Blogg

Va; inte har väl jag något ansvar som styrelseledamot?

Visst är det hedrande när man får en förfrågan om, eller till och med blir nominerad till, ett uppdrag om att bli styrelseledamot i något sammanhang? Att bli vald till styrelseledamot tycker i vart fall jag definitivt ska ses som hedrande, eftersom det ju förutsätts att den som väljs till ett sådant uppdrag är en person som uppfattas som klok och hederlig, och som åtnjuter allmänt förtroende.

I Sverige så har vi, förutom vårt rikhaltiga näringsliv, en kultur av föreningsliv som har medfört att det runtom i samhället finns en mycket stor mängd av sammanslutningar av både ideell och i varierande grad ekonomisk/kommersiell natur, där vi i olika egenskaper och sammanhang förutsätts engagera oss eller till och med bli delägare. Jag talar då exempelvis om företag som bedriver näringsverksamhet och andra slag av sammanslutningar, såsom bostadsrättsföreningar, ideella föreningar (t ex idrottsföreningar, fackföreningar, religiösa samfund och politiska partier) och olika slag av ekonomiska föreningar. Handen på hjärtat – visst är Du, eller har Du någon gång varit – styrelseledamot eller suppleant i något sådant sammanhang (och om inte, så har Du förmodligen i vart fall någon gång blivit tillfrågad om Du skulle vara villig att åta Dig ett sådant uppdrag, eller hur?).

Vad många kanske inte tänker på är att det med varje sådant uppdrag följer ett ansvar, som, om man inte har studerat frågan närmare, kan te sig en aning luddigt. Jag ska därför försöka ge en bild av hur saker och ting fungerar för den som faktiskt är styrelseledamot i något sammanhang.

Det finns regler för de olika associationerna

Vi som arbetar med juridik använder för de olika slagen av sammanslutningar benämningen ”association”, vilket är det övergripande samlingsbegreppet. Och som Du säkert redan vet, så är merparten av dessa associationer reglerade i lag. De vanligaste associationerna är aktiebolag, (som regleras genom aktiebolagslagen), handelsbolag och enkla bolag (vilka regleras genom lagen om handelsbolag och enkla bolag), ekonomiska föreningar (vilka regleras genom lagen om ekonomiska föreningar), och ideella föreningar (för vilka det inte finns någon lagstiftning, men där det likväl finns principer som styr deras verksamhet, oftast genom att det dras paralleller med vad som gäller för t ex ekonomiska föreningar, men även genom prejudicerande domstolsavgöranden). Ett grundläggande drag i denna lagstiftning är värnet om delägarnas eller medlemmarnas demokratiska rättigheter i associationerna. Detta går ut på att varje delägare eller medlem ska tillförsäkras det inflytande som medlemskapet eller ägandet medför, genom att säkerställa så den enskilde får tillräcklig och relevant information, och ges möjlighet att fullt ut ta tillvara sina intressen i associationen i egenskap av delägare eller medlem. En associationsrättsligt grundläggande princip är den s k likhets- eller likabehandlingsprincipen, som går ut på att alla delägare resp medlemmar ska behandlas lika, och att ingen delägare eller medlem ska gynnas på någon av de andras, eller associationens, bekostnad.

Vad många kanske inte tänker på är att dessa associationer i stora drag efterliknar hur samhället i en stat är uppbyggt. Där finner man det huvudsakligt relevanta regelsystemet i konstitutionen (i Sverige regeringsformen) och övriga grundlagar.

Verksamhet

Det gemensamma för de olika associationsformerna är att de bygger på att det finns medlemmar eller delägare som har slagit sig samman och samarbetar på grund av att de har ett gemensamt intresse – av antingen kommersiell eller annan ekonomisk natur, eller av rent ideell natur – där jag gärna exemplifierar med idrottsföreningar, eftersom jag själv har erfarenhet från denna sektor i samhället. Det gemensamma intresset ligger i att deltagarna (som är antingen medlemmar eller delägare, beroende på associationsform) samverkar i bedrivandet av en verksamhet som de har ett gemensamt intresse i. Som exempel kan nämnas att de som är intresserade av att paddla kajak på havet, med fördel kan slå sig samman och bilda en kanotklubb, där de kan förena sina ansträngningar och utöva sitt intresse i gemenskap med andra likasinnade (jaja; jag erkänner – detta är förtäckt reklam för Malmö Kanotklubb!), och på motsvarande sätt så kan de som vill bo i en fin lägenhet vid havet slå sig samman och bilda en bostadsrättsförening (i Limhamn, såklart) där de sedan kan bo tillsammans med andra som har samma önskan. Och den som bedriver byggnadsverksamhet kan slå sig samman med andra byggare, och bedriva sin verksamhet i t ex ett aktiebolag eller handelsbolag. Det gemensamma intresset förutsätter också att medlemmarna är lojala mot sammanslutningen, och verkligen bidrar till det gemensamma ändamålet. Om en medlem av någon anledning skulle motarbeta associationen så kan vederbörande också drabbas av följdverkningar, och i vissa fall till och med bli utesluten.

Vem bestämmer i en association? Jo, det gör det högsta beslutande organet!

Många tror att den som bestämmer i en association är styrelsen, eller kanske till och med styrelsens ordförande, men detta är en missuppfattning. Faktum är att det normala för en association är att beslutsbehörigheten är utspridd på några olika beslutsnivåer. Det högsta beslutande organet i alla associationer är emellertid medlems- eller delägarkollektivet i dess helhet! När detta kollektiv sammankallas så benämns det ”stämma”; bolagsstämma, i ett aktiebolag, och föreningsstämma i föreningar av olika slag. Ofta kallas en ordinarie föreningsstämma också för ”årsmöte”. Det är vid bolags- resp föreningsstämman som delägarna resp medlemmarna kan utöva sin associationsrättsliga beslutanderätt, och det är därför som det är så viktigt att alla delägare eller medlemmar blir kallade i vederbörlig ordning till bolags- eller föreningsstämman, så de får en reell möjlighet att delta i stämman, och på så sätt påverka hur verksamheten bedrivs. En av de viktigaste frågorna vid en sådan stämma är utseendet av en styrelse.

I en liten grupp så är det naturligt att alla gruppmedlemmar deltar i både verksamheten och de beslut som man fattar om hur verksamheten ska bedrivas. Är man två delägare i ett bolag, så säger det sig självt att man måste vara överens för att bedriva gemensam verksamhet. Men ju större gruppen är, desto mera otympligt blir det om alla delägare eller medlemmar måste vara överens, så därför har man ofta delat upp beslutsbehörigheten på olika nivåer i associationen, där bolags- eller föreningsstämman fattar beslut i för associationen principiellt eller existentiellt viktiga frågor, men där man delegerar beslutanderätten i mera rutinmässiga och löpande åtgärder till den av stämman valda styrelsen. Så snart som associationen antar en lite större storlek, så kan även önskemålet om enighet bli till ett hinder för en effektiv verksamhet, varför regelsystemen stipulerar att beslut ska fattas med majoritetsbeslut. Detta betyder i praktiken att en minoritetsmening kan bli nerröstad.

En av de principiellt viktiga och existentiella frågor som delägare och medlemmar fattar beslut om på stämman är de särskilda regler som – utöver vad som följer av lagstiftningen – ska gälla för den specifika associationen. För ett bolag är detta bolagsordningen, och för en förening; oavsett om det är en ekonomisk eller ideell förening, så är det stadgarna. I dessa dokument kan delägar- eller medlemskollektivet specificera hur verksamheten ska vara organiserad och bedrivas, och i viss mån modifiera det som gäller enligt rättssystemet.

Struktur för styrning av verksamheten

Varje association förutsätts ha en struktur, i form av att det måste finnas någon som styr dess dagliga löpande verksamhet, vilket man löser genom att denna uppgift anförtros åt en styrelse. Styrelsen får sin behörighet från stämman, men dess behörighet regleras i stor utsträckning även i lagstiftningen. Där sägs bland annat hur styrelsen ska vara sammansatt, vilka funktioner som ska eller får finnas, och vilka uppgifter som en styrelse har. Där regleras också hur styrelsen ska fungera och vilka begränsningar som finns i olika avseenden, t ex om vilka som kan eller inte kan vara styrelseledamöter, och vad styrelseledamöterna får eller inte får göra i denna sin funktion. En viktig sådan regel är att en styrelseledamot inte får delta i beslut där han eller hon är jävig, dvs där beslutet rör honom eller henne själv eller någon anhörig, eller där styrelseledamoten i övrigt har ett intresse som strider mot associationens intresse. Den lojalitetsplikt för medlemmarna gentemot associationen som jag nämner ovan gäller i minst lika hög grad för styrelsens ledamöter, vilka i alla avseenden förutsätts agera för associationens bästa. För med den beslutanderätt som styrelsen har blivit anförtrodd, så följer även befogenheter – eller ”makt”, om man så vill – som det är viktigt att ingen använder till egen fördel, eller till nackdel för associationen.

Ansvaret

Och där börjar vi komma in på det som min rubrik syftar på, nämligen att den som har blivit invald i en styrelse, oavsett om det är i ett bolag, eller i en förening av något slag, har ett ansvar. Även en styrelse är i de flesta fall ett kollektiv bestående av flera personer, och det krävs då att dessa kan samarbeta för associationens bästa. Det är visserligen ganska så vanligt i mindre aktiebolag (företrädesvis sådana som ägs av endast en person) att styrelsen består av endast en person, men i de flesta andra sammanhang så utgörs styrelsen av ett antal personer, som tillsammans har fått i uppdrag att sköta associationens dagliga verksamhet. Om styrelsen inte inom sig kan enas om hur den ska agera i en viss fråga, så tillämpas även där majoritetsbeslut, dvs ledamöterna får rösta om vilket beslut som ska fattas. En anledning till att de flesta styrelser består av flera ledamöter är att man vill ta tillvara på de olika kompetenser som kan finns hos olika personer, men även att var och en av styrelsens ledamöter ska hålla koll på hur styrelsen och de andra ledamöterna agerar, och se till så de beslut som fattas verkligen är till nytta för associationen, och så inte föreningens tillgångar eller verksamhet utsätts för risker att förloras eller förstöras. Om någon av ledamöterna börjar visa tendenser till att falla utanför ramarna i dessa avseenden, så är det upp till de andra att uppmärksamma, och stoppa, detta.

