Blogg

Vilka regler är det egentligen som gäller – kan mina mänskliga rättigheter inskränkas?

Tar vi ansvar för att minska spridningen av Covid 19?

Vi lever alla i oroliga och exceptionella tider, med denna Covid-19 pandemi, som drabbat i stort sett hela världen. Detta har medfört att vi i Sverige har fått många rekommendationer att följa för att hjälpa till att hindra smittspridningen.

Man kan ju då inte låta bli att förundras över hur en del människor agerar trots alla varningar och direktiv. För några veckor sedan kunde vi läsa om några tråkiga exempel på ageranden i dagspressen

Bl.a. kunde man läsa om Storforsdemokraten Urban Persson som åkte till Stockholm för att få Corona som en kul grej. Till sin besvikelse smittades han inte, trots att han slickade på rulltrappsräcket (enligt artikeln i Aftonbladet) Ni kan läsa mer om detta här (svt.se) och här (Aftonbladet).

Samma vecka kunde vi läsa att Helsingborgsungdomarna som ska ta studenten i år via sociala medier uppmanas att delta i den fetaste studentfesten.

”Ingen fucking student ska bli inställd i Helsingborg, låt oss fucka denna staden. Vi ska göra kaos och ha den fetaste studenten Helsingborg har sett!! (…) Helsingborg fucka för oss så låt oss fucka dem!! Vi alla som går i trean förtjänar den fetaste studenten och vi ska ta tag i det själva” står det i meddelandet som man uppmanar varandra att sprida vidare. läs artikeln här

Fler artiklar har på samma tema har fortsatt att publiceras efter dessa, men jag tar inte upp fler här, det räcker med att konstatera att alla verkligen inte tar sitt ansvar för att minska spridningen av Covid 19.

Vilka regler gäller för att få inskränka mänskliga rättigheter?

Man måste ställa sig frågan vilka regler är det egentligen som gäller – kan mänskliga rättigheter som att resa till Stockholm eller hålla tidernas studentfest verkligen inskränkas?

För att få en överskådlig bild av rättsläget har Amnesty International
förklarat detta väldigt tydligt på sin hemsida.

Det är viktigt att komma ihåg att internationella lagar och bestämmelser om mänskliga rättigheter fortfarande gäller.

Grundprincipen är att alla åtgärder som tas med anledning av smittan ska vara förenliga med internationell människorätt och folkrättsliga principer. Särskilt ska marginaliserade gruppers behov beaktas och människor som löper störst risk skyddas.

Jag kan här flika in att Sveriges ståndpunkt trots allt verkar vara rätt väg att gå, även om vi inte har slutresultatet klart på länge än. Men man har inte gått in och agerat diktatur utan har verkligen övervägt varje inskränkning i relation till de mänskliga rättigheterna. Det är kanske inte självklart för alla hur oerhört sammanvävda varje beslut måste vara med de mänskliga rättigheterna. Men det är så att DINA och MINA rättigheter faktiskt kan och ibland ska/bör inskränkas.

En viktig fråga är också, att vid en pandemi, är tillgången till information av yttersta vikt och Amnesty radar upp ett antal länder som brutit mot denna princip då de försökt tysta såväl, läkare, som forskare och medier. Även tillgången till internet har begränsats i vissa länder.

Jag vill här också, som en parentes, poängtera att vi i Sverige, till skillnad från i princip alla andra länder förutom Finland, inte har ministerstyre vilket innebär att beslut som rör myndigheter måste fattas av regeringen och ofta med riksdagen som stöd, som kollektiv. Därmed kan vi inte helt jämföra oss med t.ex. Danmark och Norges hantering av Coronakrisen.

,,,, RÄTTEN TILL HÄLSA

Rätten till hälsa regleras i olika internationella konventioner och den viktigaste är FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Samtidigt som man måste tänka på att många av de vanligaste åtgärderna för att förhindra smittspridning också berör andra rättigheter som rörelsefriheten och mötesfriheten vilka regleras i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

På sin hemsida skriver Amnesty International följande om rätten till inskränkningar

Förebyggande åtgärder är åtgärder som stater vidtar för att begränsa spridningen av smittan. Även om det kan vara tillåtet att begränsa till exempel rörelsefriheten och mötesfriheten när det finns fara för folkhälsan, måste begränsningarna vara lagligt reglerade, nödvändiga för att uppnå specifika legitima syften, samt stå i överensstämmelse med andra medborgerliga och politiska rättigheter. Det betyder till exempel att begränsningarna inte får vara diskriminerande, att de måste vara proportionerliga och att stater inte får införa mer restriktiva åtgärder än vad som krävs för att uppnå syftet (enligt de så kallade Syrakusa-principerna).

Åtgärder som stater nu inför för smittbegränsning och där dessa principer måste beaktas är till exempel:

  • Karantän
  • Reseförbud och resebegränsningar
  • Begränsning av information, transparens, censur
  • Tillgång till preventiv vård, utrustning, stöd
  • Undantagstillstånd

Vidare beskrivs att drabbade har rätt att få tillgång till och få den vård som de behöver. Det innebär att det måste finnas tillgång till vårdplatser, personal och utrustning. Vår regering har aldrig sagt att många inte kommer att drabbas, den makten finns inte över detta lilla virus som sprids så lätt och ännu lättare när obetänksamma, okunniga eller helt enkelt arrogant nonchalanta människor som denna Urban Persson går fritt i samhället. Ungdomarna kan jag i viss mån förstå och hoppas att de har visa föräldrar som kan förklara situationen för dem. Det är ingen som ”fuckar” med dem, istället är de ”offer” för inskränkta mänskliga rättigheter för att helt enkelt skyddas från att stå utan vård när och om de behöver den. Genom att se till att kurvan planas ut så mycket som möjligt uppfyller man den mänskliga rättigheten att i görligaste mån tillse att tillgång till vård finns.

Hela det offentliga utlåtandet om att inskränka mänskliga rättigheter kan ni läsa på engelska här

Svaret på frågan i titeln till detta inlägg är således att vissa mänskliga rättigheter kan och bör inskränkas och regeringens och folkhälsomyndighetens rekommendationer är sådana att de helt enkelt ska följas! Alltså kan Urban Perssons resa till Stockholm och ungdomarnas studentfirande på helt laglig väg inskränkas. Det är i sammanhanget också värt att poängtera att dessa mänskliga rättigheter inte enbart styrs av internationella konventioner, de följer även av den svenska grundlagen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

Vad innebär de advokatetiska reglerna för dig som klient?

I Sverige är advokatbyråerna i sina verksamheter skyldiga att följa de advokatetiska reglerna, detta innefattar samtliga personer som är anställda på advokatbyrån oavsett om de är advokater eller inte. De advokater som driver advokatbyråerna är ansvariga för att övrig personal som biträdande jurister och administrativ personal följer reglerna. Om detta missköts så kan en advokat i värsta fall uteslutas ur advokatsamfundet.

Kort går reglerna om advokatetik ut på hur en advokatbyrå ska drivas, skötas, och hur advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå ska förhålla sig gentemot klient, motpart/motpartsombud. Reglerna kallas för ”vägledande regler om god advokatsed” och antogs den 29 augusti 2008 och trädde i kraft den 1 januari 2009.

Viktiga principer inom de etiska reglerna som också är grundläggande är att en advokat är oberoende och lojal mot klienten samt att det föreligger tystnadsplikt och en frånvaro av intressekonflikter. De reglerar också när och under vilka förutsättningar en advokat får avbryta ett uppdrag.

 

Regleringar

Reglerna om god advokatsed är även lagreglerade i rättegångsbalkens åttonde kapitel och såväl dessa som de vägledande reglerna om god advokatsed, vilket advokatsamfundet arbetat fram och antagit, är en viktig del av ett demokratiskt samhälle som ska syfta till att upprätthålla en fri och självständig advokatkår.

Hur påverkas du som klient?

Frågan är då vilken innebörd de advokatetiska reglerna har för en klient? Jag skulle vilja säga att det är någon form av garanti och säkerhet för att en advokat verkligen följer de etiska reglerna och därmed inte kan behandla en klient hur som helst. Det innebär dock att även klienten bör följa advokatens eller den biträdande juristens råd för att arbetet ska bli så positivt och effektivt som möjligt för klienten.

Jag skulle även vilja säga att detta kan ha betydelse för dig som klient när du söker efter ett juridiskt ombud. Arbetar denna på advokatbyrå så medföljer denna garanti och säkerhet vilket inte alls är självklart om du vänder dig till en juridisk byrå som alltså inte är en advokatbyrå.

Är du intresserad av att veta mer kring de etiska vägledande reglerna om god advokatsed och vad dessa innebär för dig som klient. Kontakta oss gärna på info@limhamnsjuristen.se eller läs vidare på advokatsamfundets hemsida på www.advokatsamfundet.se.

Bekime Besatari
Bitr. jurist

 

Vad händer med tidigare gåvor när jag dör?

Förskott på arv och det förstärkta laglottsskyddet.

Att dödsfall leder till arvstvister är tyvärr vanligt både i Sverige och utomlands. Svensk arvsrätt är uppbyggd på så sätt att barnen till den avlidne, bröstarvingarna, delar lika på kvarlåtenskapen genom så kallade arvslotter. Detta innebär att två barn får hälften vardera och tre barn en tredjedel vardera om inte annat har förordnats genom testamente. Om en bröstarvinge redan skulle vara avliden träder dennes barn in i dess ställe och delar lika på dennes arvslott.

Laglotten i sin tur är hälften av arvslotten, två barn har därför rätt till en fjärdedel vardera i laglott. Just laglotten är skyddad även om det i testamentet är förordnat om att kvarlåtenskapen ska gå till någon annan. Under vissa förutsättningar är laglotten dessutom skyddad i förhållande till gåvor som givits under livstiden och det här är grunden till många av de arvstvister som uppstår. Jag tänkte därför genom det här inlägget försöka ge en överblick i vad regleringen kring gåvor under livstiden innebär i förhållande till dödsboet och dödsbodelägarna.

Den avlidne kan genom att ge bort delar av sin egendom under livstiden minska värdet av kvarlåtenskapen. Gåvan eller gåvorna minskar då bröstarvingarnas arvslotter, i vissa fall på så sätt att en eller flera av bröstarvingarna får betydligt mindre del av kvarlåtenskapen än övriga. Det finns flera skyddsbestämmelser i Ärvdabalken (SFS 1958:637, nedan förkortad ÄB) på grund av snedfördelningen som kan uppstå och avsaknaden av ett arv som bröstarvingen kan ha förväntat sig.

I första hand finns skyddet gällande förskott på arv som regleras i 6 kap. ÄB. Presumtionen enligt 6 kap. 1 § ÄB är att de gåvor som den avlidne givit till sina bröstarvingar under livstiden anses vara förskott på arv. Gåvan i fråga ska därför enligt huvudregeln avräknas bröstarvingens andel till det värde som gåvan hade vid mottagandet. Den här bestämmelsen innebär alltså att hela värdet återgår och att andelarna beräknas som om gåvan fortfarande ägdes av den avlidne, men med undantag för den värdeuppgång som kan ha skett sedan mottagandet.

När det gäller gåvor som givits till annan än bröstarvinge är presumtionen den motsatta, dessa räknas som huvudregel inte som förskott på arv. Givaren kan dock förordna om att gåvan är ett förskott, exempelvis genom ett gåvobrev, och på det här sättet bryts presumtionen. På samma sätt kan givaren förordna om att gåvan inte ska vara förskott på arv när gåvan ges till en bröstarvinge, vilket innebär att 6 kap. ÄB inte blir tillämpligt.

Den här situationen leder till nästa skyddsbestämmelse, nämligen det förstärka laglottskyddet som regleras i 7 kap. 4 § ÄB. Till den del som gåvan har inkräktat på bröstarvinges laglott ska den fortfarande återgå, även om det inte har rört sig om ett förskott på arv och även om den givits till annan än bröstarvinge.

Det finns dock vissa begränsningar också gällande det förstärkta laglottsskyddet, alla gåvor återgår inte per automatik till dödsboet. Det krävs enligt bestämmelsen att det kan visas att gåvan är att likställa med testamente, antingen genom omständigheterna i övrigt eller genom villkoren för gåvan. Det förstärka laglottsskyddet är till för de gåvor som givits för dödsfalls skull, vilket många gånger kan vara svårt att visa i efterhand.

Skillnaderna mellan bestämmelserna om förskott på arv och det förstärkta laglottsskyddet är flera och skyddsreglerna kan i många fall komplettera varandra.

Förskott på arv innebär att gåvans värde i sin helhet ska återgå till dödsboet medan det förstärkta laglottsskyddet bara tar sikte på den del som inkräktar på värdet av laglotterna. Vidare kan bestämmelserna om förskott på arv tillämpas även i de fall där gåvan inte egentligen har givits för dödsfalls skull medan det förstärkta laglottsskyddet bara kan tillämpas när gåvan är att jämställa med testamente. Ännu en skillnad finns i beräkningen av värdet på gåvan, gåva som ges som förskott på arv avräknas till värdet vid mottagandet medan värdet beräknas vid dödsfallet gällande det förstärkta laglottsskyddet.

I första hand är det ofta bestämmelserna i 6 kap. ÄB som används vid gåvor till bröstarvingar, men när dessa bestämmelser inte är tillämpliga kan fortfarande det förstärka laglottsskyddet vara en möjlighet för de efterlevande bröstarvingarna. Det är svårt för efterlevande att pussla ihop och veta vad den avlidne verkligen hade velat, särskilt när de kan ha uppfattat viljan på olika sätt. Att förordna om kvarlåtenskapen medan man lever genom handlingar såsom gåvobrev och testamente kan därför förenkla oerhört för de efterlevande och förhoppningsvis medföra att någon tvist aldrig uppstår.

Slutligen vill jag kort nämna att flera av grunderna jag tar upp i det här inlägget måste prövas av tingsrätt och då måste talan väckas inom viss tid, vilket är viktigt för efterlevande att känna till i de fall då en tvist ändå uppstår.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Aila Löfberg Nilsson
Bitr.jurist

Fel i varan? Vilken lag blir tillämplig och har köparen reklamerat i rätt tid?

Viktigt att tänka på angående hästjuridik del 1

Hur många blivande eller nuvarande hästägare har inte någon gång hört talas om, eller kanske till och med själva upplevt, drömköpet som äntligen blev av men som därefter förvandlades till en mardröm. Drömhästen, som enligt säljaren var felfri vid leveransen och enligt köparen lovordades av säljaren. Hästen som vid provridningen gick som en klocka och som trots veterinärbesiktning, med inga eller mycket få och oväsentliga anmärkningar, helt plötslig efter köpet och väl hemma på stallplanen förvandlades till ett ”bockande inferno”.

Från glada förväntningar på allt från långa ridturer i skogen med skogsmullen till, näst intill sanningen redan erövrade, vinster och placeringarna med den fina tävlingshästen, står köparen nu efter köpet kvar i den forna drömmens ruiner med en, för köparens ändamål, till synes helt oridbar häst.

Besvikelsens stund är inne och med den följer inte sällan upprörda känslor och letandet efter roten till det onda; felsökningens och kanske även tvistens tid. Och det är ofta även först nu, när något gått fel, som eftertankens kranka blekhet kan komma att visa sitt glåmiga ansikte. Inte bara för köparen utan även för säljaren. Upprörda känslor, olika åsikter, beskyllningar, dyra veterinärbesök och kanske slutligen en tvist, med i värsta fall höga rättegångskostnader, till följd. Vårt råd? Hängslen och livrem. Är du oerfaren så anlita någon som kan ge dig råd omkring vad du ska tänka på när du köper eller säljer en häst. Många gånger går allting bra men det kan bli mycket dyrt att vara efterklok.

Tillämpliga lagar inom hästjuridik

Hästjuridiken utgör en del av den så kallade civilrätten och klassificeras som handel med lös sak. Tillämpligt regelverk vid hästköp är, huvudsakligen, köplagen (lag 1990:931) eller konsumentköplagen (lag 1990:932).

Innan man kan ta ställning till rättsfrågan om köparen har skäl att åberopa att hästen hade ett fel i lagens mening, redan vid överlämnandet/avlämnandet, måste två frågor först både ställas och besvaras. Den första frågan, som i vissa fall rent praktiskt kan vara nog så komplicerad att besvara, är vilken lag som faktiskt kommer att bli tillämplig i den enskilda situationen.  Enkelt uttryckt är det så att konsumentköplagen, som ger (köparen) ett ökat skydd i förhållande till köplagen, tillämpas i de fall köparen utför köpet i egenskap av privatperson och säljaren säljer hästen som ett led i sin näringsverksamhet. I alla andra fall är det köplagen som reglerar förhållandet mellan parterna. Det kan därför vara av helt avgörande vikt, för köparens respektive säljarens möjligheter att få rätt, i vilken egenskap de köper eller säljer en häst. Den andra frågan som ska ställas är om reklamation har skett i rätt tid. Har reklamation inte skett rättidig har köparen (som huvudregel, se nedan) förlorat sin rätt att åberopa att ett fel föreligger.

Det är alltså först vid själva den rättsliga felbedömningen som det blir viktigt att få svar på frågor som: Vad hade köparen rätt att förvänta sig av hästen? Vad sa köparen att hästen skulle användas till? Vad kunde köparen förvänta sig att hästen hade för utbildningsgrad utifrån säljarens information? Vad utlovade säljaren? Vad står i kontraktet? Vad har priset för betydelse i förhållande till vad som köpts? Visste säljaren att hästen hade en gammal skada på gaffelbandet eller att den hade haft kolik med buköppning till följd? Visste säljaren att hästen alltid försökte bocka av sin ryttare vid möte med en annan häst eller att den alltid reste sig när det kom en traktor på vägen eller var det första gången den gjorde så?  Dessa frågor ska alltid föregås av svaret på de två andra frågorna; nämligen i vilken egenskap ingick parterna affären och har reklamationen skett i rätt tid?

Reklamationen

Reklamation ska enligt köplagen ske ”inom skälig tid” efter det att felet upptäcktes eller borde ha upptäckts och senast inom två år efter det att köparen tagit emot varan. Vad som ska anses som skälig tid i köplagens mening får bedömas från fall till fall men generellt kan sägas att skälig tid är en relativt kort tid (omkring två veckor) och påverkas av om köparen har köpt varan som ett led i sin näringsutövning eller är privatperson.

Reklamationsreglerna enligt konsumentköplagen är fördelaktigare för köparen. Även här ska reklamation äga rum inom ”skälig tid”. Men i lagen preciseras att reklamation som sker inom två månader efter det att felet upptäcktes alltid ska anses vara skälig tid varför det kan konstateras att skälig tid har olika innebörd utifrån vilken av lagarna som blir tillämpliga. I konsumentköplagen gäller dessutom en yttersta gräns för reklamationen på tre år, vilket ju är ett år längre än vad köplagen medger.

En reklamation kan vara både muntlig eller skriftlig men vårt råd är att alltid tillse att man har bevis för att man reklamerat och att det skett rättidigt. Det lättaste är därför att man skriver eller mailar säljaren för att på så sätt få ett mottagningsbevis. Viktigt är att man i reklamationen anger vilket fel man vill göra gällande men det är samtidigt fullt tillräckligt att man gör det på så sätt att man berättar om sina iakttagelser rörande hur felet yttrar sig. Samtidigt måste varje fel som man vill åberopa uppges inom reklamationsfristen annars förloras möjligheten att göra felet gällande.

Inga huvudregler utan undantag

Det finns ett särskilt tillfälle som gör att köparen får åberopa ett fel även om reklamationsfristen har överskridits och det är om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Hur lång tid denna rätt föreligger framgår inte av lagen men sannolikt föreligger talerätt under hela den sedvanliga tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen (prop. 1988/89:76 s 125). Möjligen kan denna tid dock begränsas om köparen väntar för länge från det att upptäckten om felet gjordes.

Nästa gång- Hästjuridik del 2

Nästa gång vi bloggar om hästjuridik kommer vi att gå igenom vad som kan betraktas som fel vid köp och försäljning av häst, i köplagens mening, härunder köparens undersökningsplikt och säljarens informationsplikt.
Hängslen och livrem…!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist

 

 

 

 

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Vad menar Försäkringskassan med SGI?

Ta del av de nya reglerna för SGI-skydd

Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) används av Försäkringskassan för att beräkna storleken på bland annat sjukpenning. SGI baserar Försäkringskassan utifrån en årlig arbetsinkomst som den sökande (hädanefter ”du”) haft genom förvärvsarbete. Har du inte haft någon inkomst har du heller inte någon SGI. SGI:n ligger till grund hur mycket pengar du kan få av Försäkringskassan om du exempelvis blir sjukskriven. Det förutsätts att din inkomst antas vara under en sammanhängande period om minst 6 månader i följd för att kvalificeras för sjukpenning. Den fortsatta framställningen av detta inlägg berör enbart sjukpenningsfrågan.

Hur skyddar du din SGI?

SGI-skydd innebär att den som avbryter sitt förvärvsarbete i vissa fall kan få behålla den SGI du hade före avbrottet. För att behålla din tidigare fastställda SGI krävs att det har varit en obruten kedja av SGI-skydd. För att du ska omfattas av SGI-skydd krävs att vissa villkor är uppfyllda. Det finns ett antal situationer när ens SGI är skyddad, bland annat under tiden en person är aktivt arbetssökande via Arbetsförmedlingen eller har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Det SGI-skydd du har slutar att gälla den dag du upphör att få sjukpenning från Försäkringskassan och inte exempelvis återgått till förvärvsarbete. Är du arbetslös (på hel- eller deltid) när din sjukpenning upphör hos Försäkringskassan måste du omedelbart anmäla dig som arbetssökande och aktivt söka arbete. Missar du detta med enbart 1 dag (första vardagen efter du tagit del av Försäkringskassans beslut) kan det få stora konsekvenser för din framtida ekonomi. För att din SGI ska kunna fastställas krävs som sagt att din årliga inkomst kommer från arbete som kan antas vara under en period om minst 6 månader i följd eller vara årligen återkommande. Fastställs din SGI till 0 kronor måste du förvärvsarbeta under ovan period för att få tillgodogöra dig en ny SGI-period. Det spelar ingen roll hur sjuk du är längre. Har din SGI upphört, upphör rätten till sjukpenning, även om Försäkringskassan bedömer att du har rätt till sjukpenning, utgår ingen ersättning till dig. Detta har tyvärr varit ett vanligt förekommande problem för flertalet personer som inte anmält sig som arbetssökande första dagen efter att exempelvis ha nekats sjukpenning på fortsättningsnivå och inte haft något arbete att återgå till. Uppkommer komplikationer med exempelvis en ny sjukdom en kort tid därefter, och som hade gett rätt till sjukpenning, upphör möjligheten till ersättning via Försäkringskassan. Är du helt arbetsoförmögen, måste du tillgodogöra dig en ny SGI. Konsekvenserna kan bli förödande om du exempelvis är helt arbetsoförmögen och inte längre får tillgodoräkna dig din tidigare SGI.

 

Hjälper alltid läkarens sjukskrivning?

Även om läkaren anser att du inte kan arbeta är det Försäkringskassan som gör den slutliga bedömningen. Detta innebär att en sjukskrivning per automatik inte innebär att din SGI är skyddad. Från den dagen Försäkringskassan bedömer att du inte ska beviljas sjukpenning måste du skydda din SGI, även om både du och din läkare anser att du är för sjuk för att arbeta och har ett arbete att återgå till. I en sådan situation måste du anmäla dig till Arbetsförmedlingen, trots att du exempelvis har en heltidstjänst, vilket kan ses som ett moment 22.

Nya regler

Från och med den 1 november 2018 finns ett rådrum på 25 arbetsdagar för att anmäla sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen (förordningen 2000:1418). En nödvändig lagändring som efterfrågats långt tidigare. Detta innebär att din SGI inte riskerar att sättas ned till 0 kronor (första vardagen efter du tagit del av Försäkringskassans beslut).

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB åtar oss även uppdrag som är kopplade till sjukpenning. Har du hamnat i en situation där din sjukpenning dragits in och behöver juridisk rådgivning är du välkommen att kontakta oss.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg går det bra att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Daniel Knezovic
Bitr. jurist

PA (parental alienation) eller Föräldraalienation – hur påverkar det barnet?

PA (parental alienation) eller Föräldraalienation – hur påverkar det barnet?

Detta fenomen, som är mycket vanligt förekommande, har varit väldigt tabubelagt inom svensk rätt fram till nu. Det finns många kritiker i Sverige mot att införa begreppet i svensk domstol. Internationellt har det emellertid varit känt sedan många år tillbaka och det har inte varit något kontroversiellt. Därför finns det mycket kunskap om detta internationellt, både vad gäller att ”diagnostisera” och att hantera PA, som ibland också benämns PAS (parental alienation syndrome).

Advokaten Christina Bergenstein och journalisten och författaren Anna Lytsy har helt nyligen kommit ut med en bok med titeln: Barn som tvingas välja bort en förälder: Föräldraalienation i Sverige.
Vad är då föräldraalienation? Författarna till boken beskriver det så här: Föräldraalienation innebär att ett barn blir påverkat av sin ena förälder till att ta avstånd från eller välja bort den andra, som det har en nära relation till och utan att det föreligger någon saklig grund för ett sådant avståndstagande.”

När man talar om föräldraalienation internationellt är expertisen är enig om att föräldraalienation är en sorts psykisk barnmisshandel och att barn som utsätts för detta löper avsevärda risker att skadas på både kort och lång sikt. En förälder som utsätter sitt barn för sådan påverkan får därför anses vara olämplig som vårdnadshavare. Barn som utsätts för detta riskerar att utveckla psykopatiska drag, det finns risk för självmord och andra allvarliga – inte minst känslomässiga – skador. Det är således en ytterst allvarlig situation som dessa barn hamnar i. Att tvingas välja bort en förälder.

I Sverige har det som sagt varit tabu att tala om föräldraalienation. Nu har det emellertid kommit en del domar som pekar på att det är på väg en förändring i det här avseendet. Ett par av dem har överklagats till Högsta domstolen och väntar på beslut om det ska beviljas prövningstillstånd. Det behövs verkligen ett prejudikat på området. Om det kommer ett sådant kommer alla aktörer att få ett redskap för att tillåtas och våga lägga den här problematiken på bordet.

En förändring blir det också i och med att boken har kommit ut och att författarna har vågat ta tag i och lyfta frågan. Enligt dem är tiden nu inne att tala om detta. Vi får verkligen hoppas det och att både socialtjänst och domstolar tar detta på allvar och utbildar socialsekreterare, familjerättssekreterare och domare, så att man kan se i vilka fall det förekommer föräldraalienation. Det finns nämligen redskap (internationellt framtagna) för att kunna identifiera en föräldraalienation.

Christina Bergensteins och Anna Lytsys bok består av fyra delar:
· En faktadel utifrån den i dag relativt omfattande internationella kunskap som finns om föräldraalienation.
· En genomgång av de rättsregler som är tillämpliga i Sverige.
· Intervjuer med svenska forskare och professionella från olika yrkesarenor, med erfarenhet av föräldraalienation.
· Fallbeskrivningar från Sverige i form av intervjuer med utmanövrerade föräldrar.

För den som är intresserad av frågan, oavsett om man jobbar professionellt med detta eller av annan anledning ska absolut läsa boken.

Som advokat med över 10 års erfarenhet av vårdnadstvister känner jag igen mycket av det som författarna har kommit fram till. Många föräldrar använder barnen som ett vapen mot en ex-partner. Skälen kan vara många och ibland dunkla, kanske även för den som använder sig av detta vapen. Säkert tror många att de handlar med barnets bästa för ögonen, men man glömmer då att barnets bästa kanske inte överensstämmer med förälderns bästa.

Jag är ofta ombud för papporna i en vårdnadstvist och tyvärr ser man ofta att det är mammorna som använder sig av föräldraalienation. Det är viktigt att, t ex när man är ombud för en förälder som är den som utsätter barnet för föräldraalienation, försöka få vederbörande att inse vilka risker det finns med detta.

Ett barn ska nämligen inte behöva välja bort en av sina föräldrar. I Barnkonventionen, som idag är lag i Sverige, slås fast att barn har rätt till båda sina föräldrar. Detta är också något som framgår av vår Föräldrabalk. Barn har rätt att ha en kontinuerlig och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. De barn som tvingas välja bort en av föräldrarna blir bara en halv individ. Det är inte bara föräldern som barnet tappar kontakt med, utan alla släktingar på den förälderns sida.

Tyvärr ser man ofta i vårdnadsutredningarna att familjerättssekreterarna, som genomför utredningarna, tar tydlig ställning för en förälder och mot den andre. De ser inte hur barnet påverkas genom föräldraalienation och de inser inte att de förslag till beslut som blir resultatet inte är till barnets bästa, utan tvärtom förödande för barnet.

För att komma tillrätta med denna problematik krävs ökad kunskap hos alla parter; ombud, familjerättssekreterare, domare och nämndemän. Det är därför glädjande att boken som jag nämnde inledningsvis har tagits emot positivt och att författarna har blivit inbjudna att föreläsa om fenomenet. Jag är övertygad om att deras bok kommer att bli ett bra redskap för att öka medvetenheten och kunskapen om föräldraalienation. Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som ombud för föräldrar i vårdnadstvister . Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Ewa Wressmark
Advokat

 

 

En advokat är en advokat – eller?

Alla försvarsadvokater är advokater, men alla advokater är inte försvarsadvokater. Dock är de alla jurister. Låter det krångligt? Jag kommer nedan att reda ut begreppen för den oinvigde och dessutom besvara frågan många har; är offentliga försvarare försvarsadvokaternas B-lag?

Jurister och advokater
Jurist är ingen skyddad titel och vem som helst får således kalla sig jurist och starta sin egen juridiska byrå. Det finns således inga krav på utbildning eller erfarenhet för att få kalla sig jurist och erbjuda juridisk rådgivning i Sverige.

Till skillnad från jurist är titeln advokat skyddad i lag vilket innebär att endast den som har blivit antagen som ledamot av Sveriges advokatsamfund får kalla sig advokat. För att bli advokat krävs, förutom ungefär fem års universitetsstudier som resulterat i en jur.kand.-/juristexamen, minst tre års erfarenhet av kvalificerat juridiskt arbete. Utöver detta måste en blivande advokat också avlägga såväl en muntlig som en skriftlig examen samt kunna visa att han eller hon är lämplig för yrket.

Den viktigaste skillnaden mellan en jurist och en advokat är emellertid att advokater måste följa advokatsamfundets etiska regler. Av dessa regler följer att en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Advokaten ska vara oberoende och får inte låta sitt handlande påverkas av tankar på egna fördelar eller obehag. Det är denna skyldighet att följa de etiska reglerna som gör att advokater har en särskild ställning i en rättsstat och det är denna särskilda ställning som gör att det i stort sett uteslutande är advokater som arbetar med brottmål. Åtminstone på försvararsidan.

Olika sorters (försvars)advokater
Är en advokat en advokat rätt och slätt, eller finns det olika sorters advokater? Svaret är nej. Och ja.
Advokattiteln är som sagt skyddad och det betyder bl.a. att en advokat helt enkelt är en advokat. Men detta innebär inte att alla advokater arbetar med samma saker eller inom samma rättsområden. Det innebär inte heller att alla advokater arbetar med alla rättsområden. Som jag nämnde ovan är advokater skyldiga att följa de etiska reglerna och i dessa ingår att vara väl insatt i det rättsområde han eller hon väljer att vara verksam inom.

En advokat som företrädesvis arbetar som försvarare i brottmål kallas i vardagligt tal ofta för försvarsadvokat och som sådan kan han eller hon vara antingen offentlig försvarare eller privat försvarare. Skillnaden mellan dessa förklaras i korthet här: https://www.limhamnsjuristen.se/brottmal/.

Det är således inte så att vissa advokater är offentliga försvarare och andra är privata sådana, utan det är helt beroende på hur advokaten får uppdraget. Offentliga försvarare förordnas av tingsrätten; antingen genom att den misstänkte önskar en viss advokat och denne tackar ja till uppdraget eller, om den misstänkte inte har önskemål om en viss advokat, att tingsrätten utgår från sin lista över advokater som anmält till domstolen att de åtar sig uppdrag som offentliga försvarare. En privat försvarare anlitas av den misstänkte själv utan tingsrättens inblandning. När tingsrätten förordnar om offentlig försvarare skapas det ett mål hos domstolen, i vilket klientens namn förekommer. Eftersom tingsrätten inte är inblandad i förordnandet av en privat försvarare kommer inget mål att skapas och klientens uppgifter förekommer inte i domstolens register. Detta gäller under den tid då utredningen av det eventuella brottet pågår. Väljer åklagaren att gå vidare med förundersökningen och väcka åtal, vilket sker i tingsrätten, skapas naturligtvis ett mål hos domstolen med klientens personuppgifter, men läggs förundersökningen ner finns inte klientens uppgifter hos domstolen. En annan anledning att anlita en privat försvarare är att tingsrätten bedömt att den misstänkte inte har behov av en offentlig försvarare för att misstanken inte avser allvarlig brottslighet.

En viktig skillnad mellan en offentlig försvarare och en privat sådan är kostnaden. Något förenklat kan det sägas att en offentlig försvarare skickar sin kostnadsräkning till domstolen och en privat försvarare till klienten, men det finns undantag från denna huvudregel. Detaljerna kring det fördjupar jag mig dock inte i i detta blogginlägg. Dock knyter det an till frågan som ställdes i inledningen, nämligen om en offentlig försvarare är sämre än en privat försvarare – är det så?

En offentlig försvarare får visserligen sitt arvode betalt av domstolen men det betyder inte att den offentliga försvararen har någon lojalitet med domstolen och inte heller med polisen eller åklagaren. Som jag skrev ovan är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot sin klient och inte låta sig påverkas av ovidkommande omständigheter.

Att en advokat står med på tingsrättens lista över advokater som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare innebär inte heller att han eller hon har sämre kunskaper och därför måste hanka sig fram med draghjälp från tingsrätten. Jag skulle säga att det är tvärtom. Genom att regelbundet få förordnanden som offentlig försvarare hänger advokaten med i det senaste på lagstiftnings- och praxisfronten och utvecklar ständigt det juridiska hantverk uppdraget som försvarare faktiskt innebär.

Sist, men inte minst, ska man komma ihåg att en misstänkt har rätt att själv lägga fram önskemål om vem han eller hon vill ha som offentlig försvarare, vilket betyder att man kan få samma försvarsadvokat som om man skulle ha anlitat en advokat privat.

Svaret på frågan är således nej – offentliga försvarare är inte på något sätt försvarsadvokaternas B-lag.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som både offentlig och privat försvarare. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Marie Traunsberger, advokat

Unga brottslingar kan erbjudas fotboja, vad innebär det?

Ett av de stora samtalsämnena och samhällsproblemen i Sverige idag är den stora ungdomsbrottsligheten. Brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna och många som utför brotten är väldigt små barn. Barn som blir rekryterade av äldre kriminella och som när de en gång hamnat i kriminalitetens snaror har svårt att ta sig därifrån.

Nya ungdomspåföljder

Regering och riksdag har under många år försökt komma fram till olika sätt att stävja detta på och påföljdsutredningen från 2012 (SOU 2012:34) mynnade ut i promemorian ”Nya ungdomspåföljder (DS 2017:25)”. I denna presenterades två nya påföljder för unga lagöverträdare, ungdomstillsyn och ungdomsövervakning.

Det kan dock konstateras att de nya påföljderna inte var tillräckligt, det fanns ett glapp för straffen mellan allvarlig brottslighet och situationer där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård, varför ytterligare en påföljd utarbetades. Det här förslaget på en ny påföljd lämnades den 13 februari 2020 till Lagrådet för granskning. Tanken är att den nya påföljden endast ska användas när ungdomsvård eller ungdomstjänst inte utgör en tillräckligt ingripande åtgärd, men där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård. Hänsyn ska också tas till brottslighetens straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. Rätten ska få bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år.

Barnkonventionen

Viktigt i alla fall där barn är involverade är att tänka på att följa barnkonventionen som numera är svensk lag (detta kan ni läsa om HÄR), speciellt artikel 40 är intressant i detta fall.
I denna står följande:
”Barn som anklagas för brott, eller har blivit dömt för en straffbar handling, har rätt att behandlas rättvist och respektfullt, få juridiskt stöd samt återanpassas i samhället.”

Vi som advokater och som verkar som såväl försvarare som målsägandebiträde har till uppgift att se till att detta efterföljs och följer därmed också intresserat de nya lagförslag som presenteras. Så vad innebär då det senaste lagförslaget?

Ungdomsövervakning

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson uppger i ett pressmeddelande att:
Ungdomsövervakning kommer därmed att kunna väljas som påföljd vid bland annat allvarligare våldsbrott och rån, men också vid till exempel grova vapenbrott och narkotikabrott”.

Straffet innebär att ungdomen själv ska medverka till planering och en verkställighetsplan. Planen ska alltid innehålla föreskrifter om möten med en koordinator och om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet, en föreskrift om förbud mot bruk av narkotika och alkohol samt vissa andra medel och hälsofarliga varor. Inskränkningarna i rörelsefriheten ska bestå i antingen ett förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller andra rörelseinskränkningar som t.ex. ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Den unge förses med en fotboja och det är kriminalvården som föreslås ansvara för verkställigheten. Sköter sig den unge väl kan möjligheterna att vistas ute utökas efter en tid.

Syftet med lagen

Syftet är givetvis att de unga lagöverträdarna ska få ett lämpligt straff för den brottslighet de dömts för, men också, och ännu viktigare enligt mig, är att ge den unge en möjlighet att komma från den inslagna banan med brottslighet. De kan inte längre vistas i de sammanhang där de först drogs in i det kriminella livet, de kan fortsätta gå i skolan och utbilda sig och de har en möjlighet att lämna det tidigare kriminella umgänget.

Lagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2021. Det återstår att se om den uppfyller syftet och det kommer troligtvis dröja innan vi har en enhetlig praxis. Barnombudsmannen och Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

 

 

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 2

Risk management
Som framgår av mina avslutande rader i föregående avsnitt av detta blogginlägg (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/forlikning-vad-ar-det-och-varfor-skulle-jag-del-1/så kan det vara befogat att fråga sig varför man som part i en rättegång skulle kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta.
Ett sådant, och kanske det viktigaste av dem, är självklart att man på det sättet hanterar risken för att man i slutändan kanske annars skulle ha förlorat målet och tvingats betala alla rättegångskostnaderna. Det är nämligen oerhört sällan som man i förväg kan vara helt säker på vilken av parterna som kommer att vinna tvisten, och vilken som kommer att förlora.
Grundprincipen för fördelningen av kostnadsansvaret för kostnaderna i en rättegång är att den tappande parten (dvs den som förlorar målet) ska stå för inte bara sina egna kostnader, utan även (den vinnande) motpartens. Dessa kostnader kan ofta sammantaget uppgå till större belopp än det man tvistar om, varför frågan om på vilken part som rättegångskostnaderna i slutändan ska hamna ofta är en tung komponent i kärandens överväganden om man ska stämma sin motpart eller inte. Den som blir stämd (=svaranden), har, till skillnad från käranden, inte möjligheten att avstå från att processa, men måste på motsvarande sätt överväga sina möjligheter att hitta en annan lösning på det problem som har urartat till en rättstvist.

Kostnadsfördelning
En nästan undantagslöst tillämpad princip vid förlikningsöverenskommelser är att vardera parten ska stå sina kostnader, vilket betyder att man genom förlikningen visserligen avstår från möjligheten (om man hade vunnit målet) att vältra över sina ombudskostnader på motparten, men samtidigt slipper ifrån risken att (vid en eventuell förlust) behöva stå för båda parternas rättegångskostnader.

Är vi säkra på att vinna?
Den typiska situationen när två parter har börjat förhandla om en eventuell förlikning i en rättegång är att ombuden på ömse sidor (än en gång) gör en noggrann avvägning mellan möjligheterna att vinna målet, och risken för att man kommer att förlora. Detta har visserligen båda ombuden självklart gjort redan tidigare; käranden innan man stämde motparten, och svaranden i vart fall så snart man fått del av stämningsansökningen, men något som är karakteristiskt för rättegångar är att det ofta, efterhand som parterna under förberedelsens gång redovisar sina ståndpunkter och tillgängliga underlag för dessa, klarnar för båda parterna hur man ligger till i processen, och vilka styrkor resp svagheter som föreligger både hos motparten och i den egna ställningen.

Om båda parterna bedömer att man har mycket goda möjligheter att vinna målet, och att risken att man kommer att förlora är liten, så är det osannolikt att de kommer kunna finna en förlikningslösning. Ofta är det nämligen så att kompromissviljan växer i proportion till insikten om hur illa saken egentligen står för parten ifråga, resp minskar ju mera övertygad parten blir om att man ligger bra till för att vinna målet.

Det är vanligtvis i de fall där båda parter tror att de kommer att vinna som domstolen, efter att ha fullgjort sin plikt att ha undersökt förutsättningarna för att få parterna att förlikas, får låta processen gå vidare, och slutligen avgör målet genom att avge en dom. I de fall, däremot, där parternas ombud gör en likartad bedömning av chans och risk, så finns det förutsättningar för att parterna ska kunna finna en för båda parter acceptabel lösning. Om exempelvis båda ombuden bedömer att käranden har en stark ställning, och att svaranden har en däremot svarande svag ställning, så kan man förutsätta att kärandeombudet kommer råda sin klient att vara mycket restriktiv med eftergifter, medan svarandens ombud kommer råda sin klient att hellre acceptera en smärtsamt dyr förlikning, istället för att löpa linan ut och riskera att åka på en total förlust, och därmed en ännu dyrare nota i form av även kärandens rättegångskostnader. Det handlar således om att hantera risken för en förlust på ett konstruktivt sätt.

En fortsatt relation?
I både kommersiella och privaträttsliga förhållanden så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till, och det är den påverkan som en tvist kan få på den (affärsmässiga eller personliga) relationen med motparten. Om parterna framhärdar i att löpa linan ut och låta domstolen avgöra tvisten, så har man en situation där den tappande parten har blivit tvingad att uppfylla eller tåla något som vederbörande absolut inte vill. Visst; det kan finnas parter som är goda förlorare, och som inte låter en förlust påverka relationen med motparten, men ofta kan det istället leda till att relationen kraschar, och att parterna helt bryter alla förbindelser med varandra. Oavsett om det har varit fråga om en personlig relation eller en affärsrelation, så kan detta få mycket kännbara konsekvenser för parterna, och detta bör man också ha i åtanke när frågan om det finns ett intresse att inleda en diskussion om en förlikning dyker upp.

Orkar Du leva i en konflikt?
Vidare så måste det sägas att detta att vara involverad i en rättstvist ofta kan vara en oerhört stor påfrestning; inte bara ekonomiskt, utan också psykiskt. Man måste hålla i minnet att en rättsprocess riskerar att pågå under kanske flera år, och att den inte så sällan medför att de involverade parterna under denna tid mår mycket dåligt. Och det är ofta inte slut ens när tingsrätten har meddelat sin dom, eftersom den som är missnöjd med domslutet i många fall kan överklaga detta, vilket betyder att saken kan pågå i ytterligare något eller några år. Det har hänt mer än en gång att en part som har blivit stämd föredrar att ingå en mindre förmånlig förlikning trots att man kanske har en bra ställning i processen, just för att slippa den tidsåtgång och den emotionella påfrestning som det innebär att leva i en konflikt i kanske flera års tid.

Vem bestämmer om jag ska förlikas eller inte?
Det gör självfallet bara Du – men här måste det till ett nära samarbete mellan juristen och klienten. För att kunna avgöra om det är läge att hålla en hög profil och hålla inne med kompromissviljan, eller tvärtom ligga lågt och bjuda till med lite substantiella eftergifter, bör Du rådfråga sitt juridiska ombud om framför allt dennes prognos rörande utfallet av rättsprocessen.

Vem hade rätt?
En aspekt, slutligen, som man kanske också bör ta med i beräkningen, och som faktiskt kan tala emot att parterna skulle vara villiga att förlikas, är att ingen av dem i fall man förliks kommer att få reda på vem som hade ”rätt”, dvs vem som hade vunnit målet om saken hade gått vidare till dom. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist