Myndigheternas utredningsansvar- officialprincipen.

Justice is open to all- just like the Ritz

Varför kan man få avslag på en ansökan om en förmån hos en myndighet trots att man borde ha rätt till den? En anledning kan vara att det inte har framkommit tillräckliga bevis för att ett förhållande är på ett visst sätt, och orsaken till detta kan i sin tur bero på att myndigheten inte har iakttagit sin så kallade utredningsplikt. Myndigheternas utredningsplikt kallas med ett annat ord för officialprincpen.

Om den enskilde får avslag på en ansökan om en social förmån hos t.ex. kommunen så finns det möjlighet att överklaga beslutet hos förvaltningsrätten. Meningen är att den enskilde ska kunna överklaga själv, utan att anlita ett juridiskt biträde. Anledningen till detta är att kommunen har ett utredningsansvar och att ärendet därför ska vara tillräckligt utrett innan beslut tas. När det därefter kommer till förvaltningsrätten så åligger det även domstolen att iaktta sitt utredningsansvar och genom frågor och påpekanden hjälpa den enskilde på vägen. Men det finns grus i maskineriet. Utredningsansvaret iakttas inte alltid och avsaknaden av denna väsentliga byggsten jämte avsaknaden av en verklig möjlighet att beviljas Allmän rättshjälp[1] riskerar att skapa ett stort hål i den enskildes möjlighet att söka sin rätt genom en rättvis rättegång.[2]

Frågan är uppmärksammad sedan flera år tillbaka och det finns mycket skrivet omkring detta. Men är det då inte dags att göra något snart? Ska verkligen endast de individer som själva har, eller har föräldrar som har, tillräckligt goda inkomster för att anlita juridiskt biträde få tillgång till nämnda förmåner? Hur rimmar detta förhållande t.ex. med vår grundlagsstadgade princip om allas likhet inför lagen[3]? Hur rimmar det med vår självbild som en välfärdsstat?

Min avsikt är givetvis inte att du här ska färdas utan skor genom en stekhet torr juridisk stenöken, utan så mycket som en enda skugga av praktisk nytta i sikte. Mitt mål är dels ge ett litet praktiskt redskap till nytta först och främst för dig som ansöker om en förmån hos en socialnämnd, men även att medvetandegöra detta problem hos alla som söker en förmån hos en myndighet. Det kan vara svårt att få rätt; särskilt utan ett juridiskt ombud.

Lagrum

Regeringsformens 1 kap 9 § om allas likhet inför lagen innebär att den utredande myndigheten ska iaktta objektivitet och inte bara utreda frågor till fördel för det allmänna utan även till fördel för den enskilde.

I Förvaltningslagens 23 § (FL[4]) står det att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Om det behövs så ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten kompletterar framställningen, och den enskilde ska medverka genom att ge in det han kan till stöd för sin ansökan. Viktigt är att notera att den enskilde inte behöver att ge in en utredning som är orimligt kostsam eller förutsätter en orimlig arbetsbörda. I annat fall får en myndighet förelägga den enskilde att avhjälpa en brist, men ska då upplysa den enskilde om att om det som behövs för att myndigheten ska ta beslut inte inkommer, så kan myndigheten inte ta ett beslut i frågan utan får då avvisa ansökan utan att kunna fatta beslut.

Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis att det i första hand är myndigheten som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ett ärende är sådant att det leder till ett materiellt riktigt beslut[5]. Myndigheten kan inom rimlighetens gränser förelägga den enskilde att ge in ett visst underlag. Inkommer då inte denne med det efterfrågade underlaget, återgår utredningsansvaret på myndigheten, och myndigheten får då avgöra om ansökan är tillräckligt utredd för att den ska kunna ta ett rättssäkert beslut. Vilken omfattning av utredningsåtgärder som kan krävas av en myndighet framgår inte av lagtexten, men det kan sägas att utredningsansvaret varierar utifrån vad det är som den enskilde önskar uppnå.

Bestämmelsen om förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar finns i förvaltningsprocesslagen (FPL[6]). Den säger att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden ska rätten vidare verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sin framställning. Mer än så får vi inte veta av lagen. Vad vi vet är att det genom praxis är fastställt att domstolens utredningsplikt som utgångspunkt är större när parterna inte är jämbördiga. Gott så. Samtidigt finns det ändå en risk för att domstolarna är försiktiga när det kommer till deras utredningsplikt eftersom de inte kan riskera att framstå som om de inte är opartiska, genom att ta allt för stor hänsyn till den svagare parten i ett mål.

Vad händer då, om en myndighet inte iakttar sitt utredningsansvar?

Någon direkt sanktion drabbas myndigheten inte av, vilket enligt min mening, är beklagligt, i vart fall när det kommer till uppenbara förbiseenden från myndigheternas sida. Om våra svagaste i samhället, så som exempelvis vissa funktionshindrade, inte kan komma i åtnjutande av sina sociala rättigheter genom att en myndighet inte iakttar sina utredningsskyldigheter, så borde den enskilde kunna komma i åtnjutande av ett annat skydd, nämligen ekonomiskt stöd för att anlita ett juridiskt biträde. Men möjligheterna till att få ett sådant skydd är mycket begränsade i dag. Rättshjälpslagen[7] (RhjL)) ska vara en social skyddslagstiftning och har till uppgift att ersätta kostnader för juridiskt biträde för den som inte själv har råd att föra en tvist. RhjL skyddar dock som huvudregel inte några av de individer som i förvaltningsrättsliga ärenden kan sägas behöva stödet som mest. Jag säger inte att det inte går att få Allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden, men kriterierna för att få rättshjälp i dessa mål är så strama att de sällan går att tillämpa, och kriterierna motsvaras inte alls av vad som gäller för tvistemål.

Vad göra då?

