Skillnaden mellan sambor och gifta i sorgens tid

Tänk er scenariot att du och din sambo har två barn tillsammans. Din sambo omkommer hastigt i en trafikolycka. Tillsammans har ni, förutom barnen, även två bilar, en villa och en hund. En vanlig familj i dagens samhälle. Det är väl inte så stor skillnad för en efterlevande partner oavsett om vi är gifta eller sambor, eller?

Jo. Det är stor skillnad för dig som efterlevande sambo.

Först och främst ärver du ingenting efter din sambo. Det är era barn som ska ärva sin bortgångna förälders kvarlåtenskap. Det kan bli väldigt problematiskt eftersom många familjers absolut största tillgång är deras fastighet. Det innebär att du kan bli tvungen att sälja ditt hem för att kunna lösa ut dina barn. Viktigt att komma ihåg är att lagen inte skyddar efterlevande sambor, det är barnens formella arvsrätt som lagen värnar om. Det medför att ett samboförhållande med barn kan sluta oerhört tragiskt.

Sambor utan testamente riskerar alltså att bli tvungna att sälja sitt hem för att kunna lösa ut barnen. Det är överförmyndaren (som är en kommunal tillsynsmyndighet) som har i uppdrag att se till att de omyndiga bröstarvingarna får det arv de har rätt till, vilket främst framgår av 15 kap Föräldrabalken.

Vad kan man som sambo med barn göra för att undvika den här situationen? Det bästa är givetvis att gifta sig. Makar ärver varandra och barnen får då vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har avlidit. Barnen ärver således ingenting i samband med den ena förälderns bortgång utan det är först när båda är avlidna som barnen har rätt till sitt arv.

I andra hand, om man av olika anledningar inte vill gifta sig kan man skriva ett inbördes testamente där man testamenterar hälften av sin kvarlåtenskap till varandra. Effekten av ett sådant testamente blir att efterlevande sambon ärver hälften av den avlidna sambons egendom. Den andra halvan går inte att testamentera bort (den utgör barnens laglott). Det kan givetvis fortfarande vara svårt för efterlevande sambo att lösa ut barnen från eventuella lån på bostaden även om han eller hon ärver halva sambons kvarlåtenskap.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att skriva ett testamente kan man åtminstone testamentera hälften till sin sambo. Om man ingår äktenskap med varandra ärver du din makes hela kvarlåtenskap och barnen får vänta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Tradition i juridiskt koncept.

Malmö, 2018-07-12

 

 

Tradition?

Som Du kanske vet så existerar det inom juridiken, liksom inom många andra branscher, ett speciellt språkbruk – fackspråk – som vi ibland lite skämtsamt kallar för ”juridiska”. En del av dessa ord och uttryck är helt specifika för vårt fackspråk, men en del av dem delar vi med det så kallade vanliga språkbruket. Ett sådant ord är ”tradition”.

För mig är tradition i det vanliga språket en vana eller en sed som har blivit upprepad av generationer och som närmast har blivit en ritual; dvs ett handlingsmönster som har fått en betydelse utöver dess yttre former; en närmast rituell innebörd. Ett exempel på detta är vårt julfirande, som för många har förlorat sin tidigare religiösa betydelse, men som fortfarande vidmakthålls till sina yttre former, och som fått sin relevans bland annat genom att den utgör en samlande funktion för familj, släkt och vänner.

I sin ursprungliga betydelse (från latinets ”traditio”) så betyder ordet emellertid ”överlämnande”. Ordets nuvarande allmänna betydelse kommer sig av att våra förfäder till sina efterkommande har överlämnat dessa seder och bruk, och de därmed förknippade förklaringarna till varför man håller liv i dem. Att tradera betyder då att föra över; att överlämna.

Det är också i betydelsen ”överlämnande” som vi jurister använder ordet, och då framförallt inom köprätten och de därmed förbundna rättsområdena. Det en jurist menar med tradition är nämligen det överlämnande som förutsätts ske när ett köp av något har ägt rum. Låt oss tänka oss att Du går till en bilhandlare och köper en bil. Köpet går till så att Du väljer ut ett lämpligt fordon av det utbud som finns hos säljaren, prutar på priset (naturligtvis, väl…?), skriver på köpekontraktet, betalar köpeskillingen, får ett kvitto på den genomförda betalningen, och kör sedan den nyförvärvade bilen hem.

För de flesta av oss så är det en självklarhet att om man har köpt något, så tar man också med sig denna egendom hem efter uppgjord affär. Men anta nu att säljaren, t ex för att få igenom ett högre pris för bilen, erbjuder sig att se till så det monteras in en musikanläggning i den, eller att en mindre lackskada skall lagas, och så får Du hämta ut bilen när detta är klart; en vecka senare. Och när Du sedan, glad i hågen, kommer för att hämta ut bilen en vecka senare, så har säljaren gått i konkurs, och Du får kalla handen av konkursförvaltaren. ”Men,…; det är ju min bil?”, säger Du då förtrytsamt, och visar fram köpekontraktet.

Då säger konkursförvaltaren ”Nej, det är det inte, eftersom köpet aldrig blev fullbordat”. Köpet anses nämligen inte slutfört, och äganderätten anses inte ha övergått till köparen, förrän det har skett en tradition (= ett överlämnande). För att tradition skall ha skett, så krävs det nämligen att köparen skall ha tagit egendomen (= köpeobjektet) i sin besittning, och att säljarens tillgång till varan har upphört. Man säger att säljarens besittning till egendomen skall ha brutits. Detta är således traditionsbegreppets innebörd för en jurist. Traditionens rättsliga funktion har sedan urminnes tider varit att fungera som en äganderättsmarkör, dvs att visa omgivningen vem som (sannolikt) äger ett visst föremål. Man har således presumerat (förutsatt) att den som har föremålet också är den som äger det.

Konsekvenserna av att tradition av köpeobjektet inte har skett blir således att köpet inte anses ha blivit fullbordat. Är egendomen kvar hos säljaren när denne försätts i konkurs, så finns det (oftast) en hel mängd med andra fordringsägare, som alla gör anspråk på en andel i värdet av de tillgångar som finns i konkursboet, vilket betyder att de har ett intresse av att all egendom som finns i boet kan tas i anspråk för att reglera deras fordringar, och då vill de ju inte att en köpare som inte har hämtat ut sin egendom före konkursen skall kunna minska värdet av det som skall fördelas. Bilen representerar ju ett substantiellt värde, som kan tas i anspråk för fördelning mellan fordringsägarna.

Och jag som köpare, då, frågar Du Dig kanske apropå exemplet ovan? Jo, Du är visserligen inte helt rättslös, men Du får vackert sälla sig till de andra oprioriterade fordringsägarna i konkursen, och vara med och dela på de smulor som kan komma dem tillgodo när konkursen avslutas och eventuell utdelning äger rum. Du har således inte någon rätt att få ut den enligt kontraktet inköpta bilen från konkursboet, men har i vart fall en oprioriterad fordran i konkursen motsvarande köpeskillingen. Tyvärr så visar sig detta ofta vara av mindre värde, eftersom de oprioriterade fordringsägarna i en konkurs sällan får någon utdelning.

Om man köper en fastighet, så är det inte fullt så enkelt att överlämna (”tradera”) den överlåtna marken med eventuell bebyggelse till köparen. Detta har lagstiftaren löst så att ett fastighetsköp istället, som ett surrogat för det fysiska överlämnandet, skall registreras i fastighetsregistret. Det är detta som kallas för lagfart, och som utgör beviset för att det är Du som är ägare till fastigheten ifråga. Den synbarhet för omgivningen som eftersträvas åstadkoms i detta fall genom att alla uppgifter i fastighetsregistret är offentliga, och lätt tillgängliga för vem som helst. I Sverige är detta i och för sig närmast en självklarhet i och med att vi har offentlighetsprincipen, men fastighetsregister finns i stort sett i alla länder, just för att reglera och dokumentera äganderätten till mark.

Den lärdom som man ska dra av detta är att man aldrig, i vart fall inte om man inte med stor säkerhet vet att säljaren är solvent, dvs har en grundmurat god ekonomi, skall lämna kvar hos säljaren det man precis har köpt. Vissa säljare erbjuder sig emellanåt; något beroende på vilket slag av egendom det är som säljs, att förvara köpeobjektet hos sig för köparens räkning. Detta kan komma att stå köparna dyrt. Samma försiktighetsprincip gäller om man står i begrepp att betala handpenning för något som man har för avsikt att köpa, men som man av olika skäl just då inte vill eller har möjlighet att ta med sig från säljaren.

 

 

 

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.

GDPR for dummies

Få torde ha missat att nya regler inom området dataskydd är på väg. Den som är intresserad av det torra lagtekniska kan fortsätta läsa här, medan den som är mer intresserad av sina rättigheter (och skyldigheter, för naturligtvis finns det även sådana) enligt den nya regleringen bör hoppa direkt till stycke tre.

Den 25 maj 2018 träder EU-förordningen GDPR, General Data Protection Regulation, eller Allmänna dataskyddsförordningen på svenska, ikraft. Den ersätter då den gamla Personuppgiftslagen, PUL, och syftet med den nya regleringen är att stärka skyddet för privatpersoner avseende hanteringen av personuppgifter. En annan effekt av den nya förordningen är att lagstiftningen på området blir likadan inom hela EU. Ytterligare en effekt av införandet av GDPR är att konsekvenserna av att bryta mot reglerna angående hanteringen av personuppgifter blir betydligt mer kännbara rent ekonomiskt.

Men vad är det för uppgifter som omfattas, undrar du kanske. Kort sagt är det alla uppgifter som på ett eller annat sätt kan knytas till en enskild individ, oavsett i vilka media uppgifterna förekommer. De nya reglerna gäller således allt från post-it-lappar till mejl, inlägg på sociala medier och register samt ljud och bild. De gäller dessutom oavsett vad för aktivitet den som samlat in uppgifterna väljer att hitta på med dem, exempelvis spara, använda, läsa eller sprida dem. Kort sagt är omfattningen av förordningen mycket långtgående.

Men vad betyder det hela för mig som privatperson? Jo, det innebär följande.

  • Förordningen omfattar alla personuppgifter som hanteras i annat är rent privat syfte, det vill säga företag, föreningar och privatpersoner som hanterar personuppgifter måste ta hänsyn till reglerna.
  • Om anledningen till lagringen av dina uppgifter är att du lämnat samtycke och du inte längre vill att organisationen ska ha tillgång till uppgifterna kan du dra tillbaka ditt tillstånd.
  • Organisationen är skyldig att informera dig om vilka uppgifter de sparar om du ber om det.
  • Organisationen är skyldig att ta bort, ändra eller rätta dina uppgifter om du ber om det.
  • Organisationen måste tydligt informera dig om vilka uppgifter som sparas och i vilket syfte de sparas.
  • Du har rätt att få dina personuppgifter flyttade.
  • Du har rätt att invända mot att dina uppgifter används i såväl direktmarknadsföring som profilering och automatiserat beslutsfattande.
  • Du har rätt att bli informerad om ett dataintrång som omfattar dina uppgifter skett.

Vad händer om den som registrerat mina uppgifter till exempel inte går med på att ta bort dem eller ändra dem? Oavsett om det är en svensk organisation eller exempelvis en fransk organisation som du anser handlar i strid med reglerna är det den svenska Datainspektionen du ska vända dig till och lämna in ett klagomål till. Datainspektionen gör en bedömning av om en tillsyn ska inledas och informerar därefter den som framfört klagomålet om så är fallet eller inte. Datainspektionen har tre månader på sig att besluta om en tillsyn ska inledas eller inte. Gör de inte detta är det möjligt att vända sig till domstol för besked i frågan. Detta hjälper naturligtvis någon av Advokatbyrån Limhamnsjuristens jurister gärna dig med.

När kan reglerna om uppehållstillstånd för studier (gymnasielagen) tillämpas?

En fråga som är återkommande av såväl asylsökanden som gode män är: ”när kan reglerna om uppehållstillstånd för studier tillämpas, också kallat gymnasielagen?”

Innan jag gör en kortfattad förklaring kring hur reglerna tillämpas vill jag påpeka att regeringen föreslagit att det görs förändringar inom gymnasiereglerna i den tillfälliga lagen. Förslaget som är tänkt att träda i kraft innan sommaren 2018 innebär att flera av de ensamkommande barnen som sökte asyl senast den 24 november 2015 och som drabbats av de långa handläggningstiderna kan få en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå.

För att omfattas av det förslag som regeringen nu föreslagit så ska man:

  • ha väntat 15 månader eller längre på beslut från Migrationsverket
  • asylansökan ska vara prövad enligt den tillfälliga lagen
  • vara registrerad som barn vid ankomst till Sverige
  • vara studerande eller ha varit studerande och ha en avsikt att fortsätta studera på gymnasial nivå,
  • befinna sig i landet
  • inte ha begått brott

Det är dock oklart hur de olika kraven ska tolkas och tillämpas om förslaget antas av riksdagen och leder till lagstiftning.

Hur tillämpas lagen då i skrivande stund?

Gymnasielagen började gälla den 1 juni 2017, bestämmelserna finner man i §§ 16a-20 i Lag (2016:752) om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket vi kallar för den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten. Bestämmelserna är tillämpliga så länge den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten gäller.

Jag vill inte rabbla upp lagtext ur de olika paragraferna utan ska istället försöka redogöra för hur gymnasielagen tillämpas på en nivå så att det blir begripligt för var och en. Med andra ord försöka göra det omöjliga möjligt, jag tror att jag uttrycker det som många andra känner vad gäller tillämpningen av gymnasielagen.

Jag kommer således inte att göra en djupgående granskning av gymnasielagen utan enbart försöka redogöra kortfattat kring denna, således är blogginlägget om hur lagreglerna ska tillämpas långt ifrån uttömmande.

För att gymnasielagen ska kunna tillämpas krävs det att man tidigare fått ett TUT (tidsbegränsat uppehållstillstånd). Har man sökt asyl och fått ett avslag så innebär det att myndigheten och- eller domstolarna anser att man inte är i behov av skydd i Sverige, således hjälper det i dessa fall inte att personen redan studerar på gymnasiet. Gymnasielagens regler kan alltså inte tillämpas i nämnda fall. Undantag träder dock in om det inte går att utvisa eller avvisa en person, dvs. uppskjuten verkställighet, exempelvis för att det saknas ordnat mottagande i hemlandet. Dock ska man ha sökt asyl innan den 24 november 2015 för att denna undantagsregel ska inträda.

De som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med anledning av att det funnits skyddsgrunder som flykting, alternativt skyddsbehövande eller i övrigt skyddsbehövande (vilket är bestämmelser som finns i utlänningslagen och som grundar rätten till uppehållstillstånd) kan med hjälp av de nya gymnasiereglerna få det tidsbegränsade uppehållstillståndet förlängt, det krävs dock att man är mellan 17 och 25 år och går på ett nationellt program i gymnasieskolan eller i gymnasiesärskola eller också på en annan motsvarande utbildning. Den förlängda tillståndstiden beräknas då till återstående tid av utbildningen plus sex månader.

Beviljas man däremot tidsbegränsat uppehållstillstånd eftersom det saknas annan egentlig grund för att bevilja en utlänning uppehållstillstånd men då det samtidigt visar sig att ett beslut om avvisning- eller utvisning inte skulle kunna verkställas under en viss tid, se 5 kap 11 § utlänningslagen, då ska giltighetstiden vara fyra år, se 16 b § lag om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.  Dock kan denna tid förlängas om man inte är klar med gymnasiet när det gått fyra år, man kan då få förlängt tills man avslutat examen plus sex månader.

Vad krävs för att ansöka om förlängt tillstånd på grund av studier?

Jo, man måste ha påbörjat gymnasiestudierna när man ansöker om uppehållstillståndet och det krävs att man lämnar in en individuell studieplan. I det flesta fall krävs det att man studerar på heltid, endast i undantagsfall beviljas studier på deltid, exempelvis vid sjukdom funktionshinder. Man ska även visa att man deltar aktivt i studierna genom att lämna in närvarointyg eller betyg för att få eventuell förlängning.

När man avslutat sina studier kan man ansöka om sexmånaders uppehållstid. Denna tid är tänkt som extra tid för att hitta ett arbete i Sverige. Kan man därefter försörja sig själv genom eventuellt arbete eller eget företag så har man även möjlighet till permanent uppehållstillstånd.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Att sprida rykten via Facebook och andra sociala medier

På Facebook sprids många olika typer av rykten. Det kan t ex röra sig om;

– att inte svara om ett visst telefonnummer ringer upp för då debiteras du automatiskt en summa pengar,
– att man ska vara uppmärksam på vissa fordon eller personer som beter sig misstänkt,
– att någon är försvunnen och man ska hjälpa till att hitta personen,
– att polisen går ut och varnar för olika företeelser,
– falska tävlingar,
– hackare på Facebook.

En ursprunglig publicering av ett rykte eller påstående på t ex Facebook kan få enorma mängder delningar, men kan också ge upphov till att andra Facebookanvändare kopierar och klistrar in ryktet i sina egna publiceringar. Ett falskt rykte kan på det sättet få en enorm spridning och det kan gå snabbt.

Det är viktigt att vara skeptisk när man använder Facebook och andra sociala medier och göra en kritisk källgranskning innan man delar vidare saker. Ofta är det ganska enkelt att kontrollera källan, källans vederhäftighet, eller påståendets sanningshalt, genom att googla.

Viralgranskaren, som bevakar falska rykten på t ex Facebook, ger några tips för att avslöja falska profiler;

  • Bildsök profilbilden. Finns personen i verkligheten?
  • Kontrollera hur gammalt kontot är. Ett nyligen startat konto kan vara en varningsflagga.
  • Vilka grupper är profilen med i och vilka sidor gillar vederbörande?
  • Hur många vänner har profilen? En profil med få vänner kan vara ett s k nättroll.

Vad får man göra och vad får man inte göra på sociala medier?

När det gäller privatpersoner som sprider rykten på olika sätt om företag (juridiska personer) är det tyvärr inte mycket man kan göra. Jag har själv råkat ut för detta och försökt att, via både Google och WordPress, få bort falska/kränkande uppgifter som kan läsas om mig. Både Google och WordPress svarar att eftersom det rör mig i min yrkesutövning så kan det vara av intresse för andra att läsa detta. Därför tas det inte bort, oavsett hur osant och falskt det är!

Om man sprider falska rykten om privatpersoner är det delvis annorlunda. Att sprida falska rykten om en privatperson kan betraktas som förtal eller ärekränkning, vilket är straffbart. Tyvärr är dock inte förtalsbrott prioriterade i Sverige. Det är således inte säkert att en polisanmälan leder till något åtal, kanske inte ens att man startar en förundersökning. För att en åklagare ska väcka åtal krävs att det är påkallat ur allmän synpunkt och att brottet betraktas som grovt förtal.

Man kan däremot göra sig skyldig till brott enligt Personuppgiftslagen (PUL). Så här säger emellertid Datainspektionen:

En öppen publicering av personuppgifter på internet, till exempel på en egen blogg, är aldrig en privat behandling eftersom uppgifterna blir tillgängliga för ett obestämt antal personer.

Till exempel namn och foton på privatpersoner som man publicerar på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåtna så länge man inte kränker personen. Att “hänga ut” och skandalisera en privatperson är däremot ett typexempel på vad som normalt sett är kränkande.

Ibland publiceras emellertid personuppgifter på internet på ett sätt som är kränkande utan att publiceringen står i strid med personuppgiftslagens bestämmelser. Det beror bland annat på att det i personuppgiftslagen finns ett undantag för journalistiska ändamål. Detta undantag gäller inte bara etablerade medier som tidningar och radio utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Att informera och debattera om t ex myndighetspersonal som missköter sitt arbete, om situationen vid ett vårdboende osv kan vara tillåtet med stöd av detta undantag trots att det kan finnas information som kan uppfattas som kränkande för personalen och personen ifråga.

Både för företagare, för företag och för privatperson är alltså skyddet mot att utsättas för kränkande uttalanden mycket dåligt. Kontentan av detta blir att man som användare av sociala medier;

  • bör hålla en god ton på sociala medier,
  • inse att sociala medier har en viktig funktion att fylla, men
  • vara källkritisk (precis som i alla andra sammanhang där man matas med information).

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Kameradrönare – olaglig övervakning eller renodlat fritidsnöje?

I takt med att digitala medier har utvecklats, har nya moderna metoder för fotografering och filmning tagits i bruk. En av dessa är kameradrönare, ett obemannat luftfartyg som först användes för militära syften och övervakning. På senare tid har de använts allt mer flitigt, av både kommersiella aktörer och privatpersoner. Detta har i sin tur lett till dilemman, som ofta sker när juridik möter ny teknik, rörande ifall de flygande fotoapparaterna kan göra sig skyldiga till olaglig kameraövervakning.

Utgångspunkten är att kameraövervakning där allmänheten har tillträde kräver tillstånd, enligt 8 § kameraövervakningslagen (2013:460). Detta gäller i de flesta fall drönare, då de kan ta foton från höga avstånd. Högsta förvaltningsdomstolen slog även fast detta i en dom från den 21 oktober 2016.[1] Domen ledde till kritik från många håll, inte minst fotoföretag och fotografer och innebar de som ville flyga med drönare, oavsett om kameran var avstängd eller inte, först var tvungna att få tillstånd från Länsstyrelsen. Detta kunde dröja nästan ett halvår på grund av långa handläggningstider och en anmälningsavgift medföljde.

Reaktionen föranledde ett lagförslag från regeringen där det föreslogs att företag och privat-personer inte behöver ansöka om tillstånd för kameraövervakning.[2] Förslaget röstades igenom den 20 juni 2017 av riksdagen och började gälla den 1 augusti 2017. Det kommer fortfarande krävas tillstånd för viss flygning, som nära flygplatser och ifall man tjänar pengar på flygningen eller gör det på uppdrag åt någon annan. Man får då ansöka om tillstånd hos flygplatserna respektive Transportstyrelsen. Ifall man avser att tillgängliggöra bilder som avslöjar geografisk information krävs spridningstillstånd från Lantmäteriet och i vissa fall Sjöfartsverket.[3]

Den nya lagen innebär visserligen att kameraövervakningslagen inte blir tillämplig för de som använder drönare, men däremot måste de följa personuppgiftslagen istället. Då måste all filmning upphöra ifall det kan anses vara kränkande för fysiska personer. Det svåra blir att göra en sådan bedömning då det inte finns någon definition. Då får den som använder sig av drönare själv avgöra ifall materialet kan tänkas inträkta på någons privata sfär. Omständigheter som är viktiga att ha i åtanke är syftet, tidslängden och omfattningen av materialet. Datainspektionen ger vägledning och säger att filmning nära badstränder, människors hem och trädgård kan utgöra kränkning. Anses man ha kränkt någons integritet kan man straffas enligt 49 § personuppgifts-lagen (1998:204).

Slutsatsen blir alltså att även om du som privatperson har rätt att flyga med drönare utan att behöva söka tillstånd så är det inte helt fritt fram. Det krävs att du filmar med gott omdöme och vidtar åtgärder för att inte ta potentiellt känsliga bilder av människor där de riskerar att kunna bli identifierade.

Nilo Masroor, jur stud/praktikant

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Referenser
Prop. 2016/17:182. (2017). Kameraövervakningslagen och möjligheterna att använda drönare för berättigade ändamål. Stockholm: Justitiedepartementet

Fotografering från drönare. Länsstyrelsen http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Nya regler för drönare från 1 augusti. Datainspektionen http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2017/nya-regler-for-dronare-fran-1-augusti/

[1] HFD 2016 mål nr 78-16

[2] Prop. 2016/17:182

[3] http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Så här använder Du Din advokat eller jurist

Varför anlitar Du mig som jurist? Sannolikt är det för att Du inte själv är jurist, eller om Du är jurist, kanske för att Du inte vill gå i rätten själv. Oavsett vilket, så är det för att jag har kunskaper, erfarenheter och färdigheter som Du inte själv har. Jag blir Ditt verktyg för att hantera och (i bästa fall) lösa det rättsliga problem som Du kommer till mig med. Du ger mig ett uppdrag, och jag börjar arbeta med Ditt ärende. Och då är det viktigt att Du använder mig på ett så rationellt och kostnadseffektivt sätt som möjligt. För när allt är klart så kommer jag att sända Dig en faktura för utförda tjänster, vilken Du förutsätts betala.

Som Du kan se på vår hemsida, så kostar det en hel del att anlita advokat eller jurist på en advokatbyrå. I och för sig så ingår det i vår lojalitetsplikt mot Dig som klient att inte ådra Dig onödiga kostnader, men grundprincipen är ju trots allt att det Du ber mig att göra, det gör jag. Märk väl att jag skriver ”grundprincipen”. Vi har även ett ansvar mot rättsordningen och mot advokatsamfundet, som gör att vi självfallet måste hålla oss inom det regelverk som utstakas av lagstiftningen och de advokatetiska reglerna.

Om det är så att Du själv betalar för mitt arbete, så kan Du också själv i ganska så hög grad bestämma hur mycket av arbetet som Du vill att jag ska utföra, och hur det ska utföras – med ovannämnda förbehåll. Om det däremot är så att det inträder en medfinansiär, som är fallet om Du t ex har beviljats allmän rättshjälp av staten, eller om Ditt rättsskydd hos försäkringsbolaget träder in och tar en del av kostnaden, så har jag ett ansvar även mot medfinansiären att se till så att kostnaderna inte drar iväg i onödan. Och då kan inte längre Du ensam bestämma vad och hur mycket Du vill att jag ska göra av det arbete som krävs i ärendet. Båda dessa medfinansiärer ställer nämligen krav på att jag endast gör det som är absolut nödvändigt i ärendet, vilket innebär att jag ibland kan tvingas neka Dig att utföra vissa arbetsmoment som Du gärna hade sluppit och helst hade sett att jag utförde.

Vårt samarbete i Ditt ärende tar sig ofta formen av en arbetsfördelning, där jag står för den juridiska sakkunskapen, medan Du står för faktaunderlaget. Du är nämligen den som vet vad det är som har hänt, som sitter på det underlag som ska visa mig vad problemet består i och som därför skall förse mig med den information som jag behöver för att kunna göra de för saken relevanta bedömningarna och vidta de relevanta åtgärderna. Detta underlag skall därefter jag i min tur använda för att övertyga en motpart, en domstol eller en myndighet att de bör agera på det sätt som Du och jag vill.

Ett moment i mitt arbete som därmed är oundvikligt, och som kan ta olika lång tid beroende på en lång rad faktorer, är att från Dig samla in de fakta som är relevanta för Ditt ärende, och som är nödvändiga för att jag ska kunna först ”ställa diagnos” – dvs analysera det rättsliga problemet, och därefter vidta de åtgärder som behövs för att vi ska uppnå målsättningen med att Du har anlitat mig.

Därför blir mitt råd till Dig följande:

  • Tänk noga igenom i förväg vad Du tror att jag behöver veta för att kunna utföra mitt uppdrag.
  • Sortera de handlingar Du har, så att de blir överskådliga, t ex i kronologisk ordning och inga dubbletter, samt att ovidkommande meddelanden blir utsorterade
  • Ser Du att det finns ”luckor” i dokumentationen, så försök skaffa fram de handlingar som saknas
  • Sortera kvitton och verifikat i tidsföljd (kronologiskt) och efter sakinnehållet (systematiskt), t ex efter kostnadsslag
  • Skriv ner och lämna mig en skriftlig redogörelse för skeendet, eller åtminstone en enkel kronologi (=händelser i ordningsföljd och med datumangivelser på en tidsaxel). En sådan sammanställning blir ett bra komplement till din muntliga berättelse.
  • Gör också gärna upp en innehållsförteckning över det skriftliga materialet, så omfattningen av och det huvudsakliga innehållet i underlaget åskådliggörs.
  • Lämna allt material Du har (samlat och strukturerat) redan vid första mötet.

Tyvärr så händer det inte så sällan att våra klienter, när vi ställer den inledande och grundläggande frågan om vad det är som har hänt, överlämnar ett väldigt både omfattande och rörigt underlag, med hänvisning till att det jag behöver veta ”finns där”. Det kan då röra sig om allt från ett ekonomiskt underlag i form av pärmar fulla med bokföringshandlingar, och t o m buntar eller högar med osorterade verifikationer, till t.ex. en omfattande e-mailkorrespondens, dokumentkopior, fotografier, ljud- eller videoinspelningar och hänvisningar till muntlig bevisning i form av vittnen. Det kan ta väldigt lång tid att ta sig igenom ett sådant material, och det är arbetstid som Du (och en eventuell medfinansiär) måste betala för.

En annan företeelse som vi ibland stöter på är att vi får det material som vi behöver i småportioner och vid olika tillfällen. Detta medför att jag kanske inte kan skaffa mig överblick över vad problemet består i förrän väldigt sent i processen. Kanske alldeles för sent!

Båda dessa, inte helt ovanliga, företeelser innebär att mitt arbete blir mera både tids- och arbetskrävande, och samtidigt oerhört ineffektivt ur kostnadssynpunkt. Jag får kanske lägga ner ett stort antal timmar på att sortera och strukturera underlaget innan jag ens kan påbörja mitt egentliga arbete, dvs. att göra den rättsliga bedömningen och vidta de nödvändiga rättsliga åtgärderna. För Din del betyder det att Du drar på Dig kostnader för ett stort antal timmar  för egentligen ganska okvalificerat arbete.

Om Du lämnar mig ett väl strukturerat, relevant och komplett underlag så kan Du bespara mig en onödigt omfattande arbetsinsats och Dig själv en onödig kostnad. Om det är värt mycket för Dig att slippa göra detta arbete, så kan jag visst det göra det, men då måste Du inse att mitt arbete kommer att ta betydligt längre tid, och att en del av den kostnad som då hamnar på fakturan är självförvållad.

Du kan också, om Ditt ärende hamnar i domstol, och om Du vinner målet, få stå för kostnaderna för sådana åtgärder som domstolen bedömer att det inte har varit nödvändigt att en jurist har utfört. Det finns nämligen en bestämmelse i rättegångsbalken som säger att den part som förlorar målet skall stå för motpartens rättegångskostnader – i den mån dessa har varit nödvändiga och skäliga. Om domstolen inte anser att arbetet har varit nödvändigt och tidsåtgången skälig så kan det hända att rätten skär i kostnaderna, dvs inte beviljar Dig ersättning fullt ut, även om vi vinner processen.

Din jurist ska alltså slippa ”lägga pussel” och inte behöva gissa! Förbered Dig noga innan vi ska träffas för vår första genomgång. Ta fram och gå i god tid i förväg igenom det underlag som Du vill presentera, så att Du själv är väl uppdaterad på det som Du vill att jag ska få som underlag, och lägg sedan fram allt som är relevant i ett sammanhang.

Kontentan är att jag kan göra det Du begär, så länge det håller sig inom lagens och advokatetikens råmärken, men målsättningen är att Du inte skall behöva betala för arbete som Du kunde ha utfört själv. Använd mig – din jurist – på ett rationellt sätt! Du ska bara låta mig utföra sådant juridiskt kvalificerat arbete som Du inte kan göra själv.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Vår unika allemansrätt

Genom Allemansrätten har vi alla tillgång till och får vistas i vår fantastiska svenska fantastisk natur. Trots att Allemansrätten är känd både inom och utom Sveriges gränser, så råder det också stor osäkerhet och okunskap om vad som gäller.

Sedan 1994 har Allemansrätten stöd i en av våra grundlagar (2 kap. 15 § Regeringsformen) där det anges att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Allemansrätten är emellertid inte någon lag, utan stödjer sig på en mångårig sedvänja.

De grundläggande reglerna för Allemansrätten är att var och en av oss har rätt att använda någon annans fastighet – alltså mark och vatten – t ex genom att färdas över och beträda den, åtminstone till fots, och t o m under en kortare tid uppehålla sig där, t ex tälta. Det är emellertid en frihet under ansvar och man får inte använda någon annans mark så att den som äger marken eller som bor där drabbas av olägenhet eller skada. Man talar om hemfrid.

Några saker man ska tänka på när det gäller Allemansrätten är:

  • Man får gå i land från båt, bada, ankra och tillfälligt förtöja vid strand som inte tillhör tomt, dvs. område nära hus där de som bor ska kunna känna sig ostörda.
  • Man får tillfälligt förtöja eller bada vid en brygga som ligger utanför en tomt.
  • Cykla får man göra både på enskilda vägar och ute i naturen, dock inte på odlingar, skogsplanteringar och i växande gröda.
  • Hunden får man gärna ha med sig i naturen, men under perioden den 1 mars till den 20 augusti ska man hålla extra stor uppsikt över hunden när man är ute i naturen. Hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt (16 § lag om tillsyn över hundar och katter).
  • Jakt och fiske ingår inte i Allemansrätten. Däremot får man fiska från brygga som ligger utanför tomt, men tänk på att det kan finnas krav på fiskekort. Man får inte hindra, försvåra eller störa jakt och fiske.
  • Man får plocka blommor, bär och svamp, men tänk på att vissa växter är fridlysta och inte får plockas.
  • En markägare får inte sätta upp stängsel, privata skyltar o dyl för att stänga ute andra människor från mark där Allemansrätten gäller.
  • Tälta får man gör något enstaka dygn (2-3 nätter) utan markägarens tillstånd, men det är naturligtvis bäst att alltid fråga först.
  • Allemansrätten gäller även i tätorternas grönområden, men det kan finnas lokala ordningsföreskrifter som t ex begränsar var man får cykla eller rasta sin hund.

Grundregeln för att vistas i naturen enligt Allemansrätten är att inte störa och inte förstöra.

Vill man läsa mer om Allemansrätten kan man gå in på Naturvårdsverkets hemsida under www.allemansrätten.se.

När får man klippa grannens växtlighet?

Många känner inte till vad man får och inte får göra när grannens växtlighet upplevs som störande på ett eller annat sätt.

För det första är det viktigt att gå och tala med sin granne. Att kommunicera med varandra och komma fram till något samförstånd och att ta och ge hindrar många grannfejder från att överhuvudtaget uppstå. Det finns några lagregler som man kan använda sig av i sammanhanget. Två finns i Jordabalken (JB).

Så här lyder 3 kap 1 § JB:
Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.

Och 3 kap 2 § JB säger så här:
Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och medför detta olägenhet för fastighetens ägare, får denne taga bort roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

Det finns också bestämmelser i Miljöbalken och i Plan- och bygglagen som man kan hänvisa till.

I 17 § Plan- och bygglagen sägs att:
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick.

Man får alltså ta bort sådant som hänger/tränger in över tomtgränsen. Det kanske emellertid är så att om man tar bort den där trädroten så riskerar man att skada trädet och då ska man ge grannen möjlighet att själv ta bort det som grannen anser är en olägenhet. Man ska också veta att om trädet skulle dö när du tar bort grenar och rötter då kan du bli ersättningsskyldig. Man får dessutom bara ta bort grenar och rötter och inte ge sig på att såga i stammen på trädet. Det gäller således att handla med sunt förnuft.

Det bästa för grannsämjan är att komma överens med grannen om vad som ska göras.

Om det finns/växer träd på grannens tomt som skymmer utsikten eller tar bort kvällssolen, kan du inte göra så mycket, om inte grannen är intresserad av att själv beskära eller fälla sitt träd. Skuggar grannens växtlighet helt din uteplats och är en betydande olägenhet, kan man emellertid väcka talan och begära att grannen ska ansa sina träd/buskar. Man hänvisar då till 3 kap 1 § JB som säger att man ska ta skälig hänsyn till sin omgivning när man använder den egna tomten.

Om det skulle gå så illa att grannens träd faller ned och skadar din egendom så kan grannen bli skadeståndsskyldig mot dig. Om grannens häck får växa sig hög och skymmer sikten för dig vid din utfart då får du också klippa ner den till lämplig höjd, men inte förrän du gett grannen möjlighet att själv klippa.