Blogg

Första domen enligt nya samtyckeslagen

I juli skrev jag ett blogginlägg som beskrev nyheterna i nya samtyckeslagen och att det nu är möjligt att dömas för oaktsam våldtäkt och vilka kriterier som ska vara uppfyllda för en fällande dom.

Det blogginlägget kan ni läsa HÄR

Den 26 oktober kom så den första domen som baserades på denna lag, därefter har det kommit några till men jag tänker att jag vill skriva lite om just den första.

Förloppet

För fullständig bakgrund uppmanar jag er att läsa domen men i korthet så hade en man och kvinna träffats via dejtingappen Tinder och bestämt sig för att träffas hemma i mannens lägenhet. De båda har inte lämnat fullständigt samstämmiga uppgifter om vad som hände där i lägenheten men båda anser att ett samlag kom till stånd, kvinnan menar att hon inte var med på det medan mannen menar att det var frivilligt. Kvinnan menar att hon försökte signalera till mannen att hon inte var med på noterna genom att försöka få ögonkontakt med honom, att hon försökte hindra honom att röra sina armar men upplevde att mannen mera såg hennes försök att avstyra det hela som en utmaning vilket ledde till att de började ”brottas”. Noteras bör att hon säger sig ha varit tvungen att ta av sig tröjan under brottningsmatchen eftersom den var för tight och hon ville få större rörlighet.

När det kom så långt som till själva samlaget sa hon ”vänta, ska vi inte ha kondom” – det kan ha varit ett sätt att komma undan honom, för att få ett avstånd, att kunna göra sig fri. Vilket i så fall inte lyckades, det kan också varit så att hon verkligen tyckte att kondom behövdes innan de fortsatte. Hon fortsätter att beskriva händelseförloppet och uppger att hon gick med på vissa saker för att få ett avslut och inte förrän hon slutade göra motstånd avbröt han och frågade om de inte skulle ha mer sex varpå hon svarade –”nej, det är inte kul”

Frågan är hur detta ska eller kan tolkas av den andra parten? Var det en frivillig ”lek” med brottning och motstånd som en del av förspel och samlag eller var det ett aktivt Nej?

Han å sin sida berättar att det var passionerat från första början, att han inte såg någon indikation från kvinnan att hon inte tyckte om det. Att hon hoppade upp och satte sig på honom och tog av sig tröjan, vilket han tog som ett tecken på att det eskalerade. Han säger sig ha lyssnat aktivt på vad hon sa och att hon tog av sig fler kläder. Han menar att kvinnan började brottas på ett lekfullt sätt, hon slingrade sig runt honom och att han trodde att det hela var ett förspel. När han tittade på henne hade hon ett ”normalt” ansiktsuttryck. Även han påpekade att hon hade frågat om de skulle ha kondom, ytterligare ett, för honom, tecken på att hon var med på det som skedde.

Sedan förändrades hon och han insåg att det hela var över, hon hade sagt åt honom att han var känslomässigt frånvarande. Han gick och duschade och då passade hon på att lämna lägenheten.

Detta är i mycket korta ord beskrivet vad som hände.

Domstolen

Så vad kom då domstolen fram till och varför?

Åklagaren hade yrkat att mannen i första hand skulle dömas för våldtäkt och i andra hand för oaktsam våldtäkt. Åklagaren hade även åberopat några vittnen som hade träffat kvinnan efteråt, samt vittnesmål från rättsläkaren. Det fanns dessutom bevisning i tinderappen om deras konversation efteråt.

Domen är pedagogiskt och utförligt skriven där man inleder med att beskriva brotten våldtäkt och oaktsam våldtäkt och noterar att det i förarbetena beskrivs att uttrycken för frivillighet kommer att få en central bedömning av om det är frivilligt eller ej. Målsägandens agerande blir av avgörande betydelse, men utgångspunkten måste vara att den som utför en sexuell handling mot någon annan har ett ansvar att förvissa sig om att den andra personen vill delta. Om någon vill ha sexuellt umgänge med någon som är passiv eller ger dubbeltydiga signaler måste han ta reda på om den andra personen vill. Detta ansvar kvarstår under hela förloppet och alltså inte bara inledningsvis.

Rätten går vidare och förklarar vad grov oaktsamhet innebär och kriterierna kring detta, bl.a. om en gärningsman misstänker att den andra parten inte deltar frivilligt men ändå fortsätter. Sedan tar man upp allmänna utgångspunkter för bevisvärdering, vissa kriterier för detta kan vara att en utsaga är klar, lång och detaljrik – då bedöms den ofta vara självupplevd och därför sann, medan konstansbrister, dvs om man lägger till eller tar bort information, är ett kriterium för bristande tillförlitlighet.

Efter dessa pedagogiska förklaringar återgår man till att pröva målet i sak och redogör för vad som är bevisat om händelseförloppet.

Man finner det klarlagt att samlag ägt rum och att frågan först är om kvinnan deltagit frivilligt. Domstolen menar att kvinnans berättelse varit klar, lång och detaljrik, att den verkade självupplevd samt att hon även berättat om sådant som kunde användas för att ifrågasätta henne.

Men man menar även att mannens berättelse varit klar, tydlig och detaljerad och att det vid en jämförelse inte går att säga att den ena är mer trovärdig än den andra. Av den anledningen måste Tingsrätten pröva stödbevisningen, dvs vittnenas utsagor, samt den tinderkonversation parterna hade direkt efter sitt möte. Tingsrätten finner efter denna prövning att kvinnan inte deltagit frivilligt och att hennes berättelse ska ligga till grund för den fortsatta prövningen.

Därefter prövas om mannen hade uppsåt till att hon inte deltog frivilligt – i annat fall kan han inte dömas för våldtäkt.

Tingsrätten bedömde det klarlagt att varken avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt förelåg, och efter prövning fann man även att det inte kunnat visas att han var likgiltig inför det förhållandet att kvinnan inte deltog frivilligt, varför han inte kunde dömas för våldtäkt.

Nästa fråga blev således om Mannen kunde dömas för oaktsam våldtäkt enligt den nya lagen. Efter genomgång av allt som framkommit finner man att det är bevisat att samlag genomförts med en kvinna som inte deltog frivilligt, men att han inte begick gärningen med uppsåt. Tingsrätten menar ändå att mannen insåg risken för att kvinnan inte deltog frivilligt, dvs. att han var medvetet oaktsam varför han skulle dömas för oaktsam våldtäkt.

Kvinnan fick 55 000 kr i skadestånd, trots att det var ett oaktsamhetsbrott, vilket i sig är anmärkningsvärt, och mannen 1 års fängelse. Yrkandet om utvisning avslogs.

Mina reflektioner

Detta var alltså den första domen och om ni vill läsa den finns den på Stockholms tingsrätt med målnummer B 11893-18. Flera domar har meddelats efter denna, och det visar sig att det kommer att ta ett tag innan en enhetlig rättspraxis tar form. Då jag arbetar både som målsägandebiträde och som offentlig försvarare är det intressant och viktigt att veta hur domstolen resonerar.

I den aktuella domen tycker jag att det hade varit intressant att veta när man anser att mannen borde ha insett att det inte var frivilligt, speciellt med alla de signaler som faktiskt lätt kunde tolkas som att hon deltog frivilligt, att hon tog av sig tröjan, att hon frågade efter kondom, att hon slingrade sig fast runt honom, uttryckte ordet Nej först i ett sent skede. När var signalerna tillräckligt tydliga för att han skulle inse att det fanns en risk att hon inte deltog frivilligt?

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att risken blir att man ångrar sig en vecka senare och då säger att det inte var frivilligt. I det här fallet sa hon det ganska snabbt, då de fortsatte ha kontakt på tinderappen, men jag menar ändå att det inte är klarlagt om och när hon faktiskt tydligt visade att det här var hon inte med på, lika tydligt som hon visade att det här var hon med på.

Det har ju också framkommit i medier sista tiden att kvinnor och män tolkar signaler väldigt olika och fråga är om man på nytt behöver läsa läkaren John Grays bok ”Män är från mars, Kvinnor är från Venus” innan man inleder någon form av relation för att veta vilka signaler ska jag ge för att de ska förstås på rätt sätt.

Läget idag är fortfarande enligt min mening ytterst rättsosäkert och det blir intressant att följa hur tolkningen av lagen och hur bevisvärdering kommer att göras av de olika domstolarna

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

 

Vilka rättigheter har jag vid estetiska ingrepp och behandlingar?

Många vänder sig idag till privata kliniker för alltifrån mindre estetiska behandlingar såsom fillers, botox- och laserbehandlingar till mer omfattande kirurgiska ingrepp såsom ingrepp med implantat och plastikoperationer. Vilka rättigheter har du när du vänder dig till en privat klinik och vilka skyldigheter har kliniken som utför estetiska behandlingar eller ingrepp?

Idag är området till största del oreglerat och faller utanför hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser. Du är därför i de flesta fall juridiskt sett en konsument och inte en patient, vilket för med sig konsekvenser man kanske inte tänker på. Det innebär både ett sämre skydd för dig som vänder dig till kliniken och ett lägre krav på medicinsk kompetens och ansvar för kliniken och den som utför behandlingen.

På uppdrag av regeringen genomförde Socialstyrelsen en utredning gällande den reglering som finns idag avseende mer ingripande estetiska behandlingar, utredningen lämnades över till regeringen den 28 september i år. Socialstyrelsens utredning innehåller dels en redogörelse för de brister som föreligger och dels förslag på hur området kan regleras bättre. Våra grannländer Norge och Danmark har redan särskilda bestämmelser som rör estetiska behandlingar, vilket Sverige alltså saknar.

När du idag vänder dig till en klinik som utför estetiska behandlingar eller ingrepp är du som tidigare nämnts konsument. Du omfattas därför delvis av konsumenttjänstlagen och produktsäkerhetslagen, du kan även anmäla en farlig tjänst till konsumentverket. Utöver den här skyddslagstiftningen, som inte är heltäckande, är det avtalet mellan dig och kliniken som gäller. Avtalet du tecknar med kliniken får därför en väldigt stor betydelse. Därför ska du se till att läsa igenom avtalet och villkoren noggrant, innan du undertecknar det. Därutöver har det betydelse om kliniken har en försäkring och om du har en egen försäkring, samt vad de försäkringarna täcker och inte täcker. Patientförsäkringsföreningen kan i vissa fall ersätta dig för skada vid skönhetsingrepp, men bara om själva behandlingen har krävt medicinsk kunskap och om personalen är legitimerad.

Socialstyrelsens förslag innebär att kirurgiska ingrepp och injektioner som ges i estetiskt syfte ska omfattas av hälso- och sjukvårdslagen i sin helhet. Idag omfattas enbart de patienter som genom remiss från vården vänder sig till en privat verksamhet för exempelvis rekonstruktiva ingrepp efter en skada eller sjukdom. Genom Socialstyrelsens förslag skulle de privata klinikerna då dessutom omfattas av patientskadelagens krav på patientförsäkring. Att klinikerna skulle omfattas av hälso- och sjukvårdslagen skulle även innebära att de omfattas av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillsyn. Socialstyrelsen föreslår härutöver att en ny bestämmelse införs i patientsäkerhetslagen som innebär ett krav på medicinsk kompetens för den som utför kirurgiska ingrepp och injektioner i estetiskt syfte och som kan innebära betydande hälsorisker.

De förslag som Socialstyrelsen har lagt fram skulle leda till betydligt större krav på den klinik du vänder dig till. Du behöver vara medveten om att du idag när du vänder dig till en privat klinik som utför estetiska behandlingar inte har det skydd som du har när du vänder dig till exempelvis din vårdcentral, trots att ingreppen kan innebära betydande risker för dig. En privat klinik som utför estetiska behandlingar och ingrepp har inte något krav på medicinsk kompetens för den som utför behandlingen. Du omfattas inte av hälso- och sjukvårdslagen och du är inte försäkrad via patientskadelagen, du saknar även rätt att anmäla verksamheten till Inspektionen för vård och omsorg. Du har som det är idag en viss möjlighet till skadestånd, men då genom din egen försäkring under förutsättningen att den täcker den här typen av ingrepp, klinikens försäkring om kliniken har någon och det avtal du tecknat med kliniken. Det är därför fortfarande av stor betydelse att du noggrant går igenom det avtal du undertecknar och att du har en egen försäkring som faktiskt täcker de skador som kan uppstå vid en misslyckad behandling.

Socialstyrelsens utredning ”Estetiska behandlingar som kräver medicinsk kompetens och som kan innebära betydande hälsorisker” hittar du på deras hemsida med artikelnummer 2018-9-21

https://www.socialstyrelsen.se/publikationer2018/2018-9-21

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

 

 

Skillnaden mellan sambor och gifta i sorgens tid

Tänk er scenariot att du och din sambo har två barn tillsammans. Din sambo omkommer hastigt i en trafikolycka. Tillsammans har ni, förutom barnen, även två bilar, en villa och en hund. En vanlig familj i dagens samhälle. Det är väl inte så stor skillnad för en efterlevande partner oavsett om vi är gifta eller sambor, eller?

Jo. Det är stor skillnad för dig som efterlevande sambo.

Först och främst ärver du ingenting efter din sambo. Det är era barn som ska ärva sin bortgångna förälders kvarlåtenskap. Det kan bli väldigt problematiskt eftersom många familjers absolut största tillgång är deras fastighet. Det innebär att du kan bli tvungen att sälja ditt hem för att kunna lösa ut dina barn. Viktigt att komma ihåg är att lagen inte skyddar efterlevande sambor, det är barnens formella arvsrätt som lagen värnar om. Det medför att ett samboförhållande med barn kan sluta oerhört tragiskt.

Sambor utan testamente riskerar alltså att bli tvungna att sälja sitt hem för att kunna lösa ut barnen. Det är överförmyndaren (som är en kommunal tillsynsmyndighet) som har i uppdrag att se till att de omyndiga bröstarvingarna får det arv de har rätt till, vilket främst framgår av 15 kap Föräldrabalken.

Vad kan man som sambo med barn göra för att undvika den här situationen? Det bästa är givetvis att gifta sig. Makar ärver varandra och barnen får då vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har avlidit. Barnen ärver således ingenting i samband med den ena förälderns bortgång utan det är först när båda är avlidna som barnen har rätt till sitt arv.

I andra hand, om man av olika anledningar inte vill gifta sig kan man skriva ett inbördes testamente där man testamenterar hälften av sin kvarlåtenskap till varandra. Effekten av ett sådant testamente blir att efterlevande sambon ärver hälften av den avlidna sambons egendom. Den andra halvan går inte att testamentera bort (den utgör barnens laglott). Det kan givetvis fortfarande vara svårt för efterlevande sambo att lösa ut barnen från eventuella lån på bostaden även om han eller hon ärver halva sambons kvarlåtenskap.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att skriva ett testamente kan man åtminstone testamentera hälften till sin sambo. Om man ingår äktenskap med varandra ärver du din makes hela kvarlåtenskap och barnen får vänta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Målsägandens möjligheter till ekonomisk ersättning, trots en frikännande dom i allmän domstol

Målsägande är den mot vilken ett brott är begånget eller som blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, vilket följer av 20 kap. 8 § 4 st. Rättegångsbalk (1942:740).

Målsäganden kan få ekonomisk ersättning genom skadestånd, försäkringsersättning och brottsskadeersättning.

Ekonomisk ersättning till målsäganden, i form av skadestånd, döms ut av allmän domstol i samband med en fällande dom i ansvarsdelen. Det är den dömde gärningsmannen som ska betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. (Framställningen nedan har avgränsats på så sätt att den inte beskriver situationen då den dömde gärningsmannen? inte kan betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. Således beskriver framställningen enbart målsägandens möjligheter till ekonomisk kompensation, då den misstänkte frias från den misstänkta brottsligheten mot målsäganden i en rättegång genom en frikännande dom).

Vid  en frikännande dom i ansvarsdelen utdöms inte något skadestånd till målsäganden. Givetvis innebär inte detta att målsäganden inte har varit utsatt för brottslig gärning, utan snarare att ansvar för brottet inte gick att styrka på grund av avsaknad av eller bristande bevisning i målet. Målsäganden kan då i första hand vända sig till sitt försäkringsbolag och begära ekonomisk ersättning i form av försäkringsersättning, som betingas av gällande försäkringsvillkor.

För det fall att målsäganden inte har någon försäkring eller om försäkringen inte täcker skadan helt kan målsäganden i andra hand vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om brottsskadeersättning. För att målsäganden ska kunna få brottsskadeersättning måste han eller hon ha undersökt de andra möjligheterna till ersättning, det vill säga rätten till skadestånd i en rättegång eller rätten till försäkringsersättning.

Ansökan om brottsskadeersättning ska skickas in till Brottsoffermyndigheten inom tre år efter det att domen  ”vann laga kraft”, det vill säga inte längre kan överklagas. Barn som utsatts för brott har  rätt att ansöka om brottsskadeersättning fram tills de har fyllt 21 år. Ansökningsblanketterna finns på Brottsoffermyndighetens hemsida. Till ansökan ska bifogas en kopia på den frikännande domen i det aktuella målet. Ansökan kan göras elektroniskt eller skriftligt. Observera att barn under 18 år inte själva kan/får ansöka om brottsskadeersättning. Det är barnets vårdnadshavare, eller vid gemensam vårdnad båda vårdnadshavarna, som ska ansöka för barnets räkning. Ansökan får dock göras av endast den ena vårdnadshavaren om den andra vårdnadshavaren har begått brottet mot barnet eller om det annars finns särskilda skäl.

Målsäganden kan ansöka om och få brottsskadeersättning för:

Personskada/sveda och värk (fysiskt och psykiskt lidande av icke bestående natur),

Kränkning (som brottet orsakat  målsäganden),

Invaliditet,

Lyte/ärr,

Sakskada (som begränsas enbart till kläder och glasögon som målsäganden hade på sig vid brottstillfället),

Inkomstförlust och sjukvårdskostnader

Slutligen ska Brottsoffermyndigheten alltid göra en prövning av vad ett skäligt belopp är när brottsskadeersättningen bestäms.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Kan man göra barnen arvlösa?

Många känner säkert till skillnaden på när gemensamma barn och s k särkullbarn ärver sina föräldrar.

År 1987 reformerades ärvdabalken och den efterlevande maken fick arvsrätt framför makarnas gemensamma barn. Det innebar, och innebär, att gemensamma barn måste vänta på sitt arv tills båda föräldrarna är avlidna. Däremot har särkullbarn rätt att omedelbart ärva sin förälder, även om det finns en efterlevande make.

Särkullbarn har rätt att få ut sin laglott, dvs. halva arvet, även om det finns en efterlevande make. Därefter har de rätt till efterarv efter sin förälder när även den efterlevande maken är avliden.

Detta är emellertid inte något som sker med automatik. Ofta har makarna, särskilt när det finns särkullbarn, skrivit testamente som innebär att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen efter den avlidne. Om inte särkullbarnen klandrar testamentet och begär att få ut sin laglott så riskerar de att gå miste om sitt arv.

Det är också viktigt att vara uppmärksam på hur testamentet är formulerat, t ex om efterlevande make ärver med fri förförfoganderätt eller med full äganderätt. Om man ärver med full äganderätt har man nämligen rätt att testamentera bort allt, dvs. även den del som särkullbarnen har efterarvsrätt i.

Har man inte begärt att få ut sin laglott riskerar man således att bli helt lottlös.

Även om efterlevande make ärver med fri förfoganderätt så finns det risk för att det inte blir något arv. Fri förfoganderätt innebär att maken får spendera pengarna på vilket sätt som helst och kan leva upp hela arvet.

Det finns naturligtvis också andra sätt att se till att särkullbarn få så liten del av förälderns kvarlåtenskap som möjligt. Detta kan göras genom att göra giftorättsgods till enskild egendom, t ex genom gåva till make eller bodelning i äktenskapet. Vidare finns det andra regler som innebär att den efterlevande maken kan välja att behålla sitt giftorättsgods, och att den efterlevande alltid kan begära egendom till ett värde av fyra prisbasbelopp enligt den s k basbeloppsregeln.

Ett särkullbarn kan göra ett arvsavståendet till förmån för den efterlevande maken, men det är viktigt hur detta formuleras så att det inte kommer att behandlas som ett vanligt arvsavstående, vilket innebär att särkullbarnet förlorar sin arvsrätt, dvs. rätten till efterarv.

 

Det finns alltså många fallgropar när det gäller arvsfrågor och om man känner sig osäker på vad man kan kräva och vilka rättigheter man har rekommenderas att anlita en advokat eller jurist för att reda ut vad som gäller.

Vad är nytt i nya samtyckeslagen?

Det är enkelt – om det inte är ett ja är det ett nej!

Så skriver t.ex Linnéa Claeson på aftonbladet om den nya samtyckeslagen som nu har röstats igenom av riksdagen. Men jag vet inte om det är så lätt, jag är dessutom rädd att män kan utsättas för många falska anklagelser som de inte kan värja sig emot. Detta eftersom det också införts ett oaktsamhetsrekvisit. Jag kommer att utveckla detta mer längre ner men först vill jag beskriva den nya lagen och jämföra med den tidigare så att man kan förstå vad jag menar. Naturligtvis blir det så att jag bara skrapar lite på ytan så vill man veta mer måste man vända sig till lagtext och proposition etc.

Många har skrivit om lagen och en del säger att den stora ändringen är att sex ska bygga på frivillighet för att inte vara olaglig. Jag menar emellertid att detta inte är den stora förändringen, även innan lagändringen har tanken varit att sex ska vara frivilligt och bara för att vi hade sex i går betyder det inte att jag vill ha sex idag och bara för att vi är ihop eller gifta betyder det inte att man alltid vill ha sex. Dessvärre sker många övergrepp inom hemmets fyra väggar eller med någon man känner. MEN tidigare var lagen utformad på ett sätt som innebar att om någon skulle kunna straffas för att ha haft sex med någon utan samtycke har det krävts att man utövat någon form av våld. I den tidigare lagen stadgades följande:

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Alltså har tanken redan från början varit att sex ska bygga på ömsesidighet och allt annat är straffbart. Dessvärre har det inte fungerat som det varit tänkt och kanske även definitionen av vad som faktiskt är en sexuell handling har förändrats. Personligen tror jag att så är fallet, uttryck i tal och viss typ av beröring har getts en sexuell karaktär som inte fanns på samma sätt tidigare. Om jag har rätt eller fel är upp till var och en att bedöma, det har i varje fall lett fram till en lagändring. Den nya lagen lyder som följer:

”Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om 1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan, 2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller 3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen”

Det är alltså i denna paragraf (Brottsbalken 6 kap 1 §) inte någon jättestor skillnad mot tidigare, man har snarare förtydligat tidigare reglering med tillägget att man ska beakta om frivilligheten kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt. Man ska alltså beakta detta, men fortfarande är det en tolkningsfråga, vilka handlingar kan anses tyda på ett ”jag är med”? Uppenbarligen är det inte lika viktigt att säga ”stopp” som att ”jag är med” eftersom allt som inte är ”jag är med” är lika med stopp.

Till denna paragraf har det kommit en paragraf 1 a som säger följande:


”1 a § Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.”

Detta innebär att personen som begår övergreppet inte behöver ha ett uppsåt, dvs tänker begå ett brott eller planerar att begå ett brott, det räcker helt enkelt med att man misstolkar signalerna från partnern så anses man vara oaktsam och kan dömas till så mycket som 4 års fängelse.

Det måste förstås fortfarande visas att brott har begåtts och normalt sätt är detta åklagarens uppgift, han eller hon ska således bevisa att samtycke inte förelåg vilket i princip får anses vara en omöjlighet. Enligt min uppfattning kommer det att bli en förändring i förfarandet när bevisning ska läggas fram. Tidigare har den misstänkte inte behövt bevisa någonting men med lagändringen kommer det att åläggas denne att faktiskt visa att samtycke fanns, gärningspersonen kommer att behöva konkretisera vad, i det som det påstådda offret sa eller gjorde, som grundade ett förmodat samtycke. Han eller hon måste alltså själv visa att samtycke fanns för att inte dömas för brott, det blir som en omvänd bevisbörda. På något sätt kan det, om man hårdrar det leda till absurda situationer där varje part tillförsäkrar sig bevisning innan en sexuell handling äger rum.

Och, med risk för ofantligt mycket mothugg, måste jag ändå framföra farhågan att det kommer att bli ett antal ”okynnes – eller hämndanmälningar” som kan leda till allvarliga konsekvenser för den anmälda. Min erfarenhet säger att det finns kvinnor som anmäler som hämnd för otrohet eller andra oförrätter, detta är inte något jag bara tror utan har fått erkännanden från kvinnor med orden ” jag trodde inte det skulle bli så allvarligt, jag ville bara skrämma honom”. Man kanske t.o.m kommer på först en vecka eller två senare att “nä, det där ville jag ju inte egentligen, jag ångrar mig” och så gör man en anmälan. Nu är det min förhoppning att det inte blir mer av den sorten än det är nu och att de som utsätts anmäler så fort som möjligt för att säkra minnesbilder om det handlar om att samtycke saknades. De andra brotten, de som handlar om våld, hot etc kommer att hanteras såsom de hittills har hanterats, med den förändringen att det kan dömas ut högre straff.

Stöd till den utsatta

Det har också tillkommit ett tillägg i rättegångsbalken som föreskriver att den som misstänks ha blivit utsatt omedelbart, i samband med att förundersökningen inleds, ska tilldelas ett målsägandebiträde om det inte är uppenbart obehövligt. Dvs. den brottsutsatte ska under hela processen ha en jurist vid sin sida som stöttar och driver skadeståndsfrågan. Detta är oerhört viktigt för den utsatte eftersom personen i fråga kan känna sig extremt ensam, utlämnad och ofta misstrodd under processens gång. Åklagaren har inte tid och möjlighet att arbeta med dem på samma sätt som ett målsägandebiträde, och den misstänkte har i princip från första början tillgång till en advokat att diskutera sitt ärende med och få stöd ifrån, detta borde vara självklart även för den som har utsatts. Det är inte lätt att rannsakas och granskas och ifrågasättas av motparten och vara oförberedd och utan stöd när man ska förklara att de signaler man sände inte skulle tolkas som ett samtycke eller att man inte sände några signaler alls. Händelseförloppet måste framställas, ofta i detalj, och om ett övergrepp skett kan det ofta kännas som om detta upprepas för varje gång man måste berätta om det, och dessutom framför flera främmande människor som dömer och bedömer den utsattes beteende. Ett stöd är ovärderligt i en situation som denna.

Så min slutsats är att lagändringen är bra på så sätt att den uppnår sitt syfte, att ändra människors syn på sex, i praktiken är det, som jag ser det, en symbolisk/förtydligande lagändring som signalerar hur vi ska bete oss mot varandra, eftersom det uppenbarligen finns ett problem med detta ibland många av oss.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Tradition i juridiskt koncept.

Malmö, 2018-07-12

 

 

Tradition?

Som Du kanske vet så existerar det inom juridiken, liksom inom många andra branscher, ett speciellt språkbruk – fackspråk – som vi ibland lite skämtsamt kallar för ”juridiska”. En del av dessa ord och uttryck är helt specifika för vårt fackspråk, men en del av dem delar vi med det så kallade vanliga språkbruket. Ett sådant ord är ”tradition”.

För mig är tradition i det vanliga språket en vana eller en sed som har blivit upprepad av generationer och som närmast har blivit en ritual; dvs ett handlingsmönster som har fått en betydelse utöver dess yttre former; en närmast rituell innebörd. Ett exempel på detta är vårt julfirande, som för många har förlorat sin tidigare religiösa betydelse, men som fortfarande vidmakthålls till sina yttre former, och som fått sin relevans bland annat genom att den utgör en samlande funktion för familj, släkt och vänner.

I sin ursprungliga betydelse (från latinets ”traditio”) så betyder ordet emellertid ”överlämnande”. Ordets nuvarande allmänna betydelse kommer sig av att våra förfäder till sina efterkommande har överlämnat dessa seder och bruk, och de därmed förknippade förklaringarna till varför man håller liv i dem. Att tradera betyder då att föra över; att överlämna.

Det är också i betydelsen ”överlämnande” som vi jurister använder ordet, och då framförallt inom köprätten och de därmed förbundna rättsområdena. Det en jurist menar med tradition är nämligen det överlämnande som förutsätts ske när ett köp av något har ägt rum. Låt oss tänka oss att Du går till en bilhandlare och köper en bil. Köpet går till så att Du väljer ut ett lämpligt fordon av det utbud som finns hos säljaren, prutar på priset (naturligtvis, väl…?), skriver på köpekontraktet, betalar köpeskillingen, får ett kvitto på den genomförda betalningen, och kör sedan den nyförvärvade bilen hem.

För de flesta av oss så är det en självklarhet att om man har köpt något, så tar man också med sig denna egendom hem efter uppgjord affär. Men anta nu att säljaren, t ex för att få igenom ett högre pris för bilen, erbjuder sig att se till så det monteras in en musikanläggning i den, eller att en mindre lackskada skall lagas, och så får Du hämta ut bilen när detta är klart; en vecka senare. Och när Du sedan, glad i hågen, kommer för att hämta ut bilen en vecka senare, så har säljaren gått i konkurs, och Du får kalla handen av konkursförvaltaren. ”Men,…; det är ju min bil?”, säger Du då förtrytsamt, och visar fram köpekontraktet.

Då säger konkursförvaltaren ”Nej, det är det inte, eftersom köpet aldrig blev fullbordat”. Köpet anses nämligen inte slutfört, och äganderätten anses inte ha övergått till köparen, förrän det har skett en tradition (= ett överlämnande). För att tradition skall ha skett, så krävs det nämligen att köparen skall ha tagit egendomen (= köpeobjektet) i sin besittning, och att säljarens tillgång till varan har upphört. Man säger att säljarens besittning till egendomen skall ha brutits. Detta är således traditionsbegreppets innebörd för en jurist. Traditionens rättsliga funktion har sedan urminnes tider varit att fungera som en äganderättsmarkör, dvs att visa omgivningen vem som (sannolikt) äger ett visst föremål. Man har således presumerat (förutsatt) att den som har föremålet också är den som äger det.

Konsekvenserna av att tradition av köpeobjektet inte har skett blir således att köpet inte anses ha blivit fullbordat. Är egendomen kvar hos säljaren när denne försätts i konkurs, så finns det (oftast) en hel mängd med andra fordringsägare, som alla gör anspråk på en andel i värdet av de tillgångar som finns i konkursboet, vilket betyder att de har ett intresse av att all egendom som finns i boet kan tas i anspråk för att reglera deras fordringar, och då vill de ju inte att en köpare som inte har hämtat ut sin egendom före konkursen skall kunna minska värdet av det som skall fördelas. Bilen representerar ju ett substantiellt värde, som kan tas i anspråk för fördelning mellan fordringsägarna.

Och jag som köpare, då, frågar Du Dig kanske apropå exemplet ovan? Jo, Du är visserligen inte helt rättslös, men Du får vackert sälla sig till de andra oprioriterade fordringsägarna i konkursen, och vara med och dela på de smulor som kan komma dem tillgodo när konkursen avslutas och eventuell utdelning äger rum. Du har således inte någon rätt att få ut den enligt kontraktet inköpta bilen från konkursboet, men har i vart fall en oprioriterad fordran i konkursen motsvarande köpeskillingen. Tyvärr så visar sig detta ofta vara av mindre värde, eftersom de oprioriterade fordringsägarna i en konkurs sällan får någon utdelning.

Om man köper en fastighet, så är det inte fullt så enkelt att överlämna (”tradera”) den överlåtna marken med eventuell bebyggelse till köparen. Detta har lagstiftaren löst så att ett fastighetsköp istället, som ett surrogat för det fysiska överlämnandet, skall registreras i fastighetsregistret. Det är detta som kallas för lagfart, och som utgör beviset för att det är Du som är ägare till fastigheten ifråga. Den synbarhet för omgivningen som eftersträvas åstadkoms i detta fall genom att alla uppgifter i fastighetsregistret är offentliga, och lätt tillgängliga för vem som helst. I Sverige är detta i och för sig närmast en självklarhet i och med att vi har offentlighetsprincipen, men fastighetsregister finns i stort sett i alla länder, just för att reglera och dokumentera äganderätten till mark.

Den lärdom som man ska dra av detta är att man aldrig, i vart fall inte om man inte med stor säkerhet vet att säljaren är solvent, dvs har en grundmurat god ekonomi, skall lämna kvar hos säljaren det man precis har köpt. Vissa säljare erbjuder sig emellanåt; något beroende på vilket slag av egendom det är som säljs, att förvara köpeobjektet hos sig för köparens räkning. Detta kan komma att stå köparna dyrt. Samma försiktighetsprincip gäller om man står i begrepp att betala handpenning för något som man har för avsikt att köpa, men som man av olika skäl just då inte vill eller har möjlighet att ta med sig från säljaren.

 

 

 

Vem bestämmer var du ska begravas?

I första hand är det naturligtvis du själv som bestämmer var du ska begravas, om du vill kremeras eller inte och hur begravningen ska gå till. Det är en god idé att fundera igenom hur man vill ha det och även förmedla det till en eller flera närstående.

I de fall där någon vilja inte finns uttryckt blir det upp till de anhöriga eller närstående att bestämma. I de flesta fall innebär detta inte några problem. Det kanske finns en familjegrav, en begravningsplats där andra släktingar är begravda eller en minneslund eller begravningsplats i närheten av hemmet.

 Men vad händer om de anhöriga inte kan komma överens? Vem får då bestämma? I enlighet med begravningslagen 5 kap 3 § ska huvudmannen för begravningsverksamheten på den ort där den avlidne var folkbokförd medla mellan parterna. I första hand försöker man alltså att genom medlare nå en överenskommelse mellan parterna, ett alternativ som alla parter kan acceptera. Överenskommelsen fastställs då av medlaren. Skulle parterna inte enas, ska medlaren hänskjuta tvisten till länsstyrelsen för avgörande.

 Länsstyrelsen inhämtar synpunkter från samtliga parter och tar därefter ställning till vem som ska bestämma om kremering och/eller gravsättning. Länsstyrelsen ska särskilt beakta de önskemål som den avlidne kan ha haft och även ta hänsyn till parternas personliga förhållanden till den avlidne. Det kan innefatta släktskap, sammanlevnad eller annan nära anknytning.

 Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare vägledning hur bedömning ska göras i de fall då parternas förhållande till den avlidne är jämlika, exempelvis om två syskon inte är överens om var en förälder ska gravsättas. Bedömningen är naturligtvis svår att göra då det är många känslor inblandade och dylika tvister tenderar att bli mycket infekterade.

 I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att man så långt det är möjligt ska försöka utröna den avlidnes önskemål och att den person som representerar den önskan ska anförtros uppdraget att bestämma om gravsättningen. I de fall där den avlidnes vilja inte går att utröna återstår inte annat än att göra ett grundat antagande på allmänna värderingar beträffande vad den avlidne kan ha haft för önskan.

 I avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen var omständigheterna att den avlidne hade bott i staden X i ca 70 år och varit gift i ca 40 år. Maken var begravd i staden Y. Både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det får antas att en människa som sammanlevt med en annan människa under en längre tid vill vila på samma plats som denne, så till vida inte särskilda omständigheter pekar i en annan riktning. Båda instanserna ansåg att denna omständighet vägde tyngre än anknytningen till hemorten. Den part som förespråkade gravsättning i stad Y ansågs därför företräda den avlidnes önskan och gavs rätt att bestämma om gravsättning.

Finns ingen önskan att utröna tas således beslutet på allmänna värderingar, vilket innebär att det finns en risk att utgången inte alls blir så som man själv hade tänkt sig. Vikten av att vara tydlig mot sina anhöriga kan därför inte nog understrykas. Vet man med sig att ens familjesituation är trasslig eller det finns skäl att anta att en konflikt kan komma att uppstå är det ännu viktigare att tydligt förmedla sin egen vilja.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

 

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.

GDPR for dummies

Få torde ha missat att nya regler inom området dataskydd är på väg. Den som är intresserad av det torra lagtekniska kan fortsätta läsa här, medan den som är mer intresserad av sina rättigheter (och skyldigheter, för naturligtvis finns det även sådana) enligt den nya regleringen bör hoppa direkt till stycke tre.

Den 25 maj 2018 träder EU-förordningen GDPR, General Data Protection Regulation, eller Allmänna dataskyddsförordningen på svenska, ikraft. Den ersätter då den gamla Personuppgiftslagen, PUL, och syftet med den nya regleringen är att stärka skyddet för privatpersoner avseende hanteringen av personuppgifter. En annan effekt av den nya förordningen är att lagstiftningen på området blir likadan inom hela EU. Ytterligare en effekt av införandet av GDPR är att konsekvenserna av att bryta mot reglerna angående hanteringen av personuppgifter blir betydligt mer kännbara rent ekonomiskt.

Men vad är det för uppgifter som omfattas, undrar du kanske. Kort sagt är det alla uppgifter som på ett eller annat sätt kan knytas till en enskild individ, oavsett i vilka media uppgifterna förekommer. De nya reglerna gäller således allt från post-it-lappar till mejl, inlägg på sociala medier och register samt ljud och bild. De gäller dessutom oavsett vad för aktivitet den som samlat in uppgifterna väljer att hitta på med dem, exempelvis spara, använda, läsa eller sprida dem. Kort sagt är omfattningen av förordningen mycket långtgående.

Men vad betyder det hela för mig som privatperson? Jo, det innebär följande.

  • Förordningen omfattar alla personuppgifter som hanteras i annat är rent privat syfte, det vill säga företag, föreningar och privatpersoner som hanterar personuppgifter måste ta hänsyn till reglerna.
  • Om anledningen till lagringen av dina uppgifter är att du lämnat samtycke och du inte längre vill att organisationen ska ha tillgång till uppgifterna kan du dra tillbaka ditt tillstånd.
  • Organisationen är skyldig att informera dig om vilka uppgifter de sparar om du ber om det.
  • Organisationen är skyldig att ta bort, ändra eller rätta dina uppgifter om du ber om det.
  • Organisationen måste tydligt informera dig om vilka uppgifter som sparas och i vilket syfte de sparas.
  • Du har rätt att få dina personuppgifter flyttade.
  • Du har rätt att invända mot att dina uppgifter används i såväl direktmarknadsföring som profilering och automatiserat beslutsfattande.
  • Du har rätt att bli informerad om ett dataintrång som omfattar dina uppgifter skett.

Vad händer om den som registrerat mina uppgifter till exempel inte går med på att ta bort dem eller ändra dem? Oavsett om det är en svensk organisation eller exempelvis en fransk organisation som du anser handlar i strid med reglerna är det den svenska Datainspektionen du ska vända dig till och lämna in ett klagomål till. Datainspektionen gör en bedömning av om en tillsyn ska inledas och informerar därefter den som framfört klagomålet om så är fallet eller inte. Datainspektionen har tre månader på sig att besluta om en tillsyn ska inledas eller inte. Gör de inte detta är det möjligt att vända sig till domstol för besked i frågan. Detta hjälper naturligtvis någon av Advokatbyrån Limhamnsjuristens jurister gärna dig med.