Kategori: Familjerätt

Har du, som jag, börjat fundera på ålderdom och död?

Posted on by Pernilla Berlin

Nu är jag så pass gammal (55) att det har börjat klarna för mig att jag har färre år framför mig än bakom. Sannolikt så alltså. Inte minst påminner kroppen mig om detta med bland annat stelare leder och ointresse för de senaste apparna eller influensers matlagningsprogram. Men även genom att det för mig och för människor omkring mig sker sådant som jag inte hade en tanke på förut. Jämnåriga drabbas av för tidig död eller anhörigas död eller allvarlig sjukdom såsom cancer och demens. Föräldrar i 80-årsåldern som tycker det är svårt att navigera i samhället även bland sådant som de var helt pålästa om tidigare under livet. En väninnas mamma har på kort tid sjunkit in i en demens som helt och hållet tagit sitt grepp om henne.

Man blir ju perplex! Vad gör jag nu? Plötsligt måste man hantera en ny situation, en händelse, som, om man tänkt efter före, hade varit mycket lättare att hantera om man hade förberett sig för det. Eller i varje fall hade haft information och kännedom om i förväg. Jag menar att det saknas en typ av privat juridisk krisberedskap hos de flesta av oss.

En vän till mig hade föräldrar som började inse behovet av att förbereda sig för sämre mentalt tillstånd och såg till att ordna med en framtidsfullmakt för det fall det skulle finna behov av en sådan i framtiden. Det föranledde viktiga och givande samtal inom kärnfamiljen om framtida boende, kontakt med sjukvård och kommun samt ekonomi och arv. De pratade även om kostnader kring begravning och önskemål kring begravningsplats. Min vän berättade att det kändes som ett väldigt viktigt samtal men att det också var känslomässigt jobbigt. Är det inte konstigt att frågor om ålderdom och död är så stigmatiserade? Det är nog för att frågorna är så nära oss själva och kräver en hel del av oss människor att prata om obehagliga saker och att dessutom lägga på juridiska ”kalla” aspekter som för att känslor inte riktigt får plats.

Jag kommer att tänka på att Tage Danielsson lär ha sagt så här. ”Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt – så måste man se upp!”

När jag reflekterar över dessa frågor får jag en vision om att alla vuxna skulle behöva se till att ha en juridisk beredskap för livets utmaningar. Det finns fler utmaningar än ålderdom och död (t.ex. äktenskap och separation, vårdnad, sjukdom, funktionshinder), men om jag ska lista en del frågor som dykt upp i min medvetenhet på senare tid så ser den ut så här.

  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de är friska?
  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de börjar få svårigheter och ber om hjälp för att de missar bokade tider, betala räkningar, låsa dörren?
  • Vem hjälper dem att byta boende?
  • Får jag hjälpa dem att deklarera? Sälja bilen? Köpa eller sälja aktier?
  • Hur får jag läkaren att prata med mig när mina föräldrar ber mig ringa för rådgivning å deras vägnar?

Andra frågor som dykt upp har handlat om arv och testamente. Vilket av de fyra barnen ska få ärva gården och hur gör vi för att det ska bli rättvist för de andra tre? Hur säkrar vi att arv går till rätt personer i en bonusfamilj?

Visst behandlas juridik inom samhällskunskapen i grundskolan. Det tillhör ju allmänbildningen att veta vad en lag är, hur lagar kommer till och hur domstolsväsendet fungerar. Principen om att alla är lika inför lagen till exempel. Vilken tioåring som helst känner till Barnkonventionen idag! Men vem minns egentligen vad juridiken säger när man står inför en situation som man inte tänker så mycket på skulle kunna drabba en själv? När man upptäcker att man själv eller en anhörig inte längre kan ta hand om sig själv?

Var och en behöver kunna bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person.

Det går faktiskt att tänka efter och läsa på själv – det finns många självhjälpsböcker på biblioteket – och prata om de här frågorna med sin partner och med sina föräldrar, inom familjen. Att ha en beredskap så man slipper söka juridisk hjälp när krisen redan inträffat. Samtal om döden, sjukdomar, ålderdomsrelaterade frågor kan hanteras i förväg om vi bara vågar prata om det och inte stigmatiserar ämnena.

Det finns sätt att förebygga krångligheter och oklarheter i framtiden, men de är inte alltid så lätta att förstå. Därför menar jag att fler borde kontakta bank, läkare, apotek, kommun eller kanske allra smidigast, en advokat, för att få rådgivning och en överblick samt hjälp med att förbereda det man behöver. En advokatbyrå kan hantera alla dessa förberedelser och erbjuda individuellt formulerade och rättsligt vattentäta fullmakter, framtidsfullmakter, testamenten, rådgivning om ansökan om god man eller förvaltare. Jag personligen tycker att det finns något vackert och värdigt i att våga ta tag i dessa frågor.

Se till att dina anhöriga slipper framtida tvister och att du själv och dina anhöriga får en juridisk beredskap för livet. Kontakta mig eller mina kollegor på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har kontor i Helsingborg, Landskrona, Limhamn och Skurup.

– Biträdande jurist Pernilla Berlin

Samarbetssamtal och informationssamtal inför en vårdnadstvist, vad är vad?

Posted on by Lea Rovinski

I samband med en separation eller skilsmässa är det föräldrarnas ansvar att ordna det så bra som möjligt för gemensamma barn. Av föräldrabalken framgår att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut gällande vårdnad, boende och umgänge. Hänsyn ska alltid tas till barnets vilja utifrån en bedömning av barnets ålder och mognad. Utgångspunkten är att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet, om det inte är uppenbart att det strider mot barnets bästa.

Om föräldrarna inte själva kan komma överens om barns vårdnad, boende och rätt till umgänge kan de kontakta familjerätten, som är en del av socialtjänsten, i barnets kommun och med hjälp av familjerätten försöka nå en överenskommelse. Lagstiftarens intention är att undvika att vårdnadstvister hamnar i domstol. Behöver föräldrarna hjälp ska de därför i första hand vända sig till familjerätten i barnets kommun och boka tid för samarbetssamtal eller informationssamtal.

Vad är samarbetssamtal?

Samarbetssamtal är strukturerade samtal under sakkunnig ledning tillsammans med föräldrar som är oeniga om hur de ska lösa frågor kring vårdnad, boende eller rätt till umgänge samt frågor som rör barnets försörjning. Samtal kan ske i samband med en separation, efter en separation eller mellan föräldrar som aldrig har levt tillsammans.

Samarbetssamtal är frivilliga, kostnadsfria och sker under sekretess. Det är kommunens ansvar att tillhandahålla samtalen. Det finns inte någon särskild bestämmelse om vilken kommun som ska åta sig ett samarbetssamtal när föräldrar bor i olika kommuner, men i regel brukar det bli den kommun där barnet är boende.

En eller två familjesekreterare leder samarbetssamtalet och försöker att tillsammans med föräldrar hitta en bra lösning som båda föräldrar kan acceptera. En viktig förutsättning för att samarbetssamtal ska kunna äga rum är att båda föräldrar vill delta vid samtalen. Vill inte den ena föräldern delta saknas därmed förutsättning för att hålla samarbetssamtal.

Vem kan begära samarbetssamtal?

Båda föräldrar kan tillsammans begära samarbetssamtal. Kommunen har en skyldighet att se till att sådant samtal kommer till stånd. Om endast en förälder begär samtal, ska kommunen verka för att den andra föräldern medverkar till samtal, under förutsättning att samarbetssamtal bedöms vara till barnets bästa. Socialnämnden kan exempelvis kontakta den andra föräldern och lämna information om samarbetssamtal. Ibland kan det även vara bättre att information om samarbetssamtal kommer direkt från en samarbetssamtalsledare.

Om båda föräldrarna godtar att inleda samarbetssamtal bör dessa inledas så snart som möjligt och alltid inom två veckor från det att föräldrarna kontaktar socialnämnden. Samarbetssamtal sträcker sig i regel flera månader framåt.

Om samtalen inte leder framåt och det bedöms att föräldrarna inte kan komma överens med hjälp av samarbetssamtal, informeras föräldrarna om detta och samtalen avslutas. Föräldrarna informeras därefter om möjligheter till hjälp i annan form. Många gånger blir nästa steg att inleda en vårdnadstvist och vända sig till tingsrätten.

Vad är informationssamtal?

Den 1 mars 2022 infördes krav på att den förälder som avser att inleda en tvist om vårdnad, boende och umgänge, innan ansökan om stämning inges till tingsrätten, deltar i informationssamtal. Kommunen där barnet är folkbokfört är ansvarig för att dessa samtal genomförs. För att boka in informationssamtal behöver föräldern ringa till familjerätten i barnets kommun. Familjerätten ska hålla informationssamtal så snart som möjligt och senast fyra veckor från det att en förälder har begärt samtalet.

Samtalen ska innehålla relevant information som syftar till att föräldrarna ska hitta en lösning som är bäst för barnet. Den samtalsledare som håller i informationssamtalet ska ge föräldrar upplysningar om den rättsliga regleringen, vad en domstolsprocess kan åstadkomma, hur den kan påverka barnet och vilka alternativa stödinsatser som finns, exempelvis samarbetssamtal. Har föräldrarna inte varit på samarbetssamtal kan dessa inledas även efter informationssamtalet.

Föräldrarna kan genomföra informationssamtal gemensamt eller enskilt. Det finns situationer då samtalen inte kan genomföras gemensamt. Exempelvis om den ena föräldern har ett pågående missbruk, om det har förekommit våld eller psykisk ohälsa under relationen och om en förälder lever under skydd. I vissa fall är den ena föräldern inte heller boende i Sverige.

Varför informationssamtal?

Syftet med informationssamtal är att föräldrarna genom erhållen information ska fundera ett ”extra varv” innan de väljer att gå vidare med en domstolsprocess. Viktig uppgift för samtalsledare är att beskriva hur en process i domstol går till och att det kan ta lång tid innan frågan är slutligt avgjord. Samtalsledaren lämnar information kring kostnader för juridiskt ombud och vilken ekonomisk hjälp som finns att tillgå i form av rättshjälp och rättsskydd. Föräldrarna ska också få information om att domstolens utgångspunkt är barnets bästa. Samtalsledaren ska även berätta om andra stödåtgärder som föräldrarna kan ta hjälp av, t ex frivilliga stöd i öppenvården, stöd i föräldrarollen eller särskilda samtal för barn som har upplevt våld i familjen.

Efter samtalet skriver samtalsledaren ut ett intyg om att föräldern eller föräldrarna har varit med på informationssamtal. Det är först efter att föräldern har genomfört informationssamtal och fått intyg som man kan ansöka om stämning vid tingsrätten. Om föräldern inte kan visa ett intyg på genomfört informationssamtal kommer tingsrätten att avvisa förälderns talan.

Sammanfattning

I tvister om vårdnad, boende och umgänge är målsättningen att föräldrarna så tidigt som möjligt ska komma överens om vad som är bäst för barnet. I regel är det föräldrarna själva som känner sitt barn bäst och således även vad som är bäst för det. Förhoppningen är att föräldrarna med hjälp av socialsekreterare genom samarbetssamtal ska nå en överenskommelse och samförståndslösning utan att vända sig till ett ombud och inleda en tvist. Det är tyvärr inte alltid förutsättningarna för samarbetssamtal eller en samförståndslösning finns och föräldrarna blir då tvungna att gå vidare och ansöka om stämning vid tingsrätten.

Den nya regleringen kring informationssamtal har enligt min uppfattning gjort det svårare för föräldrar som behöver snabba åtgärder att ansöka om stämning mot den andra föräldern. Enligt undersökningar har antalet tvister som väckts vid domstol minskat sedan informationssamtal infördes. Om anledningen till färre domstolstvister är för att föräldrarna hittat andra sätt att komma överens på, är detta givetvis positivt men anledningen kan även vara att det upplevs som för krångligt med alla samtal som behöver bokas in och genomföras innan ”någonting händer”.

Kan du som förälder, trots genomfört informationssamtal eller samarbetssamtal, inte komma överens med den andra föräldern, är du välkommen att kontakta oss för vidare hjälp i en rättsprocess.

– Biträdande jurist Lea Rovinski

Framtidsfullmakt, behöver jag en? Vilka risker finns det?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Den 1 juli 2017 trädde lagen om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om hur en sådan ska upprättas, se HÄR. Syftet med lagen är att vi själva ska kunna bestämma över vem som ska företräda oss när vi av någon anledning inte kan göra det själva. Det är både en samhällsekonomisk fråga och en fråga om självbestämmanderätt. Med vår priviligierade levnadsstandard har medelåldern höjts och därmed också behovet av gode män och förvaltare för dem som inte kan handha sina egna angelägenheter.  Även om arvode tas från den enskildes inkomst blir det en kostnad för samhället, en kostnad som man vill begränsa. De allra flesta vill inte heller att någon utomstående ska bestämma över dem eller deras tillgångar och ännu mindre vill man betala för att någon ska göra det. Därför var lagen efterlängtad, men blev den så bra som önskat?

Lagen om framtidsfullmakter har nu varit i bruk under snart 5 år, och vad har vi lärt oss under den här tiden? Sanningen att säga så är det inte är så mycket. Än så länge har inte tillräckligt många framtidsfullmakter tagits i bruk och någon praxis, dvs domstolarnas tolkning av lagen och framtidsfullmakterna, har inte bildats ännu. Konstateras kan dock att många frågor har uppkommit.

Men måste alla ha en framtidsfullmakt? Först vill jag påpeka att en vanlig fullmakt inte längre gäller när du blivit dement eller av annan anledning inte kan ta hand om dig själv. För att en sådan ska gälla måste du själv kunna utföra samma saker som fullmakten omfattar.

Trots det så behövs faktiskt inte någon framtidsfullmakt om det bara är vanliga vardagsärenden du behöver hjälp med. Då träder nämligen den s.k. anhörigbehörigheten in. En myndig anhörig kan då betala löpande räkningar och genomföra andra vardagsärenden. Denne får dock inte hantera tillgångar, som exempelvis köpa och sälja en bil eller en fastighet, hantera aktier, fonder eller andra värdepapper, ta lån eller pantsätta egendom. Inte heller får man ge bort sin anhöriges egendom vare sig till sig själv eller till någon annan.

Lagen har medfört å ena sidan att det florerar många billiga, eller rent av gratis, mallar av framtidsfullmakter på nätet, och å andra sidan har den medfört att vissa byråer profiterar på framtidsfullmakterna genom att spela på känslan att staten kommer att bestämma över dig så snart du inte kan klara dig själv.

Mitt råd är att, noga tänka över om du verkligen behöver en framtidsfullmakt. OM du anser dig behöva en sådan, bör du aldrig utnyttja en gratis mall från nätet. Dessa är inte individuellt anpassade och oftast är de väldigt felformulerade, alltför generella eller alltför begränsade.

I en välskriven framtidsfullmakt kan du reglera vad den ska omfatta, vem som ska vara framtidsfullmaktshavare, om det ska vara en eller flera, om samma person ska handha alla dina angelägenheter eller om de ska delas upp, om det ska finnas någon som granskar framtidsfullmaktshavaren, om det ska krävas läkarintyg eller domstolsbeslut för att fastställa att framtidsfullmakten har trätt i kraft eller om till exempel en fastighet ska få avyttras och vidare om arvode och gåvor m.m.

Den kan alltså vara väldigt generell men också väldigt detaljerad och allt beror på hur just du vill ha det. Och sanningen att säga så var det ju just detta som var syftet med lagen – att de som verkligen har behov av mer avancerad hjälp och inte vill att någon utomstående anförtros detta, ska kunna göra ett aktivt och noga genomtänkt val av person som ska ta hand om fullmaktsgivarens angelägenheter.

En fråga som kommit upp och diskuterats flitigt under åren sedan lagen trätt i kraft är frågan om s k jäv, dvs risk för att det uppstår en intressekonflikt. En fullmaktshavare får inte agera på något sätt som gynnar en själv eller ens egna intressen. Det innebär till exempel att det kan bli problem om ett äkta par äger en gemensam fastighet och har gett varandra framtidsfullmakt. Blir den ena maken dement kan inte den andra maken köpa eller sälja fastigheten om det inte specifikt står i framtidsfullmakten – då det kan finnas motstridiga intressen. Inte heller kan fullmaktshavaren ge gåvor till sig själv eller sina barn om det inte specifikt står att detta omfattas av fullmakten.

Det kan finnas många tillfällen där frågan om jäv kan bli aktuell, och lagstiftarens syfte går inte alltid hand i hand med gemene mans vilja och tanke. Som förälder kanske man egentligen vill att barnen ska kunna använda tillgångarna till sig och sin familj. Uppstår en jävssituation ska detta anmälas till överförmyndarnämnden, som då utser en god man i frågan, och eftersom en god man alltid ska se till huvudmannens bästa, inte familjens, så blir det kanske inte alls som man tänkt sig.

Men i de allra flesta fall blir det troligen inga problem eftersom få anmäler till överförmyndaren eftersom man känner till fullmaktsgivarens vilja och förhoppningsvis följer den. Men det kan också bli stora problem med tvister och oenighet bland de inblandade, till exempel om ett av barnen är fullmaktshavare och gynnar sin egen familj på bekostnad av ett syskon och dennes familj.

Jag kan därmed inte nog poängtera vikten av att kontakta en jurist eller advokat och betala priset för den hjälpen för att så långt det, inom lagens gränser, går få det så som man vill ha det. Men bara om det finns ett faktiskt behov av en framtidsfullmakt och anhörigbehörigheten inte räcker.

Om ni vill veta mer är ni välkomna att besöka vår monter på Seniormässan i Malmö den 26-28 april 2022. Där kommer vi även hålla ett kort föredrag om framtidsfullmakter.

 

Diana Saelöen

 

Vadå, dold samäganderätt?

Posted on by Jan Tuma

Vi talar ibland om vad ”lagen” eller ”lagstiftningen” stadgar om olika rättsliga förhållanden. Vad den som inte är jurist kanske inte känner till, eller tänker på, är att det faktiskt finns en hel mängd rättsregler som inte är skrivna i form av lagar, förordningar eller myndighetsföreskrifter. Rättsregeln om dold samäganderätt är en sådan.
I Sverige råder det som de flesta nog vet avtalsfrihet, dvs en principiell frihet att avtala om vad som helst. Avtal kan ingås på flera olika sätt, även om vi jurister alltid brukar rekommendera våra klienter att se till så man har ett skriftligt avtal, eller i vart fall något skriftligt bevis på att man har ingått ett avtal, vem som är medkontrahenten och vad avtalet innehåller. (Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om bl a detta via länken.)

Ett avtal kan således vara giltigt även om det har ingåtts enbart genom t ex en muntlig överenskommelse. Ett undantag från denna grundprincip är dock det skriftlighetskrav i lagstiftningen som säger att avtal om överlåtelse av fast egendom (dvs mark med eller utan bebyggelse) eller en bostadsrätt måste vara skriftliga för att vara giltiga. Ett sådant skriftligt överlåtelseavtal medför bland annat att den som förvärvar fast egendom även kan bli inskriven i fastighetsregistret som ägare, vilket är det som avses med att förvärvaren får lagfart. Rör förvärvet en bostadsrätt, så utgör köpekontraktet en grund för bedömning av huruvida bostadsrättsföreningen ska godkänna köparen som medlem.

Det kan därför vara förvånande att upptäcka att det finns en rättsfigur som heter ”dold samäganderätt”, och som innebär att, i vissa speciella fall, även någon som inte har ett skriftligt avtal om förvärv av fast egendom kan bli ägare till sådan egendom. Detta gäller företrädesvis i familjerättsliga förhållanden, dvs vid äktenskap eller samboförhållanden, där endast den ena av de två parterna utåt sett, dvs på pappret, står som förvärvare, och därmed ägare, till den köpta egendomen.
I ett antal fall, där den ena parten påstår att egendomen i realiteten har förvärvats gemensamt av båda parterna, men där endast den ene av dem har angivits som ägare på köpehandlingarna, har det uppkommit tvister som gått till domstol, och där domstolarna – i sista hand HD (Högsta domstolen) – har kommit fram till att även den av de båda involverade parterna som inte står med på köpekontraktet ska anses ha del i äganderätten. Det är således domstolarna – och inte lagstiftaren; riksdagen – som har skapat begreppet dold samäganderätt.

Fastighetsrätt hos LimhamnsjuristenDet som domstolarna har angivit som avgörande för uppkomsten av dold samäganderätt i dessa fall, är tre kriterier:
För det första så krävs det att den öppne ägarens förvärv ska ha skett för gemensam räkning, dvs i syfte att egendomen skulle användas av dem båda. Typfallet är när det klart framgår att man köper en fastighet (eller en bostadsrätt) som är avsedd att utgöra en gemensam bostad åt båda parterna.

För det andra så krävs det att den ”dolda” delägaren har varit med och på ett substantiellt sätt har bidragit ekonomiskt till förvärvet. Detta kan ha skett genom att han eller hon har bidragit med reda pengar till köpeskillingen, men det kan också ha skett genom någon annan inte helt obetydlig ekonomisk insats vid förvärvstidpunkten som har möjliggjort eller underlättat förvärvet. Ett exempel på sådana insatser är att den dolda ägaren har ordnat så köpet kunde ske för en särskilt förmånlig köpeskilling. I ett fall köptes fastigheten på pappret av mannen ensam, men säljaren var hustruns far, och denne sålde fastigheten till svärsonen för ett vänskapspris som låg klart under marknadsvärdet, för att gynna sin dotter.

För det tredje så krävs det att parterna har haft för avsikt att äga egendomen gemensamt.
Det är i praktiken mycket svårt att bevisa att det tredje rekvisitet ovan (avsikten om gemensamt ägande) är uppfyllt när en tvist om äganderätten väl har uppkommit, eftersom den part som riskerar att förlora på om detta skulle gå att bevisa (dvs den öppne ägaren), regelmässigt brukar förneka att en sådan avsikt någonsin har förelegat. Att föra positiv bevisning om detta förhållande skulle förutsätta att domstolen får reda på vilka tankar eller andra mentala processer som har varit drivande för parterna, och det hade i sin tur förutsatt att domstolens ledamöter hade varit klärvoajanta, och hade kunnat avläsa särskilt den öppne ägarens tankar bakåt i tiden. Domstolarna har löst detta genom att man sluter sig till att en sådan avsikt har förelegat om det kan konstateras att kriterierna 1 och 2 föreligger. Om så är fallet så förutsätter (”presumerar”) domstolen att även kriterium nr 3 är uppfyllt.

Slutligen kan nämnas att en intressant aspekt av målen om dold samäganderätt är att domstolarna, när de finner att rekvisiten enligt ovan är uppfyllda, regelmässigt tilldömer den dolda ägaren 50% av äganderätten, oavsett om vederbörande inte har bidragit med 50% av finansieringen. Det är svårt att avgöra hur stor del av förvärvskostnaden som den dolde ägaren ska ha bidragit med för att vederbörandes anspråk ska godtas, och det står klart att det inte får ha varit med ett helt obetydligt värde, men det behöver således inte vara ens i närheten av hälften.
Processer om dold samäganderätt kan vara både komplicerade, långdragna och kostsamma, och uppkommer oftast efter separation eller äktenskapsskillnad när parternas egendom, eller i vart fall merparten av den, inte är föremål för någon bodelning på grund av att parterna har ett äktenskapsförord eller samboavtal sig emellan. Tvisterna beror ofta på att parterna blir osams när relationen tar slut, och att den öppne ägaren då ser sin chans att få behålla hela den aktuella egendomen för egen räkning. Det är därför klokt att ha existensen av denna rättsfigur i bakhuvudet redan när man står i begrepp att bli sambo eller rentav gifta sig, men framförallt när det är dags att investera i förvärvet av en gemensam bostad tillsammans med sin make eller partner.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist

Va, kostar advokaten pengar?

Posted on by Jan Tuma

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

PA (parental alienation) eller Föräldraalienation – hur påverkar det barnet?

Posted on by Ewa Wressmark

PA (parental alienation) eller Föräldraalienation – hur påverkar det barnet?

Detta fenomen, som är mycket vanligt förekommande, har varit väldigt tabubelagt inom svensk rätt fram till nu. Det finns många kritiker i Sverige mot att införa begreppet i svensk domstol. Internationellt har det emellertid varit känt sedan många år tillbaka och det har inte varit något kontroversiellt. Därför finns det mycket kunskap om detta internationellt, både vad gäller att ”diagnostisera” och att hantera PA, som ibland också benämns PAS (parental alienation syndrome).

Advokaten Christina Bergenstein och journalisten och författaren Anna Lytsy har helt nyligen kommit ut med en bok med titeln: Barn som tvingas välja bort en förälder: Föräldraalienation i Sverige.
Vad är då föräldraalienation? Författarna till boken beskriver det så här: ”Föräldraalienation innebär att ett barn blir påverkat av sin ena förälder till att ta avstånd från eller välja bort den andra, som det har en nära relation till och utan att det föreligger någon saklig grund för ett sådant avståndstagande.”

När man talar om föräldraalienation internationellt är expertisen är enig om att föräldraalienation är en sorts psykisk barnmisshandel och att barn som utsätts för detta löper avsevärda risker att skadas på både kort och lång sikt. En förälder som utsätter sitt barn för sådan påverkan får därför anses vara olämplig som vårdnadshavare. Barn som utsätts för detta riskerar att utveckla psykopatiska drag, det finns risk för självmord och andra allvarliga – inte minst känslomässiga – skador. Det är således en ytterst allvarlig situation som dessa barn hamnar i. Att tvingas välja bort en förälder.

I Sverige har det som sagt varit tabu att tala om föräldraalienation. Nu har det emellertid kommit en del domar som pekar på att det är på väg en förändring i det här avseendet. Ett par av dem har överklagats till Högsta domstolen och väntar på beslut om det ska beviljas prövningstillstånd. Det behövs verkligen ett prejudikat på området. Om det kommer ett sådant kommer alla aktörer att få ett redskap för att tillåtas och våga lägga den här problematiken på bordet.

En förändring blir det också i och med att boken har kommit ut och att författarna har vågat ta tag i och lyfta frågan. Enligt dem är tiden nu inne att tala om detta. Vi får verkligen hoppas det och att både socialtjänst och domstolar tar detta på allvar och utbildar socialsekreterare, familjerättssekreterare och domare, så att man kan se i vilka fall det förekommer föräldraalienation. Det finns nämligen redskap (internationellt framtagna) för att kunna identifiera en föräldraalienation.

Christina Bergensteins och Anna Lytsys bok består av fyra delar:
· En faktadel utifrån den i dag relativt omfattande internationella kunskap som finns om föräldraalienation.
· En genomgång av de rättsregler som är tillämpliga i Sverige.
· Intervjuer med svenska forskare och professionella från olika yrkesarenor, med erfarenhet av föräldraalienation.
· Fallbeskrivningar från Sverige i form av intervjuer med utmanövrerade föräldrar.

För den som är intresserad av frågan, oavsett om man jobbar professionellt med detta eller av annan anledning ska absolut läsa boken.

Som advokat med över 10 års erfarenhet av vårdnadstvister känner jag igen mycket av det som författarna har kommit fram till. Många föräldrar använder barnen som ett vapen mot en ex-partner. Skälen kan vara många och ibland dunkla, kanske även för den som använder sig av detta vapen. Säkert tror många att de handlar med barnets bästa för ögonen, men man glömmer då att barnets bästa kanske inte överensstämmer med förälderns bästa.

Jag är ofta ombud för papporna i en vårdnadstvist och tyvärr ser man ofta att det är mammorna som använder sig av föräldraalienation. Det är viktigt att, t ex när man är ombud för en förälder som är den som utsätter barnet för föräldraalienation, försöka få vederbörande att inse vilka risker det finns med detta.

Ett barn ska nämligen inte behöva välja bort en av sina föräldrar. I Barnkonventionen, som idag är lag i Sverige, slås fast att barn har rätt till båda sina föräldrar. Detta är också något som framgår av vår Föräldrabalk. Barn har rätt att ha en kontinuerlig och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. De barn som tvingas välja bort en av föräldrarna blir bara en halv individ. Det är inte bara föräldern som barnet tappar kontakt med, utan alla släktingar på den förälderns sida.

Tyvärr ser man ofta i vårdnadsutredningarna att familjerättssekreterarna, som genomför utredningarna, tar tydlig ställning för en förälder och mot den andre. De ser inte hur barnet påverkas genom föräldraalienation och de inser inte att de förslag till beslut som blir resultatet inte är till barnets bästa, utan tvärtom förödande för barnet.

För att komma tillrätta med denna problematik krävs ökad kunskap hos alla parter; ombud, familjerättssekreterare, domare och nämndemän. Det är därför glädjande att boken som jag nämnde inledningsvis har tagits emot positivt och att författarna har blivit inbjudna att föreläsa om fenomenet. Jag är övertygad om att deras bok kommer att bli ett bra redskap för att öka medvetenheten och kunskapen om föräldraalienation. Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som ombud för föräldrar i vårdnadstvister . Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Ewa Wressmark
Advokat

 

 

Kan man göra barnen arvlösa?

Posted on by Ewa Wressmark

Många känner säkert till skillnaden på när gemensamma barn och s k särkullbarn ärver sina föräldrar.

År 1987 reformerades ärvdabalken och den efterlevande maken fick arvsrätt framför makarnas gemensamma barn. Det innebar, och innebär, att gemensamma barn måste vänta på sitt arv tills båda föräldrarna är avlidna. Däremot har särkullbarn rätt att omedelbart ärva sin förälder, även om det finns en efterlevande make.

Särkullbarn har rätt att få ut sin laglott, dvs. halva arvet, även om det finns en efterlevande make. Därefter har de rätt till efterarv efter sin förälder när även den efterlevande maken är avliden.

Detta är emellertid inte något som sker med automatik. Ofta har makarna, särskilt när det finns särkullbarn, skrivit testamente som innebär att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen efter den avlidne. Om inte särkullbarnen klandrar testamentet och begär att få ut sin laglott så riskerar de att gå miste om sitt arv.

Det är också viktigt att vara uppmärksam på hur testamentet är formulerat, t ex om efterlevande make ärver med fri förförfoganderätt eller med full äganderätt. Om man ärver med full äganderätt har man nämligen rätt att testamentera bort allt, dvs. även den del som särkullbarnen har efterarvsrätt i.

Har man inte begärt att få ut sin laglott riskerar man således att bli helt lottlös.

Även om efterlevande make ärver med fri förfoganderätt så finns det risk för att det inte blir något arv. Fri förfoganderätt innebär att maken får spendera pengarna på vilket sätt som helst och kan leva upp hela arvet.

Det finns naturligtvis också andra sätt att se till att särkullbarn få så liten del av förälderns kvarlåtenskap som möjligt. Detta kan göras genom att göra giftorättsgods till enskild egendom, t ex genom gåva till make eller bodelning i äktenskapet. Vidare finns det andra regler som innebär att den efterlevande maken kan välja att behålla sitt giftorättsgods, och att den efterlevande alltid kan begära egendom till ett värde av fyra prisbasbelopp enligt den s k basbeloppsregeln.

Ett särkullbarn kan göra ett arvsavståendet till förmån för den efterlevande maken, men det är viktigt hur detta formuleras så att det inte kommer att behandlas som ett vanligt arvsavstående, vilket innebär att särkullbarnet förlorar sin arvsrätt, dvs. rätten till efterarv.

Det finns alltså många fallgropar när det gäller arvsfrågor och om man känner sig osäker på vad man kan kräva och vilka rättigheter man har rekommenderas att anlita en advokat eller jurist för att reda ut vad som gäller. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Skydda våra gamla – ställ frågor

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Alla men särskilt Du som börjar komma upp i ålder bör också vara noga med att tänka igenom vad Du vill skall gälla efter Din död, och att se till så detta blir ordentligt dokumenterat i ett klart och entydigt testamente. För att säkerställa att Dina dispositioner inte kommer att ställa till med konflikter mellan arvingarna, så bör Du sedan lämpligen informera samtliga arvingar, så att alla är medvetna om hur Du önskar att Din kvarlåtenskap ska fördelas, så att inte denna information kommer som en överraskning för dem som annars skulle ha ärvt just den egendomen – eller dess värde

Framtidsfullmakter – när du själv vill bestämma vad som ska ske om du inte längre fungerar som idag

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Ibland händer sådant som vi inte vill ska hända, t.ex att man blir oförmögen att själv fatta beslut och agera när det gäller egna medel eller sörja för sitt eget välbefinnande t.ex för att man blivit dement, fått en hjärnskada eller liknande. Detta kan du planera för innan det händer genom att skriva en sk framtidsfullmakt.

Hur svårt är det att skriva testamente? – eller; Att få sin sista vilja genomförd som det var tänkt!

Posted on by Ewa Wressmark

Att hasta igenom ett testamente kan få konsekvenser som man inte har tänkt sig. Det kan i längden bli kostsamt att välja en billig ”gör-det-själv-lösning”, i stället för att vända sig till en advokat eller jurist. Vid en personlig konsultation kan man få svara på sina frågor och få ett testamente som uppfyller de önskningar man har.