Blogg

Så är det att sitta häktad – ur advokatens perspektiv

Hur kan du försvara någon som har begått ett sådant brott?

Hur många gånger får inte vi advokater höra det? Den som frågar har oftast inte klart för sig vare sig advokatens roll eller hur den som är misstänkt för brott reagerar på att vara anklagad och att dessutom bli häktad på grund av misstanken.

Det finns två grader av misstanke som kan leda till att man blir häktad; man kan vara skäligen misstänkt eller på sannolika skäl misstänkt. Dessutom krävs det s k särskilda häktningsskäl för att man kan bli häktad. De särskilda häktningsskälen är tre. Antingen föreligger ett eller ett par av dem, eller alla. Det kan vara så att det finns risk, en s k flyktfara, att den misstänkte håller sig undan från polis och åklagare eller rent av lämnar landet.
Det kan också vara så att det finns risk för att den misstänkte försvårar utredningen genom att till exempel påverka vittnen, medmisstänkta och målsägande (brottsoffer) eller undanröja bevis i övrigt. Denna risk är naturligtvis störst om den misstänkte förnekar brottet. Slutligen kan det också finnas risk för att den misstänkte fortsätter med brottslig verksamhet. Risken för detta är självklart större om man har varit dömd för liknande brottslighet tidigare, eller till exempel vid våld mot närstående som man bor och lever tillsammans med.

När någon blir häktad är det mer regel än undantag att åklagaren också ges möjlighet att meddela restriktioner, till exempel att ta emot besök och telefonsamtal, att se TV, lyssna på radio och läsa tidningar, att sitta tillsammans med andra häktade osv. En person som har restriktioner får i princip bara tala med polis, häktespersonal och sin försvarare. För dessa spelar advokaten en stor roll.

Hur är det då att få ett beslut om att bli häktad? Här kan reaktionerna självklart skifta mycket från person till person. Vissa blir förtvivlade, andra känner lättnad för att de kanske under häktestiden kan bli avgiftade från ett missbruk. En del saknar och längtar efter sina nära och kära, andra tar häktningstiden med jämnmod och accepterar situationen.

Som advokat möts man av många olika känslor från sin klient; gråt, ilska, förtvivlan, uppgivenhet, självmordstankar, skam och mycket, mycket mer. Det som vi advokater vet är att alla, oavsett vilken bakgrund man har och oavsett vilka domar, eller inte, man har sedan tidigare, alltid visar någon form av reaktion på beslutet från domstolen att man ska sitta häktad. Det gäller att möta alla dessa känslor från klientens sida. Som försvarare är man lika mycket kurator och samtalspartner som jurist för de klienter som sitter häktade.

Väntan kan bli väldigt lång för en häktad. Som regel beslutar tingsrätten om 2-4 veckors s k åtalstid, dvs den tid som åklagaren har på sig att utreda och besluta om ett frisläppande eller ett åtal. Ofta förlängs den tiden både en och flera gånger. Inte minst sker det där man behöver göra någon form av analys till exempel telefontömningar och analys av innehållet, DNA-analyser, fingeravtrycksanalys osv. Dessa undersökningar tar ofta mycket lång tid och det innebär att en tvåveckorsperiod kan komma att förlängas och bli till flera månader.

Under tiden klienten och advokaten väntar på analyssvar och nya förhör händer inte mycket för den häktade. Avbrott blir det om polisen vill ha nya förhör, men det händer att det går flera veckor innan man kallas till förhör. Den häktade kan ringa sin advokat och vice versa, men inte någon annan utan åklagarens tillstånd. Om man får ringa till någon anhörig så är samtalen övervakade och man får inte tala om sitt ärende. Om man vill skriva eller ta emot brev så ska de granskas av åklagaren innan de vidarebefordras. Självklart får man inte heller i breven som skrivs från den häktade, eller till den samma, skriva något om ärendet.

Att vara häktad, särskilt om man inte tillåts att ha s k samsittning (att sitta tillsammans med andra), innebär att tiden blir mycket lång. På vissa häkten kan man få utföra enklare arbeten. Annars blir det att se på TV (om man får det), läsa böcker från häktets bibliotek, skriva och på annat sätt få tiden att gå. En häktad har rätt att få gå ut på häktets promenadgård en timme om dagen. Övriga 23 timmar om dygnet tillbringar man i sin cell om man sitter med fulla restriktioner. Man får inte ha några personliga tillhörigheter hos sig, utan häktet tillhandahåller såväl kläder, sängkläder som hygienartiklar. Röker man får man bara göra det till exempel vid sin utevistelse.

Att vara häktad, helt isolerad från omvärlden, under lång tid anses vara att likställa med tortyr. Europarådets kommitté mot tortyr (CPT) har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot Sverige pga våra häktesregler, långa häktestider och omfattande restriktioner.
2016 skriver CPT: ”Trots 24 år av ständig dialog mellan CPT och de svenska myndigheterna när det gäller det utbredda användandet av restriktioner för häktade finns det inga riktiga tecken på framsteg.”

Man måste komma ihåg att den som är häktad är enbart misstänkt. Ingen kan anses vara skyldig förrän man har fått en dom från en domstol, en dom som har vunnit laga kraft, dvs inte längre kan överklagas. Det är åklagaren som ska bevisa den misstänktes och åtalades skuld, inte den misstänkte som ska behöva bevisa sin oskuld. Det innebär att många häktade släpps för att åklagaren inte kan bevisa vederbörandes skuld. Detta kan hända även efter långa häktestider.

Det borde inte vara svårt att föreställa sig vad det innebär för en person att sitta häktad med restriktioner under lång tid, när man är oskyldig och när åklagaren inte kan bevisa någon skuld. Av den anledningen finns det också möjlighet för någon som suttit häktad, men inte åtalats, att få ersättning från staten. Det är en ekonomisk kompensation som inte på något sätt kan ersätta den tid som man berövats friheten, där kanske företaget och jobbet gått förlorat, där relationer har förstörts och där självkänslan har minimerats. För i allmänhetens ögon anses man ändå vara skyldig Ingen rök utan eld! Brukar man säga. Samhället tar på sig ett väldigt stort ansvar när man beslutar om att beröva en person hans eller hennes frihet. Ett väldigt stort ansvar! Ett beslut om häktning kan orsaka skador för den enskilde som inte går att reparera.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare. En misstänkt som har rätt till försvarare har också rätt att välja den advokat som man vill ska utses till offentlig försvarare.

-Advokat Ewa Wressmark

Brottmål hos Limhamnsjuristen

HUR PÅVERKAS DITT FÖRSÄKRINGSÄRENDE AV TJÄNSTEMANNABESLUT?

Jag har under många år arbetat med patientskador och fört klienters talan gentemot olika försäkringsbolag; främst LÖF (regionernas ömsesidiga försäkring) men också gentemot de försäkringsbolag som försäkrar privata vårdgivare.

Denna blogg baseras på ett verkligt ärende mot en privat vårdgivares försäkringsbolag. Jag har inhämtat tillstånd från min klient att använda det som bakgrund – naturligtvis utan att avslöja något som är sekretessbelagt.

Normalt sett rekommenderar jag dem som söker råd i dessa ärenden att först själva anmäla skadan och låta försäkringsbolaget utreda ärendet. Detta då det är kostnadsfritt för den skadelidande och då det ofta räcker för att de ska få den ersättning de är berättigade till. I sådana fall är det onödigt att lägga pengar på att en jurist ska göra de utredningar och förberedelser som bolaget alltid gör. Eller som jag trodde att de alltid gör. Jag har fått ändra inställning och känner mig bekymrad över den utveckling som nu pågår. Det har också blivit allt svårare att få rättsskydd eller rättshjälp i dessa ärenden, tidigare var det bland de tre stora bolagen Länsförsäkringar, Folksam och Trygg Hansa vanligt att bevilja rättsskydd när den försäkrade inte var nöjd med försäkringsbolagets beslut och ville låta patientskadenämnden pröva ärendet. Nu är de mycket restriktiva vilket innebär att den som anser sig blivit skadad måste stå för ombudskostnader själv.

Jag har därför, trots allt, fortsatt att rekommendera att man själv lämnar in ansökan för en första utredning hos bolaget.

Just det hade min klient i det aktuella ärendet gjort, men efter endast två veckor kom ett avslag. Just det snabba avslaget gjorde mig och min kollega fundersamma och vi begärde ut det underlag som försäkringsbolaget enligt vår bedömning måste ha sammanställt för att kunna fatta ett beslut. Det krävdes ett flertal kontakter, men till slut fick vi en kopia på anmälan och beslut, inget annat. Vi hade förstås förväntat oss journaler och medicinsk bedömning, utredning om orsakssamband m.m. Så en ny kontakt togs där vi angav att vi önskade underlaget för beslutet. Slutligen skrev handläggaren till oss och av det brevet framgick följande ”I ärendet finns inget medicinskt underlag utan det har fattats ett så kallat tjänstemannabeslut baserat på uppgifterna i skadeanmälan”

Därefter meddelades att de tittat på ärendet och nu skulle ta upp ärendet till prövning.

Vi tittade på den inlämnade skadeanmälan, skriven av en lekman baserat på egna upplevelser och känslor och utan medicinsk kompetens och utan diskussion om orsakssamband, om felbehandling m.m. Precis så som den som drabbats av en skada normalt skriver.

Detta hade således en tjänsteman tittat på och självständigt fattat beslut att här förelåg ingen ersättningsgill skada.

Vi sökte då rättsskydd för min klient och då detta är sedan tiden när det fortfarande beviljades fick min klient möjlighet att med juridisk hjälp driva ärendet vidare. Inledningsvis blev det ett nytt avslag men nu hade åtminstone journaler och medicinsk rådgivare tillfrågats.

Min klient var fortfarande inte nöjd och kunde få fram journaler från nuvarande läkare som vi skickade in. Vi argumenterade enligt ett juridiskt mönster med egen sambandsbedömning m.m.

Det visar sig då, efter 1,5 års diskussioner med bolaget att de ändrar inställning och skadan betraktas nu som en ersättningsgill skada – en felbehandling.

Ärendet gick således från tjänstemannabeslutet att det inte var någon skada till att det är en skada som ska ersättas av bolaget där vi nu diskuterar summor och från vilken tid skadan ska beräknas ha uppstått.

Jag har sökt information om tjänstemannabesluten och omfattningen av dessa utan att det någonstans nämns att det kan förekomma. Det framkom inte heller av det första avslaget min klient fick att någon egentlig utredning inte skett – dock ska noteras att det förmedlades information om att beslutet gick att få omprövat och hur man gör för att gå vidare.

Jag har inte hos något försäkringsbolag sett information om tjänstemannabeslut och söker man via Google hamnar man oftast hos myndigheter och framför allt ärenden om utlämnande om allmän handling men inget om tjänstemannabesluten i försäkringsbolags handläggning varför det varit svårt att få information.

Emellertid så vet vi nu att de existerar och det behöver inte vara fel eller negativt då många ärenden är självklara, och om beslutet är positivt snabbar detta förfarande på processen vilket är till förmån för den skadelidande. Men om det inte är självklart och beslutet är negativt menar jag att det måste framgå av beslutet att det är ett tjänstemannabeslut och att man inte har gjort någon utredning i ärendet, om det ens ska anses vara lämpligt med negativa beslut utan utredning.

Vad innebär det då att dylika beslut kan fattas även när det är negativt för den skadelidande?

Ja, för min del innebär det att jag måste ge andra råd till dem som söker information. Det blir alltmer viktigt att själva anmälan är klar och koncis, att man berättar exakt vad som gick fel, när det inträffade, vem som har agerat på ett felaktigt sätt, varför man menar att det har gått fel och noggranna grunder för detta. Utöver detta så måste man beskriva hur de besvär man lider av har ett samband med exempelvis en felaktig behandling, sen diagnos, felaktig användning av medicinsk teknik m m.  Helst måste man även beskriva att det inte finns konkurrerande orsaker till besvären man har etc.. Detta kräver mycket mer kunnande av den som anmäler och dessutom att anmälaren själv kanske begär ut journaler, intyg med mera och skickar in det tillsammans med skadeanmälan och noteringar som visar vad som gått fel. Sådant som bolaget normalt ombesörjer.

I takt med att allt fler anmäler vården för olika typer av felbehandlingar blir det också allt svårare att driva ärendet för den enskilde. Utan vår kunskap om att ett försäkringsbolag inte kan ha utrett ärendet på två veckor, utan vår envishet att få ut underlaget och utan vår erfarenhet hade min klient stått utan ersättning på grund av att en tjänsteman ansett att det inte behövde utredas vidare. Man ska inte behöva vara jurist för att anmäla en skada och få den i tillräcklig grad utredd av försäkringsbolaget. Tyvärr tycks det gå åt det hållet och kanske är det en idé att boka åtminstone en timme med en jurist för att få information om hur man ska gå till väga för att skriva en anmälan som får bolaget att utreda ditt ärende.

Advokat Diana Lindgren Saelöen

Utreseförbud för barn inom ramen för LVU har det gett några resultat?

Den 1 juni 2020 infördes lagen om utreseförbud i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detta i ett led för att stärka samhällets möjligheter att begränsa och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck av barn. Eftersom Sverige har haft mycket begränsade möjligheter att förhindra att barn tas utomlands för att ingå barnäktenskap eller könsstympas ansågs det behövas en kompletterande lagstiftning. Det var nödvändigt att införa en lag för att kunna förhindra att barn, med sin hemvist i Sverige, skulle föras utomlands. När ett barn väl förts ut ur Sverige är Sveriges möjligheter att ingripa för barnens bästa näst intill obefintliga.

För att komma till med rätta med problemet, och för att stärka Sveriges möjligheter till att ingripa, infördes därför en rad nya lagar. Bland annat infördes i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, en bestämmelse om utreseförbud som ska skydda barn från att föras utomlands i syfte att ingå barnäktenskap eller att könsstympas. Det infördes också ett nytt brott i brottsbalken, barnäktenskapsbrott (4 kap 4 § 3 st BrB), vilket gör att det blir straffbart att förmå eller tillåta ett barn att ingå ett äktenskap eller inleda en äktenskapslikade förbindelse. Även en ny straffskärpningsgrund infördes, som innebar att om ett motiv för ett brott har varit att bevara eller återupprätta heder ska det ses som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet av brottet (29 kap 2 § 8-10 p BrB).

