Om ditt barn omhändertas och riskerar att placeras utanför det egna hemmet

Kan myndigheterna ta ett beslut om att omhänderta ditt barn?

Svar ja! Det krävs dock socialtjänsten gör en utredning innan för att säkerställa att barnet exempelvis riskerar att fara illa. Det kan hända vem som helst och det spelar absolut ingen roll från vilka förhållanden man kommer, vare sig man är rik eller fattig, högutbildad eller lågutbildad. Socialnämnden kan göra en bedömning att barnets hälsa och utveckling riskerar att skadas och, därför besluta att omedelbart omhänderta barnet samt om att placera det hos exempelvis en jourhemsfamilj eller också på en statlig institution (ett s k SiS-hem). Den lag som reglerar dessa frågor heter ”Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga”, ofta förkortad ”LVU”.

Om detta inträffar är det viktigt att man så snart som möjligt får träffa ett juridiskt ombud för att få hjälp och koll på vad som gäller rent juridiskt, som förälder har du alltid rätt till ett juridiskt ombud som staten går in och förordnar dvs. ett offentligt biträde.

Finns det åtgärder som gynnar barnet och som kanske inte har uttömts innan myndigheten tagit beslut om att omedelbart tvångsomhänderta ett barn?

Det kan finnas en risk för att myndigheterna har missat åtgärder som gynnar barnet och detta är en anledning till varför ett offentligt biträde ska kopplas in så snart som möjligt i nämnda situationer.

Ett sätt för socialtjänsten att hantera frågan om placering av barnet vid ett omhändertagande är att placera barnet hos någon annan släkting än föräldrarna eller hos någon ”annan närstående”. Det är dock inte alltid som socialtjänsten har utrett eller prövat denna möjlighet, varför det är viktigt att känna till att detta är en grundläggande regel vid tvångsomhändertaganden. Regeln finns i 6 kap 5§ SoL (Socialtjänstlagen), och lyder så här:

”När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas.”

Bestämmelsen ändrades år 1999 från ”bör” till ”skall”. Anledningen till lagändringen var att man ville betona vikten av att ansvarig myndighet i första hand överväger möjligheterna att placera barnet hos släktingar eller andra närstående personer i barnets nätverk.

För att en placering av barnet hos släktingar eller andra närstående personer ska kunna bli aktuell så finns det krav på att barnets bästa ska beaktas. Det krävs därför att myndigheten utreder det tilltänkta familjehemmet och godkänner det precis som vilket annat för barnet främmande familjehem som helst. Däremot så krävs det inte att man utreder familjer och vänner, som barnet känner väl sen innan, och som kan tänka sig vårda en nära anhörigs eller goda vänners barn under en kortare tid.

Detta är enbart några exempel på åtgärder som kan åberopas och på vilka krav myndigheterna kan ställa. Är du på ett eller annat sätt drabbad, känner du någon som är det eller vill du bara veta mer om vilka rättigheter du som förälder har vid ett scenario som det ovan nämnda så är du välkommen att höra av dig till oss för vidare rådgivning. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari, bitr jurist

Vårdnadstvist – hur/vad gör jag?

Det finns många anledningar till att en vårdnadstvist uppstår. Det vanligaste är dock att föräldrarna separerar och inte kan komma överens om var barnen ska bo, vem som ska ha vårdnaden och hur ett eventuellt umgänge ska läggas upp. Den stora tvistefrågan brukar oftast vara om vårdnaden ska vara gemensam eller tillkomma den ena föräldern ensam.

Utgångspunkten i alla vårdnadsärenden är barnets bästa. Detta synsätt kommer till uttryck bland annat genom att det anses att det är barnet som har rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, inte föräldrarna som har rätt till sitt barn. Lagstiftningen på vårdnadsområdet har ändrats över tid och med denna även synen på vad som är barnets bästa. I nu gällande lagstiftning är huvudregeln att det är bäst för barnet att föräldrarna har gemensam vårdnad. Det ska dock sägas att inget vårdnadsärende är det andra likt och är inte alltid så lätt att konstatera att gemensam vårdnad är det bästa. Man måste därför utgå från de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende.