Nu har man, som sagt, under många år diskuterat att tillåta Allmän rättshjälp även i dessa frågor men ingenting har hänt; av kostnadsskäl förstås. Vad man skulle kunna göra är att i varje fall införa ekonomiska incitament för myndigheterna att leva upp till sitt utredningsansvar. Med ekonomiska incitament menar jag att det inte ska kunna löna sig för en myndighet att spara pengar på att ge snabba avslag och hoppas på att ärendet inte överklagas. En väg för att uppnå detta är att utöka rätten till skadestånd för fel i myndighetsutövning enligt skadeståndslagen[8]. En annan är att införa en bestämmelse om att myndigheten under vissa förutsättningar ska stå för samtliga rättegångskostnaderna. Man kan tänka sig att detta skulle kunna ske bl.a. om den enskilde vinner framgång i förvaltningsrätten. Det skulle givetvis inte åtgärda problemet fullt ut, och särskilt inte för dem som drabbas hårdast. Den ekonomiskt svagaste parten skulle med all sannolikhet alltjämt inte våga överklaga ett myndighetsbeslut av rädsla för att drabbas av de ekonomiska konsekvenserna vid en förlust i målet.  Men å andra sidan så kanske risken för att drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser skulle kunna påverka myndigheterna och få dem att iaktta sitt utredningsansvar i större utsträckning än vad som sker i dag, något som förhoppningsvis även i det långa loppet skulle komma våra mest utsatta i samhället till godo. Med dessa förslag hade vi kanske även röjt vägen för att lagstiftaren skulle våga låta våra svagaste i samhället få ta del av Allmän rättshjälp i en tvist med en myndighet.

Om du har några frågor rörande detta inlägg är du välkommen att höra av dig till oss via info(at) limhamnsjuristen.se .

 

[1] Som Du kan läsa mer om här:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/

[2] Här kommer även principerna om ”access to justice” och ”rätten till en rättvis rättegång” in

[3] ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.”

[4] Förvaltningslagen 2017:900

[5] SFS 2017:900: Förvaltningslag (2017:900) 23 § | Karnov Group (nj.se) not 95

[6][6] Lag 1971:291, 1 kap 8 §

[7] Lag 1996:1619

[8] Lag 1927:2073 kap 2 §

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

Kan mitt inlägg på facebook vara straffbart?

Vi är många som dagligen är ute på sociala medier, kommenterar och engagerar oss, vilket är bra. Men det är viktigt att vara eftertänksam innan man skriver, speciellt om man är upprörd eller arg över något är det viktigt att man, innan man trycker på sänd eller publicera går ifrån och funderar över det man tänkt skriva. Kan det jag tänker skicka kanske till och med vara straffbart?

HETS MOT FOLKGRUPP?

Högsta domstolen kom med ett avgörande (B 5887-19, ”kommentaren i facebookgruppen”)  den 21 december 2020 som är värt att närmare begrunda.
Bakgrunden är att en man (DLH) blev upprörd över ett inlägg om en person som förmodades ha begått ett hedersrelaterat brott och i sin upprördhet skrev DLH en kommentar i facebookgruppen politikfakta. Kommentaren löd ”äckliga muslimjävel”.

Han blev anmäld och åklagaren menade att han gjort sig skyldig till för hets mot folkgrupp vilket tingsrätten inte höll med om. De menade att kommentaren enbart riktade sig mot den specifika person som artikeln handlade om och inte mot någon folkgrupp (muslimer) i allmänhet. Tingsrättens dom överklagades och hovrätten gjorde en helt annan bedömning, och dömde personen för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och 40 dagsböter.
HD valde att ta upp målet till prövning och målet har nu blivit ett prejudikat – således fungerar det från och med nu som vägledning för övriga domstolar i liknande mål.

 

HÖGSTA DOMSTOLEN RESONERAR

Den fråga domstolen kom att formulera som den kritiska frågan är huruvida ett meddelande med nedsättande innehåll som formulerats som om det är riktat mot en enskild person, även kan uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer, och därmed föranleda ansvar för hets mot folkgrupp.
Därefter går man in på den rättsliga regleringen med hänvisning till brottsbalken kap 16 § 8 § I detta fall i dess lydelse före 1 januari 2019.
Domstolen går vidare med att definiera uttrycket missaktning samt vad som uttrycks i förarbetena. De konstaterar vidare att straffbestämmelsen innebär en inskränkning av yttrandefriheten och därför ska tolkas restriktivt. Med det sagt fastslår man att en bedömning, av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp, ska ske utifrån sammanhang och motiv för gärningen.

Något förvånande menar domstolen att meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap som det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Man menar att centralt för prövningen är hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet. Viktigt är dock hur meddelandet spritts. För att straffansvar ska uppkomma måste det ha spridits utanför den helt privata sfären. Domstolen konstaterar dock att det inte behöver spridas till allmänheten för att leda till straffansvar, det räcker att det sker i ett begränsat sällskap t.ex. inom en organisation, men det måste ha nått ut fler än till ett fåtal personer.Precis som tingsrätten kom fram till så påpekas att lagen gäller gärningar riktade mot särskilda grupper som kollektiv. HD menar dock att detta inte utesluter att omständigheterna i ett visst fall kan vara sådana att ett hot eller förtal avseende en eller flera enskilda personer också kan ses som ett meddelande om en folkgrupp.

VAD KOM DÅ HÖGSTA DOMSTOLEN FRAM TILL?

Man konstaterade att det var klarlagt att inlägget ”äckliga muslimjävel” skrivits som ett inlägg i facebookgruppen politikfakta, att det delades 390 gånger, fick ca 1 300 reaktioner och 160 kommentarer.
Inlägget handlade om en person med utländsk härkomst och DLH hävdade att inlägget var riktat mot just denne person. Högsta domstolen menade dock att inlägget var direkt kopplat till den personens förmodade religiösa övertygelse som muslim och därmed ansågs det att kommentaren förmedlade ett nedsättande budskap att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Vidare menade man att kommentaren även i övrigt gav ett tveklöst uttryck för missaktning för gruppen muslimer.
Genom att kommentaren publicerades på Internet fanns en risk för okontrollerbar spridning i en obestämbar krets av personer. Enligt domstolen saknar det betydelse hur många det var som faktiskt tog del av kommentaren.
Domstolen menar att det är utrett att missaktning uttryckts och att det funnits uppsåt till gärningen varför DLH skulle dömas för gärningen.

HD VAR INTE ENIG

Domen har mest troligt föregåtts av många diskussioner och tolkningar av lagtexten och definitionerna. Det fanns en avvikande mening då justitierådet Dag Mattson var skiljaktig och ogillade åtalet. Han skriver en lång utläggning som grund för sin inställning och slutsats om att kommentaren inte kan anses ha gett ett så klart och tydligt uttryck för missaktning för muslimer att det konstituerar hets mot folkgrupp. Därmed menar han att DLH inte ska fällas till ansvar.
Dock blev han överröstad och domen är nu ett prejudikat.

VAD INNEBÄR DETTA FÖR MIG?
Det innebär, precis som jag skrev inledningsvis, att innan du publicerar ett inlägg, som kan komma att spridas på Internet, ska du tänka över det du skrivit en extra gång. Speciellt om du är upprörd eller arg över något.
Du kan inte hänvisa till yttrandefriheten, då den i vissa fall får inskränkas. Du kan inte heller hänvisa till att uttalandet bara är riktat mot en person, om kommentaren kan tolkas som missaktning mot en hel grupp och inte heller kan du hävda att det inte spridits till allmänheten.
Det är annars detta man tidigare hänvisat till, men nu då Högsta Domstolen konstaterat att man inte behöver vara strikt textkritisk och att man kan tolka texten som om den egentligen har en annan innebörd och syfte än en strikt textkritisk läsning skulle leda till, kan man således dömas för hets mot folkgrupp med en enda ogenomtänkt kommentar på sociala medier.

Så återigen… tänk efter innan du publicerar – det kan vara straffbart!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

Är det tillåtet att fotografera hur som helst?

Är det tillåtet att fotografera hur som helst?

Nu är det sommartider och vi är ut och rör oss mer. Många vill föreviga sina sommarupplevelser i bilder och lägga ut på sociala medier t ex Instagram, Facebook, Snapchat osv. Men hur är det egentligen med att fotografera andra och hos andra? Vad får man och vad får man inte göra?

Brottet man kan göra sig skyldig till är Kränkande fotografering.

Brottet återfinner vi i Brottsbalkens 4 kap 6a §. Så här lyder lagtexten:
Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Till ansvar ska det inte dömas om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Första stycket gäller inte den som med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Lagen har gällt sedan den 1 juli 2013 och börjar nu få några år på nacken, men det kan ändå vara värt att påminna om vad som gäller.

Många tycker att det är obehagligt att bli fotograferade av okända personer, men det är alltså inte otillåtet att fånga andra på bild, så länge det sker på allmän plats, eller inomhus på ett ställe som inte är någons bostad. T ex får man alltså fotografera på en restaurang, ute på gator och torg och på en badplats.

 

Lagen om kränkande fotografering ska man se som ett komplement till 4 kap 6 § brottsbalken som handlar om hemfridsbrott. Lagen är alltså till för att skydda och freda privatlivet framförallt i den egna bostaden.

Om man utan lov går in i någon annans trädgård, gårdsplan eller bostad så gör man sig skyldig till hemfridsbrott. Bestämmelserna om kränkande fotografering gäller emellertid inte fotografering utomhus, t ex i någon annans trädgård. Man får emellertid inte står utanför en bostad och fotografera in genom ett fönster in i en bostad. Däremot kan man stå på trottoaren och fotografera in i en trädgård utan att göra sig skyldig till något brott.

Förutom bostäder får man inte heller smygfotografera någon på en toalett eller i ett omklädningsrum eller liknande (t ex en provhytt, en bastu, ett duschrum).

Fotograferingen ska också ske i hemlighet. Om man t ex tar bilder med sin kamera eller telefon helt öppet på en fest i en privatbostad så gör man sig inte skyldig till kränkande fotografering, under förutsättning att den man fotograferar inte är omedveten om det. Om man således fotograferar en sovande person så gör man sig skyldig till brott.

Man får inte heller filma eller ta bilder av någon via en webbkamera om inte den andre är medveten om detta och/eller har gett sin tillåtelse.

Lagen anger två undantag. Dels får myndighetspersoner i myndighetens verksamhet fotografera var som helst och hur som helst. Dels blir inte fotograferingen otillåten om den anses vara försvarlig. Det kan t ex röra sig om journalistiskt verksamhet där man i olika sammanhang kan behöva fotografera i bostäder för att t ex påvisa missförhållanden av olika slag. Man ska emellertid tänka på att det blir domstolen som avgör om fotograferingen har varit kränkande och det är fotografen som ansvarar för att så inte är fallet, och som står risken för att domstolen kan göra en annan bedömning.

Jag började med att nämna att när man fotograferar så vill man kanske också lägga ut bilderna på sociala medier. Lite om detta har jag tidigare skrivit i en blogg från september 2017 (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/att-sprida-rykten-via-facebook-och-andra-sociala-medier/). Kort kan man säga att foton på privatpersoner som man publicerar på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåtna så länge man inte kränker personen. Att “hänga ut” och skandalisera en privatperson är däremot inte tillåtet.

Låter det krångligt? För att vara på den säkra sidan så kan man ju alltid fråga om det är någon som har något emot att man fotograferar och om man får lägga ut bilderna på sociala medier. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[a]limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark
Advokat

 

Vilka regler är det egentligen som gäller – kan mina mänskliga rättigheter inskränkas?

Tar vi ansvar för att minska spridningen av Covid 19?

Vi lever alla i oroliga och exceptionella tider, med denna Covid-19 pandemi, som drabbat i stort sett hela världen. Detta har medfört att vi i Sverige har fått många rekommendationer att följa för att hjälpa till att hindra smittspridningen.

Man kan ju då inte låta bli att förundras över hur en del människor agerar trots alla varningar och direktiv. För några veckor sedan kunde vi läsa om några tråkiga exempel på ageranden i dagspressen

Bl.a. kunde man läsa om Storforsdemokraten Urban Persson som åkte till Stockholm för att få Corona som en kul grej. Till sin besvikelse smittades han inte, trots att han slickade på rulltrappsräcket.

Samma vecka kunde vi läsa att Helsingborgsungdomarna som ska ta studenten i år via sociala medier uppmanas att delta i den fetaste studentfesten.

”Ingen fucking student ska bli inställd i Helsingborg, låt oss fucka denna staden. Vi ska göra kaos och ha den fetaste studenten Helsingborg har sett!! (…) Helsingborg fucka för oss så låt oss fucka dem!! Vi alla som går i trean förtjänar den fetaste studenten och vi ska ta tag i det själva” står det i meddelandet som man uppmanar varandra att sprida vidare.

Fler artiklar har på samma tema har fortsatt att publiceras efter dessa, men jag tar inte upp fler här, det räcker med att konstatera att alla verkligen inte tar sitt ansvar för att minska spridningen av Covid 19.

Vilka regler gäller för att få inskränka mänskliga rättigheter?

Man måste ställa sig frågan vilka regler är det egentligen som gäller – kan mänskliga rättigheter som att resa till Stockholm eller hålla tidernas studentfest verkligen inskränkas?

För att få en överskådlig bild av rättsläget har Amnesty International förklarat detta väldigt tydligt på sin hemsida.

Det är viktigt att komma ihåg att internationella lagar och bestämmelser om mänskliga rättigheter fortfarande gäller.

Grundprincipen är att alla åtgärder som tas med anledning av smittan ska vara förenliga med internationell människorätt och folkrättsliga principer. Särskilt ska marginaliserade gruppers behov beaktas och människor som löper störst risk skyddas.

Jag kan här flika in att Sveriges ståndpunkt trots allt verkar vara rätt väg att gå, även om vi inte har slutresultatet klart på länge än. Men man har inte gått in och agerat diktatur utan har verkligen övervägt varje inskränkning i relation till de mänskliga rättigheterna. Det är kanske inte självklart för alla hur oerhört sammanvävda varje beslut måste vara med de mänskliga rättigheterna. Men det är så att DINA och MINA rättigheter faktiskt kan och ibland ska/bör inskränkas.

En viktig fråga är också, att vid en pandemi, är tillgången till information av yttersta vikt och Amnesty radar upp ett antal länder som brutit mot denna princip då de försökt tysta såväl, läkare, som forskare och medier. Även tillgången till internet har begränsats i vissa länder.

Jag vill här också, som en parentes, poängtera att vi i Sverige, till skillnad från i princip alla andra länder förutom Finland, inte har ministerstyre vilket innebär att beslut som rör myndigheter måste fattas av regeringen och ofta med riksdagen som stöd, som kollektiv. Därmed kan vi inte helt jämföra oss med t.ex. Danmark och Norges hantering av Coronakrisen.

,,,, RÄTTEN TILL HÄLSA

Rätten till hälsa regleras i olika internationella konventioner och den viktigaste är FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Samtidigt som man måste tänka på att många av de vanligaste åtgärderna för att förhindra smittspridning också berör andra rättigheter som rörelsefriheten och mötesfriheten vilka regleras i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

På sin hemsida skriver Amnesty International följande om rätten till inskränkningar

Förebyggande åtgärder är åtgärder som stater vidtar för att begränsa spridningen av smittan. Även om det kan vara tillåtet att begränsa till exempel rörelsefriheten och mötesfriheten när det finns fara för folkhälsan, måste begränsningarna vara lagligt reglerade, nödvändiga för att uppnå specifika legitima syften, samt stå i överensstämmelse med andra medborgerliga och politiska rättigheter. Det betyder till exempel att begränsningarna inte får vara diskriminerande, att de måste vara proportionerliga och att stater inte får införa mer restriktiva åtgärder än vad som krävs för att uppnå syftet (enligt de så kallade Syrakusa-principerna).

Åtgärder som stater nu inför för smittbegränsning och där dessa principer måste beaktas är till exempel:

  • Karantän
  • Reseförbud och resebegränsningar
  • Begränsning av information, transparens, censur
  • Tillgång till preventiv vård, utrustning, stöd
  • Undantagstillstånd

Vidare beskrivs att drabbade har rätt att få tillgång till och få den vård som de behöver. Det innebär att det måste finnas tillgång till vårdplatser, personal och utrustning. Vår regering har aldrig sagt att många inte kommer att drabbas, den makten finns inte över detta lilla virus som sprids så lätt och ännu lättare när obetänksamma, okunniga eller helt enkelt arrogant nonchalanta människor som denna Urban Persson går fritt i samhället. Ungdomarna kan jag i viss mån förstå och hoppas att de har visa föräldrar som kan förklara situationen för dem. Det är ingen som ”fuckar” med dem, istället är de ”offer” för inskränkta mänskliga rättigheter för att helt enkelt skyddas från att stå utan vård när och om de behöver den. Genom att se till att kurvan planas ut så mycket som möjligt uppfyller man den mänskliga rättigheten att i görligaste mån tillse att tillgång till vård finns.