Mer om själva utreseförbudet

Om det finns en stor risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige för att ingå äktenskap eller inleda en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas, ska personen, barnet, förbjudas att lämna Sverige. Detta i syfte från att skydda barnet att utsättas för hedersrelaterat våld och/eller förtryck.  Lagen har skapats i syfte för att vara ett skydd för barn inte ska fara illa. Ett utreseförbud sker efter en ansökan från socialnämnden. Det är socialnämnden som utreder och beslutar om en ansökan skall skickas till förvaltningsrätten. Sedan är det förvaltningsrätten som beslutar om ett utreseförbud. I vissa fall kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud som gäller direkt som sedan ska prövas av förvaltningsrätten. Detta sker i situationer då man inte kan invänta domstolens beslut och ett skydd behövs omedelbart. Om barnet väl har lämnat Sverige är det nästintill omöjligt för svenska myndigheter att kunna skydda detta barn. Sverige har som sagt ingen behörighet att vidta några åtgärder i andra länder.

Efter att ett beslut om utreseförbud har meddelats får passmyndigheten inte utfärda pass för barnet.  Ett beslut om utreseförbud eller tillfälligt utreseförbud innebär också att ett redan utfärdat pass kan återkallas.  Socialnämnden får besluta om ett tillfälligt undantag från ett utreseförbud. Ett sådant beslut får fattas bara om det inte finns någon risk för att den unge förs utomlands eller lämnar Sverige, eller under resan förs eller beger sig till annat land i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas

Vad krävs för att ett utreseförbud

Frågan i mål som rör utreseförbud har man att bedöma om det finns en påtaglig risk (stark risk) för att barnet riskerar föras utomlands för att ingå äktenskap, inleda äktenskapsliknande förhållanden eller utsättas för könsstympning.  Socialnämnden ska göra en riskanalys av de omständigheter som är aktuella i ärendet.  Av propositionen Prop. 2019/20:131 s. 71 och 110 framgår att ett beslut inte kan grundas på en obetydlig, oklar eller avlägsen risk. Att barnet och dess familj tillhör en viss etnisk, kulturell eller religiös grupp där barnäktenskap m.m. förekommer som sedvänja är inte tillräckligt för att det ska anses finnas en stark risk. Socialnämnden ska utgå ifrån barnets personliga situation och de omständigheter som talar för eller emot att ett skydd behövs. Risken ska inte var avlägsen eller grunda sig på något tyckande utan ska vara konkret.  Att ett barn redan är bortlovat eller att vårdnadshavarna har samtyckt till en förlovning utomlands är en sådan konkret och klar risk som ska leda till att en ansökan om utreseförbud ska beviljas. Uppgifter som lämnats av barnet, släktingar, bekanta och från det allmänna, såsom skolor och sjukvård m.m. kan läggas till grund för bedömningen.

Möjligheten att meddela ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud för ett barn, är inte begränsat till barn som är svenska medborgare. Utreseförbud kan utfärdas för alla barn som har sin hemvist i Sverige. Dock måste Sverige vid internationella situationer pröva om de är behöriga att fatta beslut dels genom svenska lagstiftning, dels genom de regler som styr svenska domstolars och myndigheters internationella behörighet, se Prop. 2019/20:131 s. 69 och 93.

Omprövning av utreseförbud 

Om ett utreseförbud har meddelats ska socialnämnden inom sex månader från dagen för beslutet pröva om utreseförbudet ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. Det innebär att när det inte längre finns ett behov av ett utreseförbud ska det upphöra.

Straffansvar

Det är straffbart att föra ut ett barn i strid med ett utreseförbud och kan leda till fängelse upp till två år.

Slutsatser

Har lagstiftningen gett några resultat?

Sedan lagen trädde i kraft har 107 ärenden prövats i förvaltningsdomstolen vilket enligt min mening visar att lagstiftning för att skydda dessa barn har varit behövlig och har fått genomslagskraft. Av de 107 ärendena som prövats har inte alla ansökningar om utreseförbud beviljats.  I de ärenden som jag har tagit del av har det framför allt rört unga flickor som riskerat bortgifte i sina ursprungsländer och det har varit deras vårdnadshavare som stått bakom hoten om bortgifte. Det skall dock noteras att så sent som i mars 2022 avslog förvaltningsrätten en ansökan om att ett utreseförbud skulle upphöra då det fanns en fortsatt klar och konkret risk att två flickor från ett afrikanskt land riskerade att utsättas för könsstympning. Det är viktigt att notera att även pojkar riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling och även pojkar kan utsättas för hedersrelaterat förtryck och tvingas ingå äktenskap mot sin vilja. Hur många flickor och pojkar som varje år tvingas ingå äktenskap eller könsstympas är oklart men det finns anledning att tro att det finns ett stort mörkertal som aldrig kommer fram i ljuset. Röster har höjts att Sverige inte gör tillräckligt för att skydda de utsatta barnen och därför har socialminister Lena Hallengren gett ett uppdrag att utreda om det finns behov av ett utvidgat utreseförbud för barn och i så fall ta ställning till hur ett utvidgat tillämpningsområde bör se ut.

Advokat Canela Skyfacos

Hur påverkas mitt köp av den nya konsumentköplagen?

Som konsument tänker man ofta att man har ett bra skydd när man handlar av en näringsidkare och man kanske slappnar av i trygg förvissning om det. Men de senaste åren har vårt köpbeteende förändrats både när det gäller vad vi köper och var vi handlar och skyddet har inte varit så starkt som man kanske har trott.

Konsumentköplagen från 1990 utgick från det köpmönster som fanns hos oss konsumenter då, nämligen inköp av fysiska varor i fysiska butiker. I takt med att vårt köpmönster förändrats till att mer och mer innebära köp av digitala tjänster, digitalt innehåll och digitala delar såg man att konsumentköplagen måste skydda konsumenten i den verklighet vi nu lever, med alla dess förändringar. Därmed har den nya konsumentköplagen, som trädde i kraft den 1 maj 2022, fått en helt ny utformning med indelning i tydliga kapitel, definitioner och omfattning, där det sista kapitlet helt ägnas åt de digitala köpen. Här kan man bl.a. hitta regler om uppdateringsskyldigheter m.m.

Naturligtvis finns det åligganden även för konsumenten och inte bara för näringsidkaren. Reglerna om konsumentens betalningsskyldighet och dröjsmål innebär att näringsidkaren kan häva köpet, men också att konsumenten kan bli skadeståndsskyldig. Dessa regler finns i kapitel 7 och kan vara bra som konsument att sätta sig in i.

Tillämpning
Inledningsvis definieras. som brukligt är, lagens tillämpningsområde dvs köp mellan privatperson och näringsidkare, den kan även gälla om en privatperson säljer via en näringsidkare. Således är det ingen större förändring jämfört med den tidigare lagen och det är viktigt att komma ihåg att om du som privatperson handlar av en annan privatperson så är inte konsumentköplagen tillämplig.

Förlängd omvänd bevisbörda

Utöver nyheterna om digitala köp har man stärkt konsumentskyddet även genom att förlänga den så kallade omvända bevisbördan från 6 månader till 2 år. Detta innebär att om man finner ett fel i varan så är det säljaren som under 2 år från inköpet ska visa att varan inte var felaktig redan vid inköpet. Näringsidkaren ska således i princip visa att konsumenten har orsakat skadan på varan, i annat fall ska felet anses ha funnits redan vid inköpet. Detta är en stor fördel för konsumenten då varan ska anses vara felaktig om den avviker från kraven, såväl de s k subjektiva som de objektiva kraven. Det innebär att näringsidkaren inte kan sälja en vara i ”befintligt skick”.  Reklamationstiden är fortfarande 3 år, men först efter 2 år måste du som konsument visa att felet fanns från början.

Observera dock att särskilda regler gäller för digitala varor och tjänster. Här måste konsumenten t.ex. tillse att det egna nätverket samt den hårdvara och programvara man har stämmer överens med de tekniska krav som finns för den digitala produkt man köper. Gör de inte det kan inte näringsidkaren hållas ansvarig för fel i varan, naturligtvis under förutsättning att information givits om de tekniska krav som krävs.

Inte bara positivt – reglerna om levande djur
Reglerna om levande djur finns i 4 kap 18-20 §§ och här kvarstår att den omvända bevisbördan ska gälla under 6 månader, således gäller inte de nya reglerna om 2 år vid köp av levande djur.  Dessutom har man infört en regel att man vid köp av dyrare djur, de som kostar mer än 1/10 av prisbasbeloppet (ca 5 000 kr), kan avtala bort den omvända bevisbördan helt. Dock har säljaren fortfarande ansvar för ursprungliga fel, men bevisbördan ligger då på köparen från början. Min uppmaning är att inte gå med på att avtala bort den omvända bevisbördan och om säljaren propsar på detta bör man nog tänka en gång extra innan man genomför köpet.

Ett viktigt observandum är att om du har blivit uppmanad att undersöka djuren så kan du inte klaga på sådant som du borde ha upptäckt vid en sådan undersökning. Det innebär att du kan bli tvungen att bekosta en veterinärbesiktning för att säkerställa att djuret mår bra och inte har några upptäckbara fel, eftersom det i princip är omöjligt att själv hitta dessa så kallade upptäckbara fel. Här kan man dra en parallell med köplagen 20 § om köparens undersökningsplikt.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis är den nya konsumentköplagen i de allra flesta fall en förbättring för konsumenterna och ett steg i rätt riktning att efterfölja EU-kommissionens initiativ ”en ny giv för konsumenterna” vilken kommer att ge effekt på fler lagar som kan komma att ändras längre fram enligt en proposition från regeringen (Ett moderniserat konsumentskydd prop. 2021/22:174)

En uppmaning är att alltid sätta sig in i vilka rättigheter och skyldigheter man har som konsument och är man osäker finns information att hämta på www.konsumentverket.se

Advokat Diana Saelöen

Vad är ett skiljeförfarande? Del 1

Som den flitige läsaren av våra blogginlägg kanske har märkt så brukar jag ibland ge mig på att försöka förklara begrepp som förekommer i det juridiska fackspråket, men som antingen har en annan betydelse än i vardagsspråket, eller som helt saknar sin motsvarighet i det allmänna språkbruket. Ett sådant begrepp är skiljeförfarande.

Vill Du ha det korta svaret eller det långa? Det är alltid trevligt att få en fråga som är enkel att besvara, och just denna finns det faktiskt ett kort svar på: Ett skiljeförfarande är en privat rättegång! Förfarandet leder till en skiljedom, som är verkställbar på i stort sett samma sätt som en dom meddelad av en allmän domstol.

Det korta svaret lämnar dock efter sig ett så pass stort antal följdfrågor, att Du ju inser att det kräver en förklaring. För visst är det väl så att staten genom domstolsväsendet har monopol på rättsskipning?

Rättsskipningsmonopol

Och här kommer så de komplikationer som det enkla svaret kringgick. En del av svaret är att staten faktiskt har monopol på rättsskipning när det gäller bland annat straffrätt och annan lagstiftning som handlar om utövande av offentligrättslig makt – det som kallas för myndighetsutövning. Det finns visserligen grupperingar i vårt samhälle som anser att de står över denna del av rättssystemet, och som antingen konstruerar sina egna rättssystem, eller som väljer att betrakta diverse religiösa dogmer som ett rättssystem som de följer, men det rör sig då om antingen rent professionella kriminella, eller grupperingar som av andra; vi kan kalla dem ideologiska, skäl väljer att aktivt ta avstånd från den genom den svenska lagstiftningen och i demokratisk ordning antagna svenska rättsordningen. Gränsdragningen mellan dessa slag av grupperingar är inte sällan oklar.

Rättsskipningsfrihet

Däremot så finns det inget offentligt monopol på rättsskipning inom den del av juridiken som kallas för civilrätt, och då närmare bestämt förmögenhetsrätt, och som reglerar bland annat allt som har med handel och ekonomiska transaktioner mellan privata rättssubjekt, såsom privatpersoner och företag, att göra. Detta hänger bland annat samman med att ekonomin i ett samhälle; näringslivet, i mycket stor utsträckning styrs av avtal mellan aktörerna. I Sverige; liksom i de flesta demokratiska rättssystem, råder det som brukar kallas för avtalsfrihet. Principen är (som så ofta inom juridiken) inte undantagslös, men den är en grundbult i det ekonomiska livet i samhället.

Det typiska för ett avtal är att det för sin uppkomst och giltighet kräver båda de involverade parternas medverkan. Om den ena av två parter erbjuder sig att ingå ett avtal med den andra parten på villkor som denne inte accepterar, så kan den andra parten helt enkelt avstå från att ingå avtalet. En faktor som är styrande för om man ska ingå ett avtal är vetskapen om att ett avtal är bindande. Detta betyder att den som står inför valet att ingå ett avtal eller inte, alltid måste kalkylera på om villkoren kommer att vara gynnsamma för honom eller henne även kanske långt in i framtiden, eftersom det ju alltid finns en risk för att omständigheterna förändras så att det som idag ter sig fördelaktigt, i morgon kan visa sig ha varit en felsatsning.

Ett noggrant genomtänkt, väl utformat och väl dokumenterat avtal kan ofta vara en garant för att en affärstransaktion ska ge ett för parterna bra utfall, och att de har klart för sig vad de har förbundit sig till. Tyvärr så ingås inte sällan affärstransaktioner utan att dokumenteras i ett skriftligt avtal, och även om så är fallet så visar det sig emellanåt att saker och ting likväl går snett, och att parterna blir osams om vad de har kommit överens om eller vad den ena eller andra av dem ska prestera för att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. När det uppkommer en tvist i ett kommersiellt förhållande betyder det att åtminstone en av parterna (och ibland båda) anser sig ha krav mot den andra, som denne vägrar att uppfylla.

Valfrihet

I detta läge ställer staten ett system för tvistlösning till allmänhetens förfogande genom den civilrättsliga och processrättsliga lagstiftningen och domstolsväsendet (i vid bemärkelse). Att systemet ställs till förfogande betyder emellertid inte att det finns något statens monopol på rättsskipning inom denna del av juridiken. Tvärtom så har det, allteftersom näringslivet under långa tider har utvecklats, bildats det som kallas för alternativa tvistlösningsmekanismer, varav en sådan är just skiljeförfarandet. Avsaknaden av ett offentligt monopol på detta område ger parterna i en affärsrelation möjligheten att välja bort tillämpningen av den svenska rättegångsbalken och svensk (dispositiv – dvs icke obligatorisk) materiell lagstiftning, till förmån för andra regler som de anser är bättre lämpade för deras situation.

Bundenhet

Ett skiljeförfarande förutsätter att parterna avtalar om tvistlösning på detta sätt. Detta kan ske på principiellt två olika sätt. Det ena är att parterna redan när man skriver avtalet om en viss affärstransaktion eller affärsrelation tänker sig in i möjligheten (dvs risken för) att de någon gång i framtiden ska hamna i konflikt med varandra, och därför redan då skriver in i avtalet hur de ska göra för att lösa denna förhoppningsvis aldrig uppkommande tvist. Detta sker då genom att parterna i avtalet skriver in en skiljeklausul, som är en klausul som anger att en eventuellt uppkommande framtida tvist ska lösas genom ett skiljeförfarande, varvid man även anger vilka regler för skiljeförfarandet som ska tillämpas. En sådan klausul är bindande för båda parterna, vilket betyder att de, när en tvist sedan uppkommer, inte ensidigt kan välja att i stället för skiljeförfarande väcka talan vid en allmän domstol.

Det andra sättet är att parterna först när det har uppkommit en tvist mellan dem, kommer överens om att den ska lösas genom ett skiljeförfarande i stället för att dras genom det offentliga domstolsväsendet. I denna situation krävs det således; lätt paradoxalt, att parterna kan komma överens trots att det råder en tvist mellan dem, och att de då ingår ett skiljeavtal om just den uppkomna tvisten. Detta kallas ibland med ett fint latinskt uttryck för ett skiljeförfarande ”ad hoc”.

När är det då aktuellt med att använda sig av ett skiljeförfarande i stället för att stämma någon i allmän domstol? Den frågan avser jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Koranbränning; Hatbrott eller yttrandefrihet?

Den svenska yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, kommer till uttryck i
2 kap. 1 § regeringsformen, och är en grundläggande rättighet för alla som vistas i Sverige. Således omfattas inte bara svenska medborgare av yttrandefriheten, utan även utlänningar som befinner sig i Sverige.

Yttrandefriheten skyddas också av Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är en av de friheter som syftar till att främja ett fritt meningsutbyte och därmed främja demokratin. Yttrandefriheten är en rätt för alla; oavsett i vilket land man är medborgare, att inom Sveriges gränser uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt.

En del av yttrandefriheten har ett särskilt starkt skydd. Yttranden som framförs via ett medium, så som tryckta skrifter, radioprogram, TV-sändningar, video/dvd, tekniska upptagningar med mera, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YFL) eller tryckfrihetsförordningen (TF).

Däremot har uttalanden som framförs direkt och muntligt inte skydd i YGL eller TF, utan enbart det skydd som uttrycks i regeringsformen (RF). Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen får yttrandefriheten begränsas genom lag.

I 2 kap. 24 § regeringsformen föreskrivs att mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Begränsningar enligt 2 kap 20 § regeringsformen får bara göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Det har diskuterats mycket kring de Koranbränningar som Rasmus Paludan har ägnat sig åt på flera platser i Sverige. Är det ett uttryck för yttrandefriheten eller är det en form av hets mot folkgrupp? Är detta ett exempel på den yttersta gränsen för yttrandefriheten?

I ett demokratiskt land som Sverige har alla rätt att ha och uttrycka en åsikt, även om den känns obekväm för andra. Man kan dock fråga sig när användandet av yttrandefriheten kan betraktas som hets mot folkgrupp, dvs som ett hatbrott? Brottet hets mot folkgrupp innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Är Koranbränningen i sig att betrakta som hets mot folkgrupp? Troligen inte.
Kan förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion, vara hets mot folkgrupp. Ja, mycket möjligt!

Frågan är då om polisen kan neka t ex Rasmus Paludan tillstånd att demonstrera och bränna Koranen? Förvaltningsrätten i Göteborg har i två domar (Mål 3248-22 och 4632-22) gjort en bedömning av detta.

Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis i domarna att mötes- och demonstrationsfriheten är grundlagsskyddade rättigheter som även skyddas av Europakonventionen. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten.

Angående sammankomsten i Borås (Mål 4632-22), där polisen hade avslagit ansökan om demonstration i form av Koranbränning, grundades polisens avslagsbeslut på att ordnings- och säkerhetsproblem kunde förväntas uppkomma vid sammankomsten, dvs att det funnits en hög risk för att det skulle uppkomma liknande allvarliga händelser som förekommit i andra delar av landet under påskhelgen, de s.k. påskupploppen.

Förvaltningsrätten konstaterar att det inte var visat att Rasmus Paludan, eller några andra som deltagit i de tidigare tillståndsgivna allmänna sammankomsterna, hade stört ordningen eller säkerheten, utan kunde hänföras till utomstående personer. Enligt förvaltningsrättens mening bör emellertid inte ett tillstånd till en demonstration kunna vägras enbart av den anledningen att det kan befaras angrepp på deltagarna från t ex åskådare eller deltagare i en motdemonstration. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten. Enligt Förvaltningsrätten ska det då röra sig om rena nödsituationer och när alla möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda. Därför menar Förvaltningsrätten att polisen inte hade rätt att neka tillståndet.

Förvaltningsrätten framhåller emellertid att Polismyndigheten har möjlighet att uppställa villkor om bl a tid och plats för demonstrationen, om det behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten. Det anses att ordningslagen ger Polismyndigheten ganska långtgående befogenheter att ändra i mötesanordnares val av tid och plats genom diverse villkor.

Eftersom Polismyndigheten inte övervägt att villkora tillståndet, utan helt avslagit ansökan, menar Förvaltningsrätten att, om tidpunkten för demonstrationen/ sammankomsten inte hade passerat, så skulle målet ha återförvisats till Polismyndigheten för prövning av vilka eventuella villkor som kunnat ges för tillstånd för sammankomsten.

Angående Sammankomsterna i Hjällbo Centrum och på Angereds torg (Mål 3248-22) avslog Förvaltningsrätten Rasmus Paludans överklagande över att tillstånd inte beviljats på dessa två platser. Däremot hade tillstånd beviljats att få hålla allmänna sammankomster på Frölunda torg under en utökad tid, kl. 12.00-15.00 i stället för den ansökta tiden kl. 12.00-13.30. Förvaltningsrätten menar att Polismyndigheten kan bedöma t ex om ett möte måste få lov att hållas en viss dag, men inte nödvändigtvis på den plats som arrangören vill. Rasmus Paludan hade helt avböjt att diskutera andra alternativa platser än de i ansökan angivna platserna, trots att han erbjudits att hålla sammankomsterna på andra platser. Med anledning därav ansåg Förvaltningsrätten att Polismyndigheten haft rätt att avslå ansökan gällande platserna Hjälbo Centrum och Angereds torg. Rasmus Paludan överklagande avslogs.

Så vad kan man dra för slutsatser av detta?
Det är ytterst svårt att helt neka tillstånd till en allmän sammankomst, eftersom det skulle inskränka yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Däremot måste en mötesarrangör finna sig i att Polismyndigheten förändrar såväl tid som plats för sammankomsten. Det ska här också påpekas att Europakonventionens skydd för demonstrationer även innebär en förpliktelse för staten att vidta positiva åtgärder för att sammankomsten ska kunna genomföras. Det är alltså polisens skyldighet att se till att yttrandefriheten kan upprätthållas och garanteras.

En helt annan sak är om en arrangör av en allmän sammankomst, som getts tillstånd, gör sig skyldig till t ex brottet hets mot folkgrupp, eller något annat hatbrott. Om så är fallet kan en Koranbränning innebära att man går över gränsen för yttrandefriheten och demonstrationen kan då anses övergå till att bli ett hatbrott.

Summa summarum:
– Vår yttrandefrihet är långtgående och det ska mycket till för att den ska kunna begränsas, dvs att förbjuda någon att uttrycka sin åsikt.
– Det finns emellertid möjlighet för Polismyndigheten, som ger tillstånd till allmänna sammankomster, att ställa villkor för sammankomsten för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
– Att störa en allmän sammankomst t ex med våld, oljud, ljus eller på annat liknande sätt, för att försöker förhindra sammankomsten gör sig skyldig till brott, nämligen brottet störande av förrättning eller allmän sammankomst, vilket kan leda till böter eller fängelse i högst sex månader.
– Yttrandefriheten får aldrig gå över gränsen på så sätt att det blir fråga om t ex hets mot folkgrupp genom att framföra förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion. Påföljden för brottet är fängelse i upp till två år eller, om brottet är ringa, böter. Om brottet bedöms vara grovt döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Advokat Ewa Wressmark

 

Bistånd jml SoL eller insatser jml LSS, del 1

Kan lagvalet och dess omfattning påverka mina möjligheter att få hjälp med stöd och service?

Med utgångspunkt i denna fråga som min gode vän Lex Sommarskog ställde till mig i förra veckan kommer jag genom en serie av inlägg ge Dig delar av mitt svar på Lex fråga.
Lex berättade att hans fråga kom sig av att hans vän, Tycho, till följd av en motorcykelolycka hade förvärvat en hjärnskada som i sin tur hade medfört så omfattande skador att han nu inte klarar sig själv, utan stöd. Tycho som nu har kommit hem från sjukhuset är därför i ett stort behov av stöd för att klara sin vardag. Till följd av detta har Tycho, med hjälp av Lex, ansökt hos sin hemkommun, Fågelhuus kommun, om stöd och service enligt LSS[1]. Fågelhuus kommun har avslagit Tychos ansökan. De menade att Tycho inte omfattas av den särskilda gruppen av personer som kan erhålla stöd enligt LSS.
Men hade Fågelhuus kommun då inte erbjudit Tycho hemtjänst frågade jag? Jo, men det stöd han fick var inte alls så omfattande som han behövde, svarade Lex. Till exempel fick Tycho, som var en social person, inte hjälp med att komma ut mer än en gång i veckan och träffa sina vänner och det var inte alls tillräckligt. Dessutom fick han inte hjälp med städning mer än var tredje vecka. Var detta verkligen ok? Fågelhuus kommun hade nu sagt att ville han ha ett mer omfattande stöd så fick han flytta till en gruppbostad och där kunde han i övrigt träffa människor och få nya vänner. Tycho som älskar sin lilla lya och sina vänner vill absolut inte lämna sitt hem och nya vänner, i stället för sina gamla, vill han absolut inte ha. Lex, som för säkerhets skull lovat att hjälpa Tycho att överklaga kommunens avslag undrade därför om Tycho kunde ha fått ett mer omfattande stöd om Fågelhuus kommun hade bifallit hans ansökan från början eller om det är ”så här det ska vara?”.
För att svara på detta får man först förstå skillnaden mellan två lagar, nämligen mellan SoL[2] och LSS, svarade jag.

SoL är en så kallad ramlag. Innebörden av detta är precis som det låter. Fågelhuus kommun har genom SoL fått en yttre ram för det stöd och den service som de ska tillhandahålla sina kommuninnevånare. Vilka specifika insatser de väljer att fylla ramen med är upp till kommunen. Hur ramen för stödet enligt SoL är utformad kan först och främst hittas i den så kallade portalbestämmelsen[3]. I bestämmelsen anges bland annat att den enskilde genom bistånd ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Enligt den så kallade lagkommentaren går det att utläsa att det med skälig levnadsnivå inte endast avses vad som direkt fordras för den enskildes grundbehov, utan insatsen ska uppnå en viss kvalitet och om man vänder sig till de förarbeten som finns så framgår det att bedömningen av vad som utgör skäliga levnadsvillkor ska ske med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Vidare står det i lagen att stödet ska utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Stödet ska med andra ord i största möjliga mån inte vara ägnat att passivisera den enskilde.

I nästa inlägg kommer jag att gå igenom ett par domar som kan ge oss en fingervisning mot vad Tycho kan förvänta sig när det kommer till hans rättigheter enligt SoL när det kommer till skälig levnadsnivå. Först därefter kommer jag att skriva om LSS och då se om denna lag möjligtvis hade kunnat ge ett annat eller mer kvalificerat stöd än SoL. Men oroa Er inte för Lex och Tycho så länge. De har redan fått svar och juridiskt stöd från Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende.

_______________________________________
[1] Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade.
[2] Socialtjänstlagen (2001:453).
[3] Se socialtjänstlagen 4 kap 1 § 1 och 4 st.

För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi kan LSS!

 

Framtidsfullmakt, behöver jag en? Vilka risker finns det?

Den 1 juli 2017 trädde lagen om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om hur en sådan ska upprättas, se HÄR. Syftet med lagen är att vi själva ska kunna bestämma över vem som ska företräda oss när vi av någon anledning inte kan göra det själva. Det är både en samhällsekonomisk fråga och en fråga om självbestämmanderätt. Med vår priviligierade levnadsstandard har medelåldern höjts och därmed också behovet av gode män och förvaltare för dem som inte kan handha sina egna angelägenheter.  Även om arvode tas från den enskildes inkomst blir det en kostnad för samhället, en kostnad som man vill begränsa. De allra flesta vill inte heller att någon utomstående ska bestämma över dem eller deras tillgångar och ännu mindre vill man betala för att någon ska göra det. Därför var lagen efterlängtad, men blev den så bra som önskat?

Lagen om framtidsfullmakter har nu varit i bruk under snart 5 år, och vad har vi lärt oss under den här tiden? Sanningen att säga så är det inte är så mycket. Än så länge har inte tillräckligt många framtidsfullmakter tagits i bruk och någon praxis, dvs domstolarnas tolkning av lagen och framtidsfullmakterna, har inte bildats ännu. Konstateras kan dock att många frågor har uppkommit.

Men måste alla ha en framtidsfullmakt? Först vill jag påpeka att en vanlig fullmakt inte längre gäller när du blivit dement eller av annan anledning inte kan ta hand om dig själv. För att en sådan ska gälla måste du själv kunna utföra samma saker som fullmakten omfattar.

Trots det så behövs faktiskt inte någon framtidsfullmakt om det bara är vanliga vardagsärenden du behöver hjälp med. Då träder nämligen den s.k. anhörigbehörigheten in. En myndig anhörig kan då betala löpande räkningar och genomföra andra vardagsärenden. Denne får dock inte hantera tillgångar, som exempelvis köpa och sälja en bil eller en fastighet, hantera aktier, fonder eller andra värdepapper, ta lån eller pantsätta egendom. Inte heller får man ge bort sin anhöriges egendom vare sig till sig själv eller till någon annan.

Lagen har medfört å ena sidan att det florerar många billiga, eller rent av gratis, mallar av framtidsfullmakter på nätet, och å andra sidan har den medfört att vissa byråer profiterar på framtidsfullmakterna genom att spela på känslan att staten kommer att bestämma över dig så snart du inte kan klara dig själv.

Mitt råd är att, noga tänka över om du verkligen behöver en framtidsfullmakt. OM du anser dig behöva en sådan, bör du aldrig utnyttja en gratis mall från nätet. Dessa är inte individuellt anpassade och oftast är de väldigt felformulerade, alltför generella eller alltför begränsade.

I en välskriven framtidsfullmakt kan du reglera vad den ska omfatta, vem som ska vara framtidsfullmaktshavare, om det ska vara en eller flera, om samma person ska handha alla dina angelägenheter eller om de ska delas upp, om det ska finnas någon som granskar framtidsfullmaktshavaren, om det ska krävas läkarintyg eller domstolsbeslut för att fastställa att framtidsfullmakten har trätt i kraft eller om till exempel en fastighet ska få avyttras och vidare om arvode och gåvor m.m.

Den kan alltså vara väldigt generell men också väldigt detaljerad och allt beror på hur just du vill ha det. Och sanningen att säga så var det ju just detta som var syftet med lagen – att de som verkligen har behov av mer avancerad hjälp och inte vill att någon utomstående anförtros detta, ska kunna göra ett aktivt och noga genomtänkt val av person som ska ta hand om fullmaktsgivarens angelägenheter.

En fråga som kommit upp och diskuterats flitigt under åren sedan lagen trätt i kraft är frågan om s k jäv, dvs risk för att det uppstår en intressekonflikt. En fullmaktshavare får inte agera på något sätt som gynnar en själv eller ens egna intressen. Det innebär till exempel att det kan bli problem om ett äkta par äger en gemensam fastighet och har gett varandra framtidsfullmakt. Blir den ena maken dement kan inte den andra maken köpa eller sälja fastigheten om det inte specifikt står i framtidsfullmakten – då det kan finnas motstridiga intressen. Inte heller kan fullmaktshavaren ge gåvor till sig själv eller sina barn om det inte specifikt står att detta omfattas av fullmakten.

Det kan finnas många tillfällen där frågan om jäv kan bli aktuell, och lagstiftarens syfte går inte alltid hand i hand med gemene mans vilja och tanke. Som förälder kanske man egentligen vill att barnen ska kunna använda tillgångarna till sig och sin familj. Uppstår en jävssituation ska detta anmälas till överförmyndarnämnden, som då utser en god man i frågan, och eftersom en god man alltid ska se till huvudmannens bästa, inte familjens, så blir det kanske inte alls som man tänkt sig.

Men i de allra flesta fall blir det troligen inga problem eftersom få anmäler till överförmyndaren eftersom man känner till fullmaktsgivarens vilja och förhoppningsvis följer den. Men det kan också bli stora problem med tvister och oenighet bland de inblandade, till exempel om ett av barnen är fullmaktshavare och gynnar sin egen familj på bekostnad av ett syskon och dennes familj.

Jag kan därmed inte nog poängtera vikten av att kontakta en jurist eller advokat och betala priset för den hjälpen för att så långt det, inom lagens gränser, går få det så som man vill ha det. Men bara om det finns ett faktiskt behov av en framtidsfullmakt och anhörigbehörigheten inte räcker.

Om ni vill veta mer är ni välkomna att besöka vår monter på Seniormässan i Malmö den 26-28 april 2022. Där kommer vi även hålla ett kort föredrag om framtidsfullmakter.

 

Diana Saelöen

 

Nu är det dags för en ny krigsförbrytartribunal!

De rättegångar som efter andra världskrigets slut under åren 1945-1949 avhölls mot en rad högt uppsatta personer inom axelmakternas krigsmakter och statsförvaltningar innebar en revolution inom det internationella samfundet och inom den internationella rätten på så sätt att det var första gången i världshistorien som krigsförbrytare ställdes inför rätta för sina gärningar under ett krig. De mest kända av dessa rättegångar är de s k Nürnbergrättegångarna, i vilka bland annat höga officerare, koncentrationslägerschefer och –anställda, samt industriledare och andra som hade skott sig på kriget och dess offer, dömdes för en lång rad med krigsbrott, eller brott mot krigets lagar. Liknande rättegångar hölls dock även på andra håll i världen, bland annat i Shanghai och Tokyo, under åren direkt efter andra världskriget.

Det som utmärkte dessa processer var bland annat att de anordnades och genomdrevs av segrarmakterna i andra världskriget, vilket har medfört att de i efterhand har blivit föremål för viss kritik ur rättslig synvinkel, eftersom de inte byggt på vare sig skriven lag eller några allmänt antagna internationella konventioner, utan snarare på allmänna principer om vad som enligt segrarmakterna kunde anses utgöra krigsbrott. Denna kritik riktade sig bland annat mot det förhållandet att en del av de brott som domarna avsåg inte var uttryckligen kriminaliserade när de begicks, vilket strider mot den inom de flesta civiliserade (nationella) rättssystem grundläggande juridiska principen ”nulla poena sine lege”. Denna princip innebär att endast gärningar som när de begås är uttryckligen kriminaliserade, dvs angivna som brott i en tillämplig lagstiftning, kan leda till bestraffning.

Rättsutvecklingen sedan dess på den internationella rättens område har emellertid varit minst sagt omvälvande. Före andra världskriget fanns det visserligen några internationella konventioner rörande främst behandlingen av sårade och krigsfångar; de s k Genèvekonventionerna, och från början av 1920-talet fanns också den efter första världskriget bildade organisationen Nationernas Förbund, vars syfte var att utgöra en internationell fredsorganisation. Det var emellertid först genom den fjärde Genèvekonventionen (1949) som man, under intryck av framförallt nazisternas massutrotning av judar och andra folkgrupper, uttryckligen definierade krigshandlingar riktade mot civila som brottsliga.

I och med skapandet av FN och dess underorgan år 1945 skapades också en institutionell struktur genom framförallt FN-stadgan, i vilken mänskliga rättigheter definierades och angavs som tillkommande alla människor. Under årtiondena efter FN:s tillkomst inrättades även ett antal mera regionala organ, och det skedde en kraftig utveckling av den internationella rätten genom antagandet av en lång rad med internationella konventioner, och successiva uppdateringar och skärpningar av dessa. De mest betydande av dessa är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den s k Europakonventionen. Dessa konventioner fick sin rättsliga genomslagskraft främst genom det antal stater som anslöt sig, och genom att även stormakterna anslöt sig till många av dem, om än inte alla. Sammanfattningsvis så kan man säga att denna utveckling inom folkrätten ledde till att det byggdes upp ett rättsligt skydd för mänskliga rättigheter genom att brott mot dessa rättigheter i flera avseenden klassificerades som krigsbrott eller folkrättsbrott.

1991 började de s k Balkankrigen, genom att de fram till dess jugoslaviska provinserna Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo efterhand bröt sig loss och krävde sin självständighet, som en reaktion på den dåvarande presidenten Slobodan Miloševićs ambitioner att bilda ett ”Storserbien”. Dessa krig varade sedan i olika konstellationer ända till 2001.

Genom FN:s försorg inrättades redan år 1993, dvs mitt under pågående krig, en särskild domstol; den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien (ICTY; International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia), avsedd att åtala och döma krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Året därefter inrättades även den Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda; ICTR, med motsvarande syfte avseende krigsförbrytare som hade deltagit i folkmordet i Rwanda 1994. Dessa båda tribunaler har under sin verksamhetstid avkunnat något hundratal domar för krigsbrott mot bland annat ansvariga politiker och höga officerare, vilket har satt ribban för definitionen av krigsbrott, och visat att även statschefer och andra personer i ledande ställning kan ställas till svars och dömas för sina gärningar. Det har därefter inrättats ytterligare några s k ad-hoctribunaler av liknande sammansättning för beivrande av krigsbrott i andra delar av världen.

Baserat bland annat på erfarenheterna från ICTY och ICTR inrättades år 2002 genom en i Rom år 1998 ingången internationell konvention den s k Internationella brottmålsdomstolen ICC (”International Criminal Court”) i Haag. ICC är världens första permanenta internationella brottmålsdomstol. Den ska komplettera nationella domstolar när dessa inte kan eller vill åtala exempelvis krigsförbrytare, och ska utreda och beivra de allvarligaste brott som kan begås mot det internationella samfundet: folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggressionsbrott. ICC:s svaghet är dock att dess behörighet begränsas till endast de stater som har tillträtt den ovan nämnda 1998 års Romkonvention. Och, som man kanske kunde ha gissat, så är Ryssland inte en av dem.

____________________________________________

Idag griper barbariet åter kring sig i vår del av världen. Ryssland har den 24 februari 2022, på order av sin president Vladimir Putin, med hela sin krigsmakt oprovocerat angripit sitt fredliga och demokratiskt styrda grannland Ukraina. Detta angrepp utgör ett tveklöst och synnerligen flagrant krigsbrott, benämnt ”anfallskrig” (”aggression”), vilket betyder att Vladimir Putin lika tveklöst ur rättsligt perspektiv är en brottsling. Tyvärr så anses han på grund av internationellträttsliga regler ha statsrättslig immunitet, vilket innebär att han inte kan åtalas så länge han de facto är president. Man kan visserligen diskutera hur man ska betrakta en statschef som har roffat åt sig sin maktposition genom ett under lång tid bedrivet systematiskt valfusk, systematiskt förtryck av oppositionella, systematiskt undertryckande av pressfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet, och systematiskt spridande av lögner och annan desinformation, men faktum är att så länge han har den position som han har, så är han oåtkomlig för juridisk rättvisa.

Det finns emellertid enligt min uppfattning inget som hindrar att världens länder nu påbörjar inrättandet av en ny krigsförbrytartribunal för krigsbrott begångna av ryssarna i Ukraina, genom att frågan tas upp i det ansvariga FN-organet, som är säkerhetsrådet. Jag inser naturligtvis att Ryssland visserligen har vetorätt i säkerhetsrådet, vilken man självklart kommer att använda för att blockera inrättandet av en sådan tribunal, men jag menar att det är viktigt att frågan lyfts redan nu, dels för att det skulle utgöra en skarp och viktig markering av hur världens civiliserade stater ställer sig till Putins och hans anhangs gärningar i Ukraina, och dels för att en tribunal, efter vidtagna förberedelser i form av bland annat insamling av bevis, ska kunna inrättas utan dröjsmål den dag då Putin et consortes förhoppningsvis inte längre sitter kvar vid makten i Ryssland, i likhet med vad som skedde med ledarna i det forna Jugoslavien. Låt den civiliserade delen av mänskligheten göra klart för Putin och andra diktatorer att de från och med nu inte med någon form av säkerhet kan räkna med att kunna smita undan sitt ansvar när festen är över, utan att de alltid riskerar att en vacker dag tvingas stå till svars för sina gärningar.

 

Jan Tuma

Advokat

Internationell rätt hos Limhamnsjuristen

Hyr inte ut din bostad utan tillåtelse

År 2019 uppgick antalet bostadslösa personer i Sverige till 33 250.  En fördubbling skedde mellan åren 2005 och 2011, från cirka 17 000 personer till 34 000. Samtidigt har socialtjänstens boendeinsatser kring hemlöshet ökat i nästan samma utsträckning, både i större och mindre kommuner. Se https://www.forskning.se/2019/10/10/socialtjansten-allt-storre-hyresvard/

Vad ökningen av antalet bostadslösa beror på är oklart. Men en orsak kan vara den pressade bostadsmarknaden i kombination med ökade krav på hyresgäster två av de faktorer som ofta lyfts fram som möjliga förklaringar.

Av denna anledning är det därför inte ovanligt att en person som befinner sig i en utsatt situation söker sig till icke legitima lösningar för att få tak över sitt huvud.  Det finns många oärliga andrahandsuthyrare som skor sig på den utsatta situation som bostadssökare befinner sig i. I ett led för att förhindra olagliga andrahandsuthyrningar har det införts en ny bestämmelse i jordabalken (JB), dessutom har det tillkommit ett straffrättsligt ansvar för uthyraren under vissa situationer.

Förverkande

Den 1 oktober 2019 ändrades lagstiftningen kring andrahandsuthyrning och överhyra. Den som bryter mot reglerna och hyr ut svart, dvs utan tillstånd från fastighetsägaren, kan numera bli uppsagd direkt utan att först varnas. Om uthyrningen dessutom är olovlig och andrahandshyran är för hög, kan hyresgästen som tagit ut extra pengar dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 12:42 JB är olovlig andrahandsuthyrning en grund för hyresvärden att säga upp kontraktet. Dessutom kan hyresvärden säga upp hyresrätten utan föregående varning. Tidigare fick hyresgästen en varning och kunde göra en självrättelse för att inte förlora sitt hyreskontrakt. Denna möjlighet finns inte längre, utan reglerna innebär att om det rör sig om en konstaterad olovlig andrahandsuthyrning kan ditt hyresavtal bli förverkat. Är en hyresrätt är förverkad har hyresvärden rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan, det vill säga utan uppsägningstid (12 kap. 42 § p. 3 JB). Uppsägningen måste dock ske senast sex månader efter det att andrahandsuthyrningen upphörde.

Oskälig hyra

I ett led för att förhindra att oseriösa uthyrare ska kunna tjäna pengar på andrahandsuthyrning har det införts en regel i 55 § hyreslagen (12 kap JB) som definierar ett maxtak för andrahandshyran. Enlig nu gällande lag får andrahandshyran inte överstiga förstahandshyran. Tillägg för el m.m. ska var till självkostnadspris. Man får dock ta ut ett tillägg om max 15 % för möbler och annan utrustning som ingår i avtalet. Har man tagit ut en hyra som strider mot 55 § hyreslagen utgör detta en grund för förverkande av hyresrätten.  Dessutom framgår det av 65c § hyreslagen att ”Den som tar emot en hyra som inte är skälig vid en otillåten andrahandsuthyrning ska dömas till böter eller fängelse i högst två år ”   I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Intressant rättsfall angående överhyra

Hyres- och arrendenämnden i Göteborg fattade ett mycket intressant beslut den 8 juni 2021, vilket senare kom att fastställas i Hovrätten.

Svea hovrätt, 2021-10-29, ÖH 8327-21

En hyresgäst vid namn Carl hyrde en lägenhet om två rum och kök från ett bostadsbolag för 9 210 kr i månaden. Hyresgästen Carl hade i sin tur hyrt ut sin bostad genom tjänsten airBnB.com. Under perioden från 1 oktober 2019 och ff hade bostaden hyrts ut 34 gånger till en kostnad om 1 495/natt exklusive kostnader för städning om 400 kr samt serviceavgift. Själv betalade Carl endast ca 300 kr /dag för bostaden. Carls hyresrätt kom att förverkas.

Konklusion

Om du har tankar på hyra ut din bostad, utan tillåtelse från din hyresvärd, kanske du skall tänka om.  I och med den lagändring som skett kan ditt hyresavtal komma att förverkas utan förvarning eller möjlighet till självrättelse. Om du behöver hyra ut din bostad är det en mycket bättre idé att söka ett tillstånd från din hyresvärd än att riskera att helt plötsligt så utan bostad.

 

Canela Skyfacos

Advokat