KVINNORS VÅLD MOT MÄN I NÄRA RELATIONER

De senaste åren har vi av massmedia matats med artikel efter artikel som behandlar ”metoo” – mäns sexuella trakasserier av kvinnor, hedersvåld – män som straffar kvinnor som skadat deras heder, kvinnofridsbrott – kvinnor som utsätts av fysisk eller psykisk misshandel av män osv. Män har fått en stämpel på sig att vara såväl opålitliga som våldsamma och många är de män som knappt vågar närma sig kvinnor överhuvudtaget av rädsla för att  deras avsikter ska bli misstolkade eller att de ska råka  göra något som misshagar kvinnan och riskera att bli anmälda trots att de inte haft några tankar på att kränka eller misshaga kvinnan de närmar sig. Även den nya lagen som behandlar oaktsam våldtäkt (vilken jag skrivit om tidigare)– bidrar till detta då det är främst män som utmålas som just våldtäktsmän.

Detta flöde av nyhetsartiklar kan bidra till tanken eller åsikten att det alltid är män som är förövarna. Det stämmer emellertid inte, ett flertal rapporter visar att även män i hög grad utsätts för våld av kvinnor som de lever tillsammans med, men att männen är mer obenägna att anmäla.  Med det sagt konstaterar jag också att det finns ett brott kallat kvinnofridskränkning (4 kap 4 a§ 2 st) men inget mansfridskränkning. I stället för att få en egen brottsrubricering, likt kvinnorna, tillämpas 4 kap 4a§ 1 st dvs grov fridskränkning, detta brott kräver inte att det förelegat ett samboende under äktenskapsliknande förhållanden som fallet är för kvinnofridskränkning. I övrigt är rekvisiten de samma.

Missförstå mig inte – det är bra att alla dessa oegentligheter med män som agerar otillbörligt mot kvinnor tas upp i media, och att de som på ett eller annat sätt förgriper sig på en annan person blir dömda. Men det tycks som om det förekommer en skevhet i rapporteringen. I vårt land, som stoltserar med hur jämställda vi är, glömmer vi plötsligt bort att vara jämställda. Vi glömmer bort de drabbade männen och lämnar dem åt sin skam, åt att inte bli trodda, åt att förlora sina barn och åt att bli oskyldigt anklagade.

Kvinnor som förövare – män som offer

Det framhålls ofta att det inte ligger i kvinnors natur att utöva våld eller skada andra människor – de framställs som vårdande, omtänksamma och kärleksfulla. Detta är helt säkert korrekt i många fall, men det anges också att de är listiga, ränkfulla och bestämmande med starka viljor vilket en del kvinnor kommer att utnyttja mot sina män. Faktum är att det inte är så stor skillnad mellan könen och det kan lika gärna vara tvärtom. Men hur ser då kvinnors våld mot män ut? Forskningen har visat att det psykiska våldet är kvinnans största maktmedel – att bryta ner, förolämpa, provocera och söka bråk. Att ta makten över ekonomin, att hota med att ta barnen ifrån papporna eller att hota med att de ska anmäla mannen för sexuellt våld. Men de kan också ta till fysiskt våld – dock oftast inte så ”allvarligt” som det våld män använder mot kvinnor, vilket sannolikt beror på fysiska skillnader. Det rapporteras dock om bitvåld, nyp, sparkar och slag som lavetter etc.

Män som offer för kvinnors våld är fortfarande ett tämligen outforskat område, män förväntas vara bossiga, tuffa och att de klarar sig själv, de ska vara ”manliga” enligt den stereotyp som finns.  Samtidigt är de flesta män uppfostrade att skydda sina kvinnor och att inte bära hand mot dem, varför de drar sig undan och ”tar emot”. I Aftonbladet 20211009 finns det dock en intressant artikel[1] (dessvärre låst till Aftonbladet +) om 3 män som utsatts för misshandel i hemmet. Det visar sig att de ofta mötts av misstro av polis och socialtjänst och att det varit svårt att bli trodda – men när de väl blir det har de också behövt skyddat boende och de upptäcker att de har samma erfarenheter som kvinnor i samma situation (eftersom de hamnar i skyddade boenden för kvinnor då det inte finns så många som inriktat sig på män, om ens något)– och att de känner sig oerhört ensamma i tron att inga andra män drabbas. Rapporter visar att det dessa män upplevt inte är unikt för just dem, utan väldigt vanligt i samband med att en man blir misshandlad av sin flickvän, sambo eller fru.

Rättsväsendet

Inte blir det lättare för de utsatta männen när även lagen till viss del bidrar till att osynliggöra deras utsatthet – i t.ex. socialtjänstlagen 5 kap 11 §, vars formuleringar anger ett särskilt ansvar för brottsoffer, är det kvinnor som utsätts för våld i en nära relation som är utgångspunkten.

Brå har i rapport 2014:8 noterat att män som utsätts för relationsvåld har lågt förtroende för rättsväsendet jämfört med män som blivit utsatta för andra typer av våld. Kvinnor kände samma förtroende oavsett om de blivit utsatta för relationsvåld eller annat våld. Insatserna som finns för män i form av mansjourer fokuserar främst på att mannens våldsamma beteende ska upphöra, inte på att bistå dem när de har blivit utsatta för en kvinnas våldsamma beteende.

Vid genomgång av intervjuer med män som utsatts framkommer också det faktum att de inte blir trodda av polisen, eller att polisen frågar vad mannen gjort för att kvinnan ska bete sig illa. Många låter också bli att anmäla eftersom de tror att de är ensamma och själva tror att de inte ska bli trodda, vilket jag menar är en bidragande orsak till att ämnet inte utforskats tillräckligt. Männen osynliggör sig själva genom att inte anmäla!

Som jurist har jag reagerat på att det är ytterst sällsynt att vi får förordnanden som målsägandebiträden för män som utsatts för våld i nära relationer. Vidare har jag reagerat på att nivån på begreppet att det ”ska vara ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig för att kunna dömas, tycks ha sänkts drastiskt i fall där mannen anses brukat våld mot kvinnan. Hur det är i motsatt förhållande har jag ingen personlig erfarenhet av men jag har mina aningar.

Till er män som är utsatta

Till er män som känner att ni är utsatta för fysiskt eller psykiskt våld av er partner vill jag säga – ni är INTE ensamma! Anmäl till polisen, anmäl vid varje händelse – även om ni tycker att ”det var inte så farligt”. Finns det barn i familjen då är det ännu viktigare att anmäla. Bevittnar de någon form av våld är även de brottsoffer i och med det nya brottet barnfridsbrott. Våld är alltid (i princip) olagligt oavsett vem som utövar det och mot vem. När ni anmäler till polisen – be att få ett målsägandebiträde (en jurist/advokat) som kan hjälpa och stötta dig genom processen.
Ni kan också ta kontakt med akillesjouren[2], en förening som bl.a. erbjuder samtalsstöd åt utsatta män. Det viktigaste är att ni gör något för att komma ifrån en ohållbar situation, vilket är för allas bästa.

Avslutningsvis

Detta är ett stort och ganska outforskat och bortglömt område som drabbar många. När man söker information kan man konstatera att åren före 2017 fanns det en del rapporter och studier i ämnet. Efter ”metoo” verkar det dock som om det kommit alltmer i skymundan – vilket är anledningen till detta inlägg. Jag menar att det är oerhört viktigt att vi inte glömmer de manliga brottsoffren eller de kvinnliga förövarna som behöver hjälp att förändra sitt beteende på samma sätt som män som utövar våld mot kvinnor får hjälp och stöd genom olika organisationer.

När det gäller våld i nära relationer vill jag slutligen påpeka att det finns många fler varianter än de detta blogginlägg behandlar. Det kan handla om våld i homosexuella relationer,  där det kan vara en man som misshandlar sin manliga partner eller en kvinna som misshandlar sin kvinnliga partner. Det är viktigt att förstå och veta att detta också förekommer.

Sverige måste vara jämlikt i alla situationer – inte bara vissa utvalda.

 

Diana Lindgren Saelöen

Advokat

 

[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/v5wBxL/mats-blev-slagen-av-sin-fru-jag-kande-mig-sa-otroligt-ensam

[2] https://akillesjouren.se/hem/om

Vilket skydd finns vid skönhetsingrepp?

Att göra ett skönhetsingrepp, antingen via operation eller med hjälp av injektioner, är inte längre något som är skambelagt som det var för ett antal år sedan – tvärtom. Det här är en trend som ökar lavinartat och ännu större har ökningen varit under pandemin, både bland män och kvinnor. Det finns säkert många anledningar till det, det talas om att man har råd till det när man inte rest så mycket, att man suttit och tittat på sig själv genom otaliga möten via Zoom, teams eller andra konferensalternativ över nätet. Men också att skönhetsidealet har hamnat i fokus, att ett standardansikte är ett ansikte som är fixat med smink, lösfransar och snygga ögonbryn, rynkor har slätats ut och läppar förstorats etc.

Sociala medier med vackra bilder och fina filter, framför allt från personer eller influensers med stora konton blir trendsättande.

Jag har inga synpunkter på att man väljer att genomgå ett skönhetsingrepp, och tycker att det är bra att man inte behöver skämmas för att man gör det, men det måste påpekas att det inte är helt riskfritt. Jag har genom åren som jurist, med hälso- och sjukvård som specialitet, stött på många som blivit väldigt missnöjda med resultatet och också de som blivit mycket allvarligt skadade. Dessvärre har marknaden delvis varit oreglerad fram till den 1 juli i år och det har varit svårt att bistå med rättslig hjälp.

 

Situationen fram till den 1 juli 2021

Sverige, som annars är ett land där det mesta är reglerat, har haft ett förvånansvärt dåligt regelverk inom området estetiska ingrepp. T.ex. har vem som helst kunnat ge fillerinjektioner. Fillers kan orsaka svåra skador om de sätts fel och till och med orsaka vävnadsdöd. Andra behandlingar innebär ofta avancerade medicinska ingrepp och någon specialistkompetens har inte krävts. Dessa behandlingar har inte heller omfattats av vare sig hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen eller patientskadelagen. Detta då syftet med behandlingen inte har varit att medicinskt förebygga skador och inte heller att behandla sjukdomar eller skador. Detta har således varit ett oskyddat och rättslöst område, vilket de flesta inte känt till innan de, så att säga, ”har lagt sig under kniven”.

En del har försökt använda sig av konsumenttjänstlagen, men det är osäkert om den egentligen är tillämplig. Även skadeståndslagen har varit svår att tillämpa. Den skadelidande har varit tvungen att dels bevisa att vårdgivaren eller dennes anställda har varit vårdslösa i sin behandling, dels måste det visas att skadan är en direkt följd av en felaktig behandling, dvs. att det finns ett orsakssamband. Det är inte lätt att bedöma vad som är försumligt, eller hur behandlingen normalt utförs, och mot en läkares påstående att komplikationer är vanligt har det varit svårt för den enskilde att hävda sin rätt.

Det finns mycket att skriva om hur det har varit – mer intressant är dock vad som gäller nu.

Situationen efter den 1 juli 2021

Den 1 juli trädde ”Lag om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar” i kraft. I och med det är det enbart legitimerade läkare och tandläkare som har bevis om specialistkompetens inom en adekvat specialitet som får utföra ingreppet. Estetiska injektionsbehandlingar, t.ex. botox och fillers, får numera endast utföras av den som har legitimation som läkare, tandläkare eller sjuksköterska. Det går inte att delegera utförande till någon som inte uppfyller kraven enligt den nya lagen. Även detta ger patienten en större trygghet och säkerhet.

I och med detta blir också flera av Socialstyrelsens föreskrifter tillämpliga, tex allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården, allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter m.fl.

Verksamheterna omfattas numera av patientsäkerhetslagen, patientdatalagen, patientskadelagen samt bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen. IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) blir tillsynsmyndighet. Någon sådan har, skrämmande nog, tidigare inte funnits.

Syftet med lagen är således, dels att reglera ett oreglerat område, dels att ge den enskilda individen trygghet med att personalen har rätt kompetens och att det finns samma krav på patientsäkerheten som inom hälso- och sjukvården. Skulle något gå fel finns det ett rättsligt skyddsnät att använda sig av.

En sista tanke

Jag skulle, trots det ovan skrivna, vilja lämna er en sista tanke innan ni beslutar er för ett genomgå ett ingrepp. Skönhet sitter i betraktarens öga, alla är vackra på sitt sätt, kom ihåg att många bilder på sociala medier är såväl retuscherade som pålagda filter. Vill ni trots det genomföra ett ingrepp, gör det, men tänk igenom ert beslut noggrant. Även om området numera är reglerat, och riskerna minskas betydligt genom att enbart specialister får utföra ingreppet, så innebär det inte att det är riskfritt. Det kan fortfarande gå fel och ekonomisk ersättning kan inte alltid ersätta en skada.

 

Diana Saelöen
Advokat

Ska du ge dig in i musikbranschen? – Några saker att tänka på

I dessa tider av teknik, som blir alltmer lättillgänglig för alla, och det går att ha en ”studio” hemma i sitt rum med bara en dator och en mikrofon, är det allt fler som visar upp sina talanger på t.ex. Youtube eller Soundcloud med flera liknande sidor och en och annan blir faktiskt upptäckt. Vi har också en mängd tv-program som Talang och Idol där många tar sina första steg in i det man kallar musikbranschen. Nedan kommer en enkel text om några saker man kan stöta på.

 

Vad är det man behöver tänka på?

 

Avtal

 

Många är bekanta med legenden om Robert Johnsson som gick från att vara en medioker musiker till ett riktigt bluesgeni på ingen tid. Legenden säger att han sålde sin själ till djävulen och uttrycket ”If you do a deal with the devil, don’t complain about the heat” kan inte bli mer sant.

 

Nu kanske det inte blir så dramatiskt men att inte förstå konsekvenserna av ett ingånget avtal kan få följder som du absolut inte räknat med. Så det första du måste tänka på är att inte bli så glad över att du blivit ”signad”, så att du skriver på vad som helst. Ta dig tid att läsa avtalen – be att få ta hem dem för att läsa i lugn och ro och är det något du inte förstår, fråga!

 

Det finns ingen särskild lag som reglerar musikavtalen utan det är den gamla hederliga avtalslagen som gäller och därmed också principen om ”Pacta sunt servanda – avtal ska hållas”. Har du ingått ett avtal kan du således inte utan konsekvenser avbryta detsamma om du finner att det inte är ett bra avtal.

 

Varför ska man då skriva avtal när det verkar så besvärligt?

Det är ju trots allt så att varje part vill skydda sig själv och genom att skriva ett avtal så kommer man överens om vissa saker. När avtalet är skrivet förlitar man sig på att var och en verkligen genomför det man har kommit överens om. Du vill vara säker på att få betalt och t.ex. skivbolaget vill vara säkra på att du levererar musik.

 

Nästa grundprincip att tänka på är att lära sig engelska, finns det inget annat man vill studera extra så ska man i vart fall fokusera på engelskan. Även om du klarar dig aldrig så bra med vardagsengelska och både kan beställa mat och fråga efter vägen så ska det mycket till för att förstå ett avtal på sisådär 5-6 sidor med juridisk text på engelska. Än en gång, det är viktigt att du själv förstår avtalen och inte bara lämnar det i en managers hand. Kom ihåg att du är din egen bästa vän oavsett vad människor omkring dig säger – så gör dig själv en tjänst – se till att förstå vad du skriver på.

 

Slutligen skulle jag råda alla som ska ge sig in i branschen att ansluta sig till STIM som företräder musikskaparna, SAMI – som företräder artisterna och musikerna eller båda beroende på ditt område. Du kan också engagera dig i t.ex. SKAP som är en intresseorganisation för Sveriges musikskapare. Lär dig så mycket som möjligt, kunskap är makt.

 

Vilka avtal kan bli aktuella då?

 

Inom musikbranschen finns det en uppsjö av olika avtal mellan olika parter och du kommer säkert att stöta på ett flertal av dem när du ger dig in i branschen. Ett tips är att ansluta sig till musikerförbundet där du kan få råd och hjälp men där du också kan finna ett flertal exempelmallar på olika avtal. De kan vara bra att jämföra med det du kanske själv sitter med och försöker förstå.

 

Nedan följer några få exempel på avtal och mycket kortfattad information vad det är för typ av avtal.

1. Artistavtal – Vanlig benämning på de avtal som sluts mellan skivbolag och artist (skivkontrakt) och gäller ofta medverkan vid inspelning av kommersiella fonogram, musikvideos etc.

2. Musikförlagsavtal – Ett avtal mellan upphovsperson (låtskrivare eller producent) och ett musikförlag

3. Licensavtal – avtal som sluts mellan skivbolag och artist om en viss prestation, här finns likheter med Artistavtalet men artisten eller upphovsmannen äger själv verket.

4. Managementavtal – Ett avtal mellan en artist och en upphovsperson och en manager eller ett managementbolag där managern representerar artisten i musikbranschen mot ersättning i form av en viss procent av artistens intäkter

5. Distributionsavtal – Artisten är ofta sitt eget skivbolag och äger därmed sina inspelningar, ansvarar för kostnader och sköter marknadsföringen. Skivbolaget blir mest en kanal för att distribuera inspelningarna till olika medier. I dagsläget handlar det ofta om digitala plattformar och tjänster

6. 360-avtal – Ett avtal som blir allt vanligare och sluts mellan artisten och bolag som är kombinerade skivbolag, musikförlag, bokningsbolag och mangementbolag

 

Observera att detta inte är någon uttömmande lista utan endast några få avtal som man kan stöta på, jag anser dock att dessa är de vanligaste. Var inte rädda för att ta hjälp eller ställa krav. Det kommer snarare få den andra parten att respektera dig.

 

 

Diana Saelöen
Advokat

 

 

 

Kan mitt inlägg på facebook vara straffbart?

Vi är många som dagligen är ute på sociala medier, kommenterar och engagerar oss, vilket är bra. Men det är viktigt att vara eftertänksam innan man skriver, speciellt om man är upprörd eller arg över något är det viktigt att man, innan man trycker på sänd eller publicera går ifrån och funderar över det man tänkt skriva. Kan det jag tänker skicka kanske till och med vara straffbart?

HETS MOT FOLKGRUPP?

Högsta domstolen kom med ett avgörande (B 5887-19, ”kommentaren i facebookgruppen”)  den 21 december 2020 som är värt att närmare begrunda.
Bakgrunden är att en man (DLH) blev upprörd över ett inlägg om en person som förmodades ha begått ett hedersrelaterat brott och i sin upprördhet skrev DLH en kommentar i facebookgruppen politikfakta. Kommentaren löd ”äckliga muslimjävel”.

Han blev anmäld och åklagaren menade att han gjort sig skyldig till för hets mot folkgrupp vilket tingsrätten inte höll med om. De menade att kommentaren enbart riktade sig mot den specifika person som artikeln handlade om och inte mot någon folkgrupp (muslimer) i allmänhet. Tingsrättens dom överklagades och hovrätten gjorde en helt annan bedömning, och dömde personen för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och 40 dagsböter.
HD valde att ta upp målet till prövning och målet har nu blivit ett prejudikat – således fungerar det från och med nu som vägledning för övriga domstolar i liknande mål.

 

HÖGSTA DOMSTOLEN RESONERAR

Den fråga domstolen kom att formulera som den kritiska frågan är huruvida ett meddelande med nedsättande innehåll som formulerats som om det är riktat mot en enskild person, även kan uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer, och därmed föranleda ansvar för hets mot folkgrupp.
Därefter går man in på den rättsliga regleringen med hänvisning till brottsbalken kap 16 § 8 § I detta fall i dess lydelse före 1 januari 2019.
Domstolen går vidare med att definiera uttrycket missaktning samt vad som uttrycks i förarbetena. De konstaterar vidare att straffbestämmelsen innebär en inskränkning av yttrandefriheten och därför ska tolkas restriktivt. Med det sagt fastslår man att en bedömning, av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp, ska ske utifrån sammanhang och motiv för gärningen.

Något förvånande menar domstolen att meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap som det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Man menar att centralt för prövningen är hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet. Viktigt är dock hur meddelandet spritts. För att straffansvar ska uppkomma måste det ha spridits utanför den helt privata sfären. Domstolen konstaterar dock att det inte behöver spridas till allmänheten för att leda till straffansvar, det räcker att det sker i ett begränsat sällskap t.ex. inom en organisation, men det måste ha nått ut fler än till ett fåtal personer.Precis som tingsrätten kom fram till så påpekas att lagen gäller gärningar riktade mot särskilda grupper som kollektiv. HD menar dock att detta inte utesluter att omständigheterna i ett visst fall kan vara sådana att ett hot eller förtal avseende en eller flera enskilda personer också kan ses som ett meddelande om en folkgrupp.

VAD KOM DÅ HÖGSTA DOMSTOLEN FRAM TILL?

Man konstaterade att det var klarlagt att inlägget ”äckliga muslimjävel” skrivits som ett inlägg i facebookgruppen politikfakta, att det delades 390 gånger, fick ca 1 300 reaktioner och 160 kommentarer.
Inlägget handlade om en person med utländsk härkomst och DLH hävdade att inlägget var riktat mot just denne person. Högsta domstolen menade dock att inlägget var direkt kopplat till den personens förmodade religiösa övertygelse som muslim och därmed ansågs det att kommentaren förmedlade ett nedsättande budskap att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Vidare menade man att kommentaren även i övrigt gav ett tveklöst uttryck för missaktning för gruppen muslimer.
Genom att kommentaren publicerades på Internet fanns en risk för okontrollerbar spridning i en obestämbar krets av personer. Enligt domstolen saknar det betydelse hur många det var som faktiskt tog del av kommentaren.
Domstolen menar att det är utrett att missaktning uttryckts och att det funnits uppsåt till gärningen varför DLH skulle dömas för gärningen.

HD VAR INTE ENIG

Domen har mest troligt föregåtts av många diskussioner och tolkningar av lagtexten och definitionerna. Det fanns en avvikande mening då justitierådet Dag Mattson var skiljaktig och ogillade åtalet. Han skriver en lång utläggning som grund för sin inställning och slutsats om att kommentaren inte kan anses ha gett ett så klart och tydligt uttryck för missaktning för muslimer att det konstituerar hets mot folkgrupp. Därmed menar han att DLH inte ska fällas till ansvar.
Dock blev han överröstad och domen är nu ett prejudikat.

VAD INNEBÄR DETTA FÖR MIG?
Det innebär, precis som jag skrev inledningsvis, att innan du publicerar ett inlägg, som kan komma att spridas på Internet, ska du tänka över det du skrivit en extra gång. Speciellt om du är upprörd eller arg över något.
Du kan inte hänvisa till yttrandefriheten, då den i vissa fall får inskränkas. Du kan inte heller hänvisa till att uttalandet bara är riktat mot en person, om kommentaren kan tolkas som missaktning mot en hel grupp och inte heller kan du hävda att det inte spridits till allmänheten.
Det är annars detta man tidigare hänvisat till, men nu då Högsta Domstolen konstaterat att man inte behöver vara strikt textkritisk och att man kan tolka texten som om den egentligen har en annan innebörd och syfte än en strikt textkritisk läsning skulle leda till, kan man således dömas för hets mot folkgrupp med en enda ogenomtänkt kommentar på sociala medier.

Så återigen… tänk efter innan du publicerar – det kan vara straffbart!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

Vilka regler är det egentligen som gäller – kan mina mänskliga rättigheter inskränkas?

Tar vi ansvar för att minska spridningen av Covid 19?

Vi lever alla i oroliga och exceptionella tider, med denna Covid-19 pandemi, som drabbat i stort sett hela världen. Detta har medfört att vi i Sverige har fått många rekommendationer att följa för att hjälpa till att hindra smittspridningen.

Man kan ju då inte låta bli att förundras över hur en del människor agerar trots alla varningar och direktiv. För några veckor sedan kunde vi läsa om några tråkiga exempel på ageranden i dagspressen

Bl.a. kunde man läsa om Storforsdemokraten Urban Persson som åkte till Stockholm för att få Corona som en kul grej. Till sin besvikelse smittades han inte, trots att han slickade på rulltrappsräcket.

Samma vecka kunde vi läsa att Helsingborgsungdomarna som ska ta studenten i år via sociala medier uppmanas att delta i den fetaste studentfesten.

”Ingen fucking student ska bli inställd i Helsingborg, låt oss fucka denna staden. Vi ska göra kaos och ha den fetaste studenten Helsingborg har sett!! (…) Helsingborg fucka för oss så låt oss fucka dem!! Vi alla som går i trean förtjänar den fetaste studenten och vi ska ta tag i det själva” står det i meddelandet som man uppmanar varandra att sprida vidare.

Fler artiklar har på samma tema har fortsatt att publiceras efter dessa, men jag tar inte upp fler här, det räcker med att konstatera att alla verkligen inte tar sitt ansvar för att minska spridningen av Covid 19.

Vilka regler gäller för att få inskränka mänskliga rättigheter?

Man måste ställa sig frågan vilka regler är det egentligen som gäller – kan mänskliga rättigheter som att resa till Stockholm eller hålla tidernas studentfest verkligen inskränkas?

För att få en överskådlig bild av rättsläget har Amnesty International förklarat detta väldigt tydligt på sin hemsida.

Det är viktigt att komma ihåg att internationella lagar och bestämmelser om mänskliga rättigheter fortfarande gäller.

Grundprincipen är att alla åtgärder som tas med anledning av smittan ska vara förenliga med internationell människorätt och folkrättsliga principer. Särskilt ska marginaliserade gruppers behov beaktas och människor som löper störst risk skyddas.

Jag kan här flika in att Sveriges ståndpunkt trots allt verkar vara rätt väg att gå, även om vi inte har slutresultatet klart på länge än. Men man har inte gått in och agerat diktatur utan har verkligen övervägt varje inskränkning i relation till de mänskliga rättigheterna. Det är kanske inte självklart för alla hur oerhört sammanvävda varje beslut måste vara med de mänskliga rättigheterna. Men det är så att DINA och MINA rättigheter faktiskt kan och ibland ska/bör inskränkas.

En viktig fråga är också, att vid en pandemi, är tillgången till information av yttersta vikt och Amnesty radar upp ett antal länder som brutit mot denna princip då de försökt tysta såväl, läkare, som forskare och medier. Även tillgången till internet har begränsats i vissa länder.

Jag vill här också, som en parentes, poängtera att vi i Sverige, till skillnad från i princip alla andra länder förutom Finland, inte har ministerstyre vilket innebär att beslut som rör myndigheter måste fattas av regeringen och ofta med riksdagen som stöd, som kollektiv. Därmed kan vi inte helt jämföra oss med t.ex. Danmark och Norges hantering av Coronakrisen.

,,,, RÄTTEN TILL HÄLSA

Rätten till hälsa regleras i olika internationella konventioner och den viktigaste är FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Samtidigt som man måste tänka på att många av de vanligaste åtgärderna för att förhindra smittspridning också berör andra rättigheter som rörelsefriheten och mötesfriheten vilka regleras i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

På sin hemsida skriver Amnesty International följande om rätten till inskränkningar

Förebyggande åtgärder är åtgärder som stater vidtar för att begränsa spridningen av smittan. Även om det kan vara tillåtet att begränsa till exempel rörelsefriheten och mötesfriheten när det finns fara för folkhälsan, måste begränsningarna vara lagligt reglerade, nödvändiga för att uppnå specifika legitima syften, samt stå i överensstämmelse med andra medborgerliga och politiska rättigheter. Det betyder till exempel att begränsningarna inte får vara diskriminerande, att de måste vara proportionerliga och att stater inte får införa mer restriktiva åtgärder än vad som krävs för att uppnå syftet (enligt de så kallade Syrakusa-principerna).

Åtgärder som stater nu inför för smittbegränsning och där dessa principer måste beaktas är till exempel:

  • Karantän
  • Reseförbud och resebegränsningar
  • Begränsning av information, transparens, censur
  • Tillgång till preventiv vård, utrustning, stöd
  • Undantagstillstånd

Vidare beskrivs att drabbade har rätt att få tillgång till och få den vård som de behöver. Det innebär att det måste finnas tillgång till vårdplatser, personal och utrustning. Vår regering har aldrig sagt att många inte kommer att drabbas, den makten finns inte över detta lilla virus som sprids så lätt och ännu lättare när obetänksamma, okunniga eller helt enkelt arrogant nonchalanta människor som denna Urban Persson går fritt i samhället. Ungdomarna kan jag i viss mån förstå och hoppas att de har visa föräldrar som kan förklara situationen för dem. Det är ingen som ”fuckar” med dem, istället är de ”offer” för inskränkta mänskliga rättigheter för att helt enkelt skyddas från att stå utan vård när och om de behöver den. Genom att se till att kurvan planas ut så mycket som möjligt uppfyller man den mänskliga rättigheten att i görligaste mån tillse att tillgång till vård finns.

Hela det offentliga utlåtandet om att inskränka mänskliga rättigheter kan ni läsa på engelska här

Svaret på frågan i titeln till detta inlägg är således att vissa mänskliga rättigheter kan och bör inskränkas och regeringens och folkhälsomyndighetens rekommendationer är sådana att de helt enkelt ska följas! Alltså kan Urban Perssons resa till Stockholm och ungdomarnas studentfirande på helt laglig väg inskränkas. Det är i sammanhanget också värt att poängtera att dessa mänskliga rättigheter inte enbart styrs av internationella konventioner, de följer även av den svenska grundlagen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

Unga brottslingar kan erbjudas fotboja, vad innebär det?

Ett av de stora samtalsämnena och samhällsproblemen i Sverige idag är den stora ungdomsbrottsligheten. Brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna och många som utför brotten är väldigt små barn. Barn som blir rekryterade av äldre kriminella och som när de en gång hamnat i kriminalitetens snaror har svårt att ta sig därifrån.

Nya ungdomspåföljder

Regering och riksdag har under många år försökt komma fram till olika sätt att stävja detta på och påföljdsutredningen från 2012 (SOU 2012:34) mynnade ut i promemorian ”Nya ungdomspåföljder (DS 2017:25)”. I denna presenterades två nya påföljder för unga lagöverträdare, ungdomstillsyn och ungdomsövervakning.

Det kan dock konstateras att de nya påföljderna inte var tillräckligt, det fanns ett glapp för straffen mellan allvarlig brottslighet och situationer där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård, varför ytterligare en påföljd utarbetades. Det här förslaget på en ny påföljd lämnades den 13 februari 2020 till Lagrådet för granskning. Tanken är att den nya påföljden endast ska användas när ungdomsvård eller ungdomstjänst inte utgör en tillräckligt ingripande åtgärd, men där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård. Hänsyn ska också tas till brottslighetens straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. Rätten ska få bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år.

Barnkonventionen

Viktigt i alla fall där barn är involverade är att tänka på att följa barnkonventionen som numera är svensk lag (detta kan ni läsa om HÄR), speciellt artikel 40 är intressant i detta fall.
I denna står följande:
”Barn som anklagas för brott, eller har blivit dömt för en straffbar handling, har rätt att behandlas rättvist och respektfullt, få juridiskt stöd samt återanpassas i samhället.”

Vi som advokater och som verkar som såväl försvarare som målsägandebiträde har till uppgift att se till att detta efterföljs och följer därmed också intresserat de nya lagförslag som presenteras. Så vad innebär då det senaste lagförslaget?

Ungdomsövervakning

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson uppger i ett pressmeddelande att:
Ungdomsövervakning kommer därmed att kunna väljas som påföljd vid bland annat allvarligare våldsbrott och rån, men också vid till exempel grova vapenbrott och narkotikabrott”.

Straffet innebär att ungdomen själv ska medverka till planering och en verkställighetsplan. Planen ska alltid innehålla föreskrifter om möten med en koordinator och om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet, en föreskrift om förbud mot bruk av narkotika och alkohol samt vissa andra medel och hälsofarliga varor. Inskränkningarna i rörelsefriheten ska bestå i antingen ett förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller andra rörelseinskränkningar som t.ex. ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Den unge förses med en fotboja och det är kriminalvården som föreslås ansvara för verkställigheten. Sköter sig den unge väl kan möjligheterna att vistas ute utökas efter en tid.

Syftet med lagen

Syftet är givetvis att de unga lagöverträdarna ska få ett lämpligt straff för den brottslighet de dömts för, men också, och ännu viktigare enligt mig, är att ge den unge en möjlighet att komma från den inslagna banan med brottslighet. De kan inte längre vistas i de sammanhang där de först drogs in i det kriminella livet, de kan fortsätta gå i skolan och utbilda sig och de har en möjlighet att lämna det tidigare kriminella umgänget.

Lagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2021. Det återstår att se om den uppfyller syftet och det kommer troligtvis dröja innan vi har en enhetlig praxis. Barnombudsmannen och Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

 

 

Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag?

Denna blogg är inspirerad av de föreläsningar jag var på för någon vecka sedan och som handlade om Medicinalrätt. Medicinalrätt är viktigt för alla som har kontakt med sjukvård, socialtjänst mm, både om du behöver hjälp och om du ger hjälp. Jag har själv som advokat många gånger stött på att mina klienter = vårdens patienter, inte förstår skillnaden på lagarna som reglerar rättigheter och skyldigheter. De ber mig se till att man får den vård man anser att man har rätt till. Man tror att vi advokater kan fixa allt … men det kan vi naturligtvis inte.

I SOU (statens offentliga utredningar som föregår lagstiftning) 2004:118 har man skrivit om skillnaden mellan en rättighetslag och en skyldighetslag och jag tänkte försöka beskriva det på ett lite enklare sätt.

Tre exempel på olika lagar är Hälso- och sjukvårdslagen som är en skyldighetslag, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som är en rättighetslag och Socialtjänstlagen som är både och.

Vad innebär då rättighetslag och skyldighetslag?
Det finns ingen egentlig definition på begreppet rättighetslag men man brukar säga att:

Rättighetslagar är formulerade så att den enskilde ges specificerade rättigheter. Ett beslut som är fattat enligt en rättighetslag går att överklaga till en domstol och få beslutet ändrat. Ett exempel är om du sökt bistånd enligt LSS och du har fått avslag på det du sökt. Är det en rättighetslag, som just LSS är, kan domstolen ändra beslutet. Det krävs också att beslutet faktiskt ska kunna verkställas, dvs att kommunen ska kunna ge dig det du ansöker om.
De här lagarna känner man ofta igen på att de innehåller tvingande bestämmelser vilket märks genom att de använder orden ”skall”, ”har att” eller ”är skyldig att”.

Skyldighetslagar är riktade till myndigheten och inte till den enskilda individen. De definierar det ansvar myndigheten har. Det gäller bl.a skola, hälso- och sjukvård, räddningstjänsten m.fl. Det innebär alltså att du inte har rätt till en viss vård men att t.ex. landstinget är skyldig att ge dig en god vård så som den beskrivs i lagstiftningen. Får du inte den vård du tycker att du ska ha, som t.ex. en röntgen så kan du inte överklaga läkarens beslut att inte beställa en röntgen.

Det enda man kan göra är att överklaga genom laglighetsprövning för att låta domstolen avgöra om beslutet strider mot någon lag eller författning, till exempel genom att det har begåtts något formellt fel eller om kommunen har överskridit sina befogenheter Men man kan inte få beslutet ändrat.

Hälso- och sjukvårdslagen är alltså en skyldighetslagstiftning vilket betyder att vårdgivaren har en skyldighet att ge nödvändig hälso- och sjukvård. Det finns inte juridiskt utkrävbara rättigheter för patienten utan innehållet i lagen är ”bara” en förklaring på vilken nivå vårdgivaren skall erbjuda en god vård.

Men man ska inte låta sig nedslås för det, vården ska bedrivas i samråd med patienten och ska ske på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet. Sker inte detta kan man anmäla vården till IVO och om man blir skadad kan man få ersättning från patientförsäkringen LÖF.

Både och! Nu blir det lite klurigt men man brukar säga att socialtjänstlagen är både en rättighetslag och en skyldighetslag. Det beror helt enkelt på att det finns EN rättighetsparagraf insprängd i lagen och det är rätten till bistånd för sin försörjning om den inte kan klaras på annat sätt.
Ett exempel på en skyldighet enligt denna lag är att kommunen har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för äldre människor.

Så…då hoppas jag att jag lyckats förklara skillnaden lite grann … du har alltså inte rätt att bestämma vilken vård du ska få, men du ska erbjudas god vård. Besluten kan inte överklagas. Däremot har du rätt att kräva t.ex. stöd enligt LSS om du uppfyller kriterierna annars kan du överklaga detta till domstol. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

 

Vad krävs för psykiatrisk tvångsvård och vad innebär vården?

Vi har tidigare skrivit om Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU i vår blogg. Det finns fler tvångslagstiftningar som kan begränsa vår rätt till självbestämmande och till och med till viss del begränsa våra grundlagsskyddade mänskliga rättigheter som t.ex. rätt till frihet. Dessa lagarna ska tillämpas på ett mycket restriktivt sätt och bara i absoluta nödfall och med hänsyn till den enskilde. Man ska också komma ihåg att om de används så anses det vara för den enskildes bästa och endast om den enskilde inte medverkar till detta på frivillig väg.

I det här blogginlägget tänker jag presentera lagen om psykiatrisk tvångsvård, mycket med tanke på att det finns väldigt många personer i vårt land som lider av psykisk ohälsa. De flesta kommer dock aldrig att omfattas av denna lag, men det kan ändå vara intressant att få veta lite mer.

Med stöd av LPT kan samhället alltså omhänderta vissa individer för vård och behandling mot sin vilja.

Förutsättningar

Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att man ska kunna tillämpa den här tvångslagen och det är om:
1. Personen lider av en allvarlig psykisk störning

Det kan t.ex. vara att personen har en psykos, hög risk för självmord, djupa depressioner mm, ibland, även om det är mycket ovanligt, så kan även somatiska sjukdomar som t.ex. demens eller vissa hjärnskador orsaka psykiatriska symtom som kan medföra att det anses att det föreligger en allvarlig psykisk störning, observera att det är symptomen som ligger till grund för LPT:n och inte sjukdomen i sig.

2. Personen måste ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård dygnet runt.

Det innebär att det inte ska finnas någon annan alternativ vård för patienten. När man gör den här bedömningen måste man överväga om det finns någon annan vårdform som kan användas och som personen i fråga kan acceptera.

3. Personen måste motsätta sig den vård som erbjudits eller att det finns, vad man kallar, grundad anledning att tro att personen kommer att motsätta sig vården.

Det innebär att man måste ha övervägt och ha erbjudit vård på frivillig väg eller ha gjort bedömningen att patienten inte själv kan fatta något grundat ställningstagande till vård, t.ex. pga att man är i ett akut psykotiskt eller maniskt tillstånd. Man kan också ha funnit att personen inte har någon sjukdomsinsikt (vilket kan vara ganska vanligt vid de här tillstånden).
Ibland ändrar sig patienten snabbt och säger att jag godtar frivillig vård för att nästa timme vägra
ta emot vården och därefter godkänna den igen. Då blir det svårt att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på att tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet.

Så vad händer då om en person bedöms uppfylla förutsättningarna för att tas in på LPT?

Det här är noggrant reglerat i lagen och det krävs en tvåläkarprövning. Initialt ska en legitimerad läkare göra en bedömning och undersökning av personen i fråga och därefter ska ett sk vårdintyg utfärdas. Detta är inte något som man utfärdar lättvindigt utan kräver noggrant övervägande och undersökningar. Det finns särskilda blanketter som används för detta och den ska fyllas i i direkt anslutning till undersökningen. I det här vårdintyget ska läkaren bl.a. fylla i psykiatrisk bakgrundshistorik, om sådan finns och man känner till den, aktuellt tillstånd samt skälen till att man bedömt att LPT är tillämpligt. Det här intyget är ett grundläggande dokument och ska medfölja patienten i original under den fortsatta vården för att det ska ha juridisk verkan. Tvångsvården kan enligt lagen endast bedrivas på en psykiatrisk sjukvårdsinrättning som är godkänd, alternativt i öppen form (se vidare nedan).

Senast 24 timmar efter det att en person kommit till en sjukvårdsinrättning där tvångsvård får bedrivas, måste chefsöverläkaren (CHÖL), eller en specialist i psykiatri som har fått uppdrag av Chöl att fatta sådana beslut, avgöra om personen ska tas in för vård.  Chöl bedömer om förutsättningarna för LPT är uppfyllda, vårdintyget får inte vara äldre än 4 dagar och den som fattar beslut om intagning enligt LPT får inte vara samma läkare som skrev vårdintyget. Fattas inte ett sådant beslut inom angiven tid fortsätter vården i frivillig form, eftersom tvångsvård inte börjar förrän intagningsbeslut fattats.

Intagningsbeslutet är överklagningsbart och så snart personen som tagits in är i stånd att ta till sig informationen ska de informeras om denna möjlighet samt om rätten till stödperson/offentligt biträde. Och här kommer ofta vi som jurister in i bilden och blir förordnade som offentligt biträde till personen som tagits in på tvångsvård för att bistå dem med överklagandet.

På avdelningen, och så snart som möjligt efter intagningsbeslutet, ska en vårdplan upprättas för att beskriva hur man planerar den fortsatta vården. Patienten har rätt att erhålla individuellt anpassad information och medverka i planeringen så långt det är möjligt.

Möjliga tvångsåtgärder

De tvångsåtgärder som kan bli aktuella medan personen är intagen är:

  • Behandling, såsom tvångsmedicinering eller tvångsinjektioner
  • Fastspänning – endast om det finns omedelbar fara att personen skadar sig själv eller annan och max 4 timmar och efter beslut av Chöl, som därefter kan besluta om ytterligare 4 timmar, efter att ny undersökning genomförts. Vid beslut om fastspänning mer än 4 timmar ska IVO underrättas.
  • Avskiljning – personen kan under särskilda, i lagen reglerade, omständigheter hållas avskild från andra patienter efter beslut av Chöl. Max 8 timmar, sedan krävs ett nytt beslut av Chöl som personligen ska undersöka patienten. Även här ska IVO underrättas.
  • Kroppsvisitering (ytlig) – detta för att kunna omhänderta alkohol, narkotika eller annat som kan vara till skada.
  • Övriga tvångsåtgärder – ska också fattas av Chöl och kan t.ex. innebära att man inskränker           personens möjligheter att använda mobiltelefon, dator eller andra sätt att kommunicera.
  • Behandling av somatisk sjukdom – en person som är intagen enligt LPT kan mot sin vilja ges somatisk behandling om den är livshotande eller är orsak till den allvarliga psykiska störningen.

Förlängning
Om man anser att tvångsvården måste fortsätta när 4 veckor har gått efter intagningsbeslutet måste Chöl ansöka till förvaltningsrätten om medgivande till förlängning. Förvaltningsrätten kan besluta om tvångsvård i ytterligare 4 månader räknat från dagen för intagningsbeslutet, och därefter om ytterligare 6 månader åt gången. Det är dock viktigt att komma ihåg att så snart förutsättningarna för tvångsvård inte längre finns måste tvångsvården upphöra.

Personen har alltid själv rätt att närvara vid förhandlingen i förvaltningsrätten, som oftast har en enklare förhandlingssal i anslutning till sjukvårdsinrättningen. Personen har också rätt att ha ett offentligt biträde med sig som bistår dem vid förhandlingen. Förvaltningsrätten låter alltid en sakkunnig specialist i psykiatri ställa frågor till den intagne personen och denne får själv yttra sig och uttrycka sin mening. Det offentliga biträdet (vi) får slutföra talan och framföra vår klients synpunkter för att t.ex. visa att förutsättningarna för tvångsvård har upphört.

Har inte ansökan om förlängning kommit till förvaltningsrätten i tid upphör tvångsvården även om förutsättningarna är uppfyllda och då får man påbörja hela proceduren på nytt.

Öppen psykiatrisk tvångsvård

Slutligen tänkte jag skriva några rader om öppen psykiatrisk tvångsvård, en möjlighet som finns sedan 2008. Den här formen kan bli aktuell om en patient som vårdas enligt LPT inom slutenvården inte längre bedöms ha ett oundgängligt behov av inneliggande vård men fortsatt behöver visst tvång för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Även i detta fall ska en ansökan göras till förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård i öppen form och de uppger då vad som ska gälla för vården och hur den planeras genomföras. Det kan vara att personen ska ta emot medicinering eller ta emot stödinsatser m.m. som inte görs på frivillig väg. Även i dessa fall får personen själv vara med vid förhandlingen med sitt offentliga biträde vid sin sida precis som i ovan nämnda fall.

Avslutning

Jag hoppas att denna lilla kortfattade beskrivning av LPT har gett er lite insyn i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar, sedan finns det mycket mer som ryms inom lagen som handräckning av polis, kriminalvårdens skyldighet att bistå med förflyttning av rymningsbenägen patient och kvarhållningsbeslut, men det tänkte jag inte att det fanns så stort allmänt intresse av utan är mer av intresse för de läkare som står inför att fatta dylika beslut. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

Asylsökande konvertiter möter en rättsosäker process enligt Konvertitrapporten

Den 20 mars 2019 presenterades den s.k. konvertitutredningen på en presskonferens i citykyrkan i Stockholm. Konvertitutredningen är en forskningsrapport som har letts av Maria Gustin Bergström och har tagit fram statistik över hur konvertiters kristna tro bedöms i asylprocessen. Det är ett samarbete mellan Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, EFK, Alliansmissionen och Adventistsamfundet.

För min del, är det intressant att se vad de kommer fram till då jag själv upplevt att processen är ytterst rättsosäker och också med mycket märkliga beviskrav, vilka ställs av religiöst okunniga handläggare på såväl Migrationsverket som i domstolarna. Det är därför med stort intresse jag läst utredningen då det är helt andra krav än själva tron som ställs på den enskilde individen/konvertiten. I utredningen utgår man från personer som konverterat till kristendom, men man får inte glömma att man också enligt mänskliga rättigheter har rätt att lämna islam (eller andra religioner för den delen) för att bli ateist.

I Rapporten har man fokuserat på fyra syften med rapporten
– att samla information om asylärenden där konvertering utgör asylskäl.
– att belysa konvertiters asylprocess.
– att analysera Migrationsverkets behandling av asylärenden där konvertering är aktuell.

Detta sker genom tre analysdelar: kvantitativ, kvalitativ och juridisk.
samt
– att ge rekommendationer till åtgärder utifrån det samlade underlaget.

Man har analyserat 619 afghanska personers asylprocess, samtliga har konverterat till kristendom och är döpta i någon av de involverade frikyrkorna.

Om man räknar alla som en enhet så får 68 % avslag enligt rapporten, men om man delar upp det ännu mer t.ex. i geografiska områden, eller beroende på vilket parti nämndemännen i Migrationsdomstolen tillhör, så visar rapporten vid en jämförelse mellan Migrationsverkets asylenheter i Jönköping och Göteborg att den ena asylenheten har en avslagsprocent på 44 % medan den andra har avslagit 80 % av ansökningarna. Vidare kan man se att den politiska färgen hos Migrationsdomstolens nämndemän medför en stor rättsosäkerhet där SD-nämndemännen ger avslag i 93 % av fallen medan motsvarande siffra för V-nämndemännen är 15 %.
Jag får alltså, när jag läser rapporten, vatten på min kvarn om att det för asylsökande konvertiter är en ytterst rättsosäker process.

Det som jag i flera fall har reagerat mot är att konvertitens intellektuella förmåga att reflektera kring sin tro spelar betydligt större roll än själva tron hos individen i fråga. Vilket även det bekräftas i rapporten. Migrationsverket menar att man måste kunna analysera sin egen omvändelse, i princip kunna tala om när och varför man börja tro på kristendom istället för islam och hur man tänkte kring det, dessutom måste man kunna uttrycka det på ett sätt som, många av oss svenskar aldrig skulle kunna göra. Hur förklarar vi vår egen inställning till tro eller icketro? Som rapporten säger så leder Migrationsverkets motiveringar till slutsatsen att det snarare är den sökandes intellektuella kapacitet än tron som bedöms.

Att den som konverterat tillhör en församling och är aktiv däri, att det finns dopbevis eller intyg från präster och pastorer om den enskildes engagemang tillmäts mycket liten, om ens någon betydelse.

Alltför lättvindigt anser man från Migrationsverkets sida att konversionen inte är genuin, sen kan man ju fråga sig vad som är en genuin tro eller genuin konvertering till något annat.

Rapporten uttrycker, att sammantaget är slutsatsen att Migrationsverkets beslut i de här undersökta konvertitfallen är godtyckliga och rättsosäkra.

Fredrik Beijer som är rättschef på Migrationsverket har ställt upp på en intervju angående rapporten i tidningen ”Dagen” och uttrycker sig så här på frågan om vad ”en genuin kristen tro är?”
”Jag skulle aldrig definiera något sådant. Det vore farligt att hamna i formalism”

 Följdfrågan blir då:
”Men vad är det som avgör om ni tror på någon som säger sig ha konverterat?”
”Man ska framför allt kunna ge en bra sammanhängande berättelse om sin väg till tro.”

 Själv ställer jag mig frågan då om vägen till tron är viktigare än tron? I mina ögon är det själva tron som är det viktiga, inte hur vägen dit har gått. Har man visat inför pastorer och präster att man har en tro och har visat sig vara värdig att bli döpt torde deras utsaga väga tyngre än Migrationsverkets bedömning om processen från att gå från muslim till kristen, eller ateist, är trovärdig.

Beijer menar vidare att visserligen innehåller rapporten ett gediget underlag men han anser att man fokuserat för mycket på besluten och inte på innehållet i ärendena och att det borde vara med flera domstolsbeslut. Detta eftersom domstolarna ofta tycker likadant som Migrationsverket. Dessvärre gör ju domstolarna samma typ av prövning och bedömning som Migrationsverket så det är ju inte så märkligt att de under dessa omständigheter håller med Migrationsverket.

Slutligen får Beijer frågan

”Så 68 procent av de sökande bluffar alltså om sin konversion?”

Beijer menar att ”Vår uppgift är inte att bedöma om de bluffar. Vi prövar om bevisningen på bordet hänger samman. I de här fallen tycker varken vi eller domstolarna att man uppnått beviskravet”

 Jag menar dock att beviskravet inte är tillräckligt tydligt, hur visar man genuin kristen tro? Ingen kan lämna ett entydigt svar på detta och det självklara, att visa att man är aktiv i en församling och har döpt sig och att man lärt sig grunderna i tron, är tydligen inte de svar Migrationsverket vill ha!

Intervjun innehåller mycket mer, som att Migrationsverket och kyrkorna har olika uppgifter och att Beijer känner sig trygg med att rättssystemet fungerar. Något han inte har gemensamt med många av oss andra. Är ni intresserade kan ni läsa intervjun här och länken till själva rapporten finns här.

Rapporten leder till några tankeväckande slutsatser;

  • att Migrationsverket har en svag förståelse av religion och konversion och den vilar inte på vetenskaplig grund,
  • att Migrationsverkets beslut uppvisar orimliga differenser mellan jämförbara asylenheter, vilket leder till godtyckliga beslut,
  • att Migrationsverkets arbetssätt inte vilar på vederhäftig metodologi, vilket leder till inkonsekventa beslutsmotiveringar,
  • att Migrationsverkets beslut, inte i tillräcklig utsträckning, följer internationell rätt och konventioner om mänskliga rättigheter, vilket leder till att rättssäkerheten sätts ur spel.

Jag menar att det här är en gedigen och viktig rapport som har tagit fram många av de hinder som konvertiterna möter i sin asylprocess. Man måste ha i åtanke att om de har genomgått en genuin konversion, och de återsänds till t.ex. Afghanistan så är lagen sådan att om någon vänder Islam ryggen så ska de dödas. Kan då verkligen Migrationsverket bortse från detta bara för att den enskilda individen inte har förmåga att förklara och analysera sin konversion och vägen dit?

Läs gärna rapporten, den är intressant.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Diana Lindgren Saelöen, advokat

Ny djurskyddslag och Lex Maja infördes 1 april i år

Eftersom vi på vår byrå även har en specialinriktning mot häst och husdjursjuridik så är det förstås av extra intresse nu när det blivit en ny djurskyddslag men också ett nytt avsnitt i offentlighet- och sekretesslagen, kallad Lex Maja.

Många av oss har eller har någon gång haft egna husdjur och då är det viktigt att veta lite om dessa nya lagar. Jag tänker därför dela med mig lite av vad det är som gäller och börjar just med Lex Maja.

Lagen är uppkallad efter en katt vid namn Maja. Majas ägare, som hade hemtjänst, var tvungen att bli inlagd på sjukhuset. Hemtjänsten valde då att inte informera länsstyrelsen om sjukhusvistelsen och att en katt lämnades ensam eftersom man då skulle bryta mot sekretessen.

11 dagar senare tvingades man avliva Maja då hon varit utan vatten och mat under hela tiden. Den nya lagen “Lex Maja” innebär att det numera är tillåtet för vårdpersonal att bryta mot tystnadsplikten, just när det gäller djur. Nu kan de göra en anmälan om de vet att ett djur far illa hos någon. Det kan vara vanvårdade eller övergivna djur. Regleringen återfinns i offentlighets- och sekretesslagen kapitel 10 § 20 a.

Det krävs inte att anmälaren har någon särskild utbildning för att förstå djurets utsatthet utan det räcker med att man med sunt förnuft inser att djuret behandlas illa eller lider på annat sätt. Det bästa är förstås att man först talar med den som äger djuret men om ingen förändring kommer tillstånd kan en anmälan göras till länsstyrelsens djurskydd eller till polisen för den delen. Givetvis kan man, när det gäller fall som katten Maja, anmäla på en gång när man vet att djuret kommer att lämnas ensamt.

Under 2019 och 2020 ska straffskalan för djurplågeribrott utredas samt frågan om det behövs ett grovt djurplågeribrott.

Nu över till den nya djurskyddslagen. Den har nu äntligen uppdaterats efter 30 år, och innehåller så mycket att jag inte kan ta upp mer än en liten del. De undantag som finns, t.ex. gällande burhöns och uppfödning av minkar kommer jag inte att skriva om, men är man intresserad så finns det en hel del att läsa.

Syftet med lagen är att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Bland annat stärks skyddet för djur som tävlar och ett förbud mot att överge djur införs, det blir alltså förbjudet att överge sin sommarkatt och straffet är böter eller fängelse upp till 2 år, det blir också förbjudet för cirkusar att hålla elefanter och sjölejon. Svenska cirkusar har länge respekterat detta men nu kan alltså utländska cirkusar förbjudas att ta med dessa djur till Sverige.

En viktig nyhet i den nya lagen är att det införts ett uttryckligt krav på kompetens för alla som tar hand om djur. Det innebär inte att det behövs en formell kompetens eller utbildning men man ska ha tillräcklig kunskap om det djur man har ansvar för.

Skånes länsveterinär Juha Toropainen har till TT förklarat vad detta innebär:
”– Vi säger att du anmäls för din hundhållning. Vi märker att hunden far illa med oklippta klor och tandsten, och när vi ställer frågor och märker att du inte kan något om hund – då kan vi säga att du ska gå en utbildning. Sedan följer vi upp dig, säger Toropainen.”

Andra nyheter, som är viktiga är t.ex.:

  • Minsta utrymme för uppstallning i box justeras.
    • Skyddet för hästar och andra djur i tävling och träning stärks.
    • Det anges också att ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov inte får utsättas för
    dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.• Utrustning, hjälpmedel eller metoder får inte användas på sådant sätt att det kan medföra skada eller
    annat fysiskt eller psykiskt lidande för djuret.
    • Krav på att djur ska hållas lösgående: Djur får inte vara uppbundna eller på annat liknande sätt förhindrade att röra på sig.

Det konstateras också att det fortsatt är förbjudet att slakta eller i annat fall avliva ett djur genom avblodning om det inte är bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Denna reglering tar främst sikte på religiös slakt, sk Halal. Det är alltså tillåtet om djuret är bedövat, däremot är ingen slakt utan föregående bedövning tillåten. Inom t.ex. koscherslakten accepteras inte bedövning före avblodning och därför får sådan slakt inte förekomma i Sverige. (se vidare religiös slakt )

En förändring som har utretts och önskats blev dock inte av och det var kravet på att märka katter, förmodligen hade det varit svårt att tillämpa i praktiken även om det ur många synvinklar skulle ha varit positivt med ett sådant krav, men då hade det också varit nödvändigt att införa ett krav på att registrera katten. Regeringen har, som jag förstår det, valt bort förslaget bland annat på grund av att de anser att konsekvenserna av ett sådant krav måste utredas ytterligare. Man kan ju även fråga sig hur ett sådant register ska se ut och hanteras med tanke på GDPR.

Ur vår synvinkel är det också intressant att det är noggrant reglerat att ett djur som är skadat eller sjukt snarast ska ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

På samma sätt som vi utreder felbehandlingar inom hälso- och sjukvård så kan vi anmäla och utreda felbehandlingar av djur.

 

Här har vi tre unga hästar som har gått på lösdrift från 10 månaders ålder tills de blev två och ett halvt år, när deras utbildning påbörjades. Ute dygnet runt på ett jättestort bete med tillgång till en stor ligghall….precis som det ska vara 🙂

Det ska väl också nämnas att samtidigt, börjar även den djurskyddsförordning som regeringen beslutade om den 21 februari 2019 att gälla.
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Länkar

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/djurskyddslag-20181192_sfs-2018-1192

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/djurskyddsforordning-201966_sfs-2019-66

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/offentlighets–och-sekretesslag-2009400_sfs-2009-400

Diana Lindgren Saelöen, advokat