligger ett avgörande vara en stor fördel.

 

En ytterligare faktor som bidrar till att skiljeförfarande ofta föredras i kommersiella förhållanden är att det – till skillnad från vad som förekommer hos en allmän domstol – är konfidentiellt. Utomstående kan normalt aldrig få veta vare sig vad parterna tvistar om, hur tvisten avgjorts eller hur skiljenämnden har resonerat för att komma fram till sitt domslut. Enda möjligheten är om någon av parterna själv offentliggör skiljedomen – vilket sällan sker, eller om någon av parterna trots allt väljer att överklaga skiljedomen.

Nackdelarna med skiljeförfarande: Kostnaderna!

Fördelarna till trots så finns det i vart fall en stor och uppenbar nackdel med skiljeförfarandena, och det är kostnaderna. För att kunna processa i de allmänna domstolarna så betalar en part (=käranden) en ansökningsavgift som idag är 2.800 kronor för ett ordinärt tvistemål. För detta i sammanhanget mindre betydande belopp så ställer staten hela vårt domstolssystem, dvs tingsrätt, hovrätt och (i bästa, eller värsta, fall) även Högsta domstolen, till parternas förfogande, med allt vad detta kostar staten i form av personalkostnader, lokalkostnader, datorer, litteratur, utbildningar, etc. Den som tappar målet i allmän domstol måste visserligen betala kostnaderna för två jurister (vilket i och för sig kan vara nog så kännbart), dvs dels sin egen advokats arvode, och dels motpartens ombudskostnader, men inget för rättssystemets insatser utöver ansökningsavgiften.

 

Vid skiljeförfarande så måste parterna betala SAMTLIGA uppkomna kostnader ur egen ficka, dvs arvoden till ofta fem jurister (var sitt ombud för parterna + tre skiljemän) istället för två, och en rejält tilltagen självkostnad till skiljedomsinstitutet för dettas administration av förfarandet. Om målet handlar om mer än bara rena obetydligheter så kan kostnaderna ofta uppgå till miljonbelopp. Det som också är signifikativt för skiljeförfarandena är att kostnaderna oftast ska betalas genom erläggande av mycket substantiella förskott innan skiljedomsinstitutet och skiljemännen ens påbörjar sin befattning med tvisten.

För en resursstark part så kan ofta dessa kostnader verka mindre avskräckande, men vid obalans mellan parternas finansiella styrka så kan ofta kostnadsaspekten få den som är mest känslig för kostnader att avstå från att överhuvudtaget dra igång dessa rättsliga åtgärder, även om man skulle ha en fördelaktig processuell ställning. Vi har ibland sett exempel på avtal där man kan misstänka att den större och finansiellt starkare parten har förmått sin motpart att skriva på ett avtal med skiljeklausul just för att kunna ta sig icke avtalsenliga friheter mot sin svagare medkontrahent utan att löpa någon större risk att denne tar till rättsliga åtgärder för att stävja motpartens avtalsbrott.

Vi avråder privatpersoner och småföretag

Slutsatsen av allt detta är att man ska vara mycket noga med att kontrollera vilken tvistlösningsmekanism som föreslås i ett förslag till avtal som en resursstark motpart erbjuder, eftersom en skiljeklausul ofta kan vara förödande för en småföretagare, eller ännu värre; privatperson, då den kan bli ett hinder; en ekonomisk barriär, för den resurssvagare av parterna att söka sin rätt om motparten vägrar, eller eljest underlåter, att prestera det parterna har avtalat. Vi brukar därför alltid avråda den privatperson eller småföretagare som från ett (större) företag har fått ett avtalsförslag med skiljeklausul, från att acceptera denna tvistlösningsmekanism.

 

Hör gärna av Dig till oss om Du har frågor om det ovan anförda.

 

Vad är ett skiljeförfarande? Del 1

Posted on by Jan Tuma

Som den flitige läsaren av våra blogginlägg kanske har märkt så brukar jag ibland ge mig på att försöka förklara begrepp som förekommer i det juridiska fackspråket, men som antingen har en annan betydelse än i vardagsspråket, eller som helt saknar sin motsvarighet i det allmänna språkbruket. Ett sådant begrepp är skiljeförfarande.

Vill Du ha det korta svaret eller det långa? Det är alltid trevligt att få en fråga som är enkel att besvara, och just denna finns det faktiskt ett kort svar på: Ett skiljeförfarande är en privat rättegång! Förfarandet leder till en skiljedom, som är verkställbar på i stort sett samma sätt som en dom meddelad av en allmän domstol.

Det korta svaret lämnar dock efter sig ett så pass stort antal följdfrågor, att Du ju inser att det kräver en förklaring. För visst är det väl så att staten genom domstolsväsendet har monopol på rättsskipning?

Rättsskipningsmonopol

Och här kommer så de komplikationer som det enkla svaret kringgick. En del av svaret är att staten faktiskt har monopol på rättsskipning när det gäller bland annat straffrätt och annan lagstiftning som handlar om utövande av offentligrättslig makt – det som kallas för myndighetsutövning. Det finns visserligen grupperingar i vårt samhälle som anser att de står över denna del av rättssystemet, och som antingen konstruerar sina egna rättssystem, eller som väljer att betrakta diverse religiösa dogmer som ett rättssystem som de följer, men det rör sig då om antingen rent professionella kriminella, eller grupperingar som av andra; vi kan kalla dem ideologiska, skäl väljer att aktivt ta avstånd från den genom den svenska lagstiftningen och i demokratisk ordning antagna svenska rättsordningen. Gränsdragningen mellan dessa slag av grupperingar är inte sällan oklar.

Rättsskipningsfrihet

Däremot så finns det inget offentligt monopol på rättsskipning inom den del av juridiken som kallas för civilrätt, och då närmare bestämt förmögenhetsrätt, och som reglerar bland annat allt som har med handel och ekonomiska transaktioner mellan privata rättssubjekt, såsom privatpersoner och företag, att göra. Detta hänger bland annat samman med att ekonomin i ett samhälle; näringslivet, i mycket stor utsträckning styrs av avtal mellan aktörerna. I Sverige; liksom i de flesta demokratiska rättssystem, råder det som brukar kallas för avtalsfrihet. Principen är (som så ofta inom juridiken) inte undantagslös, men den är en grundbult i det ekonomiska livet i samhället.

Det typiska för ett avtal är att det för sin uppkomst och giltighet kräver båda de involverade parternas medverkan. Om den ena av två parter erbjuder sig att ingå ett avtal med den andra parten på villkor som denne inte accepterar, så kan den andra parten helt enkelt avstå från att ingå avtalet. En faktor som är styrande för om man ska ingå ett avtal är vetskapen om att ett avtal är bindande. Detta betyder att den som står inför valet att ingå ett avtal eller inte, alltid måste kalkylera på om villkoren kommer att vara gynnsamma för honom eller henne även kanske långt in i framtiden, eftersom det ju alltid finns en risk för att omständigheterna förändras så att det som idag ter sig fördelaktigt, i morgon kan visa sig ha varit en felsatsning.

Ett noggrant genomtänkt, väl utformat och väl dokumenterat avtal kan ofta vara en garant för att en affärstransaktion ska ge ett för parterna bra utfall, och att de har klart för sig vad de har förbundit sig till. Tyvärr så ingås inte sällan affärstransaktioner utan att dokumenteras i ett skriftligt avtal, och även om så är fallet så visar det sig emellanåt att saker och ting likväl går snett, och att parterna blir osams om vad de har kommit överens om eller vad den ena eller andra av dem ska prestera för att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. När det uppkommer en tvist i ett kommersiellt förhållande betyder det att åtminstone en av parterna (och ibland båda) anser sig ha krav mot den andra, som denne vägrar att uppfylla.

Valfrihet

I detta läge ställer staten ett system för tvistlösning till allmänhetens förfogande genom den civilrättsliga och processrättsliga lagstiftningen och domstolsväsendet (i vid bemärkelse). Att systemet ställs till förfogande betyder emellertid inte att det finns något statens monopol på rättsskipning inom denna del av juridiken. Tvärtom så har det, allteftersom näringslivet under långa tider har utvecklats, bildats det som kallas för alternativa tvistlösningsmekanismer, varav en sådan är just skiljeförfarandet. Avsaknaden av ett offentligt monopol på detta område ger parterna i en affärsrelation möjligheten att välja bort tillämpningen av den svenska rättegångsbalken och svensk (dispositiv – dvs icke obligatorisk) materiell lagstiftning, till förmån för andra regler som de anser är bättre lämpade för deras situation.

Bundenhet

Ett skiljeförfarande förutsätter att parterna avtalar om tvistlösning på detta sätt. Detta kan ske på principiellt två olika sätt. Det ena är att parterna redan när man skriver avtalet om en viss affärstransaktion eller affärsrelation tänker sig in i möjligheten (dvs risken för) att de någon gång i framtiden ska hamna i konflikt med varandra, och därför redan då skriver in i avtalet hur de ska göra för att lösa denna förhoppningsvis aldrig uppkommande tvist. Detta sker då genom att parterna i avtalet skriver in en skiljeklausul, som är en klausul som anger att en eventuellt uppkommande framtida tvist ska lösas genom ett skiljeförfarande, varvid man även anger vilka regler för skiljeförfarandet som ska tillämpas. En sådan klausul är bindande för båda parterna, vilket betyder att de, när en tvist sedan uppkommer, inte ensidigt kan välja att i stället för skiljeförfarande väcka talan vid en allmän domstol.

Det andra sättet är att parterna först när det har uppkommit en tvist mellan dem, kommer överens om att den ska lösas genom ett skiljeförfarande i stället för att dras genom det offentliga domstolsväsendet. I denna situation krävs det således; lätt paradoxalt, att parterna kan komma överens trots att det råder en tvist mellan dem, och att de då ingår ett skiljeavtal om just den uppkomna tvisten. Detta kallas ibland med ett fint latinskt uttryck för ett skiljeförfarande ”ad hoc”.

När är det då aktuellt med att använda sig av ett skiljeförfarande i stället för att stämma någon i allmän domstol? Den frågan avser jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Nu är det dags för en ny krigsförbrytartribunal!

Posted on by Jan Tuma

De rättegångar som efter andra världskrigets slut under åren 1945-1949 avhölls mot en rad högt uppsatta personer inom axelmakternas krigsmakter och statsförvaltningar innebar en revolution inom det internationella samfundet och inom den internationella rätten på så sätt att det var första gången i världshistorien som krigsförbrytare ställdes inför rätta för sina gärningar under ett krig. De mest kända av dessa rättegångar är de s k Nürnbergrättegångarna, i vilka bland annat höga officerare, koncentrationslägerschefer och –anställda, samt industriledare och andra som hade skott sig på kriget och dess offer, dömdes för en lång rad med krigsbrott, eller brott mot krigets lagar. Liknande rättegångar hölls dock även på andra håll i världen, bland annat i Shanghai och Tokyo, under åren direkt efter andra världskriget.

Det som utmärkte dessa processer var bland annat att de anordnades och genomdrevs av segrarmakterna i andra världskriget, vilket har medfört att de i efterhand har blivit föremål för viss kritik ur rättslig synvinkel, eftersom de inte byggt på vare sig skriven lag eller några allmänt antagna internationella konventioner, utan snarare på allmänna principer om vad som enligt segrarmakterna kunde anses utgöra krigsbrott. Denna kritik riktade sig bland annat mot det förhållandet att en del av de brott som domarna avsåg inte var uttryckligen kriminaliserade när de begicks, vilket strider mot den inom de flesta civiliserade (nationella) rättssystem grundläggande juridiska principen ”nulla poena sine lege”. Denna princip innebär att endast gärningar som när de begås är uttryckligen kriminaliserade, dvs angivna som brott i en tillämplig lagstiftning, kan leda till bestraffning.

Rättsutvecklingen sedan dess på den internationella rättens område har emellertid varit minst sagt omvälvande. Före andra världskriget fanns det visserligen några internationella konventioner rörande främst behandlingen av sårade och krigsfångar; de s k Genèvekonventionerna, och från början av 1920-talet fanns också den efter första världskriget bildade organisationen Nationernas Förbund, vars syfte var att utgöra en internationell fredsorganisation. Det var emellertid först genom den fjärde Genèvekonventionen (1949) som man, under intryck av framförallt nazisternas massutrotning av judar och andra folkgrupper, uttryckligen definierade krigshandlingar riktade mot civila som brottsliga.

I och med skapandet av FN och dess underorgan år 1945 skapades också en institutionell struktur genom framförallt FN-stadgan, i vilken mänskliga rättigheter definierades och angavs som tillkommande alla människor. Under årtiondena efter FN:s tillkomst inrättades även ett antal mera regionala organ, och det skedde en kraftig utveckling av den internationella rätten genom antagandet av en lång rad med internationella konventioner, och successiva uppdateringar och skärpningar av dessa. De mest betydande av dessa är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den s k Europakonventionen. Dessa konventioner fick sin rättsliga genomslagskraft främst genom det antal stater som anslöt sig, och genom att även stormakterna anslöt sig till många av dem, om än inte alla. Sammanfattningsvis så kan man säga att denna utveckling inom folkrätten ledde till att det byggdes upp ett rättsligt skydd för mänskliga rättigheter genom att brott mot dessa rättigheter i flera avseenden klassificerades som krigsbrott eller folkrättsbrott.

1991 började de s k Balkankrigen, genom att de fram till dess jugoslaviska provinserna Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo efterhand bröt sig loss och krävde sin självständighet, som en reaktion på den dåvarande presidenten Slobodan Miloševićs ambitioner att bilda ett ”Storserbien”. Dessa krig varade sedan i olika konstellationer ända till 2001.

Genom FN:s försorg inrättades redan år 1993, dvs mitt under pågående krig, en särskild domstol; den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien (ICTY; International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia), avsedd att åtala och döma krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Året därefter inrättades även den Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda; ICTR, med motsvarande syfte avseende krigsförbrytare som hade deltagit i folkmordet i Rwanda 1994. Dessa båda tribunaler har under sin verksamhetstid avkunnat något hundratal domar för krigsbrott mot bland annat ansvariga politiker och höga officerare, vilket har satt ribban för definitionen av krigsbrott, och visat att även statschefer och andra personer i ledande ställning kan ställas till svars och dömas för sina gärningar. Det har därefter inrättats ytterligare några s k ad-hoctribunaler av liknande sammansättning för beivrande av krigsbrott i andra delar av världen.

Baserat bland annat på erfarenheterna från ICTY och ICTR inrättades år 2002 genom en i Rom år 1998 ingången internationell konvention den s k Internationella brottmålsdomstolen ICC (”International Criminal Court”) i Haag. ICC är världens första permanenta internationella brottmålsdomstol. Den ska komplettera nationella domstolar när dessa inte kan eller vill åtala exempelvis krigsförbrytare, och ska utreda och beivra de allvarligaste brott som kan begås mot det internationella samfundet: folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggressionsbrott. ICC:s svaghet är dock att dess behörighet begränsas till endast de stater som har tillträtt den ovan nämnda 1998 års Romkonvention. Och, som man kanske kunde ha gissat, så är Ryssland inte en av dem.

____________________________________________

Idag griper barbariet åter kring sig i vår del av världen. Ryssland har den 24 februari 2022, på order av sin president Vladimir Putin, med hela sin krigsmakt oprovocerat angripit sitt fredliga och demokratiskt styrda grannland Ukraina. Detta angrepp utgör ett tveklöst och synnerligen flagrant krigsbrott, benämnt ”anfallskrig” (”aggression”), vilket betyder att Vladimir Putin lika tveklöst ur rättsligt perspektiv är en brottsling. Tyvärr så anses han på grund av internationellträttsliga regler ha statsrättslig immunitet, vilket innebär att han inte kan åtalas så länge han de facto är president. Man kan visserligen diskutera hur man ska betrakta en statschef som har roffat åt sig sin maktposition genom ett under lång tid bedrivet systematiskt valfusk, systematiskt förtryck av oppositionella, systematiskt undertryckande av pressfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet, och systematiskt spridande av lögner och annan desinformation, men faktum är att så länge han har den position som han har, så är han oåtkomlig för juridisk rättvisa.

Det finns emellertid enligt min uppfattning inget som hindrar att världens länder nu påbörjar inrättandet av en ny krigsförbrytartribunal för krigsbrott begångna av ryssarna i Ukraina, genom att frågan tas upp i det ansvariga FN-organet, som är säkerhetsrådet. Jag inser naturligtvis att Ryssland visserligen har vetorätt i säkerhetsrådet, vilken man självklart kommer att använda för att blockera inrättandet av en sådan tribunal, men jag menar att det är viktigt att frågan lyfts redan nu, dels för att det skulle utgöra en skarp och viktig markering av hur världens civiliserade stater ställer sig till Putins och hans anhangs gärningar i Ukraina, och dels för att en tribunal, efter vidtagna förberedelser i form av bland annat insamling av bevis, ska kunna inrättas utan dröjsmål den dag då Putin et consortes förhoppningsvis inte längre sitter kvar vid makten i Ryssland, i likhet med vad som skedde med ledarna i det forna Jugoslavien. Låt den civiliserade delen av mänskligheten göra klart för Putin och andra diktatorer att de från och med nu inte med någon form av säkerhet kan räkna med att kunna smita undan sitt ansvar när festen är över, utan att de alltid riskerar att en vacker dag tvingas stå till svars för sina gärningar.

 

Jan Tuma

Advokat

Internationell rätt hos Limhamnsjuristen

Vem har rätt att destinera en betalning?

Posted on by Jan Tuma

Jag har tidigare skrivit blogginlägg här på Advokatbyråns hemsida som förklarar vissa juridiska begrepp, och nu tycker jag att det kan vara dags igen. Som i så gott som alla andra branscher, så har även vi jurister vårt fackspråk – eller fikonspråk, som man ju ibland kallar det – där kan det förekomma uttryck som gemene man inte har i sin vokabulär. Det uttryck som jag vill ta upp till behandling idag är ”destinationsrätt”.

Vadå, destinationsrätt, frågar Du Dig kanske? I vanligt språkbruk förknippar man väl begreppet ”destination” med resmålet dit man styr kosan på sin semester, eller i vart fall resans mål i vid bemärkelse? Kanske också den adress dit man skickar ett brev eller postpaket? I rättsliga sammanhang har uttrycket emellertid fått en lite annorlunda betydelse, eftersom det förknippas med vart och hur man skickar en betalning.

I de allra flesta fall så är det oproblematiskt till vem, hur och när man betalar ett belopp som man är skyldig att betala. Hyran betalar jag till hyresvärden, genom insättning på det konto som han eller hon har anvisat, och senast på förfallodagen, såklart. Har jag köpt något, så betalar jag köpeskillingen till säljaren när jag får köpeobjektet i min besittning, eller annars senast på den dag som vi har avtalat etc.

Ibland så uppkommer det dock situationer som krånglar till det, och det är då begreppet ”destinering” (eller ”destination”) kommer till användning. Typfallet är när någon har fler än en skuld till en och samma borgenär (=fordringsägare), och ska betala ett belopp som inte räcker för att betala alla skulderna.

Ett exempel på detta är följande: Om jag vid ett givet tillfälle har lånat 20.000 kronor av Dig, utan säkerhet och räntefritt eftersom vi är goda vänner och Du litar på mig, på villkor att jag ska återbetala pengarna så snart jag kan inom fem år, så är det oproblematiskt om jag efter ett år betalar Dig 10.000 kronor, eftersom det då utgör en delbetalning, och jag efter denna delbetalning endast är skyldig Dig de resterande 10.000 kronorna.

Men om jag istället lånade 10.000 kronor av Dig vid samma tillfälle och på motsvarande villkor, och först ett år senare ber Dig att få låna ytterligare 10.000 kronor, och Du då fått klart för Dig att jag under tiden har hamnat i ekonomiska svårigheter, varför Du, efter viss tvekan, visserligen lånar ut de tillkommande 10.000 kronorna, men då på villkor att jag betalar ränta med 10% årligen, och att min åldriga mor går i borgen för lånet, så blir situationen genast lite mera komplicerad. Liksom i föregående exempel så är jag skyldig Dig ett kapitalbelopp om 20.000 kronor, men denna gång så har jag två skulder till Dig istället för bara en, och de löper med olika villkor.

När jag då efter ytterligare ett år betalar ett belopp om 10.000 kronor till Dig, så visar det sig att det har betydelse vilken av de båda skulderna som min betalning ska avräknas mot. Du och jag har då motstridiga intressen, eftersom Du då självfallet vill att beloppet ska avräknas mot det lån som löper utan ränta, och som Du inte har fått någon säkerhet för, medan jag har ett intresse både av att fortsättningsvis slippa betala ränta, och av att lösa min gamla mamma från hennes borgensåtagande.

Det är i denna situation som det blir av vikt vem av oss; betalaren eller betalningsmottagaren, som har rätt att bestämma hur min delbetalning ska avräknas, och som begreppet destinationsrätt kommer till användning. Denna situation finns reglerad i lag, nämligen i 1736 (!) års Handelsbalk, 9 kap 5 §. Första meningen av denna lagtext lyder: ”Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det som betalas å vilketdera lån han helst vill, dock ej förr än förfallodagen inne är”. (”Skuldenär” är det ålderdomliga begreppet för gäldenär – som också är ett ålderdomligt uttryck, om än kanske inte lika ålderdomligt eftersom det fortfarande ingår i juristens fackspråk – och betecknar den som har ådragit sig en skuld, och därmed är betalningsskyldig).

Lagtexten betyder att det är jag som betalare som har det som kallas för den primära destinationsrätten, dvs som i första hand har rätt att avgöra vilket av de båda lånen som min delbetalning ska avräknas mot.

Något som emellertid inte framgår av lagtexten, och som det istället har bildats en hel del rättspraxis kring, är vad som gäller om jag bara skickar iväg beloppet utan att ange hur jag vill att beloppet ska avräknas. Då har HD i en rad med rättsfall kommit fram till att det uppkommer en rätt för borgenären; dvs betalningsmottagaren att bestämma hur (dvs mot vilken av skulderna) avräkning ska ske. Denne sägs då ha den sekundära destinationsrätten. Ett exempel på ett sådant rättsfall är det som publicerades i NJA 1989 s. 177.

Av HD:s praxis framgår att betalaren kan utnyttja sin primära destinationsrätt i vart fall fram till dess att betalning sker. Det är därvid viktigt att gäldenären tydligt anger hur han vill att avräkning ska ske, eftersom det avgörande är att borgenären (=betalningsmottagaren) nås av meddelandet om hur betalaren har valt att destinera sin betalning. Denna angivelse bör lämpligen ske senast samtidigt med betalningen, och på ett sätt som är verifierbart, dvs som kan bevisas i efterhand om det skulle visa sig att det uppkommer en tvist, och mottagaren (=Du i exemplen ovan) förnekar att betalaren (=jag) har utnyttjat sin (min) primära destinationsrätt.

Som jag skriver ovan, så uppkommer det en s k sekundär destinationsrätt för betalningsmottagaren om han får in en betalning utan att det framgår hur betalaren önskar att beloppet ska avräknas. Mottagaren har då rätt att själv bestämma hur avräkning ska ske. Det gäller dock även för honom (eller henne) att bevisligen meddela betalaren på vilket sätt han har avräknat den inkomna betalningen, dvs på vilket sätt han väljer att utnyttja den sekundära destinationsrätten. Också detta meddelande bör dokumenteras så att det i efterhand går att verifiera att betalaren har fått del av det.

Ibland kan det uppkomma en situation där det uppkommer ett tidsglapp efter att den ena parten har betalat ett belopp, då ingen av parterna har meddelat den andre hur man vill att avräkning ska ske. Denna situation är mig veterligen inte avgjord i något prejudikat, varför rättsläget är en aning oklart. Det är dock min uppfattning att det logiska är att båda parterna i den situationen har en rätt att destinera betalningen, och då gäller att den som först anger hur avräkning ska ske får sin vilja fram. Detta betyder att om betalningsmottagaren hinner först, så utsläcks (dvs upphör) betalarens primära destinationsrätt, och om betalaren (sent omsider) kommer på att ”hoppsan; jag borde ju ha destinerat min betalning”, och hinner sända mottagaren ett meddelande om hur han vill att avräkning ska ske innan mottagaren har insett att han har en möjlighet att utnyttja sin sekundära destinationsrätt, så utsläcks den sekundära destinationsrätten. Det blir således en slags kapplöpning om hur avräkning ska ske av den gjorda betalningen.

En destinering av en betalning är således en ensidig rättshandling, som får sin rättsliga effekt så snart den har kommit till den andra partens kännedom. Det är vad vi jurister kallar för en performativ rättshandling.

En sista sak som man bör tänka på är att en delbetalning inte kan destineras till kapitalbeloppet, om det finns upplupen och obetald ränta. Enligt andra meningen i ovan nämnda paragraf i Handelsbalken, som lyder: ”Ej må något på huvudstolen avräknas förr än räntan gulden är”, ska avräkning alltid först ske mot upplupen ränta, innan avräkning kan ske mot kapitalbeloppet. I det andra exemplet ovan betyder det, under förutsättning av att jag har utnyttjat min primära destinationsrätt och meddelat Dig att jag vill att min betalning ska avräknas mot den skuld som löper med ränta och för vilken min mamma har gått i borgen, att av min delbetalning om 10.000 kronor, först 1.000 kronor ska avräknas mot räntan (10% av 10.000 kronor), varefter de återstående 9.000 kronorna kan avräknas mot kapitalskulden. Efter den betalningen är jag således fortfarande skyldig Dig ett kapitalbelopp om 11.000 kronor, varav 1.000 kronor löper med ränta, och fortfarande omfattas av min mors borgensåtagande.

Det är således viktigt att alltid tänka till innan Du betalar ett delbelopp, om det är så att Du är skyldig mottagaren flera olika belopp, och dessa har olika angelägenhetsgrad.

Jan Tuma

Biträdande jurist

 

 

 

I skärningspunkten mellan juridik och etik: Att skydda en brottsling är aldrig OK – oavsett vem det är!