Hela det offentliga utlåtandet om att inskränka mänskliga rättigheter kan ni läsa på engelska här

Svaret på frågan i titeln till detta inlägg är således att vissa mänskliga rättigheter kan och bör inskränkas och regeringens och folkhälsomyndighetens rekommendationer är sådana att de helt enkelt ska följas! Alltså kan Urban Perssons resa till Stockholm och ungdomarnas studentfirande på helt laglig väg inskränkas. Det är i sammanhanget också värt att poängtera att dessa mänskliga rättigheter inte enbart styrs av internationella konventioner, de följer även av den svenska grundlagen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

Vad innebär de advokatetiska reglerna för dig som klient?

I Sverige är advokatbyråerna i sina verksamheter skyldiga att följa de advokatetiska reglerna, detta innefattar samtliga personer som är anställda på advokatbyrån oavsett om de är advokater eller inte. De advokater som driver advokatbyråerna är ansvariga för att övrig personal som biträdande jurister och administrativ personal följer reglerna. Om detta missköts så kan en advokat i värsta fall uteslutas ur advokatsamfundet.

Kort går reglerna om advokatetik ut på hur en advokatbyrå ska drivas, skötas, och hur advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå ska förhålla sig gentemot klient, motpart/motpartsombud. Reglerna kallas för ”vägledande regler om god advokatsed” och antogs den 29 augusti 2008 och trädde i kraft den 1 januari 2009.

Viktiga principer inom de etiska reglerna som också är grundläggande är att en advokat är oberoende och lojal mot klienten samt att det föreligger tystnadsplikt och en frånvaro av intressekonflikter. De reglerar också när och under vilka förutsättningar en advokat får avbryta ett uppdrag.

 

Regleringar

Reglerna om god advokatsed är även lagreglerade i rättegångsbalkens åttonde kapitel och såväl dessa som de vägledande reglerna om god advokatsed, vilket advokatsamfundet arbetat fram och antagit, är en viktig del av ett demokratiskt samhälle som ska syfta till att upprätthålla en fri och självständig advokatkår.

Hur påverkas du som klient?

Frågan är då vilken innebörd de advokatetiska reglerna har för en klient? Jag skulle vilja säga att det är någon form av garanti och säkerhet för att en advokat verkligen följer de etiska reglerna och därmed inte kan behandla en klient hur som helst. Det innebär dock att även klienten bör följa advokatens eller den biträdande juristens råd för att arbetet ska bli så positivt och effektivt som möjligt för klienten.

Jag skulle även vilja säga att detta kan ha betydelse för dig som klient när du söker efter ett juridiskt ombud. Arbetar denna på advokatbyrå så medföljer denna garanti och säkerhet vilket inte alls är självklart om du vänder dig till en juridisk byrå som alltså inte är en advokatbyrå.

Är du intresserad av att veta mer kring de etiska vägledande reglerna om god advokatsed och vad dessa innebär för dig som klient. Kontakta oss gärna på info@limhamnsjuristen.se eller läs vidare på advokatsamfundets hemsida på www.advokatsamfundet.se.

Bekime Besatari
Bitr. jurist

 

Vad händer med tidigare gåvor när jag dör?

Förskott på arv och det förstärkta laglottsskyddet.

Att dödsfall leder till arvstvister är tyvärr vanligt både i Sverige och utomlands. Svensk arvsrätt är uppbyggd på så sätt att barnen till den avlidne, bröstarvingarna, delar lika på kvarlåtenskapen genom så kallade arvslotter. Detta innebär att två barn får hälften vardera och tre barn en tredjedel vardera om inte annat har förordnats genom testamente. Om en bröstarvinge redan skulle vara avliden träder dennes barn in i dess ställe och delar lika på dennes arvslott.

Laglotten i sin tur är hälften av arvslotten, två barn har därför rätt till en fjärdedel vardera i laglott. Just laglotten är skyddad även om det i testamentet är förordnat om att kvarlåtenskapen ska gå till någon annan. Under vissa förutsättningar är laglotten dessutom skyddad i förhållande till gåvor som givits under livstiden och det här är grunden till många av de arvstvister som uppstår. Jag tänkte därför genom det här inlägget försöka ge en överblick i vad regleringen kring gåvor under livstiden innebär i förhållande till dödsboet och dödsbodelägarna.

Den avlidne kan genom att ge bort delar av sin egendom under livstiden minska värdet av kvarlåtenskapen. Gåvan eller gåvorna minskar då bröstarvingarnas arvslotter, i vissa fall på så sätt att en eller flera av bröstarvingarna får betydligt mindre del av kvarlåtenskapen än övriga. Det finns flera skyddsbestämmelser i Ärvdabalken (SFS 1958:637, nedan förkortad ÄB) på grund av snedfördelningen som kan uppstå och avsaknaden av ett arv som bröstarvingen kan ha förväntat sig.

I första hand finns skyddet gällande förskott på arv som regleras i 6 kap. ÄB. Presumtionen enligt 6 kap. 1 § ÄB är att de gåvor som den avlidne givit till sina bröstarvingar under livstiden anses vara förskott på arv. Gåvan i fråga ska därför enligt huvudregeln avräknas bröstarvingens andel till det värde som gåvan hade vid mottagandet. Den här bestämmelsen innebär alltså att hela värdet återgår och att andelarna beräknas som om gåvan fortfarande ägdes av den avlidne, men med undantag för den värdeuppgång som kan ha skett sedan mottagandet.

När det gäller gåvor som givits till annan än bröstarvinge är presumtionen den motsatta, dessa räknas som huvudregel inte som förskott på arv. Givaren kan dock förordna om att gåvan är ett förskott, exempelvis genom ett gåvobrev, och på det här sättet bryts presumtionen. På samma sätt kan givaren förordna om att gåvan inte ska vara förskott på arv när gåvan ges till en bröstarvinge, vilket innebär att 6 kap. ÄB inte blir tillämpligt.

Den här situationen leder till nästa skyddsbestämmelse, nämligen det förstärka laglottskyddet som regleras i 7 kap. 4 § ÄB. Till den del som gåvan har inkräktat på bröstarvinges laglott ska den fortfarande återgå, även om det inte har rört sig om ett förskott på arv och även om den givits till annan än bröstarvinge.

Det finns dock vissa begränsningar också gällande det förstärkta laglottsskyddet, alla gåvor återgår inte per automatik till dödsboet. Det krävs enligt bestämmelsen att det kan visas att gåvan är att likställa med testamente, antingen genom omständigheterna i övrigt eller genom villkoren för gåvan. Det förstärka laglottsskyddet är till för de gåvor som givits för dödsfalls skull, vilket många gånger kan vara svårt att visa i efterhand.

Skillnaderna mellan bestämmelserna om förskott på arv och det förstärkta laglottsskyddet är flera och skyddsreglerna kan i många fall komplettera varandra.

Förskott på arv innebär att gåvans värde i sin helhet ska återgå till dödsboet medan det förstärkta laglottsskyddet bara tar sikte på den del som inkräktar på värdet av laglotterna. Vidare kan bestämmelserna om förskott på arv tillämpas även i de fall där gåvan inte egentligen har givits för dödsfalls skull medan det förstärkta laglottsskyddet bara kan tillämpas när gåvan är att jämställa med testamente. Ännu en skillnad finns i beräkningen av värdet på gåvan, gåva som ges som förskott på arv avräknas till värdet vid mottagandet medan värdet beräknas vid dödsfallet gällande det förstärkta laglottsskyddet.

I första hand är det ofta bestämmelserna i 6 kap. ÄB som används vid gåvor till bröstarvingar, men när dessa bestämmelser inte är tillämpliga kan fortfarande det förstärka laglottsskyddet vara en möjlighet för de efterlevande bröstarvingarna. Det är svårt för efterlevande att pussla ihop och veta vad den avlidne verkligen hade velat, särskilt när de kan ha uppfattat viljan på olika sätt. Att förordna om kvarlåtenskapen medan man lever genom handlingar såsom gåvobrev och testamente kan därför förenkla oerhört för de efterlevande och förhoppningsvis medföra att någon tvist aldrig uppstår.

Slutligen vill jag kort nämna att flera av grunderna jag tar upp i det här inlägget måste prövas av tingsrätt och då måste talan väckas inom viss tid, vilket är viktigt för efterlevande att känna till i de fall då en tvist ändå uppstår.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Aila Löfberg Nilsson
Bitr.jurist

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

En advokat är en advokat – eller?

Alla försvarsadvokater är advokater, men alla advokater är inte försvarsadvokater. Dock är de alla jurister. Låter det krångligt? Jag kommer nedan att reda ut begreppen för den oinvigde och dessutom besvara frågan många har; är offentliga försvarare försvarsadvokaternas B-lag?

Jurister och advokater
Jurist är ingen skyddad titel och vem som helst får således kalla sig jurist och starta sin egen juridiska byrå. Det finns således inga krav på utbildning eller erfarenhet för att få kalla sig jurist och erbjuda juridisk rådgivning i Sverige.

Till skillnad från jurist är titeln advokat skyddad i lag vilket innebär att endast den som har blivit antagen som ledamot av Sveriges advokatsamfund får kalla sig advokat. För att bli advokat krävs, förutom ungefär fem års universitetsstudier som resulterat i en jur.kand.-/juristexamen, minst tre års erfarenhet av kvalificerat juridiskt arbete. Utöver detta måste en blivande advokat också avlägga såväl en muntlig som en skriftlig examen samt kunna visa att han eller hon är lämplig för yrket.

Den viktigaste skillnaden mellan en jurist och en advokat är emellertid att advokater måste följa advokatsamfundets etiska regler. Av dessa regler följer att en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Advokaten ska vara oberoende och får inte låta sitt handlande påverkas av tankar på egna fördelar eller obehag. Det är denna skyldighet att följa de etiska reglerna som gör att advokater har en särskild ställning i en rättsstat och det är denna särskilda ställning som gör att det i stort sett uteslutande är advokater som arbetar med brottmål. Åtminstone på försvararsidan.

Olika sorters (försvars)advokater
Är en advokat en advokat rätt och slätt, eller finns det olika sorters advokater? Svaret är nej. Och ja.
Advokattiteln är som sagt skyddad och det betyder bl.a. att en advokat helt enkelt är en advokat. Men detta innebär inte att alla advokater arbetar med samma saker eller inom samma rättsområden. Det innebär inte heller att alla advokater arbetar med alla rättsområden. Som jag nämnde ovan är advokater skyldiga att följa de etiska reglerna och i dessa ingår att vara väl insatt i det rättsområde han eller hon väljer att vara verksam inom.

En advokat som företrädesvis arbetar som försvarare i brottmål kallas i vardagligt tal ofta för försvarsadvokat och som sådan kan han eller hon vara antingen offentlig försvarare eller privat försvarare. Skillnaden mellan dessa förklaras i korthet här: https://www.limhamnsjuristen.se/brottmal/.

Det är således inte så att vissa advokater är offentliga försvarare och andra är privata sådana, utan det är helt beroende på hur advokaten får uppdraget. Offentliga försvarare förordnas av tingsrätten; antingen genom att den misstänkte önskar en viss advokat och denne tackar ja till uppdraget eller, om den misstänkte inte har önskemål om en viss advokat, att tingsrätten utgår från sin lista över advokater som anmält till domstolen att de åtar sig uppdrag som offentliga försvarare. En privat försvarare anlitas av den misstänkte själv utan tingsrättens inblandning. När tingsrätten förordnar om offentlig försvarare skapas det ett mål hos domstolen, i vilket klientens namn förekommer. Eftersom tingsrätten inte är inblandad i förordnandet av en privat försvarare kommer inget mål att skapas och klientens uppgifter förekommer inte i domstolens register. Detta gäller under den tid då utredningen av det eventuella brottet pågår. Väljer åklagaren att gå vidare med förundersökningen och väcka åtal, vilket sker i tingsrätten, skapas naturligtvis ett mål hos domstolen med klientens personuppgifter, men läggs förundersökningen ner finns inte klientens uppgifter hos domstolen. En annan anledning att anlita en privat försvarare är att tingsrätten bedömt att den misstänkte inte har behov av en offentlig försvarare för att misstanken inte avser allvarlig brottslighet.

