Tradition i juridiskt koncept.

Malmö, 2018-07-12

 

 

Tradition?

Som Du kanske vet så existerar det inom juridiken, liksom inom många andra branscher, ett speciellt språkbruk – fackspråk – som vi ibland lite skämtsamt kallar för ”juridiska”. En del av dessa ord och uttryck är helt specifika för vårt fackspråk, men en del av dem delar vi med det så kallade vanliga språkbruket. Ett sådant ord är ”tradition”.

För mig är tradition i det vanliga språket en vana eller en sed som har blivit upprepad av generationer och som närmast har blivit en ritual; dvs ett handlingsmönster som har fått en betydelse utöver dess yttre former; en närmast rituell innebörd. Ett exempel på detta är vårt julfirande, som för många har förlorat sin tidigare religiösa betydelse, men som fortfarande vidmakthålls till sina yttre former, och som fått sin relevans bland annat genom att den utgör en samlande funktion för familj, släkt och vänner.

I sin ursprungliga betydelse (från latinets ”traditio”) så betyder ordet emellertid ”överlämnande”. Ordets nuvarande allmänna betydelse kommer sig av att våra förfäder till sina efterkommande har överlämnat dessa seder och bruk, och de därmed förknippade förklaringarna till varför man håller liv i dem. Att tradera betyder då att föra över; att överlämna.

Det är också i betydelsen ”överlämnande” som vi jurister använder ordet, och då framförallt inom köprätten och de därmed förbundna rättsområdena. Det en jurist menar med tradition är nämligen det överlämnande som förutsätts ske när ett köp av något har ägt rum. Låt oss tänka oss att Du går till en bilhandlare och köper en bil. Köpet går till så att Du väljer ut ett lämpligt fordon av det utbud som finns hos säljaren, prutar på priset (naturligtvis, väl…?), skriver på köpekontraktet, betalar köpeskillingen, får ett kvitto på den genomförda betalningen, och kör sedan den nyförvärvade bilen hem.

För de flesta av oss så är det en självklarhet att om man har köpt något, så tar man också med sig denna egendom hem efter uppgjord affär. Men anta nu att säljaren, t ex för att få igenom ett högre pris för bilen, erbjuder sig att se till så det monteras in en musikanläggning i den, eller att en mindre lackskada skall lagas, och så får Du hämta ut bilen när detta är klart; en vecka senare. Och när Du sedan, glad i hågen, kommer för att hämta ut bilen en vecka senare, så har säljaren gått i konkurs, och Du får kalla handen av konkursförvaltaren. ”Men,…; det är ju min bil?”, säger Du då förtrytsamt, och visar fram köpekontraktet.

Då säger konkursförvaltaren ”Nej, det är det inte, eftersom köpet aldrig blev fullbordat”. Köpet anses nämligen inte slutfört, och äganderätten anses inte ha övergått till köparen, förrän det har skett en tradition (= ett överlämnande). För att tradition skall ha skett, så krävs det nämligen att köparen skall ha tagit egendomen (= köpeobjektet) i sin besittning, och att säljarens tillgång till varan har upphört. Man säger att säljarens besittning till egendomen skall ha brutits. Detta är således traditionsbegreppets innebörd för en jurist. Traditionens rättsliga funktion har sedan urminnes tider varit att fungera som en äganderättsmarkör, dvs att visa omgivningen vem som (sannolikt) äger ett visst föremål. Man har således presumerat (förutsatt) att den som har föremålet också är den som äger det.

Konsekvenserna av att tradition av köpeobjektet inte har skett blir således att köpet inte anses ha blivit fullbordat. Är egendomen kvar hos säljaren när denne försätts i konkurs, så finns det (oftast) en hel mängd med andra fordringsägare, som alla gör anspråk på en andel i värdet av de tillgångar som finns i konkursboet, vilket betyder att de har ett intresse av att all egendom som finns i boet kan tas i anspråk för att reglera deras fordringar, och då vill de ju inte att en köpare som inte har hämtat ut sin egendom före konkursen skall kunna minska värdet av det som skall fördelas. Bilen representerar ju ett substantiellt värde, som kan tas i anspråk för fördelning mellan fordringsägarna.

Och jag som köpare, då, frågar Du Dig kanske apropå exemplet ovan? Jo, Du är visserligen inte helt rättslös, men Du får vackert sälla sig till de andra oprioriterade fordringsägarna i konkursen, och vara med och dela på de smulor som kan komma dem tillgodo när konkursen avslutas och eventuell utdelning äger rum. Du har således inte någon rätt att få ut den enligt kontraktet inköpta bilen från konkursboet, men har i vart fall en oprioriterad fordran i konkursen motsvarande köpeskillingen. Tyvärr så visar sig detta ofta vara av mindre värde, eftersom de oprioriterade fordringsägarna i en konkurs sällan får någon utdelning.

Om man köper en fastighet, så är det inte fullt så enkelt att överlämna (”tradera”) den överlåtna marken med eventuell bebyggelse till köparen. Detta har lagstiftaren löst så att ett fastighetsköp istället, som ett surrogat för det fysiska överlämnandet, skall registreras i fastighetsregistret. Det är detta som kallas för lagfart, och som utgör beviset för att det är Du som är ägare till fastigheten ifråga. Den synbarhet för omgivningen som eftersträvas åstadkoms i detta fall genom att alla uppgifter i fastighetsregistret är offentliga, och lätt tillgängliga för vem som helst. I Sverige är detta i och för sig närmast en självklarhet i och med att vi har offentlighetsprincipen, men fastighetsregister finns i stort sett i alla länder, just för att reglera och dokumentera äganderätten till mark.

Den lärdom som man ska dra av detta är att man aldrig, i vart fall inte om man inte med stor säkerhet vet att säljaren är solvent, dvs har en grundmurat god ekonomi, skall lämna kvar hos säljaren det man precis har köpt. Vissa säljare erbjuder sig emellanåt; något beroende på vilket slag av egendom det är som säljs, att förvara köpeobjektet hos sig för köparens räkning. Detta kan komma att stå köparna dyrt. Samma försiktighetsprincip gäller om man står i begrepp att betala handpenning för något som man har för avsikt att köpa, men som man av olika skäl just då inte vill eller har möjlighet att ta med sig från säljaren.

 

 

 

Så här använder Du Din advokat eller jurist

Varför anlitar Du mig som jurist? Sannolikt är det för att Du inte själv är jurist, eller om Du är jurist, kanske för att Du inte vill gå i rätten själv. Oavsett vilket, så är det för att jag har kunskaper, erfarenheter och färdigheter som Du inte själv har. Jag blir Ditt verktyg för att hantera och (i bästa fall) lösa det rättsliga problem som Du kommer till mig med. Du ger mig ett uppdrag, och jag börjar arbeta med Ditt ärende. Och då är det viktigt att Du använder mig på ett så rationellt och kostnadseffektivt sätt som möjligt. För när allt är klart så kommer jag att sända Dig en faktura för utförda tjänster, vilken Du förutsätts betala.

Som Du kan se på vår hemsida, så kostar det en hel del att anlita advokat eller jurist på en advokatbyrå. I och för sig så ingår det i vår lojalitetsplikt mot Dig som klient att inte ådra Dig onödiga kostnader, men grundprincipen är ju trots allt att det Du ber mig att göra, det gör jag. Märk väl att jag skriver ”grundprincipen”. Vi har även ett ansvar mot rättsordningen och mot advokatsamfundet, som gör att vi självfallet måste hålla oss inom det regelverk som utstakas av lagstiftningen och de advokatetiska reglerna.

Om det är så att Du själv betalar för mitt arbete, så kan Du också själv i ganska så hög grad bestämma hur mycket av arbetet som Du vill att jag ska utföra, och hur det ska utföras – med ovannämnda förbehåll. Om det däremot är så att det inträder en medfinansiär, som är fallet om Du t ex har beviljats allmän rättshjälp av staten, eller om Ditt rättsskydd hos försäkringsbolaget träder in och tar en del av kostnaden, så har jag ett ansvar även mot medfinansiären att se till så att kostnaderna inte drar iväg i onödan. Och då kan inte längre Du ensam bestämma vad och hur mycket Du vill att jag ska göra av det arbete som krävs i ärendet. Båda dessa medfinansiärer ställer nämligen krav på att jag endast gör det som är absolut nödvändigt i ärendet, vilket innebär att jag ibland kan tvingas neka Dig att utföra vissa arbetsmoment som Du gärna hade sluppit och helst hade sett att jag utförde.

Vårt samarbete i Ditt ärende tar sig ofta formen av en arbetsfördelning, där jag står för den juridiska sakkunskapen, medan Du står för faktaunderlaget. Du är nämligen den som vet vad det är som har hänt, som sitter på det underlag som ska visa mig vad problemet består i och som därför skall förse mig med den information som jag behöver för att kunna göra de för saken relevanta bedömningarna och vidta de relevanta åtgärderna. Detta underlag skall därefter jag i min tur använda för att övertyga en motpart, en domstol eller en myndighet att de bör agera på det sätt som Du och jag vill.

Ett moment i mitt arbete som därmed är oundvikligt, och som kan ta olika lång tid beroende på en lång rad faktorer, är att från Dig samla in de fakta som är relevanta för Ditt ärende, och som är nödvändiga för att jag ska kunna först ”ställa diagnos” – dvs analysera det rättsliga problemet, och därefter vidta de åtgärder som behövs för att vi ska uppnå målsättningen med att Du har anlitat mig.

Därför blir mitt råd till Dig följande:

  • Tänk noga igenom i förväg vad Du tror att jag behöver veta för att kunna utföra mitt uppdrag.
  • Sortera de handlingar Du har, så att de blir överskådliga, t ex i kronologisk ordning och inga dubbletter, samt att ovidkommande meddelanden blir utsorterade
  • Ser Du att det finns ”luckor” i dokumentationen, så försök skaffa fram de handlingar som saknas
  • Sortera kvitton och verifikat i tidsföljd (kronologiskt) och efter sakinnehållet (systematiskt), t ex efter kostnadsslag
  • Skriv ner och lämna mig en skriftlig redogörelse för skeendet, eller åtminstone en enkel kronologi (=händelser i ordningsföljd och med datumangivelser på en tidsaxel). En sådan sammanställning blir ett bra komplement till din muntliga berättelse.
  • Gör också gärna upp en innehållsförteckning över det skriftliga materialet, så omfattningen av och det huvudsakliga innehållet i underlaget åskådliggörs.
  • Lämna allt material Du har (samlat och strukturerat) redan vid första mötet.

Tyvärr så händer det inte så sällan att våra klienter, när vi ställer den inledande och grundläggande frågan om vad det är som har hänt, överlämnar ett väldigt både omfattande och rörigt underlag, med hänvisning till att det jag behöver veta ”finns där”. Det kan då röra sig om allt från ett ekonomiskt underlag i form av pärmar fulla med bokföringshandlingar, och t o m buntar eller högar med osorterade verifikationer, till t.ex. en omfattande e-mailkorrespondens, dokumentkopior, fotografier, ljud- eller videoinspelningar och hänvisningar till muntlig bevisning i form av vittnen. Det kan ta väldigt lång tid att ta sig igenom ett sådant material, och det är arbetstid som Du (och en eventuell medfinansiär) måste betala för.

En annan företeelse som vi ibland stöter på är att vi får det material som vi behöver i småportioner och vid olika tillfällen. Detta medför att jag kanske inte kan skaffa mig överblick över vad problemet består i förrän väldigt sent i processen. Kanske alldeles för sent!

Båda dessa, inte helt ovanliga, företeelser innebär att mitt arbete blir mera både tids- och arbetskrävande, och samtidigt oerhört ineffektivt ur kostnadssynpunkt. Jag får kanske lägga ner ett stort antal timmar på att sortera och strukturera underlaget innan jag ens kan påbörja mitt egentliga arbete, dvs. att göra den rättsliga bedömningen och vidta de nödvändiga rättsliga åtgärderna. För Din del betyder det att Du drar på Dig kostnader för ett stort antal timmar  för egentligen ganska okvalificerat arbete.

Om Du lämnar mig ett väl strukturerat, relevant och komplett underlag så kan Du bespara mig en onödigt omfattande arbetsinsats och Dig själv en onödig kostnad. Om det är värt mycket för Dig att slippa göra detta arbete, så kan jag visst det göra det, men då måste Du inse att mitt arbete kommer att ta betydligt längre tid, och att en del av den kostnad som då hamnar på fakturan är självförvållad.

Du kan också, om Ditt ärende hamnar i domstol, och om Du vinner målet, få stå för kostnaderna för sådana åtgärder som domstolen bedömer att det inte har varit nödvändigt att en jurist har utfört. Det finns nämligen en bestämmelse i rättegångsbalken som säger att den part som förlorar målet skall stå för motpartens rättegångskostnader – i den mån dessa har varit nödvändiga och skäliga. Om domstolen inte anser att arbetet har varit nödvändigt och tidsåtgången skälig så kan det hända att rätten skär i kostnaderna, dvs inte beviljar Dig ersättning fullt ut, även om vi vinner processen.

Din jurist ska alltså slippa ”lägga pussel” och inte behöva gissa! Förbered Dig noga innan vi ska träffas för vår första genomgång. Ta fram och gå i god tid i förväg igenom det underlag som Du vill presentera, så att Du själv är väl uppdaterad på det som Du vill att jag ska få som underlag, och lägg sedan fram allt som är relevant i ett sammanhang.

Kontentan är att jag kan göra det Du begär, så länge det håller sig inom lagens och advokatetikens råmärken, men målsättningen är att Du inte skall behöva betala för arbete som Du kunde ha utfört själv. Använd mig – din jurist – på ett rationellt sätt! Du ska bara låta mig utföra sådant juridiskt kvalificerat arbete som Du inte kan göra själv.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

DOKUMENTATION SOM RÄTTSLIG PREVENTION eller FÖREBYGGANDE ”HÄLSOVÅRD” INOM JURIDIKEN

Vi som till dagligdags arbetar med juridik får efterhand en viss blick för vad som kan ställa till med rättsliga problem i den mänskliga tillvaron, vare sig det handlar om oss som privatpersoner eller som företagare eller företag. Därför är vår rådgivande verksamhet ofta inriktad på att hjälpa våra klienter att förebygga denna typ av problem – livet är tillräckligt snärjigt utan att vi dessutom ska behöva råka in i rättstvister av olika slag. Ett bra – och förhållandevis enkelt – sätt att förebygga uppkomsten av rättsliga bekymmer är att se till att man har ”klara papper” i form av ett skriftligt avtal som reglerar det som är väsentligt för oss i olika avseenden. I privatlivet kan det röra sig om äktenskapsförord, testamente, bodelning eller avtal om utövande av vårdanden om barn m m. I näringslivet (och för all del ofta också i det privata) kan det röra sig om anställningsavtal, köpeavtal, hyresavtal och samarbetsavtal m m – det finns mängder av företeelser och situationer som rymmer intressemotsättningar, och därmed en potential till oenighet, mellan de involverade. Denna risk för att det längre fram eventuellt skall uppkomma kontroverser gör man därför bäst i att ”neutralisera” genom att befästa en ingången överenskommelse på ett för alla inblandade klart och tydligt sätt. Man dokumenterar det man har kommit överens om genom att skriva ett kontrakt.

Tvister kan uppkomma av en mängd olika orsaker. En inte alls ovanlig anledning är att parterna har missförstått varandra. En annan är att någon av parterna har glömt bort (delar av) vad man kom överens om. Ibland visar det sig att man, när man kom överens, förbisåg att reglera vad som skulle gälla i något avseende som senare visar sig vara väsentligt för åtminstone en av parterna. I vissa fall kan man till och med få intrycket att en av parterna inte längre har för avsikt att uppfylla sin del av den överenskommelse som man en gång ingick på grund av att vederbörande har ångrat sig. Kanske har han (eller hon) plötsligt kommit till insikt om att avtalet inte alls är så förmånligt för honom som han först trodde. En sådan part kan därför komma att förneka att ett avtal överhuvudtaget har ingåtts, eller i vart fall att avtalet har det innehåll som Du och jag hävdar. Har man emellertid skrivit ner vad man var överens om när avtalet ingicks så uppnår man fördelen av att man aldrig behöver bli oense om att man en gång i tiden faktiskt var överens. Att sätta sig och skriva ner en överenskommelse tvingar en dessutom till att klä det man har kommit överens om i ord, vilket ofta underlättar för båda parter att se klarare och tänka till om vad som gäller. Om en avtalspart verkligen är angelägen om att träta, så kan man visserligen ibland tvista även om ett skriftligt avtal – inget är omöjligt i denna värld. I allmänhet så gör dock blotta existensen av ett sådant avtal att utrymmet för att ”bråka” blir betydligt mindre, och att risken för att den som börjar bråka därmed skall misslyckas med sina avsikter blir större.

Vad som ibland kan förvåna oss som arbetar professionellt med denna typ av frågor är faktiskt att det inte händer ännu oftare att parter förnekar muntliga avtal, och att inte ännu fler tvister om ingångna avtals innehåll uppkommer, eftersom vi kan se att det fortfarande är mycket vanligt med muntliga överenskommelser även rörande viktiga och värdefulla affärstransaktioner och mellanhavanden.

Vad kan man då göra om man skulle råka i tvist rörande ett muntligt avtal? Är det helt kört om man inte har motpartens underskrift på ett kontrakt? Nja; det beror allt på vad tvisten handlar om. I många fall så kan det finnas andra sätt att bevisa att ett avtal har ingåtts än att visa upp ett av båda parter undertecknat avtal. I svensk rätt tillämpas principen om fri bevisprövning, vilket betyder att allt som har relevans för saken kan åberopas som bevisning. En viktig faktor kan vara om parterna har hunnit börja tillämpa avtalet, dvs om man har påbörjat utväxlingen av avtalsprestationerna. Om en arbetsgivare förnekar att en viss person har varit anställd, så kan det ibland räcka att visa på att arbetsgivaren har betalat ut lön till arbetstagaren för att spräcka den invändningen. Om en kund förnekar att han har fått en leverans, så kan en av mottagaren undertecknad följesedel göra underverk – såvida man inte rent av fysiskt kan belägga att det levererade finns hos motparten. Om tvisten handlar om oenighet om ett muntligt avtals innehåll, så kan även vittnesbevisning vara användbar. Om det t ex finns fler personer som var närvarande när avtalet ingicks, så kan deras uppgifter vara avgörande i en eventuell rättstvist. Man kan även forska efter olika slag av indirekt bevisning. Ett i många fall användbart bevismedel är korrespondens mellan parterna – finns det brev eller e-mailkorrespondens som har föregått överenskommelsen? Till och med sms-konversationer kan i vissa fall ha ett förklaringsvärde.

Om Du kommer till mig med en avtalstvist så kommer min första fråga till Dig att vara: Finns det något skriftligt underlag? Dokumentation som visar vad som har hänt? Anledningen till detta är självfallet att det som är skrivet oftast är beständigt. Och domstolar ÄLSKAR skriftlig bevisning! Ett muntligt uttalande är i de flesta fall borta när talaren väl har stängt munnen, men har någon skickat ett brev eller ett e-mail, så är det svårt att i efterhand ändra dess innehåll eller än mindre förneka dess existens. Skriftlig bevisning brukar därför anses ha ett högt bevisvärde. (Och – handen på hjärtat: Du betalar väl aldrig något kontant utan att se till så Du får ett KVITTO? Den som någon gång har tvingats betala samma skuld två gånger gör troligtvis aldrig om misstaget att betala något utan att få ett kvitto!).

Det råd som jag brukar ge till mina klienter är att alltid spara det skriftliga underlag som kan ha utväxlats om en ingången affärsöverenskommelse. Och då menar jag allt! Och om Du trots allt ingår avtalet per telefon eller genom ett handslag, så se till att själv skapa ett skriftligt underlag om den ingångna överenskommelsen! Detta kan Du göra t ex genom att omedelbart efter samtalet konfirmera avtalet genom att skicka ett e-mail där Du bekräftar att Ni har ingått en överenskommelse, och dess huvudsakliga innehåll. Typexemplet är e-mailet där Du skriver: ”Hej Pelle! Tack för Din telefonbeställning för en stund sedan. Vill bara bekräfta vår muntliga överenskommelse om att vi på torsdag senast kl 08:00 skall leverera 150 m³ grus av kvaliteten XYZ till Er anläggning på QR-gatan, för en kostnad om WWW kronor/m³”. Detta e-meddelande skickar Du självklart till Pelle med både mottagnings- och läs-kvittens! Och om Pelle i den efterföljande rättegången skulle förneka att något sådant avtal har ingåtts, så kan Du vara förvissad om att han kommer att få ganska så svårt att förklara varför han inte reagerade på Ditt e-mail och uppmärksammade Dig på att Du måste ha missförstått honom. (Särskilt om Du dessutom kan visa att Du har levererat gruset, och att Pelle har tagit emot leveransen utan att protestera, och sedan även har använt det i sin verksamhet).

Erfarenheten visar att det som oftast ger upphov till tvister inte är (enbart) själva juridiken. Som Ni förstår av det jag skriver här ovan så brukar det istället vara oenighet om vad som egentligen har hänt eller blivit sagt. Och då brukar parterna (och deras jurister) vara överens om att om händelseförloppet har varit det som parten A påstår, så skall A vinna processen, och om det har gått till så som B påstår, så skall denne vinna. Det centrala blir då inte juridiken, utan bevisningen om vad det var som hände. Därför blir dagens mantra från mig: DOKUMENTERA MERA!

VISSTE DU DETTA OM REGRESSRÄTT?

En bland lekmän (och faktiskt även vissa jurister!) ganska så vanlig missuppfattning rörande betalningar är föreställningen att, om en person betalar en annan persons skuld, så har den som har betalat rätt att därefter kräva ersättning av den vars skuld han har betalt. Men så är det inte! Om exempelvis jag är skyldig personen X pengar, och Du av någon anledning betalar vederbörandes fordran mot mig, så kan Du inte därefter med någon form av rättsligt anspråk vända Dig till mig och begära att jag ersätter Dig för Ditt utlägg, trots att detta har varit till nytta för mig. Fordringen övergår nämligen inte per automatik till Dig bara för att Du har betalat fordringsägaren (borgenären!), utan effekten av Din betalning blir enbart att fordringen regleras – den ”utsläcks”, som man ibland säger i rättsliga sammanhang. I och med att en fordran betalas, så upphör den nämligen att existera. Jag kan hålla med den som till äventyrs skulle påpeka det moraliskt förkastliga i om jag inte därefter skulle kompensera Dig för den ekonomiska börda som Du, i och med att Du betalade X, övertog från mig, men något rättsligt stöd för ett sådant återkrav finns inte i den situation som beskrivits här. (Märk väl: ” …i den situation som beskrivits här”!).

Det är här som begreppet ”regressrätt” kommer in i bilden. Och vad är då det, kanske den undrande läsaren frågar sig? Jo, det är den rätt som en person som har blivit tvingad att betala något för en annan persons räkning kan ha att av denne kräva ersättning för det utbetalade beloppet. Tvingad att betala någon annans skuld, det kan man bli antingen på grund av lag, dvs i de fall när det finns en lagregel som anger att det föreligger en betalningsskyldighet för en annan persons skuld i en viss situation, eller på grund av avtal, dvs att man har åtagit sig att, i en viss i avtalet angiven situation, betala det som någon annan är skyldig. Man skulle kunna säga att regressrätt är detsamma som en rätt att kräva tillbaka det som man har lagt ut för någon annans räkning.

Ett exempel på det förstnämnda, dvs lagstadgat solidariskt betalningsansvar, är det  s k företrädaransvaret, som regleras i 59 kap 12-21 §§ Skattebetalningslagen (2011:1244), och som går ut på att en företrädare för en juridisk person, som inte har sett till att den juridiska personen har gjort skatteavdrag med rätt belopp, under vissa förutsättningar är skyldig att betala det belopp som den juridiska personen har gjorts ansvarig för, tillsammans med denna. Det utmärkande för solidariskt ansvar är att båda (eller alla, om företrädarna är fler än två) de ansvariga kan krävas på full betalning.

Ett annat exempel på lagstadgat solidariskt ansvar är om flera personer tillsammans vållar en skada. De kan då bli solidariskt ansvariga för att ersätta den skadelidande, t ex enligt bestämmelsen i 6 kap 4§ Skadeståndslagen (1972:207).

Effekten av att ett betalningsansvar är solidariskt är att den som har rätt till betalning kan kräva vilken som helst av de betalningsansvariga, vilket är en stor fördel för den betalningsberättigade om någon av de betalningsansvariga skulle visa sig sakna förmåga att betala det de är skyldiga. Om den ene betalningsskyldige saknar medel till betalning men den andre har (tillräckligt med) pengar, kan fordringsägaren kräva ut hela beloppet av den som har möjlighet att betala. Den som då har betalat mer än sin andel har då regressrätt mot den andre, dvs den som har betalat mest har då rätt att kräva ut den överskjutande delen av beloppet av den andre, resp de andra.

Ett exempel på avtalat solidariskt betalningsansvar är om två personer gemensamt tar ett lån, i vilket fall den av dem som betalar något på lånet (vare sig det är ränta eller amortering) får regressrätt mot den andre motsvarande dennes andel i ansvaret. I de flesta fall delar man på ansvaret enligt det s k huvudtalet, dvs efter hur många personer som är solidariskt ansvariga. Betalarens regressrätt syftar till att efter en betalning utjämna bördan av betalningsansvaret mellan de ansvariga. Är det två låntagare, så ansvarar vanligtvis var och en av dem inbördes (dvs sins emellan) för 50 % av lånet, och är de tre så ansvarar de för var sin tredjedel etc).

Ett annat exempel på en avtalsrelation som medför regressrätt är när en person går i solidarisk borgen för en annans förpliktelse att betala något. Om borgensmannen då tvingas att infria en del av eller hela sitt åtagande, så har vederbörande en regressrätt mot den ursprunglige gäldenären, dvs den ursprungligt betalningsskyldige, med så mycket som han har tvingats att utge på grund av åtagandet.

Vilken lärdom kan man då som lekman (och, som sagt, även jurist ibland) dra av detta?

Jo, att om Du någon gång skulle drabbas av en obetvinglig lust att se till så en viss fordringsägare får betalt, men inte har lust att vara den som i slutändan får stå med kostnaden, så ska Du, i stället för att bara betala skulden rakt av, se till att borgenärens fordran överlåts till Dig, dvs Du ska förvärva (oftast köpa) fordringen från borgenären. Om dennes fordran är 100 kronor, så borde Du kunna köpa hans fordran av honom för en hundring. Utifrån betraktat så ser denna transaktion ut exakt som om Du bara hade betalat fordringen rakt av (Du för över 100 kronor till vederbörande), men rättsligt så innebär den att Du har blivit fordringsägare i den ursprunglige fordringsägarens ställe, och därmed har rätt att kräva den ursprungligen betalningsskyldige på betalning.

Sist men inte minst: Lade Du märke till distinktionen mellan begreppen ”borgenären” och ”borgensmannen”? Om inte, så läs gärna igenom texten en gång till!