Blogg

Vad är barnfridsbrott?

Den 1 juli 2021 tog det svenska rättssamhället ett stort kliv framåt och erkände barn som bevittnat våld i nära relationer som brottsoffer. Som brottsoffer sätts man i en annan position än som ett vanligt vittne till ett brott. Ett vittne kan inte söka skadestånd för det trauma som kan uppstå när man bevittnat en brottslig gärning. Man har inte heller rätt till något juridiskt stöd.

Brottsoffer har normalt sett en lagstadgad rätt till ett målsägandebiträde. Barn kan tilldelas ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare, beroende på vem som utsatt barnet för brott, för att bistå dem i utredningsprocessen och vid en eventuell rättegång. I och med den nya lagstiftningen har barnet tillerkänts samma rätt som andra brottsoffer.

Tidigare var det så att barn som bevittnat våld inte räknades som brottsoffer och därför erkändes inte den skadliga gärningen som barnet utsatts för som en kriminell gärning.  Forskning har visat att barn som bevittnat våld i nära relationer löper en ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa.  Av lagrådsremissen Barn som bevittnar våld, 4 mars 2021, framgår att mer än 200 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld (S.1). Enligt viss forskning kan det vara mer skadligt för barnet att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. När barnets ena förälder använder våld mot den andra föräldern blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst. Den ena föräldern blir då en hotfull angripare och den andra ett utsatt offer, vilket kan skada barnets anknytning till båda sina föräldrar. Barn som upplever våld av och mot sina föräldrar eller andra omsorgspersoner löper större risk än andra barn att utveckla symtom som ångest, nedstämdhet, posttraumatisk stress och beteendeproblem, som trots och uppförandestörning, än barn som inte har sådana erfarenheter (s. 14-15).

Eftersom det fanns och fortfarande finns ett behov av att förebygga våld och andra övergrepp i nära relationer infördes en rad olika åtgärder. En av dessa åtgärder var införandet av en ny lag i brottsbalken.

Barnfridsbrott

Av 4 kap 3 § Brottsbalken framgår att Den som begår en brottslig gärning som utgör

  1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,
  2. människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, hemfridsbrott eller ofredande enligt 4 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 §,
  3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,
  4. skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller
  5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4

döms, om gärningen har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet

Rekvisit

En förutsättning för straffansvar förutsätter att vissa rekvisit är uppfyllda. Lagstiftningen omfattar inte ett generellt ansvar utan det krävs dels att övergrepp sker mellan två personer som har eller har haft en närstående relation till barnet, dels att barnet bevittnat en brottslig gärning som räknas upp i lagrummet.

Närstående

Vilka är att anses som närstående eller tidigare närstående till barnet?

Enligt propositionen 2020/21:170 kan viss ledning hämtas från hur närstående förstås i straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i 4 a § (jfr prop. 1997/98:55 s. 132. Bedömningen ska dock göras utifrån barnets perspektiv vilket kan innebära att begreppet närstående kan utvidgas till att även omfatta andra personer som barnet har en relation till såsom mor- eller farföräldrar, syskon m.m.

Uppsåt

Det krävs ett uppsåt till såväl grundbrottet som till barnets bevittning av gärningen. Ett likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Dvs att ett barn bevittnat en gärning och gärningsmannen varit likgiltig till att barnet bevittnat gärningen.

Gradindelning

Bedömningen huruvida brottet är ringa, av normalgraden eller grovt kan ha ett direkt samband med själva grundbrottet. Ett bevittnande av exempelvis misshandel av normalgraden utgör barnfridsbrott av normalgraden. Det är dock inte uteslutet att barnfridsbrottet bedöms ha ett högre straffvärde än grundbrottet. Så kan t.ex. vara fallet om ett uttalat syfte med gärningen har varit att begå den inför barnet eller om den begås i syfte att bestraffa barnet eller offret för grundbrottet. Exempel på när gärningspersonen kan anses ha visat särskild hänsynslöshet är när den bevittnade gärningen har begåtts i syfte att straffa eller förnedra barnet. Ett sådant agerande kommer att påverka bedömningen vid gradindelningen av brottet.

Skadestånd

Eftersom barnet blir målsägande kan detta i sin tur medföra en rätt till skadestånd i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser. Utifrån omständigheterna i det enskilda fallet kan alltså barnet ha rätt till ersättning från gärningspersonen för person- och sakskada, ren förmögenhetsskada och för den kränkning som brottet inneburit. Dock krävs att brottet begåtts i Sverige eller, om det begåtts utomlands, att den skadelidande vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

Följdeffekter av den nya lagstiftningen

När det misstänks att ett barn har bevittnat våld i nära relationer ska barnet tas om hand på ett helt annat sätt än tidigare. För polis och socialtjänst innebär den nya lagen flera förändrade arbetssätt och rutiner. Ingripande poliser som åker ut på larm om misstänkt våld i familjen kommer att behöva utreda om barnen bevittnat något och i sådana fall behöva prata med barnen. Barnen kommer att inkluderas i en förundersökning på ett helt annat sätt än tidigare.

Vad gäller hälso- och sjukvården införs ett krav på att hälso- och sjukvårdspersonalen särskilt ska beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt någon närstående till barnet för våld eller andra övergrepp.

För socialtjänstens del införs ett uttalat krav på att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende[1].

Det införs också en sekretessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till Polismyndigheten i syfte att förebygga att det begås allvarligare vålds-, frids- eller sexualbrott mot närstående[2].

Den särskilda företrädarens roll utvidgas. En särskild företrädare ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör ska tillämpas på den särskilda företrädaren.

Konsekvenser för barnet.

Barn som bevittnat våld i nära relationer kommer i dag ha tillgång till ett större nätverk av insatser än tidigare. Barnet kommer att höras av polis och ingå i en brottsutredning på ett helt annat sätt än tidigare. Detta är enligt min uppfattning ett stort kliv framåt i rättsutvecklingen vad gäller barns rättigheter. Men jag vill samtidigt lyfta ett varningens finger vad gäller barnets känslomässiga behov vid en brottsutredning. Jag hoppas att de personer som förordnas av domstolen som särskild företrädare för barn har den kompetens – både kunskapsmässigt och empatiskt – som behövs för att bemöta barn i en utsatt situation och vara ett ordentligt stöd. Jag har själv vid ett flertal tillfällen förordnats som särskild företrädare för barn och det är ingen enkel uppgift. Det är inte lätt för oss biträden att få barnet att snabbt skapa en anknytning till oss, utan det behövs alltid någon närvarande; en s k trygghetsperson, som barnet känner, och känner förtroende för. Det är viktigt att tillsammans med denna person få en bild över vad just detta barn behöver dels för att förhörssituationen skall bli så bra som möjligt för barnet, dels för att värna om barnets känslomässiga behov. Det är ingen lätt uppgift för ett barn att berätta om övergrepp som skett i hemmet. Än mindre i en okänd miljö och med okända personer. Barn har generellt sett ett stort behov av att känna trygghet, och detta behov är mer tydligt i svåra situationer. Min förhoppning är att barn som enligt den nya lagstiftningen blir målsägande får en stärkt roll i såväl brottsutredningen som vid den rättsliga prövningen utan att det ska inverka menligt på barnets psykiska hälsa. Det är positivt och väl genomtänkt att den särskilda företrädarens uppdrag utvidgats till att vara behjälplig även vid verkställigheten av ett eventuellt utdömt skadestånd.