Posted on by Jan Tuma

Jag satt häromdagen och bläddrade i Lokaltidningen, och råkade läsa en läsares fråga till tidningens jurist. Frågan gällde om hennes pappa verkligen skulle få ärva hennes nyligen avlidna mamma. Frågeställaren beskrev att mamman, som i 18 års tid hade levt i en relation där mannen hade utsatt henne för ständig fysisk och psykisk misshandel, hade omkommit i vad som utifrån betraktat föreföll vara en olycka – jag vill minnas att hon hade fallit nerför en trappa, eller något liknande. Frågeställaren skrev att mamman till slut hade bestämt sig för att skiljas från mannen, och att hon hade ansökt om äktenskapsskillnad, men att mannen inte accepterade detta. Dottern skrev i sin fråga att hon är övertygad om att det är pappan som dödat hennes mor, men att man i polisutredningen hade tvingats släppa denna hypotes, eftersom ”farmor” hade gett sin son – frågeställarens pappa – alibi för den aktuella tidpunkten.

Lokaltidningens jurist besvarade frågan om arvet fullt korrekt (och svaret är nej: Efter-som ansökningen om äktenskapsskillnad hade givits in före mammans dödsfall, så ärver inte mannen henne), men det jag fäste mig vid, och som gjorde mig minst sagt upprörd, var diskrepansen mellan dotterns övertygelse om att hennes pappa hade mördat hennes mamma, och det faktum att hennes farmor hade gett sonen alibi, dvs intygat att han befunnit sig någon annanstans när hans hustru omkom.

Vi kan naturligtvis inte – lika lite som frågeställaren själv – veta om det verkligen var pappan som dödade mamman. En grundläggande princip i varje rättsstat är att den misstänkte ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad – bortom rimligt tvivel, dessutom! Frågeställarens i frågan beskrivna övertygelse lyfter emellertid fram ett stort både rättsligt och mänskligt problem, som tyvärr har en mycket konkret verklighetsbakgrund, och det är företeelsen att även i övrigt hyggliga människor – hederliga och laglydiga samhällsmedborgare – när det kommer till deras egna anhöriga, gör avsteg från inte bara samhällets, utan också sina egna, moraliska och etiska principer, och låter bli att medverka till att den som har begått brott blir lagförd för detta – eller rentav saboterar samhällets strävan att brottslingar ska ställas till ansvar för sina brott.

Att kriminella håller varandra om ryggen är grundläggande i de organiserat kriminellas värld. De professionella kriminella bygger sig helt egna regelsystem, som i väsentliga delar skiljer sig radikalt från det normala samhällets (vilket för övrigt inte är helt ovanligt även i andra nätverk än de rent professionellt kriminellas). En genomgående princip i detta är det totala avståndstagandet från det normala samhällets straffrätt. Att begå brott är bland dem inte bara tillåtet – det är de kriminellas både mål och medel, i deras strävan efter lättfången makt, lättfångna pengar och det somliga av dem kallar för ”respekt”. I dessa kriminellas värld så är det tvärtom både eftersträvansvärt och hedervärt att begå brott. En egen slags hederskultur, således! Den som är mest hänsynslös, och har begått flest och grövst brott – helst utan att ha åkt fast – får högst status bland sina gelikar. En grundläggande regel i denna undre värld är den om den kriminelles tystnadsplikt. Om Du har blivit involverad, eller t o m upptagen, i något av alla de kriminella gäng och nätverk som förekommer, så förutsätts Du hålla käft. Den som ”golar” riskerar livet.

Denna de professionellt kriminellas mentalitet ”spiller” ibland över även på folk utanför deras värld, genom att den som har gjort iakttagelser om ett begånget brott kan bli utsatt för hot och andra former av påtryckningar för att inte vittna, eller på annat sätt medverka i utredningen av brottet och lagföringen av den kriminelle. Detta utgör i många polisutredningar att stort problem, och medför i alltför många fall att den kriminelle går fri, och kan fortsätta begå brott. Att hota någon för att få denne att avstå från att medverka i en brottsutredning eller en efterföljande rättegång, är ett mycket allvarligt brott i sig, som heter Övergrepp i rättssak. Att samhället ser mycket allvarligt på detta brott beror på att det utgör ett sabotage mot möjligheterna att beivra brott, och därmed ett angrepp mot ett fundament i själva rättssamhället.

Tyvärr förekommer det emellertid i en del fall att även folk som inte har något organiserat samröre med kriminella, som lever ett normalt liv i enlighet med civilsamhällets normer – och som begagnar sig av samhällets skydd och andra nyttigheter, såsom utbildning, sjukvård, ekonomiskt stöd etc – men som har sett eller hört något som kan vara av värde för att klara upp ett brott, självmant väljer att hålla inne med dessa uppgifter på grund av att den som har begått brottet är en nära anhörig. Att skydda en brottsling genom att på detta sätt förtiga uppgifter är också straffbart, och utgör brottet Skyddande av brottsling.

Att hamna i en sådan situation – dvs att ha fått kännedom om något som är av betydelse för utredningen av ett brott begånget av en anhörig – utgör självfallet för många ett personligt och moraliskt dilemma, eftersom det ju får anses vara en naturlig strävan att hjälpa och skydda den som står en nära, samtidigt som de flesta av oss har en klar uppfattning om att det är fel och klandervärt att begå brott, och att brottslingar därför bör lagföras och straffas för de brott som de har begått. Det är min uppfattning att de flesta som av sådana skäl i en sådan situation skyddar en brottsling är väl medvetna om att de gör något som är fel, eftersom de är väl medvetna om att de, om saken hade rört någon som inte är närstående, hade agerat annorlunda.

Man kan fråga sig hur och när sådana tänkesätt uppkommer. Själv tycker jag mig ha kunnat se tendenser till detta tänkesätt hos vissa föräldrar till barn, och i en del fall, skrämmande nog, redan när barnen är i förskoleåldern eller i vart fall så länge barnen är omyndiga. Dessa föräldrar verkar ha en närmast reflexmässig försvarsmekanism, som slår till så snart någon påpekar att barnet har – eller kan misstänkas ha – ställt till med något otillåtet, och som går ut på att blåneka till att det egna barnet skulle kunna ha gjort det som misstankarna eller anklagelserna går ut på, i stället för att ta reda på vad som har hänt, och i förekommande fall ta ansvar, eller låta barnet ta ansvar, för det inträffade.

Det är min bestämda uppfattning att, oavsett vem det är som har begått ett brott, lösningen på det personliga dilemma jag beskriver här ovan, måste vara att låta brottslingen ta konsekvenserna av sitt agerande, och därför också att medverka till att brottet utreds och att den skyldige lagförs. En förälder gör inte sitt barn (oavsett om barnet är underårigt eller en vuxen person!) en tjänst genom att hjälpa barnet smita undan sitt ansvar och följderna av sina gärningar – tvärtom så riskerar barnet att hamna på fel bana i livet, om det förleds att tro att det går att i längden komma undan konsekvenserna av sitt agerande.

Som Ni förstår av det jag skriver så är det även min bestämda uppfattning att det självfallet är förkastligt att skydda en brottsling, även om det är ens eget barn eller någon annan nära anhörig. Är det någon av våra läsare som känner igen denna företeelse? Någon som tycker annorlunda? Fundera gärna över hur Du själv skulle ha handlat om Du hamnat i en liknande situation!

Jan Tuma

Biträdande jurist

Vadå, dold samäganderätt?

Posted on by Jan Tuma

Vi talar ibland om vad ”lagen” eller ”lagstiftningen” stadgar om olika rättsliga förhållanden. Vad den som inte är jurist kanske inte känner till, eller tänker på, är att det faktiskt finns en hel mängd rättsregler som inte är skrivna i form av lagar, förordningar eller myndighetsföreskrifter. Rättsregeln om dold samäganderätt är en sådan.
I Sverige råder det som de flesta nog vet avtalsfrihet, dvs en principiell frihet att avtala om vad som helst. Avtal kan ingås på flera olika sätt, även om vi jurister alltid brukar rekommendera våra klienter att se till så man har ett skriftligt avtal, eller i vart fall något skriftligt bevis på att man har ingått ett avtal, vem som är medkontrahenten och vad avtalet innehåller. (Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om bl a detta via länken.)

Ett avtal kan således vara giltigt även om det har ingåtts enbart genom t ex en muntlig överenskommelse. Ett undantag från denna grundprincip är dock det skriftlighetskrav i lagstiftningen som säger att avtal om överlåtelse av fast egendom (dvs mark med eller utan bebyggelse) eller en bostadsrätt måste vara skriftliga för att vara giltiga. Ett sådant skriftligt överlåtelseavtal medför bland annat att den som förvärvar fast egendom även kan bli inskriven i fastighetsregistret som ägare, vilket är det som avses med att förvärvaren får lagfart. Rör förvärvet en bostadsrätt, så utgör köpekontraktet en grund för bedömning av huruvida bostadsrättsföreningen ska godkänna köparen som medlem.

Det kan därför vara förvånande att upptäcka att det finns en rättsfigur som heter ”dold samäganderätt”, och som innebär att, i vissa speciella fall, även någon som inte har ett skriftligt avtal om förvärv av fast egendom kan bli ägare till sådan egendom. Detta gäller företrädesvis i familjerättsliga förhållanden, dvs vid äktenskap eller samboförhållanden, där endast den ena av de två parterna utåt sett, dvs på pappret, står som förvärvare, och därmed ägare, till den köpta egendomen.
I ett antal fall, där den ena parten påstår att egendomen i realiteten har förvärvats gemensamt av båda parterna, men där endast den ene av dem har angivits som ägare på köpehandlingarna, har det uppkommit tvister som gått till domstol, och där domstolarna – i sista hand HD (Högsta domstolen) – har kommit fram till att även den av de båda involverade parterna som inte står med på köpekontraktet ska anses ha del i äganderätten. Det är således domstolarna – och inte lagstiftaren; riksdagen – som har skapat begreppet dold samäganderätt.

Fastighetsrätt hos LimhamnsjuristenDet som domstolarna har angivit som avgörande för uppkomsten av dold samäganderätt i dessa fall, är tre kriterier:
För det första så krävs det att den öppne ägarens förvärv ska ha skett för gemensam räkning, dvs i syfte att egendomen skulle användas av dem båda. Typfallet är när det klart framgår att man köper en fastighet (eller en bostadsrätt) som är avsedd att utgöra en gemensam bostad åt båda parterna.

För det andra så krävs det att den ”dolda” delägaren har varit med och på ett substantiellt sätt har bidragit ekonomiskt till förvärvet. Detta kan ha skett genom att han eller hon har bidragit med reda pengar till köpeskillingen, men det kan också ha skett genom någon annan inte helt obetydlig ekonomisk insats vid förvärvstidpunkten som har möjliggjort eller underlättat förvärvet. Ett exempel på sådana insatser är att den dolda ägaren har ordnat så köpet kunde ske för en särskilt förmånlig köpeskilling. I ett fall köptes fastigheten på pappret av mannen ensam, men säljaren var hustruns far, och denne sålde fastigheten till svärsonen för ett vänskapspris som låg klart under marknadsvärdet, för att gynna sin dotter.

För det tredje så krävs det att parterna har haft för avsikt att äga egendomen gemensamt.
Det är i praktiken mycket svårt att bevisa att det tredje rekvisitet ovan (avsikten om gemensamt ägande) är uppfyllt när en tvist om äganderätten väl har uppkommit, eftersom den part som riskerar att förlora på om detta skulle gå att bevisa (dvs den öppne ägaren), regelmässigt brukar förneka att en sådan avsikt någonsin har förelegat. Att föra positiv bevisning om detta förhållande skulle förutsätta att domstolen får reda på vilka tankar eller andra mentala processer som har varit drivande för parterna, och det hade i sin tur förutsatt att domstolens ledamöter hade varit klärvoajanta, och hade kunnat avläsa särskilt den öppne ägarens tankar bakåt i tiden. Domstolarna har löst detta genom att man sluter sig till att en sådan avsikt har förelegat om det kan konstateras att kriterierna 1 och 2 föreligger. Om så är fallet så förutsätter (”presumerar”) domstolen att även kriterium nr 3 är uppfyllt.

Slutligen kan nämnas att en intressant aspekt av målen om dold samäganderätt är att domstolarna, när de finner att rekvisiten enligt ovan är uppfyllda, regelmässigt tilldömer den dolda ägaren 50% av äganderätten, oavsett om vederbörande inte har bidragit med 50% av finansieringen. Det är svårt att avgöra hur stor del av förvärvskostnaden som den dolde ägaren ska ha bidragit med för att vederbörandes anspråk ska godtas, och det står klart att det inte får ha varit med ett helt obetydligt värde, men det behöver således inte vara ens i närheten av hälften.
Processer om dold samäganderätt kan vara både komplicerade, långdragna och kostsamma, och uppkommer oftast efter separation eller äktenskapsskillnad när parternas egendom, eller i vart fall merparten av den, inte är föremål för någon bodelning på grund av att parterna har ett äktenskapsförord eller samboavtal sig emellan. Tvisterna beror ofta på att parterna blir osams när relationen tar slut, och att den öppne ägaren då ser sin chans att få behålla hela den aktuella egendomen för egen räkning. Det är därför klokt att ha existensen av denna rättsfigur i bakhuvudet redan när man står i begrepp att bli sambo eller rentav gifta sig, men framförallt när det är dags att investera i förvärvet av en gemensam bostad tillsammans med sin make eller partner.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist

Kan en aktieägare bli personligt ansvarig för aktiebolagets skulder?

Posted on by Jan Tuma

Alla företagare vet att det kan vara riskabelt att bedriva en näringsverksamhet i egen regi, dvs som enskild näringsidkare, eller som det ofta kallas i folkmun; ”enskild firma”. Om verksamheten visar sig vara olönsam, så riskerar företagaren personligen att försättas i konkurs, och ansvarar då personligen för alla skulder, dvs han eller hon måste själv betala alla obetalda räkningar från leverantörerna ur egen ficka. Samma sak gäller om man driver verksamheten tillsammans med en kompanjon, i det som kallas för handelsbolag. Detta kan vara förödande för den eller dem som därigenom blir av med sitt livs besparingar eller kanske tvingas sälja sin familjs bostad och övriga privata tillgångar. Och att tillvaron är full av risker, det har vi ju verkligen fått belägg för genom den nu grasserande Covid 19-pandemin, som ju har slagit stenhårt mot en hel rad med branscher där många så kallade fåmansföretag bedriver verksamhet! Vem kunde ha anat detta för ett år sedan?

Många småföretagare har därför fått rådet att bedriva sin verksamhet i aktiebolagsform, eftersom aktiebolaget, till skillnad från den enskilda näringsverksamheten, är en egen juridisk person, som själv kan förvärva rättigheter och ådra sig skulder. Med detta avses att det är aktiebolaget som inhöstar betalningen för produkterna som levereras eller tjänsterna som utförs, och att det är aktiebolaget som måste betala alla uppkomna kostnader i verksamheten. Det betyder också att aktiebolaget äger sina tillgångar och ansvarar för sina skulder. Bolaget ägs visserligen av aktieägaren eller -ägarna, men dess ekonomi är principiellt sett separat från ägarens eller ägarnas ekonomi. Det är det som ibland kallas för att det finns ett ”vattentätt skott” mellan aktiebolagets ekonomi, och dess ägares ekonomi.

Det sistnämnda är en viktig princip, eftersom den innebär att i fall verksamheten visar sig vara förlustbringande, så kan aktiebolagets fordringsägare hamna i det läget att aktiebolaget inte förmår betala sina skulder, och att de därmed går miste om betalningen för de nyttigheter som de har levererat. Om en enskild näringsidkare blir försatt i konkurs, så kan fordringsägarna (genom konkursförvaltaren) i första hand ta de tillgångar som finns i själva verksamheten i anspråk för betalning av sina fordringar, men de kan även ta i anspråk företagarens privata tillgångar, dvs de tillgångar som inte har någon anknytning till näringsverksamheten, såsom privatbostad, sommarstuga, privat bil, privata banktillgodohavanden etc. Om däremot ett aktiebolag försätts i konkurs så gäller den motsatta principen, dvs att fordringsägarna visserligen kan ta aktiebolagets tillgångar i anspråk för betalning av sina fordringar, men inte ägarens eller ägarnas tillgångar.

Som så ofta är fallet inom juridiken så gäller dock även här ”ingen regel utan undantag”. Det finns nämligen ett regelkomplex i aktiebolagslagens 25 kapitel som säger att om det finns anledning att anta att aktiebolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, så måste företagsledningen kontrollera bolagets ekonomiska ställning genom att upprätta och låta en revisor granska en så kallad kontrollbalansräkning. Om det då visar sig att det egna kapitalet är förbrukat så att det understiger hälften av aktiekapitalet, så måste företagsledningen vidta en rad åtgärder som, något förenklat, går ut på att antingen återställa det egna kapitalet, eller försätta bolaget i likvidation.

Och här kommer så svaret på den fråga jag ställer i rubriken: Om styrelsen missar att upprätta en kontrollbalansräkning så snart det uppkommer anledning att anta att bolagets eget kapital har sjunkit under den kritiska nivån, eller om de i förekommande fall inte följer upp kontrollbalansräkningen med de ytterligare åtgärder som aktiebolagslagen stipulerar, så drabbas de som är ansvariga för bolagets verksamhet (vilket i allmänhet är styrelseledamöterna) av ett personligt betalningsansvar för alla bolagets skulder som uppkommer efter tidpunkten för deras underlåtenhet att agera enligt regelkomplexet i aktiebolagslagen.

Varför är det då viktigt att känna till dessa undantagsregler? Många vet naturligtvis om dessa bestämmelsers existens, men för en del kan det komma som en synnerligen obehaglig överraskning, kanske som sten på bördan sedan man har förlorat sitt företag i en konkurs, att också den privata ekonomin drabbas om man inte har varit tillräckligt uppmärksam på sitt aktiebolags ekonomiska ställning. Det råd som man därmed kan ge den eller dem som driver verksamhet i aktiebolagsform är att hålla noggrann koll på det egna kapitalet. Om kostnaderna är högre än intäkterna under mer än en kortare tid, eller om bolagets verksamhet plötsligt drabbas av oförutsedda kostnader eller förluster, så är det definitivt läge att gå in och kontrollera så aktiekapitalet är intakt, så man inte drabbas av det personliga betalningsansvaret.

En annan aspekt av detta kan visa sig när man som företag eller företagare drabbas av att en större kund, som är ett aktiebolag, och som man har levererat produkter till eller utfört arbete åt, går i konkurs utan att man har fått betalt för sina fordringar. För majoriteten av leverantörerna gäller då att man tillhör de så kallade oprioriterade fordringsägarna, som i de flesta konkurser tvingas konstatera att konkursbolagets tillgångar inte räcker till för att täcka deras fordringar, varför de blir antingen helt lottlösa eller får endast en bråkdel av sina fordringar täckta.

Det kan då ibland löna sig att göra en extra kontroll av hur kundens eget kapital ser ut, och vad som ligger bakom kundens obestånd. Om det är så att det har funnits anledning för styrelsen att anta att bolagets eget kapital har förbrukats till en nivå under den kritiska gränsen utan att styrelsen har låtit upprätta en kontrollbalansräkning, så kan det finnas goda möjligheter att utverka betalningsansvar från de ansvariga styrelseledamöterna även om det inte blir någon utdelning till de oprioriterade fordringsägarna i konkursen. Detta är typiskt sett en sådan fråga som vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen skulle kunna hjälpa Dig med. Mejla oss gärna om du har frågor eller funderingar, info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist

Va, kostar advokaten pengar?

Posted on by Jan Tuma

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 2

Posted on by Jan Tuma

Risk management
Som framgår av mina avslutande rader i föregående avsnitt av detta blogginlägg (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/forlikning-vad-ar-det-och-varfor-skulle-jag-del-1/så kan det vara befogat att fråga sig varför man som part i en rättegång skulle kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta.
Ett sådant, och kanske det viktigaste av dem, är självklart att man på det sättet hanterar risken för att man i slutändan kanske annars skulle ha förlorat målet och tvingats betala alla rättegångskostnaderna. Det är nämligen oerhört sällan som man i förväg kan vara helt säker på vilken av parterna som kommer att vinna tvisten, och vilken som kommer att förlora.
Grundprincipen för fördelningen av kostnadsansvaret för kostnaderna i en rättegång är att den tappande parten (dvs den som förlorar målet) ska stå för inte bara sina egna kostnader, utan även (den vinnande) motpartens. Dessa kostnader kan ofta sammantaget uppgå till större belopp än det man tvistar om, varför frågan om på vilken part som rättegångskostnaderna i slutändan ska hamna ofta är en tung komponent i kärandens överväganden om man ska stämma sin motpart eller inte. Den som blir stämd (=svaranden), har, till skillnad från käranden, inte möjligheten att avstå från att processa, men måste på motsvarande sätt överväga sina möjligheter att hitta en annan lösning på det problem som har urartat till en rättstvist.

Kostnadsfördelning
En nästan undantagslöst tillämpad princip vid förlikningsöverenskommelser är att vardera parten ska stå sina kostnader, vilket betyder att man genom förlikningen visserligen avstår från möjligheten (om man hade vunnit målet) att vältra över sina ombudskostnader på motparten, men samtidigt slipper ifrån risken att (vid en eventuell förlust) behöva stå för båda parternas rättegångskostnader.

Är vi säkra på att vinna?
Den typiska situationen när två parter har börjat förhandla om en eventuell förlikning i en rättegång är att ombuden på ömse sidor (än en gång) gör en noggrann avvägning mellan möjligheterna att vinna målet, och risken för att man kommer att förlora. Detta har visserligen båda ombuden självklart gjort redan tidigare; käranden innan man stämde motparten, och svaranden i vart fall så snart man fått del av stämningsansökningen, men något som är karakteristiskt för rättegångar är att det ofta, efterhand som parterna under förberedelsens gång redovisar sina ståndpunkter och tillgängliga underlag för dessa, klarnar för båda parterna hur man ligger till i processen, och vilka styrkor resp svagheter som föreligger både hos motparten och i den egna ställningen.

Om båda parterna bedömer att man har mycket goda möjligheter att vinna målet, och att risken att man kommer att förlora är liten, så är det osannolikt att de kommer kunna finna en förlikningslösning. Ofta är det nämligen så att kompromissviljan växer i proportion till insikten om hur illa saken egentligen står för parten ifråga, resp minskar ju mera övertygad parten blir om att man ligger bra till för att vinna målet.

Det är vanligtvis i de fall där båda parter tror att de kommer att vinna som domstolen, efter att ha fullgjort sin plikt att ha undersökt förutsättningarna för att få parterna att förlikas, får låta processen gå vidare, och slutligen avgör målet genom att avge en dom. I de fall, däremot, där parternas ombud gör en likartad bedömning av chans och risk, så finns det förutsättningar för att parterna ska kunna finna en för båda parter acceptabel lösning. Om exempelvis båda ombuden bedömer att käranden har en stark ställning, och att svaranden har en däremot svarande svag ställning, så kan man förutsätta att kärandeombudet kommer råda sin klient att vara mycket restriktiv med eftergifter, medan svarandens ombud kommer råda sin klient att hellre acceptera en smärtsamt dyr förlikning, istället för att löpa linan ut och riskera att åka på en total förlust, och därmed en ännu dyrare nota i form av även kärandens rättegångskostnader. Det handlar således om att hantera risken för en förlust på ett konstruktivt sätt.

En fortsatt relation?
I både kommersiella och privaträttsliga förhållanden så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till, och det är den påverkan som en tvist kan få på den (affärsmässiga eller personliga) relationen med motparten. Om parterna framhärdar i att löpa linan ut och låta domstolen avgöra tvisten, så har man en situation där den tappande parten har blivit tvingad att uppfylla eller tåla något som vederbörande absolut inte vill. Visst; det kan finnas parter som är goda förlorare, och som inte låter en förlust påverka relationen med motparten, men ofta kan det istället leda till att relationen kraschar, och att parterna helt bryter alla förbindelser med varandra. Oavsett om det har varit fråga om en personlig relation eller en affärsrelation, så kan detta få mycket kännbara konsekvenser för parterna, och detta bör man också ha i åtanke när frågan om det finns ett intresse att inleda en diskussion om en förlikning dyker upp.

Orkar Du leva i en konflikt?
Vidare så måste det sägas att detta att vara involverad i en rättstvist ofta kan vara en oerhört stor påfrestning; inte bara ekonomiskt, utan också psykiskt. Man måste hålla i minnet att en rättsprocess riskerar att pågå under kanske flera år, och att den inte så sällan medför att de involverade parterna under denna tid mår mycket dåligt. Och det är ofta inte slut ens när tingsrätten har meddelat sin dom, eftersom den som är missnöjd med domslutet i många fall kan överklaga detta, vilket betyder att saken kan pågå i ytterligare något eller några år. Det har hänt mer än en gång att en part som har blivit stämd föredrar att ingå en mindre förmånlig förlikning trots att man kanske har en bra ställning i processen, just för att slippa den tidsåtgång och den emotionella påfrestning som det innebär att leva i en konflikt i kanske flera års tid.

Vem bestämmer om jag ska förlikas eller inte?
Det gör självfallet bara Du – men här måste det till ett nära samarbete mellan juristen och klienten. För att kunna avgöra om det är läge att hålla en hög profil och hålla inne med kompromissviljan, eller tvärtom ligga lågt och bjuda till med lite substantiella eftergifter, bör Du rådfråga sitt juridiska ombud om framför allt dennes prognos rörande utfallet av rättsprocessen.

Vem hade rätt?
En aspekt, slutligen, som man kanske också bör ta med i beräkningen, och som faktiskt kan tala emot att parterna skulle vara villiga att förlikas, är att ingen av dem i fall man förliks kommer att få reda på vem som hade ”rätt”, dvs vem som hade vunnit målet om saken hade gått vidare till dom. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist