Rättssäkerheten sitter i språket

”Det svenska språket är ett vackert språk. Vi kan skriva väldigt vackra romaner och effektiva kommunala rapporter!”, enligt komikern Özz Nûjen. Skämt åsido, jag kan som jurist verkligen skriva under på att det svenska språket är avgörande för vår rättssäkerhet.

Jag har tidigare jobbat som statstjänsteman och denna regel styrde mitt arbete: ”Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.” (9 § Förvaltningslagen). Regeln uttrycker att rättssäkerheten har företräde framför snabb, billig och enkel hantering. Därför är det så frustrerande att se hur myndigheter slarvar med handläggningen i ”effektiviseringens” namn. Jag tänker exempelvis på språk och begriplighet.

Men först, vad är ett språk/kommunikation? Det är inte bara talade och skrivna ord och grammatik utan det handlar alltid även om kroppsspråk, klädval, ordval, tonläge, syftning, allmänbildning, kulturella referenser och kan bero på måendet. Därmed är språkhantering extremt viktig i myndighetsutövningen, där ”det allmänna” (stat och kommun) har makten över individen och ska utreda individens behov av och eventuella rätt till stöd eller förmåner. Det handlar om ärenden som ska avgöras hos Försäkringskassan, Polismyndigheten, Migrationsverket, sjukvården, socialförvaltningen och så vidare för målsägande, brottsmisstänkta, patienter och sökande, såsom asylsökande.

I förvaltningslagen beskrivs även myndigheternas utredningsansvar: En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning. Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen.”

Jag menar att bestämmelsen borde användas mer tvingande, alltså ställa högre krav på att de enskilda ska få möjlighet att förstå handläggningsprocessen och att få förklara sig. Hur ska de offentligt anställda annars kunna utreda och avgöra ansökningar och ärenden på ett rättssäkert sätt? De måste hantera sitt tolkningsföreträde med respekt, vilket utgör kärnan av de mänskliga rättigheterna.

Att handlägga migrationsärenden, psykiatriärenden, brottmål med mera rättssäkert beror på hur de involverade personerna uttrycker sig, tolkar, förstår, analyserar, bedömer och beslutar. Kvaliteten på det underlag som tas fram för att beslutsfattare av olika slag ska fatta beslut om myndighetsutövning gentemot den enskilde är därför av oerhörd vikt.

Det handlar därför om att vara väl påläst, ställa relevanta frågor och ställa fler följdfrågor så att utredningsunderlagen kan formuleras korrekt, på begriplig svenska samt att använda tolk på ett effektivt och rättssäkert sätt. Det innebär exempelvis att handläggaren/protokollföraren måste förstå att en tolk, i utredningssammanhang, inte bara översätter ordagrant, utan även måste säkerställa att utredaren och den enskilde förstår varandra. Många gånger har utredaren svårt att uttrycka sig enkelt och tolken har svårt att uttrycka sig korrekt på svenska och då måste utredaren/protokollföraren lägga sig vinn om att anteckna det som utredaren har förstått att individen menar. Annars kan det bli stor förvirring vid protokollgenomgången i efterhand och prövningen riskerar att inte bli rättssäker. Handläggaren måste även se till så att protokollet är renskrivet på begriplig svenska, även om det skulle innebära längre tid för tjänstemannen att skriva protokollen. Emellertid i nästa steg av ärendehandläggningen, när en annan tolk (så måste det vara av rättssäkerhetsskäl) ska översätta protokollet, blir det för individen och andra inblandade mer tydligt vilket innehåll i underlaget som kommer att ligga till grund för det kommande avgörandet.

Vi rättsliga ombud och offentliga biträden har en viktig roll att spela i att säkra att beslutsunderlaget blir så rättvisande som möjligt. Därför använder vi olika tolkar vid olika tillfällen och vi väljer rätt kompetens på tolken beroende på samtalets ändamål.

Tyvärr förekommer dålig grammatik, svårbegripliga ordval och felstavningar i protokollen från exempelvis asylutredningar, varför vi ombud behöver ägna mycket arbetstid åt att räta ut rent språkliga frågetecken som uppkommer vid uppläsning och godkännande av protokollen. Man kan säga att myndigheterna ”outsourcar” kvalitetskontrollen till de offentliga biträdena genom att tillåta sina handläggare att skicka ibland hopplöst obegripliga protokoll till oss för genomgång med våra klienter. Det resulterar i onödigt höga ersättningsyrkanden från vår sida, vilket myndigheter och domstolar ofta dessutom sätter ner eftersom staten har som mål att hålla nere kostnaderna. Konsekvenserna av denna ordning blir antingen att beslutsunderlaget blir tveksamt, eller att de offentliga biträdena de facto i stor utsträckning tvingas arbeta gratis för att kunna göra ett bra jobb för sin klient. Det sistnämnda är något som de flesta som arbetar med migrationsrätt har drabbats av.

Regeringen har i veckan tillsatt en utredning som ska se över ersättning till rättsliga biträden. Det handlar om att få en rättvis rättegång och en rättvis prövning, och möjligheten att få alla relevanta frågor prövade på ett effektivt sätt, enligt Justitieministern. Låt oss hoppas att utredningen inser att det väsentliga är att ärenden avgörs på rättssäkert underlag där den enskildes uppgifter har tolkats och noterats korrekt. Helst från början. Och att det slås fast att statens kostnader för offentliga biträden och tolktjänster har med rättssäkerhet att göra, och därför ska budgeteras för. Rättssäkerhet kostar pengar men det måste få kosta. För vår allas skull!

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB är språkintresserade och språkkunniga. Vi gör allt för att i våra uppdrag bevaka att texter, översättningar och tolkningar blir korrekta så att beslutsunderlagen ger de bästa förutsättningarna för att rättssäkerheten ska upprätthållas för våra klienter.

–  Biträdande jurist Pernilla Berlin

Konventionskonform tolkning

Min kollega advokat Diana Saelöen skrev i sitt blogginlägg i oktober 2023 om Kvinnokonventionen i svensk asylprocess. Jag skulle vilja ta avstamp i hennes text för att diskutera mer om tillämpningen av internationell rätt inom området mänskliga rättigheter.

Genom en enkel sökning på Internet kan man bland annat hitta att FN rekommenderar den svenska regeringen att sprida kunskap om kvinnokonventionen så att tillämpningen kan stärkas. Var kommer denna rekommendation ifrån och vad har FN för rätt att lägga sig i vad svenska regeringen bör göra?

Som folkrättsjurist och statsanställd i 20 år har jag varit oerhört stolt över förtroendet att ha som yrke att handlägga myndighetsbeslut som berör individer. Jag har alltid värnat det ansvar som jag haft i de uppdragen. När jag frågat kollegor om hur de uppfattat vad mänskliga rättigheter egentligen är, har jag ofta fått till svar att det handlar om bemötande och värdegrund, ”flummiga” policys och att man måste ”tolerera” andra människor. Det gjorde mig ganska ledsen.

Jag menar att det inte är det som är kärnan i svaret på min fråga; vad är mänskliga rättigheter? Kärnan är att mänskliga rättigheter är en juridisk reglering av förhållandet mellan staten och individen; mellan dem som får och kan utöva makt och dem som kan utsättas för maktutövningen. Och nej, det handlar inte om tolerans, det handlar om respekt. Det måste ansvariga förstå!

Vem är det som har ansvaret (makten), då? Staten (det offentliga) i sammanhanget är inte något abstrakt, utan representeras av verkliga människor som har uppdrag som handlar om att förstå och tillämpa de mänskliga rättigheterna. Det är alla de personer som är anställda av det offentliga och som har i uppgift att utöva myndighet över enskilda, göra bedömningar, fatta beslut, välja åtgärd. De har ansvaret att tillämpa regler (juridik) som kan ta sig i olika former (lagar, föreskrifter, vägledningar, rättsliga ställningstaganden, rutiner och för all del i ”flummiga policys” och förhållningssätt). Att ständigt ha individen i fokus i tolkning och tillämpning av dessa regler är att försvara mänskliga rättigheter. Det handlar inte om att vara snäll, utan om att respektera och tillämpa de regler som gäller för alla och envar (rättssäkerhet) och att i tolkningen förstå innebörden av och avsikten med varje regel; att förstå den internationella juridiken som ligger till grund för många nationella regler. Man pratar om konventionskonformitet. För mig som jurist är alltså mänskliga rättigheter stenhårda juridiska frågor som tillämpas varje dag i vårt samhälle av såväl offentliga aktörer som av privata.

De som har i uppgift att bestämma vilka regler som ska gälla (politikerna/lagstiftarna) måste se till att reglerna är konventionskonforma. Principen om fördragskonform tolkning är inte lagfäst i svensk rätt, utan det är fråga om en allmän tolkningsprincip: domstolar och andra myndigheter är skyldiga att så långt det är möjligt tolka svenska interna rättsregler på ett sådant sätt att de blir förenliga med Sveriges internationella åtaganden. De som har att utmana de offentliga aktörerna är privata aktörer; enskilda, jurister och advokater som behöver förstå och använda reglerna konventionskonformt. Som enskild har man alltså rätt att hänvisa till konventionsbestämmelser.

Sverige är ett av de drivande länderna och har undertecknat och ratificerat de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Men inte alla.

Mot denna bakgrund är det intressant att läsa vidare om vad FN:s kvinnokommitté senast har sagt om Sverige:

  • Kvinnokonventionen är alltför okänd i Sverige både bland statliga aktörer och advokater
  • Regeringen rekommenderas att sprida kunskap om konventionen så att tillämpningen kan stärkas.
  • Kvinnokommitténs rekommendationer är inte tillräckligt kända i Sverige varken inom staten eller bland kvinnor generellt.
  • Regeringen rekommenderas att se till att höja kunskapsnivån om Kvinnokonventionen särskilt bland kvinnor i svaga grupper såsom asylsökande kvinnor och flyktingar.
  • Domstolarnas beslut och domskäl brister i referenser till Kvinnokonventionen.
  • Kunskapshöjande insatser bör främjas för domare, åklagare och advokater om konventionen och dess tilläggsprotokoll samt om kommitténs övriga rekommendationer gällande staten Sverige för att möjliggöra för dessa yrkesgrupper att faktiskt tillämpa reglerna i sina yrkesroller inom sina ansvarsområden.

Jag menar att jurister/advokater behöver ta eget ansvar för att hålla sig à jour. Av nyfikenhet läste jag därför Advokatsamfundets skrift Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter, där exempelvis advokaternas handläggning av asylsökande berörs. Där saknas över huvud taget referens till kvinnors rättigheter. Barnperspektivet finns, med omnämnande av tvångsgifte och könsstympning, men utan att nämna att detta är att betrakta som diskriminering på grund av kön. Det finns med andra ord mycket mer som Advokatsamfundet skulle kunna göra för att driva advokaternas arbete med att inkludera konventionskonformitet i juridisk process.

Sedan 2021 finns en ny myndighet, Institutet för mänskliga rättigheter, i Lund. Det är institutet som numera bland annat ansvarar för rapporteringen till FN:s kommittéer av hur svenska staten tillämpar de regler som finns i de ratificerade konventionerna. Alldeles nyligen publicerade institutet en rapport om hur Sverige tillämpar reglerna i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 2022 rapporterade institutet om barnkonventionens tillämpning. Det finns anledning för jurister och advokater att läsa dessa rapporter för att konkret kunna bidra till ökad tillämpning av mänskliga rättigheter i Sverige.

Rättsområdet ”mänskliga rättigheter” är historiskt sett mycket ungt då det inte började formuleras på allvar förrän efter andra världskriget. Det var bland annat den amerikanske presidentens änka Eleanor Roosevelt som drev arbetet som ordförande för FN:s organ för mänskliga rättigheter 1945-1952. Rättsområdet är fortfarande under utveckling då systemet kring reglerna och tolkningarna beror på ett system av internationella domstolar, kommittéer, rapportering, granskning och politiska och diplomatiska förhandlingar. Det är en snårig djungel för de flesta att hitta i. Därför behövs det specialiseringsutbildningar inom folkrätt och mänskliga rättigheter.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB bevakar aktivt i vårt dagliga arbete internationell rätt och främjar konventionskonform tolkning av nationell lag i våra uppdrag.

–  Biträdande jurist Pernilla Berlin

 

Internationell rätt hos Limhamnsjuristen

Har du, som jag, börjat fundera på ålderdom och död?

Nu är jag så pass gammal (55) att det har börjat klarna för mig att jag har färre år framför mig än bakom. Sannolikt så alltså. Inte minst påminner kroppen mig om detta med bland annat stelare leder och ointresse för de senaste apparna eller influensers matlagningsprogram. Men även genom att det för mig och för människor omkring mig sker sådant som jag inte hade en tanke på förut. Jämnåriga drabbas av för tidig död eller anhörigas död eller allvarlig sjukdom såsom cancer och demens. Föräldrar i 80-årsåldern som tycker det är svårt att navigera i samhället även bland sådant som de var helt pålästa om tidigare under livet. En väninnas mamma har på kort tid sjunkit in i en demens som helt och hållet tagit sitt grepp om henne.

Man blir ju perplex! Vad gör jag nu? Plötsligt måste man hantera en ny situation, en händelse, som, om man tänkt efter före, hade varit mycket lättare att hantera om man hade förberett sig för det. Eller i varje fall hade haft information och kännedom om i förväg. Jag menar att det saknas en typ av privat juridisk krisberedskap hos de flesta av oss.

En vän till mig hade föräldrar som började inse behovet av att förbereda sig för sämre mentalt tillstånd och såg till att ordna med en framtidsfullmakt för det fall det skulle finna behov av en sådan i framtiden. Det föranledde viktiga och givande samtal inom kärnfamiljen om framtida boende, kontakt med sjukvård och kommun samt ekonomi och arv. De pratade även om kostnader kring begravning och önskemål kring begravningsplats. Min vän berättade att det kändes som ett väldigt viktigt samtal men att det också var känslomässigt jobbigt. Är det inte konstigt att frågor om ålderdom och död är så stigmatiserade? Det är nog för att frågorna är så nära oss själva och kräver en hel del av oss människor att prata om obehagliga saker och att dessutom lägga på juridiska ”kalla” aspekter som för att känslor inte riktigt får plats.

Jag kommer att tänka på att Tage Danielsson lär ha sagt så här. ”Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt – så måste man se upp!”

När jag reflekterar över dessa frågor får jag en vision om att alla vuxna skulle behöva se till att ha en juridisk beredskap för livets utmaningar. Det finns fler utmaningar än ålderdom och död (t.ex. äktenskap och separation, vårdnad, sjukdom, funktionshinder), men om jag ska lista en del frågor som dykt upp i min medvetenhet på senare tid så ser den ut så här.

  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de är friska?
  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de börjar få svårigheter och ber om hjälp för att de missar bokade tider, betala räkningar, låsa dörren?
  • Vem hjälper dem att byta boende?
  • Får jag hjälpa dem att deklarera? Sälja bilen? Köpa eller sälja aktier?
  • Hur får jag läkaren att prata med mig när mina föräldrar ber mig ringa för rådgivning å deras vägnar?

Andra frågor som dykt upp har handlat om arv och testamente. Vilket av de fyra barnen ska få ärva gården och hur gör vi för att det ska bli rättvist för de andra tre? Hur säkrar vi att arv går till rätt personer i en bonusfamilj?

Visst behandlas juridik inom samhällskunskapen i grundskolan. Det tillhör ju allmänbildningen att veta vad en lag är, hur lagar kommer till och hur domstolsväsendet fungerar. Principen om att alla är lika inför lagen till exempel. Vilken tioåring som helst känner till Barnkonventionen idag! Men vem minns egentligen vad juridiken säger när man står inför en situation som man inte tänker så mycket på skulle kunna drabba en själv? När man upptäcker att man själv eller en anhörig inte längre kan ta hand om sig själv?

Var och en behöver kunna bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person.

Det går faktiskt att tänka efter och läsa på själv – det finns många självhjälpsböcker på biblioteket – och prata om de här frågorna med sin partner och med sina föräldrar, inom familjen. Att ha en beredskap så man slipper söka juridisk hjälp när krisen redan inträffat. Samtal om döden, sjukdomar, ålderdomsrelaterade frågor kan hanteras i förväg om vi bara vågar prata om det och inte stigmatiserar ämnena.

Det finns sätt att förebygga krångligheter och oklarheter i framtiden, men de är inte alltid så lätta att förstå. Därför menar jag att fler borde kontakta bank, läkare, apotek, kommun eller kanske allra smidigast, en advokat, för att få rådgivning och en överblick samt hjälp med att förbereda det man behöver. En advokatbyrå kan hantera alla dessa förberedelser och erbjuda individuellt formulerade och rättsligt vattentäta fullmakter, framtidsfullmakter, testamenten, rådgivning om ansökan om god man eller förvaltare. Jag personligen tycker att det finns något vackert och värdigt i att våga ta tag i dessa frågor.

Se till att dina anhöriga slipper framtida tvister och att du själv och dina anhöriga får en juridisk beredskap för livet. Kontakta mig eller mina kollegor på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har kontor i Helsingborg, Landskrona, Limhamn och Skurup.

– Biträdande jurist Pernilla Berlin