En viktig skillnad mellan en offentlig försvarare och en privat sådan är kostnaden. Något förenklat kan det sägas att en offentlig försvarare skickar sin kostnadsräkning till domstolen och en privat försvarare till klienten, men det finns undantag från denna huvudregel. Detaljerna kring det fördjupar jag mig dock inte i i detta blogginlägg. Dock knyter det an till frågan som ställdes i inledningen, nämligen om en offentlig försvarare är sämre än en privat försvarare – är det så?

En offentlig försvarare får visserligen sitt arvode betalt av domstolen men det betyder inte att den offentliga försvararen har någon lojalitet med domstolen och inte heller med polisen eller åklagaren. Som jag skrev ovan är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot sin klient och inte låta sig påverkas av ovidkommande omständigheter.

Att en advokat står med på tingsrättens lista över advokater som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare innebär inte heller att han eller hon har sämre kunskaper och därför måste hanka sig fram med draghjälp från tingsrätten. Jag skulle säga att det är tvärtom. Genom att regelbundet få förordnanden som offentlig försvarare hänger advokaten med i det senaste på lagstiftnings- och praxisfronten och utvecklar ständigt det juridiska hantverk uppdraget som försvarare faktiskt innebär.

Sist, men inte minst, ska man komma ihåg att en misstänkt har rätt att själv lägga fram önskemål om vem han eller hon vill ha som offentlig försvarare, vilket betyder att man kan få samma försvarsadvokat som om man skulle ha anlitat en advokat privat.

Svaret på frågan är således nej – offentliga försvarare är inte på något sätt försvarsadvokaternas B-lag.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som både offentlig och privat försvarare. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Marie Traunsberger, advokat

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 2

Risk management
Som framgår av mina avslutande rader i föregående avsnitt av detta blogginlägg (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/forlikning-vad-ar-det-och-varfor-skulle-jag-del-1/så kan det vara befogat att fråga sig varför man som part i en rättegång skulle kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta.
Ett sådant, och kanske det viktigaste av dem, är självklart att man på det sättet hanterar risken för att man i slutändan kanske annars skulle ha förlorat målet och tvingats betala alla rättegångskostnaderna. Det är nämligen oerhört sällan som man i förväg kan vara helt säker på vilken av parterna som kommer att vinna tvisten, och vilken som kommer att förlora.
Grundprincipen för fördelningen av kostnadsansvaret för kostnaderna i en rättegång är att den tappande parten (dvs den som förlorar målet) ska stå för inte bara sina egna kostnader, utan även (den vinnande) motpartens. Dessa kostnader kan ofta sammantaget uppgå till större belopp än det man tvistar om, varför frågan om på vilken part som rättegångskostnaderna i slutändan ska hamna ofta är en tung komponent i kärandens överväganden om man ska stämma sin motpart eller inte. Den som blir stämd (=svaranden), har, till skillnad från käranden, inte möjligheten att avstå från att processa, men måste på motsvarande sätt överväga sina möjligheter att hitta en annan lösning på det problem som har urartat till en rättstvist.

Kostnadsfördelning
En nästan undantagslöst tillämpad princip vid förlikningsöverenskommelser är att vardera parten ska stå sina kostnader, vilket betyder att man genom förlikningen visserligen avstår från möjligheten (om man hade vunnit målet) att vältra över sina ombudskostnader på motparten, men samtidigt slipper ifrån risken att (vid en eventuell förlust) behöva stå för båda parternas rättegångskostnader.

Är vi säkra på att vinna?
Den typiska situationen när två parter har börjat förhandla om en eventuell förlikning i en rättegång är att ombuden på ömse sidor (än en gång) gör en noggrann avvägning mellan möjligheterna att vinna målet, och risken för att man kommer att förlora. Detta har visserligen båda ombuden självklart gjort redan tidigare; käranden innan man stämde motparten, och svaranden i vart fall så snart man fått del av stämningsansökningen, men något som är karakteristiskt för rättegångar är att det ofta, efterhand som parterna under förberedelsens gång redovisar sina ståndpunkter och tillgängliga underlag för dessa, klarnar för båda parterna hur man ligger till i processen, och vilka styrkor resp svagheter som föreligger både hos motparten och i den egna ställningen.

Om båda parterna bedömer att man har mycket goda möjligheter att vinna målet, och att risken att man kommer att förlora är liten, så är det osannolikt att de kommer kunna finna en förlikningslösning. Ofta är det nämligen så att kompromissviljan växer i proportion till insikten om hur illa saken egentligen står för parten ifråga, resp minskar ju mera övertygad parten blir om att man ligger bra till för att vinna målet.

Det är vanligtvis i de fall där båda parter tror att de kommer att vinna som domstolen, efter att ha fullgjort sin plikt att ha undersökt förutsättningarna för att få parterna att förlikas, får låta processen gå vidare, och slutligen avgör målet genom att avge en dom. I de fall, däremot, där parternas ombud gör en likartad bedömning av chans och risk, så finns det förutsättningar för att parterna ska kunna finna en för båda parter acceptabel lösning. Om exempelvis båda ombuden bedömer att käranden har en stark ställning, och att svaranden har en däremot svarande svag ställning, så kan man förutsätta att kärandeombudet kommer råda sin klient att vara mycket restriktiv med eftergifter, medan svarandens ombud kommer råda sin klient att hellre acceptera en smärtsamt dyr förlikning, istället för att löpa linan ut och riskera att åka på en total förlust, och därmed en ännu dyrare nota i form av även kärandens rättegångskostnader. Det handlar således om att hantera risken för en förlust på ett konstruktivt sätt.

