Blogg

En advokat är en advokat – eller?

Alla försvarsadvokater är advokater, men alla advokater är inte försvarsadvokater. Dock är de alla jurister. Låter det krångligt? Jag kommer nedan att reda ut begreppen för den oinvigde och dessutom besvara frågan många har; är offentliga försvarare försvarsadvokaternas B-lag?

Jurister och advokater
Jurist är ingen skyddad titel och vem som helst får således kalla sig jurist och starta sin egen juridiska byrå. Det finns således inga krav på utbildning eller erfarenhet för att få kalla sig jurist och erbjuda juridisk rådgivning i Sverige.

Till skillnad från jurist är titeln advokat skyddad i lag vilket innebär att endast den som har blivit antagen som ledamot av Sveriges advokatsamfund får kalla sig advokat. För att bli advokat krävs, förutom ungefär fem års universitetsstudier som resulterat i en jur.kand.-/juristexamen, minst tre års erfarenhet av kvalificerat juridiskt arbete. Utöver detta måste en blivande advokat också avlägga såväl en muntlig som en skriftlig examen samt kunna visa att han eller hon är lämplig för yrket.

Den viktigaste skillnaden mellan en jurist och en advokat är emellertid att advokater måste följa advokatsamfundets etiska regler. Av dessa regler följer att en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Advokaten ska vara oberoende och får inte låta sitt handlande påverkas av tankar på egna fördelar eller obehag. Det är denna skyldighet att följa de etiska reglerna som gör att advokater har en särskild ställning i en rättsstat och det är denna särskilda ställning som gör att det i stort sett uteslutande är advokater som arbetar med brottmål. Åtminstone på försvararsidan.

Olika sorters (försvars)advokater
Är en advokat en advokat rätt och slätt, eller finns det olika sorters advokater? Svaret är nej. Och ja.
Advokattiteln är som sagt skyddad och det betyder bl.a. att en advokat helt enkelt är en advokat. Men detta innebär inte att alla advokater arbetar med samma saker eller inom samma rättsområden. Det innebär inte heller att alla advokater arbetar med alla rättsområden. Som jag nämnde ovan är advokater skyldiga att följa de etiska reglerna och i dessa ingår att vara väl insatt i det rättsområde han eller hon väljer att vara verksam inom.

En advokat som företrädesvis arbetar som försvarare i brottmål kallas i vardagligt tal ofta för försvarsadvokat och som sådan kan han eller hon vara antingen offentlig försvarare eller privat försvarare. Skillnaden mellan dessa förklaras i korthet här: https://www.limhamnsjuristen.se/brottmal/.

Det är således inte så att vissa advokater är offentliga försvarare och andra är privata sådana, utan det är helt beroende på hur advokaten får uppdraget. Offentliga försvarare förordnas av tingsrätten; antingen genom att den misstänkte önskar en viss advokat och denne tackar ja till uppdraget eller, om den misstänkte inte har önskemål om en viss advokat, att tingsrätten utgår från sin lista över advokater som anmält till domstolen att de åtar sig uppdrag som offentliga försvarare. En privat försvarare anlitas av den misstänkte själv utan tingsrättens inblandning. När tingsrätten förordnar om offentlig försvarare skapas det ett mål hos domstolen, i vilket klientens namn förekommer. Eftersom tingsrätten inte är inblandad i förordnandet av en privat försvarare kommer inget mål att skapas och klientens uppgifter förekommer inte i domstolens register. Detta gäller under den tid då utredningen av det eventuella brottet pågår. Väljer åklagaren att gå vidare med förundersökningen och väcka åtal, vilket sker i tingsrätten, skapas naturligtvis ett mål hos domstolen med klientens personuppgifter, men läggs förundersökningen ner finns inte klientens uppgifter hos domstolen. En annan anledning att anlita en privat försvarare är att tingsrätten bedömt att den misstänkte inte har behov av en offentlig försvarare för att misstanken inte avser allvarlig brottslighet.

En viktig skillnad mellan en offentlig försvarare och en privat sådan är kostnaden. Något förenklat kan det sägas att en offentlig försvarare skickar sin kostnadsräkning till domstolen och en privat försvarare till klienten, men det finns undantag från denna huvudregel. Detaljerna kring det fördjupar jag mig dock inte i i detta blogginlägg. Dock knyter det an till frågan som ställdes i inledningen, nämligen om en offentlig försvarare är sämre än en privat försvarare – är det så?

En offentlig försvarare får visserligen sitt arvode betalt av domstolen men det betyder inte att den offentliga försvararen har någon lojalitet med domstolen och inte heller med polisen eller åklagaren. Som jag skrev ovan är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot sin klient och inte låta sig påverkas av ovidkommande omständigheter.

Att en advokat står med på tingsrättens lista över advokater som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare innebär inte heller att han eller hon har sämre kunskaper och därför måste hanka sig fram med draghjälp från tingsrätten. Jag skulle säga att det är tvärtom. Genom att regelbundet få förordnanden som offentlig försvarare hänger advokaten med i det senaste på lagstiftnings- och praxisfronten och utvecklar ständigt det juridiska hantverk uppdraget som försvarare faktiskt innebär.

Sist, men inte minst, ska man komma ihåg att en misstänkt har rätt att själv lägga fram önskemål om vem han eller hon vill ha som offentlig försvarare, vilket betyder att man kan få samma försvarsadvokat som om man skulle ha anlitat en advokat privat.

Svaret på frågan är således nej – offentliga försvarare är inte på något sätt försvarsadvokaternas B-lag.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som både offentlig och privat försvarare. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Marie Traunsberger, advokat

Unga brottslingar kan erbjudas fotboja, vad innebär det?

Ett av de stora samtalsämnena och samhällsproblemen i Sverige idag är den stora ungdomsbrottsligheten. Brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna och många som utför brotten är väldigt små barn. Barn som blir rekryterade av äldre kriminella och som när de en gång hamnat i kriminalitetens snaror har svårt att ta sig därifrån.

Nya ungdomspåföljder

Regering och riksdag har under många år försökt komma fram till olika sätt att stävja detta på och påföljdsutredningen från 2012 (SOU 2012:34) mynnade ut i promemorian ”Nya ungdomspåföljder (DS 2017:25)”. I denna presenterades två nya påföljder för unga lagöverträdare, ungdomstillsyn och ungdomsövervakning.

Det kan dock konstateras att de nya påföljderna inte var tillräckligt, det fanns ett glapp för straffen mellan allvarlig brottslighet och situationer där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård, varför ytterligare en påföljd utarbetades. Det här förslaget på en ny påföljd lämnades den 13 februari 2020 till Lagrådet för granskning. Tanken är att den nya påföljden endast ska användas när ungdomsvård eller ungdomstjänst inte utgör en tillräckligt ingripande åtgärd, men där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård. Hänsyn ska också tas till brottslighetens straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. Rätten ska få bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år.

Barnkonventionen

Viktigt i alla fall där barn är involverade är att tänka på att följa barnkonventionen som numera är svensk lag (detta kan ni läsa om HÄR), speciellt artikel 40 är intressant i detta fall.
I denna står följande:
”Barn som anklagas för brott, eller har blivit dömt för en straffbar handling, har rätt att behandlas rättvist och respektfullt, få juridiskt stöd samt återanpassas i samhället.”

Vi som advokater och som verkar som såväl försvarare som målsägandebiträde har till uppgift att se till att detta efterföljs och följer därmed också intresserat de nya lagförslag som presenteras. Så vad innebär då det senaste lagförslaget?

Ungdomsövervakning

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson uppger i ett pressmeddelande att:
Ungdomsövervakning kommer därmed att kunna väljas som påföljd vid bland annat allvarligare våldsbrott och rån, men också vid till exempel grova vapenbrott och narkotikabrott”.

Straffet innebär att ungdomen själv ska medverka till planering och en verkställighetsplan. Planen ska alltid innehålla föreskrifter om möten med en koordinator och om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet, en föreskrift om förbud mot bruk av narkotika och alkohol samt vissa andra medel och hälsofarliga varor. Inskränkningarna i rörelsefriheten ska bestå i antingen ett förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller andra rörelseinskränkningar som t.ex. ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Den unge förses med en fotboja och det är kriminalvården som föreslås ansvara för verkställigheten. Sköter sig den unge väl kan möjligheterna att vistas ute utökas efter en tid.

Syftet med lagen

Syftet är givetvis att de unga lagöverträdarna ska få ett lämpligt straff för den brottslighet de dömts för, men också, och ännu viktigare enligt mig, är att ge den unge en möjlighet att komma från den inslagna banan med brottslighet. De kan inte längre vistas i de sammanhang där de först drogs in i det kriminella livet, de kan fortsätta gå i skolan och utbilda sig och de har en möjlighet att lämna det tidigare kriminella umgänget.

Lagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2021. Det återstår att se om den uppfyller syftet och det kommer troligtvis dröja innan vi har en enhetlig praxis. Barnombudsmannen och Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

 

 

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 2

Risk management
Som framgår av mina avslutande rader i föregående avsnitt av detta blogginlägg (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/forlikning-vad-ar-det-och-varfor-skulle-jag-del-1/så kan det vara befogat att fråga sig varför man som part i en rättegång skulle kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta.
Ett sådant, och kanske det viktigaste av dem, är självklart att man på det sättet hanterar risken för att man i slutändan kanske annars skulle ha förlorat målet och tvingats betala alla rättegångskostnaderna. Det är nämligen oerhört sällan som man i förväg kan vara helt säker på vilken av parterna som kommer att vinna tvisten, och vilken som kommer att förlora.
Grundprincipen för fördelningen av kostnadsansvaret för kostnaderna i en rättegång är att den tappande parten (dvs den som förlorar målet) ska stå för inte bara sina egna kostnader, utan även (den vinnande) motpartens. Dessa kostnader kan ofta sammantaget uppgå till större belopp än det man tvistar om, varför frågan om på vilken part som rättegångskostnaderna i slutändan ska hamna ofta är en tung komponent i kärandens överväganden om man ska stämma sin motpart eller inte. Den som blir stämd (=svaranden), har, till skillnad från käranden, inte möjligheten att avstå från att processa, men måste på motsvarande sätt överväga sina möjligheter att hitta en annan lösning på det problem som har urartat till en rättstvist.

Kostnadsfördelning
En nästan undantagslöst tillämpad princip vid förlikningsöverenskommelser är att vardera parten ska stå sina kostnader, vilket betyder att man genom förlikningen visserligen avstår från möjligheten (om man hade vunnit målet) att vältra över sina ombudskostnader på motparten, men samtidigt slipper ifrån risken att (vid en eventuell förlust) behöva stå för båda parternas rättegångskostnader.

Är vi säkra på att vinna?
Den typiska situationen när två parter har börjat förhandla om en eventuell förlikning i en rättegång är att ombuden på ömse sidor (än en gång) gör en noggrann avvägning mellan möjligheterna att vinna målet, och risken för att man kommer att förlora. Detta har visserligen båda ombuden självklart gjort redan tidigare; käranden innan man stämde motparten, och svaranden i vart fall så snart man fått del av stämningsansökningen, men något som är karakteristiskt för rättegångar är att det ofta, efterhand som parterna under förberedelsens gång redovisar sina ståndpunkter och tillgängliga underlag för dessa, klarnar för båda parterna hur man ligger till i processen, och vilka styrkor resp svagheter som föreligger både hos motparten och i den egna ställningen.

Om båda parterna bedömer att man har mycket goda möjligheter att vinna målet, och att risken att man kommer att förlora är liten, så är det osannolikt att de kommer kunna finna en förlikningslösning. Ofta är det nämligen så att kompromissviljan växer i proportion till insikten om hur illa saken egentligen står för parten ifråga, resp minskar ju mera övertygad parten blir om att man ligger bra till för att vinna målet.

Det är vanligtvis i de fall där båda parter tror att de kommer att vinna som domstolen, efter att ha fullgjort sin plikt att ha undersökt förutsättningarna för att få parterna att förlikas, får låta processen gå vidare, och slutligen avgör målet genom att avge en dom. I de fall, däremot, där parternas ombud gör en likartad bedömning av chans och risk, så finns det förutsättningar för att parterna ska kunna finna en för båda parter acceptabel lösning. Om exempelvis båda ombuden bedömer att käranden har en stark ställning, och att svaranden har en däremot svarande svag ställning, så kan man förutsätta att kärandeombudet kommer råda sin klient att vara mycket restriktiv med eftergifter, medan svarandens ombud kommer råda sin klient att hellre acceptera en smärtsamt dyr förlikning, istället för att löpa linan ut och riskera att åka på en total förlust, och därmed en ännu dyrare nota i form av även kärandens rättegångskostnader. Det handlar således om att hantera risken för en förlust på ett konstruktivt sätt.

En fortsatt relation?
I både kommersiella och privaträttsliga förhållanden så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till, och det är den påverkan som en tvist kan få på den (affärsmässiga eller personliga) relationen med motparten. Om parterna framhärdar i att löpa linan ut och låta domstolen avgöra tvisten, så har man en situation där den tappande parten har blivit tvingad att uppfylla eller tåla något som vederbörande absolut inte vill. Visst; det kan finnas parter som är goda förlorare, och som inte låter en förlust påverka relationen med motparten, men ofta kan det istället leda till att relationen kraschar, och att parterna helt bryter alla förbindelser med varandra. Oavsett om det har varit fråga om en personlig relation eller en affärsrelation, så kan detta få mycket kännbara konsekvenser för parterna, och detta bör man också ha i åtanke när frågan om det finns ett intresse att inleda en diskussion om en förlikning dyker upp.

Orkar Du leva i en konflikt?
Vidare så måste det sägas att detta att vara involverad i en rättstvist ofta kan vara en oerhört stor påfrestning; inte bara ekonomiskt, utan också psykiskt. Man måste hålla i minnet att en rättsprocess riskerar att pågå under kanske flera år, och att den inte så sällan medför att de involverade parterna under denna tid mår mycket dåligt. Och det är ofta inte slut ens när tingsrätten har meddelat sin dom, eftersom den som är missnöjd med domslutet i många fall kan överklaga detta, vilket betyder att saken kan pågå i ytterligare något eller några år. Det har hänt mer än en gång att en part som har blivit stämd föredrar att ingå en mindre förmånlig förlikning trots att man kanske har en bra ställning i processen, just för att slippa den tidsåtgång och den emotionella påfrestning som det innebär att leva i en konflikt i kanske flera års tid.

Vem bestämmer om jag ska förlikas eller inte?
Det gör självfallet bara Du – men här måste det till ett nära samarbete mellan juristen och klienten. För att kunna avgöra om det är läge att hålla en hög profil och hålla inne med kompromissviljan, eller tvärtom ligga lågt och bjuda till med lite substantiella eftergifter, bör Du rådfråga sitt juridiska ombud om framför allt dennes prognos rörande utfallet av rättsprocessen.

Vem hade rätt?
En aspekt, slutligen, som man kanske också bör ta med i beräkningen, och som faktiskt kan tala emot att parterna skulle vara villiga att förlikas, är att ingen av dem i fall man förliks kommer att få reda på vem som hade ”rätt”, dvs vem som hade vunnit målet om saken hade gått vidare till dom. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

Barnkonventionen som svensk lag, vad har den för betydelse?

Den 1 januari 2020 övergick barnkonventionen till svensk lag, lagen heter ”Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter”.

Kortfattat ska jag berätta vad den nya lagen kan ha för betydelse.

Att barnkonventionen numera är en svensk lag innebär inte att barn får nya rättigheter utan att svenska myndigheter och domstolar har en skyldighet att sätta barnets rättigheter i första rummet. Detta i sin tur innebär att svenska jurister och advokater får ett större ansvar på sitt bord, för att se till så att myndigheterna och domstolarna verkligen följer lagen. Precis som vilken ny lag som helst så saknas rättspraxis, dvs vägledande avgöranden från domstolarna som ger vägledning kring hur lagtexten ska tolkas. Däremot finns det en del rättsfall från Europadomstolen som kan användas vid tolkning och vägledning.

Det pågår nu en utredning som ska kartlägga hur svensk lag och praxis stämmer överens med barnkonventionen, denna utredning kallas för barnkonventions utredningen och ska vara klar i november år 2020. Efter utredningen så kommer det eventuellt läggas fram förslag av regeringen som kommer att innebära en del lagändringar.

Innan barnkonventionen blev lag i Sverige så var det en konvention som Sverige valde att signera och ratificera redan år 1990, vilket var året innan det antogs av FN:s generalförsamling. Därav har konventionen varit juridiskt bindande men det har visat sig att det inte varit tillräckligt.

Ett tydligt exempel på att det inte har varit tillräckligt tidigare är att vid en normkonflikt så har svenska lagar som exempelvis socialtjänstlagen, föräldrabalken eller lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) haft företräde framför konventionen. Idag kommer det dock att bli annorlunda eftersom barnkonventionen också är lag och därför inte hamnar efter i normhierarkin.

Däremot så kan det fortfarande uppstå en konflikt mellan lagarna och då får man använda sig av allmänna principer som lagtolkningsprinciperna, exempelvis ”lex posterior” eller ”lex specialis”. En kortfattad förklaring av principerna är att nyast lag och speciallag får företrädesrätt. Detta förfarande får tillämpas från fall till fall.

Viktigt att komma ihåg är att i Sverige så väger våra grundlagar alltid tyngre än vanliga lagar vid en lagtolkning. Även EU-rätten har en högre ställning och kommer därför in före de nationella lagarna i Sverige.

Barnkonventionen som lag i Sverige har således inte fått någon företrädesrätt. Företrädesrätt är något som vårt grannland Norge tillämpar, vilket i sin tur innebär att barnkonventionen i Norge har en högre status än andra allmänna lagar.

Sammanfattningsvis så anser jag att det finns indikationer på att barnkonventionen som lag kommer att ha en betydelse då den hamnar högre upp i normhierarkin, vilket i sin tur innebär att olika aktörer som arbetar med barn har en skyldighet att sätta barnens rättigheter i första rummet och se till så att detta efterföljs.

Vill du veta mer eller har frågor kring vad som gäller nu när barnkonventionen är svensk lag så rekommenderar jag nedan följande länkar för vidare information.

https://unicef.se/rapporter-och-publikationer/vad-betyder-det-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag

https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/barn/fragor-och-svar-infor-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag/

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg får du gärna kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari
Bitr.jurist

Andrahandsuthyrning – vad har förändrats och varför?

I oktober trädde nya bestämmelser i kraft gällande andrahandsuthyrning av hyresrätter. Bakgrunden till att lagstiftningen skärpts på området är att det har funnits stora problem med oskäliga hyror, otillåten andrahandsuthyrning och svarthandel med hyreskontrakt. Regeringen föreslog därför en rad åtgärder i början av förra året för att komma till rätta med missbruket kring hyresrätter. Förhoppningen är att de skärpta bestämmelserna ska leda till att omsättningen av förstahandskontrakt ökar och att hyresvillkoren och boendemiljöerna blir bättre särskilt för dem som hyr i andrahand. Då de här lagändringarna har stor betydelse för dig som har en hyresrätt och för dig som letar hyresrätt ska jag kortfattat gå igenom vad de innebär och varför bestämmelserna nu ändrats.

Grundtanken med andrahandsuthyrning är att du som hyresgäst ska ha möjlighet att under en tid bo någon annanstans utan att förlora din hyresrätt, exempelvis för att du har fått ett tillfälligt arbete på annan ort eller för att du ska studera utomlands under en termin. En stor skillnad mellan ett förstahandskontrakt och ett andrahandskontrakt är därför också att du genom hyresavtalet brukar sakna besittningsrätt (rätt att bo kvar) när du hyr i andrahand.

Inför lagändringarna i jordabalken (1970:994) gjordes en undersökning av hur hyresnivåerna på bostadsmarknaden såg ut. 2016 var andrahandshyrorna i snitt 50 procent högre än förstahandshyrorna i Sverige. I Stockholm var skillnaden som störst, där var andrahandshyrorna 72 procent högre. I Göteborg var skillnaden 49 procent och i Malmö var den 40 procent. Jämfört med 72 procent låter 40 procent kanske lite, men om den verkliga hyran är på 8 000 kronor i månaden innebär 40 procent en andrahandshyra på 11 200 kronor.

Ju mindre lägenhet desto större var också skillnaderna, för ett rum och kök låg skillnaden i snitt på 67 procent i landet. Andrahandshyran för en etta i Stockholm var därför dubbelt så hög som förstahandshyran med en ökning på 98 procent. En typisk student har därför fått betala 12 000 kronor för en etta istället för den verkliga hyran på 6 000 kronor. Skillnaderna har de senaste åren fortsatt att öka, priserna på andrahandskontrakt går upp i betydligt snabbare takt än vad de verkliga förstahandshyrorna gör. Både privata och kommunala fastighetsägare beskriver också hur det har blivit allt vanligare att hyresgäster behåller sina hyresrätter när de exempelvis flyttar till villa eller bostadsrätt, för att ha hyresintäkten som en extra inkomst.

Genom lagändringarna är det därför nu inte längre tillåtet att ta ut en högre hyra än den som gäller för förstahandskontraktet, med undantag för tillägg såsom exempelvis för möblering. Den som väljer att ta ut en för hög hyra i alla fall ska kunna förlora sitt hyreskontrakt. Att hyra ut en lägenhet i andrahand utan tillstånd och till en hyra som inte är skälig är numera dessutom brottsligt och kan ge fängelse i upp till två år, enligt 12 kap. 65 c § jordabalken. Vidare får Hyresnämnden genom de nya bestämmelserna besluta om återbetalning av oskälig hyra i upp till två år före ansökan.

Det som gör andrahandsuthyrningen orättvis är att hyran på ett förstahandskontrakt är reglerad och framförhandlad mellan fastighetsägaren och hyresgästorganisationen. Om hyran inte är skälig har hyresgästen därutöver rätt att få den prövad av Hyresnämnden. Den svarta marknaden, som uppstått vid sidan om, har inte varit reglerad på något annat sätt än genom utbud och efterfrågan, vilket har drabbat de som varit i akut behov av ett hem oerhört hårt. Vad som också har hänt är att fastighetsägarna tappar kontroll över vem som bor i fastigheten, vilket i sin tur skapar otrygghet för övriga hyresgäster. Socialtjänsten i vissa kommuner har dessutom fått lämna högre bistånd för att kunna täcka de sökandes oskäliga andrahandshyror.

Även bytesrätten till hyresrätter inskränktes i och med lagändringarna. Hyresgästen måste nu själv ha bott i lägenheten under minst ett år för att kunna byta. Att köpa ett hyreskontrakt av en annan hyresgäst eller att försöka sälja ett hyreskontrakt innebär att personen i fråga kan förlora hyresrätten med omedelbar verkan. Att sälja eller förmedla hyreskontrakt mot ersättning kommer också att ge högre straff än tidigare och även att köpa ett hyreskontrakt ska i fortsättningen betraktas som brottsligt. Påföljden är fängelse i upp till två år, enligt 12 kap. 65 § jordabalken.

De nya bestämmelserna gäller för samtliga hyresavtal som träffas från och med den 1 oktober 2019 och för avtal som träffats dessförinnan i de fall då de otillåtna åtgärderna vidtas efter samma datum. Hur detta bedöms beror på vilken grund och vilken typ av åtgärd det har rört sig om. Ändringarna gällande bestämmelser om skälig hyra kommer däremot inte att tillämpas på hyresavtal som ingåtts före ikraftträdandet. Huvudregeln i svensk rätt är nämligen att ingen får dömas för en gärning som inte var straffbar när den begicks, i de här delarna gäller därför ändringarna enbart efter att lagen faktiskt har trätt ikraft.

Personligen hoppas jag att lagändringarna leder till en rejäl förändring och förbättring på området. Missbruket av andrahandsuthyrning har varit så pass utbrett att det närmat sig norm samtidigt som det genomgående har drabbat redan utsatta.

Om du vill läsa vidare kring vad som gäller för hyresrätter och för bostadsrätter, exempelvis bestämmelserna kring vad som är en skälig hyra, har jag skrivit två tidigare inlägg som går mer allmänt in på området. Det du precis har läst är hämtat från förarbetet till lagändringarna i 12 kapitlet jordabalken. Förarbetet kan du hitta här på regeringens hemsida och själva lagen, jordabalken (1970:994), med de ändrade bestämmelserna kan du hitta här . Slutligen ska kort nämnas att regeringens förslag även innehåller ändrade bestämmelser för så kallad presumtionshyra som du kan läsa mer om i förarbetena, jag kommer inte att gå in på det i det här inlägget. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg får du gärna kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Aila Löfberg Nilsson, bitr jurist

 

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 1

En sak som obönhörligen kommer upp om man råkar hamna i en tvist i domstol, är frågan om förlikning. Vad är då en förlikning, kanske någon frågar sig? Den korta förklaringen är att en förlikning är ett avtal om att avsluta en tvist genom en kompromiss.

Vad innebär en tvist?

Definitionen av en tvist är att en av parterna framställer ett krav mot den andra och att den andra parten bestrider kravet. Ett tvistemål i domstol handlar i de allra flesta fall om att en part har stämt den andra parten med ett krav på en prestation; oftast betalning av ett penningbelopp, som motparten vägrar att betala. Det kan dock även gälla helt andra saker; exempelvis familjerättsliga mål om vårdnad om och umgänge med barn. Att saken hamnat i domstol är ett logiskt steg när en tvist har uppkommit, eftersom det då är i stort sett det enda sättet för den part som framställt anspråket – käranden – att få detta tillgodosett av den andra parten. Det rättegången går ut på är att käranden vill tvinga sin motpart – svaranden – att prestera det som kravet avser (t ex att betala), oavsett att det sker mot dennes vilja.

I de allra flesta fall så har rättegången föregåtts av olika slag av kontakter mellan parterna, såsom exempelvis betalningspåminnelser, reklamation och inkassokrav. Ofta har parterna dessutom haft ytterligare kommunikation och utbyte av uppgifter av olika slag. Kanske har man diskuterat anledningen till svarandens betalningsvägran, och kanske har parterna utövat påtryckningar på varandra för att få den andra parten att släppa på sina krav. I en del fall så har parterna eventuellt även diskuterat vad som skulle behöva göras för att antingen den part som anser sig ha ett krav ska släppa efter på detta, eller att få den betalningsvägrande parten att ändra uppfattning och trots allt betala. Den slutsats som kan dras av det förhållandet av tvisten ändå har hamnat i domstol är att det hela har utvecklats till en situation där den ena parten vidhåller sin föresats att man inte kommer att betala, medan den andra vidhåller att man ska ha betalt. Tvisten är således inte löst, utan fortgår på det strikt formaliserade sätt som anges i rättegångsbalken (”RB”).

En domstol kan aldrig låta bli att döma i ett mål, varför det enda säkra i en sådan situation är att någon av parterna riskerar att få ett domslut emot sig i slutändan, med allt vad detta kan medföra i form av betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader, dröjsmålsräntor m m. Detta vet självfallet båda parter redan innan man involveras i rättegången, och det betyder att ingen av parterna kan vara säker på att vinna målet.

 

Vad händer om ni är oense och hamnar i en tvist? Limhamnsjuristen förklarar närmare i detta blogginlägg.

 

Domstolens skyldighet

Det ”obönhörliga” som jag nämner ovan består i att det i rättegångsbalken, som ju är det regelsystem som både domstolen och parterna har att rätta sig efter i en rättegång, står att det åligger domstolen att ”verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning” (RB 42:17). Detta ska ske under förberedelsestadiet i domstolsprocessen. Oftast kommer saken upp senast under den muntliga förberedelsen, men kan också tas upp innan dess på rättens eller någon av parternas initiativ. Anledningen till att denna bestämmelse finns är naturligtvis att det finns mycket att vinna på om tvisten kan lösas genom en frivillig överenskommelse innan rättegångskostnaderna i vid bemärkelse, dvs dels parternas ombudskostnader och dels rättens kostnader för handläggningen av målet, har stigit till alltför höga nivåer.

En viktig aspekt av förlikningsfrågan är att ingen av parterna måste vare sig ge efter på sin inställning i rättegången eller ens delta i en diskussion om en förlikning om man inte vill. Då talar man bara om för rättens ordförande att man inte är intresserad av någon förlikning, utan att man vill att rätten avgör tvisten genom att döma i målet.

Hur frågan om en eventuell förlikning tas upp om parterna inte har ställt sig helt avvisande till en sådan diskussion varierar betydligt, något beroende på tvistens karaktär, men också på hur den aktuella domaren väljer att agera. Domaren frågar i allmänhet om parterna är intresserade av att diskutera en förlikning, och i så fall om hur man önskar att rätten bidrar till att denna diskussion inleds. Ett vanligt förekommande sätt är att domaren talar med parterna en i taget i enrum, och därvid förmedlar vad parterna har sagt mellan dem. Det som då förmedlas är, i bästa fall, konkreta förlikningsbud mellan parterna. Syftet är att förmå parterna att kompromissa genom att ömsevis ge avkall på sina positioner i rättegången så pass mycket att de ska kunna mötas och enas om en lösning som är acceptabel för båda parter.

Varför skulle jag…?

Och varför skulle man då som part i en rättegång kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta. Dessa kommer jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När ord står mot ord?

De flesta som i någon mån följt samhällsdebatten under de senaste åren har förmodligen stött på diskussionen om bevisning och beviskrav i brottmål i allmänhet och i mål om sexualbrott i synnerhet. Det har bland annat diskuterats om beviskravet rörande de sistnämnda bör sänkas i syfte att få fler sexualförbrytare fällda och av debatten har det framgått att ämnet bevisning och beviskrav förtjänar att belysas i ett blogginlägg.

I blogginlägget You have the right to remain silent, från den 18 januari 2019, skrev jag om att en misstänkt eller åtalad person inte behöver medverka i utredningen. Han eller hon har således rätt att tiga sig igenom såväl polisens utredning som efterföljande domstolsförhandling och behöver inte bevisa sig oskyldig. Istället är det åklagaren som har den fulla bevisbördan vilket betyder att det är åklagaren som ska övertyga domstolen om att personen är skyldig om han eller hon vill ha en fällande dom. Men vad krävs för att domstolen ska anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda? Räcker det att den ena parten är lite mer trovärdig än den andra om ord står mot ord eller krävs det något mer?

Om oss på Limhamnsjuristen

I kapitel 35, § 1 i Rättegångsbalken står det att ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Vad som menas med ”bevisat” framgår inte av lagtexten, utan har arbetats fram i domstolarnas sätt att bedöma saken. Högsta domstolen, som har sista ordet i sådana frågor, har slagit fast att ”bevisat” betyder ställt utom rimligt tvivel. Det ska således vara ställt utom rimligt tvivel att ett händelseförlopp gått till som åklagaren påstår eller att en viss omständighet är just så som åklagaren påstår eller att den åtalade är rätt gärningsman.

Det handlar inte om att rätten ska veta att det ligger till på ett visst sätt – då hade i princip ingen kunnat fällas till ansvar för brott. Inte heller handlar det om vad rätten tror, vilket vore en katastrof ur rättssäkerhetsperspektiv. Istället handlar det om att rätten, vid en objektiv bedömning, ska kunna praktiskt taget utesluta att det gått till på något annat sätt än så som åklagaren säger, det vill säga att alla andra rimliga händelseförlopp ska vara uteslutna. I förlängningen betyder det att det ska verka uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet. Det kan verka som ett mycket högt ställt beviskrav. Ja, det är det och det måste det vara! Det vore orimligt om det räckte att en person pekade ut en annan person och mot dennes nekande hävdade att denne begått ett brott, exempelvis en stöld. Att ett sådant påstående inte räcker för en fällande dom är förmodligen de flesta överens om är rimligt och tämligen okontroversiellt.

Men vad gäller om brottet som den utpekade personen anklagas för inte är stöld, utan våldtäkt; räcker brottsoffrets utpekande och uppgivna version av händelseförloppet då? Nej, det gör det inte. Borde det räcka? Även på denna fråga är svaret nej. Precis som i alla typer av brottmål är det åklagaren som har den fulla bevisbördan och som därmed måste kunna övertyga domstolen om att det är uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet och detta låter sig knappast göras genom att två muntliga utsagor som är oförenliga vägs mot varandra. Istället krävs teknisk bevisning eller någon form av stödbevisning men dessa saker är ämnen för ett senare blogginlägg så håll utkik efter det här i bloggen.

Jag hoppas att jag i och med detta inlägg lyckats reda ut begreppen för dig som bloggläsare. Om du har anledning att fundera närmare på dessa saker hoppas jag att du har en bra försvarsadvokat vid din sida. Om det är en sådan du behöver är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Vad händer när granskarna granskas?

Att hälso- och sjukvården och dess personal kan, och ska, bli granskade av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) är nog ganska allmänt känt. Att bli anmäld till IVO eller att av annan anledning blir föremål för IVO:s granskning och bedömning är självklart jobbigt för den som blir utsatt för det. Många uppfattar IVO:s inspektörer som näst intill fientliga och att man i vissa fall bedriver häxjakt på enskilda personer inom hälso- och sjukvården.

Många som söker vår hjälp när det gäller ärenden där man är utsatt för IVO:s granskning upplever också att IVO har en alltför förlegad och även stelbent syn på vad som är att betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet och i vilka fall man kan göra avsteg från de rekommendationer som finns i t ex Socialstyrelsen Nationella riktlinjer.

Är kritiken från de granskade personerna befogad kan man fråga sig? Eller är det ett uttryck för frustration för att man blir granskad och kritiserad av IVO:s inspektörer?

Svaret på frågan om kritiken mot IVO är befogad måste nog tyvärr besvaras jakande. Det framgår av en rapport från Riksrevisionen som har publicerats den 28 november 2019 (Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder rir 2019:33).

Historik

IVO bildades den 1 juni 2013 och blev då en självständig tillsynsmyndighet med ansvar för tillsynen över hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten. Tidigare hade detta ansvar legat på Socialstyrelsen, men nu knoppade man av tillsynen och bildade den nya myndigheten. Samtidigt förändrades också lagstiftningen avseende tillsynen över hälso- och sjukvården.

IVO har cirka 375 inspektörer som ska bedriva tillsynen. Tanken är att man ska inrikta tillsynen mot de områden och verksamheter som är viktigast – ur patientsäkerhetssynpunkt – att granska. Riksrevisionen menar i sin rapport att endast i liten omfattning genomförs riskanalyser för att utkristallisera de områden och verksamheten där patientsäkerheten är som sämst och som därför behöver granskas.

Riksrevisionens slutsatser

I rapporten lyfts det fram hur viktigt det är att tillsynsbeslut fattas på ett enhetligt sätt över landet. Riksrevisionen konstaterar att IVO har valt att inte ha ett samlat och lättåtkomligt bedömningsstöd till inspektörerna. Detta innebär så klart att det kan bli väldigt olika bedömningar av likartade fall och att man riskerar att det fattas godtyckliga beslut.

Riksrevisionen lyfter också fram att en myndighet, för att kunna arbeta effektivt och strategiskt, behöver ett välfungerande IT-stöd. Ett sådant stöd saknas hos IVO och det är därför svårt för allmänheten, men även för inspektörerna, att söka fram tillsynsinformation och datakvaliteten visar sig ha brister. Det är ju faktiskt ganska anmärkningsvärt att en myndighet – i dagens dataintensiva samhälle – inte på sex år lyckats ta fram ett fullgott IT-stöd.

Slutsatsen som Riksrevisionen drar är att IVO inte helt har levt upp till sin roll som tillsynsmyndighet, men också att Regeringen inte gett IVO stabila och långsiktiga förutsättningar för sitt uppdrag.

Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till IVO:
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge IVO stabila ekonomiska ramar. Riksrevisionen rekommenderar IVO att:

  • utveckla de nationella och regionala riskanalyserna så att tillsynen kan styras till de områden och verksamheter där den gör mest nytta
  • göra bedömningsstöden lättåtkomliga för att öka enhetligheten i tillsynsbesluten
  • systematiskt följa upp resultatet av tillsynen.

Det är intressant att den nya myndigheten inte har lyckats uppfylla det. Själv arbetade jag på Socialstyrelsen fr o m 1 maj 1995 t o m 25 januari 2006. Jag var anställd som enhetsjurist och arbetade med tillsynsfrågor på Malmöenheten. Redan under min tid på Socialstyrelsen (innan IVO) var det just dessa saker som lyftes fram och som diskuterades;

  • Hur bedriver man en så effektiv tillsyn som möjligt och var gör tillsynen som bäst nytta? Man kräver av hälso- och sjukvården att den ska bedrivas på ett kostnadseffektivt sätt, men detta krav ställs tydligen inte på tillsynen själv.
  • Hur kommer man tillrätta med att tillsynsbesluten och bedömningarna inte är enhetliga? Visa tillsynsenheter ansågs ”snälla” och andra ”stränga”. Det berodde således på var i landet man var verksam hur strängt man blev bedömd av tillsynsmyndigheten. Uppenbarligen är detta fortfarande ett problem hos IVO.
  • Hur kan man på ett systematiskt sätt följa upp resultatet av tillsynen och återföra kunskapen från tillsynen tillbaka till vården? Syftet med tillsynen är ju att förbättra patientsäkerheten, men om inte resultaten kan återföras till vården så blir tillsynen verkningslös och får bara väldigt lokal effekt, om ens någon.

När IVO granskar en legitimerad yrkesutövare så är det bl a dennes kompetens som granskas och bedöms. Man kontrollerar också om det finns fungerande och dokumenterade rutiner för att ge patienterna en god och säker vård och behandling.

Gemensamt arbetssätt?

När det gäller IVO visar Riksrevisionens rapport att knappt hälften av inspektörerna, 45 procent, anser att man i mycket stor eller ganska stor utsträckning har ett gemensamt sätt att arbeta med tillsyn på myndigheten. Det är således mer än hälften av inspektörerna som anser att man inte har ett gemensamt arbetssätt. Detta måste anses vara anmärkningsvärt. Hur ska man kunna undvika godtyckliga beslut och obefogad kritik om man inte inom tillsynsmyndigheten har ett gemensamt arbetssätt och en samsyn på hur man ska bedöma olika företeelser?

När man ska bedriva tillsyn är det självklart viktigt att man på ett lätthanterligt och användbart sätt ska kunna söka information till ett tillsynsärende. Det är bara 28 procent av inspektörerna som anser att IVO:s IT-stöd är användbart för att söka information till tillsynsärenden. En skrämmande låg siffra. Hur gör inspektörerna då sina bedömningar?

Det framgår av enkätsvaren som lämnats av inspektörerna att det finns behov av att kunna göra tillförlitliga och heltäckande sammanställningar av tidigare ärenden för en verksamhet, både avseende tidigare inspektioner och anmälningsärenden. Idag dokumenteras varje ärende för sig och kan därför inte sammankopplas om den tillsynade verksamheten byter namn eller om namnet i tidigare dokumentation är felstavat. Någon skriver att den viktigaste informationen är ”den vi har i huvudet”. Exempel på andra synpunkter som återkommer är bättre analysfunktion för att hitta riskobjekt och stöd för att hitta praxis i likartade ärenden. I resultaten ser man också att respektive tillsynsområde (hälso- och sjukvården kontra socialtjänsten) använder sig delvis av olika källor

Rättssäkerhet och likvärdiga bedömningar?

Ett för den granskade personen viktig parameter är självklart rättssäkerheten, att tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter samt att likvärdiga bedömningar görs i likvärdiga fall, att det inte fattas godtyckliga beslut.

IVO har för att möjliggöra likvärdiga bedömningar i likvärdiga fall ett antal stöd att tillgå. I undersökningen tillfrågas inspektörerna om i vilken omfattning de använder sig av ett antal sådana stöd i tillsynsarbetet. De stöd som frågas om i enkäten är bedömningsstöd, principbeslut, forumet avstämning under handläggning, forumet gruppen för enhetliga bedömningar och kollegor på enheten.

Totalt anser 95 procent av inspektörerna att stöd vid bedömningar är viktigt. Det stöd man använder sig av i störst utsträckning är kollegor på enheten, 95 procent av inspektörerna vänder sig till kollegor på enheten för stöd vid bedömningar i mycket eller ganska stor utsträckning.

Forumen ”avstämning under handläggning” och ”gruppen för enhetliga bedömningar” använder man sig av i mindre omfattning. Av alla inspektörer använder sig 12 procent av forumet ”avstämning under handläggning” och 6 procent av forumet ”gruppen för enhetliga bedömningar” i mycket stor eller ganska stor utsträckning.

Detta innebär således att det krävs att de kollegor som man använder sig av som beslutsstöd vid bedömningen av ett ärende har tillräckligt och rätt kompetens för att göra en rättssäker och korrekt bedömning. De stöd som skulle kunna ge en mer enhetlig bedömning av likartade fall använder man sig av i så gott som obefintlig omfattning.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att granskningen av granskarna inte har fallit så väl ut. De krav man ställer på sina granskningsobjekt, ställer man uppenbarligen inte på sig själv inom tillsynsmyndigheten.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag?

Denna blogg är inspirerad av de föreläsningar jag var på för någon vecka sedan och som handlade om Medicinalrätt. Medicinalrätt är viktigt för alla som har kontakt med sjukvård, socialtjänst mm, både om du behöver hjälp och om du ger hjälp. Jag har själv som advokat många gånger stött på att mina klienter = vårdens patienter, inte förstår skillnaden på lagarna som reglerar rättigheter och skyldigheter. De ber mig se till att man får den vård man anser att man har rätt till. Man tror att vi advokater kan fixa allt … men det kan vi naturligtvis inte.

I SOU (statens offentliga utredningar som föregår lagstiftning) 2004:118 har man skrivit om skillnaden mellan en rättighetslag och en skyldighetslag och jag tänkte försöka beskriva det på ett lite enklare sätt.

Tre exempel på olika lagar är Hälso- och sjukvårdslagen som är en skyldighetslag, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som är en rättighetslag och Socialtjänstlagen som är både och.

Vad innebär då rättighetslag och skyldighetslag?
Det finns ingen egentlig definition på begreppet rättighetslag men man brukar säga att:

Rättighetslagar är formulerade så att den enskilde ges specificerade rättigheter. Ett beslut som är fattat enligt en rättighetslag går att överklaga till en domstol och få beslutet ändrat. Ett exempel är om du sökt bistånd enligt LSS och du har fått avslag på det du sökt. Är det en rättighetslag, som just LSS är, kan domstolen ändra beslutet. Det krävs också att beslutet faktiskt ska kunna verkställas, dvs att kommunen ska kunna ge dig det du ansöker om.
De här lagarna känner man ofta igen på att de innehåller tvingande bestämmelser vilket märks genom att de använder orden ”skall”, ”har att” eller ”är skyldig att”.

Skyldighetslagar är riktade till myndigheten och inte till den enskilda individen. De definierar det ansvar myndigheten har. Det gäller bl.a skola, hälso- och sjukvård, räddningstjänsten m.fl. Det innebär alltså att du inte har rätt till en viss vård men att t.ex. landstinget är skyldig att ge dig en god vård så som den beskrivs i lagstiftningen. Får du inte den vård du tycker att du ska ha, som t.ex. en röntgen så kan du inte överklaga läkarens beslut att inte beställa en röntgen.

Det enda man kan göra är att överklaga genom laglighetsprövning för att låta domstolen avgöra om beslutet strider mot någon lag eller författning, till exempel genom att det har begåtts något formellt fel eller om kommunen har överskridit sina befogenheter Men man kan inte få beslutet ändrat.

Hälso- och sjukvårdslagen är alltså en skyldighetslagstiftning vilket betyder att vårdgivaren har en skyldighet att ge nödvändig hälso- och sjukvård. Det finns inte juridiskt utkrävbara rättigheter för patienten utan innehållet i lagen är ”bara” en förklaring på vilken nivå vårdgivaren skall erbjuda en god vård.

Men man ska inte låta sig nedslås för det, vården ska bedrivas i samråd med patienten och ska ske på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet. Sker inte detta kan man anmäla vården till IVO och om man blir skadad kan man få ersättning från patientförsäkringen LÖF.

Både och! Nu blir det lite klurigt men man brukar säga att socialtjänstlagen är både en rättighetslag och en skyldighetslag. Det beror helt enkelt på att det finns EN rättighetsparagraf insprängd i lagen och det är rätten till bistånd för sin försörjning om den inte kan klaras på annat sätt.
Ett exempel på en skyldighet enligt denna lag är att kommunen har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för äldre människor.

Så…då hoppas jag att jag lyckats förklara skillnaden lite grann … du har alltså inte rätt att bestämma vilken vård du ska få, men du ska erbjudas god vård. Besluten kan inte överklagas. Däremot har du rätt att kräva t.ex. stöd enligt LSS om du uppfyller kriterierna annars kan du överklaga detta till domstol. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

 

Vad krävs för psykiatrisk tvångsvård och vad innebär vården?

Vi har tidigare skrivit om Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU i vår blogg. Det finns fler tvångslagstiftningar som kan begränsa vår rätt till självbestämmande och till och med till viss del begränsa våra grundlagsskyddade mänskliga rättigheter som t.ex. rätt till frihet. Dessa lagarna ska tillämpas på ett mycket restriktivt sätt och bara i absoluta nödfall och med hänsyn till den enskilde. Man ska också komma ihåg att om de används så anses det vara för den enskildes bästa och endast om den enskilde inte medverkar till detta på frivillig väg.

I det här blogginlägget tänker jag presentera lagen om psykiatrisk tvångsvård, mycket med tanke på att det finns väldigt många personer i vårt land som lider av psykisk ohälsa. De flesta kommer dock aldrig att omfattas av denna lag, men det kan ändå vara intressant att få veta lite mer.

Med stöd av LPT kan samhället alltså omhänderta vissa individer för vård och behandling mot sin vilja.

Förutsättningar

Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att man ska kunna tillämpa den här tvångslagen och det är om:
1. Personen lider av en allvarlig psykisk störning

Det kan t.ex. vara att personen har en psykos, hög risk för självmord, djupa depressioner mm, ibland, även om det är mycket ovanligt, så kan även somatiska sjukdomar som t.ex. demens eller vissa hjärnskador orsaka psykiatriska symtom som kan medföra att det anses att det föreligger en allvarlig psykisk störning, observera att det är symptomen som ligger till grund för LPT:n och inte sjukdomen i sig.

2. Personen måste ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård dygnet runt.

Det innebär att det inte ska finnas någon annan alternativ vård för patienten. När man gör den här bedömningen måste man överväga om det finns någon annan vårdform som kan användas och som personen i fråga kan acceptera.

3. Personen måste motsätta sig den vård som erbjudits eller att det finns, vad man kallar, grundad anledning att tro att personen kommer att motsätta sig vården.

Det innebär att man måste ha övervägt och ha erbjudit vård på frivillig väg eller ha gjort bedömningen att patienten inte själv kan fatta något grundat ställningstagande till vård, t.ex. pga att man är i ett akut psykotiskt eller maniskt tillstånd. Man kan också ha funnit att personen inte har någon sjukdomsinsikt (vilket kan vara ganska vanligt vid de här tillstånden).
Ibland ändrar sig patienten snabbt och säger att jag godtar frivillig vård för att nästa timme vägra
ta emot vården och därefter godkänna den igen. Då blir det svårt att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på att tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet.

Så vad händer då om en person bedöms uppfylla förutsättningarna för att tas in på LPT?

Det här är noggrant reglerat i lagen och det krävs en tvåläkarprövning. Initialt ska en legitimerad läkare göra en bedömning och undersökning av personen i fråga och därefter ska ett sk vårdintyg utfärdas. Detta är inte något som man utfärdar lättvindigt utan kräver noggrant övervägande och undersökningar. Det finns särskilda blanketter som används för detta och den ska fyllas i i direkt anslutning till undersökningen. I det här vårdintyget ska läkaren bl.a. fylla i psykiatrisk bakgrundshistorik, om sådan finns och man känner till den, aktuellt tillstånd samt skälen till att man bedömt att LPT är tillämpligt. Det här intyget är ett grundläggande dokument och ska medfölja patienten i original under den fortsatta vården för att det ska ha juridisk verkan. Tvångsvården kan enligt lagen endast bedrivas på en psykiatrisk sjukvårdsinrättning som är godkänd, alternativt i öppen form (se vidare nedan).

Senast 24 timmar efter det att en person kommit till en sjukvårdsinrättning där tvångsvård får bedrivas, måste chefsöverläkaren (CHÖL), eller en specialist i psykiatri som har fått uppdrag av Chöl att fatta sådana beslut, avgöra om personen ska tas in för vård.  Chöl bedömer om förutsättningarna för LPT är uppfyllda, vårdintyget får inte vara äldre än 4 dagar och den som fattar beslut om intagning enligt LPT får inte vara samma läkare som skrev vårdintyget. Fattas inte ett sådant beslut inom angiven tid fortsätter vården i frivillig form, eftersom tvångsvård inte börjar förrän intagningsbeslut fattats.

Intagningsbeslutet är överklagningsbart och så snart personen som tagits in är i stånd att ta till sig informationen ska de informeras om denna möjlighet samt om rätten till stödperson/offentligt biträde. Och här kommer ofta vi som jurister in i bilden och blir förordnade som offentligt biträde till personen som tagits in på tvångsvård för att bistå dem med överklagandet.

På avdelningen, och så snart som möjligt efter intagningsbeslutet, ska en vårdplan upprättas för att beskriva hur man planerar den fortsatta vården. Patienten har rätt att erhålla individuellt anpassad information och medverka i planeringen så långt det är möjligt.

Möjliga tvångsåtgärder

De tvångsåtgärder som kan bli aktuella medan personen är intagen är:

  • Behandling, såsom tvångsmedicinering eller tvångsinjektioner
  • Fastspänning – endast om det finns omedelbar fara att personen skadar sig själv eller annan och max 4 timmar och efter beslut av Chöl, som därefter kan besluta om ytterligare 4 timmar, efter att ny undersökning genomförts. Vid beslut om fastspänning mer än 4 timmar ska IVO underrättas.
  • Avskiljning – personen kan under särskilda, i lagen reglerade, omständigheter hållas avskild från andra patienter efter beslut av Chöl. Max 8 timmar, sedan krävs ett nytt beslut av Chöl som personligen ska undersöka patienten. Även här ska IVO underrättas.
  • Kroppsvisitering (ytlig) – detta för att kunna omhänderta alkohol, narkotika eller annat som kan vara till skada.
  • Övriga tvångsåtgärder – ska också fattas av Chöl och kan t.ex. innebära att man inskränker           personens möjligheter att använda mobiltelefon, dator eller andra sätt att kommunicera.
  • Behandling av somatisk sjukdom – en person som är intagen enligt LPT kan mot sin vilja ges somatisk behandling om den är livshotande eller är orsak till den allvarliga psykiska störningen.

Förlängning
Om man anser att tvångsvården måste fortsätta när 4 veckor har gått efter intagningsbeslutet måste Chöl ansöka till förvaltningsrätten om medgivande till förlängning. Förvaltningsrätten kan besluta om tvångsvård i ytterligare 4 månader räknat från dagen för intagningsbeslutet, och därefter om ytterligare 6 månader åt gången. Det är dock viktigt att komma ihåg att så snart förutsättningarna för tvångsvård inte längre finns måste tvångsvården upphöra.

Personen har alltid själv rätt att närvara vid förhandlingen i förvaltningsrätten, som oftast har en enklare förhandlingssal i anslutning till sjukvårdsinrättningen. Personen har också rätt att ha ett offentligt biträde med sig som bistår dem vid förhandlingen. Förvaltningsrätten låter alltid en sakkunnig specialist i psykiatri ställa frågor till den intagne personen och denne får själv yttra sig och uttrycka sin mening. Det offentliga biträdet (vi) får slutföra talan och framföra vår klients synpunkter för att t.ex. visa att förutsättningarna för tvångsvård har upphört.

Har inte ansökan om förlängning kommit till förvaltningsrätten i tid upphör tvångsvården även om förutsättningarna är uppfyllda och då får man påbörja hela proceduren på nytt.

Öppen psykiatrisk tvångsvård

Slutligen tänkte jag skriva några rader om öppen psykiatrisk tvångsvård, en möjlighet som finns sedan 2008. Den här formen kan bli aktuell om en patient som vårdas enligt LPT inom slutenvården inte längre bedöms ha ett oundgängligt behov av inneliggande vård men fortsatt behöver visst tvång för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Även i detta fall ska en ansökan göras till förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård i öppen form och de uppger då vad som ska gälla för vården och hur den planeras genomföras. Det kan vara att personen ska ta emot medicinering eller ta emot stödinsatser m.m. som inte görs på frivillig väg. Även i dessa fall får personen själv vara med vid förhandlingen med sitt offentliga biträde vid sin sida precis som i ovan nämnda fall.

Avslutning

Jag hoppas att denna lilla kortfattade beskrivning av LPT har gett er lite insyn i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar, sedan finns det mycket mer som ryms inom lagen som handräckning av polis, kriminalvårdens skyldighet att bistå med förflyttning av rymningsbenägen patient och kvarhållningsbeslut, men det tänkte jag inte att det fanns så stort allmänt intresse av utan är mer av intresse för de läkare som står inför att fatta dylika beslut. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat