Skillnaden mellan sambor och gifta i sorgens tid

Tänk er scenariot att du och din sambo har två barn tillsammans. Din sambo omkommer hastigt i en trafikolycka. Tillsammans har ni, förutom barnen, även två bilar, en villa och en hund. En vanlig familj i dagens samhälle. Det är väl inte så stor skillnad för en efterlevande partner oavsett om vi är gifta eller sambor, eller?

Jo. Det är stor skillnad för dig som efterlevande sambo.

Först och främst ärver du ingenting efter din sambo. Det är era barn som ska ärva sin bortgångna förälders kvarlåtenskap. Det kan bli väldigt problematiskt eftersom många familjers absolut största tillgång är deras fastighet. Det innebär att du kan bli tvungen att sälja ditt hem för att kunna lösa ut dina barn. Viktigt att komma ihåg är att lagen inte skyddar efterlevande sambor, det är barnens formella arvsrätt som lagen värnar om. Det medför att ett samboförhållande med barn kan sluta oerhört tragiskt.

Sambor utan testamente riskerar alltså att bli tvungna att sälja sitt hem för att kunna lösa ut barnen. Det är överförmyndaren (som är en kommunal tillsynsmyndighet) som har i uppdrag att se till att de omyndiga bröstarvingarna får det arv de har rätt till, vilket främst framgår av 15 kap Föräldrabalken.

Vad kan man som sambo med barn göra för att undvika den här situationen? Det bästa är givetvis att gifta sig. Makar ärver varandra och barnen får då vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har avlidit. Barnen ärver således ingenting i samband med den ena förälderns bortgång utan det är först när båda är avlidna som barnen har rätt till sitt arv.

I andra hand, om man av olika anledningar inte vill gifta sig kan man skriva ett inbördes testamente där man testamenterar hälften av sin kvarlåtenskap till varandra. Effekten av ett sådant testamente blir att efterlevande sambon ärver hälften av den avlidna sambons egendom. Den andra halvan går inte att testamentera bort (den utgör barnens laglott). Det kan givetvis fortfarande vara svårt för efterlevande sambo att lösa ut barnen från eventuella lån på bostaden även om han eller hon ärver halva sambons kvarlåtenskap.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att skriva ett testamente kan man åtminstone testamentera hälften till sin sambo. Om man ingår äktenskap med varandra ärver du din makes hela kvarlåtenskap och barnen får vänta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Kan man göra barnen arvlösa?

Många känner säkert till skillnaden på när gemensamma barn och s k särkullbarn ärver sina föräldrar.

År 1987 reformerades ärvdabalken och den efterlevande maken fick arvsrätt framför makarnas gemensamma barn. Det innebar, och innebär, att gemensamma barn måste vänta på sitt arv tills båda föräldrarna är avlidna. Däremot har särkullbarn rätt att omedelbart ärva sin förälder, även om det finns en efterlevande make.

Särkullbarn har rätt att få ut sin laglott, dvs. halva arvet, även om det finns en efterlevande make. Därefter har de rätt till efterarv efter sin förälder när även den efterlevande maken är avliden.

Detta är emellertid inte något som sker med automatik. Ofta har makarna, särskilt när det finns särkullbarn, skrivit testamente som innebär att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen efter den avlidne. Om inte särkullbarnen klandrar testamentet och begär att få ut sin laglott så riskerar de att gå miste om sitt arv.

Det är också viktigt att vara uppmärksam på hur testamentet är formulerat, t ex om efterlevande make ärver med fri förförfoganderätt eller med full äganderätt. Om man ärver med full äganderätt har man nämligen rätt att testamentera bort allt, dvs. även den del som särkullbarnen har efterarvsrätt i.

Har man inte begärt att få ut sin laglott riskerar man således att bli helt lottlös.

Även om efterlevande make ärver med fri förfoganderätt så finns det risk för att det inte blir något arv. Fri förfoganderätt innebär att maken får spendera pengarna på vilket sätt som helst och kan leva upp hela arvet.

Det finns naturligtvis också andra sätt att se till att särkullbarn få så liten del av förälderns kvarlåtenskap som möjligt. Detta kan göras genom att göra giftorättsgods till enskild egendom, t ex genom gåva till make eller bodelning i äktenskapet. Vidare finns det andra regler som innebär att den efterlevande maken kan välja att behålla sitt giftorättsgods, och att den efterlevande alltid kan begära egendom till ett värde av fyra prisbasbelopp enligt den s k basbeloppsregeln.

Ett särkullbarn kan göra ett arvsavståendet till förmån för den efterlevande maken, men det är viktigt hur detta formuleras så att det inte kommer att behandlas som ett vanligt arvsavstående, vilket innebär att särkullbarnet förlorar sin arvsrätt, dvs. rätten till efterarv.

 

Det finns alltså många fallgropar när det gäller arvsfrågor och om man känner sig osäker på vad man kan kräva och vilka rättigheter man har rekommenderas att anlita en advokat eller jurist för att reda ut vad som gäller.

Vem bestämmer var du ska begravas?

I första hand är det naturligtvis du själv som bestämmer var du ska begravas, om du vill kremeras eller inte och hur begravningen ska gå till. Det är en god idé att fundera igenom hur man vill ha det och även förmedla det till en eller flera närstående.

I de fall där någon vilja inte finns uttryckt blir det upp till de anhöriga eller närstående att bestämma. I de flesta fall innebär detta inte några problem. Det kanske finns en familjegrav, en begravningsplats där andra släktingar är begravda eller en minneslund eller begravningsplats i närheten av hemmet.

 Men vad händer om de anhöriga inte kan komma överens? Vem får då bestämma? I enlighet med begravningslagen 5 kap 3 § ska huvudmannen för begravningsverksamheten på den ort där den avlidne var folkbokförd medla mellan parterna. I första hand försöker man alltså att genom medlare nå en överenskommelse mellan parterna, ett alternativ som alla parter kan acceptera. Överenskommelsen fastställs då av medlaren. Skulle parterna inte enas, ska medlaren hänskjuta tvisten till länsstyrelsen för avgörande.

 Länsstyrelsen inhämtar synpunkter från samtliga parter och tar därefter ställning till vem som ska bestämma om kremering och/eller gravsättning. Länsstyrelsen ska särskilt beakta de önskemål som den avlidne kan ha haft och även ta hänsyn till parternas personliga förhållanden till den avlidne. Det kan innefatta släktskap, sammanlevnad eller annan nära anknytning.

 Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare vägledning hur bedömning ska göras i de fall då parternas förhållande till den avlidne är jämlika, exempelvis om två syskon inte är överens om var en förälder ska gravsättas. Bedömningen är naturligtvis svår att göra då det är många känslor inblandade och dylika tvister tenderar att bli mycket infekterade.

 I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att man så långt det är möjligt ska försöka utröna den avlidnes önskemål och att den person som representerar den önskan ska anförtros uppdraget att bestämma om gravsättningen. I de fall där den avlidnes vilja inte går att utröna återstår inte annat än att göra ett grundat antagande på allmänna värderingar beträffande vad den avlidne kan ha haft för önskan.

 I avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen var omständigheterna att den avlidne hade bott i staden X i ca 70 år och varit gift i ca 40 år. Maken var begravd i staden Y. Både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det får antas att en människa som sammanlevt med en annan människa under en längre tid vill vila på samma plats som denne, så till vida inte särskilda omständigheter pekar i en annan riktning. Båda instanserna ansåg att denna omständighet vägde tyngre än anknytningen till hemorten. Den part som förespråkade gravsättning i stad Y ansågs därför företräda den avlidnes önskan och gavs rätt att bestämma om gravsättning.

Finns ingen önskan att utröna tas således beslutet på allmänna värderingar, vilket innebär att det finns en risk att utgången inte alls blir så som man själv hade tänkt sig. Vikten av att vara tydlig mot sina anhöriga kan därför inte nog understrykas. Vet man med sig att ens familjesituation är trasslig eller det finns skäl att anta att en konflikt kan komma att uppstå är det ännu viktigare att tydligt förmedla sin egen vilja.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

 

Vem får hunden?

Hundar är för många av oss nära vänner och familjemedlemmar, men juridiskt klassificeras hundar och andra djur som lös egendom. I vardagslivet spelar inte det här någon större roll, det kan dock få stor betydelse om man har haft hunden tillsammans med någon och sedan går skilda vägar. Till följd av att hundar juridiskt sett är lös egendom, tillämpas bestämmelserna som rör andra ägodelar även för hundar. Det här leder till att det inte är av avgörande betydelse vem som har tagit hand om hunden mest eller vem hunden känner sig tryggast med. I första hand är det istället vem som står som ägare på köpeavtalet som blir utslagsgivande.

Om du tar med dig din hund in i ett äktenskap så kommer hunden vid en skilsmässa att räknas in i det giftorättsgods som ska delas lika mellan er. En hund som någon av er eller båda köper under ett pågående äktenskap blir också en del av giftorättsgodset vid bodelningen. Den som står som ägare till hunden har som huvudregel rätt att få hunden avräknad på sin lott vid bodelningen. Du kan ha fäst dig mycket vid hunden och levt med hunden i många år, utan att stå på det ursprungliga köpeavtalet. Du har då fortfarande inte någon rätt att få behålla hunden, om ni under äktenskapet inte har avtalat om att något annat ska gälla mellan er.

Det går att undvika den här situationen genom att skriva ett äktenskapsförord. I äktenskapsförordet kan ni bestämma vem hunden tillhör och att hunden ska vara den personens enskilda egendom. Det är bara giftorättsgods som ska delas upp vid en skilsmässa, det som är någons enskilda egendom genom äktenskapsförord lämnas därför utanför. Om ni skaffade hunden tillsammans eller har haft hunden ihop är det klokt att skriva ett äktenskapsförord där det framgår att ni båda äger hunden, även om bara den ena av er var den som skrev under köpeavtalet. På det här sättet går det att se till att du inte förlorar hunden vid en bodelning för det fall du inte kan visa att hunden tillhör dig.

I ett samboförhållande ingår enbart ert gemensamma bohag och er bostad vid en eventuell bodelning. Om du har en hund med dig in i samboförhållandet så fortsätter hunden därför att tillhöra dig. På samma sätt är hunden din om du köper den ensam, även om du köper hunden under ett pågående samboförhållande. Det här gäller dock inte utan undantag och kan påverkas av om ni som sambor har haft hunden ihop. Om ni skaffade hunden gemensamt, även om bara en av er står som ägare, så kan samägande ha uppstått.

Samägande förutsätter att ni har skaffat hunden för att ha den tillsammans och att ni båda har bidragit ekonomiskt för hunden. Om samägande har uppstått så har ingen av er en självklart större rätt än den andra att få behålla hunden. Vid samägande måste ni båda också samtycka till alla åtgärder som rör hunden. Det här betyder att om någon av er skulle behålla hunden själv, utan att den andra har accepterat det, så kan den personen göra sig skyldig till vad som kallas egenmäktigt förfarande. Det räcker därför inte alla gånger att försäkra sig om att få behålla hunden genom att bara en av er står som ägare, utan även omständigheterna runt omkring kan få betydelse. Av den här anledningen kan det vara klokt att även som sambo redan från början tydligt göra upp mellan sig vem hunden tillhör.

Hunden är i de flesta fall betydligt viktigare än vad exempelvis soffan är, men juridiskt är det samma bestämmelser som tillämpas. Bestämmelserna kring lös egendom är anpassade efter saker, de blir därför svåra att tillämpa när det handlar om vad som många ser som en familjemedlem. Det känslomässiga värdet motsvarar inte summan i pengar alla gånger och behöver inte stämma överens med vem som skrev under köpeavtalet. Det är därför klokt att mellan sig bestämma vad som ska gälla för hunden både som sambo och som gifta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Skydda våra gamla – ställ frågor

Alla men särskilt Du som börjar komma upp i ålder bör också vara noga med att tänka igenom vad Du vill skall gälla efter Din död, och att se till så detta blir ordentligt dokumenterat i ett klart och entydigt testamente. För att säkerställa att Dina dispositioner inte kommer att ställa till med konflikter mellan arvingarna, så bör Du sedan lämpligen informera samtliga arvingar, så att alla är medvetna om hur Du önskar att Din kvarlåtenskap ska fördelas, så att inte denna information kommer som en överraskning för dem som annars skulle ha ärvt just den egendomen – eller dess värde

Framtidsfullmakter – när du själv vill bestämma vad som ska ske om du inte längre fungerar som idag

Ibland händer sådant som vi inte vill ska hända, t.ex att man blir oförmögen att själv fatta beslut och agera när det gäller egna medel eller sörja för sitt eget välbefinnande t.ex för att man blivit dement, fått en hjärnskada eller liknande. Detta kan du planera för innan det händer genom att skriva en sk framtidsfullmakt.

Sambolagen gör väl så att vi sambor har samma skydd som gifta…eller?

I vår monter på Falsterbo Horse Show kunde man i år delta i en frågesport. En av frågorna rörde huruvida sambor ärver varandra eller inte. Skrämmande många resonerade kring sambolagen och menade att den skulle skydda sambor som varit sammanboende under lång tid och kryssade således i svarsalternativet, att om man varit sambo under lång tid då ärver man varandra som sambor.

Så är det inte!

Det första, och en viktig missuppfattning, är att sambor ärver varandra. Det korrekta svaret är alltså att så länge samborna inte skrivit ett testamente där det framgår att andra sambon ska ärva – kommer samborna alltså inte att ärva varandra.

Så för att säkerställa att man som sambor ärver varandra måste man skriva testamente. Speciellt viktigt är detta naturligtvis om man har investerat i en gemensam bostad, t ex en bostadsrätt eller en egen fastighet.

Det finns en situation som kan medföra att det är mycket besvärligt att vara efterlevande sambo, och det är när man har gemensamma barn. När jag förklarar det här för mina klienter har majoriteten aldrig hört talas om detta tidigare. Se nedanstående exempel:

Adam och Beata har två gemensamma barn. De är sambor sedan 10 år tillbaka och har varit noga med att upprätta testamente och ska således ärva varandra. En dag omkommer Adam hastigt i en bilolycka. Först då får Beata reda på att barnen ska ärva sin far redan nu, att deras arv blir spärrat och att hon måste vända sig till kommunens överförmyndare för att få lov att ta ut pengar. Visserligen hade Adam och Beata ett testamente – men det som testamenteras får inte inskränka barnens laglott, dvs. hälften av Adams kvarlåtenskap ärver förvisso Beata – men den andra hälften ärver deras barn när Adam går bort. Alla Adam och Beatas pengar var bundna i fastigheten och det fanns inte möjlighet att höja lånen – för att lösa ut sina barns arv är nu Beata tvungen att sälja fastigheten och flytta. Reglerna om detta finner ni i ärvdabalken (ÄB) 2 kap.

Om Adam och Beata hade varit gifta hade barnen förvisso också ärvt sin far – men i det fallet hade de fått vänta på sitt arv tills Beata också gått bort. Det innebär att Beatas möjligheter att bo kvar i fastigheten som paret hade gemensamt förbättras betydligt. När en sambo dör kan den efterlevande begära bodelning. Det enda som ingår i en bodelning enligt sambolagen är emellertid den så kallade samboegendomen. Både bostad och bohag omfattas visserligen, men kravet är att egendomen måste ha förvärvats för gemensamt och gemensamt och permanent bruk (enligt 3 och 7 §§ SamboL). Annan egendom (bilar, husvagn, sommarstuga osv) kan ägas med samäganderätt, men det har ingenting med sambolagen att göra.

Om man lever i ett samboförhållande utan barn, varken gemensamma barn eller särkullbarn, finns olika avtal som ni kan upprätta för att skapa ett skydd för den efterlevande sambon vid dödsfall eller för båda vid en separation. Man kan exempelvis upprätta ett samboavtal eller ett inbördes testamente. Man kan även skriva skuldebrev, vilket fungerar som ett skydd i de fall när exempelvis ena parten bekostat en större del av ett bostadsköp.

Sambor som har barn kan även teckna livförsäkringar, antingen med barnet eller den andra sambon som förmånstagare. Sätter man den andra sambon som förmånstagare kan denna använda pengarna till att lösa ut barnet från exempelvis bostaden. Glöm inte att ändra förmånstagare vid händelse av en separation! Sätter man barnet som förmånstagare är det viktigt att komma ihåg att i testamente skriva att det belopp som barnet får från livförsäkringen ska avräknas från arvet som barnet har rätt till.

Den främsta skillnaden i detta avseende är således att sambor inte har någon legal arvsrätt efter varandra, såsom äkta makar har. Genom testamente kan sambor ärva varandra, men sambor med barn kan genom testamente ändå inte inskränka barnens laglott, som motsvarar halva arvslotten.

Den absolut lättaste och säkraste lösningen för sambor med barn är således att gifta sig!

Hur svårt är det att skriva testamente? – eller; Att få sin sista vilja genomförd som det var tänkt!

Att hasta igenom ett testamente kan få konsekvenser som man inte har tänkt sig. Det kan i längden bli kostsamt att välja en billig “gör-det-själv-lösning”, i stället för att vända sig till en advokat eller jurist. Vid en personlig konsultation kan man få svara på sina frågor och få ett testamente som uppfyller de önskningar man har.

Utländska medborgare och alla som funderar på att ändra hemvistland bör omgående se över sina testamenten.

Testamentens formella-och materiella giltighet vid internationella förhållanden

Den 17 augusti 2015 kommer EU:s nya arvsförordning att träda i kraft, vilket kommer att få genomslagskraft i nästa hela Europa. Danmark, Irland och Storbritannien har dock valt att ställa sig utanför den gemensamma förordningen. Den innebär att (nästan) alla EU-länder inklusive Sverige får gemensamma IP-regler på arvsområdet.

Den nya förordningen kommer att innebära ganska så dramatiska förändringar i nu gällande IDL och NDL. Gällande lagstiftning har sina rötter från 1930 talet. Förordningen kommer att i Sverige kompletteras av den nya internationella arvslagen (IAL), vilken träder i kraft samma dag. IAL kommer att ersätta våra nuvarande lagar IDL (1937:81) och NDL (1935:44-46).

Nedan kommer att redogöras för de förändringar som kommer att inträffa rörande bedömningen av ett testamentes formella och materiella giltighet.

Idag reglerar IDL i 1 kap 4 § ett testamentes formella giltighet för dem som anslutit sig till Haagkonventionen. Ett testamentes giltighet styrs i första hand av upprättandeortens lag eller den ort där testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare. Dvs avgörande är var personen befann sig eller vilket medborgarskap testatorn hade när testamentet upprättades. Detta kan innebära att de formkrav som gäller i Sverige inte har betydelse i fall ett testamente upprättats i t ex England eller om ett testamente upprättades i Sverige av en engelsk medborgare. Avgörande blir om testamentet har uppfyllt formkraven för dess giltighet i England, i de båda fallen. Detta gäller även om personen i fråga har haft sin hemvist och avlidit i Sverige.

När det gäller testamenten innehållande fast egendom skall ett testamente anses vara formellt riktigt om det uppfyller formkraven för gällande rätt där den fasta egendomen finns.

Om en testator dör före den 17 augusti 2015 kommer testamentets formella giltighet att bedömas enligt ovan.

Men om testatorn avlider efter den 17 augusti 2015 skall testamentes formella giltighet bedömas enligt EU:s nya arvsförordning och Internationella arvslagen (IAL).

Enligt IAL skall ett testamentes formella giltighet även kunna bestämmas av formreglerna för testamente i den hemvistort som testatorn hade vid sin död.

Låt oss titta på följande exempel. En engelsk medborgare med hemvist i Sverige dör. Han har upprättat ett testamente i Spanien, som inte uppfyller formkraven för ett testamentes giltighet varken i Spanien eller England. Testamentet uppfyller dock formkraven enligt svensk rätt. Svensk rätt kommer att kunna tillämpas eftersom testatorn haft sin hemvist i Sverige och avlidit här. Denna möjlighet att använda sig av lagstiftningen i hemvistlandet har tidigare inte varit möjligt.

När det gäller bedömningen av ett testamentes materiella giltighet utgår man i dag ifrån 1 kap 3, 5, 6 §§ IDL. Av detta framgår, rörande ett testamentes materiella giltighet, att det är testatorns medborgarskap som är avgörande. Med materiell rätt i ett testamente avses frågor som rör bl a testatorns habilitet, vem som kan vara testamentstagare, hur ett testamente kan utformas (i Sverige bör man tänka på laglottsreglerna), hur det skall tolkas och vad som kan göra testamentet ogiltigt.

Idag styrs dessa frågor som huvudregel av en testatorns medborgarskap. En spansk medborgare med hemvist i Sverige kan upprätta ett testamente som mycket väl kränker de svenska laglottsreglerna och ändå bedömas som materiellt riktigt. Om testamentet är giltigt till dess form ska spansk lag tillämpas vid bedömningen om testamentes materiella giltighet. En testatorns kvarlåtenskap skall fördelas enligt testamentet om det är i enlighet med spansk lag. Det är alltså en testators medborgarskap som är det styrande.

Men så kommer det inte längre att vara i och med ikraftträdandet av IAL. Nu slås medborgarskapets betydelse nästan helt bort och avgörande blir i stället hemvistlandets lagstiftning. Detta kommer att ställa till det i framtiden för alla som byter hemvistland. Testamenten som redan upprättats i tron att de kommer ha en viss innebörd kommer inte längre ha den innebörden man trott.

Ett testamente som upprättats av en spansk medborgare med hemvist i Sverige, i tron om att spansk rätt skall tillämpas på testamentes materiella giltighet och som ger möjlighet till att slå ut svenska laglottregler, kommer inte vara materiellt riktigt när testatorn avlider. Svensk rätt kommer att tillämpas om testatorn inte gjort ett lagvalsval i sitt testamente. Tron att hans medborgarskap skulle vara den styrande faktorn som det varit sedan 1930-talet kommer att leda till att hans testamente antagligen kommer få en annan innebörd än vad som avsågs av testatorn.

Ett svenskt par flyttar till, låt oss säga Thailand. I Sverige har parterna upprättat testamenten utan lagval. Hustrun avlider efter att de bott i Thailand i ca 3 år. Då slås de svenska reglerna ut vid bedömningen av testamentes formella och materiella giltighet, eftersom det är hemvistlandets lag som skall vara styrande.

I IAL finns det emellertid en möjlighet att införa medborgarskapet som fördelningsgrund i testamentet genom ett  s k lagvalsförordnande.

Villfarelsen att testamente som skrivits före datum för ikraftträdande av IAL är skyddade genom de gamla lagreglerna kan bli förödande om testatorn avlider efter att förordningen trätt i kraft.

Slutsatsen blir därför att utländskamedborgare och alla som funderar på att ändrar hemvistsland bör omgående se över sina testamenten.