Blogg

Finns det en risk för att de individer som gjort en ny ansökan om internationellt skydd, efter ett preskriberat avslagsbeslut, inte kommer att omfattas av reglerna i 5 kap 15a § utlänningslagen?

I december 2008 infördes en möjlighet att ansöka om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete för dem som fått anslag på sin ansökan om asyl i Sverige. Denna möjlighet gavs då man ansåg att asylsökanden som har arbetat under sin asylprocess anses ha påbörjat en etablering på den svenska arbetsmarknaden och därför ska ha möjlighet till en sådan fortsatt etablering.  Med hjälp av möjligheten av ett s k spårbyte förslogs därför ett undantag från huvudregeln att uppehåll- och arbetstillstånd skulle vara ordnat före inresan i Sverige.

Genom införandet av 5 kap 15a § utlänningslagen ges asylsökanden, som har ett laga kraftvunnet beslut, en möjlighet att erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete. För att kunna få beviljat ett sådant tillstånd ska man har arbetat i minst fyra månader. Anställningen ska uppfylla kraven i 6 kap 2 § första stycket utlänningslagen och avse en tidsperiod om minst ett år från ansökningstillfället.

En ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt ovan ska ha kommit in till Migrationsverket senast två veckor efter det att beslutet att avslå ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande har vunnit laga kraft.

Den 29 april 2020 kom Migrationsöverdomstolen med ett nytt avgörande MIG 2020:8 som behandlade frågan om man efter att ha beviljats en ny prövning enligt 12 kap 19 § utlänningslagen kan man då beviljas ett uppehållstillstånd enligt 5 kap 15 a § utlänningslagen.

Omständigheterna i målet var följande;

Xx ansökte om asyl i augusti 2015. Migrationsverket avslog hans asylansökan och beslutade om utvisning. Hans utvisningsbeslut vann laga kraft den 7 april 2017.

Kort därefter anmälde xx att det uppkommit ett verksamhetshinder och att det förelåg hinder föra att utvisa honom och framförde nya omständigheter om sitt skyddsbehov. Med stöd av 12 kap 19 § utlänningslagen beviljade Migrationsverket honom en ny prövning. Under handläggningstiden beviljades han ett undantag från skyldigheten att ha ett arbetstillstånd.  Vilket innebar att han kunde arbeta under tiden hans ansökan handlades.  Hösten 2018, närmare bestämt i november, avslog Migrationsverket hans ansökan om uppehållstillstånd och statusförklaring.

Xx överklagade beslutet men återkallade sitt överklagande i Migrationsdomstolen. Den 27 augusti 2019 avskrevs målet i Migrationsdomstolen. Den 9 september 2019 ingav xx en ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 5 kap 15 a§ utlänningslagen, han gjorde ett sk spårbyte.   Migrationsverket avslog ansökan då de ansåg att ansökan inkommit mer än två veckor efter hans avslaget på hans asylansökan vunnit laga kraft.

Migrationsdomstolen instämde i Migrationsverkets bedömning och angav som skäl att xx borde ha lämnat in sin ansökan om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 a § utlänningslagen inom två veckor från när avgörandet i fråga om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande, dvs. beslutet i grundärendet om uppehållstillstånd m.m., vann laga kraft. Avgörandet vann laga kraft den 7 april 2017.

I sina domskäl anförde Migrationsdomstolen bland annat tre mycket intressanta punkter

Det första var att ”tidsramen för att lämna in en ansökan om uppehållstillstånd för arbete med stöd av bestämmelsen 5 kap 15 a § utlänningslagen har fastställts med ledning av när ett avlägsnandebeslut efter en prövad asylansökan ska verkställas. Att tidsfristen knutits till ett gällande avlägsnandebeslut är även i linje med att asylprocessen ska ha en tydlig början och ett tydligt slut. Förarbetena ger alltså uttryck för att bestämmelsen är avsedd att omfatta den personkrets som påbörjar sin etablering på arbetsmarknaden under asylprocessen”.

Den andra var att ”vid en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd prövar Migrationsverket om det aktualiserats skyddsskäl på verkställighetsstadiet av ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut. När Migrationsverket, som i AS:s fall, avslog ansökan stod beslutet om utvisning kvar och något nytt beslut om utvisning behövde inte heller fattas”.

Den tredje var att ”Migrationsöverdomstolen ansåg att AS:s anmälan om verkställighetshinder inte var en sådan ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande som avses i 5 kap. 15 a § första stycket utlänningslagen”.

Innebär Migrationsöverdomstolens dom att en asylsökande endast kan erhålla ett spårbyte i anslutning till sin initiala ansökan om asyl? Jag skulle vilja säga att så inte är fallet.

I situationen när någon ansöker om internationellt skydd en andra gång efter att första ansökan om internationellt skydd preskriberats borde de omfattas av 5 kap. 15a § utlänningslagen.  Ett att avslagsbeslut om internationellt skydd i Sverige preskriberas efter fyra år. Därefter har man rätt att få en ny ansökan om internationellt skydd prövad. Det finns sålunda inget beslut om utvisning kvar och ett nytt beslut behöver därför fattas. Visserligen kan man argumentera för att lagstiftarens intention vara att möjligheten till arbetstillstånd endast avsåg en förstagångsansökan.  Men det finns inget i Migrationsöverdomstolens domskäl som klart ger uttryck för den sådan tolkning. Migrationsöverdomstolen anför i sina dom skäl att tidsfristen (för när en ansökan ska ha ingivits) knutits till ett gällande avlägsnandebeslut. I xxs fall fanns ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut med anledning av hans initiala ansöka om asyl avslagits.

 

Canela Skyfacos

Advokat

 

 

 

 

 

 

 

 

Krav på daglig utevistelse för häst- en myt?

Lena Lustig är en inbiten ryttare och stor djurvän. Hennes älskade häst Marengo, som i övrigt är döpt efter Napoleons vita arabhäst, har just uppstallats på en ridskola nära hennes arbete. Lena är lycklig över att nu äntligen ha fått Marengo inackorderad så nära sitt arbete att hon hinner åka till stallet varje kväll efter jobbet. Redan första kvällen, när hon kommer till det nya stallet, träffar hon Kajsa Ståhl, en mycket trevlig kvinna som äger hästen Troja som står i boxen bredvid Marengo. Till Lenas förvåning berättar Kajsa att Troja endast får komma ut i hagen de dagar då hans hage inte är lerig för annars tappar han skorna.

Dagarna går och regnet öser oupphörligt ner. Lena noterar att Troja alltid är inne i sin box oavsett vilken tid på dagen som Lena kommer till stallet. En av hästskötarna säger till Lena att det inte är helt ovanligt att hästägare i stallet låter sina hästar stå inne när det regnar. Lena blir ledsen och upprörd över detta men vill inte lägga sig i. Lena noterar att Kajsas häst har börjat väva mer och mer. -Är detta verkligen lagligt? mumlar hon för sig själv.
På vägen hem från stallet ringer hon till en advokat som hon har hört talas om och frågar om det är lagligt att hålla en häst inne dygnet runt. Hon tillägger även att den häst som föranlett hennes fråga dessutom väver.

Frågan som Lena ställer regleras av djurskyddslagen (lag 2018:1192), djurskyddsförordningen (lag 2019:66) och Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd [i], närmare bestämt, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning nr 2019:17 [ii].

Viktigt att veta i detta sammanhang är att lagar, förordningar och föreskrifter är juridiskt bindande, men de allmänna råden är det inte. Det kan ändå i vissa situationer vara en klok tumregel att snegla på Jordbruksverkets allmänna råd. För om en viss juridiskt bindande regel inte är helt klar så kan man kan förvänta sig att Jordbruksverket kommer att tolka regeln i ljuset av dessa allmänna råd/rekommendationer. Har man då redan tagit höjd för de allmänna råden, ja, då har man ju både satt på sig ”hängslen och livrem”.

När det kommer till frågan om lagens krav på att hästen ska ges daglig utevistelse i hage så finns det mer än ett lagrum som bör nämnas i detta fall.  På juristers vis så börjar man sin analys med att se på den, i sammanhanget sett, högst rankade bestämmelsen, nämligen djurskyddslagen för att därefter gå vidare till förordningar, föreskrifter och slutligen allmänna råd.

Hästjuridik. Karina Stiernblad bitr. jurist Advokatbyrån Limhamnsjuristen

Djurskyddslagen

Djurskyddslagens 2 kap. 2 § säger bl.a. fritt översatt att hästen [iii] ska hållas och skötas så att 1) den kan utöva sådana beteenden som är starkt motiverade för den och som är viktiga för dess välbefinnande (naturliga beteende) och att 2) beteendestörningar förebyggs.

Detta betyder att hästen, som huvudregel, ska få utöva sina naturliga beteenden i den utsträckning som krävs för att den ska må bra. För det första så är hästen ett flyktdjur och för att hästen ska kunna bibehålla sitt naturligt beteende så behöver den kunna träna på att fly vilket den gör när den rör sig fritt. För det andra behöver den även dagsljus, stimulans och fysisk aktivitet i form av bl.a. rörelsefrihet för att den inte ska börja uppvisa skadliga beteenden. I sammanhanget ska sägas att begreppet beteendestörning omfattar beteenden som krubbitning, att hästen väver eller andra stereotypier [iv].

Djurskyddsförordningen

När vi går till djurskyddsförordningen finner vi att den ska komplettera djurskyddslagen [v]. I djurskyddsförordningen hittar man dock inte så mycket mer som kan vara av betydelse för att få svar på vår fråga än en bestämmelse som ger Jordbruksverket rätt att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose djurskyddslagens 2 kap 2 § [vi]. Vi fortsätter därför vidare till SJVFS, dvs Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd, för att nu förhoppningsvis få ett mer konkret svar på vår fråga.

SJVFS 2019:17

I Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning (SJVFS 2019:17)
5 kap. 1 § finner vi att hästar normalt sett dagligen ska ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter utomhus. Denna regel gäller all hästhållning. Men vad menas då med formuleringen ”normalt sett”? Det får vi inte veta i föreskriften. För att finna svar på vår fråga går vi därför till Jordbruksverkets konsekvensutredning.

Jordbruksverkets konsekvensutredning

En så kallad konsekvensutredning kan beskrivas som ett slags förarbete till en myndighetsföreskrift. Genom att läsa konsekvensutredningen kan man möjligtvis få fram motivet, det vill säga bakgrunden, till en viss bestämmelse, i vårt fall vad som menas med att hästen ”normalt sett” ska ges tillfälle att dagligen vistas ute. I Jordbruksverkets konsekvensutredning (Dnr. 5.2 16-4117/16, s 26) står det att läsa följande. ”Hästen har ett behov av att få röra sig fritt och ska ges möjlighet till detta även om den motioneras i övrigt” och vidare att ”situationer som inte ska betraktas som ”under normala förhållanden” måste avgöras från fall till fall.”. Jordbruksverkets förra föreskrift radade i punktform upp en mängd undantag till huvudregeln om kravet på att hästar normalt sett dagligen ska ges tillfälle att få vistas ute och röra sig fritt i sina naturliga gångarter. Men Jordbruksverket valde att ta bort dessa punkter då de ändrade föreskriften till den senaste versionen.  Jag kommer ändå att uppge dessa punkter här, eftersom jag utläser att, även om de inte är en fysisk del av föreskrifterna längre och alltså inte en del av en författningsbestämmelse, är de fortfarande till nytta för oss när frågan ska avgöras ”från fall till fall”.

Den gamla föreskriften

Undantaget från huvudregeln om kravet på dagligen utevistelse för hästar är enligt den gamla föreskriften följande.

  1. Hästar som på grund av skada eller sjukdom inte bör röra sig fritt,
  2. hästar som tillfälligt befinner sig på annan ort än där de stadigvarande hålls,
  3. om det är nödvändigt för att skydda hästarna vid onormala väderleksförhållanden,
  4. om det är nödvändigt för att skydda hästarna från skador eller sjukdom vid onormala markförhållanden som inte kunnat förebyggas,
  5. om det är nödvändigt för att skydda hästarna mot allvarliga insektsangrepp, eller
  6. om det finns en omedelbar fara för rovdjursangrepp som rimligen inte kan undanröjas på annat sätt.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det framförallt finns två regler att använda sig av för att få svar på vår fråga, nämligen 2 kap 2 § djurskyddslagen och Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om hästhållning 5 kap. 1 §.

Jordbruksverket tar inte avstånd från punkterna i de gamla föreskrifterna i sin nya föreskrift. Man förklarar att man tar bort dem ur den nya föreskriften eftersom man inte ska tolka punkterna som de enda undantagen. Det kan alltså finnas flera undantag. Med anledning av detta så anser jag att det finns fog för tolkningen att de alltjämt kan utgöra en god fingervisning för vilka undantag det kan finnas till huvudregeln om att hästen ”normalt” ska ges tillfälle till daglig utevistelse.

Fick Lena svar på sin fråga? Ja det tycker jag nog, i vart fall delvis. Kajsas häst väver ju och redan detta är en indikation på att allt inte står rätt till, eftersom hästen har en beteendestörning i lagens mening.  Kajsa har en skyldighet att hitta anledningen till beteendestörningen och därefter att åtgärda den samma. Kanske väver den för att den inte får komma ut? Ja då måste detta åtgärdas. Men är det ett tillräckligt skäl för att frångå huvudregeln om krav på utevistelse för hästen att den tappar skorna? För att svara på detta anser jag att vi behöver veta mer om Kajsas skäl till att Troja inte kommer ut i sin hage. Är det så att det är ovanligt dåligt väder och det därför är orimligt att begära att hagarna åtgärdas så att de inte är så leriga eller är det så att hagarna alltid är leriga, för att de är för små? Som sagt, detta vet vi inte och för att svara på detta måste vi veta mycket mer om detaljerna omkring det enskilda förhållandet.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr, jurist

[i] Jordbruksverkets författningssamling (SJVFS) innehåller alla föreskrifter och allmänna råd utgivna av Jordbruksverket eller tidigare myndigheter med motsvarande ansvar. (https://jordbruksverket.se/om-jordbruksverket/forfattningar/om-forfattningssamlingen)

[ii] Se https://jvdoc.sharepoint.com/sites/sjvfs/Shared%20Documents/2019_17/2019-017.pdf?originalPath=aHR0cHM6Ly9qdmRvYy5zaGFyZXBvaW50LmNvbS86Yjovcy9zanZmcy9FVUhHSWtZbGVfaE1uOUY0bzVCRjZMMEJVMXhwVi1nYi1EWHluQ2p5RklGZWR3P3J0aW1lPUhuUlhENDdQMkVn

[iii] Det står egentligen ”djuret” i bestämmelsen men jml. djurskyddslagens 1 kap 2 § omfattas hästen av lagen

[iv] Detta framgår av kommentaren till lagrummet.

Värt att veta i sammanhanget är dessutom att den som har en häst ska känna till vilka risker en viss åtgärd kan innebära, t-ex. om det kan medföra att en häst stå inne i sin box under en viss tid kan medföra risk för att hästen ådrar sig beteendestörningar. Om en häst börjar uppvisa tecken på beteendestörning/ar är ägaren dessutom skyldig att försöka hitta orsaken till beteendet och vidta åtgärder för att komma tillrätta med problemet.

[v] Djurskyddsförordningens 1 kap 1 §

[vi] Djurskyddsförordningens 2 kap 9 §

Vadå, dold samäganderätt?

Vi talar ibland om vad ”lagen” eller ”lagstiftningen” stadgar om olika rättsliga förhållanden. Vad den som inte är jurist kanske inte känner till, eller tänker på, är att det faktiskt finns en hel mängd rättsregler som inte är skrivna i form av lagar, förordningar eller myndighetsföreskrifter. Rättsregeln om dold samäganderätt är en sådan.
I Sverige råder det som de flesta nog vet avtalsfrihet, dvs en principiell frihet att avtala om vad som helst. Avtal kan ingås på flera olika sätt, även om vi jurister alltid brukar rekommendera våra klienter att se till så man har ett skriftligt avtal, eller i vart fall något skriftligt bevis på att man har ingått ett avtal, vem som är medkontrahenten och vad avtalet innehåller. (Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om bl a detta via länken.)

Ett avtal kan således vara giltigt även om det har ingåtts enbart genom t ex en muntlig överenskommelse. Ett undantag från denna grundprincip är dock det skriftlighetskrav i lagstiftningen som säger att avtal om överlåtelse av fast egendom (dvs mark med eller utan bebyggelse) eller en bostadsrätt måste vara skriftliga för att vara giltiga. Ett sådant skriftligt överlåtelseavtal medför bland annat att den som förvärvar fast egendom även kan bli inskriven i fastighetsregistret som ägare, vilket är det som avses med att förvärvaren får lagfart. Rör förvärvet en bostadsrätt, så utgör köpekontraktet en grund för bedömning av huruvida bostadsrättsföreningen ska godkänna köparen som medlem.

Det kan därför vara förvånande att upptäcka att det finns en rättsfigur som heter ”dold samäganderätt”, och som innebär att, i vissa speciella fall, även någon som inte har ett skriftligt avtal om förvärv av fast egendom kan bli ägare till sådan egendom. Detta gäller företrädesvis i familjerättsliga förhållanden, dvs vid äktenskap eller samboförhållanden, där endast den ena av de två parterna utåt sett, dvs på pappret, står som förvärvare, och därmed ägare, till den köpta egendomen.
I ett antal fall, där den ena parten påstår att egendomen i realiteten har förvärvats gemensamt av båda parterna, men där endast den ene av dem har angivits som ägare på köpehandlingarna, har det uppkommit tvister som gått till domstol, och där domstolarna – i sista hand HD (Högsta domstolen) – har kommit fram till att även den av de båda involverade parterna som inte står med på köpekontraktet ska anses ha del i äganderätten. Det är således domstolarna – och inte lagstiftaren; riksdagen – som har skapat begreppet dold samäganderätt.

Fastighetsrätt hos LimhamnsjuristenDet som domstolarna har angivit som avgörande för uppkomsten av dold samäganderätt i dessa fall, är tre kriterier:
För det första så krävs det att den öppne ägarens förvärv ska ha skett för gemensam räkning, dvs i syfte att egendomen skulle användas av dem båda. Typfallet är när det klart framgår att man köper en fastighet (eller en bostadsrätt) som är avsedd att utgöra en gemensam bostad åt båda parterna.

För det andra så krävs det att den ”dolda” delägaren har varit med och på ett substantiellt sätt har bidragit ekonomiskt till förvärvet. Detta kan ha skett genom att han eller hon har bidragit med reda pengar till köpeskillingen, men det kan också ha skett genom någon annan inte helt obetydlig ekonomisk insats vid förvärvstidpunkten som har möjliggjort eller underlättat förvärvet. Ett exempel på sådana insatser är att den dolda ägaren har ordnat så köpet kunde ske för en särskilt förmånlig köpeskilling. I ett fall köptes fastigheten på pappret av mannen ensam, men säljaren var hustruns far, och denne sålde fastigheten till svärsonen för ett vänskapspris som låg klart under marknadsvärdet, för att gynna sin dotter.

För det tredje så krävs det att parterna har haft för avsikt att äga egendomen gemensamt.
Det är i praktiken mycket svårt att bevisa att det tredje rekvisitet ovan (avsikten om gemensamt ägande) är uppfyllt när en tvist om äganderätten väl har uppkommit, eftersom den part som riskerar att förlora på om detta skulle gå att bevisa (dvs den öppne ägaren), regelmässigt brukar förneka att en sådan avsikt någonsin har förelegat. Att föra positiv bevisning om detta förhållande skulle förutsätta att domstolen får reda på vilka tankar eller andra mentala processer som har varit drivande för parterna, och det hade i sin tur förutsatt att domstolens ledamöter hade varit klärvoajanta, och hade kunnat avläsa särskilt den öppne ägarens tankar bakåt i tiden. Domstolarna har löst detta genom att man sluter sig till att en sådan avsikt har förelegat om det kan konstateras att kriterierna 1 och 2 föreligger. Om så är fallet så förutsätter (”presumerar”) domstolen att även kriterium nr 3 är uppfyllt.

Slutligen kan nämnas att en intressant aspekt av målen om dold samäganderätt är att domstolarna, när de finner att rekvisiten enligt ovan är uppfyllda, regelmässigt tilldömer den dolda ägaren 50% av äganderätten, oavsett om vederbörande inte har bidragit med 50% av finansieringen. Det är svårt att avgöra hur stor del av förvärvskostnaden som den dolde ägaren ska ha bidragit med för att vederbörandes anspråk ska godtas, och det står klart att det inte får ha varit med ett helt obetydligt värde, men det behöver således inte vara ens i närheten av hälften.
Processer om dold samäganderätt kan vara både komplicerade, långdragna och kostsamma, och uppkommer oftast efter separation eller äktenskapsskillnad när parternas egendom, eller i vart fall merparten av den, inte är föremål för någon bodelning på grund av att parterna har ett äktenskapsförord eller samboavtal sig emellan. Tvisterna beror ofta på att parterna blir osams när relationen tar slut, och att den öppne ägaren då ser sin chans att få behålla hela den aktuella egendomen för egen räkning. Det är därför klokt att ha existensen av denna rättsfigur i bakhuvudet redan när man står i begrepp att bli sambo eller rentav gifta sig, men framförallt när det är dags att investera i förvärvet av en gemensam bostad tillsammans med sin make eller partner.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist

Kan mitt inlägg på facebook vara straffbart?

Vi är många som dagligen är ute på sociala medier, kommenterar och engagerar oss, vilket är bra. Men det är viktigt att vara eftertänksam innan man skriver, speciellt om man är upprörd eller arg över något är det viktigt att man, innan man trycker på sänd eller publicera går ifrån och funderar över det man tänkt skriva. Kan det jag tänker skicka kanske till och med vara straffbart?

HETS MOT FOLKGRUPP?

Högsta domstolen kom med ett avgörande (B 5887-19, ”kommentaren i facebookgruppen”)  den 21 december 2020 som är värt att närmare begrunda.
Bakgrunden är att en man (DLH) blev upprörd över ett inlägg om en person som förmodades ha begått ett hedersrelaterat brott och i sin upprördhet skrev DLH en kommentar i facebookgruppen politikfakta. Kommentaren löd ”äckliga muslimjävel”.

Han blev anmäld och åklagaren menade att han gjort sig skyldig till för hets mot folkgrupp vilket tingsrätten inte höll med om. De menade att kommentaren enbart riktade sig mot den specifika person som artikeln handlade om och inte mot någon folkgrupp (muslimer) i allmänhet. Tingsrättens dom överklagades och hovrätten gjorde en helt annan bedömning, och dömde personen för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och 40 dagsböter.
HD valde att ta upp målet till prövning och målet har nu blivit ett prejudikat – således fungerar det från och med nu som vägledning för övriga domstolar i liknande mål.

 

HÖGSTA DOMSTOLEN RESONERAR

Den fråga domstolen kom att formulera som den kritiska frågan är huruvida ett meddelande med nedsättande innehåll som formulerats som om det är riktat mot en enskild person, även kan uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer, och därmed föranleda ansvar för hets mot folkgrupp.
Därefter går man in på den rättsliga regleringen med hänvisning till brottsbalken kap 16 § 8 § I detta fall i dess lydelse före 1 januari 2019.
Domstolen går vidare med att definiera uttrycket missaktning samt vad som uttrycks i förarbetena. De konstaterar vidare att straffbestämmelsen innebär en inskränkning av yttrandefriheten och därför ska tolkas restriktivt. Med det sagt fastslår man att en bedömning, av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp, ska ske utifrån sammanhang och motiv för gärningen.

Något förvånande menar domstolen att meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap som det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Man menar att centralt för prövningen är hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet. Viktigt är dock hur meddelandet spritts. För att straffansvar ska uppkomma måste det ha spridits utanför den helt privata sfären. Domstolen konstaterar dock att det inte behöver spridas till allmänheten för att leda till straffansvar, det räcker att det sker i ett begränsat sällskap t.ex. inom en organisation, men det måste ha nått ut fler än till ett fåtal personer.Precis som tingsrätten kom fram till så påpekas att lagen gäller gärningar riktade mot särskilda grupper som kollektiv. HD menar dock att detta inte utesluter att omständigheterna i ett visst fall kan vara sådana att ett hot eller förtal avseende en eller flera enskilda personer också kan ses som ett meddelande om en folkgrupp.

VAD KOM DÅ HÖGSTA DOMSTOLEN FRAM TILL?

Man konstaterade att det var klarlagt att inlägget ”äckliga muslimjävel” skrivits som ett inlägg i facebookgruppen politikfakta, att det delades 390 gånger, fick ca 1 300 reaktioner och 160 kommentarer.
Inlägget handlade om en person med utländsk härkomst och DLH hävdade att inlägget var riktat mot just denne person. Högsta domstolen menade dock att inlägget var direkt kopplat till den personens förmodade religiösa övertygelse som muslim och därmed ansågs det att kommentaren förmedlade ett nedsättande budskap att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Vidare menade man att kommentaren även i övrigt gav ett tveklöst uttryck för missaktning för gruppen muslimer.
Genom att kommentaren publicerades på Internet fanns en risk för okontrollerbar spridning i en obestämbar krets av personer. Enligt domstolen saknar det betydelse hur många det var som faktiskt tog del av kommentaren.
Domstolen menar att det är utrett att missaktning uttryckts och att det funnits uppsåt till gärningen varför DLH skulle dömas för gärningen.

HD VAR INTE ENIG

Domen har mest troligt föregåtts av många diskussioner och tolkningar av lagtexten och definitionerna. Det fanns en avvikande mening då justitierådet Dag Mattson var skiljaktig och ogillade åtalet. Han skriver en lång utläggning som grund för sin inställning och slutsats om att kommentaren inte kan anses ha gett ett så klart och tydligt uttryck för missaktning för muslimer att det konstituerar hets mot folkgrupp. Därmed menar han att DLH inte ska fällas till ansvar.
Dock blev han överröstad och domen är nu ett prejudikat.

VAD INNEBÄR DETTA FÖR MIG?
Det innebär, precis som jag skrev inledningsvis, att innan du publicerar ett inlägg, som kan komma att spridas på Internet, ska du tänka över det du skrivit en extra gång. Speciellt om du är upprörd eller arg över något.
Du kan inte hänvisa till yttrandefriheten, då den i vissa fall får inskränkas. Du kan inte heller hänvisa till att uttalandet bara är riktat mot en person, om kommentaren kan tolkas som missaktning mot en hel grupp och inte heller kan du hävda att det inte spridits till allmänheten.
Det är annars detta man tidigare hänvisat till, men nu då Högsta Domstolen konstaterat att man inte behöver vara strikt textkritisk och att man kan tolka texten som om den egentligen har en annan innebörd och syfte än en strikt textkritisk läsning skulle leda till, kan man således dömas för hets mot folkgrupp med en enda ogenomtänkt kommentar på sociala medier.

Så återigen… tänk efter innan du publicerar – det kan vara straffbart!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

Har du skadats inom vården?

Som patient har du ett försäkringsskydd mot olika skador som kan inträffa under sjukvård, tandvård eller läkemedelsbehandling. Jag kommer enbart behandla skador inom sjukvården och när patientförsäkringen blir tillämplig i detta inlägg. Detta är enbart en övergripande sammanfattning.

Patientskadeersättning
Enligt patientskadelagens 6 § lämnas ersättning för personskada (fysiska och psykiska skador) på en patient. Det krävs att det föreligger en övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av vården. Det är den som påstår att en skada inträffat som har bevisbördan.

Patientförsäkring
Samtliga offentliga- och privata vårdgivare måste ha en patientförsäkring. Det vanligaste är att Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF) står som försäkringsgivare, men även andra försäkringsbolag kan stå som försäkringsgivare. Vårdgivaren är skyldig att upplysa hos vilket försäkringsbolag som patientförsäkringen tecknats. För de fall att du skulle skadas av en vårdgivare som inte har tecknat någon patientförsäkring träder patientskadeföreningen (PFF) in.

Det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ge rätt till ersättning:

  1. Anmälan ska ha kommit in i rätt tid
    En skadeanmälan ska ske till försäkringsbolaget inom 10 år från den tidpunkt som skadan inträffat (gäller för skador som inträffade efter 31 december 2014). För det fall att skadan inträffade före 1 januari 2015 ska en anmälan göras inom 3 år från den tidpunkt då du fick klart för dig att du kunde göra en anmälan. Det får dock inte ha gått mer än 10 år från den tidpunkt då skadan inträffat.
  1. Skadan ska vara ersättningsbar
    Det är inte alla skador som ersätts. Exempel på en icke-ersättningsbar skada kan vara skador som uppkommer som en följd av vård och behandling i direkt livshotande situationer.

Ersättningsbar skada kan vara:

  • Behandlingsskada
    En vanligt förekommande typ av skada är behandlingsskador. Behandlingsskada är en personskada som orsakats av undersökning, vård eller behandling. En viktig förutsättning för att en behandlingsskada ska anses föreligga är att skadan hade kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande eller annat tillgängligt förfarande som i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.
  • Materialskada
    Det kan exempelvis röra sig om felaktig hantering av medicinsk utrustning eller fel på medicinsk produkt.
  • Olycksfallsskada
    Om ett olycksfall exempelvis inträffar i samband med ett medicinskt ingrepp som förorsakar en skada kan ersättning utgå. Det ska ha skett i samband med vård och behandling.
  • Medicineringsskada
    Vid felaktig ordination av läkemedel eller i strid med föreskrifter kan ersättning utgå. Observera att här omfattas inte läkemedelsbiverkningar som skett när korrekt ordination skett (läkemedelsförsäkringen).
  • Infektionsskada
    Det föreligger en infektionsskada om överföring av smittämne lett till en infektion. Det ska röra sig om en infektion som en patient inte skäligen bör tåla efter undersökning, vård eller behandling.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB har spetskompetens inom hälso- och sjukvårdsjuridik. Om du har drabbats av en patientskada och behöver råd angående ditt ärende är du välkommen att höra av dig till oss.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

När ska man begära en offentlig försvarare?

När man blir misstänkt för brott är det ofta en chockartad upplevelse. För många är det första gången som man hamnar i en sådan situation. Att misstänkas för ett brott är inte det samma som att man kommer att dömas för det brott som man misstänks för. Det är inte polis eller åklagare som dömer, utan det är våra domstolar. Första domstolsinstansen är tingsrätten och det är dit som åklagaren ska skicka sin stämningsansökan om det finns anledning att väcka åtal mot någon.

Många brottsmisstankar kommer emellertid inte så långt som till ett åtal. Innan åklagaren kan besluta om åtal måste polisen genomföra en förundersökning (utredning om det misstänkta brottet). När förhör hållits med misstänkt och målsägande (brottsoffer) och vittnen, händer det ofta att förundersökningen läggs ner och misstanken leder inte till åtal. Det innebär också att förundersökningen inte blir offentlig och den som varit misstänkt får inte heller någon anmärkning i belastningsregistret.

Om man misstänks för brott när ska man då begära en offentlig försvarare?
Reglerna om offentlig försvarare finns i 21 kapitlet Rättegångsbalken.

Är man anhållen eller häktad har man alltid rätt att begära (och få) en offentlig försvarare.

Om man är misstänkt för ett brott som kan leda till minst sex månaders fängelse har man också rätt till en offentlig försvarare. Men man kan också ha rätt till en offentlig försvarare om man är misstänkt för lindrigare brott.

En misstänkt person har rätt till offentlig försvarare om det finns behov med hänsyn till utredningen om brottet, om det finns risk för annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det finns särskilda skäl på grund av målet eller personliga förhållanden. Det finns större anledning att bevilja offentlig försvarare om man förnekar brott eller om en fällande dom skulle leda till särskilt allvarliga konsekvenser, t ex att man förlorar sitt arbete.

Om man begär en offentlig försvarare ska polisen eller åklagaren (beroende på vem som är förundersökningsledare) anmäla detta till tingsrätten. Det är sedan tingsrätten som avgör om det ska förordnas en offentlig försvarare. En offentlig försvarare betalas av staten, men om man döms för brottet kan man få betala en viss del av kostnaden för försvaret. Om man frikänns eller om brottsmisstanken inte leder till åtal behöver man inte betala något för sin försvarare.

Även om man inte beviljas en offentlig försvarare så har man rätt att biträdas av en privat försvarare. Om man har en privat försvarare får man betala kostnaden för dennes arbete och utlägg själv. Det finns inte heller någon försäkring som täcker sådana kostnader.

Varför ska man begära en offentlig försvarare?

12 § Förundersökningskungörelsen är ett viktigt lagrum för en brottsmisstänkt. Den innehåller de rättigheter som man har som misstänkt och dessa rättigheter måste polisen underrätta en misstänkt om innan man påbörjar ett förhör och i samband med att man delges misstanke om brott.

Det är en rättighet man har som misstänkt att få ha en försvarsadvokat närvarande. En försvarsadvokat är med dig under hela förundersökningen, närvarar vid polisförhör med dig och är vid din sida och för din talan under förhandlingen i domstol (huvudförhandlingen). Om du är anhållen eller häktad har du alltid rätt att träffa din försvarare, även om du har restriktioner och inte får träffa någon annan. Om du inte är nöjd med domen i tingsrätten och vill överklaga till hovrätten så finns din försvarare med dig även där.

En rättighet man har som misstänkt för ett brott är att man inte behöver svara på frågor överhuvudtaget och man behöver inte utreda sin egen skuld. Man har också rätt att begära att en försvarare (offentlig eller privat) ska delta vid polisförhören.

En annan rättighet är att man i princip ska få den försvarare som man valt, om inte vederbörande finns långt ifrån dig och det därför skulle leda till allt för stora kostnader.

Min erfarenhet är att många tycker att man kan genomföra ett polisförhör utan att ha en försvarare med sig, eftersom man inte har insett riskerna med detta. Många gånger är detta något man ångrar i efterhand. Försvararen ska vara med dig för att se till att dina rättigheter upprätthålles och att du får information om dina rättigheter. Likaså ska försvararen bevaka att förhöret går rätt tillväga och säkerställa att du har förstått brottsmisstanken och frågorna från förhörsledaren. När man blir delgiven misstanke om brott kan det ofta bli en chockartad upplevelse och man kanske inte tar till sig allt eller uppfattar allt korrekt som polisen säger. Då kan det kännas tryggt att ha en försvarare vid sin sida som ska bevaka dina rättigheter.

Än värre tycker jag att det är när en vårdnadshavare tycker att det är OK att deras minderåriga barn, som är misstänkt för brott, ska kunna genomföra ett polisförhör med ”bara” vårdnadshavaren närvarande. Särskilt när man är ung är det viktigt att man känner sig trygg i situationen och med polisen som håller förhör. Förhoppningsvis är det första och enda gången man befinner sig i en sådan situation och då är det särskilt viktigt att känna att någon är på ens sida och bara är till för att försvara mig och bevaka just mina intressen. Dessutom är det så om man är under 18 år och misstänkt för brott så har man som regel alltid rätt till en offentlig försvarare.

Min åsikt är att man aldrig ska låta sig förhöras av polisen utan att ha en försvarare (privat eller offentlig) närvarande. Att bli misstänkt för brott är allvarligt och kan få oanade konsekvenser på den enskilde. Man ska inte tro att bara för att man anser sig vara oskyldig så kommer polis och åklagare att tro på det. Ett sådant synsätt är alltför lättvindigt när det gäller en sådan allvarlig sak som en brottsmisstanke.

Om du vill ha hjälp av en försvarare som till hundra procent står på och vid din sida ska du kontakta oss. Samtliga våra advokater åtar sig uppdrag som såväl offentlig som privat försvarare.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Kan polisen tvinga dig lämna DNA-test?

Du vaknar av att någon knackar på din dörr en lördagsmorgon och blir chockad när du öppnar dörren då du får polisbrickan rakt upp i ansiktet. Yrvaken hinner du inte tänka till innan polisen säger att de besöker dig för att de utreder ett allvarligt brott och du ska lämna ett DNA-prov, trots att du inte är misstänkt för något brott. Du gör inget motstånd utan förlitar dig blint på vad polisen säger och går med på att lämna ett DNA-prov.

Frågan är om den fiktiva händelsen ovan är juridiskt hållbar, dvs får polisen agera enligt ovan?

Enligt en av våra grundlagar (2 kap 6 § Regeringsformen) så framgår det att var och en är skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp (t ex kroppsvisitation). Men samtidigt framgår det att man får lov att begränsa skyddet genom lag. Däremot får en sådan begränsning inte gå ut över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett åtgärden.

Den lag som begränsar grundlagsskyddet vad gäller DNA-prov är bl a rättegångsbalken 28 kap 12 §. Vidare framgår av 28 kap 12 a § att polisen enbart får utföra DNA-prov på person som skäligen misstänks för ett brott på vilket fängelse kan följa, dvs där fängelse finns med i straffskalan. Men samtidigt finns det en möjlighet, enligt lag (12b § RB), för polisen att ta ett salivprov även om personen inte skäligen kan misstänkas för ett brott om:

  • syftet är att genom en DNA-analys underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, och
  • det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.

Detta gäller dock inte om personen i fråga är under 15 år. Däremot så är det möjligt att utföra DNA-prov även på personer under 15 år dock krävs det ett samtycke (Prop 2005/06:29 s 26).

Enligt lagens förarbeten så finns det en gräns för när polisen kan kräva att en person lämnar ett DNA-prov och hur det kan användas.

Bl a kan nämnas att DNA-prov som tas enligt 28 kap 12 b § rättegångsbalken inte får jämföras med de prover som finns registrerade i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet tagits.

För att besvara frågan enligt ovan, dvs huruvida polisen i ovan fiktiva händelse har agerat korrekt, så ska det nämnas att enligt bestämmelserna i lagen så har polisen möjlighet att utföra ett DNA-prov i form av salivprov, som ett led i en enskild brottsutredning trots att man inte är misstänkt. Därför är polisens agerande i ovan fiktiva händelse juridiskt hållbar.

Hade polisen krävt att personen i ovan fiktiva händelse även skulle underkasta sig tex ett blodprov eller hårprov så hade agerandet däremot inte varit juridiskt hållbart.

Det kan dock vara svårt för folk i allmänhet att avgöra var gränsen går och därför är det ett bra alternativ att höra med en advokat/jurist som kan vägleda dig vidare i vad som eventuellt kan innebära att ett agerande från polis har varit felaktigt och hur du ska gå vidare för att få upprättelse.

Har du eller en vän varit med om något likande enligt ovan fiktiva händelse och därav känt er osäkra på om polisen verkligen har agerat korrekt?

Tveka då inte att höra av er till oss så undersöker vi saken vidare!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Hur fungerar kontaktförbud?

Om någon utsätter dig för trakasserier, förföljelse eller brott kan du ansöka om kontaktförbud antingen hos polis eller åklagare. Kontaktförbud kan sökas både muntligen och skriftligen, det krävs inte att du fyller i någon särskild blankett. Ansökan prövas av åklagaren, som därefter kan ta beslut om att utfärda ett kontaktförbud. Det i sin tur innebär att personen som har belagts med förbudet inte får kontakta dig på något sätt, varken genom att besöka dig, söka upp dig, ringa dig eller skriva till dig.

När åklagaren utreder en ansökan om kontaktförbud ska utredningen alltid bedrivas skyndsamt, beslut om kontaktförbud ska som regel fattas inom en vecka. Det är viktigt att känna till att du kan ansöka om kontaktförbud flera gånger. Om åklagaren inte beviljar ansökan första gången kan det beviljas längre fram för det fall att exempelvis trakasserierna mot dig skulle öka. Du kan också få din ansökan prövad i domstol, både i de fall då åklagaren beviljat och inte beviljat kontaktförbudet.

I sin utredning ska åklagaren dels göra en riskbedömning, dels göra en proportionalitetsbedömning. Risken ska vara klar och konkret, i första hand är det tidigare brott mot dig eller personer som är närstående till dig som vägs in vid den här bedömningen. Såväl tidigare brottsmisstankar som pågående förundersökningar gällande nya brott riktade mot dig kan vägas in. Ett beslut om kontaktförbud syns i belastningsregistret och att bryta mot kontaktförbudet kan leda till både böter och fängelse. Den som utreds gällande kontaktförbud har därför alltid rätt att själv yttra sig och det krävs att skälen för beslutet står i proportion till det ingripande det innebär för den utpekade personen.

Åklagaren ska slutligen göra en sammantagen bedömning i varje enskilt fall och tittar därför på alla omständigheter som föreligger. I undantagsfall kan åklagaren besluta om kontaktförbud även om personen inte är fälld för något brott mot dig, exempelvis när tidigare förundersökningar har lagts ner. Allvarliga och återkommande fall av trakasserier och förföljelse kan i sig leda till beslut om kontaktförbud om händelserna inte ligger för långt bak i tiden. Det krävs alltså i de här fallen en viss ”intensitet” i förföljelsen eller trakasserierna för att det ska kunna leda till ett kontaktförbud.

Om du är utsatt är det viktigt att du försöker spara så mycket dokumentation/bevisning som möjligt. Ett tips är att begära ut samtalslistan på de som har ringt dig från det abonnemang som du har för att kunna visa hur mycket personen i fråga faktiskt kontaktar dig. Spara också meddelanden och liknande som du får från personen. På samma sätt är det viktigt att uppge exempelvis kollegor eller vänner som har varit med i situationer där personen har uppsökt dig mot din vilja. Åklagaren beaktar allt du lämnar in och allt du själv uppger, det därför viktigt att tänka igenom och spara den dokumentation som finns så att du kan ge en helhetsbild.

Lite kort vill jag också nämna att regleringen kring kontaktförbud stärktes under 2018 på flera punkter. Tanken är att kontrollen gällande utfärdade kontaktförbud ska fungera bättre och att överträdelser ska tas på större allvar. Elektronisk övervakning med fotboja ska också kunna användas i fler fall än tidigare. Förhoppningsvis ska skärpningarna på sikt skapa en större trygghet för den som utsätts, men det bygger på att dessa verkligen används i praktiken.

Slutligen vill jag påminna om att du som blir utsatt för brott i många fall har rätt till ett målsägandebiträde, det här är en jurist som staten utser och som hjälper dig under hela processen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Hur går en rättegång till?

Tänk dig att du är misstänkt för eller har blivit utsatt för ett brott. Polisen har utrett, du har varit på förhör och kanske har polisen genomsökt ditt hem, bil eller mobiltelefon. Nu får du ett brev från tingsrätten i vilket du kallas till huvudförhandling. Då tänker du kanske: en huvudförhandling – vad är det? Förhoppningsvis har du en advokat vid din sida, som berättar och förklarar det för dig. Har du inte det bör du överväga att skaffa dig en (läs mer om det i blogginlägget En advokat är en advokat – eller?).

En huvudförhandling är, kort sagt, det som i vardagligt tal kallas för en rättegång. I detta inlägg kommer jag att sammanfatta och förklara vad du kan förvänta dig vid en huvudförhandling som handlar om misstanke om ett begånget brott. Detta oavsett om du är där såsom tilltalad (d.v.s. misstänkt), målsägande (d.v.s. brottsoffer), vittne eller åhörare.

När du har anlänt till tingsrätten och tagit dig igenom den säkerhetskontroll som finns i entrén är nästa steg att titta på den informationstavla som anger vad som händer i respektive rättssal. Då vet du vart du ska gå när huvudförhandlingen inleds, vilket sker genom att målet ropas på. Det betyder att det, i högtalarsystemet, informeras om att tingsrätten håller huvudförhandling mellan åklagaren och [den åtalades namn] och att parterna kallas till aktuell sal. I samband med att målet ropas på tänds en liten grön lampa på väggen utanför salen, vilket betyder att det pågår en förhandling och att dörren är olåst. På samma ställe finns även en liten röd lampa, men mer om den senare. Det är dags att gå in i salen.

En rättssal ser i stort sett likadan ut och huvudförhandlingens olika aktörer sitter nästan alltid på samma platser oavsett vilken tingsrätt du befinner dig vid. Längst fram sitter den eller de domare som ska döma i målet och en protokollförare. Vid enklare mål är det en ensam domare som dömer och i andra mål består rätten av fyra ledamöter. I det första fallet är domaren jurist och det senare fallet är en av domarna jurist och övriga tre nämndemän, vilket betyder att de inte är utbildade jurister. Juristdomaren är då rättens ordförande och den som ansvarar för ordningen i rättssalen.

Snett till vänster framför rätten ska den tilltalade och hans eller hennes advokat sitta. De har således rätten snett till höger om sig. I rättssalens andra ände, mitt emot den tilltalade, sitter åklagaren och, i förekommande fall, målsäganden (brottsoffret) tillsammans med sitt målsägandebiträde.

I mitten av salen finns en plats reserverad för vittnesförhör. Längst bak i salen finns platser för åhörare. I svenska domstolar är nämligen huvudförhandlingar offentliga och vem som helst får komma och lyssna. I undantagsfall kan domstolen besluta att en viss huvudförhandling, helt eller delvis, inte ska vara offentlig, utan ska ske bakom stängda dörrar. Det sker när förhandlingen avhandlar känsliga saker, exempelvis sexualbrott eller brott mot barn. När det beslutats om stängda dörrar tänds den röda lampan, som nämns ovan, utanför rättssalen.

En huvudförhandling är ett muntligt förfarande och inleds med att åklagaren i korthet får redogöra för vad det anses att den tilltalade gjort sig skyldig till. Därefter lämnas ordet till den tilltalade, som genom sin advokat, får avge sin inställning till det åklagaren menar att han eller hon gjort sig skyldig till, d.v.s. om han eller hon erkänner eller förnekar. Oavsett vad svaret blir är det nu dags för åklagaren att utveckla sin talan, vilket innebär en fylligare redogörelse för vad åklagaren menar har inträffat, vem som varit inblandad och vilken bevisning åklagaren har för att det gått till på just detta sätt. Bevisning kan vara antingen skriftlig eller muntlig, men även den skriftliga bevisningen måste gås igenom muntligt, vilket åklagaren gör i detta skede, och det sker oftast genom att åklagaren visar dokument, bilder eller filmer på en filmduk i rättssalen.

När åklagaren är färdig får den tilltalade, genom sin advokat, göra motsvarande genomgång av händelseförloppet och/eller lyfta fram omständigheter som han eller hon anser vara viktiga. Har den tilltalade egen bevisning går advokaten igenom denna på samma sätt som åklagaren gick igenom sin bevisning.

Efter dessa genomgångar är det dags att hålla förhör, vilka spelas in med ljud och bild. Den som förhörs först är målsäganden, om det finns en sådan. Vid exempelvis narkotikabrott eller vissa trafikbrott finns det ingen person som är brottsoffer och målsägande saknas således. I dessa fall går man direkt till förhör med den tilltalade och det är åklagaren som börjar. Oftast ombeds den tilltalade att berätta om händelsen på det sätt som han eller hon menar att det gick till men om det är svårt händer det att rättens ordförande ber åklagaren ställa frågor istället. När åklagaren är färdig får den tilltalades advokat ställa frågor till sin klient. Även rätten kan ställa kompletterande frågor. Men som jag tidigare skrivit om här på bloggen, i inlägget You have the right to remain silent, behöver den tilltalade varken berätta eller svara på frågor, utan är i sin fulla rätt att tiga sig igenom såväl hela utredningen som hela huvudförhandlingen.

Förhören fortsätter härefter genom att åklagaren genomför förhör med de eventuella vittnen som han eller hon åberopat förhör med. Även dessa förhör brukar inledas med att vittnet ombeds att fritt berätta om en viss händelse och vid behov ställer åklagaren frågor. Den tilltalades advokat får därefter möjlighet att ställa frågor till vittnet. När åklagarens vittnen är förhörda ska de vittnen som åberopats från den tilltalades sida förhöras och eftersom det är den som åberopat vittnesförhöret som inleder förhöret börjar denna gång den tilltalades advokat, följt av åklagaren.

I detta skede är målet, som det heter, genomgånget i sak och fokus skiftas till den tilltalades person; det är dags för den del som heter personalia. I denna gås den tilltalades personliga förhållanden, såsom arbete och inkomst, familj, eventuella missbruk samt belastningsregister igenom och syftet är att rätten ska kunna bilda sig en uppfattning av vilket slags påföljd som är mest lämplig för det fall han eller hon döms för brottet. Ibland har den tilltalade, redan före förhandlingen, kallats till möte med Kriminalvården för genomgång av de personliga förhållandena och då läggs det yttrande som Kriminalvården upprättat till grund för genomgången i personaliadelen. Men oavsett om ett yttrande finns eller inte brukar såväl rätten som den tilltalades advokat ställa förtydligande frågor till honom eller henne i denna del.

Det har nu blivit dags för den stora finalen; slutanförandena, eller pläderingarna som de också kallas. Det som sker i denna del i svenska domstolar påminner dock ganska lite om det som förekommer i främst amerikanska filmer. I Sverige genomförs exempelvis slutanförandena oftast sittande. Principen är dock densamma; åklagaren, som är den som inleder, argumenterar för att den tilltalade bör dömas för brottet genom att påpeka vilka slutsatser rätten bör dra av de omständigheter och den bevisning som har kommit fram under förhandlingen. Den tilltalades advokat gör därefter detsamma, fast tvärtom; berättar för rätten varför hans eller hennes klient inte ska dömas för brottet eller att det exempelvis finns förmildrande omständigheter – om det är den tilltalades uppfattning, vilket inte alltid är fallet.

I och med slutanförandena är huvudförhandlingen avslutad. Antingen informerar rätten parterna om när tingsrätten avser att meddela domen eller att rätten avser att avkunna dom direkt. I det senare fallet får parter och åhörare lämna salen och vänta utanför medan rätten överlägger. Via domstolens högtalare meddelas därefter att dom kommer att avkunnas i aktuell sal, varpå parter och åhörare åter får komma in och muntligt delges vad rätten kommit fram till. Domen nedtecknas emellertid alltid och domstolen brukar skicka den till parterna oavsett om den avkunnas direkt eller om domen kommer senare.

Framställningen ovan är en mycket kortfattad genomgång av hur en huvudförhandling i regel går till. Det finns emellertid många undantag från huvudregeln och det enda man säkert kan räkna med är att något oförutsett inträffar, vilket är en av anledningarna till att du alltid bör anlita en advokat om du blir misstänkt för ett brott.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger
Advokat

 

 

Kan en aktieägare bli personligt ansvarig för aktiebolagets skulder?

Alla företagare vet att det kan vara riskabelt att bedriva en näringsverksamhet i egen regi, dvs som enskild näringsidkare, eller som det ofta kallas i folkmun; ”enskild firma”. Om verksamheten visar sig vara olönsam, så riskerar företagaren personligen att försättas i konkurs, och ansvarar då personligen för alla skulder, dvs han eller hon måste själv betala alla obetalda räkningar från leverantörerna ur egen ficka. Samma sak gäller om man driver verksamheten tillsammans med en kompanjon, i det som kallas för handelsbolag. Detta kan vara förödande för den eller dem som därigenom blir av med sitt livs besparingar eller kanske tvingas sälja sin familjs bostad och övriga privata tillgångar. Och att tillvaron är full av risker, det har vi ju verkligen fått belägg för genom den nu grasserande Covid 19-pandemin, som ju har slagit stenhårt mot en hel rad med branscher där många så kallade fåmansföretag bedriver verksamhet! Vem kunde ha anat detta för ett år sedan?

Många småföretagare har därför fått rådet att bedriva sin verksamhet i aktiebolagsform, eftersom aktiebolaget, till skillnad från den enskilda näringsverksamheten, är en egen juridisk person, som själv kan förvärva rättigheter och ådra sig skulder. Med detta avses att det är aktiebolaget som inhöstar betalningen för produkterna som levereras eller tjänsterna som utförs, och att det är aktiebolaget som måste betala alla uppkomna kostnader i verksamheten. Det betyder också att aktiebolaget äger sina tillgångar och ansvarar för sina skulder. Bolaget ägs visserligen av aktieägaren eller -ägarna, men dess ekonomi är principiellt sett separat från ägarens eller ägarnas ekonomi. Det är det som ibland kallas för att det finns ett ”vattentätt skott” mellan aktiebolagets ekonomi, och dess ägares ekonomi.

Det sistnämnda är en viktig princip, eftersom den innebär att i fall verksamheten visar sig vara förlustbringande, så kan aktiebolagets fordringsägare hamna i det läget att aktiebolaget inte förmår betala sina skulder, och att de därmed går miste om betalningen för de nyttigheter som de har levererat. Om en enskild näringsidkare blir försatt i konkurs, så kan fordringsägarna (genom konkursförvaltaren) i första hand ta de tillgångar som finns i själva verksamheten i anspråk för betalning av sina fordringar, men de kan även ta i anspråk företagarens privata tillgångar, dvs de tillgångar som inte har någon anknytning till näringsverksamheten, såsom privatbostad, sommarstuga, privat bil, privata banktillgodohavanden etc. Om däremot ett aktiebolag försätts i konkurs så gäller den motsatta principen, dvs att fordringsägarna visserligen kan ta aktiebolagets tillgångar i anspråk för betalning av sina fordringar, men inte ägarens eller ägarnas tillgångar.

Som så ofta är fallet inom juridiken så gäller dock även här ”ingen regel utan undantag”. Det finns nämligen ett regelkomplex i aktiebolagslagens 25 kapitel som säger att om det finns anledning att anta att aktiebolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, så måste företagsledningen kontrollera bolagets ekonomiska ställning genom att upprätta och låta en revisor granska en så kallad kontrollbalansräkning. Om det då visar sig att det egna kapitalet är förbrukat så att det understiger hälften av aktiekapitalet, så måste företagsledningen vidta en rad åtgärder som, något förenklat, går ut på att antingen återställa det egna kapitalet, eller försätta bolaget i likvidation.

Och här kommer så svaret på den fråga jag ställer i rubriken: Om styrelsen missar att upprätta en kontrollbalansräkning så snart det uppkommer anledning att anta att bolagets eget kapital har sjunkit under den kritiska nivån, eller om de i förekommande fall inte följer upp kontrollbalansräkningen med de ytterligare åtgärder som aktiebolagslagen stipulerar, så drabbas de som är ansvariga för bolagets verksamhet (vilket i allmänhet är styrelseledamöterna) av ett personligt betalningsansvar för alla bolagets skulder som uppkommer efter tidpunkten för deras underlåtenhet att agera enligt regelkomplexet i aktiebolagslagen.

Varför är det då viktigt att känna till dessa undantagsregler? Många vet naturligtvis om dessa bestämmelsers existens, men för en del kan det komma som en synnerligen obehaglig överraskning, kanske som sten på bördan sedan man har förlorat sitt företag i en konkurs, att också den privata ekonomin drabbas om man inte har varit tillräckligt uppmärksam på sitt aktiebolags ekonomiska ställning. Det råd som man därmed kan ge den eller dem som driver verksamhet i aktiebolagsform är att hålla noggrann koll på det egna kapitalet. Om kostnaderna är högre än intäkterna under mer än en kortare tid, eller om bolagets verksamhet plötsligt drabbas av oförutsedda kostnader eller förluster, så är det definitivt läge att gå in och kontrollera så aktiekapitalet är intakt, så man inte drabbas av det personliga betalningsansvaret.

En annan aspekt av detta kan visa sig när man som företag eller företagare drabbas av att en större kund, som är ett aktiebolag, och som man har levererat produkter till eller utfört arbete åt, går i konkurs utan att man har fått betalt för sina fordringar. För majoriteten av leverantörerna gäller då att man tillhör de så kallade oprioriterade fordringsägarna, som i de flesta konkurser tvingas konstatera att konkursbolagets tillgångar inte räcker till för att täcka deras fordringar, varför de blir antingen helt lottlösa eller får endast en bråkdel av sina fordringar täckta.

Det kan då ibland löna sig att göra en extra kontroll av hur kundens eget kapital ser ut, och vad som ligger bakom kundens obestånd. Om det är så att det har funnits anledning för styrelsen att anta att bolagets eget kapital har förbrukats till en nivå under den kritiska gränsen utan att styrelsen har låtit upprätta en kontrollbalansräkning, så kan det finnas goda möjligheter att utverka betalningsansvar från de ansvariga styrelseledamöterna även om det inte blir någon utdelning till de oprioriterade fordringsägarna i konkursen. Detta är typiskt sett en sådan fråga som vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen skulle kunna hjälpa Dig med. Mejla oss gärna om du har frågor eller funderingar, info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist