Blogg

Bistånd jml SoL eller insatser jml LSS, del 1

Kan lagvalet och dess omfattning påverka mina möjligheter att få hjälp med stöd och service?

Med utgångspunkt i denna fråga som min gode vän Lex Sommarskog ställde till mig i förra veckan kommer jag genom en serie av inlägg ge Dig delar av mitt svar på Lex fråga.
Lex berättade att hans fråga kom sig av att hans vän, Tycho, till följd av en motorcykelolycka hade förvärvat en hjärnskada som i sin tur hade medfört så omfattande skador att han nu inte klarar sig själv, utan stöd. Tycho som nu har kommit hem från sjukhuset är därför i ett stort behov av stöd för att klara sin vardag. Till följd av detta har Tycho, med hjälp av Lex, ansökt hos sin hemkommun, Fågelhuus kommun, om stöd och service enligt LSS[1]. Fågelhuus kommun har avslagit Tychos ansökan. De menade att Tycho inte omfattas av den särskilda gruppen av personer som kan erhålla stöd enligt LSS.
Men hade Fågelhuus kommun då inte erbjudit Tycho hemtjänst frågade jag? Jo, men det stöd han fick var inte alls så omfattande som han behövde, svarade Lex. Till exempel fick Tycho, som var en social person, inte hjälp med att komma ut mer än en gång i veckan och träffa sina vänner och det var inte alls tillräckligt. Dessutom fick han inte hjälp med städning mer än var tredje vecka. Var detta verkligen ok? Fågelhuus kommun hade nu sagt att ville han ha ett mer omfattande stöd så fick han flytta till en gruppbostad och där kunde han i övrigt träffa människor och få nya vänner. Tycho som älskar sin lilla lya och sina vänner vill absolut inte lämna sitt hem och nya vänner, i stället för sina gamla, vill han absolut inte ha. Lex, som för säkerhets skull lovat att hjälpa Tycho att överklaga kommunens avslag undrade därför om Tycho kunde ha fått ett mer omfattande stöd om Fågelhuus kommun hade bifallit hans ansökan från början eller om det är ”så här det ska vara?”.
För att svara på detta får man först förstå skillnaden mellan två lagar, nämligen mellan SoL[2] och LSS, svarade jag.

SoL är en så kallad ramlag. Innebörden av detta är precis som det låter. Fågelhuus kommun har genom SoL fått en yttre ram för det stöd och den service som de ska tillhandahålla sina kommuninnevånare. Vilka specifika insatser de väljer att fylla ramen med är upp till kommunen. Hur ramen för stödet enligt SoL är utformad kan först och främst hittas i den så kallade portalbestämmelsen[3]. I bestämmelsen anges bland annat att den enskilde genom bistånd ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Enligt den så kallade lagkommentaren går det att utläsa att det med skälig levnadsnivå inte endast avses vad som direkt fordras för den enskildes grundbehov, utan insatsen ska uppnå en viss kvalitet och om man vänder sig till de förarbeten som finns så framgår det att bedömningen av vad som utgör skäliga levnadsvillkor ska ske med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Vidare står det i lagen att stödet ska utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Stödet ska med andra ord i största möjliga mån inte vara ägnat att passivisera den enskilde.

I nästa inlägg kommer jag att gå igenom ett par domar som kan ge oss en fingervisning mot vad Tycho kan förvänta sig när det kommer till hans rättigheter enligt SoL när det kommer till skälig levnadsnivå. Först därefter kommer jag att skriva om LSS och då se om denna lag möjligtvis hade kunnat ge ett annat eller mer kvalificerat stöd än SoL. Men oroa Er inte för Lex och Tycho så länge. De har redan fått svar och juridiskt stöd från Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende.

_______________________________________
[1] Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade.
[2] Socialtjänstlagen (2001:453).
[3] Se socialtjänstlagen 4 kap 1 § 1 och 4 st.

För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi kan LSS!

 

Framtidsfullmakt, behöver jag en? Vilka risker finns det?

Den 1 juli 2017 trädde lagen om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om hur en sådan ska upprättas, se HÄR. Syftet med lagen är att vi själva ska kunna bestämma över vem som ska företräda oss när vi av någon anledning inte kan göra det själva. Det är både en samhällsekonomisk fråga och en fråga om självbestämmanderätt. Med vår priviligierade levnadsstandard har medelåldern höjts och därmed också behovet av gode män och förvaltare för dem som inte kan handha sina egna angelägenheter.  Även om arvode tas från den enskildes inkomst blir det en kostnad för samhället, en kostnad som man vill begränsa. De allra flesta vill inte heller att någon utomstående ska bestämma över dem eller deras tillgångar och ännu mindre vill man betala för att någon ska göra det. Därför var lagen efterlängtad, men blev den så bra som önskat?

Lagen om framtidsfullmakter har nu varit i bruk under snart 5 år, och vad har vi lärt oss under den här tiden? Sanningen att säga så är det inte är så mycket. Än så länge har inte tillräckligt många framtidsfullmakter tagits i bruk och någon praxis, dvs domstolarnas tolkning av lagen och framtidsfullmakterna, har inte bildats ännu. Konstateras kan dock att många frågor har uppkommit.

Men måste alla ha en framtidsfullmakt? Först vill jag påpeka att en vanlig fullmakt inte längre gäller när du blivit dement eller av annan anledning inte kan ta hand om dig själv. För att en sådan ska gälla måste du själv kunna utföra samma saker som fullmakten omfattar.

Trots det så behövs faktiskt inte någon framtidsfullmakt om det bara är vanliga vardagsärenden du behöver hjälp med. Då träder nämligen den s.k. anhörigbehörigheten in. En myndig anhörig kan då betala löpande räkningar och genomföra andra vardagsärenden. Denne får dock inte hantera tillgångar, som exempelvis köpa och sälja en bil eller en fastighet, hantera aktier, fonder eller andra värdepapper, ta lån eller pantsätta egendom. Inte heller får man ge bort sin anhöriges egendom vare sig till sig själv eller till någon annan.

Lagen har medfört å ena sidan att det florerar många billiga, eller rent av gratis, mallar av framtidsfullmakter på nätet, och å andra sidan har den medfört att vissa byråer profiterar på framtidsfullmakterna genom att spela på känslan att staten kommer att bestämma över dig så snart du inte kan klara dig själv.

Mitt råd är att, noga tänka över om du verkligen behöver en framtidsfullmakt. OM du anser dig behöva en sådan, bör du aldrig utnyttja en gratis mall från nätet. Dessa är inte individuellt anpassade och oftast är de väldigt felformulerade, alltför generella eller alltför begränsade.

I en välskriven framtidsfullmakt kan du reglera vad den ska omfatta, vem som ska vara framtidsfullmaktshavare, om det ska vara en eller flera, om samma person ska handha alla dina angelägenheter eller om de ska delas upp, om det ska finnas någon som granskar framtidsfullmaktshavaren, om det ska krävas läkarintyg eller domstolsbeslut för att fastställa att framtidsfullmakten har trätt i kraft eller om till exempel en fastighet ska få avyttras och vidare om arvode och gåvor m.m.

Den kan alltså vara väldigt generell men också väldigt detaljerad och allt beror på hur just du vill ha det. Och sanningen att säga så var det ju just detta som var syftet med lagen – att de som verkligen har behov av mer avancerad hjälp och inte vill att någon utomstående anförtros detta, ska kunna göra ett aktivt och noga genomtänkt val av person som ska ta hand om fullmaktsgivarens angelägenheter.

En fråga som kommit upp och diskuterats flitigt under åren sedan lagen trätt i kraft är frågan om s k jäv, dvs risk för att det uppstår en intressekonflikt. En fullmaktshavare får inte agera på något sätt som gynnar en själv eller ens egna intressen. Det innebär till exempel att det kan bli problem om ett äkta par äger en gemensam fastighet och har gett varandra framtidsfullmakt. Blir den ena maken dement kan inte den andra maken köpa eller sälja fastigheten om det inte specifikt står i framtidsfullmakten – då det kan finnas motstridiga intressen. Inte heller kan fullmaktshavaren ge gåvor till sig själv eller sina barn om det inte specifikt står att detta omfattas av fullmakten.

Det kan finnas många tillfällen där frågan om jäv kan bli aktuell, och lagstiftarens syfte går inte alltid hand i hand med gemene mans vilja och tanke. Som förälder kanske man egentligen vill att barnen ska kunna använda tillgångarna till sig och sin familj. Uppstår en jävssituation ska detta anmälas till överförmyndarnämnden, som då utser en god man i frågan, och eftersom en god man alltid ska se till huvudmannens bästa, inte familjens, så blir det kanske inte alls som man tänkt sig.

Men i de allra flesta fall blir det troligen inga problem eftersom få anmäler till överförmyndaren eftersom man känner till fullmaktsgivarens vilja och förhoppningsvis följer den. Men det kan också bli stora problem med tvister och oenighet bland de inblandade, till exempel om ett av barnen är fullmaktshavare och gynnar sin egen familj på bekostnad av ett syskon och dennes familj.

Jag kan därmed inte nog poängtera vikten av att kontakta en jurist eller advokat och betala priset för den hjälpen för att så långt det, inom lagens gränser, går få det så som man vill ha det. Men bara om det finns ett faktiskt behov av en framtidsfullmakt och anhörigbehörigheten inte räcker.

Om ni vill veta mer är ni välkomna att besöka vår monter på Seniormässan i Malmö den 26-28 april 2022. Där kommer vi även hålla ett kort föredrag om framtidsfullmakter.

 

Diana Saelöen

 

Nu är det dags för en ny krigsförbrytartribunal!

De rättegångar som efter andra världskrigets slut under åren 1945-1949 avhölls mot en rad högt uppsatta personer inom axelmakternas krigsmakter och statsförvaltningar innebar en revolution inom det internationella samfundet och inom den internationella rätten på så sätt att det var första gången i världshistorien som krigsförbrytare ställdes inför rätta för sina gärningar under ett krig. De mest kända av dessa rättegångar är de s k Nürnbergrättegångarna, i vilka bland annat höga officerare, koncentrationslägerschefer och –anställda, samt industriledare och andra som hade skott sig på kriget och dess offer, dömdes för en lång rad med krigsbrott, eller brott mot krigets lagar. Liknande rättegångar hölls dock även på andra håll i världen, bland annat i Shanghai och Tokyo, under åren direkt efter andra världskriget.

Det som utmärkte dessa processer var bland annat att de anordnades och genomdrevs av segrarmakterna i andra världskriget, vilket har medfört att de i efterhand har blivit föremål för viss kritik ur rättslig synvinkel, eftersom de inte byggt på vare sig skriven lag eller några allmänt antagna internationella konventioner, utan snarare på allmänna principer om vad som enligt segrarmakterna kunde anses utgöra krigsbrott. Denna kritik riktade sig bland annat mot det förhållandet att en del av de brott som domarna avsåg inte var uttryckligen kriminaliserade när de begicks, vilket strider mot den inom de flesta civiliserade (nationella) rättssystem grundläggande juridiska principen ”nulla poena sine lege”. Denna princip innebär att endast gärningar som när de begås är uttryckligen kriminaliserade, dvs angivna som brott i en tillämplig lagstiftning, kan leda till bestraffning.

Rättsutvecklingen sedan dess på den internationella rättens område har emellertid varit minst sagt omvälvande. Före andra världskriget fanns det visserligen några internationella konventioner rörande främst behandlingen av sårade och krigsfångar; de s k Genèvekonventionerna, och från början av 1920-talet fanns också den efter första världskriget bildade organisationen Nationernas Förbund, vars syfte var att utgöra en internationell fredsorganisation. Det var emellertid först genom den fjärde Genèvekonventionen (1949) som man, under intryck av framförallt nazisternas massutrotning av judar och andra folkgrupper, uttryckligen definierade krigshandlingar riktade mot civila som brottsliga.

I och med skapandet av FN och dess underorgan år 1945 skapades också en institutionell struktur genom framförallt FN-stadgan, i vilken mänskliga rättigheter definierades och angavs som tillkommande alla människor. Under årtiondena efter FN:s tillkomst inrättades även ett antal mera regionala organ, och det skedde en kraftig utveckling av den internationella rätten genom antagandet av en lång rad med internationella konventioner, och successiva uppdateringar och skärpningar av dessa. De mest betydande av dessa är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den s k Europakonventionen. Dessa konventioner fick sin rättsliga genomslagskraft främst genom det antal stater som anslöt sig, och genom att även stormakterna anslöt sig till många av dem, om än inte alla. Sammanfattningsvis så kan man säga att denna utveckling inom folkrätten ledde till att det byggdes upp ett rättsligt skydd för mänskliga rättigheter genom att brott mot dessa rättigheter i flera avseenden klassificerades som krigsbrott eller folkrättsbrott.

1991 började de s k Balkankrigen, genom att de fram till dess jugoslaviska provinserna Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo efterhand bröt sig loss och krävde sin självständighet, som en reaktion på den dåvarande presidenten Slobodan Miloševićs ambitioner att bilda ett ”Storserbien”. Dessa krig varade sedan i olika konstellationer ända till 2001.

Genom FN:s försorg inrättades redan år 1993, dvs mitt under pågående krig, en särskild domstol; den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien (ICTY; International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia), avsedd att åtala och döma krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Året därefter inrättades även den Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda; ICTR, med motsvarande syfte avseende krigsförbrytare som hade deltagit i folkmordet i Rwanda 1994. Dessa båda tribunaler har under sin verksamhetstid avkunnat något hundratal domar för krigsbrott mot bland annat ansvariga politiker och höga officerare, vilket har satt ribban för definitionen av krigsbrott, och visat att även statschefer och andra personer i ledande ställning kan ställas till svars och dömas för sina gärningar. Det har därefter inrättats ytterligare några s k ad-hoctribunaler av liknande sammansättning för beivrande av krigsbrott i andra delar av världen.

Baserat bland annat på erfarenheterna från ICTY och ICTR inrättades år 2002 genom en i Rom år 1998 ingången internationell konvention den s k Internationella brottmålsdomstolen ICC (”International Criminal Court”) i Haag. ICC är världens första permanenta internationella brottmålsdomstol. Den ska komplettera nationella domstolar när dessa inte kan eller vill åtala exempelvis krigsförbrytare, och ska utreda och beivra de allvarligaste brott som kan begås mot det internationella samfundet: folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggressionsbrott. ICC:s svaghet är dock att dess behörighet begränsas till endast de stater som har tillträtt den ovan nämnda 1998 års Romkonvention. Och, som man kanske kunde ha gissat, så är Ryssland inte en av dem.

____________________________________________

Idag griper barbariet åter kring sig i vår del av världen. Ryssland har den 24 februari 2022, på order av sin president Vladimir Putin, med hela sin krigsmakt oprovocerat angripit sitt fredliga och demokratiskt styrda grannland Ukraina. Detta angrepp utgör ett tveklöst och synnerligen flagrant krigsbrott, benämnt ”anfallskrig” (”aggression”), vilket betyder att Vladimir Putin lika tveklöst ur rättsligt perspektiv är en brottsling. Tyvärr så anses han på grund av internationellträttsliga regler ha statsrättslig immunitet, vilket innebär att han inte kan åtalas så länge han de facto är president. Man kan visserligen diskutera hur man ska betrakta en statschef som har roffat åt sig sin maktposition genom ett under lång tid bedrivet systematiskt valfusk, systematiskt förtryck av oppositionella, systematiskt undertryckande av pressfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet, och systematiskt spridande av lögner och annan desinformation, men faktum är att så länge han har den position som han har, så är han oåtkomlig för juridisk rättvisa.

Det finns emellertid enligt min uppfattning inget som hindrar att världens länder nu påbörjar inrättandet av en ny krigsförbrytartribunal för krigsbrott begångna av ryssarna i Ukraina, genom att frågan tas upp i det ansvariga FN-organet, som är säkerhetsrådet. Jag inser naturligtvis att Ryssland visserligen har vetorätt i säkerhetsrådet, vilken man självklart kommer att använda för att blockera inrättandet av en sådan tribunal, men jag menar att det är viktigt att frågan lyfts redan nu, dels för att det skulle utgöra en skarp och viktig markering av hur världens civiliserade stater ställer sig till Putins och hans anhangs gärningar i Ukraina, och dels för att en tribunal, efter vidtagna förberedelser i form av bland annat insamling av bevis, ska kunna inrättas utan dröjsmål den dag då Putin et consortes förhoppningsvis inte längre sitter kvar vid makten i Ryssland, i likhet med vad som skedde med ledarna i det forna Jugoslavien. Låt den civiliserade delen av mänskligheten göra klart för Putin och andra diktatorer att de från och med nu inte med någon form av säkerhet kan räkna med att kunna smita undan sitt ansvar när festen är över, utan att de alltid riskerar att en vacker dag tvingas stå till svars för sina gärningar.

 

Jan Tuma

Advokat

Internationell rätt hos Limhamnsjuristen

Hyr inte ut din bostad utan tillåtelse

År 2019 uppgick antalet bostadslösa personer i Sverige till 33 250.  En fördubbling skedde mellan åren 2005 och 2011, från cirka 17 000 personer till 34 000. Samtidigt har socialtjänstens boendeinsatser kring hemlöshet ökat i nästan samma utsträckning, både i större och mindre kommuner. Se https://www.forskning.se/2019/10/10/socialtjansten-allt-storre-hyresvard/

Vad ökningen av antalet bostadslösa beror på är oklart. Men en orsak kan vara den pressade bostadsmarknaden i kombination med ökade krav på hyresgäster två av de faktorer som ofta lyfts fram som möjliga förklaringar.

Av denna anledning är det därför inte ovanligt att en person som befinner sig i en utsatt situation söker sig till icke legitima lösningar för att få tak över sitt huvud.  Det finns många oärliga andrahandsuthyrare som skor sig på den utsatta situation som bostadssökare befinner sig i. I ett led för att förhindra olagliga andrahandsuthyrningar har det införts en ny bestämmelse i jordabalken (JB), dessutom har det tillkommit ett straffrättsligt ansvar för uthyraren under vissa situationer.

Förverkande

Den 1 oktober 2019 ändrades lagstiftningen kring andrahandsuthyrning och överhyra. Den som bryter mot reglerna och hyr ut svart, dvs utan tillstånd från fastighetsägaren, kan numera bli uppsagd direkt utan att först varnas. Om uthyrningen dessutom är olovlig och andrahandshyran är för hög, kan hyresgästen som tagit ut extra pengar dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 12:42 JB är olovlig andrahandsuthyrning en grund för hyresvärden att säga upp kontraktet. Dessutom kan hyresvärden säga upp hyresrätten utan föregående varning. Tidigare fick hyresgästen en varning och kunde göra en självrättelse för att inte förlora sitt hyreskontrakt. Denna möjlighet finns inte längre, utan reglerna innebär att om det rör sig om en konstaterad olovlig andrahandsuthyrning kan ditt hyresavtal bli förverkat. Är en hyresrätt är förverkad har hyresvärden rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan, det vill säga utan uppsägningstid (12 kap. 42 § p. 3 JB). Uppsägningen måste dock ske senast sex månader efter det att andrahandsuthyrningen upphörde.

Oskälig hyra

I ett led för att förhindra att oseriösa uthyrare ska kunna tjäna pengar på andrahandsuthyrning har det införts en regel i 55 § hyreslagen (12 kap JB) som definierar ett maxtak för andrahandshyran. Enlig nu gällande lag får andrahandshyran inte överstiga förstahandshyran. Tillägg för el m.m. ska var till självkostnadspris. Man får dock ta ut ett tillägg om max 15 % för möbler och annan utrustning som ingår i avtalet. Har man tagit ut en hyra som strider mot 55 § hyreslagen utgör detta en grund för förverkande av hyresrätten.  Dessutom framgår det av 65c § hyreslagen att ”Den som tar emot en hyra som inte är skälig vid en otillåten andrahandsuthyrning ska dömas till böter eller fängelse i högst två år ”   I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Intressant rättsfall angående överhyra

Hyres- och arrendenämnden i Göteborg fattade ett mycket intressant beslut den 8 juni 2021, vilket senare kom att fastställas i Hovrätten.

Svea hovrätt, 2021-10-29, ÖH 8327-21

En hyresgäst vid namn Carl hyrde en lägenhet om två rum och kök från ett bostadsbolag för 9 210 kr i månaden. Hyresgästen Carl hade i sin tur hyrt ut sin bostad genom tjänsten airBnB.com. Under perioden från 1 oktober 2019 och ff hade bostaden hyrts ut 34 gånger till en kostnad om 1 495/natt exklusive kostnader för städning om 400 kr samt serviceavgift. Själv betalade Carl endast ca 300 kr /dag för bostaden. Carls hyresrätt kom att förverkas.

Konklusion

Om du har tankar på hyra ut din bostad, utan tillåtelse från din hyresvärd, kanske du skall tänka om.  I och med den lagändring som skett kan ditt hyresavtal komma att förverkas utan förvarning eller möjlighet till självrättelse. Om du behöver hyra ut din bostad är det en mycket bättre idé att söka ett tillstånd från din hyresvärd än att riskera att helt plötsligt så utan bostad.

 

Canela Skyfacos

Advokat

Vårdpersonal och kriminalitet

När vi som patienter söker oss till vården är det självklart viktigt för oss att känna att vi kan lita på den vårdpersonal som vi möter och att vi kan känna oss trygga i deras händer.

I Hälso- och sjukvårdslagen, och även i Patientlagen, anges grunderna för den svenska sjukvården. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och ska vara lätt tillgänglig.

Vidare ska patienten få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ansvaret för att så sker ligger i mångt och mycket på de enskilda aktörerna inom vården, såsom läkare, sjuksköterskor, psykologer m fl. Att bedriva vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet är en skyldighet som åligger all legitimerad sjukvårdspersonal.

I kravet på att patienten ska ges en god och säker vård ligger naturligtvis också att man ska känna sig trygg med den hälso- och sjukvårdspersonal som man träffar i vården. Patienten ska kunna känna sig trygg i att vårdpersonalen har rätt kompetens och håller sig à jour med nya vetenskapliga rön och nya behandlingsmetoder.

Det ställs höga krav på vårdpersonalen både vad gäller deras kompetens, fortbildning och att man ska kunna informera och kommunicera med patienterna, men också att man av andra skäl ska anses vara lämplig att inneha legitimation.

Att dessa höga krav uppfylls ligger på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att säkerställa i sin tillsyn. Om IVO anser att någon är olämplig att t ex inneha legitimation inom något vårdyrke så ska anmälan om återkallelse av legitimationen alternativt beslut om treårig prövotid göras till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det blir sedan HSAN som avgör om vederbörande fortsatt kan anförtros att utöva ett vårdyrke. HSANs beslut om behörighetsinskränkning kan överklagas till Förvaltningsrätten och slutligen till Högsta Förvaltningsdomstolen.

En person med läkarexamen ansöker om legitimation hos Socialstyrelsen, som är den myndighet som prövar såväl ansökningar som legitimation som (prövar de ansökningar om?)(eller utfärdar de?) särskilda förordnanden att utöva yrke samt utfärdar? bevis om specialistkompetens. Vid Socialstyrelsens prövning ska/kan bevis som straffrihet hämtas in, dvs ett utdrag ur Belastningsregistret som visar att man inte är dömd för någon allvarlig brottslighet.

Om man t ex döms för grov misshandel och får avtjäna ett fängelsestraff (i regel minimum 1,5 års fängelse) står denna dom kvar i belastningsregistret i 10 år efter det att man verkställt sitt fängelsestraff, dvs har blivit frigiven. Om man inte begår några andra brott under 10 år kan man därefter uppvisa ett ”blankt” belastningsregister. Söker man då legitimation får Socialstyrelsen inte kännedom om att det finns en gammal dom mot den sökande.

Så ska det naturligtvis vara. Om man begår ett misstag en gång i livet och därefter avhåller sig från att begå brott under en så lång tid som 10 år, så får man anses vara ”rehabiliterad”. Återfallsrisken torde efter 10 års laglydighet vara synnerligen låg.

När det gäller legitimerad sjukvårdspersonal som begår brott är emellertid saken en annan. Domstolarna har en skyldighet att rapportera till IVO när sjukvårdspersonal döms för brott. Om brotten begås i tjänsten kan det tyckas självklart att man inte ska vara betrodd med legitimation. Om brotten begås utanför tjänsten och det rör sig om ett allvarligt brott som kan påverka förtroendet för den legitimerade ska enligt Patientsäkerhetslagen legitimationen återkallas, om det inte finns särskilda skäl som talar för att man kan underlåta att återkalla legitimationen.

Här har vi ett problem. IVO har under senare år i flera fall utrett legitimerad personal som har begått brott för länge sedan, i några fall för mer än 10 år sedan. Trots att det i flera fall rör sig som engångsföreteelser och där det finns ”rimliga förklaringar” till brottsligheten, samt att vederbörande inte har gjort sig skyldig till ny brottslighet och dessutom har haft väldigt goda vitsord från chefer och kollegor, så anser IVO, HSAN och domstolarna likväl att legitimationen ska återkallas.

Det finns en del tolkningsfrågor som bör fastställas av rättspraxis, dvs domstolarnas överinstanser. T ex vad som anses vara allvarlig brottslighet, vilken typ av brottslighet som är ägnatd att påverka förtroendet för en legitimerad, och vad som kan utgöra särskilda skäl för att underlåta att återkalla legitimationen. Några exempel ges i förarbetena till Patientdatalagen men de är inte uttömmande. Bl a anges i förarbetena att om det har gått ”avsevärd tid” sedan brottet begicks så kan det anses vara särskilda skäl. Frågan man då ställer sig, är vad som anses vara ”avsevärd tid” och vilken tid talar man om beroende på vilket brott det rör sig om.

Kan man överhuvudtaget acceptera att legitimerad sjukvårdspersonal i vissa fall ska få behålla sin legitimation fast de har begått ett brott? Som advokat, som i min yrkesutövning träffar på många olika människotyper, svarar jag tveklöst – ett principiellt Ja – på den frågan. Sjukvårdspersonal är lika mycket människor som alla andra och som alla andra kan man begå misstag. Ska man då inte, bara för att man har ett legitimationsyrke, få förlåtelse? Samhället och lagstiftaren förlåter ju andra, genom att efter 2 år, 5 år, 10 år eller som längst 20 år ta bort uppgifter om domar från belastningsregistret. Man kan då uppvisa ”blanka papper” igen, trots att man är dömd för brott. Varför ska inte detsamma gälla för legitimerad personal?

Även om man har begått ett misstag för flera år sedan, och även om det misstaget innebar att man blivit dömd för ett allvarligt brott, så kan man vara en skicklig och synnerligen lämplig yrkesutövare. Ska vi bli av med duktiga läkare och sjuksköterskor för att tillsynsmyndighet och domstolar inte anser att de ska få förlåtelse? Jag kan inte se logiken i detta.

Innan Patientsäkerhetslagen (PSL) trädde i kraft den 1 januari 2011 gällde Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Då avskaffades disciplinpåföljderna, erinran och varning, och då infördes även bestämmelsen om att även brott som begås utanför tjänsten kan utgöra grund för återkallelse av legitimationen. De brott som anges som exempel i förarbetena och som kan anses påverka förtroendet för en legitimerad kan t ex vara brott mot annans liv eller hälsa, narkotikabrott, sexualbrott, barnpornografibrott, förfalskningsbrott, osant intygande och mened.

Jag anser att IVO, HSAN och domstolarna på ett tyvärr alltför stereotypt sätt bedömer om en legitimation ska återkallas eller inte när någon har begått ett brott utanför tjänsten. Av förarbetena framgår att, förutom att brottet i sig ska vara ägnat att påverka förtroendet för den legitimerade, ska brottsligheten i det enskilda fallet vara att anse som allvarlig. Vid denna prövning ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, såsom brottslighetens art, brottets straffvärde, påföljden, eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter och gärningsmannens motiv för brottet. Det, menar jag, gör man inte i tillräcklig omfattning. Skälet kan bl a vara att juristerna och inspektörerna på IVO inte har den kunskap och erfarenhet som krävs för att göra en bedömning i dessa hänseenden. Det är de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål, som har den kompetensen och det är vi advokater som bl a arbetar som offentliga försvarare som kan göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

IVO, HSAN och förvaltningsdomstolarna måste, menar jag, i mycket högre grad göra individuella bedömningar i de enskilda fallen. Inte minst måste man verkligen göra helhetsbedömningar som är värda namnet och då beakta samtliga relevanta omständigheter. Inte bara kring brottet, utan även vad gäller kompetens och erfarenhet. Visserligen är inte detta något som anges i förarbetena, men om vi inte ska förlora skicklig sjukvårdspersonal måste praxis ändras i det avseendet.

 

Ewa Wressmark

Advokat

 

Lästips:

Så ska rapportering av domar mot vårdpersonal bli bättre
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/11/sa-ska-rapporteringen-av-domar-mot-vardpersonal-blir-battre/?utm_source=Paloma

Utredning föreslår obligatorisk brottskontroll av läkarstudenter
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/10/utredning-foreslar-obligatorisk-brottskontroll-av-lakarstudenter/

 

 

HÄSTEN och KONTRAKT – BILLIGT KAN BLI DYRT

Något om hästavtal

Det är mitt intryck att det i största allmänhet råder olika underförstådda sedvanor i fråga om upprättande av skriftliga avtal, inom hästnäringen. Detta förhållande påverkas givetvis av parternas kunskaper och föremålet för avtalets värde Varför det förhåller sig på detta sätt kan jag endast spekulera i men enligt min erfarenhet så är avtalens tillkomst och eventuella utformning beroende av vilken typ av avtal som ska slutas mellan parterna. Är det t.ex. fråga om ägarbyte av en häst mellan privatpersoner så skrivs det näst intill undantagslöst ett köpekontrakt som oftast har laddats ner från nätet. Är det fråga om att en häst ska lämnas över till annan ryttare för inridning eller träning så har jag mött en blandning av allt från nedladdade standardiserade kontrakt till egenhändigt författade och i förväg förberedda dito, men ofta skrivs det ingenting alls, trots att den som tar hand om hästen nästan alltid gör det i sin yrkesverksamhet. Som exempel kan det nämnas att vid avtal rörande fodervärdskap skrivs det som huvudregel standardkontrakt som är nedladdade från nätet men när det kommer till hyra av box skrivs det mycket sällan kontrakt alls. När det kommer till hyra av stallplats lyser ofta t.o.m. de muntliga avtalen med sin frånvaro.

Skriv alltid avtal

En hästaffär är på sitt eget sätt av en särskilt komplex natur eftersom den både rör en ”sak” som i var enskilt fall är unik och därför aldrig är direkt utbytbar. Dessutom, och nästintill undantagslöst, involverar många känslor hos de inblandade parterna. Oavsett hästens pris så är det mitt råd att alltid skriva ett avtal och att verkligen fundera igenom vad det är man skriver under på. Att köpa en häst är i regel dyrt men att underhålla en häst är ofta, i längden, ännu dyrare, särskilt om det kan komma att innefatta tvister och veterinärräkningar.

Mitt intryck utifrån vad jag har hört från klienter som skrivit under standardavtal, och som har fått efterföljande problem med sina avtal, är att de inte har funderat så mycket över innehållet i standardavtalet, något jag kallar ”standardkontraktets passiviserande verkan”. De har helt enkelt bara svarat på de frågor som funnits i avtalet och därefter skrivit under i tron att vara juridiskt säkrade.

I den bästa av världar behövs inte avtal. Säljaren av en viss tjänst, eller en viss häst, får sin betalning och köparen får precis den tjänst eller häst som han eller hon menar sig ha köpt och därefter går parterna nöjda vidare i livet. Och så är det ju ofta. Alla är glada och kontraktet utgör bara ett bevis på att ägarförhållandena har förändrats och kan i övrigt ligga i skrivbordslådan och samla damm. Men just på grund av det komplexa förhållande som en hästaffär utgör så uppstår det oftare problem än man tror. Problemen kan ha sin grund i en uppsjö av olika orsaker. Säljaren visste t.ex. inte att hästen hade en skada eftersom den först visade sig efter köpet och då kanske därför att köpare red hästen annorlunda. Hästen hade inte ett visst beteende hos säljaren, men väl hos köparen så förvandlades hästen till en inkarnerad bockmaskin möjligtvis eftersom köparen inte var lika erfaren som säljaren, eller så hade säljaren faktiskt inte varit helt sanningsenlig när hon sa att hästen var en okomplicerad rosettplockare. Hur reglerar man alla dessa problem i ett avtal? Ingen kan förutse alla problem och på så sätt kan ett standardavtal vara en bra utgångspunkt men inte alltid.

Inte sällan, när den trevliga köparen eller säljaren står där och upplever att ingenting kan gå fel, så är det så lätt att man inte vill krångla till saker och ting med att begära att avtalet förseglas med ett noggrant specificerat kontrakt; och tänk dessutom om en av de fem andra spekulanterna då får den sista boxen i det fantastiska stallet eller köper drömhästen före mig.

Något om standardavtal

Jag kommer i denna blogg att skriva något om vad man kan tänka på om man väljer att skriva ett så kallat standardavtal. Med standardavtal menar jag först och främst ett av de avtal som laddas ner från nätet. Det finns fördelar med standardavtal, men min utgångspunkt är här att peka på några problemställningar att vara uppmärksam på om man funderar på att välja ett standardavtal i samband med hästavtal.

Standardavtal

Standardavtalen som ligger på nätet, ofta för gratis nedladdning, är många gånger författade av duktiga jurister. Min åsikt är dock att dessa avtal ofta riskerar att utgöra en fälla för antingen den ene eller den andre avtalsparten och detta av flera orsaker.

I standardavtalens natur ligger först och främst att de avsiktligen är brett formulerade. Det är de för att täcka så många situationer som möjligt. Enligt min mening kan ett standardavtal därför lätt bli ett oprecist instrument i fråga om avgörande detaljer i det enskilda fallet. Med detta menar jag att ett standardavtal riskerar att i första hand inte ta sikte på det som särskilt skulle behöva regleras mellan de enskilda parterna. I ett avtal som ligger på nätet kan man t.ex.  läsa ”Tränaren svarar för att hästen får bästa möjliga omvårdnad och träning under den period som den vistas hos tränaren”. Ja det låter ju kanske bra kan man ju vid första anblicken tänka. Men vad är ”bästa möjliga omvårdnad”? Enligt min mening vore det bättre att ingenting skriva än att skriva under på ett avtal med ett sådant innehåll. Vad som är bästa möjliga omvårdnad enligt den ene, det vet alla hästägare, är mycket sällan bästa möjliga omvårdnad enligt den andre.

Det föreligger vidare en stor risk för att parterna inte funderar själva, på vad som är viktigt för dem i det enskilda fallet, när de ställs inför ett färdigskrivet kontrakt som de inte har varit med om att skriva själva. I stället fyller de endast i de förtryckta klausulerna och förbiser eller saknar kännedom om möjligheten att själva lägga till, för dem, avgörande avtalsvillkor.

En annan, och enligt mig, mycket viktig fråga är vidare att det kan vara svårt för den som inte är jurist att vara medveten om vad de bakomliggande juridiska konsekvenserna, av de förtryckta klausulerna, kan vara Den enskilde riskerar därför genom att oförbehållet helt förlita sig på texten och dess ordalydelse oavsiktligt t.ex. ge den andra avtalsparten en möjlighet att frånskriva sig ett visst ansvar för fel som hästen senare visar sig att ha. Som exempel, på det nyss nämnda, kan nämnas att vissa standardavtal postulerar att säljaren har uppmanat köparen att veterinärbesiktiga hästen före köpet. Mycket få köpare vet vad en sådan mening skulle kunna innebära enligt lag eller praxis om något sedan visar sig vara fel på den häst de köpt.

Sammanfattningsvis menar jag att det juridiska stöd ett standardkontrakt skulle kunna utgöra för den enskilde som köper en häst riskerar att skjuta helt förbi målet, och nästan vara till förfång för den enskilde om hon inte är både hästkunnig och juridiskt väl bevandrad

Mitt råd är därför att den som inte är både hästkunnig och duktig på avtal bör anlita en hästkunnig jurist innan hon skriver under på ett standardkontrakt.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För specifik rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen. Vi kan både häst och juridik.

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

KVINNORS VÅLD MOT MÄN I NÄRA RELATIONER

De senaste åren har vi av massmedia matats med artikel efter artikel som behandlar ”metoo” – mäns sexuella trakasserier av kvinnor, hedersvåld – män som straffar kvinnor som skadat deras heder, kvinnofridsbrott – kvinnor som utsätts av fysisk eller psykisk misshandel av män osv. Män har fått en stämpel på sig att vara såväl opålitliga som våldsamma och många är de män som knappt vågar närma sig kvinnor överhuvudtaget av rädsla för att  deras avsikter ska bli misstolkade eller att de ska råka  göra något som misshagar kvinnan och riskera att bli anmälda trots att de inte haft några tankar på att kränka eller misshaga kvinnan de närmar sig. Även den nya lagen som behandlar oaktsam våldtäkt (vilken jag skrivit om tidigare)– bidrar till detta då det är främst män som utmålas som just våldtäktsmän.

Detta flöde av nyhetsartiklar kan bidra till tanken eller åsikten att det alltid är män som är förövarna. Det stämmer emellertid inte, ett flertal rapporter visar att även män i hög grad utsätts för våld av kvinnor som de lever tillsammans med, men att männen är mer obenägna att anmäla.  Med det sagt konstaterar jag också att det finns ett brott kallat kvinnofridskränkning (4 kap 4 a§ 2 st) men inget mansfridskränkning. I stället för att få en egen brottsrubricering, likt kvinnorna, tillämpas 4 kap 4a§ 1 st dvs grov fridskränkning, detta brott kräver inte att det förelegat ett samboende under äktenskapsliknande förhållanden som fallet är för kvinnofridskränkning. I övrigt är rekvisiten de samma.

Missförstå mig inte – det är bra att alla dessa oegentligheter med män som agerar otillbörligt mot kvinnor tas upp i media, och att de som på ett eller annat sätt förgriper sig på en annan person blir dömda. Men det tycks som om det förekommer en skevhet i rapporteringen. I vårt land, som stoltserar med hur jämställda vi är, glömmer vi plötsligt bort att vara jämställda. Vi glömmer bort de drabbade männen och lämnar dem åt sin skam, åt att inte bli trodda, åt att förlora sina barn och åt att bli oskyldigt anklagade.

Kvinnor som förövare – män som offer

Det framhålls ofta att det inte ligger i kvinnors natur att utöva våld eller skada andra människor – de framställs som vårdande, omtänksamma och kärleksfulla. Detta är helt säkert korrekt i många fall, men det anges också att de är listiga, ränkfulla och bestämmande med starka viljor vilket en del kvinnor kommer att utnyttja mot sina män. Faktum är att det inte är så stor skillnad mellan könen och det kan lika gärna vara tvärtom. Men hur ser då kvinnors våld mot män ut? Forskningen har visat att det psykiska våldet är kvinnans största maktmedel – att bryta ner, förolämpa, provocera och söka bråk. Att ta makten över ekonomin, att hota med att ta barnen ifrån papporna eller att hota med att de ska anmäla mannen för sexuellt våld. Men de kan också ta till fysiskt våld – dock oftast inte så ”allvarligt” som det våld män använder mot kvinnor, vilket sannolikt beror på fysiska skillnader. Det rapporteras dock om bitvåld, nyp, sparkar och slag som lavetter etc.

Män som offer för kvinnors våld är fortfarande ett tämligen outforskat område, män förväntas vara bossiga, tuffa och att de klarar sig själv, de ska vara ”manliga” enligt den stereotyp som finns.  Samtidigt är de flesta män uppfostrade att skydda sina kvinnor och att inte bära hand mot dem, varför de drar sig undan och ”tar emot”. I Aftonbladet 20211009 finns det dock en intressant artikel[1] (dessvärre låst till Aftonbladet +) om 3 män som utsatts för misshandel i hemmet. Det visar sig att de ofta mötts av misstro av polis och socialtjänst och att det varit svårt att bli trodda – men när de väl blir det har de också behövt skyddat boende och de upptäcker att de har samma erfarenheter som kvinnor i samma situation (eftersom de hamnar i skyddade boenden för kvinnor då det inte finns så många som inriktat sig på män, om ens något)– och att de känner sig oerhört ensamma i tron att inga andra män drabbas. Rapporter visar att det dessa män upplevt inte är unikt för just dem, utan väldigt vanligt i samband med att en man blir misshandlad av sin flickvän, sambo eller fru.

Rättsväsendet

Inte blir det lättare för de utsatta männen när även lagen till viss del bidrar till att osynliggöra deras utsatthet – i t.ex. socialtjänstlagen 5 kap 11 §, vars formuleringar anger ett särskilt ansvar för brottsoffer, är det kvinnor som utsätts för våld i en nära relation som är utgångspunkten.

Brå har i rapport 2014:8 noterat att män som utsätts för relationsvåld har lågt förtroende för rättsväsendet jämfört med män som blivit utsatta för andra typer av våld. Kvinnor kände samma förtroende oavsett om de blivit utsatta för relationsvåld eller annat våld. Insatserna som finns för män i form av mansjourer fokuserar främst på att mannens våldsamma beteende ska upphöra, inte på att bistå dem när de har blivit utsatta för en kvinnas våldsamma beteende.

Vid genomgång av intervjuer med män som utsatts framkommer också det faktum att de inte blir trodda av polisen, eller att polisen frågar vad mannen gjort för att kvinnan ska bete sig illa. Många låter också bli att anmäla eftersom de tror att de är ensamma och själva tror att de inte ska bli trodda, vilket jag menar är en bidragande orsak till att ämnet inte utforskats tillräckligt. Männen osynliggör sig själva genom att inte anmäla!

Som jurist har jag reagerat på att det är ytterst sällsynt att vi får förordnanden som målsägandebiträden för män som utsatts för våld i nära relationer. Vidare har jag reagerat på att nivån på begreppet att det ”ska vara ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig för att kunna dömas, tycks ha sänkts drastiskt i fall där mannen anses brukat våld mot kvinnan. Hur det är i motsatt förhållande har jag ingen personlig erfarenhet av men jag har mina aningar.

Till er män som är utsatta

Till er män som känner att ni är utsatta för fysiskt eller psykiskt våld av er partner vill jag säga – ni är INTE ensamma! Anmäl till polisen, anmäl vid varje händelse – även om ni tycker att ”det var inte så farligt”. Finns det barn i familjen då är det ännu viktigare att anmäla. Bevittnar de någon form av våld är även de brottsoffer i och med det nya brottet barnfridsbrott. Våld är alltid (i princip) olagligt oavsett vem som utövar det och mot vem. När ni anmäler till polisen – be att få ett målsägandebiträde (en jurist/advokat) som kan hjälpa och stötta dig genom processen.
Ni kan också ta kontakt med akillesjouren[2], en förening som bl.a. erbjuder samtalsstöd åt utsatta män. Det viktigaste är att ni gör något för att komma ifrån en ohållbar situation, vilket är för allas bästa.

Avslutningsvis

Detta är ett stort och ganska outforskat och bortglömt område som drabbar många. När man söker information kan man konstatera att åren före 2017 fanns det en del rapporter och studier i ämnet. Efter ”metoo” verkar det dock som om det kommit alltmer i skymundan – vilket är anledningen till detta inlägg. Jag menar att det är oerhört viktigt att vi inte glömmer de manliga brottsoffren eller de kvinnliga förövarna som behöver hjälp att förändra sitt beteende på samma sätt som män som utövar våld mot kvinnor får hjälp och stöd genom olika organisationer.

När det gäller våld i nära relationer vill jag slutligen påpeka att det finns många fler varianter än de detta blogginlägg behandlar. Det kan handla om våld i homosexuella relationer,  där det kan vara en man som misshandlar sin manliga partner eller en kvinna som misshandlar sin kvinnliga partner. Det är viktigt att förstå och veta att detta också förekommer.

Sverige måste vara jämlikt i alla situationer – inte bara vissa utvalda.

 

Diana Lindgren Saelöen

Advokat

 

[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/v5wBxL/mats-blev-slagen-av-sin-fru-jag-kande-mig-sa-otroligt-ensam

[2] https://akillesjouren.se/hem/om

Vem har rätt att destinera en betalning?

Jag har tidigare skrivit blogginlägg här på Advokatbyråns hemsida som förklarar vissa juridiska begrepp, och nu tycker jag att det kan vara dags igen. Som i så gott som alla andra branscher, så har även vi jurister vårt fackspråk – eller fikonspråk, som man ju ibland kallar det – där kan det förekomma uttryck som gemene man inte har i sin vokabulär. Det uttryck som jag vill ta upp till behandling idag är ”destinationsrätt”.

Vadå, destinationsrätt, frågar Du Dig kanske? I vanligt språkbruk förknippar man väl begreppet ”destination” med resmålet dit man styr kosan på sin semester, eller i vart fall resans mål i vid bemärkelse? Kanske också den adress dit man skickar ett brev eller postpaket? I rättsliga sammanhang har uttrycket emellertid fått en lite annorlunda betydelse, eftersom det förknippas med vart och hur man skickar en betalning.

I de allra flesta fall så är det oproblematiskt till vem, hur och när man betalar ett belopp som man är skyldig att betala. Hyran betalar jag till hyresvärden, genom insättning på det konto som han eller hon har anvisat, och senast på förfallodagen, såklart. Har jag köpt något, så betalar jag köpeskillingen till säljaren när jag får köpeobjektet i min besittning, eller annars senast på den dag som vi har avtalat etc.

Ibland så uppkommer det dock situationer som krånglar till det, och det är då begreppet ”destinering” (eller ”destination”) kommer till användning. Typfallet är när någon har fler än en skuld till en och samma borgenär (=fordringsägare), och ska betala ett belopp som inte räcker för att betala alla skulderna.

Ett exempel på detta är följande: Om jag vid ett givet tillfälle har lånat 20.000 kronor av Dig, utan säkerhet och räntefritt eftersom vi är goda vänner och Du litar på mig, på villkor att jag ska återbetala pengarna så snart jag kan inom fem år, så är det oproblematiskt om jag efter ett år betalar Dig 10.000 kronor, eftersom det då utgör en delbetalning, och jag efter denna delbetalning endast är skyldig Dig de resterande 10.000 kronorna.

Men om jag istället lånade 10.000 kronor av Dig vid samma tillfälle och på motsvarande villkor, och först ett år senare ber Dig att få låna ytterligare 10.000 kronor, och Du då fått klart för Dig att jag under tiden har hamnat i ekonomiska svårigheter, varför Du, efter viss tvekan, visserligen lånar ut de tillkommande 10.000 kronorna, men då på villkor att jag betalar ränta med 10% årligen, och att min åldriga mor går i borgen för lånet, så blir situationen genast lite mera komplicerad. Liksom i föregående exempel så är jag skyldig Dig ett kapitalbelopp om 20.000 kronor, men denna gång så har jag två skulder till Dig istället för bara en, och de löper med olika villkor.

När jag då efter ytterligare ett år betalar ett belopp om 10.000 kronor till Dig, så visar det sig att det har betydelse vilken av de båda skulderna som min betalning ska avräknas mot. Du och jag har då motstridiga intressen, eftersom Du då självfallet vill att beloppet ska avräknas mot det lån som löper utan ränta, och som Du inte har fått någon säkerhet för, medan jag har ett intresse både av att fortsättningsvis slippa betala ränta, och av att lösa min gamla mamma från hennes borgensåtagande.

Det är i denna situation som det blir av vikt vem av oss; betalaren eller betalningsmottagaren, som har rätt att bestämma hur min delbetalning ska avräknas, och som begreppet destinationsrätt kommer till användning. Denna situation finns reglerad i lag, nämligen i 1736 (!) års Handelsbalk, 9 kap 5 §. Första meningen av denna lagtext lyder: ”Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det som betalas å vilketdera lån han helst vill, dock ej förr än förfallodagen inne är”. (”Skuldenär” är det ålderdomliga begreppet för gäldenär – som också är ett ålderdomligt uttryck, om än kanske inte lika ålderdomligt eftersom det fortfarande ingår i juristens fackspråk – och betecknar den som har ådragit sig en skuld, och därmed är betalningsskyldig).

Lagtexten betyder att det är jag som betalare som har det som kallas för den primära destinationsrätten, dvs som i första hand har rätt att avgöra vilket av de båda lånen som min delbetalning ska avräknas mot.

Något som emellertid inte framgår av lagtexten, och som det istället har bildats en hel del rättspraxis kring, är vad som gäller om jag bara skickar iväg beloppet utan att ange hur jag vill att beloppet ska avräknas. Då har HD i en rad med rättsfall kommit fram till att det uppkommer en rätt för borgenären; dvs betalningsmottagaren att bestämma hur (dvs mot vilken av skulderna) avräkning ska ske. Denne sägs då ha den sekundära destinationsrätten. Ett exempel på ett sådant rättsfall är det som publicerades i NJA 1989 s. 177.

Av HD:s praxis framgår att betalaren kan utnyttja sin primära destinationsrätt i vart fall fram till dess att betalning sker. Det är därvid viktigt att gäldenären tydligt anger hur han vill att avräkning ska ske, eftersom det avgörande är att borgenären (=betalningsmottagaren) nås av meddelandet om hur betalaren har valt att destinera sin betalning. Denna angivelse bör lämpligen ske senast samtidigt med betalningen, och på ett sätt som är verifierbart, dvs som kan bevisas i efterhand om det skulle visa sig att det uppkommer en tvist, och mottagaren (=Du i exemplen ovan) förnekar att betalaren (=jag) har utnyttjat sin (min) primära destinationsrätt.

Som jag skriver ovan, så uppkommer det en s k sekundär destinationsrätt för betalningsmottagaren om han får in en betalning utan att det framgår hur betalaren önskar att beloppet ska avräknas. Mottagaren har då rätt att själv bestämma hur avräkning ska ske. Det gäller dock även för honom (eller henne) att bevisligen meddela betalaren på vilket sätt han har avräknat den inkomna betalningen, dvs på vilket sätt han väljer att utnyttja den sekundära destinationsrätten. Också detta meddelande bör dokumenteras så att det i efterhand går att verifiera att betalaren har fått del av det.

Ibland kan det uppkomma en situation där det uppkommer ett tidsglapp efter att den ena parten har betalat ett belopp, då ingen av parterna har meddelat den andre hur man vill att avräkning ska ske. Denna situation är mig veterligen inte avgjord i något prejudikat, varför rättsläget är en aning oklart. Det är dock min uppfattning att det logiska är att båda parterna i den situationen har en rätt att destinera betalningen, och då gäller att den som först anger hur avräkning ska ske får sin vilja fram. Detta betyder att om betalningsmottagaren hinner först, så utsläcks (dvs upphör) betalarens primära destinationsrätt, och om betalaren (sent omsider) kommer på att ”hoppsan; jag borde ju ha destinerat min betalning”, och hinner sända mottagaren ett meddelande om hur han vill att avräkning ska ske innan mottagaren har insett att han har en möjlighet att utnyttja sin sekundära destinationsrätt, så utsläcks den sekundära destinationsrätten. Det blir således en slags kapplöpning om hur avräkning ska ske av den gjorda betalningen.

En destinering av en betalning är således en ensidig rättshandling, som får sin rättsliga effekt så snart den har kommit till den andra partens kännedom. Det är vad vi jurister kallar för en performativ rättshandling.

En sista sak som man bör tänka på är att en delbetalning inte kan destineras till kapitalbeloppet, om det finns upplupen och obetald ränta. Enligt andra meningen i ovan nämnda paragraf i Handelsbalken, som lyder: ”Ej må något på huvudstolen avräknas förr än räntan gulden är”, ska avräkning alltid först ske mot upplupen ränta, innan avräkning kan ske mot kapitalbeloppet. I det andra exemplet ovan betyder det, under förutsättning av att jag har utnyttjat min primära destinationsrätt och meddelat Dig att jag vill att min betalning ska avräknas mot den skuld som löper med ränta och för vilken min mamma har gått i borgen, att av min delbetalning om 10.000 kronor, först 1.000 kronor ska avräknas mot räntan (10% av 10.000 kronor), varefter de återstående 9.000 kronorna kan avräknas mot kapitalskulden. Efter den betalningen är jag således fortfarande skyldig Dig ett kapitalbelopp om 11.000 kronor, varav 1.000 kronor löper med ränta, och fortfarande omfattas av min mors borgensåtagande.

Det är således viktigt att alltid tänka till innan Du betalar ett delbelopp, om det är så att Du är skyldig mottagaren flera olika belopp, och dessa har olika angelägenhetsgrad.

Jan Tuma

Biträdande jurist

 

 

 

Vad är barnfridsbrott?

Den 1 juli 2021 tog det svenska rättssamhället ett stort kliv framåt och erkände barn som bevittnat våld i nära relationer som brottsoffer. Som brottsoffer sätts man i en annan position än som ett vanligt vittne till ett brott. Ett vittne kan inte söka skadestånd för det trauma som kan uppstå när man bevittnat en brottslig gärning. Man har inte heller rätt till något juridiskt stöd.

Brottsoffer har normalt sett en lagstadgad rätt till ett målsägandebiträde. Barn kan tilldelas ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare, beroende på vem som utsatt barnet för brott, för att bistå dem i utredningsprocessen och vid en eventuell rättegång. I och med den nya lagstiftningen har barnet tillerkänts samma rätt som andra brottsoffer.

Tidigare var det så att barn som bevittnat våld inte räknades som brottsoffer och därför erkändes inte den skadliga gärningen som barnet utsatts för som en kriminell gärning.  Forskning har visat att barn som bevittnat våld i nära relationer löper en ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa.  Av lagrådsremissen Barn som bevittnar våld, 4 mars 2021, framgår att mer än 200 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld (S.1). Enligt viss forskning kan det vara mer skadligt för barnet att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. När barnets ena förälder använder våld mot den andra föräldern blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst. Den ena föräldern blir då en hotfull angripare och den andra ett utsatt offer, vilket kan skada barnets anknytning till båda sina föräldrar. Barn som upplever våld av och mot sina föräldrar eller andra omsorgspersoner löper större risk än andra barn att utveckla symtom som ångest, nedstämdhet, posttraumatisk stress och beteendeproblem, som trots och uppförandestörning, än barn som inte har sådana erfarenheter (s. 14-15).

Eftersom det fanns och fortfarande finns ett behov av att förebygga våld och andra övergrepp i nära relationer infördes en rad olika åtgärder. En av dessa åtgärder var införandet av en ny lag i brottsbalken.

Barnfridsbrott

Av 4 kap 3 § Brottsbalken framgår att Den som begår en brottslig gärning som utgör

  1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,
  2. människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, hemfridsbrott eller ofredande enligt 4 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 §,
  3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,
  4. skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller
  5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4

döms, om gärningen har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet

Rekvisit

En förutsättning för straffansvar förutsätter att vissa rekvisit är uppfyllda. Lagstiftningen omfattar inte ett generellt ansvar utan det krävs dels att övergrepp sker mellan två personer som har eller har haft en närstående relation till barnet, dels att barnet bevittnat en brottslig gärning som räknas upp i lagrummet.

Närstående

Vilka är att anses som närstående eller tidigare närstående till barnet?

Enligt propositionen 2020/21:170 kan viss ledning hämtas från hur närstående förstås i straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i 4 a § (jfr prop. 1997/98:55 s. 132. Bedömningen ska dock göras utifrån barnets perspektiv vilket kan innebära att begreppet närstående kan utvidgas till att även omfatta andra personer som barnet har en relation till såsom mor- eller farföräldrar, syskon m.m.

Uppsåt

Det krävs ett uppsåt till såväl grundbrottet som till barnets bevittning av gärningen. Ett likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Dvs att ett barn bevittnat en gärning och gärningsmannen varit likgiltig till att barnet bevittnat gärningen.

Gradindelning

Bedömningen huruvida brottet är ringa, av normalgraden eller grovt kan ha ett direkt samband med själva grundbrottet. Ett bevittnande av exempelvis misshandel av normalgraden utgör barnfridsbrott av normalgraden. Det är dock inte uteslutet att barnfridsbrottet bedöms ha ett högre straffvärde än grundbrottet. Så kan t.ex. vara fallet om ett uttalat syfte med gärningen har varit att begå den inför barnet eller om den begås i syfte att bestraffa barnet eller offret för grundbrottet. Exempel på när gärningspersonen kan anses ha visat särskild hänsynslöshet är när den bevittnade gärningen har begåtts i syfte att straffa eller förnedra barnet. Ett sådant agerande kommer att påverka bedömningen vid gradindelningen av brottet.

Skadestånd

Eftersom barnet blir målsägande kan detta i sin tur medföra en rätt till skadestånd i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser. Utifrån omständigheterna i det enskilda fallet kan alltså barnet ha rätt till ersättning från gärningspersonen för person- och sakskada, ren förmögenhetsskada och för den kränkning som brottet inneburit. Dock krävs att brottet begåtts i Sverige eller, om det begåtts utomlands, att den skadelidande vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

Följdeffekter av den nya lagstiftningen

När det misstänks att ett barn har bevittnat våld i nära relationer ska barnet tas om hand på ett helt annat sätt än tidigare. För polis och socialtjänst innebär den nya lagen flera förändrade arbetssätt och rutiner. Ingripande poliser som åker ut på larm om misstänkt våld i familjen kommer att behöva utreda om barnen bevittnat något och i sådana fall behöva prata med barnen. Barnen kommer att inkluderas i en förundersökning på ett helt annat sätt än tidigare.

Vad gäller hälso- och sjukvården införs ett krav på att hälso- och sjukvårdspersonalen särskilt ska beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt någon närstående till barnet för våld eller andra övergrepp.

För socialtjänstens del införs ett uttalat krav på att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende[1].

Det införs också en sekretessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till Polismyndigheten i syfte att förebygga att det begås allvarligare vålds-, frids- eller sexualbrott mot närstående[2].

Den särskilda företrädarens roll utvidgas. En särskild företrädare ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör ska tillämpas på den särskilda företrädaren.

Konsekvenser för barnet.

Barn som bevittnat våld i nära relationer kommer i dag ha tillgång till ett större nätverk av insatser än tidigare. Barnet kommer att höras av polis och ingå i en brottsutredning på ett helt annat sätt än tidigare. Detta är enligt min uppfattning ett stort kliv framåt i rättsutvecklingen vad gäller barns rättigheter. Men jag vill samtidigt lyfta ett varningens finger vad gäller barnets känslomässiga behov vid en brottsutredning. Jag hoppas att de personer som förordnas av domstolen som särskild företrädare för barn har den kompetens – både kunskapsmässigt och empatiskt – som behövs för att bemöta barn i en utsatt situation och vara ett ordentligt stöd. Jag har själv vid ett flertal tillfällen förordnats som särskild företrädare för barn och det är ingen enkel uppgift. Det är inte lätt för oss biträden att få barnet att snabbt skapa en anknytning till oss, utan det behövs alltid någon närvarande; en s k trygghetsperson, som barnet känner, och känner förtroende för. Det är viktigt att tillsammans med denna person få en bild över vad just detta barn behöver dels för att förhörssituationen skall bli så bra som möjligt för barnet, dels för att värna om barnets känslomässiga behov. Det är ingen lätt uppgift för ett barn att berätta om övergrepp som skett i hemmet. Än mindre i en okänd miljö och med okända personer. Barn har generellt sett ett stort behov av att känna trygghet, och detta behov är mer tydligt i svåra situationer. Min förhoppning är att barn som enligt den nya lagstiftningen blir målsägande får en stärkt roll i såväl brottsutredningen som vid den rättsliga prövningen utan att det ska inverka menligt på barnets psykiska hälsa. Det är positivt och väl genomtänkt att den särskilda företrädarens uppdrag utvidgats till att vara behjälplig även vid verkställigheten av ett eventuellt utdömt skadestånd.

Det gäller att vi jurister och andra aktörer runt barnen ser till att alla beslut vi fattar under ärendes gång är till barnets bästa och inget annat.

[1] Se ny paragraf, 5 kap. 11 a § SoL

[2] Se ny paragraf, 10 kap. 18 c § OSL och prop. 2020/21:163 s. 1

Vilket skydd finns vid skönhetsingrepp?

Att göra ett skönhetsingrepp, antingen via operation eller med hjälp av injektioner, är inte längre något som är skambelagt som det var för ett antal år sedan – tvärtom. Det här är en trend som ökar lavinartat och ännu större har ökningen varit under pandemin, både bland män och kvinnor. Det finns säkert många anledningar till det, det talas om att man har råd till det när man inte rest så mycket, att man suttit och tittat på sig själv genom otaliga möten via Zoom, teams eller andra konferensalternativ över nätet. Men också att skönhetsidealet har hamnat i fokus, att ett standardansikte är ett ansikte som är fixat med smink, lösfransar och snygga ögonbryn, rynkor har slätats ut och läppar förstorats etc.

Sociala medier med vackra bilder och fina filter, framför allt från personer eller influensers med stora konton blir trendsättande.

Jag har inga synpunkter på att man väljer att genomgå ett skönhetsingrepp, och tycker att det är bra att man inte behöver skämmas för att man gör det, men det måste påpekas att det inte är helt riskfritt. Jag har genom åren som jurist, med hälso- och sjukvård som specialitet, stött på många som blivit väldigt missnöjda med resultatet och också de som blivit mycket allvarligt skadade. Dessvärre har marknaden delvis varit oreglerad fram till den 1 juli i år och det har varit svårt att bistå med rättslig hjälp.

 

Situationen fram till den 1 juli 2021

Sverige, som annars är ett land där det mesta är reglerat, har haft ett förvånansvärt dåligt regelverk inom området estetiska ingrepp. T.ex. har vem som helst kunnat ge fillerinjektioner. Fillers kan orsaka svåra skador om de sätts fel och till och med orsaka vävnadsdöd. Andra behandlingar innebär ofta avancerade medicinska ingrepp och någon specialistkompetens har inte krävts. Dessa behandlingar har inte heller omfattats av vare sig hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen eller patientskadelagen. Detta då syftet med behandlingen inte har varit att medicinskt förebygga skador och inte heller att behandla sjukdomar eller skador. Detta har således varit ett oskyddat och rättslöst område, vilket de flesta inte känt till innan de, så att säga, ”har lagt sig under kniven”.

En del har försökt använda sig av konsumenttjänstlagen, men det är osäkert om den egentligen är tillämplig. Även skadeståndslagen har varit svår att tillämpa. Den skadelidande har varit tvungen att dels bevisa att vårdgivaren eller dennes anställda har varit vårdslösa i sin behandling, dels måste det visas att skadan är en direkt följd av en felaktig behandling, dvs. att det finns ett orsakssamband. Det är inte lätt att bedöma vad som är försumligt, eller hur behandlingen normalt utförs, och mot en läkares påstående att komplikationer är vanligt har det varit svårt för den enskilde att hävda sin rätt.

Det finns mycket att skriva om hur det har varit – mer intressant är dock vad som gäller nu.

Situationen efter den 1 juli 2021

Den 1 juli trädde ”Lag om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar” i kraft. I och med det är det enbart legitimerade läkare och tandläkare som har bevis om specialistkompetens inom en adekvat specialitet som får utföra ingreppet. Estetiska injektionsbehandlingar, t.ex. botox och fillers, får numera endast utföras av den som har legitimation som läkare, tandläkare eller sjuksköterska. Det går inte att delegera utförande till någon som inte uppfyller kraven enligt den nya lagen. Även detta ger patienten en större trygghet och säkerhet.

I och med detta blir också flera av Socialstyrelsens föreskrifter tillämpliga, tex allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården, allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter m.fl.

Verksamheterna omfattas numera av patientsäkerhetslagen, patientdatalagen, patientskadelagen samt bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen. IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) blir tillsynsmyndighet. Någon sådan har, skrämmande nog, tidigare inte funnits.

Syftet med lagen är således, dels att reglera ett oreglerat område, dels att ge den enskilda individen trygghet med att personalen har rätt kompetens och att det finns samma krav på patientsäkerheten som inom hälso- och sjukvården. Skulle något gå fel finns det ett rättsligt skyddsnät att använda sig av.

En sista tanke

Jag skulle, trots det ovan skrivna, vilja lämna er en sista tanke innan ni beslutar er för ett genomgå ett ingrepp. Skönhet sitter i betraktarens öga, alla är vackra på sitt sätt, kom ihåg att många bilder på sociala medier är såväl retuscherade som pålagda filter. Vill ni trots det genomföra ett ingrepp, gör det, men tänk igenom ert beslut noggrant. Även om området numera är reglerat, och riskerna minskas betydligt genom att enbart specialister får utföra ingreppet, så innebär det inte att det är riskfritt. Det kan fortfarande gå fel och ekonomisk ersättning kan inte alltid ersätta en skada.

 

Diana Saelöen
Advokat