En advokat är en advokat – eller?

Alla försvarsadvokater är advokater, men alla advokater är inte försvarsadvokater. Dock är de alla jurister. Låter det krångligt? Jag kommer nedan att reda ut begreppen för den oinvigde och dessutom besvara frågan många har; är offentliga försvarare försvarsadvokaternas B-lag?

Jurister och advokater
Jurist är ingen skyddad titel och vem som helst får således kalla sig jurist och starta sin egen juridiska byrå. Det finns således inga krav på utbildning eller erfarenhet för att få kalla sig jurist och erbjuda juridisk rådgivning i Sverige.

Till skillnad från jurist är titeln advokat skyddad i lag vilket innebär att endast den som har blivit antagen som ledamot av Sveriges advokatsamfund får kalla sig advokat. För att bli advokat krävs, förutom ungefär fem års universitetsstudier som resulterat i en jur.kand.-/juristexamen, minst tre års erfarenhet av kvalificerat juridiskt arbete. Utöver detta måste en blivande advokat också avlägga såväl en muntlig som en skriftlig examen samt kunna visa att han eller hon är lämplig för yrket.

Den viktigaste skillnaden mellan en jurist och en advokat är emellertid att advokater måste följa advokatsamfundets etiska regler. Av dessa regler följer att en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Advokaten ska vara oberoende och får inte låta sitt handlande påverkas av tankar på egna fördelar eller obehag. Det är denna skyldighet att följa de etiska reglerna som gör att advokater har en särskild ställning i en rättsstat och det är denna särskilda ställning som gör att det i stort sett uteslutande är advokater som arbetar med brottmål. Åtminstone på försvararsidan.

Olika sorters (försvars)advokater
Är en advokat en advokat rätt och slätt, eller finns det olika sorters advokater? Svaret är nej. Och ja.
Advokattiteln är som sagt skyddad och det betyder bl.a. att en advokat helt enkelt är en advokat. Men detta innebär inte att alla advokater arbetar med samma saker eller inom samma rättsområden. Det innebär inte heller att alla advokater arbetar med alla rättsområden. Som jag nämnde ovan är advokater skyldiga att följa de etiska reglerna och i dessa ingår att vara väl insatt i det rättsområde han eller hon väljer att vara verksam inom.

En advokat som företrädesvis arbetar som försvarare i brottmål kallas i vardagligt tal ofta för försvarsadvokat och som sådan kan han eller hon vara antingen offentlig försvarare eller privat försvarare. Skillnaden mellan dessa förklaras i korthet här: https://www.limhamnsjuristen.se/brottmal/.

Det är således inte så att vissa advokater är offentliga försvarare och andra är privata sådana, utan det är helt beroende på hur advokaten får uppdraget. Offentliga försvarare förordnas av tingsrätten; antingen genom att den misstänkte önskar en viss advokat och denne tackar ja till uppdraget eller, om den misstänkte inte har önskemål om en viss advokat, att tingsrätten utgår från sin lista över advokater som anmält till domstolen att de åtar sig uppdrag som offentliga försvarare. En privat försvarare anlitas av den misstänkte själv utan tingsrättens inblandning. När tingsrätten förordnar om offentlig försvarare skapas det ett mål hos domstolen, i vilket klientens namn förekommer. Eftersom tingsrätten inte är inblandad i förordnandet av en privat försvarare kommer inget mål att skapas och klientens uppgifter förekommer inte i domstolens register. Detta gäller under den tid då utredningen av det eventuella brottet pågår. Väljer åklagaren att gå vidare med förundersökningen och väcka åtal, vilket sker i tingsrätten, skapas naturligtvis ett mål hos domstolen med klientens personuppgifter, men läggs förundersökningen ner finns inte klientens uppgifter hos domstolen. En annan anledning att anlita en privat försvarare är att tingsrätten bedömt att den misstänkte inte har behov av en offentlig försvarare för att misstanken inte avser allvarlig brottslighet.

En viktig skillnad mellan en offentlig försvarare och en privat sådan är kostnaden. Något förenklat kan det sägas att en offentlig försvarare skickar sin kostnadsräkning till domstolen och en privat försvarare till klienten, men det finns undantag från denna huvudregel. Detaljerna kring det fördjupar jag mig dock inte i i detta blogginlägg. Dock knyter det an till frågan som ställdes i inledningen, nämligen om en offentlig försvarare är sämre än en privat försvarare – är det så?

En offentlig försvarare får visserligen sitt arvode betalt av domstolen men det betyder inte att den offentliga försvararen har någon lojalitet med domstolen och inte heller med polisen eller åklagaren. Som jag skrev ovan är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot sin klient och inte låta sig påverkas av ovidkommande omständigheter.

Att en advokat står med på tingsrättens lista över advokater som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare innebär inte heller att han eller hon har sämre kunskaper och därför måste hanka sig fram med draghjälp från tingsrätten. Jag skulle säga att det är tvärtom. Genom att regelbundet få förordnanden som offentlig försvarare hänger advokaten med i det senaste på lagstiftnings- och praxisfronten och utvecklar ständigt det juridiska hantverk uppdraget som försvarare faktiskt innebär.

Sist, men inte minst, ska man komma ihåg att en misstänkt har rätt att själv lägga fram önskemål om vem han eller hon vill ha som offentlig försvarare, vilket betyder att man kan få samma försvarsadvokat som om man skulle ha anlitat en advokat privat.

Svaret på frågan är således nej – offentliga försvarare är inte på något sätt försvarsadvokaternas B-lag.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som både offentlig och privat försvarare. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Marie Traunsberger, advokat

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 2

Risk management
Som framgår av mina avslutande rader i föregående avsnitt av detta blogginlägg (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/forlikning-vad-ar-det-och-varfor-skulle-jag-del-1/så kan det vara befogat att fråga sig varför man som part i en rättegång skulle kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta.
Ett sådant, och kanske det viktigaste av dem, är självklart att man på det sättet hanterar risken för att man i slutändan kanske annars skulle ha förlorat målet och tvingats betala alla rättegångskostnaderna. Det är nämligen oerhört sällan som man i förväg kan vara helt säker på vilken av parterna som kommer att vinna tvisten, och vilken som kommer att förlora.
Grundprincipen för fördelningen av kostnadsansvaret för kostnaderna i en rättegång är att den tappande parten (dvs den som förlorar målet) ska stå för inte bara sina egna kostnader, utan även (den vinnande) motpartens. Dessa kostnader kan ofta sammantaget uppgå till större belopp än det man tvistar om, varför frågan om på vilken part som rättegångskostnaderna i slutändan ska hamna ofta är en tung komponent i kärandens överväganden om man ska stämma sin motpart eller inte. Den som blir stämd (=svaranden), har, till skillnad från käranden, inte möjligheten att avstå från att processa, men måste på motsvarande sätt överväga sina möjligheter att hitta en annan lösning på det problem som har urartat till en rättstvist.

Kostnadsfördelning
En nästan undantagslöst tillämpad princip vid förlikningsöverenskommelser är att vardera parten ska stå sina kostnader, vilket betyder att man genom förlikningen visserligen avstår från möjligheten (om man hade vunnit målet) att vältra över sina ombudskostnader på motparten, men samtidigt slipper ifrån risken att (vid en eventuell förlust) behöva stå för båda parternas rättegångskostnader.

Är vi säkra på att vinna?
Den typiska situationen när två parter har börjat förhandla om en eventuell förlikning i en rättegång är att ombuden på ömse sidor (än en gång) gör en noggrann avvägning mellan möjligheterna att vinna målet, och risken för att man kommer att förlora. Detta har visserligen båda ombuden självklart gjort redan tidigare; käranden innan man stämde motparten, och svaranden i vart fall så snart man fått del av stämningsansökningen, men något som är karakteristiskt för rättegångar är att det ofta, efterhand som parterna under förberedelsens gång redovisar sina ståndpunkter och tillgängliga underlag för dessa, klarnar för båda parterna hur man ligger till i processen, och vilka styrkor resp svagheter som föreligger både hos motparten och i den egna ställningen.

Om båda parterna bedömer att man har mycket goda möjligheter att vinna målet, och att risken att man kommer att förlora är liten, så är det osannolikt att de kommer kunna finna en förlikningslösning. Ofta är det nämligen så att kompromissviljan växer i proportion till insikten om hur illa saken egentligen står för parten ifråga, resp minskar ju mera övertygad parten blir om att man ligger bra till för att vinna målet.

Det är vanligtvis i de fall där båda parter tror att de kommer att vinna som domstolen, efter att ha fullgjort sin plikt att ha undersökt förutsättningarna för att få parterna att förlikas, får låta processen gå vidare, och slutligen avgör målet genom att avge en dom. I de fall, däremot, där parternas ombud gör en likartad bedömning av chans och risk, så finns det förutsättningar för att parterna ska kunna finna en för båda parter acceptabel lösning. Om exempelvis båda ombuden bedömer att käranden har en stark ställning, och att svaranden har en däremot svarande svag ställning, så kan man förutsätta att kärandeombudet kommer råda sin klient att vara mycket restriktiv med eftergifter, medan svarandens ombud kommer råda sin klient att hellre acceptera en smärtsamt dyr förlikning, istället för att löpa linan ut och riskera att åka på en total förlust, och därmed en ännu dyrare nota i form av även kärandens rättegångskostnader. Det handlar således om att hantera risken för en förlust på ett konstruktivt sätt.

En fortsatt relation?
I både kommersiella och privaträttsliga förhållanden så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till, och det är den påverkan som en tvist kan få på den (affärsmässiga eller personliga) relationen med motparten. Om parterna framhärdar i att löpa linan ut och låta domstolen avgöra tvisten, så har man en situation där den tappande parten har blivit tvingad att uppfylla eller tåla något som vederbörande absolut inte vill. Visst; det kan finnas parter som är goda förlorare, och som inte låter en förlust påverka relationen med motparten, men ofta kan det istället leda till att relationen kraschar, och att parterna helt bryter alla förbindelser med varandra. Oavsett om det har varit fråga om en personlig relation eller en affärsrelation, så kan detta få mycket kännbara konsekvenser för parterna, och detta bör man också ha i åtanke när frågan om det finns ett intresse att inleda en diskussion om en förlikning dyker upp.

Orkar Du leva i en konflikt?
Vidare så måste det sägas att detta att vara involverad i en rättstvist ofta kan vara en oerhört stor påfrestning; inte bara ekonomiskt, utan också psykiskt. Man måste hålla i minnet att en rättsprocess riskerar att pågå under kanske flera år, och att den inte så sällan medför att de involverade parterna under denna tid mår mycket dåligt. Och det är ofta inte slut ens när tingsrätten har meddelat sin dom, eftersom den som är missnöjd med domslutet i många fall kan överklaga detta, vilket betyder att saken kan pågå i ytterligare något eller några år. Det har hänt mer än en gång att en part som har blivit stämd föredrar att ingå en mindre förmånlig förlikning trots att man kanske har en bra ställning i processen, just för att slippa den tidsåtgång och den emotionella påfrestning som det innebär att leva i en konflikt i kanske flera års tid.

Vem bestämmer om jag ska förlikas eller inte?
Det gör självfallet bara Du – men här måste det till ett nära samarbete mellan juristen och klienten. För att kunna avgöra om det är läge att hålla en hög profil och hålla inne med kompromissviljan, eller tvärtom ligga lågt och bjuda till med lite substantiella eftergifter, bör Du rådfråga sitt juridiska ombud om framför allt dennes prognos rörande utfallet av rättsprocessen.

Vem hade rätt?
En aspekt, slutligen, som man kanske också bör ta med i beräkningen, och som faktiskt kan tala emot att parterna skulle vara villiga att förlikas, är att ingen av dem i fall man förliks kommer att få reda på vem som hade ”rätt”, dvs vem som hade vunnit målet om saken hade gått vidare till dom. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

Barnkonventionen som svensk lag, vad har den för betydelse?

Den 1 januari 2020 övergick barnkonventionen till svensk lag, lagen heter ”Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter”.

Kortfattat ska jag berätta vad den nya lagen kan ha för betydelse.

Att barnkonventionen numera är en svensk lag innebär inte att barn får nya rättigheter utan att svenska myndigheter och domstolar har en skyldighet att sätta barnets rättigheter i första rummet. Detta i sin tur innebär att svenska jurister och advokater får ett större ansvar på sitt bord, för att se till så att myndigheterna och domstolarna verkligen följer lagen. Precis som vilken ny lag som helst så saknas rättspraxis, dvs vägledande avgöranden från domstolarna som ger vägledning kring hur lagtexten ska tolkas. Däremot finns det en del rättsfall från Europadomstolen som kan användas vid tolkning och vägledning.

Det pågår nu en utredning som ska kartlägga hur svensk lag och praxis stämmer överens med barnkonventionen, denna utredning kallas för barnkonventions utredningen och ska vara klar i november år 2020. Efter utredningen så kommer det eventuellt läggas fram förslag av regeringen som kommer att innebära en del lagändringar.

Innan barnkonventionen blev lag i Sverige så var det en konvention som Sverige valde att signera och ratificera redan år 1990, vilket var året innan det antogs av FN:s generalförsamling. Därav har konventionen varit juridiskt bindande men det har visat sig att det inte varit tillräckligt.

Ett tydligt exempel på att det inte har varit tillräckligt tidigare är att vid en normkonflikt så har svenska lagar som exempelvis socialtjänstlagen, föräldrabalken eller lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) haft företräde framför konventionen. Idag kommer det dock att bli annorlunda eftersom barnkonventionen också är lag och därför inte hamnar efter i normhierarkin.

Däremot så kan det fortfarande uppstå en konflikt mellan lagarna och då får man använda sig av allmänna principer som lagtolkningsprinciperna, exempelvis ”lex posterior” eller ”lex specialis”. En kortfattad förklaring av principerna är att nyast lag och speciallag får företrädesrätt. Detta förfarande får tillämpas från fall till fall.

Viktigt att komma ihåg är att i Sverige så väger våra grundlagar alltid tyngre än vanliga lagar vid en lagtolkning. Även EU-rätten har en högre ställning och kommer därför in före de nationella lagarna i Sverige.

Barnkonventionen som lag i Sverige har således inte fått någon företrädesrätt. Företrädesrätt är något som vårt grannland Norge tillämpar, vilket i sin tur innebär att barnkonventionen i Norge har en högre status än andra allmänna lagar.

Sammanfattningsvis så anser jag att det finns indikationer på att barnkonventionen som lag kommer att ha en betydelse då den hamnar högre upp i normhierarkin, vilket i sin tur innebär att olika aktörer som arbetar med barn har en skyldighet att sätta barnens rättigheter i första rummet och se till så att detta efterföljs.

Vill du veta mer eller har frågor kring vad som gäller nu när barnkonventionen är svensk lag så rekommenderar jag nedan följande länkar för vidare information.

https://unicef.se/rapporter-och-publikationer/vad-betyder-det-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag

https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/barn/fragor-och-svar-infor-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag/

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg får du gärna kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari
Bitr.jurist

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 1

En sak som obönhörligen kommer upp om man råkar hamna i en tvist i domstol, är frågan om förlikning. Vad är då en förlikning, kanske någon frågar sig? Den korta förklaringen är att en förlikning är ett avtal om att avsluta en tvist genom en kompromiss.

Vad innebär en tvist?

Definitionen av en tvist är att en av parterna framställer ett krav mot den andra och att den andra parten bestrider kravet. Ett tvistemål i domstol handlar i de allra flesta fall om att en part har stämt den andra parten med ett krav på en prestation; oftast betalning av ett penningbelopp, som motparten vägrar att betala. Det kan dock även gälla helt andra saker; exempelvis familjerättsliga mål om vårdnad om och umgänge med barn. Att saken hamnat i domstol är ett logiskt steg när en tvist har uppkommit, eftersom det då är i stort sett det enda sättet för den part som framställt anspråket – käranden – att få detta tillgodosett av den andra parten. Det rättegången går ut på är att käranden vill tvinga sin motpart – svaranden – att prestera det som kravet avser (t ex att betala), oavsett att det sker mot dennes vilja.

I de allra flesta fall så har rättegången föregåtts av olika slag av kontakter mellan parterna, såsom exempelvis betalningspåminnelser, reklamation och inkassokrav. Ofta har parterna dessutom haft ytterligare kommunikation och utbyte av uppgifter av olika slag. Kanske har man diskuterat anledningen till svarandens betalningsvägran, och kanske har parterna utövat påtryckningar på varandra för att få den andra parten att släppa på sina krav. I en del fall så har parterna eventuellt även diskuterat vad som skulle behöva göras för att antingen den part som anser sig ha ett krav ska släppa efter på detta, eller att få den betalningsvägrande parten att ändra uppfattning och trots allt betala. Den slutsats som kan dras av det förhållandet av tvisten ändå har hamnat i domstol är att det hela har utvecklats till en situation där den ena parten vidhåller sin föresats att man inte kommer att betala, medan den andra vidhåller att man ska ha betalt. Tvisten är således inte löst, utan fortgår på det strikt formaliserade sätt som anges i rättegångsbalken (”RB”).

En domstol kan aldrig låta bli att döma i ett mål, varför det enda säkra i en sådan situation är att någon av parterna riskerar att få ett domslut emot sig i slutändan, med allt vad detta kan medföra i form av betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader, dröjsmålsräntor m m. Detta vet självfallet båda parter redan innan man involveras i rättegången, och det betyder att ingen av parterna kan vara säker på att vinna målet.

 

Vad händer om ni är oense och hamnar i en tvist? Limhamnsjuristen förklarar närmare i detta blogginlägg.

 

Domstolens skyldighet

Det ”obönhörliga” som jag nämner ovan består i att det i rättegångsbalken, som ju är det regelsystem som både domstolen och parterna har att rätta sig efter i en rättegång, står att det åligger domstolen att ”verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning” (RB 42:17). Detta ska ske under förberedelsestadiet i domstolsprocessen. Oftast kommer saken upp senast under den muntliga förberedelsen, men kan också tas upp innan dess på rättens eller någon av parternas initiativ. Anledningen till att denna bestämmelse finns är naturligtvis att det finns mycket att vinna på om tvisten kan lösas genom en frivillig överenskommelse innan rättegångskostnaderna i vid bemärkelse, dvs dels parternas ombudskostnader och dels rättens kostnader för handläggningen av målet, har stigit till alltför höga nivåer.

En viktig aspekt av förlikningsfrågan är att ingen av parterna måste vare sig ge efter på sin inställning i rättegången eller ens delta i en diskussion om en förlikning om man inte vill. Då talar man bara om för rättens ordförande att man inte är intresserad av någon förlikning, utan att man vill att rätten avgör tvisten genom att döma i målet.

Hur frågan om en eventuell förlikning tas upp om parterna inte har ställt sig helt avvisande till en sådan diskussion varierar betydligt, något beroende på tvistens karaktär, men också på hur den aktuella domaren väljer att agera. Domaren frågar i allmänhet om parterna är intresserade av att diskutera en förlikning, och i så fall om hur man önskar att rätten bidrar till att denna diskussion inleds. Ett vanligt förekommande sätt är att domaren talar med parterna en i taget i enrum, och därvid förmedlar vad parterna har sagt mellan dem. Det som då förmedlas är, i bästa fall, konkreta förlikningsbud mellan parterna. Syftet är att förmå parterna att kompromissa genom att ömsevis ge avkall på sina positioner i rättegången så pass mycket att de ska kunna mötas och enas om en lösning som är acceptabel för båda parter.

Varför skulle jag…?

Och varför skulle man då som part i en rättegång kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta. Dessa kommer jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När ord står mot ord?

De flesta som i någon mån följt samhällsdebatten under de senaste åren har förmodligen stött på diskussionen om bevisning och beviskrav i brottmål i allmänhet och i mål om sexualbrott i synnerhet. Det har bland annat diskuterats om beviskravet rörande de sistnämnda bör sänkas i syfte att få fler sexualförbrytare fällda och av debatten har det framgått att ämnet bevisning och beviskrav förtjänar att belysas i ett blogginlägg.

I blogginlägget You have the right to remain silent, från den 18 januari 2019, skrev jag om att en misstänkt eller åtalad person inte behöver medverka i utredningen. Han eller hon har således rätt att tiga sig igenom såväl polisens utredning som efterföljande domstolsförhandling och behöver inte bevisa sig oskyldig. Istället är det åklagaren som har den fulla bevisbördan vilket betyder att det är åklagaren som ska övertyga domstolen om att personen är skyldig om han eller hon vill ha en fällande dom. Men vad krävs för att domstolen ska anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda? Räcker det att den ena parten är lite mer trovärdig än den andra om ord står mot ord eller krävs det något mer?

Om oss på Limhamnsjuristen

I kapitel 35, § 1 i Rättegångsbalken står det att ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Vad som menas med ”bevisat” framgår inte av lagtexten, utan har arbetats fram i domstolarnas sätt att bedöma saken. Högsta domstolen, som har sista ordet i sådana frågor, har slagit fast att ”bevisat” betyder ställt utom rimligt tvivel. Det ska således vara ställt utom rimligt tvivel att ett händelseförlopp gått till som åklagaren påstår eller att en viss omständighet är just så som åklagaren påstår eller att den åtalade är rätt gärningsman.

Det handlar inte om att rätten ska veta att det ligger till på ett visst sätt – då hade i princip ingen kunnat fällas till ansvar för brott. Inte heller handlar det om vad rätten tror, vilket vore en katastrof ur rättssäkerhetsperspektiv. Istället handlar det om att rätten, vid en objektiv bedömning, ska kunna praktiskt taget utesluta att det gått till på något annat sätt än så som åklagaren säger, det vill säga att alla andra rimliga händelseförlopp ska vara uteslutna. I förlängningen betyder det att det ska verka uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet. Det kan verka som ett mycket högt ställt beviskrav. Ja, det är det och det måste det vara! Det vore orimligt om det räckte att en person pekade ut en annan person och mot dennes nekande hävdade att denne begått ett brott, exempelvis en stöld. Att ett sådant påstående inte räcker för en fällande dom är förmodligen de flesta överens om är rimligt och tämligen okontroversiellt.

Men vad gäller om brottet som den utpekade personen anklagas för inte är stöld, utan våldtäkt; räcker brottsoffrets utpekande och uppgivna version av händelseförloppet då? Nej, det gör det inte. Borde det räcka? Även på denna fråga är svaret nej. Precis som i alla typer av brottmål är det åklagaren som har den fulla bevisbördan och som därmed måste kunna övertyga domstolen om att det är uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet och detta låter sig knappast göras genom att två muntliga utsagor som är oförenliga vägs mot varandra. Istället krävs teknisk bevisning eller någon form av stödbevisning men dessa saker är ämnen för ett senare blogginlägg så håll utkik efter det här i bloggen.

Jag hoppas att jag i och med detta inlägg lyckats reda ut begreppen för dig som bloggläsare. Om du har anledning att fundera närmare på dessa saker hoppas jag att du har en bra försvarsadvokat vid din sida. Om det är en sådan du behöver är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Vad gäller för din hyresrätt?

I tidigare inlägg har jag skrivit om vad det innebär att äga en bostadsrätt och eftersom det är minst lika viktigt att känna till vad det innebär att bo i en hyresrätt ska jag göra ett par nedslag i hyreslagen och försöka ge en sammanfattning av de rättigheter och skyldigheter du har som hyresgäst i förhållande till din hyresvärd.

I grunden är hyresavtalet mellan dig och hyresvärden säkerheten för dig som hyresgäst. Både ett muntligt och ett skriftligt hyresavtal är rättsligt bindande, men det är betydligt svårare att bevisa att ett muntligt avtal har ingåtts än ett skriftligt. Du som hyresgäst har rätt att begära ett skriftligt hyresavtal och det har även hyresvärden.

Hyresvärden måste, utöver avtalet, förhålla sig till ”hyreslagen” som hittas i 12 kap. jordabalken (SFS 1970:994). Hyreslagen är till stora delar tvingande och är ett skydd för dig som hyresgäst. När du hyr en bostadsrätt av någon i andra hand är istället ”privatuthyrningslagen”, lag om uthyrning av egen bostad (SFS 2012:978), gällande sedan den 1 februari 2013. Även den här lagen är ett skydd för dig som hyresgäst.

En vanlig orsak till tvister är storleken på hyran och vad som är eller inte är en ”skälig” hyra. Utgångspunkten är att hyresvärden fritt sätter storleken på hyran, men med detta följer flera undantag och även tvingande bestämmelser i och med hyreslagen. Huvudregeln enligt hyreslagen är att hyran ska vara skälig, vilket framgår av 12 kap. 55 § jordabalken. För att bestämma vad en skälig hyra är utgår man dels från lägenhetens bruksvärde och dels från en jämförelse med andra likvärdiga lägenheter. Många gånger har hyresvärden redan förbundit sig till en förhandlingsordning och då förhandlas hyrorna fram tillsammans med en hyresgästförening. Om hyresvärden inte har förbundit sig till en förhandlingsordning kan denne sätta hyran på egen hand, men om du som hyresgäst tycker att hyran är för hög kan du fortfarande få detta prövat av hyresnämnden.

Ett hyresavtal gäller på obestämd tid om inte du och hyresvärden avtalar om något annat, det måste alltså framgå av hyresavtalet om det ska gälla för viss tid. När hyresrätten gäller på obestämd tid brukar avtalet istället innehålla en reglering kring uppsägning. Som hyresgäst har du alltid rätt till en uppsägningstid om tre månader. Hyreslagen är här tvingande och det innebär att även om det i avtalet står en kortare uppsägningstid så har du rätt till tre månader. Du och hyresvärden kan däremot fritt avtala om en längre uppsägningstid. Om du istället hyr en lokal är uppsägningstiden nio månader och tvingande på samma sätt enligt lagen.

Det finns omständigheter som ger hyresvärden rätt att säga upp avtalet i förtid, även om ni inte har avtalat om en bestämd tid för hyresförhållandet. Dessa omständigheter följer av 12 kap. 42 § jordabalken och är bl.a. om du inte betalar hyran i tid, vanvårdar lägenheten, hyr ut den utan tillåtelse eller använder den på ett sätt du inte har tillstånd till. Väldigt förenklat så är hyresrätten förverkad vid bl.a. dessa omständigheter och hyresvärden har då rätt att säga upp hyresavtalet omedelbart. I många fall har du som hyresgäst dock möjlighet till rättelse och du har även rätt att få uppsägningen prövad i domstol.

Du som hyresgäst har som huvudregel besittningsskydd till din hyresrätt när du har bott i lägenheten i minst två år, om ni inte har avtalat bort detta genom hyresavtalet. Besittningsskyddet innebär att du har rätt att få bo kvar i lägenheten. Det finns dock fall när hyresvärden ändå får säga upp hyresavtalet, exempelvis om du har förverkat din rätt enligt ovan, dessa räknas upp i 12 kap. 46 § jordabalken.

Din hyresvärd har vidare ett ansvar för att hålla lägenheten i brukbart skick. Det är därför hyresvärden som ska bekosta och utföra nödvändiga renoveringar av din lägenhet enligt 12 kap. 15 § jordabalken. I vissa fall innebär nödvändiga renoveringar att du har rätt till ersättning för tiden då du inte kan bruka lägenheten. En renovering kan även innebära att hyresvärden vill höja hyran på grund av att bruksvärdet för lägenheten ökar. Hyresvärden måste i sådant fall meddela detta skriftligt. Du kan inom två månader motsätta dig höjningen och då prövar istället hyresnämnden om höjningen är skälig.

Du får som hyresgäst även själv göra vissa renoveringar av lägenheten utan hyresvärdens godkännande. Hyresvärden kan dock ha rätt att kräva ersättning för iordningsställande av lägenheten till ursprungligt skick när du flyttar. Detta blir aktuellt om du har ändrat lägenheten på ett sätt som inte har stöd av 12 kap. 24 a § jordabalken och som sätter ned värdet på lägenheten. Exempel på renoveringsåtgärder som du som huvudregel får utföra är målning, tapetsering, kakelsättning eller byte av golvlister.

Slutligen vill jag kort nämna vad som gäller kring deposition, eftersom detta precis som att sätta en skälig hyra många gånger missbrukas vid andrahandsuthyrning. Deposition är en säkerhet för hyresvärden och består av en summa du och hyresvärden avtalar om genom hyresavtalet. Depositionen är till för att täcka skador på lägenheten som du eventuellt orsakar under hyrestiden, depositionen kan även täcka utebliven hyra. Hyresvärden ska annars betala tillbaka hela summan till dig vid hyrestidens utgång. Det är helt frivilligt att avtala om deposition och det är hyresvärden som måste visa att en skada har uppkommit för att ha rätt att behålla depositionen. För din del kan det därför vara klokt att dokumentera skador som redan fanns när du flyttade in i lägenheten.

Ovanstående är av förklarliga skäl en väldig förenkling av gällande rätt, men jag hoppas att det kan vara en ingång till dig som hyresgäst för att få lite koll på de rättigheter och skyldigheter du har. Hyresnämnden har på sin hemsida: http://www.hyresnamnden.se/, väldigt bra information och om du vill läsa direkt lagtext finns även den gratis exempelvis på riksdagens hemsida: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Aila Löfberg Nilsson, bitr jurist

Småmål- Företagarens “do it yourself” – eller vad gör du när kunden inte betalar?

Många småföretagare har en särskild pärm där de samlar fakturor som de har ställt ut men aldrig har fått betalt för. Ofta handlar det om fakturor som var och en är på en mindre summa, men som tillsammans, och över tid, kanske kan uppgå till större belopp. Känns det igen?
De flesta kunder betalar visserligen det de har köpt utan att krångla. Ibland så stöter man dock på fenomenet att betalning bara helt sonika uteblir.

Många företagare känner till att man då kan använda sig av det som kallas för betalningsföreläggande; vanligen förkortat ”bf”. Ansöker om bf gör man hos Kronofogdemyndigheten (”KFM”), och hur man gör finns det utförliga anvisningar om på KFM:s hemsida. Betalningsföreläggande är en så kallad summarisk (dvs förenklad, eller möjligen komprimerad) process, som är förhållandevis snabb och enkel. Om motparten antingen medger sin betalningsskyldighet, eller förhåller sig passiv; dvs inte bestrider betalningsskyldighet när han blir delgiven betalningskravet, så utfärdar KFM ett s k slutbevis om betalningsföreläggande, vilket sedan kan användas som grund för KFM:s tvångsindrivning av betalning.

En särskild variant är emellertid när kunden reklamerar och bestrider betalningsskyldighet, dvs meddelar att man inte tänker betala hela eller delar av det fakturerade beloppet, exempelvis på grund av att kunden påstår att varan eller tjänsten inte lever upp till avtalad eller i vart fall av kunden förväntad standard. För Dig som företagare gäller det då att vara lyhörd för det kunden påstår, eftersom det ju faktiskt kan förhålla sig så att något har blivit fel i den levererade varan eller utförda tjänsten. Om så är fallet så gäller det ofta att Du som leverantör av en vara eller tjänst erbjuder kunden att rätta till det som eventuellt har blivit fel, för att Du ska ha rätt att tillgodogöra Dig den betalning som parterna har avtalat, alternativt att Du kompenserar kunden genom att t ex reducera priset så att det motsvarar det som kunden har fått. Om varan eller tjänsten har varit sämre än vad som har varit överenskommet, så ska självfallet också priset bli lägre än vad som varit överenskommet, eller hur?

Ibland hamnar man som företagare dock i den situationen att en reklamation från kunden inte är sakligt grundad, varför Du inte heller godtar den. Du anser att kunden har fått det Ni har kommit överens om, men likväl så vägrar kunden att betala hela eller i vart fall delar av beloppet. Vad gör Du då?

Ja, om det rör sig om låt säga något eller några hundratal tusen, eller rentav en eller ett par miljoner, kronor, så vänder Du Dig självfallet till Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB för att få råd och dåd, och då kanske vi råder Dig att stämma motparten. Att driva en process i domstol kan vara en både långdragen och dyr procedur, och då kan det vara tryggt att veta att Du har ett rättsbildat ombud som driver Din sak och att rättsskyddet i Din företagsförsäkring (för en sådan har ju alla företagare; eller…?) går in och tar en del av ombudskostnaderna. Men om det handlar om låt säga 5.000, eller för den delen; 20.000 kronor, och kunden har bestritt den ansökan om betalningsföreläggande som Du har givit in till KFM? Ja då hamnar man i ett annat läge, eftersom man då hamnar under en ”magisk” gräns som går vid ett halvt prisbasbelopp; idag (2019) 23.250 kronor.

Anledningen till att jag kallar gränsen för ”magisk” är för att den utgör skiljelinjen mellan två kategorier av förmögenhetsrättsliga tvistemål i svenska domstolar; de så kallade ordinära tvistemålen, och de förenklade tvistemålen – i dagligt tal även kallade småmål. Båda typerna av rättegångar styrs av reglerna i Rättegångsbalken, som är det grundläggande regelsystemet för processer i allmän domstol i Sverige, men medan de ordinära målen styrs av huvudreglerna, så har man infört ett antal undantagsregler för de förenklade tvistemålen; småmålen.

Det kanske viktigaste undantaget gällande småmålen utgörs av en speciell rättegångskostnadsregel. Grundprincipen i en tvistemålsprocess är att tappande part (=den part som förlorar målet), förutom sina egna kostnader, även ska stå för den vinnande partens rättegångskostnader. Detta gäller principiellt även i ett småmål, MEN med en betydande begränsning – nämligen att tappande part aldrig behöver betala mer i ersättning än 1.725 kronor (2019) inklusive mervärdeskatt!

En annan huvudregel i en ordinär process är den som stadgar att domstolen inte får lägga sig i hur parterna väljer att föra sin talan. Domstolen får inte hjälpa vare sig den ena eller den andra parten att göra rätt, eller varna den ena eller andra parten för hotande misstag. I ett småmål gäller däremot – något förenklat – det omvända, dvs domstolen har då ett ansvar för att målet blir ”tillbörligt utrett”, och har för detta lagstiftarens tillåtelse att hjälpa parterna att lägga fram sin sak.
Regeln om begränsning av rättegångskostnadsersättningen verkar i väldigt många fall starkt avskräckande på fordringsägaren, eftersom den i praktiken innebär att det, även om man vinner målet (!), regelmässigt kostar betydligt mera i ombudsarvoden
(=advokatkostnader) att driva en rättegång med biträde av en advokat i ett småmål än vad den som vinner målet har att fordra av motparten. Även om värdet av det man tvistar om ligger nära den övre gränsen för småmål (23.250 kronor), så krävs det inte så många timmars arbete för att en advokats arvode ska överstiga värdet av tvisteföremålet. 
Till saken hör att även försäkringsbolagen har inrättat sig efter tankegångarna bakom vad rättegångsbalken stadgar om småmål, på så sätt att man i så gott som alla försäkringsvillkors rättsskyddsmoment har infört ett uttryckligt undantag för småmål.

Rättsskyddet omfattar därmed inte småmål. Detta betyder att om tvisten handlar om 25.000 kronor, så kan Du processa med stöd av företagsförsäkringen, men om den handlar om 20.000 kronor, så måste företaget självt betala varenda krona av ett eventuellt ombuds kostnader.

Och varför har man då infört dessa två olika kategorier av regler, kan man fråga sig?
Ja svaret ligger mera i rättspolitiken kring dessa frågor än i juridiken. Staten betalar varje år dryga pengar för att hålla oss medborgare med ett avancerat, men också kostsamt, rättssystem, som står till vårt förfogande när vi söker vår rätt i olika angelägenheter. Baserat på erfarenhet har lagstiftaren kommit fram till att man måste sätta en gräns för hur små belopp som gemene m­an ska kunna tvista om med stöd av detta rättssystem, för att inte folk ska processa om rena struntsaker och därmed belasta rättssystemet med dryga kostnader av prestigeskäl eller av andra ovidkommande orsaker. Varje rättegång kräver insatser från både domarna och domstolarnas administrativa personal för mångtusenbelopp, och tanken är därför att systemet ska vara så uppbyggt att inte varje liten tvist ska behöva leda till en rättegång.
Och tycker då lagstiftaren alltså att ett belopp på kanske 5-, 10- eller 20.000 kronor är så obetydligt att vi medborgare inte ska få samhällets stöd att driva in det från en tredskande motpart? Nej; så illa är det inte. Det är där som de särskilda reglerna om småmål kommer in i bilden. Dessa regler gör det möjligt för oss att i förekommande fall väcka talan mot (dvs stämma) en betalningsvägrande motpart på egen hand, utan hjälp av ett rättsligt skolat ombud. Tanken bakom de särskilda småmålsreglerna är just att den som har ett berättigat anspråk ska kunna driva sin sak på egen hand, eller i vart fall efter endast begränsad rådgivning av en jurist, och med i vart fall en viss vägledning av domstolen. Den som har ett krav som en motpart har bestritt kan därför gå in på domstolsverkets hemsida; http://www.dv.se, och där finner man via länkarna http://www.domstol.se/Tvist/Stamningsansokan2/  och http://www.domstol.se/Publikationer/Blanketter/Ansökan%20om%20stämning%20-%20%20%20DV%20161.pdf en enkel mall för en stämningsansökan, som dessutom är försedd med lite användbara anvisningar.

Erfarenheten visar att det är förhållandevis få som använder sig av denna möjlighet att själva skaffa sig ”rättvisa” – om av okunskap eller av överdriven respekt för vilka juridiska kunskaper som man måste ha för att kunna driva sin sak är svårt att veta. Många resonerar som så att det är bättre att lägga sin tid och energi på att göra fler och nya affärer istället för att ”ödsla” tid på att driva in obetalda fordringar. Ibland kan det dock hända att man dels har samlat på sig sammanlagt ganska så stora fordringar, och dels kanske har en lucka i inkomna beställningar, och då kanske det kan vara idé att ta tag i de redan upparbetade pengar som den där pärmen representerar och dra igång en process, eller några processer, för att äntligen få betalt för tidigare utförda prestationer. Och ofta är det en fördel för Dig som företagare att det ju är Du som bäst känner till ärendet och vad det är som har hänt. I en rättegång så gäller det att vara en god pedagog, och förklara för rätten varför Du ska ha betalt trots att motparten säger motsatsen. Och skulle man misslyckas, så kan kanske vetskapen att man aldrig kan bli ådömd betalningsansvar för rättegångskostnader uppgående till mera än 1.725 kronor inklusive mervärdeskatt vara en säkerhet. I ett småmål är den kostnadsmässiga avgrunden således inte särskilt djup. Kanske något för Dig att prova på?
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

Hur går man till väga för att driva in ett betalningskrav (fordran)?

Tänk dig ett scenario där du som hyresvärd vill begära in ett krav (fordran) av en tidigare hyresgäst som inte betalat hyresfakturor m.m. samt tycks ha gått under jorden. Vad kan du som hyresvärd göra och hur ska du gå till väga?

Eftersom det rör sig om en hyresskuld så krävs det att hyresvärden väcker talan dvs ansöker om betalningsföreläggande eller stämning hos domstol eller hyresnämnd, inom två år från det att hyresgästen lämnat lägenhet/lokal.[1]

Man kan alltid börja med att skicka ett kravbrev till f.d. hyresgästen där man anmodar honom/henne om att återbetala skulden. Om inte detta leder till framgång så kan man gå vidare genom att ansöka om betalningsföreläggande via kronofogden, ansökan kostar 300 kr, vilket är en kostnad som du kan begära att få ersättning för i ansökan. När man ansöker om betalningsföreläggande så krävs det att personen bekräftar att han eller/hon tagit emot föreläggandet. Detta kallas med andra ord för delgivning. Det finns flera olika sätt att delge en person, några utav de olika delgivningssätten är:

-Vanlig delgivning,
-Muntlig delgivning,
-Förenklad delgivning,
-Särskild delgivning med juridisk person
-Stämningsmannadelgivning, vilket kan ske genom;
1) Personlig överlämning, 2) Surrogatdelgivning,  3) Spikning,
samt
-Kungörelsedelgivning.

För det fall du har ansökt om ett betalningsföreläggande så ombesörjer kronofogden att personen blir delgiven. Endast om de inte lyckas hitta personen uppmanar de dig att själv försöka delge handlingen.

Alla delgivningsformer lämpar sig dock inte i alla ärenden, det är viktigt att ha koll på vilket delgivningsförfarande som lämpar sig i det specifika fallet, då alla ärenden är olika. För vidare information vad gäller de olika delgivningssätten, se vidare i kronofogdens delgivningshandbok daterad den 27 mars 2018.[2]

Om personen blivit delgiven och han eller hon väljer att bestrida skulden så måste du som ansökt om betalningsföreläggande överväga om du vill gå vidare via domstol. Det krävs då att man skickar in en stämningsansökan, till den tingsrätt vars upptagningsområde omfattar den ort som motparten, personen, senast var folkbokförd den 1 november föregående år. Avgiften blir olika beroende på om det rör ett krav under ett halvt prisbasbelopp (22 750 kr år 2018) vilket innebär att ansökningsavgiften blir 900 kr, är däremot kravet högre dvs över ett prisbasbelopp så är ansökningsavgiften 2 800 kr.

Det blir betydligt svårare om personen gått under jorden och inte har kunnat delges. Vilket innebär att ett förfarande i t.ex. domstol inte blir praktiskt möjligt. Inträffar detta scenario så är det mycket viktigt att tänka på att kravet (fordran) inte preskriberas, varför preskriptionsavbrott måste komma till stånd

Hyresvärden som vill kräva tidigare hyresgäst på förfallna hyresfakturor m.m. kan avbryta preskriptionen dels genom att skicka ett skriftligt krav till f.d. hyresgästens senast kända adress, eller folkbokföringsadress, dels genom att väcka talan gentemot f.d. hyresgäst inom ramen för en process. Skillnaden mellan inom -och utom processuella åtgärder är att de utom processuell åtgärderna kan komma att kompliceras vad gäller bevisningen av om preskriptionen brutits eller inte.

Det som kan komma att vara besvärligt i utomprocessuella åtgärder är att hyresvärden står risken för att kravbrevet har kommit hyresgästen till handa, vilket inte innebär att det är ett krav på att hyresgästen faktiskt öppnar eller också läser brevet, utan enbart att brevet kommit fram till hyresgästen och att detta är tillgängligt.

Detta förfarande kan man behöva göra flera gånger om personen i fråga inte hör av sig då preskriptionstiden börjar löpa på nytt efter det att ett avbrott gjorts.

För vidare information kring om preskriptionsavbrott skett eller ej se NJA 2012 s. 172.

Det kan således vara svårt, eller nästan omöjligt att få betalt av en person som gått under jorden pga av att man inte lyckats delge vederbörande. Frågan är hur man som hyresvärd kan skydda sig mot att hyresgästen struntar i att betala hyran och sedan går under jorden?

Det bästa är givetvis att alltid begära in en månadshyra i förskott och att agera snabbt med en uppsägning om hyran inte kommer in i tid, detta är extra viktigt om det handlar om lokalhyra. På så sätt förlorar man inte några pengar och kan säga upp hyresgästen så snart hyran inte betalts. Hyresgästen har då rätt att göra en rättelse, betala hyran och behålla sin hyresrätt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

[1] https://www.kronofogden.se/Preskription2.html

[2]https://www.kronofogden.se/download/18.958e8ae16379721b85c186/1536929249234/Handbok_Delgivningshandboken_2018.pdf

Bekime Besatari, bitr jurist

Skillnaden mellan sambor och gifta i sorgens tid

Tänk er scenariot att du och din sambo har två barn tillsammans. Din sambo omkommer hastigt i en trafikolycka. Tillsammans har ni, förutom barnen, även två bilar, en villa och en hund. En vanlig familj i dagens samhälle. Det är väl inte så stor skillnad för en efterlevande partner oavsett om vi är gifta eller sambor, eller?

Jo. Det är stor skillnad för dig som efterlevande sambo.

Först och främst ärver du ingenting efter din sambo. Det är era barn som ska ärva sin bortgångna förälders kvarlåtenskap. Det kan bli väldigt problematiskt eftersom många familjers absolut största tillgång är deras fastighet. Det innebär att du kan bli tvungen att sälja ditt hem för att kunna lösa ut dina barn. Viktigt att komma ihåg är att lagen inte skyddar efterlevande sambor, det är barnens formella arvsrätt som lagen värnar om. Det medför att ett samboförhållande med barn kan sluta oerhört tragiskt.

Sambor utan testamente riskerar alltså att bli tvungna att sälja sitt hem för att kunna lösa ut barnen. Det är överförmyndaren (som är en kommunal tillsynsmyndighet) som har i uppdrag att se till att de omyndiga bröstarvingarna får det arv de har rätt till, vilket främst framgår av 15 kap Föräldrabalken.

Vad kan man som sambo med barn göra för att undvika den här situationen? Det bästa är givetvis att gifta sig. Makar ärver varandra och barnen får då vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har avlidit. Barnen ärver således ingenting i samband med den ena förälderns bortgång utan det är först när båda är avlidna som barnen har rätt till sitt arv.

I andra hand, om man av olika anledningar inte vill gifta sig kan man skriva ett inbördes testamente där man testamenterar hälften av sin kvarlåtenskap till varandra. Effekten av ett sådant testamente blir att efterlevande sambon ärver hälften av den avlidna sambons egendom. Den andra halvan går inte att testamentera bort (den utgör barnens laglott). Det kan givetvis fortfarande vara svårt för efterlevande sambo att lösa ut barnen från eventuella lån på bostaden även om han eller hon ärver halva sambons kvarlåtenskap.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att skriva ett testamente kan man åtminstone testamentera hälften till sin sambo. Om man ingår äktenskap med varandra ärver du din makes hela kvarlåtenskap och barnen får vänta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Emily Petersen, bitr jurist

Tradition i juridiskt koncept.

Malmö, 2018-07-12

 

 

Tradition?

Som Du kanske vet så existerar det inom juridiken, liksom inom många andra branscher, ett speciellt språkbruk – fackspråk – som vi ibland lite skämtsamt kallar för ”juridiska”. En del av dessa ord och uttryck är helt specifika för vårt fackspråk, men en del av dem delar vi med det så kallade vanliga språkbruket. Ett sådant ord är ”tradition”.

För mig är tradition i det vanliga språket en vana eller en sed som har blivit upprepad av generationer och som närmast har blivit en ritual; dvs ett handlingsmönster som har fått en betydelse utöver dess yttre former; en närmast rituell innebörd. Ett exempel på detta är vårt julfirande, som för många har förlorat sin tidigare religiösa betydelse, men som fortfarande vidmakthålls till sina yttre former, och som fått sin relevans bland annat genom att den utgör en samlande funktion för familj, släkt och vänner.

I sin ursprungliga betydelse (från latinets ”traditio”) så betyder ordet emellertid ”överlämnande”. Ordets nuvarande allmänna betydelse kommer sig av att våra förfäder till sina efterkommande har överlämnat dessa seder och bruk, och de därmed förknippade förklaringarna till varför man håller liv i dem. Att tradera betyder då att föra över; att överlämna.

Det är också i betydelsen ”överlämnande” som vi jurister använder ordet, och då framförallt inom köprätten och de därmed förbundna rättsområdena. Det en jurist menar med tradition är nämligen det överlämnande som förutsätts ske när ett köp av något har ägt rum. Låt oss tänka oss att Du går till en bilhandlare och köper en bil. Köpet går till så att Du väljer ut ett lämpligt fordon av det utbud som finns hos säljaren, prutar på priset (naturligtvis, väl…?), skriver på köpekontraktet, betalar köpeskillingen, får ett kvitto på den genomförda betalningen, och kör sedan den nyförvärvade bilen hem.

För de flesta av oss så är det en självklarhet att om man har köpt något, så tar man också med sig denna egendom hem efter uppgjord affär. Men anta nu att säljaren, t ex för att få igenom ett högre pris för bilen, erbjuder sig att se till så det monteras in en musikanläggning i den, eller att en mindre lackskada skall lagas, och så får Du hämta ut bilen när detta är klart; en vecka senare. Och när Du sedan, glad i hågen, kommer för att hämta ut bilen en vecka senare, så har säljaren gått i konkurs, och Du får kalla handen av konkursförvaltaren. ”Men,…; det är ju min bil?”, säger Du då förtrytsamt, och visar fram köpekontraktet.

Då säger konkursförvaltaren ”Nej, det är det inte, eftersom köpet aldrig blev fullbordat”. Köpet anses nämligen inte slutfört, och äganderätten anses inte ha övergått till köparen, förrän det har skett en tradition (= ett överlämnande). För att tradition skall ha skett, så krävs det nämligen att köparen skall ha tagit egendomen (= köpeobjektet) i sin besittning, och att säljarens tillgång till varan har upphört. Man säger att säljarens besittning till egendomen skall ha brutits. Detta är således traditionsbegreppets innebörd för en jurist. Traditionens rättsliga funktion har sedan urminnes tider varit att fungera som en äganderättsmarkör, dvs att visa omgivningen vem som (sannolikt) äger ett visst föremål. Man har således presumerat (förutsatt) att den som har föremålet också är den som äger det.

Konsekvenserna av att tradition av köpeobjektet inte har skett blir således att köpet inte anses ha blivit fullbordat. Är egendomen kvar hos säljaren när denne försätts i konkurs, så finns det (oftast) en hel mängd med andra fordringsägare, som alla gör anspråk på en andel i värdet av de tillgångar som finns i konkursboet, vilket betyder att de har ett intresse av att all egendom som finns i boet kan tas i anspråk för att reglera deras fordringar, och då vill de ju inte att en köpare som inte har hämtat ut sin egendom före konkursen skall kunna minska värdet av det som skall fördelas. Bilen representerar ju ett substantiellt värde, som kan tas i anspråk för fördelning mellan fordringsägarna.

Och jag som köpare, då, frågar Du Dig kanske apropå exemplet ovan? Jo, Du är visserligen inte helt rättslös, men Du får vackert sälla sig till de andra oprioriterade fordringsägarna i konkursen, och vara med och dela på de smulor som kan komma dem tillgodo när konkursen avslutas och eventuell utdelning äger rum. Du har således inte någon rätt att få ut den enligt kontraktet inköpta bilen från konkursboet, men har i vart fall en oprioriterad fordran i konkursen motsvarande köpeskillingen. Tyvärr så visar sig detta ofta vara av mindre värde, eftersom de oprioriterade fordringsägarna i en konkurs sällan får någon utdelning.

Om man köper en fastighet, så är det inte fullt så enkelt att överlämna (”tradera”) den överlåtna marken med eventuell bebyggelse till köparen. Detta har lagstiftaren löst så att ett fastighetsköp istället, som ett surrogat för det fysiska överlämnandet, skall registreras i fastighetsregistret. Det är detta som kallas för lagfart, och som utgör beviset för att det är Du som är ägare till fastigheten ifråga. Den synbarhet för omgivningen som eftersträvas åstadkoms i detta fall genom att alla uppgifter i fastighetsregistret är offentliga, och lätt tillgängliga för vem som helst. I Sverige är detta i och för sig närmast en självklarhet i och med att vi har offentlighetsprincipen, men fastighetsregister finns i stort sett i alla länder, just för att reglera och dokumentera äganderätten till mark.

Den lärdom som man ska dra av detta är att man aldrig, i vart fall inte om man inte med stor säkerhet vet att säljaren är solvent, dvs har en grundmurat god ekonomi, skall lämna kvar hos säljaren det man precis har köpt. Vissa säljare erbjuder sig emellanåt; något beroende på vilket slag av egendom det är som säljs, att förvara köpeobjektet hos sig för köparens räkning. Detta kan komma att stå köparna dyrt. Samma försiktighetsprincip gäller om man står i begrepp att betala handpenning för något som man har för avsikt att köpa, men som man av olika skäl just då inte vill eller har möjlighet att ta med sig från säljaren.