En fortsatt relation?
I både kommersiella och privaträttsliga förhållanden så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till, och det är den påverkan som en tvist kan få på den (affärsmässiga eller personliga) relationen med motparten. Om parterna framhärdar i att löpa linan ut och låta domstolen avgöra tvisten, så har man en situation där den tappande parten har blivit tvingad att uppfylla eller tåla något som vederbörande absolut inte vill. Visst; det kan finnas parter som är goda förlorare, och som inte låter en förlust påverka relationen med motparten, men ofta kan det istället leda till att relationen kraschar, och att parterna helt bryter alla förbindelser med varandra. Oavsett om det har varit fråga om en personlig relation eller en affärsrelation, så kan detta få mycket kännbara konsekvenser för parterna, och detta bör man också ha i åtanke när frågan om det finns ett intresse att inleda en diskussion om en förlikning dyker upp.

Orkar Du leva i en konflikt?
Vidare så måste det sägas att detta att vara involverad i en rättstvist ofta kan vara en oerhört stor påfrestning; inte bara ekonomiskt, utan också psykiskt. Man måste hålla i minnet att en rättsprocess riskerar att pågå under kanske flera år, och att den inte så sällan medför att de involverade parterna under denna tid mår mycket dåligt. Och det är ofta inte slut ens när tingsrätten har meddelat sin dom, eftersom den som är missnöjd med domslutet i många fall kan överklaga detta, vilket betyder att saken kan pågå i ytterligare något eller några år. Det har hänt mer än en gång att en part som har blivit stämd föredrar att ingå en mindre förmånlig förlikning trots att man kanske har en bra ställning i processen, just för att slippa den tidsåtgång och den emotionella påfrestning som det innebär att leva i en konflikt i kanske flera års tid.

Vem bestämmer om jag ska förlikas eller inte?
Det gör självfallet bara Du – men här måste det till ett nära samarbete mellan juristen och klienten. För att kunna avgöra om det är läge att hålla en hög profil och hålla inne med kompromissviljan, eller tvärtom ligga lågt och bjuda till med lite substantiella eftergifter, bör Du rådfråga sitt juridiska ombud om framför allt dennes prognos rörande utfallet av rättsprocessen.

Vem hade rätt?
En aspekt, slutligen, som man kanske också bör ta med i beräkningen, och som faktiskt kan tala emot att parterna skulle vara villiga att förlikas, är att ingen av dem i fall man förliks kommer att få reda på vem som hade ”rätt”, dvs vem som hade vunnit målet om saken hade gått vidare till dom. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

Barnkonventionen som svensk lag, vad har den för betydelse?

Den 1 januari 2020 övergick barnkonventionen till svensk lag, lagen heter ”Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter”.

Kortfattat ska jag berätta vad den nya lagen kan ha för betydelse.

Att barnkonventionen numera är en svensk lag innebär inte att barn får nya rättigheter utan att svenska myndigheter och domstolar har en skyldighet att sätta barnets rättigheter i första rummet. Detta i sin tur innebär att svenska jurister och advokater får ett större ansvar på sitt bord, för att se till så att myndigheterna och domstolarna verkligen följer lagen. Precis som vilken ny lag som helst så saknas rättspraxis, dvs vägledande avgöranden från domstolarna som ger vägledning kring hur lagtexten ska tolkas. Däremot finns det en del rättsfall från Europadomstolen som kan användas vid tolkning och vägledning.

Det pågår nu en utredning som ska kartlägga hur svensk lag och praxis stämmer överens med barnkonventionen, denna utredning kallas för barnkonventions utredningen och ska vara klar i november år 2020. Efter utredningen så kommer det eventuellt läggas fram förslag av regeringen som kommer att innebära en del lagändringar.

Innan barnkonventionen blev lag i Sverige så var det en konvention som Sverige valde att signera och ratificera redan år 1990, vilket var året innan det antogs av FN:s generalförsamling. Därav har konventionen varit juridiskt bindande men det har visat sig att det inte varit tillräckligt.

Ett tydligt exempel på att det inte har varit tillräckligt tidigare är att vid en normkonflikt så har svenska lagar som exempelvis socialtjänstlagen, föräldrabalken eller lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) haft företräde framför konventionen. Idag kommer det dock att bli annorlunda eftersom barnkonventionen också är lag och därför inte hamnar efter i normhierarkin.

Däremot så kan det fortfarande uppstå en konflikt mellan lagarna och då får man använda sig av allmänna principer som lagtolkningsprinciperna, exempelvis ”lex posterior” eller ”lex specialis”. En kortfattad förklaring av principerna är att nyast lag och speciallag får företrädesrätt. Detta förfarande får tillämpas från fall till fall.

Viktigt att komma ihåg är att i Sverige så väger våra grundlagar alltid tyngre än vanliga lagar vid en lagtolkning. Även EU-rätten har en högre ställning och kommer därför in före de nationella lagarna i Sverige.

Barnkonventionen som lag i Sverige har således inte fått någon företrädesrätt. Företrädesrätt är något som vårt grannland Norge tillämpar, vilket i sin tur innebär att barnkonventionen i Norge har en högre status än andra allmänna lagar.

Sammanfattningsvis så anser jag att det finns indikationer på att barnkonventionen som lag kommer att ha en betydelse då den hamnar högre upp i normhierarkin, vilket i sin tur innebär att olika aktörer som arbetar med barn har en skyldighet att sätta barnens rättigheter i första rummet och se till så att detta efterföljs.

Vill du veta mer eller har frågor kring vad som gäller nu när barnkonventionen är svensk lag så rekommenderar jag nedan följande länkar för vidare information.

https://unicef.se/rapporter-och-publikationer/vad-betyder-det-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag

https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/barn/fragor-och-svar-infor-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag/

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg får du gärna kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari
Bitr.jurist