Det finns i princip två olika grunder till varför en domstol i en del fall tilldömer endast den ena parten vårdnaden om barnet, och det är antingen om den andra föräldern är olämplig på något sätt, eller om gemensam vårdnad är utesluten på grund av föräldrarna inte klarar av att samarbeta om hur vårdnaden om barnet skall utövas. En förälder kan anses olämplig av många olika skäl, men några tydliga exempel är om vederbörande är missbrukare, psykiskt sjuk eller kriminell. Ett annat inte helt ovanligt skäl kan vara om den ena föräldern försvårar eller omöjliggör barnets möjligheter att få tillgång även till den andra föräldern – så kallat umgängessabotage. Gemensam vårdnad förutsätter att föräldrarna kan både kommunicera med varandra och samarbeta, vilket innebär att de måste hålla inne med sina eventuella privata konflikter av hänsyn till barnen.

En vårdnadstvist initieras genom att någon av föräldrarna lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten. I stämningsansökan framför man sina yrkanden, alltså hur man vill att vårdnaden ska se ut, var barnet ska bo och eventuellt umgängesupplägg med den andra föräldern. Man måste även ange grunderna till varför tingsrätten ska bifalla just dina yrkanden. Stämningsansökningen skickas därefter till den andra föräldern som får inkomma med svaromål och egna yrkanden och grunder.

Tingsrätten kallar parterna till en muntlig förberedelse och inhämtar oftast dessförinnan ett snabbyttrande från socialtjänsten. Vid sammanträdet deltar parterna och deras (eventuella) ombud, en domare och en protokollförare. Den muntliga förberedelsen är till för att reda ut vad som egentligen är tvistigt och se om en samförståndslösning kan nås. Det är vanligt att någon eller båda parterna har yrkat att rätten ska fatta ett interimistiskt beslut i någon del, exempelvis umgänge och boende. Ett interimistiskt beslut är ett tillfälligt beslut som gäller till dess att domstolen fattar ett slutligt beslut eller att parterna kommer överens om annat.

Det är vanligt, om domstolen inte kan få parterna att enas, att domaren förelägger socialtjänsten att genomföra en vårdnadsutredning. Utredningen används sedan som underlag när ett slutligt beslut ska fattas. Utredningen ska utföras opartiskt och undersöka vad som är det bästa för barnet. Socialtjänsten samtalar med båda föräldrarna och (oftast) med barnet vid flera tillfällen för att få ett bra underlag. Samtal förs även med skolpersonal och andra närstående personer till familjen. En utredning ska vara noggrann, men får samtidigt inte ta allt för lång tid för att inte dra ut på tvisten i onödan. Riktlinjen är att en vårdnadsutredning ska ta ca tre-fyra månader. I vissa kommuner kan det dock ta betydligt längre tid än så.

Ju äldre barnet är desto större vikt bör läggas vid barnets egen vilja. Det finns ingen åldersgräns, utan det görs snarare en mognadsbedömning. Det måste även vara tydligt att barnets vilja inte är ett uttryck för den ena förälderns påtryckningar.

Det är inte ovanligt att det blir aktuellt med flera muntliga förberedelser, t.ex. för att utvärdera umgänge eller för att pröva ett nytt interimistiskt yrkande. Att tiden går kan ibland även ge incitament till föräldrarna att komma fram till en samförståndslösning. Är så inte fallet sätts målet ut till huvudförhandling. Båda parter får då inkomma med den bevisning de vill åberopa, skriftligt såväl som muntlig. Vid huvudförhandlingen gås samtlig bevisning igenom och båda sidor får plädera för sin sak, innan domstolen avkunnar dom.

Vårdnadstvister blir ofta både långdragna och känslosamma och fler konflikter kan uppstå längs vägen. Det kan därför vara en bra idé att anlita ett juridiskt ombud som hjälper dig i processen och ser till att både dina och barnets rättigheter tillvaratas.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Kajsa Lunderquist, advokat

Skillnaden mellan sambor och gifta i sorgens tid

Tänk er scenariot att du och din sambo har två barn tillsammans. Din sambo omkommer hastigt i en trafikolycka. Tillsammans har ni, förutom barnen, även två bilar, en villa och en hund. En vanlig familj i dagens samhälle. Det är väl inte så stor skillnad för en efterlevande partner oavsett om vi är gifta eller sambor, eller?

Jo. Det är stor skillnad för dig som efterlevande sambo.

Först och främst ärver du ingenting efter din sambo. Det är era barn som ska ärva sin bortgångna förälders kvarlåtenskap. Det kan bli väldigt problematiskt eftersom många familjers absolut största tillgång är deras fastighet. Det innebär att du kan bli tvungen att sälja ditt hem för att kunna lösa ut dina barn. Viktigt att komma ihåg är att lagen inte skyddar efterlevande sambor, det är barnens formella arvsrätt som lagen värnar om. Det medför att ett samboförhållande med barn kan sluta oerhört tragiskt.

Sambor utan testamente riskerar alltså att bli tvungna att sälja sitt hem för att kunna lösa ut barnen. Det är överförmyndaren (som är en kommunal tillsynsmyndighet) som har i uppdrag att se till att de omyndiga bröstarvingarna får det arv de har rätt till, vilket främst framgår av 15 kap Föräldrabalken.

Vad kan man som sambo med barn göra för att undvika den här situationen? Det bästa är givetvis att gifta sig. Makar ärver varandra och barnen får då vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har avlidit. Barnen ärver således ingenting i samband med den ena förälderns bortgång utan det är först när båda är avlidna som barnen har rätt till sitt arv.

I andra hand, om man av olika anledningar inte vill gifta sig kan man skriva ett inbördes testamente där man testamenterar hälften av sin kvarlåtenskap till varandra. Effekten av ett sådant testamente blir att efterlevande sambon ärver hälften av den avlidna sambons egendom. Den andra halvan går inte att testamentera bort (den utgör barnens laglott). Det kan givetvis fortfarande vara svårt för efterlevande sambo att lösa ut barnen från eventuella lån på bostaden även om han eller hon ärver halva sambons kvarlåtenskap.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att skriva ett testamente kan man åtminstone testamentera hälften till sin sambo. Om man ingår äktenskap med varandra ärver du din makes hela kvarlåtenskap och barnen får vänta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Emily Petersen, bitr jurist

Kan man göra barnen arvlösa?

Många känner säkert till skillnaden på när gemensamma barn och s k särkullbarn ärver sina föräldrar.

År 1987 reformerades ärvdabalken och den efterlevande maken fick arvsrätt framför makarnas gemensamma barn. Det innebar, och innebär, att gemensamma barn måste vänta på sitt arv tills båda föräldrarna är avlidna. Däremot har särkullbarn rätt att omedelbart ärva sin förälder, även om det finns en efterlevande make.

Särkullbarn har rätt att få ut sin laglott, dvs. halva arvet, även om det finns en efterlevande make. Därefter har de rätt till efterarv efter sin förälder när även den efterlevande maken är avliden.

Detta är emellertid inte något som sker med automatik. Ofta har makarna, särskilt när det finns särkullbarn, skrivit testamente som innebär att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen efter den avlidne. Om inte särkullbarnen klandrar testamentet och begär att få ut sin laglott så riskerar de att gå miste om sitt arv.

Det är också viktigt att vara uppmärksam på hur testamentet är formulerat, t ex om efterlevande make ärver med fri förförfoganderätt eller med full äganderätt. Om man ärver med full äganderätt har man nämligen rätt att testamentera bort allt, dvs. även den del som särkullbarnen har efterarvsrätt i.

Har man inte begärt att få ut sin laglott riskerar man således att bli helt lottlös.

Även om efterlevande make ärver med fri förfoganderätt så finns det risk för att det inte blir något arv. Fri förfoganderätt innebär att maken får spendera pengarna på vilket sätt som helst och kan leva upp hela arvet.

Det finns naturligtvis också andra sätt att se till att särkullbarn få så liten del av förälderns kvarlåtenskap som möjligt. Detta kan göras genom att göra giftorättsgods till enskild egendom, t ex genom gåva till make eller bodelning i äktenskapet. Vidare finns det andra regler som innebär att den efterlevande maken kan välja att behålla sitt giftorättsgods, och att den efterlevande alltid kan begära egendom till ett värde av fyra prisbasbelopp enligt den s k basbeloppsregeln.

Ett särkullbarn kan göra ett arvsavståendet till förmån för den efterlevande maken, men det är viktigt hur detta formuleras så att det inte kommer att behandlas som ett vanligt arvsavstående, vilket innebär att särkullbarnet förlorar sin arvsrätt, dvs. rätten till efterarv.

Det finns alltså många fallgropar när det gäller arvsfrågor och om man känner sig osäker på vad man kan kräva och vilka rättigheter man har rekommenderas att anlita en advokat eller jurist för att reda ut vad som gäller. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Vem bestämmer var du ska begravas?

I första hand är det naturligtvis du själv som bestämmer var du ska begravas, om du vill kremeras eller inte och hur begravningen ska gå till. Det är en god idé att fundera igenom hur man vill ha det och även förmedla det till en eller flera närstående.

I de fall där någon vilja inte finns uttryckt blir det upp till de anhöriga eller närstående att bestämma. I de flesta fall innebär detta inte några problem. Det kanske finns en familjegrav, en begravningsplats där andra släktingar är begravda eller en minneslund eller begravningsplats i närheten av hemmet.

 Men vad händer om de anhöriga inte kan komma överens? Vem får då bestämma? I enlighet med begravningslagen 5 kap 3 § ska huvudmannen för begravningsverksamheten på den ort där den avlidne var folkbokförd medla mellan parterna. I första hand försöker man alltså att genom medlare nå en överenskommelse mellan parterna, ett alternativ som alla parter kan acceptera. Överenskommelsen fastställs då av medlaren. Skulle parterna inte enas, ska medlaren hänskjuta tvisten till länsstyrelsen för avgörande.

 Länsstyrelsen inhämtar synpunkter från samtliga parter och tar därefter ställning till vem som ska bestämma om kremering och/eller gravsättning. Länsstyrelsen ska särskilt beakta de önskemål som den avlidne kan ha haft och även ta hänsyn till parternas personliga förhållanden till den avlidne. Det kan innefatta släktskap, sammanlevnad eller annan nära anknytning.

 Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare vägledning hur bedömning ska göras i de fall då parternas förhållande till den avlidne är jämlika, exempelvis om två syskon inte är överens om var en förälder ska gravsättas. Bedömningen är naturligtvis svår att göra då det är många känslor inblandade och dylika tvister tenderar att bli mycket infekterade.

 I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att man så långt det är möjligt ska försöka utröna den avlidnes önskemål och att den person som representerar den önskan ska anförtros uppdraget att bestämma om gravsättningen. I de fall där den avlidnes vilja inte går att utröna återstår inte annat än att göra ett grundat antagande på allmänna värderingar beträffande vad den avlidne kan ha haft för önskan.

 I avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen var omständigheterna att den avlidne hade bott i staden X i ca 70 år och varit gift i ca 40 år. Maken var begravd i staden Y. Både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det får antas att en människa som sammanlevt med en annan människa under en längre tid vill vila på samma plats som denne, så till vida inte särskilda omständigheter pekar i en annan riktning. Båda instanserna ansåg att denna omständighet vägde tyngre än anknytningen till hemorten. Den part som förespråkade gravsättning i stad Y ansågs därför företräda den avlidnes önskan och gavs rätt att bestämma om gravsättning.

Finns ingen önskan att utröna tas således beslutet på allmänna värderingar, vilket innebär att det finns en risk att utgången inte alls blir så som man själv hade tänkt sig. Vikten av att vara tydlig mot sina anhöriga kan därför inte nog understrykas. Vet man med sig att ens familjesituation är trasslig eller det finns skäl att anta att en konflikt kan komma att uppstå är det ännu viktigare att tydligt förmedla sin egen vilja.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

 

Vem får hunden?

Hundar är för många av oss nära vänner och familjemedlemmar, men juridiskt klassificeras hundar och andra djur som lös egendom. I vardagslivet spelar inte det här någon större roll, det kan dock få stor betydelse om man har haft hunden tillsammans med någon och sedan går skilda vägar. Till följd av att hundar juridiskt sett är lös egendom, tillämpas bestämmelserna som rör andra ägodelar även för hundar. Det här leder till att det inte är av avgörande betydelse vem som har tagit hand om hunden mest eller vem hunden känner sig tryggast med. I första hand är det istället vem som står som ägare på köpeavtalet som blir utslagsgivande.

Om du tar med dig din hund in i ett äktenskap så kommer hunden vid en skilsmässa att räknas in i det giftorättsgods som ska delas lika mellan er. En hund som någon av er eller båda köper under ett pågående äktenskap blir också en del av giftorättsgodset vid bodelningen. Den som står som ägare till hunden har som huvudregel rätt att få hunden avräknad på sin lott vid bodelningen. Du kan ha fäst dig mycket vid hunden och levt med hunden i många år, utan att stå på det ursprungliga köpeavtalet. Du har då fortfarande inte någon rätt att få behålla hunden, om ni under äktenskapet inte har avtalat om att något annat ska gälla mellan er.

Det går att undvika den här situationen genom att skriva ett äktenskapsförord. I äktenskapsförordet kan ni bestämma vem hunden tillhör och att hunden ska vara den personens enskilda egendom. Det är bara giftorättsgods som ska delas upp vid en skilsmässa, det som är någons enskilda egendom genom äktenskapsförord lämnas därför utanför. Om ni skaffade hunden tillsammans eller har haft hunden ihop är det klokt att skriva ett äktenskapsförord där det framgår att ni båda äger hunden, även om bara den ena av er var den som skrev under köpeavtalet. På det här sättet går det att se till att du inte förlorar hunden vid en bodelning för det fall du inte kan visa att hunden tillhör dig.

I ett samboförhållande ingår enbart ert gemensamma bohag och er bostad vid en eventuell bodelning. Om du har en hund med dig in i samboförhållandet så fortsätter hunden därför att tillhöra dig. På samma sätt är hunden din om du köper den ensam, även om du köper hunden under ett pågående samboförhållande. Det här gäller dock inte utan undantag och kan påverkas av om ni som sambor har haft hunden ihop. Om ni skaffade hunden gemensamt, även om bara en av er står som ägare, så kan samägande ha uppstått.

Samägande förutsätter att ni har skaffat hunden för att ha den tillsammans och att ni båda har bidragit ekonomiskt för hunden. Om samägande har uppstått så har ingen av er en självklart större rätt än den andra att få behålla hunden. Vid samägande måste ni båda också samtycka till alla åtgärder som rör hunden. Det här betyder att om någon av er skulle behålla hunden själv, utan att den andra har accepterat det, så kan den personen göra sig skyldig till vad som kallas egenmäktigt förfarande. Det räcker därför inte alla gånger att försäkra sig om att få behålla hunden genom att bara en av er står som ägare, utan även omständigheterna runt omkring kan få betydelse. Av den här anledningen kan det vara klokt att även som sambo redan från början tydligt göra upp mellan sig vem hunden tillhör.

Hunden är i de flesta fall betydligt viktigare än vad exempelvis soffan är, men juridiskt är det samma bestämmelser som tillämpas. Bestämmelserna kring lös egendom är anpassade efter saker, de blir därför svåra att tillämpa när det handlar om vad som många ser som en familjemedlem. Det känslomässiga värdet motsvarar inte summan i pengar alla gånger och behöver inte stämma överens med vem som skrev under köpeavtalet. Det är därför klokt att mellan sig bestämma vad som ska gälla för hunden både som sambo och som gifta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Skydda våra gamla – ställ frågor

Alla men särskilt Du som börjar komma upp i ålder bör också vara noga med att tänka igenom vad Du vill skall gälla efter Din död, och att se till så detta blir ordentligt dokumenterat i ett klart och entydigt testamente. För att säkerställa att Dina dispositioner inte kommer att ställa till med konflikter mellan arvingarna, så bör Du sedan lämpligen informera samtliga arvingar, så att alla är medvetna om hur Du önskar att Din kvarlåtenskap ska fördelas, så att inte denna information kommer som en överraskning för dem som annars skulle ha ärvt just den egendomen – eller dess värde

Framtidsfullmakter – när du själv vill bestämma vad som ska ske om du inte längre fungerar som idag

Ibland händer sådant som vi inte vill ska hända, t.ex att man blir oförmögen att själv fatta beslut och agera när det gäller egna medel eller sörja för sitt eget välbefinnande t.ex för att man blivit dement, fått en hjärnskada eller liknande. Detta kan du planera för innan det händer genom att skriva en sk framtidsfullmakt.

Sambolagen gör väl så att vi sambor har samma skydd som gifta…eller?

I vår monter på Falsterbo Horse Show kunde man i år delta i en frågesport. En av frågorna rörde huruvida sambor ärver varandra eller inte. Skrämmande många resonerade kring sambolagen och menade att den skulle skydda sambor som varit sammanboende under lång tid och kryssade således i svarsalternativet, att om man varit sambo under lång tid då ärver man varandra som sambor.

Så är det inte!

Det första, och en viktig missuppfattning, är att sambor ärver varandra. Det korrekta svaret är alltså att så länge samborna inte skrivit ett testamente där det framgår att andra sambon ska ärva – kommer samborna alltså inte att ärva varandra.

Så för att säkerställa att man som sambor ärver varandra måste man skriva testamente. Speciellt viktigt är detta naturligtvis om man har investerat i en gemensam bostad, t ex en bostadsrätt eller en egen fastighet.

Det finns en situation som kan medföra att det är mycket besvärligt att vara efterlevande sambo, och det är när man har gemensamma barn. När jag förklarar det här för mina klienter har majoriteten aldrig hört talas om detta tidigare. Se nedanstående exempel:

Adam och Beata har två gemensamma barn. De är sambor sedan 10 år tillbaka och har varit noga med att upprätta testamente och ska således ärva varandra. En dag omkommer Adam hastigt i en bilolycka. Först då får Beata reda på att barnen ska ärva sin far redan nu, att deras arv blir spärrat och att hon måste vända sig till kommunens överförmyndare för att få lov att ta ut pengar. Visserligen hade Adam och Beata ett testamente – men det som testamenteras får inte inskränka barnens laglott, dvs. hälften av Adams kvarlåtenskap ärver förvisso Beata – men den andra hälften ärver deras barn när Adam går bort. Alla Adam och Beatas pengar var bundna i fastigheten och det fanns inte möjlighet att höja lånen – för att lösa ut sina barns arv är nu Beata tvungen att sälja fastigheten och flytta. Reglerna om detta finner ni i ärvdabalken (ÄB) 2 kap.

Om Adam och Beata hade varit gifta hade barnen förvisso också ärvt sin far – men i det fallet hade de fått vänta på sitt arv tills Beata också gått bort. Det innebär att Beatas möjligheter att bo kvar i fastigheten som paret hade gemensamt förbättras betydligt. När en sambo dör kan den efterlevande begära bodelning. Det enda som ingår i en bodelning enligt sambolagen är emellertid den så kallade samboegendomen. Både bostad och bohag omfattas visserligen, men kravet är att egendomen måste ha förvärvats för gemensamt och gemensamt och permanent bruk (enligt 3 och 7 §§ SamboL). Annan egendom (bilar, husvagn, sommarstuga osv) kan ägas med samäganderätt, men det har ingenting med sambolagen att göra.

Om man lever i ett samboförhållande utan barn, varken gemensamma barn eller särkullbarn, finns olika avtal som ni kan upprätta för att skapa ett skydd för den efterlevande sambon vid dödsfall eller för båda vid en separation. Man kan exempelvis upprätta ett samboavtal eller ett inbördes testamente. Man kan även skriva skuldebrev, vilket fungerar som ett skydd i de fall när exempelvis ena parten bekostat en större del av ett bostadsköp.

Sambor som har barn kan även teckna livförsäkringar, antingen med barnet eller den andra sambon som förmånstagare. Sätter man den andra sambon som förmånstagare kan denna använda pengarna till att lösa ut barnet från exempelvis bostaden. Glöm inte att ändra förmånstagare vid händelse av en separation! Sätter man barnet som förmånstagare är det viktigt att komma ihåg att i testamente skriva att det belopp som barnet får från livförsäkringen ska avräknas från arvet som barnet har rätt till.

Den främsta skillnaden i detta avseende är således att sambor inte har någon legal arvsrätt efter varandra, såsom äkta makar har. Genom testamente kan sambor ärva varandra, men sambor med barn kan genom testamente ändå inte inskränka barnens laglott, som motsvarar halva arvslotten.

Den absolut lättaste och säkraste lösningen för sambor med barn är således att gifta sig!

Hur svårt är det att skriva testamente? – eller; Att få sin sista vilja genomförd som det var tänkt!

Att hasta igenom ett testamente kan få konsekvenser som man inte har tänkt sig. Det kan i längden bli kostsamt att välja en billig “gör-det-själv-lösning”, i stället för att vända sig till en advokat eller jurist. Vid en personlig konsultation kan man få svara på sina frågor och få ett testamente som uppfyller de önskningar man har.