Asylsökande konvertiter möter en rättsosäker process enligt Konvertitrapporten

Den 20 mars 2019 presenterades den s.k. konvertitutredningen på en presskonferens i citykyrkan i Stockholm. Konvertitutredningen är en forskningsrapport som har letts av Maria Gustin Bergström och har tagit fram statistik över hur konvertiters kristna tro bedöms i asylprocessen. Det är ett samarbete mellan Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, EFK, Alliansmissionen och Adventistsamfundet.

För min del, är det intressant att se vad de kommer fram till då jag själv upplevt att processen är ytterst rättsosäker och också med mycket märkliga beviskrav, vilka ställs av religiöst okunniga handläggare på såväl Migrationsverket som i domstolarna. Det är därför med stort intresse jag läst utredningen då det är helt andra krav än själva tron som ställs på den enskilde individen/konvertiten. I utredningen utgår man från personer som konverterat till kristendom, men man får inte glömma att man också enligt mänskliga rättigheter har rätt att lämna islam (eller andra religioner för den delen) för att bli ateist.

I Rapporten har man fokuserat på fyra syften med rapporten
– att samla information om asylärenden där konvertering utgör asylskäl.
– att belysa konvertiters asylprocess.
– att analysera Migrationsverkets behandling av asylärenden där konvertering är aktuell.

Detta sker genom tre analysdelar: kvantitativ, kvalitativ och juridisk.
samt
– att ge rekommendationer till åtgärder utifrån det samlade underlaget.

Man har analyserat 619 afghanska personers asylprocess, samtliga har konverterat till kristendom och är döpta i någon av de involverade frikyrkorna.

Om man räknar alla som en enhet så får 68 % avslag enligt rapporten, men om man delar upp det ännu mer t.ex. i geografiska områden, eller beroende på vilket parti nämndemännen i Migrationsdomstolen tillhör, så visar rapporten vid en jämförelse mellan Migrationsverkets asylenheter i Jönköping och Göteborg att den ena asylenheten har en avslagsprocent på 44 % medan den andra har avslagit 80 % av ansökningarna. Vidare kan man se att den politiska färgen hos Migrationsdomstolens nämndemän medför en stor rättsosäkerhet där SD-nämndemännen ger avslag i 93 % av fallen medan motsvarande siffra för V-nämndemännen är 15 %.
Jag får alltså, när jag läser rapporten, vatten på min kvarn om att det för asylsökande konvertiter är en ytterst rättsosäker process.

Det som jag i flera fall har reagerat mot är att konvertitens intellektuella förmåga att reflektera kring sin tro spelar betydligt större roll än själva tron hos individen i fråga. Vilket även det bekräftas i rapporten. Migrationsverket menar att man måste kunna analysera sin egen omvändelse, i princip kunna tala om när och varför man börja tro på kristendom istället för islam och hur man tänkte kring det, dessutom måste man kunna uttrycka det på ett sätt som, många av oss svenskar aldrig skulle kunna göra. Hur förklarar vi vår egen inställning till tro eller icketro? Som rapporten säger så leder Migrationsverkets motiveringar till slutsatsen att det snarare är den sökandes intellektuella kapacitet än tron som bedöms.

Att den som konverterat tillhör en församling och är aktiv däri, att det finns dopbevis eller intyg från präster och pastorer om den enskildes engagemang tillmäts mycket liten, om ens någon betydelse.

Alltför lättvindigt anser man från Migrationsverkets sida att konversionen inte är genuin, sen kan man ju fråga sig vad som är en genuin tro eller genuin konvertering till något annat.

Rapporten uttrycker, att sammantaget är slutsatsen att Migrationsverkets beslut i de här undersökta konvertitfallen är godtyckliga och rättsosäkra.

Fredrik Beijer som är rättschef på Migrationsverket har ställt upp på en intervju angående rapporten i tidningen ”Dagen” och uttrycker sig så här på frågan om vad ”en genuin kristen tro är?”
”Jag skulle aldrig definiera något sådant. Det vore farligt att hamna i formalism”

 Följdfrågan blir då:
”Men vad är det som avgör om ni tror på någon som säger sig ha konverterat?”
”Man ska framför allt kunna ge en bra sammanhängande berättelse om sin väg till tro.”

 Själv ställer jag mig frågan då om vägen till tron är viktigare än tron? I mina ögon är det själva tron som är det viktiga, inte hur vägen dit har gått. Har man visat inför pastorer och präster att man har en tro och har visat sig vara värdig att bli döpt torde deras utsaga väga tyngre än Migrationsverkets bedömning om processen från att gå från muslim till kristen, eller ateist, är trovärdig.

Beijer menar vidare att visserligen innehåller rapporten ett gediget underlag men han anser att man fokuserat för mycket på besluten och inte på innehållet i ärendena och att det borde vara med flera domstolsbeslut. Detta eftersom domstolarna ofta tycker likadant som Migrationsverket. Dessvärre gör ju domstolarna samma typ av prövning och bedömning som Migrationsverket så det är ju inte så märkligt att de under dessa omständigheter håller med Migrationsverket.

Slutligen får Beijer frågan

”Så 68 procent av de sökande bluffar alltså om sin konversion?”

Beijer menar att ”Vår uppgift är inte att bedöma om de bluffar. Vi prövar om bevisningen på bordet hänger samman. I de här fallen tycker varken vi eller domstolarna att man uppnått beviskravet”

 Jag menar dock att beviskravet inte är tillräckligt tydligt, hur visar man genuin kristen tro? Ingen kan lämna ett entydigt svar på detta och det självklara, att visa att man är aktiv i en församling och har döpt sig och att man lärt sig grunderna i tron, är tydligen inte de svar Migrationsverket vill ha!

Intervjun innehåller mycket mer, som att Migrationsverket och kyrkorna har olika uppgifter och att Beijer känner sig trygg med att rättssystemet fungerar. Något han inte har gemensamt med många av oss andra. Är ni intresserade kan ni läsa intervjun här och länken till själva rapporten finns här.

Rapporten leder till några tankeväckande slutsatser;

  • att Migrationsverket har en svag förståelse av religion och konversion och den vilar inte på vetenskaplig grund,
  • att Migrationsverkets beslut uppvisar orimliga differenser mellan jämförbara asylenheter, vilket leder till godtyckliga beslut,
  • att Migrationsverkets arbetssätt inte vilar på vederhäftig metodologi, vilket leder till inkonsekventa beslutsmotiveringar,
  • att Migrationsverkets beslut, inte i tillräcklig utsträckning, följer internationell rätt och konventioner om mänskliga rättigheter, vilket leder till att rättssäkerheten sätts ur spel.

Jag menar att det här är en gedigen och viktig rapport som har tagit fram många av de hinder som konvertiterna möter i sin asylprocess. Man måste ha i åtanke att om de har genomgått en genuin konversion, och de återsänds till t.ex. Afghanistan så är lagen sådan att om någon vänder Islam ryggen så ska de dödas. Kan då verkligen Migrationsverket bortse från detta bara för att den enskilda individen inte har förmåga att förklara och analysera sin konversion och vägen dit?

Läs gärna rapporten, den är intressant.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ny djurskyddslag och Lex Maja infördes 1 april i år

Eftersom vi på vår byrå även har en specialinriktning mot häst och husdjursjuridik så är det förstås av extra intresse nu när det blivit en ny djurskyddslag men också ett nytt avsnitt i offentlighet- och sekretesslagen, kallad Lex Maja.

Många av oss har eller har någon gång haft egna husdjur och då är det viktigt att veta lite om dessa nya lagar. Jag tänker därför dela med mig lite av vad det är som gäller och börjar just med Lex Maja.

Lagen är uppkallad efter en katt vid namn Maja. Majas ägare, som hade hemtjänst, var tvungen att bli inlagd på sjukhuset. Hemtjänsten valde då att inte informera länsstyrelsen om sjukhusvistelsen och att en katt lämnades ensam eftersom man då skulle bryta mot sekretessen.

11 dagar senare tvingades man avliva Maja då hon varit utan vatten och mat under hela tiden. Den nya lagen “Lex Maja” innebär att det numera är tillåtet för vårdpersonal att bryta mot tystnadsplikten, just när det gäller djur. Nu kan de göra en anmälan om de vet att ett djur far illa hos någon. Det kan vara vanvårdade eller övergivna djur. Regleringen återfinns i offentlighets- och sekretesslagen kapitel 10 § 20 a.

Det krävs inte att anmälaren har någon särskild utbildning för att förstå djurets utsatthet utan det räcker med att man med sunt förnuft inser att djuret behandlas illa eller lider på annat sätt. Det bästa är förstås att man först talar med den som äger djuret men om ingen förändring kommer tillstånd kan en anmälan göras till länsstyrelsens djurskydd eller till polisen för den delen. Givetvis kan man, när det gäller fall som katten Maja, anmäla på en gång när man vet att djuret kommer att lämnas ensamt.

Under 2019 och 2020 ska straffskalan för djurplågeribrott utredas samt frågan om det behövs ett grovt djurplågeribrott.

Nu över till den nya djurskyddslagen. Den har nu äntligen uppdaterats efter 30 år, och innehåller så mycket att jag inte kan ta upp mer än en liten del. De undantag som finns, t.ex. gällande burhöns och uppfödning av minkar kommer jag inte att skriva om, men är man intresserad så finns det en hel del att läsa.

Syftet med lagen är att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Bland annat stärks skyddet för djur som tävlar och ett förbud mot att överge djur införs, det blir alltså förbjudet att överge sin sommarkatt och straffet är böter eller fängelse upp till 2 år, det blir också förbjudet för cirkusar att hålla elefanter och sjölejon. Svenska cirkusar har länge respekterat detta men nu kan alltså utländska cirkusar förbjudas att ta med dessa djur till Sverige.

En viktig nyhet i den nya lagen är att det införts ett uttryckligt krav på kompetens för alla som tar hand om djur. Det innebär inte att det behövs en formell kompetens eller utbildning men man ska ha tillräcklig kunskap om det djur man har ansvar för.

Skånes länsveterinär Juha Toropainen har till TT förklarat vad detta innebär:
”– Vi säger att du anmäls för din hundhållning. Vi märker att hunden far illa med oklippta klor och tandsten, och när vi ställer frågor och märker att du inte kan något om hund – då kan vi säga att du ska gå en utbildning. Sedan följer vi upp dig, säger Toropainen.”

Andra nyheter, som är viktiga är t.ex.:

  • Minsta utrymme för uppstallning i box justeras.
    • Skyddet för hästar och andra djur i tävling och träning stärks.
    • Det anges också att ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov inte får utsättas för
    dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.

    • Utrustning, hjälpmedel eller metoder får inte användas på sådant sätt att det kan medföra skada eller
    annat fysiskt eller psykiskt lidande för djuret.
    • Krav på att djur ska hållas lösgående: Djur får inte vara uppbundna eller på annat liknande sätt förhindrade att röra på sig.

Det konstateras också att det fortsatt är förbjudet att slakta eller i annat fall avliva ett djur genom avblodning om det inte är bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Denna reglering tar främst sikte på religiös slakt, sk Halal. Det är alltså tillåtet om djuret är bedövat, däremot är ingen slakt utan föregående bedövning tillåten. Inom t.ex. koscherslakten accepteras inte bedövning före avblodning och därför får sådan slakt inte förekomma i Sverige. (se vidare religiös slakt )

En förändring som har utretts och önskats blev dock inte av och det var kravet på att märka katter, förmodligen hade det varit svårt att tillämpa i praktiken även om det ur många synvinklar skulle ha varit positivt med ett sådant krav, men då hade det också varit nödvändigt att införa ett krav på att registrera katten. Regeringen har, som jag förstår det, valt bort förslaget bland annat på grund av att de anser att konsekvenserna av ett sådant krav måste utredas ytterligare. Man kan ju även fråga sig hur ett sådant register ska se ut och hanteras med tanke på GDPR.

Ur vår synvinkel är det också intressant att det är noggrant reglerat att ett djur som är skadat eller sjukt snarast ska ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

På samma sätt som vi utreder felbehandlingar inom hälso- och sjukvård så kan vi anmäla och utreda felbehandlingar av djur.

Här har vi tre unga hästar som har gått på lösdrift från 10 månaders ålder tills de blev två och ett halvt år, när deras utbildning påbörjades. Ute dygnet runt på ett jättestort bete med tillgång till en stor ligghall….precis som det ska vara 🙂

Det ska väl också nämnas att samtidigt, börjar även den djurskyddsförordning som regeringen beslutade om den 21 februari att gälla.

Länkar

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/djurskyddslag-20181192_sfs-2018-1192

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/djurskyddsforordning-201966_sfs-2019-66

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/offentlighets–och-sekretesslag-2009400_sfs-2009-400

 

Vad är nytt i nya samtyckeslagen?

Det är enkelt – om det inte är ett ja är det ett nej!

Så skriver t.ex Linnéa Claeson på aftonbladet om den nya samtyckeslagen som nu har röstats igenom av riksdagen. Men jag vet inte om det är så lätt, jag är dessutom rädd att män kan utsättas för många falska anklagelser som de inte kan värja sig emot. Detta eftersom det också införts ett oaktsamhetsrekvisit. Jag kommer att utveckla detta mer längre ner men först vill jag beskriva den nya lagen och jämföra med den tidigare så att man kan förstå vad jag menar. Naturligtvis blir det så att jag bara skrapar lite på ytan så vill man veta mer måste man vända sig till lagtext
och proposition etc.

Många har skrivit om lagen och en del säger att den stora ändringen är att sex ska bygga på frivillighet för att inte vara olaglig. Jag menar emellertid att detta inte är den stora förändringen, även innan lagändringen har tanken varit att sex ska vara frivilligt och bara för att vi hade sex i går betyder det inte att jag vill ha sex idag och bara för att vi är ihop eller gifta betyder det inte att man alltid vill ha sex. Dessvärre sker många övergrepp inom hemmets fyra väggar eller med någon man känner. MEN tidigare var lagen utformad på ett sätt som innebar att om någon skulle kunna straffas för att ha haft sex med någon utan samtycke har det krävts att man utövat någon form av våld. I den tidigare lagen stadgades följande:

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Alltså har tanken redan från början varit att sex ska bygga på ömsesidighet och allt annat är straffbart. Dessvärre har det inte fungerat som det varit tänkt och kanske även definitionen av vad som faktiskt är en sexuell handling har förändrats. Personligen tror jag att så är fallet, uttryck i tal och viss typ av beröring har getts en sexuell karaktär som inte fanns på samma sätt tidigare. Om jag har rätt eller fel är upp till var och en att bedöma, det har i varje fall lett fram till en lagändring. Den nya lagen lyder som följer:

”Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om 1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan, 2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller 3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen”

Det är alltså i denna paragraf (Brottsbalken 6 kap 1 §) inte någon jättestor skillnad mot tidigare, man har snarare förtydligat tidigare reglering med tillägget att man ska beakta om frivilligheten kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt. Man ska alltså beakta detta, men fortfarande är det en tolkningsfråga, vilka handlingar kan anses tyda på ett ”jag är med”? Uppenbarligen är det inte lika viktigt att säga ”stopp” som att ”jag är med” eftersom allt som inte är ”jag är med” är lika med stopp.

Till denna paragraf har det kommit en paragraf 1 a som säger följande:


”1 a § Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.”

Detta innebär att personen som begår övergreppet inte behöver ha ett uppsåt, dvs tänker begå ett brott eller planerar att begå ett brott, det räcker helt enkelt med att man misstolkar signalerna från partnern så anses man vara oaktsam och kan dömas till så mycket som 4 års fängelse.

Det måste förstås fortfarande visas att brott har begåtts och normalt sätt är detta åklagarens uppgift, han eller hon ska således bevisa att samtycke inte förelåg vilket i princip får anses vara en omöjlighet. Enligt min uppfattning kommer det att bli en förändring i förfarandet när bevisning ska läggas fram. Tidigare har den misstänkte inte behövt bevisa någonting men med lagändringen kommer det att åläggas denne att faktiskt visa att samtycke fanns, gärningspersonen kommer att behöva konkretisera vad, i det som det påstådda offret sa eller gjorde, som grundade ett förmodat samtycke. Han eller hon måste alltså själv visa att samtycke fanns för att inte dömas för brott, det blir som en omvänd bevisbörda. På något sätt kan det, om man hårdrar det leda till absurda situationer där varje part tillförsäkrar sig bevisning innan en sexuell handling äger rum.

Och, med risk för ofantligt mycket mothugg, måste jag ändå framföra farhågan att det kommer att bli ett antal ”okynnes – eller hämndanmälningar” som kan leda till allvarliga konsekvenser för den anmälda. Min erfarenhet säger att det finns kvinnor som anmäler som hämnd för otrohet eller andra oförrätter, detta är inte något jag bara tror utan har fått erkännanden från kvinnor med orden ” jag trodde inte det skulle bli så allvarligt, jag ville bara skrämma honom”. Man kanske t.o.m kommer på först en vecka eller två senare att “nä, det där ville jag ju inte egentligen, jag ångrar mig” och så gör man en anmälan. Nu är det min förhoppning att det inte blir mer av den sorten än det är nu och att de som utsätts anmäler så fort som möjligt för att säkra minnesbilder om det handlar om att samtycke saknades. De andra brotten, de som handlar om våld, hot etc kommer att hanteras såsom de hittills har hanterats, med den förändringen att det kan dömas ut högre straff.

Stöd till den utsatta

Det har också tillkommit ett tillägg i rättegångsbalken som föreskriver att den som misstänks ha blivit utsatt omedelbart, i samband med att förundersökningen inleds, ska tilldelas ett målsägandebiträde om det inte är uppenbart obehövligt. Dvs. den brottsutsatte ska under hela processen ha en jurist vid sin sida som stöttar och driver skadeståndsfrågan. Detta är oerhört viktigt för den utsatte eftersom personen i fråga kan känna sig extremt ensam, utlämnad och ofta misstrodd under processens gång. Åklagaren har inte tid och möjlighet att arbeta med dem på samma sätt som ett målsägandebiträde, och den misstänkte har i princip från första början tillgång till en advokat att diskutera sitt ärende med och få stöd ifrån, detta borde vara självklart även för den som har utsatts. Det är inte lätt att rannsakas och granskas och ifrågasättas av motparten och vara oförberedd och utan stöd när man ska förklara att de signaler man sände inte skulle tolkas som ett samtycke eller att man inte sände några signaler alls. Händelseförloppet måste framställas, ofta i detalj, och om ett övergrepp skett kan det ofta kännas som om detta upprepas för varje gång man måste berätta om det, och dessutom framför flera främmande människor som dömer och bedömer den utsattes beteende. Ett stöd är ovärderligt i en situation som denna.

Så min slutsats är att lagändringen är bra på så sätt att den uppnår sitt syfte, att ändra människors syn på sex, i praktiken är det, som jag ser det, en symbolisk/förtydligande lagändring som signalerar hur vi ska bete oss mot varandra, eftersom det uppenbarligen finns ett problem med detta ibland många av oss.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Ett nytt klagomålssystem inom hälso- och sjukvård

För närvarande sker det en hel del förändringar inom hälso- och sjukvårdsjuridiken, bl.a. fick vi en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL) den 1 april i år och den 1 januari träder ett nytt klagomålssystem i kraft.

Det här blogginlägget kommer att fokusera främst på det sistnämnda även om jag inledningsvis vill nämna något om den nya HSL.

Syftet med den nya HSL har främst varit att göra regelverket tydligare och mer överskådligt och lättillgängligt. Upplägget har förändrats i sin struktur men några större förändringar i sak har inte skett. Vissa nyheter föreligger dock, som t.ex att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn. Dessvärre är nyheterna få och jag hade önskat en utvidgning av lagen med t.ex. rätt till ersättning vid bristande information och inhämtande av samtycke från patienten. Många patienter hävdar att om de hade fått tillräcklig information hade de inte samtyckt till ett ev. ingrepp. Idag lämnas dock inte ersättning för bristande informerat samtycke inte heller leder det till att vårdgivaren kritiseras av IVO.

Detta för oss vidare till vad som kallas ”ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården”, en lagändring som således träder i kraft den 1 januari och som i princip helt stoppar möjligheten för patienten att klaga direkt till IVO och vars syfte är just att avlasta IVO.

Istället hänvisas patienten till att rikta klagomålen direkt till vårdgivaren som ska ta emot och bemöta klagomålen. Tidigare gick anmälningarna direkt till IVO vars uppgift var att utreda om fel begåtts. Nu ska alltså de som felat själv utreda detta. Vårdgivarna har redan tidigare skyldigheter att göra en Lex Maria-anmälan eller motsvarande om de anser sig ha gjort fel. Det kan dock konstateras att det ska väldigt mycket till för att de ska göra en anmälan och det sker i princip i de fall där det är uppenbart att fel begåtts och det har sällan krävts några ingående utredningar för att konstatera detta. Frågan är om vårdgivaren verkligen kommer att utreda de anmälningar och klagomål som avser felbehandlingar som inte är så uppenbara, med den noggrannhet och omsorg som krävs. Vidare kan man fråga sig hur rättssäkerheten ska upprätthållas när det är de anklagade som ska utreda sig själva?

Man har sagt att patientnämndernas huvuduppgift ska bli att hjälpa och stödja patienterna att få sina klagomål besvarade av vårdgivarna, Inte förrän man trasslat sig igenom detta förfarande, och då endast om man inte har fått gehör för sina klagomål, kan man vända sig till IVO.

Jag har vid ett flertal tillfällen gjort anmälningar till IVO för mina klienters räkning och har funnit att det redan idag är svårt att få myndigheten att hörsamma patientens argument och de bevis vi har presenterat, däremot är de mer benägna att lyssna till vårdgivarens version. Trots detta får det ändå anses att IVO är en oberoende tillsynsmyndighet som på ett bättre sätt kan utreda och opartiskt ta ställning till ärendet.

 

Jag befarar att även om det är tänkt att patientnämnderna ska bidra till kvalitetsutveckling och en hög patientsäkerhet så blir det svårt för den klagande att bli hörsammad och få rätt mot vårdgivaren.

Ivo, som genom detta nya förfarande får en stor avlastning, menar dock att eftersom deras utredningsskyldighet begränsas så kan de fokusera på de allvarliga händelserna av störst betydelse för patienterna. Vidare har man från IVO:s sida hävdat att patienterna kan få snabbare svar när de framför sina klagomål där vården utförs. (Anna Hultin, debattinlägg i SVD 27 oktober 2017)

Anna Hultin uppger också att IVO kommer att ha en nära samverkan med patientnämnder och vårdgivare för att kunna ta del av de patientberättelser som kommer in till dem. Vilket i sin tur betyder att IVO kan se helheten och dra slutsatser snarare än att i lika stor utsträckning som idag fokusera på de många enskilda klagomål som bäst hanteras av vårdgivare och patientnämnd.

Det har från vissa håll i debatten uttalats farhågor för att alltfler vårdskador kommer att gå obemärkt förbi medan andra tvärtom menar att fler kommer att uppmärksammas då patientnämnderna kommer att få ett annat ansvar.

Själv är jag benägen att tro att de ”mindre” skadorna, de som inte ger stora bestående men eller som inte har lett till ett väsentligt ökat vårdbehov eller är helt uppenbara, kommer att hamna i skymundan och inte får den utredning en patient har rätt till. Jag hoppas att jag har fel men det får tiden utvisa.

Det ska dock noteras att det hittillsvarande förfarandet med att anmäla till LÖF, privata vårdgivares försäkringsbolag och patientskadenämnderna för att få ersättning för en behandlingsskada fortfarande är det samma.

 

Diana Saelöen

Skydda våra gamla – ställ frågor

Alla men särskilt Du som börjar komma upp i ålder bör också vara noga med att tänka igenom vad Du vill skall gälla efter Din död, och att se till så detta blir ordentligt dokumenterat i ett klart och entydigt testamente. För att säkerställa att Dina dispositioner inte kommer att ställa till med konflikter mellan arvingarna, så bör Du sedan lämpligen informera samtliga arvingar, så att alla är medvetna om hur Du önskar att Din kvarlåtenskap ska fördelas, så att inte denna information kommer som en överraskning för dem som annars skulle ha ärvt just den egendomen – eller dess värde

Framtidsfullmakter – när du själv vill bestämma vad som ska ske om du inte längre fungerar som idag

Ibland händer sådant som vi inte vill ska hända, t.ex att man blir oförmögen att själv fatta beslut och agera när det gäller egna medel eller sörja för sitt eget välbefinnande t.ex för att man blivit dement, fått en hjärnskada eller liknande. Detta kan du planera för innan det händer genom att skriva en sk framtidsfullmakt.

Flykten från Sverige

I bland slår svensk lagstiftning orimligt hårt mot dem den är satt att skydda. Detta blogginlägg handlar om hur LVU kan traumatisera och splittra familjer och att föräldrarna, för att skydda sin familj och sina barn, faktiskt måste fly från Sverige för att kunna fortsätta leva som familj. Detta trots att de ville ha, och sökte hjälp men där hjälpen istället stjälpte familjens möjlighet att leva tillsammans.

God man – Till nytta eller skada?

God Man – till nytta eller skada?
Är det alltid till nytta att få en god man förordnad för sig eller kan det t.om leda till skada? 2 olika fall tas upp där den enskildes önskemål, vilka inte varit orealistiska, kommit på skam antingen p.g.a den gode mannens agerande eller p.g.a att lagen förhindrar den gode mannen att agera enligt huvudmannens önskemål. I båda fallen är det äldre damer, drabbade av demens, som har hamnat mellan stolarna. I dessa fall har förordnandet om god man lett till mer skada än nytta. Därmed inte sagt att det alltid är så, många gånger finns ett stort behov av en god man. Men lagregleringen till detta institut bör, enligt min mening ses över med det snaraste.

Några tankar kring juridik i ett mångkulturellt land

Är det självklart att svensk rätt tillämpas vid en äktenskapsskillnad mellan ett muslimskt par med hemvist i Sverige och såväl svenskt som utländskt medborgarskap? Om detta är mot deras vilja, var finns då religionsfriheten som det värnas starkt om i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och även i svensk grundlagsstiftning?