Det gäller att vi jurister och andra aktörer runt barnen ser till att alla beslut vi fattar under ärendes gång är till barnets bästa och inget annat.

[1] Se ny paragraf, 5 kap. 11 a § SoL

[2] Se ny paragraf, 10 kap. 18 c § OSL och prop. 2020/21:163 s. 1

VILKET SKYDD FINNS VID SKÖNHETSINGREPP?

Att göra ett skönhetsingrepp, antingen via operation eller med hjälp av injektioner, är inte längre något som är skambelagt som det var för ett antal år sedan – tvärtom. Det här är en trend som ökar lavinartat och ännu större har ökningen varit under pandemin, både bland män och kvinnor. Det finns säkert många anledningar till det, det talas om att man har råd till det när man inte rest så mycket, att man suttit och tittat på sig själv genom otaliga möten via Zoom, teams eller andra konferensalternativ över nätet. Men också att skönhetsidealet har hamnat i fokus, att ett standardansikte är ett ansikte som är fixat med smink, lösfransar och snygga ögonbryn, rynkor har slätats ut och läppar förstorats etc.

Sociala medier med vackra bilder och fina filter, framför allt från personer eller influensers med stora konton blir trendsättande.

Jag har inga synpunkter på att man väljer att genomgå ett skönhetsingrepp, och tycker att det är bra att man inte behöver skämmas för att man gör det, men det måste påpekas att det inte är helt riskfritt. Jag har genom åren som jurist, med hälso- och sjukvård som specialitet, stött på många som blivit väldigt missnöjda med resultatet och också de som blivit mycket allvarligt skadade. Dessvärre har marknaden delvis varit oreglerad fram till den 1 juli i år och det har varit svårt att bistå med rättslig hjälp.

 

Situationen fram till den 1 juli 2021

Sverige, som annars är ett land där det mesta är reglerat, har haft ett förvånansvärt dåligt regelverk inom området estetiska ingrepp. T.ex. har vem som helst kunnat ge fillerinjektioner. Fillers kan orsaka svåra skador om de sätts fel och till och med orsaka vävnadsdöd. Andra behandlingar innebär ofta avancerade medicinska ingrepp och någon specialistkompetens har inte krävts. Dessa behandlingar har inte heller omfattats av vare sig hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen eller patientskadelagen. Detta då syftet med behandlingen inte har varit att medicinskt förebygga skador och inte heller att behandla sjukdomar eller skador. Detta har således varit ett oskyddat och rättslöst område, vilket de flesta inte känt till innan de, så att säga, ”har lagt sig under kniven”.

En del har försökt använda sig av konsumenttjänstlagen, men det är osäkert om den egentligen är tillämplig. Även skadeståndslagen har varit svår att tillämpa. Den skadelidande har varit tvungen att dels bevisa att vårdgivaren eller dennes anställda har varit vårdslösa i sin behandling, dels måste det visas att skadan är en direkt följd av en felaktig behandling, dvs. att det finns ett orsakssamband. Det är inte lätt att bedöma vad som är försumligt, eller hur behandlingen normalt utförs, och mot en läkares påstående att komplikationer är vanligt har det varit svårt för den enskilde att hävda sin rätt.

Det finns mycket att skriva om hur det har varit – mer intressant är dock vad som gäller nu.

Situationen efter den 1 juli 2021

Den 1 juli trädde ”Lag om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar” i kraft. I och med det är det enbart legitimerade läkare och tandläkare som har bevis om specialistkompetens inom en adekvat specialitet som får utföra ingreppet. Estetiska injektionsbehandlingar, t.ex. botox och fillers, får numera endast utföras av den som har legitimation som läkare, tandläkare eller sjuksköterska. Det går inte att delegera utförande till någon som inte uppfyller kraven enligt den nya lagen. Även detta ger patienten en större trygghet och säkerhet.

I och med detta blir också flera av Socialstyrelsens föreskrifter tillämpliga, tex allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården, allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter m.fl.

Verksamheterna omfattas numera av patientsäkerhetslagen, patientdatalagen, patientskadelagen samt bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen. IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) blir tillsynsmyndighet. Någon sådan har, skrämmande nog, tidigare inte funnits.

Syftet med lagen är således, dels att reglera ett oreglerat område, dels att ge den enskilda individen trygghet med att personalen har rätt kompetens och att det finns samma krav på patientsäkerheten som inom hälso- och sjukvården. Skulle något gå fel finns det ett rättsligt skyddsnät att använda sig av.

En sista tanke

Jag skulle, trots det ovan skrivna, vilja lämna er en sista tanke innan ni beslutar er för ett genomgå ett ingrepp. Skönhet sitter i betraktarens öga, alla är vackra på sitt sätt, kom ihåg att många bilder på sociala medier är såväl retuscherade som pålagda filter. Vill ni trots det genomföra ett ingrepp, gör det, men tänk igenom ert beslut noggrant. Även om området numera är reglerat, och riskerna minskas betydligt genom att enbart specialister får utföra ingreppet, så innebär det inte att det är riskfritt. Det kan fortfarande gå fel och ekonomisk ersättning kan inte alltid ersätta en skada.

 

Diana Saelöen
Advokat

Vad händer med lönen om företaget går i konkurs?

Under rådande pandemi har många företag tvingats till kraftiga besparingar, varsel och i en del fall även tvingats försätta företagen i konkurs. Många gånger har ett konkursförsatt företag visat tecken på likviditetsproblem en tid innan själva konkursansökan. Ett mycket vanligt tecken när ett företag dras med likviditetsproblem är när löner inte betalas ut till de anställda eller sker med fördröjning. Många tänker nog att staten täcker upp för detta via den statliga lönegarantin om företaget försätts i konkurs. Det finns en rad situationer när den statliga lönegarantin inte täcker upp. Observera att dessa exempel inte är uttömmande.

Den statliga lönegarantin

När ett företag försatts i konkurs träder en konkursförvaltare in. I regel säger konkursförvaltaren upp alla anställda på grund av arbetsbrist. När detta sker kan den statliga lönegarantin träda in och gäller då för följande:

  • Lön som du tjänat in tidigast tre månader innan konkursansökan lämnades in till tingsrätten,
  • Högst fyra prisbasbelopp (för år 2021 är prisbasbeloppet 47 600 kr), vilket innebär maximalt 190 400 kr för år 2021,
  • För uppsägningslön,
  • Under högst åtta månader,
  • För semesterersättning som inte är för gammal (återkommer till detta).

Utebliven lön?

Vilka konsekvenser kan då en utebliven lön få? Om inte du som arbetstagare, då lön uteblivit från arbetsgivaren, eller annan ansöker om att försätta företaget i konkurs, har du mycket begränsade möjligheter med att få ersättning för utebliven lön mer än tre månader bakåt i tiden. Om vi tar ett exempel: Det är den 1 juli 2021 och du har blivit lovad löneutbetalning snart med en eventuell bonus om du kan tänka dig att vänta på din lön. Din senaste löneutbetalning kom den 25 mars 2021 för mars månad.

Den 1 juli 2021 är din arbetsgivare i dröjsmål med lön för perioden:

April
Maj
Juni

I samband med juli månads löneutbetalning märker du fortfarande att ingen lön utbetalats och du beslutar därför om att ansöka om att försätta företaget i konkurs. Du lämnar in ansökan den 1 augusti 2021.

Tack vare att du dröjt med konkursansökan så blir du utan lön för april månad. Anledningen till detta är att bara lön som du tjänat in tre månader innan konkursansökan ersätts.

Sparad semester?

Om vi tar ett nytt exempel där du varit anställd under 4 års tid och sparat 5 semesterdagar varje år för att du ska kunna ta en längre ledighet i närtid. Oberoende av om du som arbetstagare, någon annan eller en borgenär t ex banken, försätter företaget där du är anställd i konkurs kommer du inte få ersatt dina sparade semesterdagar, mer än för ett föregående semesterår. Innevarande år plus föregående semesterår med max 5 dagar. De övriga sparade semesteråren kommer du inte bli ersatt för.

Avtalat om längre uppsägningstid?

Även om du och arbetsgivaren avtalat om en längre uppsägningstid är den utan verkan, då det är LAS regler som träder in:

1 månads uppsägningstid för anställningstid < 2 år
2 månaders uppsägningstid för anställningstid > 2 år, men < än 4 år
3 månaders uppsägningstid för anställningstid > 4 år. Men < än 6 år
4 månaders uppsägningstid för anställningstid > 6 år. Men < än 8 år
5 månaders uppsägningstid för anställningstid > 8 år. Men < än 10 år
6 månaders uppsägningstid för anställningstid > 10 år

Slutsats

Det kan stå dig dyrt som arbetstagare om du inte agerar i tid. Om löneutbetalningar uteblir eller fördröjs är det viktigt att du är observant. Om du är medlem i ett fackförbund har du möjlighet att få råd och stöd därifrån. Att dröja med att göra en konkursansökan kan få ekonomiska konsekvenser för dig.

Det är även viktigt att tänka på, även om du agerar i tid, så kvarstår taket på maximalt 4 prisbasbelopp som ersätts av lönegarantin. Även om 190 400 kr (4 prisbasbelopp för år 2021) låter som en hög summa behöver du vara uppmärksam på att beloppet ska täcka upp en hel del.

Om du exempelvis tjänar 30 000 kr i månaden och har arbetat över 10 år för arbetsgivaren, så uppgår enbart din uppsägningslön på 6 månader x 30 000 = 180 000 kr och kvar återstår 10 400 kr, allt därutöver kommer du inte bli ersatt för.

Överskjutande fordran eller fordran som ej omfattas av lönegarantin kan man ta upp som ”vanlig” fordran på konkursboet, men det krävs att det finns kapital kvar i konkursboet för att du ska kunna ta del av detta.

Avslutningsvis vill jag observera läsaren på att detta inlägg är mycket övergripligt. Flertal juridiska spörsmål har utelämnats för att underlätta för läsaren.

 

Om du har några frågor rörande detta inlägg är du välkommen att höra av dig till oss via info@limhamnsjuristen.se.

 

Daniel Knezovic
bitr. jurist

Hur bedriver IVO tillsyn vid anmälningar enligt Lex Maria?

Av Advokat Ewa Wressmark

IVO är tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården, men även över socialtjänsten och LSS-verksamheterna. På IVOs hemsida sägs att: Tillsynen ska bidra till en säker vård och omsorg av god kvalitet och arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Jag kommer här att fokusera på tillsynen över hälso- och sjukvården. Det anges att IVO ska stå på patienternas sida och ha ett patientperspektiv i sin tillsyn. Man säger också att patienternas erfarenheter och åsikter ska tas tillvara för att tillsynen ska vara relevant och träffsäker.

Hur ser det då ut när det gäller den tillsyn som bedrivs då vårdgivaren gör en anmälan enligt Lex Maria?

Enligt bestämmelserna om Lex Maria är vårdgivaren skyldig att anmäla till IVO om händelser som lett till, eller kunnat leda till, en allvarlig vårdskada. Det är således allvarliga händelser och incidenter som omfattas av bestämmelserna om Lex Maria.

På sin hemsida beskriver IVO tillsynen av anmälningar enligt Lex Maria på ett sätt som ger sken av att man verkligen tar ställning till händelsen och vilken betydelse den fått för patientsäkerheten. I min värld innefattar det också att bedöma om vården skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

T ex skriver IVO att man, när man får in en anmälan enligt Lex Maria, tar ställning till om det behövs kompletteringar och om det kan var aktuellt med andra utredningsåtgärder, t ex inspektion eller bedömning från externa experter.

En bedömning av en extern expert kan, enligt min uppfattning, vara relevant för bedömning av frågor som IVO:s inspektörer självt saknar kompetens att bedöma, vilket rimligtvis handlar om en bedömning av om vården skett på ett patientsäkert sätt.

IVO måste alltid avsluta ett Lex Maria ärende med ett beslut. Där ska myndigheten ta ställning till om vårdgivaren fullgjort sin anmälnings- och utredningsskyldighet. Vårdgivaren är nämligen, förutom att man ska anmäla till IVO, också skyldig att utreda händelsen. Vårdgivaren ska också vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa en god och säker vård, dvs förhindra att liknande händelser inträffar igen.

I IVO:s beslut ska myndigheten bedöma om vårdgivarens åtgärder är tillräckliga och adekvata. Men vad händer om vårdgivarens utredning innehåller felaktigheter? Om vårdgivaren har gjort en felaktig bedömning av varför händelsen inträffade? Om vårdgivaren har dålig kännedom om, eller misstolkar, vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet?

Jag skulle vilja säga: Det händer inte mycket! Inte om inte patient och anhöriga är uppmärksamma och pålästa, samt påtalar för IVO att vårdgivarens utredning vilar på felaktig grund.

Som exempel kan nämnas att IVO, i ett ärende som jag har varit involverad i som ombud, skriver att myndigheten inte utreder den specifika händelsen och man gör inte heller någon bedömning av om involverad personal brustit i sin yrkesutövning. Man förlitar sig således från tillsynsmyndighetens sida på att vårdgivaren identifierat bakomliggande orsaker korrekt och att man dragit rätt slutsatser utifrån det.

Det intressanta i detta – förutom att jag personligen tycker att IVO gör det lite för lätt för sig – är att en vårdgivare kan använda sig av Lex Maria för att anmäla en obekväm medarbetare. Om då vårdgivaren till synes har gjort vad som ankommer på denne och får detta konfirmerat genom IVO:s beslut, så har man fått ett bevis på att ”den obekväme” har gjort fel, vilket i förlängningen kan innebära att vederbörande skulle kunna sägas upp av personliga skäl.

Frågan man kan ställa sig här är: Är det verkligen så man tycker att en tillsynsmyndighet värd namnet ska fungera? Var ligger patientperspektivet i detta? I mina ögon är det närmast så att det är ett vårdgivarperspektiv man har från IVO:s sida.

Behöver du hjälp, antingen om du är patient, vårdpersonal eller vårdgivare, att lotsas igenom tillsynsdjungeln och bland lianer av regler och paragrafer, så är du välkommen att kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har mångårig bred och gedigen erfarenhet av vården och hälso- och sjukvårdsjuridiken. Du når oss på info@limhamnsjuristen.se eller 040-611 90 02.

 

 

Myndigheternas utredningsansvar- officialprincipen.

Justice is open to all- just like the Ritz

Varför kan man få avslag på en ansökan om en förmån hos en myndighet trots att man borde ha rätt till den? En anledning kan vara att det inte har framkommit tillräckliga bevis för att ett förhållande är på ett visst sätt, och orsaken till detta kan i sin tur bero på att myndigheten inte har iakttagit sin så kallade utredningsplikt. Myndigheternas utredningsplikt kallas med ett annat ord för officialprincpen.

Om den enskilde får avslag på en ansökan om en social förmån hos t.ex. kommunen så finns det möjlighet att överklaga beslutet hos förvaltningsrätten. Meningen är att den enskilde ska kunna överklaga själv, utan att anlita ett juridiskt biträde. Anledningen till detta är att kommunen har ett utredningsansvar och att ärendet därför ska vara tillräckligt utrett innan beslut tas. När det därefter kommer till förvaltningsrätten så åligger det även domstolen att iaktta sitt utredningsansvar och genom frågor och påpekanden hjälpa den enskilde på vägen. Men det finns grus i maskineriet. Utredningsansvaret iakttas inte alltid och avsaknaden av denna väsentliga byggsten jämte avsaknaden av en verklig möjlighet att beviljas Allmän rättshjälp[1] riskerar att skapa ett stort hål i den enskildes möjlighet att söka sin rätt genom en rättvis rättegång.[2]

Frågan är uppmärksammad sedan flera år tillbaka och det finns mycket skrivet omkring detta. Men är det då inte dags att göra något snart? Ska verkligen endast de individer som själva har, eller har föräldrar som har, tillräckligt goda inkomster för att anlita juridiskt biträde få tillgång till nämnda förmåner? Hur rimmar detta förhållande t.ex. med vår grundlagsstadgade princip om allas likhet inför lagen[3]? Hur rimmar det med vår självbild som en välfärdsstat?

Min avsikt är givetvis inte att du här ska färdas utan skor genom en stekhet torr juridisk stenöken, utan så mycket som en enda skugga av praktisk nytta i sikte. Mitt mål är dels ge ett litet praktiskt redskap till nytta först och främst för dig som ansöker om en förmån hos en socialnämnd, men även att medvetandegöra detta problem hos alla som söker en förmån hos en myndighet. Det kan vara svårt att få rätt; särskilt utan ett juridiskt ombud.

Lagrum

Regeringsformens 1 kap 9 § om allas likhet inför lagen innebär att den utredande myndigheten ska iaktta objektivitet och inte bara utreda frågor till fördel för det allmänna utan även till fördel för den enskilde.

I Förvaltningslagens 23 § (FL[4]) står det att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Om det behövs så ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten kompletterar framställningen, och den enskilde ska medverka genom att ge in det han kan till stöd för sin ansökan. Viktigt är att notera att den enskilde inte behöver att ge in en utredning som är orimligt kostsam eller förutsätter en orimlig arbetsbörda. I annat fall får en myndighet förelägga den enskilde att avhjälpa en brist, men ska då upplysa den enskilde om att om det som behövs för att myndigheten ska ta beslut inte inkommer, så kan myndigheten inte ta ett beslut i frågan utan får då avvisa ansökan utan att kunna fatta beslut.

Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis att det i första hand är myndigheten som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ett ärende är sådant att det leder till ett materiellt riktigt beslut[5]. Myndigheten kan inom rimlighetens gränser förelägga den enskilde att ge in ett visst underlag. Inkommer då inte denne med det efterfrågade underlaget, återgår utredningsansvaret på myndigheten, och myndigheten får då avgöra om ansökan är tillräckligt utredd för att den ska kunna ta ett rättssäkert beslut. Vilken omfattning av utredningsåtgärder som kan krävas av en myndighet framgår inte av lagtexten, men det kan sägas att utredningsansvaret varierar utifrån vad det är som den enskilde önskar uppnå.

Bestämmelsen om förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar finns i förvaltningsprocesslagen (FPL[6]). Den säger att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden ska rätten vidare verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sin framställning. Mer än så får vi inte veta av lagen. Vad vi vet är att det genom praxis är fastställt att domstolens utredningsplikt som utgångspunkt är större när parterna inte är jämbördiga. Gott så. Samtidigt finns det ändå en risk för att domstolarna är försiktiga när det kommer till deras utredningsplikt eftersom de inte kan riskera att framstå som om de inte är opartiska, genom att ta allt för stor hänsyn till den svagare parten i ett mål.

Vad händer då, om en myndighet inte iakttar sitt utredningsansvar?

Någon direkt sanktion drabbas myndigheten inte av, vilket enligt min mening, är beklagligt, i vart fall när det kommer till uppenbara förbiseenden från myndigheternas sida. Om våra svagaste i samhället, så som exempelvis vissa funktionshindrade, inte kan komma i åtnjutande av sina sociala rättigheter genom att en myndighet inte iakttar sina utredningsskyldigheter, så borde den enskilde kunna komma i åtnjutande av ett annat skydd, nämligen ekonomiskt stöd för att anlita ett juridiskt biträde. Men möjligheterna till att få ett sådant skydd är mycket begränsade i dag. Rättshjälpslagen[7] (RhjL)) ska vara en social skyddslagstiftning och har till uppgift att ersätta kostnader för juridiskt biträde för den som inte själv har råd att föra en tvist. RhjL skyddar dock som huvudregel inte några av de individer som i förvaltningsrättsliga ärenden kan sägas behöva stödet som mest. Jag säger inte att det inte går att få Allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden, men kriterierna för att få rättshjälp i dessa mål är så strama att de sällan går att tillämpa, och kriterierna motsvaras inte alls av vad som gäller för tvistemål.

Vad göra då?

Nu har man, som sagt, under många år diskuterat att tillåta Allmän rättshjälp även i dessa frågor men ingenting har hänt; av kostnadsskäl förstås. Vad man skulle kunna göra är att i varje fall införa ekonomiska incitament för myndigheterna att leva upp till sitt utredningsansvar. Med ekonomiska incitament menar jag att det inte ska kunna löna sig för en myndighet att spara pengar på att ge snabba avslag och hoppas på att ärendet inte överklagas. En väg för att uppnå detta är att utöka rätten till skadestånd för fel i myndighetsutövning enligt skadeståndslagen[8]. En annan är att införa en bestämmelse om att myndigheten under vissa förutsättningar ska stå för samtliga rättegångskostnaderna. Man kan tänka sig att detta skulle kunna ske bl.a. om den enskilde vinner framgång i förvaltningsrätten. Det skulle givetvis inte åtgärda problemet fullt ut, och särskilt inte för dem som drabbas hårdast. Den ekonomiskt svagaste parten skulle med all sannolikhet alltjämt inte våga överklaga ett myndighetsbeslut av rädsla för att drabbas av de ekonomiska konsekvenserna vid en förlust i målet.  Men å andra sidan så kanske risken för att drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser skulle kunna påverka myndigheterna och få dem att iaktta sitt utredningsansvar i större utsträckning än vad som sker i dag, något som förhoppningsvis även i det långa loppet skulle komma våra mest utsatta i samhället till godo. Med dessa förslag hade vi kanske även röjt vägen för att lagstiftaren skulle våga låta våra svagaste i samhället få ta del av Allmän rättshjälp i en tvist med en myndighet.

Om du har några frågor rörande detta inlägg är du välkommen att höra av dig till oss via info(at) limhamnsjuristen.se .

 

[1] Som Du kan läsa mer om här:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/

[2] Här kommer även principerna om ”access to justice” och ”rätten till en rättvis rättegång” in

[3] ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.”

[4] Förvaltningslagen 2017:900

[5] SFS 2017:900: Förvaltningslag (2017:900) 23 § | Karnov Group (nj.se) not 95

[6][6] Lag 1971:291, 1 kap 8 §

[7] Lag 1996:1619

[8] Lag 1927:2073 kap 2 §

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

I skärningspunkten mellan juridik och etik: Att skydda en brottsling är aldrig OK – oavsett vem det är!

Jag satt häromdagen och bläddrade i Lokaltidningen, och råkade läsa en läsares fråga till tidningens jurist. Frågan gällde om hennes pappa verkligen skulle få ärva hennes nyligen avlidna mamma. Frågeställaren beskrev att mamman, som i 18 års tid hade levt i en relation där mannen hade utsatt henne för ständig fysisk och psykisk misshandel, hade omkommit i vad som utifrån betraktat föreföll vara en olycka – jag vill minnas att hon hade fallit nerför en trappa, eller något liknande. Frågeställaren skrev att mamman till slut hade bestämt sig för att skiljas från mannen, och att hon hade ansökt om äktenskapsskillnad, men att mannen inte accepterade detta. Dottern skrev i sin fråga att hon är övertygad om att det är pappan som dödat hennes mor, men att man i polisutredningen hade tvingats släppa denna hypotes, eftersom ”farmor” hade gett sin son – frågeställarens pappa – alibi för den aktuella tidpunkten.

Lokaltidningens jurist besvarade frågan om arvet fullt korrekt (och svaret är nej: Efter-som ansökningen om äktenskapsskillnad hade givits in före mammans dödsfall, så ärver inte mannen henne), men det jag fäste mig vid, och som gjorde mig minst sagt upprörd, var diskrepansen mellan dotterns övertygelse om att hennes pappa hade mördat hennes mamma, och det faktum att hennes farmor hade gett sonen alibi, dvs intygat att han befunnit sig någon annanstans när hans hustru omkom.

Vi kan naturligtvis inte – lika lite som frågeställaren själv – veta om det verkligen var pappan som dödade mamman. En grundläggande princip i varje rättsstat är att den misstänkte ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad – bortom rimligt tvivel, dessutom! Frågeställarens i frågan beskrivna övertygelse lyfter emellertid fram ett stort både rättsligt och mänskligt problem, som tyvärr har en mycket konkret verklighetsbakgrund, och det är företeelsen att även i övrigt hyggliga människor – hederliga och laglydiga samhällsmedborgare – när det kommer till deras egna anhöriga, gör avsteg från inte bara samhällets, utan också sina egna, moraliska och etiska principer, och låter bli att medverka till att den som har begått brott blir lagförd för detta – eller rentav saboterar samhällets strävan att brottslingar ska ställas till ansvar för sina brott.

Att kriminella håller varandra om ryggen är grundläggande i de organiserat kriminellas värld. De professionella kriminella bygger sig helt egna regelsystem, som i väsentliga delar skiljer sig radikalt från det normala samhällets (vilket för övrigt inte är helt ovanligt även i andra nätverk än de rent professionellt kriminellas). En genomgående princip i detta är det totala avståndstagandet från det normala samhällets straffrätt. Att begå brott är bland dem inte bara tillåtet – det är de kriminellas både mål och medel, i deras strävan efter lättfången makt, lättfångna pengar och det somliga av dem kallar för ”respekt”. I dessa kriminellas värld så är det tvärtom både eftersträvansvärt och hedervärt att begå brott. En egen slags hederskultur, således! Den som är mest hänsynslös, och har begått flest och grövst brott – helst utan att ha åkt fast – får högst status bland sina gelikar. En grundläggande regel i denna undre värld är den om den kriminelles tystnadsplikt. Om Du har blivit involverad, eller t o m upptagen, i något av alla de kriminella gäng och nätverk som förekommer, så förutsätts Du hålla käft. Den som ”golar” riskerar livet.

Denna de professionellt kriminellas mentalitet ”spiller” ibland över även på folk utanför deras värld, genom att den som har gjort iakttagelser om ett begånget brott kan bli utsatt för hot och andra former av påtryckningar för att inte vittna, eller på annat sätt medverka i utredningen av brottet och lagföringen av den kriminelle. Detta utgör i många polisutredningar att stort problem, och medför i alltför många fall att den kriminelle går fri, och kan fortsätta begå brott. Att hota någon för att få denne att avstå från att medverka i en brottsutredning eller en efterföljande rättegång, är ett mycket allvarligt brott i sig, som heter Övergrepp i rättssak. Att samhället ser mycket allvarligt på detta brott beror på att det utgör ett sabotage mot möjligheterna att beivra brott, och därmed ett angrepp mot ett fundament i själva rättssamhället.

Tyvärr förekommer det emellertid i en del fall att även folk som inte har något organiserat samröre med kriminella, som lever ett normalt liv i enlighet med civilsamhällets normer – och som begagnar sig av samhällets skydd och andra nyttigheter, såsom utbildning, sjukvård, ekonomiskt stöd etc – men som har sett eller hört något som kan vara av värde för att klara upp ett brott, självmant väljer att hålla inne med dessa uppgifter på grund av att den som har begått brottet är en nära anhörig. Att skydda en brottsling genom att på detta sätt förtiga uppgifter är också straffbart, och utgör brottet Skyddande av brottsling.

Att hamna i en sådan situation – dvs att ha fått kännedom om något som är av betydelse för utredningen av ett brott begånget av en anhörig – utgör självfallet för många ett personligt och moraliskt dilemma, eftersom det ju får anses vara en naturlig strävan att hjälpa och skydda den som står en nära, samtidigt som de flesta av oss har en klar uppfattning om att det är fel och klandervärt att begå brott, och att brottslingar därför bör lagföras och straffas för de brott som de har begått. Det är min uppfattning att de flesta som av sådana skäl i en sådan situation skyddar en brottsling är väl medvetna om att de gör något som är fel, eftersom de är väl medvetna om att de, om saken hade rört någon som inte är närstående, hade agerat annorlunda.

Man kan fråga sig hur och när sådana tänkesätt uppkommer. Själv tycker jag mig ha kunnat se tendenser till detta tänkesätt hos vissa föräldrar till barn, och i en del fall, skrämmande nog, redan när barnen är i förskoleåldern eller i vart fall så länge barnen är omyndiga. Dessa föräldrar verkar ha en närmast reflexmässig försvarsmekanism, som slår till så snart någon påpekar att barnet har – eller kan misstänkas ha – ställt till med något otillåtet, och som går ut på att blåneka till att det egna barnet skulle kunna ha gjort det som misstankarna eller anklagelserna går ut på, i stället för att ta reda på vad som har hänt, och i förekommande fall ta ansvar, eller låta barnet ta ansvar, för det inträffade.

Det är min bestämda uppfattning att, oavsett vem det är som har begått ett brott, lösningen på det personliga dilemma jag beskriver här ovan, måste vara att låta brottslingen ta konsekvenserna av sitt agerande, och därför också att medverka till att brottet utreds och att den skyldige lagförs. En förälder gör inte sitt barn (oavsett om barnet är underårigt eller en vuxen person!) en tjänst genom att hjälpa barnet smita undan sitt ansvar och följderna av sina gärningar – tvärtom så riskerar barnet att hamna på fel bana i livet, om det förleds att tro att det går att i längden komma undan konsekvenserna av sitt agerande.

Som Ni förstår av det jag skriver så är det även min bestämda uppfattning att det självfallet är förkastligt att skydda en brottsling, även om det är ens eget barn eller någon annan nära anhörig. Är det någon av våra läsare som känner igen denna företeelse? Någon som tycker annorlunda? Fundera gärna över hur Du själv skulle ha handlat om Du hamnat i en liknande situation!

Jan Tuma

Biträdande jurist

Ska du ge dig in i musikbranschen? – Några saker att tänka på

I dessa tider av teknik, som blir alltmer lättillgänglig för alla, och det går att ha en ”studio” hemma i sitt rum med bara en dator och en mikrofon, är det allt fler som visar upp sina talanger på t.ex. Youtube eller Soundcloud med flera liknande sidor och en och annan blir faktiskt upptäckt. Vi har också en mängd tv-program som Talang och Idol där många tar sina första steg in i det man kallar musikbranschen. Nedan kommer en enkel text om några saker man kan stöta på.

 

Vad är det man behöver tänka på?

 

Avtal

 

Många är bekanta med legenden om Robert Johnsson som gick från att vara en medioker musiker till ett riktigt bluesgeni på ingen tid. Legenden säger att han sålde sin själ till djävulen och uttrycket ”If you do a deal with the devil, don’t complain about the heat” kan inte bli mer sant.

 

Nu kanske det inte blir så dramatiskt men att inte förstå konsekvenserna av ett ingånget avtal kan få följder som du absolut inte räknat med. Så det första du måste tänka på är att inte bli så glad över att du blivit ”signad”, så att du skriver på vad som helst. Ta dig tid att läsa avtalen – be att få ta hem dem för att läsa i lugn och ro och är det något du inte förstår, fråga!

 

Det finns ingen särskild lag som reglerar musikavtalen utan det är den gamla hederliga avtalslagen som gäller och därmed också principen om ”Pacta sunt servanda – avtal ska hållas”. Har du ingått ett avtal kan du således inte utan konsekvenser avbryta detsamma om du finner att det inte är ett bra avtal.

 

Varför ska man då skriva avtal när det verkar så besvärligt?

Det är ju trots allt så att varje part vill skydda sig själv och genom att skriva ett avtal så kommer man överens om vissa saker. När avtalet är skrivet förlitar man sig på att var och en verkligen genomför det man har kommit överens om. Du vill vara säker på att få betalt och t.ex. skivbolaget vill vara säkra på att du levererar musik.

 

Nästa grundprincip att tänka på är att lära sig engelska, finns det inget annat man vill studera extra så ska man i vart fall fokusera på engelskan. Även om du klarar dig aldrig så bra med vardagsengelska och både kan beställa mat och fråga efter vägen så ska det mycket till för att förstå ett avtal på sisådär 5-6 sidor med juridisk text på engelska. Än en gång, det är viktigt att du själv förstår avtalen och inte bara lämnar det i en managers hand. Kom ihåg att du är din egen bästa vän oavsett vad människor omkring dig säger – så gör dig själv en tjänst – se till att förstå vad du skriver på.

 

Slutligen skulle jag råda alla som ska ge sig in i branschen att ansluta sig till STIM som företräder musikskaparna, SAMI – som företräder artisterna och musikerna eller båda beroende på ditt område. Du kan också engagera dig i t.ex. SKAP som är en intresseorganisation för Sveriges musikskapare. Lär dig så mycket som möjligt, kunskap är makt.

 

Vilka avtal kan bli aktuella då?

 

Inom musikbranschen finns det en uppsjö av olika avtal mellan olika parter och du kommer säkert att stöta på ett flertal av dem när du ger dig in i branschen. Ett tips är att ansluta sig till musikerförbundet där du kan få råd och hjälp men där du också kan finna ett flertal exempelmallar på olika avtal. De kan vara bra att jämföra med det du kanske själv sitter med och försöker förstå.

 

Nedan följer några få exempel på avtal och mycket kortfattad information vad det är för typ av avtal.

1. Artistavtal – Vanlig benämning på de avtal som sluts mellan skivbolag och artist (skivkontrakt) och gäller ofta medverkan vid inspelning av kommersiella fonogram, musikvideos etc.

2. Musikförlagsavtal – Ett avtal mellan upphovsperson (låtskrivare eller producent) och ett musikförlag

3. Licensavtal – avtal som sluts mellan skivbolag och artist om en viss prestation, här finns likheter med Artistavtalet men artisten eller upphovsmannen äger själv verket.

4. Managementavtal – Ett avtal mellan en artist och en upphovsperson och en manager eller ett managementbolag där managern representerar artisten i musikbranschen mot ersättning i form av en viss procent av artistens intäkter

5. Distributionsavtal – Artisten är ofta sitt eget skivbolag och äger därmed sina inspelningar, ansvarar för kostnader och sköter marknadsföringen. Skivbolaget blir mest en kanal för att distribuera inspelningarna till olika medier. I dagsläget handlar det ofta om digitala plattformar och tjänster

6. 360-avtal – Ett avtal som blir allt vanligare och sluts mellan artisten och bolag som är kombinerade skivbolag, musikförlag, bokningsbolag och mangementbolag

 

Observera att detta inte är någon uttömmande lista utan endast några få avtal som man kan stöta på, jag anser dock att dessa är de vanligaste. Var inte rädda för att ta hjälp eller ställa krav. Det kommer snarare få den andra parten att respektera dig.

 

 

Diana Saelöen
Advokat

 

 

 

Är mitt trafikskadeärende preskriberat?

Jag kommer kort att förklara när preskription inträder när det kommer till ersättning från trafikförsäkringen för trafikskador; s k trafikskadeersättning. Detta är en vanligt förekommande fråga. Här gäller inte preskriptionslagens regler, utan särskilda sådana, vilket framgår av trafikskadelagen. Utan att gå in allt för mycket i detalj på vad som ändrats så kan det vara bra att känna till att preskriptionsreglerna ändrades den 1 januari 2015.

 

När inträffade skadan?

Det är av väsentlig betydelse när skadan inträffade. Om skadan inträffat före den 31 december 2014 måste du som skadelidande kontakta ditt försäkringsbolag senast tre år från det att du fått kännedom om att skadan kan göras gällande mot försäkringsbolaget och senast 10 år från det att skadan gav sig tillkänna. Att en skada har ”gett sig tillkänna” betyder att den har blivit märkbar för den drabbade. Om en skadeanmälan gjorts inom denna tid har du alltid sex månader på dig att agera från de att försäkringsbolaget tagit slutlig ställning i frågan.

  • Kort om den treåriga preskriptionsfristen

Det är först från den dag du fått kännedom om att du kan göra en skadeanmälan som den treåriga preskriptionstiden börjar löpa. Det spelar därmed ingen roll om du gör en skadeanmälan efter 5 år om du kan visa att du precis fått kännedom om att exempelvis ett besvär är kopplat till trafikolyckan. Det är viktigt att tänka på att du inte kan hävda att du inte kände till bestämmelserna, eftersom detta inte utgör någon ursäktande omständighet. När preskription väl har inträtt har din rätt till ersättning förlorats.

  • Kort om den tioåriga preskriptionsfristen

Den tioåriga preskriptionsfristen tar sikte på när en skada gett sig tillkänna. Skadan kan därmed ge sig tillkänna långt efter 10 år. Det finns praxis från HD som säger att preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän en skada uppkommit (jfr NJA 2001 s. 695 II). Det saknar därmed relevans att beräkna preskriptionstiden från den dag skadan inträffade, utan från den dag när skadan gett sig tillkänna.

  • Två olika preskriptionsregler

Det är inte helt enkelt att avgöra om preskription inträtt. Det krävs oftast en utredning kring detta. Det kan exempelvis vara så att det av dina journaler framgår när ett besvär som du sökt för gett sig tillkänna. Då börjar den tioåriga preskriptionsfristen att gälla. Du måste därmed agera om din rätt till trafikskadeersättning inte ska gå förlorad.

För att illustrera detta följer här två exempel:

Anta att person A råkade ut för en trafikolycka den 1 januari 2005. Den 1 januari 2020 blir A sjukskriven på grund av att det har uppkommit sviter efter denna trafikolycka, och drabbas av en inkomstförlust på grund av att sjukersättningen är lägre än. Här ser vi att det rör sig om en tid om 15 år sedan skadan inträffade. Preskription har emellertid inte inträtt, vilket man vid ett första antagande annars hade kunnat anta, utan preskriptionstiden börjar löpa från den dag då skadan gav sig tillkänna, d v s den 1 januari 2020.

Anta istället att det efter journalgenomgång, visar sig att A redan den 1 januari 2009 efter journalgenomgång genomgått en bedömning om sjukersättning till följd av trafikolyckan, men nekades sådan ersättning en kort tid därefter. Även om A inte drabbades av någon faktisk inkomstförlust 2009, så börjar den 10 åriga preskriptionsfristen att löpa från den 1 januari 2009. Skadan gav sig objektivt sett tillkänna redan den dagen. Även om A beviljades sjukersättning först från den 1 januari 2020 har preskription avseende trafikskadeersättning således inträtt.

Om skadan inträffat efter den 31 december 2014 är preskriptionstiden 10 år och då utgår man från skadehändelsen. Det räcker således att du gjort en skadeanmälan inom 10 år. Den treåriga preskriptionstiden har upphört, men däremot kvarstår sex månaders preskriptionstid från det att försäkringsbolaget tagit slutlig ställning i frågan.

Sammanfattning

Det är således inte helt enkelt att bedöma från vilket datum den tioåriga preskriptionsfristen börjar gälla. Det krävs att man går igenom de utredningsmaterial som finns för att göra en sådan bedömning.

Daniel Knezovic

Bitr. jurist

 

Vad gäller för en privat vårdgivare när regionen begär tillgång till patientjournaler?

Jag ska inledningsvis betona att det jag skriver i denna blogg har jag fått klientens medgivande att skriva om. Inga namn nämns men det kan ju antas att någon tycker sig känna igen situationen.

Som specialist i hälso- och sjukvårdsjuridik blir jag gång efter annan involverad i ärende där en region, med hänvisning till vårdavtal, ackrediteringsavtal, lagen om valfrihetssystem (LOV) m.m. begär att få till gång till en privat vårdgivares patientjournaler i omaskerat skick, för att granska om debiteringar skett korrekt.

Till skillnad från 25 § lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi och 26 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, som ger den privata vårdgivaren möjlighet att visa upp patientjournaler för huvudmannen/regionen, så innehåller LOV inte någon uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse.

För de vårdgivare som lyder under LOV uppkommer därmed frågan är om ett sådant utlämnande står i strid med vårdgivarens tystnadsplikt. Jag och en del klienter har hävdat att så är fallet. Regionerna har hävdat motsatsen.

I ett av fallen har en anmälan gjorts till Justitieombudsmannen (JO) och JO har nu uttalat sig i frågan.

I beslutet från JO uttalar chefs-JO bl.a. följande:
Bedömningen av om ett utlämnande av vissa uppgifter innebär ett obehörigt röjande måste i första hand göras av den person som lyder under tystnadsplikt och som ombeds dela med sig av uppgifterna. Det är naturligt att också regioner i sina mellanhavanden med privata vårdgivare behöver ta hänsyn till vårdpersonalens tystnadsplikt, både vid utformningen och vid tillämpningen av avtal med privata vårdgivare. Om uppgiftsskyldighet i lag eller förordning saknas är försiktighet påkallad när det gäller att begära att få ta del av uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler kan det inte anses acceptabelt att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Uttalandet från JO är mycket tydligt. Det är tystnadsplikten gentemot patienterna som väger tyngst, även om Regionen skulle ha intresse av att granska journalerna i omaskerat skick. En hel del patienter som väljer att gå till privata vårdgivare gör det för att inte riskera att deras journaler läses av regionens personal. T ex kan det röra sig om patienter som själv arbetar inom regionen.

JO är också tydlig med att det är viktigt att regionerna, i utformningen och tillämpningen av sina vårdavtal, tar hänsyn till den privata vårdgivarens tystnadsplikt.

I sitt svar till JO har regionen hänvisat till förarbetsuttalanden som säger att vid tolkning av obehörighetsrekvisitet hos en privat vårdgivare kan viss ledning hämtas i bestämmelserna i OSL, vilket innebär en möjlighet för den privata vårdgivaren att lämna ut uppgifter i vissa fall även om uppgiftsskyldighet inte följer av lag eller förordning. Som exempel nämner regionen bestämmelsen i OSL om s.k. nödvändigt utlämnande. Således vidhåller regionen att, trots att förarbetena säger att ett utlämnande från myndighet till enskild och ska tillämpas restriktivt, uttalandet skulle kunna tillämpas även när det gäller privata vårdgivare. Regionen har också anfört att för det fall att JO inte tolkar förarbetsuttalandena på det av regionen angivna sättet, måste stor vikt läggas vid att Region Skånes medarbetare och konsulter som deltar i den uppföljande verksamheten lyder under lagstadgad tystnadsplikt för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden som de fått kännedom om vid uppföljning och granskning av en privat vårdgivare.

JO resonerar kring om undantaget i OSL 10 kap. 2 § kan tillämpas i dessa fall. Visserligen, säger JO, kan bestämmelserna i OSL ge ledning även i fråga om den tystnadsplikt som gäller för personal inom den enskilda hälso- och sjukvården. Dock påpekar JO att förarbetena säger att undantaget i OSL ska tillämpas restriktivt och bara när utlämnande är en nödvändig förutsättning för att verksamheten ska kunna fullgöras. JO:s uppfattning är att regeln inte bör tillämpas på ett sätt som innebär att en vårdgivare kan begränsa sin lagstadgade tystnadsplikt genom avtal. Av den anledningen anser JO att en förpliktelse att tillhandahålla uppgifter som grundas på ett affärsmässigt kontrakt inte skulle kunna likställas med den typ av myndighetsåligganden som åsyftas i 10 kap. 2 § OSL.

Således kan tystnadsplikten inte avtalas bort, oavsett hur ett sådant avtal formuleras.

JO menar att inte heller det förhållandet, att de av regionens medarbetare som skulle få ta del av uppgifterna har en lagstadgad tystnadsplikt, per automatik att ett utlämnande från en privat vårdgivares sida skulle vara förenligt med 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (tystnadsplikten för privata vårdgivare).

I JO:s beslut får den aktuella regionen kritik för att inte ha tagit hänsyn till den privata vårdgivarens  tystnadsplikt i samband med att regionen begärde tillgång till patientjournalerna i omaskerat skick. JO menar att, såvitt utredningen visar, regionen inte gjorde några överväganden om hur regionens tillgång till patientjournalerna skulle förhålla sig till den privata vårdgivarens tystnadsplikt, vare sig före sin begäran eller efter det att vårdgivaren hade påtalat att vara förhindrad att lämna ut omaskerade journaler. Enligt chefs-JO borde regionen ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO säger i sin kritik att inte ens när vårdgivaren ansåg sig vara förhindrad att lämna ut journalerna på grund av sin tystnadsplikt föreföll regionen ha gjort någon bedömning av huruvida det skulle utgöra ett obehörigt röjande att ge regionen tillgång till uppgifterna. Tvärtom hänvisade regionen i stället enbart till vårdgivarens avtalsrättsliga förpliktelse att tillhandahålla uppgifterna. Att regionen i det skedet vidhöll sin begäran att få ta del av journalerna, utan att beröra problematiken kring tystnadsplikten var, enligt JO:s uppfattning, inte acceptabelt.

Regionen borde istället ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO menar att, även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler, det inte kan anses godtagbart att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Sedan tidigare hade såväl IVO (Inspektionen för vård och tillsyn) och Psykologförbundet givit vårdgivaren samma besked, nämligen att journalerna inte kunde lämnas ut omaskerade eftersom detta skulle bryta mot tystnadsplikten.

Genom JO:s, och även IVO:s och Psykologförbundets, uttalanden får det nu anses klarlagt att – oavsett om det finns ett avtal och oavsett hur avtalet är formulerat, kan inte en region tvinga en privat vårdgivare att bryta mot sin tystnadsplikt. För att ett utlämnande av patientjournaler i omaskerat skick ska kunna ske måste det finnas en tydlig lagbestämmelse om detta, alternativ att samtycke inhämtas från patienterna.

Ibland händer det faktiskt att David vinner över Draken Goliat[1] och det känns väldigt skönt när så sker och att vara en del i det.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Advokat Ewa Wressmark

 

[1] Boken David och Goliat; konsten att slåss mot jättar, handlar om sannolikheten för osannolika händelser som inträffar i situationer där ett utfall är kraftigt gynnat över den andra. Boken innehåller många olika berättelser om dessa “underdogs” som slår oddsen, den mest kända är berättelsen om David och Goliat.

Finns det en risk för att de individer som gjort en ny ansökan om internationellt skydd, efter ett preskriberat avslagsbeslut, inte kommer att omfattas av reglerna i 5 kap 15a § utlänningslagen?

I december 2008 infördes en möjlighet att ansöka om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete för dem som fått anslag på sin ansökan om asyl i Sverige. Denna möjlighet gavs då man ansåg att asylsökanden som har arbetat under sin asylprocess anses ha påbörjat en etablering på den svenska arbetsmarknaden och därför ska ha möjlighet till en sådan fortsatt etablering.  Med hjälp av möjligheten av ett s k spårbyte förslogs därför ett undantag från huvudregeln att uppehåll- och arbetstillstånd skulle vara ordnat före inresan i Sverige.

Genom införandet av 5 kap 15a § utlänningslagen ges asylsökanden, som har ett laga kraftvunnet beslut, en möjlighet att erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete. För att kunna få beviljat ett sådant tillstånd ska man har arbetat i minst fyra månader. Anställningen ska uppfylla kraven i 6 kap 2 § första stycket utlänningslagen och avse en tidsperiod om minst ett år från ansökningstillfället.

En ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt ovan ska ha kommit in till Migrationsverket senast två veckor efter det att beslutet att avslå ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande har vunnit laga kraft.

Den 29 april 2020 kom Migrationsöverdomstolen med ett nytt avgörande MIG 2020:8 som behandlade frågan om man efter att ha beviljats en ny prövning enligt 12 kap 19 § utlänningslagen kan man då beviljas ett uppehållstillstånd enligt 5 kap 15 a § utlänningslagen.

Omständigheterna i målet var följande;

Xx ansökte om asyl i augusti 2015. Migrationsverket avslog hans asylansökan och beslutade om utvisning. Hans utvisningsbeslut vann laga kraft den 7 april 2017.

Kort därefter anmälde xx att det uppkommit ett verksamhetshinder och att det förelåg hinder föra att utvisa honom och framförde nya omständigheter om sitt skyddsbehov. Med stöd av 12 kap 19 § utlänningslagen beviljade Migrationsverket honom en ny prövning. Under handläggningstiden beviljades han ett undantag från skyldigheten att ha ett arbetstillstånd.  Vilket innebar att han kunde arbeta under tiden hans ansökan handlades.  Hösten 2018, närmare bestämt i november, avslog Migrationsverket hans ansökan om uppehållstillstånd och statusförklaring.

Xx överklagade beslutet men återkallade sitt överklagande i Migrationsdomstolen. Den 27 augusti 2019 avskrevs målet i Migrationsdomstolen. Den 9 september 2019 ingav xx en ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 5 kap 15 a§ utlänningslagen, han gjorde ett sk spårbyte.   Migrationsverket avslog ansökan då de ansåg att ansökan inkommit mer än två veckor efter hans avslaget på hans asylansökan vunnit laga kraft.

Migrationsdomstolen instämde i Migrationsverkets bedömning och angav som skäl att xx borde ha lämnat in sin ansökan om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 a § utlänningslagen inom två veckor från när avgörandet i fråga om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande, dvs. beslutet i grundärendet om uppehållstillstånd m.m., vann laga kraft. Avgörandet vann laga kraft den 7 april 2017.

I sina domskäl anförde Migrationsdomstolen bland annat tre mycket intressanta punkter

Det första var att ”tidsramen för att lämna in en ansökan om uppehållstillstånd för arbete med stöd av bestämmelsen 5 kap 15 a § utlänningslagen har fastställts med ledning av när ett avlägsnandebeslut efter en prövad asylansökan ska verkställas. Att tidsfristen knutits till ett gällande avlägsnandebeslut är även i linje med att asylprocessen ska ha en tydlig början och ett tydligt slut. Förarbetena ger alltså uttryck för att bestämmelsen är avsedd att omfatta den personkrets som påbörjar sin etablering på arbetsmarknaden under asylprocessen”.

Den andra var att ”vid en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd prövar Migrationsverket om det aktualiserats skyddsskäl på verkställighetsstadiet av ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut. När Migrationsverket, som i AS:s fall, avslog ansökan stod beslutet om utvisning kvar och något nytt beslut om utvisning behövde inte heller fattas”.

Den tredje var att ”Migrationsöverdomstolen ansåg att AS:s anmälan om verkställighetshinder inte var en sådan ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande som avses i 5 kap. 15 a § första stycket utlänningslagen”.

Innebär Migrationsöverdomstolens dom att en asylsökande endast kan erhålla ett spårbyte i anslutning till sin initiala ansökan om asyl? Jag skulle vilja säga att så inte är fallet.

I situationen när någon ansöker om internationellt skydd en andra gång efter att första ansökan om internationellt skydd preskriberats borde de omfattas av 5 kap. 15a § utlänningslagen.  Ett att avslagsbeslut om internationellt skydd i Sverige preskriberas efter fyra år. Därefter har man rätt att få en ny ansökan om internationellt skydd prövad. Det finns sålunda inget beslut om utvisning kvar och ett nytt beslut behöver därför fattas. Visserligen kan man argumentera för att lagstiftarens intention vara att möjligheten till arbetstillstånd endast avsåg en förstagångsansökan.  Men det finns inget i Migrationsöverdomstolens domskäl som klart ger uttryck för den sådan tolkning. Migrationsöverdomstolen anför i sina dom skäl att tidsfristen (för när en ansökan ska ha ingivits) knutits till ett gällande avlägsnandebeslut. I xxs fall fanns ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut med anledning av hans initiala ansöka om asyl avslagits.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Canela Skyfacos
Advokat