En viktig del i styrelsens ansvar är att tillse så de bolags- och föreningsdemokratiska principer som är grundläggande inom associationsrätten realiseras genom att alla delägare eller medlemmar garanteras en reell möjlighet att utöva det inflytande som delägarskapet eller medlemskapet tillförsäkrar dem, dvs att alla får relevant information, och att alla blir kallade till de stämmor där deras inflytande får utövas.

Med detta så är vi även inne på en av bristerna med hur denna helhet är uppbyggd. Vi människor är ju väldigt olika till personlighet och egenskaper. Min egen erfarenhet av styrelsearbete är att det i många styrelser finns både personer som är ambitiösa och viljestarka, och som därför deltar i styrelsearbetet med stort engagemang och stor energi, och sedan de som visserligen blivit smickrade av att ha blivit föreslagna till en styrelsepost, och därför tackat ja till att bli valda, men som sedan mest bara sitter av styrelsemötena och undviker att ta några initiativ, eller ens att tillföra något till verksamheten vare sig i form av konkreta åtgärder, eller ens tankemöda – och så naturligtvis alla varianter däremellan. De sistnämnda kallas ibland för ”jasägare” eller ”nickedockor”, eftersom de konsekvent väljer den bekväma vägen att bara okritiskt acceptera allt som föreslås av någon av de drivande i styrelsen, vilket gör att den eller de som är pådrivande och som utstrålar auktoritet kan trumfa igenom förslag och beslut som egentligen inte alls är till associationens eller dess medlemmars bästa.

Tyvärr så visar erfarenheten att det även förekommer styrelseledamöter som till och med missbrukar sin behörighet (”makt”) till att tillskansa sig egna fördelar på föreningens bekostnad. Ett på senare tid uppmärksammat och synnerligen flagrant exempel på detta (bland tyvärr många) är de bostadsrättsföreningar i Rosengård i Malmö som för några år sedan av sina styrelser, eller i vart fall av vissa av styrelseledamöterna, systematiskt hade plundrats på mångmiljonbelopp på olika mer eller mindre förslagna sätt; bland annat genom fejkade avtal om renovering och falska fakturor. Dock så kan även icke brottsliga ageranden medföra stora skador och kostnader för en association

Det krävs civilkurage hos var och en av styrelseledamöterna!

Det finns visserligen mekanismer, som kan vara inbyggda i systemet eller som kan beslutas av varje association för sig, som ska förhindra denna typ av kriminellt beteende, såsom att revisorer ska granska associationens räkenskaper och årsredovisning, att medlemmarna /delägarna/ ska ha insyn i (dvs information om…) associationens förehavanden, och att betalningar ska attesteras av någon annan än den som utför dem, men i sista hand är det styrelsen som är ansvarig för att associationens organisation och förvaltningen av dess angelägenheter sköts på ett bra sätt, och att inte någon tillåts att okontrollerat hantera associationens tillgångar eller angelägenheter på ett sätt som sätter dem i fara. Det är således ett av syftena med en styrelses kollegiala uppbyggnad att dess ledamöter ska hålla koll även på varandra. Det är då viktigt att var och en av styrelseledamöterna har civilkurage och ryggrad att påtala och motsätta sig förslag och beslut i styrelsen som strider mot associationens intressen, eller som sätter dess intressen i fara genom att medföra risker för onödiga kostnader och förluster. Den styrelseledamot som inte har motsatt sig ett dåligt förslag som leder till ett dåligt beslut, riskerar att få vara med och bära hundhuvudet den dag då de övriga delägarna resp medlemmarna kommer underfund med vad styrelsen har ställt till med.

En beståndsdel i dessa mekanismer är den efter varje verksamhetsår vid den ordinarie bolags- eller föreningsstämman uppkommande frågan om styrelsens (och i förekommande fall den verkställande direktörens) ansvarsfrihet. Det är förvånande många medlemmar, och även styrelseledamöter, i olika organisationer som inte vet vad syftet är med att det på varje ordinarie bolags- och föreningsstämma upptas en punkt som handlar om styrelsens ansvarsfrihet, medan en del åtminstone har klart för sig att det handlar om ett slags godkännande av hur styrelsen rent allmänt har agerat under det föregående verksamhetsåret. Detta är dock inte hela sanningen.

Den reella innebörden av begreppet ansvarsfrihet är att associationens medlemmar genom beviljande av sådan frånsäger sig rätten att, för det fall att styrelsens agerande i något avseende har medfört en ekonomisk skada för associationen, utkräva ett skadeståndsansvar av styrelsen eller av den eller de ledamöter som är ansvariga för de dåliga besluten. (Som så ofta inom juridiken så är denna huvudregel dock inte undantagslös). Detta betyder att medlemmar eller delägare i en association före varje ordinarie stämma måste skaffa sig information om hur föreningens angelägenheter har skötts, och besluta sig för om de anser att styrelsen eller någon eller några av dess ledamöter bör ställas till (ekonomiskt) ansvar för onödiga kostnader eller förluster som de har åsamkat föreningen.

Om en stämma nekar sin styrelse, eller en enskild ledamot, ansvarsfrihet, så betyder detta dock inte att föreningen per automatik har rätt till ett skadestånd. Skulle medlemmarna neka styrelsen ansvarsfrihet, så måste detta beslut följas upp med att föreningen, alternativt den medlem eller de medlemmar som är missnöjda, stämmer de aktuella styrelseledamöterna på skadestånd vid allmän domstol, om man menar allvar med att personerna ifråga ska betala associationen ett skadestånd. Detta måste i de flesta fall ske inom ett år från det att årsredovisningen och revisionsberättelsen för räkenskapsåret lades fram på stämman. Om detta inte görs så förlorar man rätten att stämma vederbörande senare.

Så acceptera gärna om Du blir tillfrågad om ett styrelseuppdrag, men ta då också reda på vad som krävs av Dig i den situationen.

________________________________

Om Du har råkat på någon form av problem relaterade till styrelseuppdrag kan vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen hjälpa Dig.

–  Advokat Jan Tuma

 

Högsta domstolens kommande avgörande kan medföra att det är värt risken att stämma för en patientskada

Redan 2013 skrev jag om den rättsosäkerhet som dyra processkostnader och de låga taken för rättsskydd orsakar den enskilde, detta inlägg kan ni läsa här. Dessvärre har situationen inte blivit så mycket bättre och jag tänker främst på de personer som drabbats av en patientskada. Detta då de ofta också är så pass invalidiserade av sin skada att de inte kan arbeta och således har en väldigt låg inkomst. När det gäller patientskador finns inte heller, som vid t.ex. trafikskador, något rättsskydd under skaderegleringen. Detta trots att skaderegleringen vid patientskador oftast är betydligt mer komplex och krävande. Det ska dock noteras att rättsskydd i allmänhet beviljas för det fall ärendet går vidare till domstol.

Om rättsskydd beviljas i ett personskadeärende måste man också minnas att villkoren innehåller ett tak för hur mycket ombudskostnader som betalas ut och det brukar ligga på 250 000 kronor. Allt överstigande detta måste den som sökt rättsskyddet betala själv + omkring 20% i självrisk. Vinner man målet betalar motparten kostnaderna. Vid en ev. förlikning brukar vardera part stå för sina egna rättegångskostnader.

Vi vet att kostnaderna i tvister mot patientförsäkringen eller vårdgivaren direkt ofta kommer upp i höga belopp. Allt mellan några 100 000 kronor till över miljonen förekommer. Har man då inget rättsskydd eller om det är fullt utnyttjat, medför detta att man inte vill ta den ekonomiska risk som en process innebär.

Listan på mål som visar dessa kostnader kan göras mycket lång, men just nu är ett mål gällande patientförsäkring aktuellt för delprövning i Högsta domstolens mål T 7691-22, kostnaderna för käranden är hittills uppe i över en miljon kronor. Även ombudens arvode i allmänhet har tagits upp i överklagandet men i den delen har inget prövningstillstånd meddelats.

Det är med tanke på detta sist-nämnda mål som jag skriver detta blogginlägg – detta eftersom det nu, beroende på vad Högsta domstolen kommer fram till, kanske kan vara värt risken att stämma försäkringsbolaget vid uppkomna patientskador.

Jag brukar avråda mina klienter att stämma, inte alltid för att de har ett dåligt fall, utan för att kostnaderna vid en förlust kan bli väldigt höga och för att bevisläget har varit svårt för den enskilde trots viss bevislättnad. Det innebär att det är de pengastarka skadelidande som har möjlighet att driva en process. Det i sig är en fråga om jämlikhet och rättvisa (vilket också förtjänar en diskussion men som jag inte tar upp här) men vi får vara tacksamma för dem som faktiskt är villiga att ta den ekonomiska risken att stämma så att frågan kan komma upp på bordet hos justitieråden.

Inledningsvis prövas ett patientskadeärende hos det aktuella försäkringsbolaget, som på ett objektivt sätt med konsultation av sakkunniga läkare (främst i nämnden) eller försäkringsmedicinska rådgivare inom det aktuella medicinska området ska utreda förloppet. Ibland kan mer än en rådgivare tillfrågas. För det fall försäkringsbolaget efter sin utredning kommer fram till att det inte finns någon rätt till ersättning antingen på grund av att det inte finns något orsakssamband mellan skadorna och den påstådda felbehandlingen, att behandlingen var medicinskt motiverad och inte hade kunnat undvikas med något annat förfarande eller kanske för att det inte förelåg någon försenad diagnos eller vad det nu är som har anmälts, så hamnar patienten, den skadelidande, ofrånkomligen i underläge.

För vem är det som bäst kan bevisa att det finns ett mindre riskfyllt sätt att genomföra en operation eller att behandlingen var medicinskt motiverad? Naturligtvis är det försäkringsbolaget som har de bästa möjligheterna och förutsättningarna att föra detta i bevisning. Trots detta har bevisbördan lagts på patienten, den som lidit skada och som inte är läkare och inte har ett helt nätverk att vända sig till för att kunna bevisa sin sak. Den behandlande läkaren vill oftast inte heller ställa upp som vittne och kan inte heller vara objektiv sakkunnig.

I det fall som nu är uppe i HD stämde den skadelidande kvinnan Zürich Insurance PLC filial i Sverige på den grunden att en mindre operation i foten hade gått alldeles fel och hennes fot blev obrukbar. Hon fick också mycket svåra nervsmärtor. Detta ledde så småningom till det kroniska syndromet CRPS – med total arbetsoförmåga under många år som resultat. Hon anmälde skadan till försäkringsbolaget, som inte ville betala, samt till IVO som konstaterade att den ansvarige läkaren brustit i såväl diagnostisering som val av behandling.

Det var med detta utlåtande i ryggen som kvinnan valde att gå vidare och stämma försäkringsbolaget.

Hon fick delvis rätt i tingsrätt och hovrätt då de konstaterade att operationen med ”övervägande sannolikhet” orsakat patientens smärtor och psykiska besvär. Emellertid ansåg man att operationen trots allt varit medicinskt motiverad varför försäkringsbolaget vann. Käranden valde att överklaga till Högsta domstolen som glädjande nog lämnade ett prövningstillstånd i den del som gällde i fråga om beviskravet för att ”skada kunnat undvikas genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.”

Beviskravet för den skadelidande i dessa mål är redan lägre än i de flesta andra tvister där kravet är att det ska vara ”styrkt”, det räcker här att man med ”övervägande sannolikhet” kan visa att det man påstår är sant. Detta eftersom styrkeförhållandet är väldigt ojämnt mellan ett försäkringsbolag och en skadad patient. Hade kriteriet ”styrkt” varit rådande hade det i princip varit omöjligt för en skadad att få ersättning och möjligheten att få ersättning hade då endast varit illusorisk, se nedan. (Det finns flera skillnader mellan dessa och andra mål som facitresonemang och flera olika steg i regleringen som jag inte kommer att ta upp här, men dessa påverkar naturligtvis också bedömningarna)

Ombudet i målet har bl.a. hänvisat till NJA 1982 s 421, ett tidigare mål som prövats i Högsta domstolen gällande bevislättnad för den skadelidande. I domen anges att det är …”angeläget att beviskravet inte sätts så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. I mål av denna art liksom i jämförliga sammanhang ter sig därför en lindring av beviskravet påkallat” Där, liksom i det nu aktuella målet, har sakkunnigas uppgifter gått isär och det blir därmed i princip omöjligt för den svagare parten, dvs den skadelidande, att på grund av ett alltför högt ställt beviskrav, erhålla ersättning. Även många andra delar av bevisprövningen i denna typ av mål tas upp. Det är ett komplext och mycket intressant mål sett ur juridisk synvinkel.
För det fall Högsta domstolen, som ännu inte prövat målet, kommer fram till att bevislättnadsregeln tolkats felaktigt och kanske alltför inskränkt av försäkringsbolagen, kan det bli en stor förändring för dem som drabbats av en skada som skett i samband med vård och behandling. I sådana fall blir det sannolikt betydligt lättare att få rätt mot försäkringsbolaget och därmed kan det bli värt risken att driva en process.

Med detta sagt så är det min personliga uppfattning att bevisbördan snabbare bör gå över på försäkringsbolaget som ju faktiskt har betydligt bättre möjligheter att bevisa sitt påstående om att en skada inte är ersättningsgill, än den skadelidande har att bevisa att den är det!

Jag följer med stort intresse målet och kommer att uppdatera er här när domen väl avkunnats.
För den intresserade så är målnumret i Högsta domstolen T 7691-22.

– Advokat Diana Lindgren Saelöen

 

Konventionskonform tolkning

Min kollega advokat Diana Saelöen skrev i sitt blogginlägg i oktober 2023 om Kvinnokonventionen i svensk asylprocess. Jag skulle vilja ta avstamp i hennes text för att diskutera mer om tillämpningen av internationell rätt inom området mänskliga rättigheter.

Genom en enkel sökning på Internet kan man bland annat hitta att FN rekommenderar den svenska regeringen att sprida kunskap om kvinnokonventionen så att tillämpningen kan stärkas. Var kommer denna rekommendation ifrån och vad har FN för rätt att lägga sig i vad svenska regeringen bör göra?

Som folkrättsjurist och statsanställd i 20 år har jag varit oerhört stolt över förtroendet att ha som yrke att handlägga myndighetsbeslut som berör individer. Jag har alltid värnat det ansvar som jag haft i de uppdragen. När jag frågat kollegor om hur de uppfattat vad mänskliga rättigheter egentligen är, har jag ofta fått till svar att det handlar om bemötande och värdegrund, ”flummiga” policys och att man måste ”tolerera” andra människor. Det gjorde mig ganska ledsen.

Jag menar att det inte är det som är kärnan i svaret på min fråga; vad är mänskliga rättigheter? Kärnan är att mänskliga rättigheter är en juridisk reglering av förhållandet mellan staten och individen; mellan dem som får och kan utöva makt och dem som kan utsättas för maktutövningen. Och nej, det handlar inte om tolerans, det handlar om respekt. Det måste ansvariga förstå!

Vem är det som har ansvaret (makten), då? Staten (det offentliga) i sammanhanget är inte något abstrakt, utan representeras av verkliga människor som har uppdrag som handlar om att förstå och tillämpa de mänskliga rättigheterna. Det är alla de personer som är anställda av det offentliga och som har i uppgift att utöva myndighet över enskilda, göra bedömningar, fatta beslut, välja åtgärd. De har ansvaret att tillämpa regler (juridik) som kan ta sig i olika former (lagar, föreskrifter, vägledningar, rättsliga ställningstaganden, rutiner och för all del i ”flummiga policys” och förhållningssätt). Att ständigt ha individen i fokus i tolkning och tillämpning av dessa regler är att försvara mänskliga rättigheter. Det handlar inte om att vara snäll, utan om att respektera och tillämpa de regler som gäller för alla och envar (rättssäkerhet) och att i tolkningen förstå innebörden av och avsikten med varje regel; att förstå den internationella juridiken som ligger till grund för många nationella regler. Man pratar om konventionskonformitet. För mig som jurist är alltså mänskliga rättigheter stenhårda juridiska frågor som tillämpas varje dag i vårt samhälle av såväl offentliga aktörer som av privata.

De som har i uppgift att bestämma vilka regler som ska gälla (politikerna/lagstiftarna) måste se till att reglerna är konventionskonforma. Principen om fördragskonform tolkning är inte lagfäst i svensk rätt, utan det är fråga om en allmän tolkningsprincip: domstolar och andra myndigheter är skyldiga att så långt det är möjligt tolka svenska interna rättsregler på ett sådant sätt att de blir förenliga med Sveriges internationella åtaganden. De som har att utmana de offentliga aktörerna är privata aktörer; enskilda, jurister och advokater som behöver förstå och använda reglerna konventionskonformt. Som enskild har man alltså rätt att hänvisa till konventionsbestämmelser.

Sverige är ett av de drivande länderna och har undertecknat och ratificerat de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Men inte alla.

Mot denna bakgrund är det intressant att läsa vidare om vad FN:s kvinnokommitté senast har sagt om Sverige:

  • Kvinnokonventionen är alltför okänd i Sverige både bland statliga aktörer och advokater
  • Regeringen rekommenderas att sprida kunskap om konventionen så att tillämpningen kan stärkas.
  • Kvinnokommitténs rekommendationer är inte tillräckligt kända i Sverige varken inom staten eller bland kvinnor generellt.
  • Regeringen rekommenderas att se till att höja kunskapsnivån om Kvinnokonventionen särskilt bland kvinnor i svaga grupper såsom asylsökande kvinnor och flyktingar.
  • Domstolarnas beslut och domskäl brister i referenser till Kvinnokonventionen.
  • Kunskapshöjande insatser bör främjas för domare, åklagare och advokater om konventionen och dess tilläggsprotokoll samt om kommitténs övriga rekommendationer gällande staten Sverige för att möjliggöra för dessa yrkesgrupper att faktiskt tillämpa reglerna i sina yrkesroller inom sina ansvarsområden.

Jag menar att jurister/advokater behöver ta eget ansvar för att hålla sig à jour. Av nyfikenhet läste jag därför Advokatsamfundets skrift Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter, där exempelvis advokaternas handläggning av asylsökande berörs. Där saknas över huvud taget referens till kvinnors rättigheter. Barnperspektivet finns, med omnämnande av tvångsgifte och könsstympning, men utan att nämna att detta är att betrakta som diskriminering på grund av kön. Det finns med andra ord mycket mer som Advokatsamfundet skulle kunna göra för att driva advokaternas arbete med att inkludera konventionskonformitet i juridisk process.

Sedan 2021 finns en ny myndighet, Institutet för mänskliga rättigheter, i Lund. Det är institutet som numera bland annat ansvarar för rapporteringen till FN:s kommittéer av hur svenska staten tillämpar de regler som finns i de ratificerade konventionerna. Alldeles nyligen publicerade institutet en rapport om hur Sverige tillämpar reglerna i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 2022 rapporterade institutet om barnkonventionens tillämpning. Det finns anledning för jurister och advokater att läsa dessa rapporter för att konkret kunna bidra till ökad tillämpning av mänskliga rättigheter i Sverige.

Rättsområdet ”mänskliga rättigheter” är historiskt sett mycket ungt då det inte började formuleras på allvar förrän efter andra världskriget. Det var bland annat den amerikanske presidentens änka Eleanor Roosevelt som drev arbetet som ordförande för FN:s organ för mänskliga rättigheter 1945-1952. Rättsområdet är fortfarande under utveckling då systemet kring reglerna och tolkningarna beror på ett system av internationella domstolar, kommittéer, rapportering, granskning och politiska och diplomatiska förhandlingar. Det är en snårig djungel för de flesta att hitta i. Därför behövs det specialiseringsutbildningar inom folkrätt och mänskliga rättigheter.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB bevakar aktivt i vårt dagliga arbete internationell rätt och främjar konventionskonform tolkning av nationell lag i våra uppdrag.

–  Biträdande jurist Pernilla Berlin

 

Internationell rätt hos Limhamnsjuristen

Vårdnad, boende och umgänge med barn

När föräldrarna står inför att komma överens om barnets vårdnad, boende och umgänge är det av vikt att kunna särskilja på de olika begreppen. Kan föräldrarna inte komma överens inför en eventuell vårdnadstvist kan det därför vara fördelaktigt att veta som är vad, vilka rättigheter barnet har och vilka skyldigheter föräldern har.

Vårdnad om barn

Att vara vårdnadshavare betyder att man har skyldigheter att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavare ska fatta juridiska beslut som rör barnet. Det kan exempelvis vara beslut kring barnets boende eller folkbokföring, vilken förskola/skola barnet ska gå i, medicinska behandlingar som barnet ska genomgå, vaccinering, utfärdande av pass m.m. Vårdnadshavare har även en skyldighet att se till att barnet får omvårdnad, tillsyn, försörjning, trygghet, respekt och en god fostran samt säkerställa att barnet inte utsätts för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Om föräldrar som är gifta och har gemensam vårdnad om barnet skiljer sig, fortsätter vårdnaden om barnet att vara gemensam även efter skilsmässa. Detta oavsett hur barnets boende eller umgänge med den föräldern som barnet inte bor med ser ut efter skilsmässan. Föräldrar som har gemensam vårdnad kan, efter undertecknande av skriftligt avtal som godkänns av socialnämnden, komma överens om att den ena föräldern ska ha ensam vårdnad om barnet. Ett sådant avtal godkänns emellertid bara av socialnämnden om det finns speciella skäl och bara om socialnämnden bedömer att det är till barnets bästa. Det vanligaste, när en av föräldrarna vill ha ensam vårdnad om barnet, är att den föräldern behöver vidta rättsliga åtgärder.

Barns boende

Nästa fråga blir barnets boende. Hur och var ska barnet bo? Barnets boende är där barnet huvudsakligen bor, det vill säga där barnet regelbundet sover. Det är alltså inte samma sak som vem som har vårdnaden om ett barn.

Barnets boende kan se olika ut. Barn vars föräldrar har gemensam vårdnad kan exempelvis bo växelvis hos föräldrarna. Yngre barn brukar i regel ha ett ”2-2-3” schema, där barnet är hos den ena föräldern exempelvis från måndag efter förskolan till onsdag vid förskolans start, hos den andra föräldern onsdag efter förskolan till fredag vid förskolans start, och hos den första föräldern från fredag efter förskolan till måndag vid förskolans start. Äldre barn bor kanske växelvis ”fredag till fredag” eller ”måndag till måndag”. Man bor då lika mycket hos varje förälder.

Bor föräldrarna nära varandra och har ett gott samarbete är det vanligt att barnet bor växelvis hos föräldrarna. Barnet är folkbokfört hos den ena föräldern men kan bo lika mycket hos båda.

Umgänge med barn

Bor barnet inte växelvis hos föräldrarna har det i regel rätt till umgänge med den föräldern som barnet inte bor tillsammans med. Som huvudregel har barnet rätt till en nära och god relation till båda sina föräldrar. Det är föräldrarnas gemensamma ansvar att tillse att barnets behov av umgänge med den andra föräldern tillgodoses.

Umgänget kan ske genom fysiska träffar eller genom annan kontakt, t. ex. genom telefon-, eller videoumgänge. Umgänget kan ske under kortare tillfällen, exempelvis någon timme åt gången, några dagar i veckan, eller genom att barnet exempelvis träffar den andra föräldern varannan helg, från fredag till söndag. För barn är det viktigt att det finns förutsägbarhet och rutin kring umgänget.

Det finns många olika konstellationer kring vilket umgänge som passar barnet bäst. Hur gammalt är barnet, vilka behov barnet har, var bor föräldrarna geografiskt från varandra och vad barnet själv vill. Umgänget med den andra föräldern är till för barnet och utifrån vad som är bäst för barnet. Oaktat om en förälder har vårdnaden om barnet eller inte, kan barnet ha rätt till umgänge med den föräldern. (Läs gärna min kollega Ewa Wressmarks blogginlägg om föräldraalienation PA (parental alienation) eller Föräldraalienation – hur påverkar det barnet? | Justly)

Sammanfattning

Det går inte att poängtera nog att barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor som rör barnet. Det är barnet som har rättigheter och föräldrarna skyldigheter. Alla barn är individer och det kan skilja sig vad som fungerar för olika barn och familjekonstellationer. Föräldrar kan komma överens om frågor gällande vårdnad, boende och umgänge och exempelvis träffa avtal som socialnämnden godkänner. Om föräldrar däremot inte kommer överens kan en förälder inleda en rättslig process mot den andra föräldern. (Läs om inledande av en process Samarbetssamtal och informationssamtal inför en vårdnadstvist, vad är vad? | Justly ) I slutändan kan det vara domstolen som bestämmer om samtliga frågor kring vårdnad, boende och umgänge.

–  Advokat Lea Rovinski

 

Ökat försörjningskrav på arbetstillstånd

En tredjelandsmedborgare som ska vistas i Sverige mer än tre månader ska som huvudregel ha uppehållstillstånd (2 kap. 5 § Utlänningslagen). Ska personen dessutom arbeta i Sverige krävs det arbetstillstånd (2 kap. 7 §).

Den 1 november 2023 infördes det nya kravet gällande att höja försörjningskravet för dem som ansöker om arbetstillstånd i Sverige. Det innebär att alla som ansöker om arbetstillstånd efter den 1 november behöver ha en månadslön på minst 27 360 kr för att erhålla arbetstillstånd i Sverige.

En förändring har därmed skett i 6 kap. 2 § där det framgår att arbetstillstånd får ges till en utlänning som har ett anställningsavtal som gör det möjligt för den att uppnå en god försörjning. För att anses ha en god försörjning ska en arbetskraftsinvandrare ha en lön som uppgår till minst 80 % av medianlönen i Sverige, för närvarande 27 360 kr.

Hur såg det ut före förändringen?

Tidigare lydelse i 6 kap. 2 § uppställde ett krav på att: anställningen skulle vara möjlig att försörja sig på.

Bakgrunden till det tidigare försörjningskravet var att inkomsten skulle vara av en sådan storlek att personen inte behövde försörjningsstöd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen för att täcka sina kostnader för till exempel boende och uppehälle. Detta tidigare villkor innebar att lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte fick vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal alternativt praxis inom det aktuella yrket.

Vad innebär förändringen?

Syftet med regeringens åtgärd är att minska lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Regeringen menar att dessa arbeten ska utföras av personer som redan bor i Sverige. Ett annat syfte med åtgärden är att bekämpa fusk och missbruk som regeringen menar är kopplat till arbetskraftsinvandring.

Några yrkesbranscher som drabbas av lagändringen är bland annat äldreomsorgen och servicebranschen. Detta är branscher som kontinuerligt skriker efter personal och inget tyder på en förbättring. Enligt Sveriges kommuner och regioner (SKR) kommer de som är över 80 år att öka med nästan 50 % fram till 2031. SKR menar därmed att antalet anställda inom äldreomsorgen behöver öka med 30 %. Hur regeringen avser att lösa den problematiken framkommer inte.

Vad anser jag?

Att frångå tidigare krav på att anställningsvillkoren inte ska vara sämre än kollektivavtal alternativt praxis inom yrket anser jag är felaktigt. Givetvis ska vi verka för att arbetskraftsinvandrare inte utnyttjas men att ha ett försörjningskrav som innebär en högre lön än vad flertalet kollektivavtal medger är enligt min åsikt inte skäligt. Flertalet fackförbund har haft invändningar mot lagförändringen med anledning av att lön i första hand ska ges i enlighet med kollektivavtal och den svenska modellen. Andra invändningar är även att en sådan förändring i försörjningskravet inte alls kommer att motverka det missbruk regeringen önskar att stävja. Att inte heller anse att kollektivavtalade löner är rimliga att försörja sig på torde även vara problematiskt då flertalet arbetstagare på arbetsmarknaden har en sådan lön. Som noterat kommer det höjda försörjningskravet troligen att generera negativa konsekvenser för kompetensförsörjningen inom vissa yrken i Sverige. Huruvida problemet om arbetsbrist (som redan finns i flertalet yrkeskategorier) kommer att lösas framkommer inte av förarbetena.

Advokaterna och de biträdande juristerna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig migrationsrättsliga uppdrag.

–  Biträdande jurist Louise Lewén Broberg

Anonyma vittnen – fördelar och nackdelar

I Sverige har vi vittnesplikt, vilket innebär att man som huvudregel är skyldig att vittna i brottmål. Tyvärr är många rädda för att vittna och rädda för att berätta om att man har bevittnat ett brott eller om man kan bidra till att ett brott klaras upp och en misstänkt person döms för brottet. Orsakerna till denna rädsla kan vara många, men det vanliga är väl rädsla för risk för repressalier av olika slag.

Det finns vittnesskydd, men det diskuteras om detta vittnesskydd är tillräckligt för att skydda vittnen. Dessutom kan det många gånger innebära väldigt ingripande åtgärder för den som ska skyddas, t ex att byta bostadsort, få skyddad identitet osv.

Det har nu framförts möjligheten att införa ett system med anonyma vittnen. Det största invändningen mot detta är en försämrad rättssäkerhet för den som är misstänkt. Det blir väldigt mycket svårare att försvara sig och bemöta ett vittne om den tilltalade inte vet vem vittnet är.

En tilltalad (misstänkt) har enligt Europakonventionen rätt till en rättvis (och rättssäker) rättegång.

I artikel 6.3 (d) stadgas det att en tilltalad ska ha samma möjligheter att höra ett vittne som åklagaren. Den tilltalade ska alltså ges möjlighet att ställa frågor till vittnet för att en rättegång ska betraktas som rättvis. Detta omöjliggörs om man använder sig av anonyma vittnen.

Europadomstolen har dock i vissa fall tillåtit anonyma vittnen, men med vissa villkor;

  • Det måste föreligga en hotbild mot den som ska vittna.
  • Den anonyma bevisningen får inte helt eller delvis resultera i en fällande dom. Den tilltalade ska alltså inte kunna dömas enbart på anonyma vittnesmål. Inte heller ska det anonyma vittnesmålet vara avgörande för att den misstänkte döms för brottet.

Det är alltså ett väldigt restriktivt synsätt som ställs upp och domstolen menar att anonyma vitten ska användas med yttersta försiktighet. Det får alltså absolut inte vara något som används slentrianmässigt.

Det finns några länder i Europa som tillåter anonyma vittnen, med de villkor som Europadomstolen ställer upp. Dessa länder är bl a Norge, Danmark, Finland samt Nederländerna. De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan och det är inte uteslutet att ett system om anonyma vittnen bara kan komma att få marginella effekter.

I Sverige är det rättegångsbalken (RB) som anger reglerna för hur en rättegång ska bedrivas. Grundläggande är att processen ska vara rättssäker och det finns ett antal principer som ska vara uppfyllda;

  • Omedelbarhetsprincipen, som återfinns i 35 kap. 8 §, innebär att domen bara får grundas på vad som förekommit vid förhandlingen (om inte målet avgörs utan huvudförhandling) och det är bara de domare som varit med på hela förhandlingen som får besluta.
  • Offentlighetsprincipen, som också ingår i en av våra grundlagar i 2 kap. 11 § 2.st RF, men också i 5 kap. 1 § 1 st RB, innebär att i princip alla förhandlingar i svensk domstol är offentliga och att allmänheten ska kunna sitta och lyssna på rättegången. Det finns vissa undantag från detta, men då måste domstolen fatta beslut om att förhandlingen av sekretesskäl ska hållas “inom stängda dörrar”, som det heter.
  • Muntlighetsprincipen hittar vi i 46 kap. 5 § i RB och där står att en huvudförhandling som huvudregel ska vara muntlig. Allt som ska ligga till grund för domstolens bedömning ska alltså framföras muntligen vid huvudförhandlingen. Även de viktigaste delarna av den skriftliga bevisningen ska framföras muntligen vid huvudförhandlingen.
  • Koncentrationsprincipen i 46 kap. 11 § RB anger att all bevisning i sak presenteras inför rätten under en koncentrerad huvudförhandling. Det innebär också att den ska genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Det får alltså inte gå för lång tid mellan rättegångsdagarna, om de är flera.

I Sverige är det f n förbjudet med anonyma vittnen. Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska lämna förslag på ett system med anonyma vittnen. Syftet är att komma till rätta med den s k tystnads­kulturen, dvs att vittnen inte vågar vittna i mål om t ex gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Utredare är riksmarskalk Fredrik Wersäll, tidigare justitieråd och hovrättspresident.

Den 30 oktober 2023 lämnades ett delbetänkande från utredaren. Utredningen föreslår, helt enligt regeringens direktiv, att anonyma vittnen ska tillåtas som bevis i en huvudförhandling i brottmål. Möjligheten till att vittna anonymt kommer, enligt förslaget, att finnas både under förundersökningen och vid rättegången i mål som gäller allvarlig brottslighet och där det finns en påtaglig risk för att ett vittne eller dess närstående utsätts för något allvarligt brott om han eller hon vittnar i målet.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2025. Förslaget ska nu gå ut på remiss.

Utredningen ska fortsätta sitt arbete och bland annat se över kronvittnessystemet och möjligheten att använda inspelade förhör under en förundersökning som bevis i domstol. Utredningens slutbetänkande ska lämnas i oktober 2024.

Det finns många kritiker mot förslaget om att införa möjligheten att använda anonyma vittnen.

Justitierådet Stefan Johansson, en tidigare utredare (En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring, SOU 2021:35), har i sitt slutbetänkande sagt nej till att införa anonyma vittnen. Utredningen menade att de skäl som talar mot att införa en reglering som ger möjlighet för vittnen att lämna sina uppgifter anonymt är starkare än de skäl som talar för en sådan reglering.

Advokatsamfundet har vid upprepade tillfällen varnat för ett system med anonyma vittnen och pekat på riskerna vad gäller rättssäkerheten och den misstänktes rätt till en rättvis rättegång. Vidare kommer vittnesuppgifter från anonyma vittnen att få ett mycket lågt bevisvärde.

Så de frågor vi bör ställa oss är;
– Behöver Sverige införa ett system med anonyma vittnen, vilket då ska ske på de villkor som Europadomstolen ställer upp?
– Hur kommer ett system med anonyma vittnen att påverka rättssäkerheten för den misstänkte?
– I vilken utsträckning kommer man kunna använda sig av anonyma vittnen?
– Vilken effekt kommer det att få att man i undantagsfall och med speciella villkor kan använda anonyma vitten?
– Kommer fler brott att klaras upp, eller blir det bara en marginell effekt för de brottsbekämpande myndigheterna?

Min personliga åsikt är att det skulle vara olyckligt att införa ett system med anonyma vittnen. Det är viktigt att vi upprätthåller en hög rättssäkerhet genom hela rättsprocessen, inte minst i domstolarna. Eftersom det kommer att ställas upp stränga villkor för att kunna använda anonyma vittnen blir effekten kanske så marginell att det bara blir en s k skrivbordsprodukt.

Om man är misstänkt för brott, oavsett vilket, så ska man kunna försvara sig mot den bevisning som åklagaren lägger fram. Anonyma vittnen är svårt att försvara sig mot. Varför vill vittnet var anonymt? Vem är vittnen? Finns det personliga kopplingar av annat slag som göra att vittnet vill bidra till en fällande dom? Vittnet kan ha lämnat sina uppgifter på grund av egna intressen, t.ex. hämndmotiv eller ekonomiska intressen

Att införa anonyma vittnen är varken effektivt eller rättssäkert. Personligen anser jag att, i stället för att införa ett system med anonyma vittnen, så borde vittnesskyddet förstärkas. .  Med det sagt är det självklart också viktigt att staten erbjuder vittnen det skydd de behöver, vilket idag är ett dilemma. Detta kanske kan komma att få en egen blogg längre fram.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare och samtliga jurister tar uppdrag som målsägandebiträde.

– Advokat Ewa Wressmark

Lite om bevisning i tvistemål

Ibland stöter man i vårt yrke på folk som ifrågasätter juristers fascination för, för att inte tala om fixering vid, skriftliga handlingar. Jag är en av de fascinerade (läs gärna det blogginlägg som jag skrev för några år sedan om dokumentation, och som Du finner om Du följer denna länk: https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/dokumentation-som-rattslig-prevention-eller-forebyggande-halsovard-inom-juridiken/), så låt mig försöka förklara.

Det handlar naturligtvis om tvister. Definitionen av en tvist är när den ena av två parter framställer ett anspråk mot den andra parten, men denna nekar att uppfylla kravet. Det förmodligen vanligaste tvisteämnet är oenighet om betalning i olika sammanhang, men exempel på andra sorters tvister är även tvister om bättre rätt till viss egendom, hyrestvister, arbetstvister och familjerättsliga tvister t ex om vårdnaden om barn, umgängesrätt m m. Det förfarande hos domstolarna som tillämpas för att lösa en sådan tvist kallas för tvistemål – och då oftast dispositiva tvistemål, dvs sådana som parterna kan avsluta genom att ingå en förlikning. Man kan även tvista med olika offentligrättsliga subjekt, som t ex stat, region eller kommun, men då talar vi om det som kallas för förvaltningsrättsliga tvister, t ex tvister med staten om taxering till inkomstskatt, tvister med kommuner och regioner om tvångsomhändertaganden, tvister med kommuner om bygglov m m.

Många människor tycks tro att tvister främst uppkommer på grund av att lagstiftningen och de avtal som parterna har ingått är så komplicerade och svårbegripliga, att det krävs jurister och domstolar för att begripa dem och kunna tillämpa dem i praktiken. Detta är en syn som vi jurister inte alltid är så bra på (eller kanske angelägna om…?) att vederlägga – kanske för att det är trevligt och känns bra om folk tror att vi är någon slags trollkarlar (eller trollkvinnor, för den delen…) som besitter de näst intill övermänskliga förmågor och färdigheter som krävs för att förstå och betvinga dessa svårbegripliga lagar och avtal. Jag tror också att jag talar för de flesta kolleger när jag vågar påstå att det för oss jurister är intressantast när vi får tvistemål som innefattar kluriga juridiska knäckfrågor att lösa, eftersom detta är intellektuellt utmanan-de, och därmed också utgör stimulerade arbetsuppgifter.

Oftast så beror dock tvisterna helt enkelt på att de båda parterna hävdar olika uppfattningar om vad som har inträffat. Parten A hävdar att händelseförloppet har varit händelseförlopp ”A”, medan parten B protesterar och hävdar att händelseförloppet istället har varit händelseförlopp ”B”. I dessa fall är juristerna inte sällan rörande överens om vad som gäller i rättsligt hänseende. Och det är där som detta med bevisningen kommer in i bilden. Om parterna inte lyckas lösa tvisten på egen hand, eller i vart fall med fredliga medel, så är risken stor att den part som anser sig ha ett anspråk drar saken till domstol genom att stämma in motparten med ett yrkande att rätten ska förplikta motparten att prestera det som kravet går ut på. För att en domstol ska kunna döma i målet, så måste rättens ledamöter få klart för sig vad det är som har inträffat, innan de kan bedöma om det inträffade strider mot någon lag eller mot någon avtalsklausul, och då måste de bestämma sig för vilket av de båda händelseförlopp som görs gällande från ömse sidor som man ska grunda sitt avgörande på.

En vanlig missuppfattning bland folk i gemen är att domstolarna i sin dömande verksamhet kommer fram till sanningen, och att de dömer efter vad som är sant; dvs vad som verkligen har hänt. Så är det dock inte riktigt, även om det naturligtvis är, och måste vara, domstolarnas strävan. Domstolarna dömer efter vad som har blivit bevisat i respektive mål, vilket är anledningen till att bevisningen är så viktig vid tvister. Det finns ett bland jurister utbrett talesätt, som lyder ”Det är inte säkert att Du får rätt, bara för att Du har rätt”, vilket är ett uttryck för att det inte bara gäller att själv veta vad som har hänt, utan att det gäller för den enskilda parten att visa för domstolen på ett fullt övertygande sätt vad exakt det är som har inträffat.

En viktig del av förfarandet i utredningsstadiet av ett tvistemål är att sålla bort – och tillfälligt lägga åt sidan – sakuppgifter eller fakta som är ostridiga, dvs som parterna är överens om, eftersom sådana uppgifter i ett dispositivt tvistemål kommer att godtas av domstolen just på grund av att parterna är överens om dem, och således utan att de behöver bevisas. Det smått paradoxala är då att om parterna – rent hypotetiskt, förstås – skulle vara överens om något som inte är sant, så kommer domstolen att grunda sitt avgörande på en osann uppgift.

Bevisbördan

Att man temporärt sållar bort de ostridiga uppgifterna, betyder också att man därefter i rättegången kan fokusera på de tvistiga uppgifterna, dvs där parterna i avgörande avseenden påstår olika saker. Man brukar då säga att den part som framställer ett påstående om en faktisk omständighet, som den andra parten förnekar, också har den så kallade bevisbördan för att omständigheten verkligen existerar eller har inträffat. Anledningen till att jag framställer påståenden i processen är naturligtvis för att jag vill att rätten ska grunda sitt avgörande på de uppgifter som jag påstår är de korrekta, och inte på de uppgifter som min motpart har framfört, eftersom jag ju anser att de är felaktiga och osanna. Här gäller förstås precis detsamma för motparten, som ju vill att rätten ska grunda sin dom eller sitt beslut på de uppgifter som han eller hon (och nej; jag använder inte nyordet ”hen”!) har framställt.

Rättens dilemma i denna situation (som förstås uppkommer i de flesta tvistemålsprocesser), är då att bestämma sig för vilken eller vilka av de tvistiga sakuppgifterna, respektive vilket av händelseförloppen, som man ska lägga till grund för sitt avgörande. Om jag då kan lägga fram bevisning om att det jag påstår faktiskt har inträffat, så ökar chansen att rätten också kommer att döma till min (dvs min klients) fördel. Vad som kan lägga käppar i hjulet är om motparten kan lägga fram motbevisning som kullkastar det jag påstår.

Ett enkelt exempel är följande: Antag att jag för en klients räkning har stämt en elak motpart (motparter är alltid ”elaka”!) på ett penningbelopp, med påståendet att detta är pengar som han har lånat av min klient, men därefter inte betalat tillbaka. Om motparten då påstår att han visserligen har bett om ett penninglån, och kanske till och med har skrivit på ett skuldebrev om detta, men att han aldrig har fått det påstådda lånebeloppet, och därför inte kan vara återbetalningsskyldig för något, så kommer rätten att rikta sina frågande blickar mot mig, som ju påstår att transaktionen (överföringen av det aktuella beloppet) har ägt rum.

Om jag då inte kan visa att beloppet förts över från min klient till motparten, så som jag har påstått, så kommer min klient att förlora målet – hans talan kommer att ogillas, som det heter. Så i detta läge så krävs det att jag kan bevisa att motpartens invändning inte är sann genom att visa upp t ex ett bankkontoutdrag eller ett kvitto som visar att det aktuella beloppet faktiskt har förts över från min klient till motparten just vid den tid då jag påstår att beloppet lånades ut. Om jag kan visa detta, så har jag därmed också neutraliserat motpartens invändning mot kravet (I realiteten kommer dock en motpart som faktiskt har fått pengarna överförda till sig genom en banktransaktion knappast att göra den invändningen, eftersom han eller hon ju inser att den i så fall är enkel för mig att motbevisa). Man brukar då säga att jag, genom att ha visat att motparten de facto har tagit emot pengarna, har ”vältrat över” bevisbördan på motparten. För i det läget så kommer de frågande blickar från rättens sida som jag nämner ovan att riktas mot motparten, och då är det upp till denne att förklara varför han menar att han inte ska betala tillbaka det belopp som min klient kräver.

Detta är exempel på att den s k bevisbördan bollas fram och tillbaka mellan parterna. Bevisbördan kan sägas vara det ansvar för sina påståenden som en part bär. Som alla bördor, så vill man ju bli av med den, och helst lämpa över den på motparten. Och det kan man göra genom att lägga fram bevis som visar att det man har påstått i processen också är sant – alternativt som visar att det motparten har påstått är falskt.

Andra tänkbara invändningar som man kan få mot sig från en motpart i en situation som den ovan beskrivna är tex att mottagaren av beloppet påstår att pengarna har varit en gåva från min klient, att de utgjort en återbetalning av pengar som min klient har varit skyldig sedan tidigare, eller att de har utgjort betalning för något som motparten påstår sig ha presterat. En ytterligare möjlighet är att mottagaren påstår sig redan ha återbetalat beloppet. Samtliga så-dana påståenden kräver dock att den som gör invändningen styrker (dvs bevisar) att det han påstår är sant, dvs han eller hon har bevisbördan för sina påståenden. På detta sätt kan parterna hålla på att skicka över bevisbördan till sin motpart, till dess att någon av dem inte längre kan styrka sin sista invändning. Den som då blir sittande med bevisbördan utan att kunna vältra tillbaka den på sin motpart kommer då förlora målet. Ett slags ”Svarte Petter”, således.

Fri bevisprövning

Den som ibland roar sig med att titta på amerikanska filmer har säkert lagt märke till amerikanernas förkärlek för rättegångsfilmer. En företeelse som förekommer i USA men inte här är formkrav för bevisning, vilket innebär att inte vad som helst får åberopas som bevis, och att de bevis som åberopas måste uppfylla vissa formella krav. I svensk rätt tillämpar vi istället principen om fri bevisprövning. Denna innebär att allt som kan tänkas ha någon form av bevisvärde kan åberopas som bevisning. Jag brukar predika värdet av att se till så man har riktiga avtal när man sysslar med någon form av kommersiell verksamhet – ja även i privatlivet, faktiskt – men om man skulle hamna i den situationen att man inte har skrivit ner en överenskommelse, så kan den i många fall vara möjlig att bevisa ändå. Visserligen inte fullt så enkelt som när man har den kompletta avtalstexten nedskriven i ett av båda parterna signerat avtal, men kanske exempelvis i form av en sammanställning av e-mailkorrespondens, sms-trafik eller en inspelning av ett viktigt telefonsamtal. Här är det fritt fram för parternas och deras ombuds kreativitet!

Bevisföringen 

Bevisningen i en rättegång läggs fram och genomgås vid huvudförhandlingen. En grundläggande princip inom den i tvistemål gällande bevisrätten är att man inte får försöka överrump-la sin motpart genom att fram till sista ögonblicket (dvs till huvudförhandlingen) hemlighålla vilken bevisning man tänker åberopa. Tvärtom så krävs det att parterna i god tid före huvudförhandlingen öppet redovisar vilken bevisning de har tillgång till, och som de avser att åberopa, just för att motparten ska ha en möjlighet att förbereda sig, och i förekommande fall själv kunna åberopa motbevisning. Inte nog med det: När man åberopar viss bevisning så måste man också tala om exakt vad det är som detta bevis ska styrka – man måste ange det s k bevistemat.

En viktig sak som man också måste ha i bakhuvudet är att åberopa och redovisa all relevant bevisning redan i tingsrätten. Många icke-jurister är medvetna om möjligheten för den part som är missnöjd med utfallet i ett mål, att överklaga domen till hovrätten (läs gärna mina synpunkter om överklagande i mitt tidigare blogginlägg Varför inte överklaga? – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. ), och ibland så har jag fått synpunkten från en klient att ”spara” vår bästa bevisning till hovrätten. Så kan man emellertid inte göra, eftersom det i rättegångsbalken finns ett principiellt förbud mot att föra in ny bevisning sedan målet väl har hamnat i någon överinstans. Enda undantaget från denna huvudregel, är om det skulle framkomma bevisning som man inte kände till under processen i underinstansen (tingsrätten), eller om underlåtenheten att åberopa denna bevisning i tingsrätten har berott på någon annan ursäktlig omständighet. Denna undantagsregel tillämpas mycket restriktivt (dvs ogärna) av hovrätterna, så det gäller för mig och min klient att rannsaka oss noga för att kunna åberopa allt som är relevant för målet redan i tingsrätten. 

Vad kan man då använda som bevis?

I den bevisuppgift som det förutsätts att var och en av de tvistande parterna ska ge in ska man redovisa all relevant bevisning med angivande av bevistema för vart och ett av de olika bevisen. Det vanligaste är att bevisningen delas upp i tre olika kategorier: Muntlig bevisning, skriftlig bevisning, och övrig bevisning.

Som muntlig bevisning räknas de förhör med fysiska personer som kan hållas för att dessa ska kunna berätta om iakttagelser som de har gjort. Förhör i bevissyfte kan hållas med parten själv; vilket ofta är ett av de tyngsta bevisen, med ett eller flera vittnen, eller med en eller flera sakkunniga. För att höja bevisvärdet av de avgivna berättelserna ska de som blir förhörda avlägga ed på att de talar sanning; parten avlägger det som kallas för en sanningsförsäkran, där vederbörande får gå ed på att berätta hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra, och vittnena avger en vittnesed med motsvarande innebörd. En utsaga som är avgiven under ed innebär att den som avgivit den talar under straffansvar, vilket betyder att om det går att bevisa att vederbörande har ljugit, så kan han eller hon bli straffad för mened.

Som skriftlig bevisning kan i princip allt som finns i skrift åberopas; således förutom regelrätta kontrakt, även anbud och accepter, e-mail och sms eller andra textmeddelanden.

Som övrig bevisning klassificeras allt som inte utgör vare sig en skriftlig eller muntlig berättelse, exempelvis foton och andra slag av bilder, liksom exempelvis filmsekvenser och andra slag av film- eller videoupptagningar, och så kallad syn. Syn innebär att någon av parterna antingen tar med sig något för målet viktigt föremål till huvudförhandlingen för att rätten ska få se det med egna ögon, eller att rätten åker ut till t ex en fastighet eller anläggning för att med egna ögon se hur den är beskaffad. Vissa domstolar anser att när man tittar på fotografier eller filmer som någon av parterna har åberopat, så håller man syn.

______________________________

Sammanfattningsvis så är bevisningen ofta en central del i domstolarnas behandling och avgöranden av tvistemål, varför den som funderar på att stämma t ex någon kund, leverantör eller tidigare samarbetspartner för något, bör lägga ner lite extra tid och energi på att noga och i god tid kontrollera vilka centrala påståenden i den kommande processen som ska bevisas, och därefter inventera all bevisning som är relevant för målet och tillgänglig för klienten.

Som ovan

– Advokat Jan Tuma

 

 

 

Kvinnokonventionen i svensk asylprocess?

I mitt arbete som biträde i asylprocesser träffar jag ofta kvinnor som söker asyl, ofta tillsammans med sina makar eller fäder. I hög grad uppger de samma asylskäl som maken, trots att de med stor sannolikhet också har egna asylskäl bara på den grunden att de är kvinnor. De känner ofta inte ens till att de är diskriminerade eller så tror de att deras män (och dessförinnan deras fäder eller bröder) har rätt att ”uppfostra” dem genom hot och våld om de är ”olydiga” eller ohörsamma. På samma sätt kan de leva i tron att deras make har rätt att kräva sex av dem när han så önskar.

Att skicka tillbaka en kvinna till ett land med dessa normer, menar jag, strider mot svenska konventionsåtaganden då Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention, konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor, också benämnd CEDAW. Så enkelt är det emellertid inte då begreppet konventionsåtaganden förtjänar en avhandling i sig, eftersom det anges att den också ska ha införlivats. Idag är det bara två av FN:s 9 kärnkonventioner som gäller som lag i Sverige och det är europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen) och barnkonventionen.

Historisk bakgrund

Kvinnokonventionen antogs av Förenta nationerna (FN) den 18 december 1979 och trädde i kraft den 3 september 1981, Sveriges regering beslöt att ratificera den, den 5 juni 1980. Konventionen bygger på insikten om att kvinnor historiskt har varit och fortfarande är offer för diskriminering. Den erkänner att diskriminering mot kvinnor inte bara är en fråga om rättvisa utan också ett hinder för fred, säkerhet och utveckling. Kvinnokonventionen har sedan dess varit en grundläggande norm för att främja jämställdhet och eliminera alla former av diskriminering mot kvinnor. Ett regelbundet rapporteringsförfarande följer upp tillämpningen av konventionen.

Centrala principer i kvinnokonventionen

Kvinnokonventionen innehåller flera viktiga principer och åtaganden som stater som är parter i konventionen förväntas följa, bland annat följande:

1. Icke-diskriminering: Konventionen slår fast att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att alla former av diskriminering mot kvinnor måste avskaffas. Detta inkluderar både direkta och indirekta former av diskriminering

2. Kvinnors mänskliga rättigheter: Konventionen fastställer att kvinnor är bärare av mänskliga rättigheter och att dessa rättigheter måste respekteras, skyddas och främjas på ett icke-diskriminerande sätt.

3. Stereotyper och fördomar: Konventionen betonar vikten av att utrota stereotyper och fördomar som bygger på kön. Detta inkluderar att förändra attityder och beteenden som undergräver kvinnors jämställdhet.

4. Åtgärder mot våld mot kvinnor: Konventionen uppmanar stater att vidta åtgärder för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor i alla dess former, inklusive fysisk, sexuell och psykisk misshandel

5. Kvinnors deltagande och representation: Konventionen understryker vikten av kvinnors deltagande i beslutsprocesser på alla nivåer och deras representation inom politik, samhälle och arbetsliv.

Kvinnokonventionen är alltså en av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten vi har för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet. Frågan är hur och om den används i tillräckligt hög grad i den svenska asylprocessen.

Hur kan/bör kvinnokonventionen användas i asylprocessen?

Den del som oftast kommer fram vid prövningen av asylskäl är kvinnors och flickors utsatthet och risker för diskriminering och våld på grund av kön, vilket är förbjudet enligt såväl utlänningslagen som FN:s flyktingkonvention. Detta inkluderar bedömningar av risker för könsrelaterat våld, hedersrelaterat våld, eller förföljelse baserad på kön. Enligt Kvinnokonventionen får kvinnor inte diskrimineras eller förföljas på grund av sitt kön. Om en kvinnlig sökande visar att hon utsatts, utsätts eller riskerar att utsättas för förföljelse på grund av sitt kön, till exempel i form av könsrelaterat våld eller tvångsäktenskap vid ett återvändande till hemlandet, kan detta användas som asylgrund.

Emellertid har jag i mitt arbete upplevt ett flertal problem i asylprocesser som rör kvinnor, det handlar främst om tre punkter.

Okunskap om hur olika maktordningar påverkar kvinnor: Medvetenheten kring detta måste öka så att alla som arbetar med asylfrågor förstår kvinnors sätt att yttra sig. Kvinnor kan ha helt andra förutsättningar än män vad gäller att presentera sina asylskäl och utredarna på Migrationsverket måste dels förstå maktordningen i ursprungslandet, dels att denna maktordning kan hindra kvinnorna från att uttala sig. Det kan också ofta vara svårt för dem att bevisa att de blivit diskriminerade och de bör därför alltid tillerkännas bevislättnadsregeln, benefit of the doubt. En fingertoppskänsla för hur man lyssnar på kvinnor och läser deras kroppsspråk borde också vara en del av träningen hos utredarna.

hänsynen till kvinnors särskilda behov: Kvinnokonventionen betonar vikten av att ta hänsyn till kvinnors särskilda behov i olika sammanhang, inklusive i asylprocessen. Det kan inkludera behovet av skydd för kvinnor som har blivit offer för våld, behovet av kvinnlig medicinsk vård, samt skydd för mödrar och barn. Men också att utredare, tolkar och biträden är kvinnor. Och därmed bör ett biträde inte heller substituera en manlig kollega om ett sådant behov uppstår.

rätt till rättvis och opartisk prövning: Asylrättscentrum har i sin publikation ”Kvinnor i Asylprocess” [1] tagit upp att det i flera ärenden har brustit vad gäller kvinnors förutsättningar att kunna berätta om sina asylskäl och därmed få dessa tagna i beaktade. Vidare har de av utredningsprotokollen flera gånger noterat en okänslighet inför den sökandens situation och vad den sökande berättar. När kvinnor i vissa ärenden berättade om traumatiska händelser bemöttes det inte av handläggaren. Bemötandet är viktigt för att skapa förutsättningar för kvinnan att kunna eller våga berätta om sin situation eller tidigare upplevelser.
De menar även att ombuden måste vara observanta och alltid prata med kvinnan ensam inför utredningen och därmed ge henne bättre förutsättningar att berätta om eventuell diskriminering och våld. Vidare är det viktigt att informera om sekretessreglerna och helst också kalla man och kvinna till samtal på olika dagar eller tidpunkter. Fråga är hur Migrationsverket ställer sig till att vi kallar dem vid olika tillfällen när det kommer till sådana, i sammanhanget trivialiteter, som kostnadsräkningar. Att tala med dem var för sig borde dock rimligen aldrig innebära några problem och bör vara varje ombuds regel.

Det är viktigt att notera att Kvinnokonventionen bör användas tillsammans med andra relevanta rättsliga instrument och nationell lagstiftning för att bedöma asylansökningar. Det ska nämnas att Sverige har integrerat principer från Kvinnokonventionen i sin nationella lagstiftning, inklusive diskrimineringslagar och regler för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis så är Kvinnokonventionen ett av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet, men är trots det relativt  okänd i Sverige både bland statliga aktörer och advokater, vilket vi fått kritik för. Jag är övertygad om att den inte följs fullt ut, vare sig i själva asylprocessen eller i asylbedömningen. Kvinnokonventionen är en påminnelse om att kampen för jämställdhet aldrig får upphöra och att alla samhällen gynnas av att kvinnor och män har lika möjligheter och rättigheter.

Jag tror att vi som ombud har en viktig uppgift i att i våra yttranden och inlagor till Migrationsverket och migrationsdomstolarna synliggöra kvinnokonventionen och vikten av att anpassa asylprocessen till kvinnors olika förutsättningar att berätta om sin diskriminering, hot och våld i sitt ursprungsland. Det kan inte anses vara lämpligt att utvisa kvinnor till länder som inte ratificerat den som till exempel till Iran. Det faktum att de har ett manligt nätverk där är inte detsamma som att de inte blir diskriminerade på grund av sitt kön.

Ni hittar kvinnokonventionen här

– Advokat Diana Saelöen

[1] Kvinnor i asylprocess – vikten av ett genusperspektiv (sweref.org)

 

Har du, som jag, börjat fundera på ålderdom och död?

Nu är jag så pass gammal (55) att det har börjat klarna för mig att jag har färre år framför mig än bakom. Sannolikt så alltså. Inte minst påminner kroppen mig om detta med bland annat stelare leder och ointresse för de senaste apparna eller influensers matlagningsprogram. Men även genom att det för mig och för människor omkring mig sker sådant som jag inte hade en tanke på förut. Jämnåriga drabbas av för tidig död eller anhörigas död eller allvarlig sjukdom såsom cancer och demens. Föräldrar i 80-årsåldern som tycker det är svårt att navigera i samhället även bland sådant som de var helt pålästa om tidigare under livet. En väninnas mamma har på kort tid sjunkit in i en demens som helt och hållet tagit sitt grepp om henne.

Man blir ju perplex! Vad gör jag nu? Plötsligt måste man hantera en ny situation, en händelse, som, om man tänkt efter före, hade varit mycket lättare att hantera om man hade förberett sig för det. Eller i varje fall hade haft information och kännedom om i förväg. Jag menar att det saknas en typ av privat juridisk krisberedskap hos de flesta av oss.

En vän till mig hade föräldrar som började inse behovet av att förbereda sig för sämre mentalt tillstånd och såg till att ordna med en framtidsfullmakt för det fall det skulle finna behov av en sådan i framtiden. Det föranledde viktiga och givande samtal inom kärnfamiljen om framtida boende, kontakt med sjukvård och kommun samt ekonomi och arv. De pratade även om kostnader kring begravning och önskemål kring begravningsplats. Min vän berättade att det kändes som ett väldigt viktigt samtal men att det också var känslomässigt jobbigt. Är det inte konstigt att frågor om ålderdom och död är så stigmatiserade? Det är nog för att frågorna är så nära oss själva och kräver en hel del av oss människor att prata om obehagliga saker och att dessutom lägga på juridiska ”kalla” aspekter som för att känslor inte riktigt får plats.

Jag kommer att tänka på att Tage Danielsson lär ha sagt så här. ”Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt – så måste man se upp!”

När jag reflekterar över dessa frågor får jag en vision om att alla vuxna skulle behöva se till att ha en juridisk beredskap för livets utmaningar. Det finns fler utmaningar än ålderdom och död (t.ex. äktenskap och separation, vårdnad, sjukdom, funktionshinder), men om jag ska lista en del frågor som dykt upp i min medvetenhet på senare tid så ser den ut så här.

  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de är friska?
  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de börjar få svårigheter och ber om hjälp för att de missar bokade tider, betala räkningar, låsa dörren?
  • Vem hjälper dem att byta boende?
  • Får jag hjälpa dem att deklarera? Sälja bilen? Köpa eller sälja aktier?
  • Hur får jag läkaren att prata med mig när mina föräldrar ber mig ringa för rådgivning å deras vägnar?

Andra frågor som dykt upp har handlat om arv och testamente. Vilket av de fyra barnen ska få ärva gården och hur gör vi för att det ska bli rättvist för de andra tre? Hur säkrar vi att arv går till rätt personer i en bonusfamilj?

Visst behandlas juridik inom samhällskunskapen i grundskolan. Det tillhör ju allmänbildningen att veta vad en lag är, hur lagar kommer till och hur domstolsväsendet fungerar. Principen om att alla är lika inför lagen till exempel. Vilken tioåring som helst känner till Barnkonventionen idag! Men vem minns egentligen vad juridiken säger när man står inför en situation som man inte tänker så mycket på skulle kunna drabba en själv? När man upptäcker att man själv eller en anhörig inte längre kan ta hand om sig själv?

Var och en behöver kunna bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person.

Det går faktiskt att tänka efter och läsa på själv – det finns många självhjälpsböcker på biblioteket – och prata om de här frågorna med sin partner och med sina föräldrar, inom familjen. Att ha en beredskap så man slipper söka juridisk hjälp när krisen redan inträffat. Samtal om döden, sjukdomar, ålderdomsrelaterade frågor kan hanteras i förväg om vi bara vågar prata om det och inte stigmatiserar ämnena.

Det finns sätt att förebygga krångligheter och oklarheter i framtiden, men de är inte alltid så lätta att förstå. Därför menar jag att fler borde kontakta bank, läkare, apotek, kommun eller kanske allra smidigast, en advokat, för att få rådgivning och en överblick samt hjälp med att förbereda det man behöver. En advokatbyrå kan hantera alla dessa förberedelser och erbjuda individuellt formulerade och rättsligt vattentäta fullmakter, framtidsfullmakter, testamenten, rådgivning om ansökan om god man eller förvaltare. Jag personligen tycker att det finns något vackert och värdigt i att våga ta tag i dessa frågor.

Se till att dina anhöriga slipper framtida tvister och att du själv och dina anhöriga får en juridisk beredskap för livet. Kontakta mig eller mina kollegor på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har kontor i Helsingborg, Landskrona, Limhamn och Skurup.

– Biträdande jurist Pernilla Berlin

Samarbetssamtal och informationssamtal inför en vårdnadstvist, vad är vad?

I samband med en separation eller skilsmässa är det föräldrarnas ansvar att ordna det så bra som möjligt för gemensamma barn. Av föräldrabalken framgår att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut gällande vårdnad, boende och umgänge. Hänsyn ska alltid tas till barnets vilja utifrån en bedömning av barnets ålder och mognad. Utgångspunkten är att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet, om det inte är uppenbart att det strider mot barnets bästa.

Om föräldrarna inte själva kan komma överens om barns vårdnad, boende och rätt till umgänge kan de kontakta familjerätten, som är en del av socialtjänsten, i barnets kommun och med hjälp av familjerätten försöka nå en överenskommelse. Lagstiftarens intention är att undvika att vårdnadstvister hamnar i domstol. Behöver föräldrarna hjälp ska de därför i första hand vända sig till familjerätten i barnets kommun och boka tid för samarbetssamtal eller informationssamtal.

Vad är samarbetssamtal?

Samarbetssamtal är strukturerade samtal under sakkunnig ledning tillsammans med föräldrar som är oeniga om hur de ska lösa frågor kring vårdnad, boende eller rätt till umgänge samt frågor som rör barnets försörjning. Samtal kan ske i samband med en separation, efter en separation eller mellan föräldrar som aldrig har levt tillsammans.

Samarbetssamtal är frivilliga, kostnadsfria och sker under sekretess. Det är kommunens ansvar att tillhandahålla samtalen. Det finns inte någon särskild bestämmelse om vilken kommun som ska åta sig ett samarbetssamtal när föräldrar bor i olika kommuner, men i regel brukar det bli den kommun där barnet är boende.

En eller två familjesekreterare leder samarbetssamtalet och försöker att tillsammans med föräldrar hitta en bra lösning som båda föräldrar kan acceptera. En viktig förutsättning för att samarbetssamtal ska kunna äga rum är att båda föräldrar vill delta vid samtalen. Vill inte den ena föräldern delta saknas därmed förutsättning för att hålla samarbetssamtal.

Vem kan begära samarbetssamtal?

Båda föräldrar kan tillsammans begära samarbetssamtal. Kommunen har en skyldighet att se till att sådant samtal kommer till stånd. Om endast en förälder begär samtal, ska kommunen verka för att den andra föräldern medverkar till samtal, under förutsättning att samarbetssamtal bedöms vara till barnets bästa. Socialnämnden kan exempelvis kontakta den andra föräldern och lämna information om samarbetssamtal. Ibland kan det även vara bättre att information om samarbetssamtal kommer direkt från en samarbetssamtalsledare.

Om båda föräldrarna godtar att inleda samarbetssamtal bör dessa inledas så snart som möjligt och alltid inom två veckor från det att föräldrarna kontaktar socialnämnden. Samarbetssamtal sträcker sig i regel flera månader framåt.

Om samtalen inte leder framåt och det bedöms att föräldrarna inte kan komma överens med hjälp av samarbetssamtal, informeras föräldrarna om detta och samtalen avslutas. Föräldrarna informeras därefter om möjligheter till hjälp i annan form. Många gånger blir nästa steg att inleda en vårdnadstvist och vända sig till tingsrätten.

Vad är informationssamtal?

Den 1 mars 2022 infördes krav på att den förälder som avser att inleda en tvist om vårdnad, boende och umgänge, innan ansökan om stämning inges till tingsrätten, deltar i informationssamtal. Kommunen där barnet är folkbokfört är ansvarig för att dessa samtal genomförs. För att boka in informationssamtal behöver föräldern ringa till familjerätten i barnets kommun. Familjerätten ska hålla informationssamtal så snart som möjligt och senast fyra veckor från det att en förälder har begärt samtalet.

Samtalen ska innehålla relevant information som syftar till att föräldrarna ska hitta en lösning som är bäst för barnet. Den samtalsledare som håller i informationssamtalet ska ge föräldrar upplysningar om den rättsliga regleringen, vad en domstolsprocess kan åstadkomma, hur den kan påverka barnet och vilka alternativa stödinsatser som finns, exempelvis samarbetssamtal. Har föräldrarna inte varit på samarbetssamtal kan dessa inledas även efter informationssamtalet.

Föräldrarna kan genomföra informationssamtal gemensamt eller enskilt. Det finns situationer då samtalen inte kan genomföras gemensamt. Exempelvis om den ena föräldern har ett pågående missbruk, om det har förekommit våld eller psykisk ohälsa under relationen och om en förälder lever under skydd. I vissa fall är den ena föräldern inte heller boende i Sverige.

Varför informationssamtal?

Syftet med informationssamtal är att föräldrarna genom erhållen information ska fundera ett ”extra varv” innan de väljer att gå vidare med en domstolsprocess. Viktig uppgift för samtalsledare är att beskriva hur en process i domstol går till och att det kan ta lång tid innan frågan är slutligt avgjord. Samtalsledaren lämnar information kring kostnader för juridiskt ombud och vilken ekonomisk hjälp som finns att tillgå i form av rättshjälp och rättsskydd. Föräldrarna ska också få information om att domstolens utgångspunkt är barnets bästa. Samtalsledaren ska även berätta om andra stödåtgärder som föräldrarna kan ta hjälp av, t ex frivilliga stöd i öppenvården, stöd i föräldrarollen eller särskilda samtal för barn som har upplevt våld i familjen.

Efter samtalet skriver samtalsledaren ut ett intyg om att föräldern eller föräldrarna har varit med på informationssamtal. Det är först efter att föräldern har genomfört informationssamtal och fått intyg som man kan ansöka om stämning vid tingsrätten. Om föräldern inte kan visa ett intyg på genomfört informationssamtal kommer tingsrätten att avvisa förälderns talan.

Sammanfattning

I tvister om vårdnad, boende och umgänge är målsättningen att föräldrarna så tidigt som möjligt ska komma överens om vad som är bäst för barnet. I regel är det föräldrarna själva som känner sitt barn bäst och således även vad som är bäst för det. Förhoppningen är att föräldrarna med hjälp av socialsekreterare genom samarbetssamtal ska nå en överenskommelse och samförståndslösning utan att vända sig till ett ombud och inleda en tvist. Det är tyvärr inte alltid förutsättningarna för samarbetssamtal eller en samförståndslösning finns och föräldrarna blir då tvungna att gå vidare och ansöka om stämning vid tingsrätten.

Den nya regleringen kring informationssamtal har enligt min uppfattning gjort det svårare för föräldrar som behöver snabba åtgärder att ansöka om stämning mot den andra föräldern. Enligt undersökningar har antalet tvister som väckts vid domstol minskat sedan informationssamtal infördes. Om anledningen till färre domstolstvister är för att föräldrarna hittat andra sätt att komma överens på, är detta givetvis positivt men anledningen kan även vara att det upplevs som för krångligt med alla samtal som behöver bokas in och genomföras innan ”någonting händer”.

Kan du som förälder, trots genomfört informationssamtal eller samarbetssamtal, inte komma överens med den andra föräldern, är du välkommen att kontakta oss för vidare hjälp i en rättsprocess.

– Biträdande jurist Lea Rovinski