Blogg

Varför inte överklaga?

Du som har läst mina tidigare blogginlägg här på hemsidan har kanske sett att jag på något ställe refererar till att Sverige är en rättsstat (se t ex inlägget ” https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/ ”). Med detta avser jag att vårt rättssystem bygger på en respekt för demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, vilket bland annat innebär att det finns ett domstolssystem som står till både allmänhetens och det allmännas förfogande.

De mål och ärenden som avhandlas i domstolarna rör ofta saker som berör enskilda parter väldigt djupt. I brottmålen kan det, förutom risken för långa fängelsestraff, även handla om utdömande av stora skadestånd till brottsoffer, och i ett tvistemål så kan det ofta röra sig om stora kontraktssummor; inte sällan på miljonbelopp. I båda dessa fall kan det även röra sig om fördelning av ansvaret för dryga rättegångskostnader. Men även om en tvist rör mindre belopp eller om ett brottmål rör ett mindre allvarligt brott, så kan det för den enskilde vara oerhört viktigt och handla om mer eller mindre existentiella frågor. En internationell koncern som förlorar ett mål om en miljon kronor kan kanske rycka på axlarna åt detta, men en vanlig löntagare som går på en sådan smäll kan finna hela sin privatekonomi gå i spillror, likväl som att en tidigare helt ostraffad person som ”bara” blir dömd till villkorlig dom och böter kan se hela sin sociala kontext raseras och finna sig själv ha blivit både arbets- och sällskapslivets paria på grund av detta, för att inte tala om hur förödande det kan inverka på vederbörandes familjeliv och andra nära relationer.

Domstolshierarkin

Därför är det naturligtvis oerhört viktigt att de avgöranden som domstolarna meddelar blir så korrekta som det bara är möjligt. Av den anledningen så har man i de flesta samhällen som liknar vårt en hierarki av domstolar, där man över den första instansens domstolar (i Sverige tingsrätter och förvaltningsrätter) har minst en ytterligare nivå av domstolar, vars uppgift det är att överpröva de domar och beslut som avgörs i underinstanserna.

I Sverige har vi i huvudsak två kategorier av domstolar, vilka är de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. (Det finns även specialdomstolar, men dem tar jag mig friheten att bortse från här). I den hierarki av domstolar som jag nämner ovan så är instansordningen i de allmänna domstolarna den att på nivån över tingsrätt, av vilka det finns 48 idag, så kommer hovrätterna, av vilka det finns sex stycken i Sverige. Överst i denna hierarki finns Högsta Domstolen (”HD”), som är slutinstans i det svenska allmänna domstolsväsendet. Motsvarande uppbyggnad finns inom förvaltningsdomstolarna, där det finns 12 förvaltningsrätter, fyra kammarrätter, och en slutinstans; Högsta Förvaltningsdomstolen (”HFD”).

Detta sinnrika system av domstolar finns till för att säkerställa så allmänhetens (i vid bemärkelse) grundlagsfästa rätt att få sin sak prövad tillgodoses. Överinstansernas funktion är då att säkerställa så rättsskipningen sker så likformigt som möjligt, för upprätthållande bland annat av principen om allas likhet inför lagen, och för att kontrollera och i förekommande fall rätta till eventuella misstag eller missbedömningar. Att domstolar begår rena misstag är visserligen enligt min erfarenhet mycket sällsynt, men vad som däremot emellanåt sker är att överinstanserna på olika sätt justerar eller nyanserar någon eller några av den stora mängd av bedömningar och avvägningar som en domstol måste göra för att komma fram till ett avgörande i varje givet mål.

Varför gick det som det gick?

Ett illustrativt exempel är när det ”står och väger” i ett visst mål; t ex i ett brottmål, då rätten ska avgöra om åklagarens bevisning räcker för att det ska kunna anses att det är styrkt ”bortom rimligt tvivel” att den tilltalade verkligen har begått det åtalade brottet. Om så är fallet, så ska vederbörande dömas, men om det, sedan all bevisning har gåtts igenom och redovisats, fortfarande kvarstår rimligt tvivel, så ska åtalet ogillas. Detta betyder att ibland även ytterst små nyansskillnader i de olika domstolarnas bedömningar kan betyda att avgörandet blir åt ena eller andra hållet. Detta är också förklaringen till att det ibland sker att tingsrätten dömer, och hovrätten frikänner, eller tvärtom.

I tvistemål kan motsvarande bedömningar göra sig gällande exempelvis när en domstol ska avgöra om det föreligger skadeståndsskyldighet eller inte, om en part i ett avtalsförhållande har haft rätt att häva avtalet eller inte, eller om en reklamation eller ett preskriptionsavbrott har skett i tid m m. Till dessa bedömningsfrågor hör även frågan om värdering av varje i processen förebringat bevis, där också ytterst subtila skillnader i bedömningen ibland kan få vågskålen att tippa över åt ena eller andra hållet.

Den som inte förstår hur systemet fungerar kan då förfasa sig över hur två domstolar kan döma så kapitalt olika i ett och samma ärende, och tro att det beror på att det är något som är fel i rättssystemet och att domstolarna har frihet att döma hej vilt efter eget godtycke, medan det i realiteten oftast beror på kanske marginella differenser i de bedömningar som måste göras i processen. Denna okunskap kan även ibland medföra att den som har blivit dömd i första instans, kan få för sig att bara man överklagar, så finns det goda chanser att överinstansen ändrar domslutet och frikänner en.

Det som kan ge upphov till sådana tankegångar hos somliga är just existensen av de överinstanser som jag nämner ovan, och att folk i gemen känner till att man alltid har en principiell rätt att överklaga en dom eller ett beslut som man är missnöjd med. Domar och beslut åtföljs i princip alltid av en s k överklagandeinformation; ”Hur man överklagar”, där det bland annat står inom vilken tid ett eventuellt överklagande ska ha kommit inför att kunna tas upp av överinstansen.

Prövningstillstånd

Rätten att överklaga är dock inte oinskränkt, utan i många fall så krävs det att överinstansen bedömer att det finns en bra anledning till varför man skulle ta upp det överklagade avgörandet till en ny prövning. Detta gäller för överklaganden både till hovrätt och till HD, men de kriterier som måste vara uppfyllda för att ett sådant s k prövningstillstånd ska beviljas är betydligt strängare i steget från hovrätt till HD. Där krävs det nämligen så gott som alltid att det ska föreligga ett s k prejudikatintresse, dvs överklagandet ska avse en fråga där det antingen helt saknas, eller finns otillräckligt med, vägledande avgöranden (=prejudikat), och där rättsläget därmed kan anses vara oklart. Detta betyder att det är mycket sällan som HD beviljar prövningstillstånd.

I steget från tingsrätt till hovrätt, krävs inte alltid ett prövningstillstånd, men när det krävs så kan ett prövningstillstånd under vissa förutsättningar meddelas även om överklagandet avser att man menar att tingsrätten har dömt fel i något materiellt hänseende.

När domen har kommit

Och då börjar vi närma oss svaret på den aningen tvetydiga fråga som jag ställer i rubriken; ”Varför inte överklaga?”.

Det första jag som försvarare eller ombud gör när det har kommit en dom som rör min klient, är att kontrollera om domslutet stämmer överens med det jag har förväntat mig. Jag har naturligtvis ända sedan processens början; allteftersom jag fått eller på annat sätt tagit till mig information om saken, successivt bildat mig en uppfattning om hur det hela kommer att avlöpa, vilket jag även har kommunicerat med min klient om i form av en (oftast mycket försiktig och förbehållsam) prognos. Att mina prognoser är försiktiga och förbehållsamma beror på att det alltid (ja; ALLTID!) innan en dom meddelas finns en osäkerhet om hur utfallet kommer att bli; låt vara att osäkerheten är störst i början av ärendets behandling, och minskar något allt eftersom jag (och klienten) får klart för mig (oss) vad saken handlar om, hur rättsläget är, och vilken bevisning som ömse sidor har att tillgå. Jag garanterar därför aldrig utfallet för mina klienter, utan framhåller tvärtom att det alltid kan finnas osäkerhetsmoment och en risk att det ska dyka upp obehagliga överraskningar.

Om domen sedan visar sig vara i min klients favör, så behöver jag egentligen inte läsa vidare, utan kan då bara nöjd redovisa framgången för klienten.

Och om det går åt skogen?

Om domen däremot går emot min klient, så är nästa punkt som jag kontrollerar vilka domskäl som ligger bakom rättens avgörande; dvs jag läser det avsnitt som innehåller rättens domskäl noga, för att kontrollera varför man har dömt som man har gjort. Det jag då letar efter är det jag kallar för ”angreppspunkter”, dvs någon punkt eller bedömning i tingsrättens resonemang som är tveksam, och där jag ser en möjlighet till att en överinstans skulle kunna göra en annorlunda bedömning. Oavsett om jag finner någon eller några sådana tveksamma punkter, så tar jag upp en diskussion med min klient, där jag stämmer av utfallet mot våra förväntningar, och förklarar så gott jag kan för klienten varför domstolen har dömt på det sätt som de har gjort. Och det är där som det kan uppkomma diskussioner, och som frågan om ett eventuellt överklagande ofelbart kommer upp.

”Förväntningarnas förbannelse”

Min erfarenhet är att den klient som får en ofördelaktig dom mot sig; oavsett om det handlar om ett brottmål eller ett tvistemål, närmast reflexmässigt börjar fundera på att överklaga – vilket i och för sig är exakt detsamma som jag själv gör; se ovan om mitt sökande efter angreppspunkter. Tyvärr visar erfarenheten (inte bara min egen, utan även många kollegers) att en del klienter lider av ett större eller mindre mått av önsketänkande, att de också har lite svårt att ta till sig det som vi har diskuterat om riskerna med att processa och (när det handlar om brottmål) risken för att de kommer att bli dömda, och att de därför trots lämnad information har byggt upp sina förväntningar på ett orealistiskt sätt. Många resonerar som så att om de är missnöjda med domen, så måste domen överklagas. Och det ligger; i vart fall i viss mån, i sakens natur att i stort sett alla som blir dömda eller förlorar i ett tvistemål, är missnöjda med detta.

Om jag vid min genomgång av domskälen har funnit någon eller några sådana ”angreppspunkter” som jag nämner ovan, så kan jag rekommendera klienten att överklaga. Ofta så hamnar man dock i den situationen att det inte finns några tydliga angreppspunkter, utan att jag i stället bedömer att rätten har gjort ett bra jobb, att man har gjort rimliga bedömningar och tolkningar av bevisningen och de föreliggande omständigheterna, och att deras slutledningar är väl förankrade i lagstiftning och rättspraxis. I en sådan situation är det svårt, eller ibland helt omöjligt, att se någon påtaglig möjlighet att vinna framgång med ett överklagande, eller ens att argumentera på ett vettigt sätt för en annan utgång. Den naturliga konsekvensen blir då att jag avråder klienten från att överklaga.

Skälet till detta är att det tillhör advokatens yrkesplikter att på bästa möjliga sätt tillvarata klientens intressen, och om jag gör bedömningen att det är lönlöst att överklaga så måste jag självfallet informera klienten om min bedömning och vad den grundar sig på. Jag har då varit med om att en del klienter inte bryr sig om att jag avråder från överklagande, utan att de istället tar fasta på 1) den rätt som de vet att de har att överklaga, 2) föreställningen om att hovrätten (som det oftast handlar om) på något magiskt sätt kommer att vara ”snällare” mot dem än vad tingsrätten har varit, och ändra domen till deras fördel, och 3) (den tyvärr felaktiga) föreställningen om att de ändå inget har att förlora på att överklaga, eftersom ju (det skattefinansierade) domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad.

Det den med underinstansens dom missnöjde klienten inte alltid tänker på är att ett överklagande faktiskt kan medföra att klaganden hamnar i en sämre ställning än före överklagandet, enligt följande.

Kostnaderna

Det är i och för sig korrekt att domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad (i brottmål, och för svaranden i tvistemål), eller för en ansökningsavgift om 2.800 kronor (för käranden i tvistemål), och att staten inte tar betalt om någon av parterna överklagar, men statens kostnader för domstolsväsendet är inte den enda kostnad som ökar om någon överklagar. I tvistemål är huvudprincipen att den som tappar (dvs förlorar) målet ska betala inte bara sina egna utan även motpartens rättegångskostnader, och då kan ett överklagande som inte får bifall av överinstansen medföra en betydande ökning av kostnadsansvaret. I brottmål får försvararna och målsägandebiträdena visserligen betalt av staten, men domstolarna kan under vissa förutsättningar ålägga den dömde återbetalningsskyldighet för dessa kostnader, vilket också gäller i överrätt. Den som efter ett överklagande inte får bifall av överinstansen kan således i båda slagen av processer riskera att ådra sig ett ibland betydligt ökat kostnadsansvar. Har man blivit ådömd skadeståndsskyldighet, så kan man dessutom riskera att överinstansen bedömer att underinstansen har tagit i i underkant, och därför även ökar på skadeståndet.

Straffskärpning

I brottmål är det dessutom vanligt att åklagaren, om den tilltalade har överklagat, också överklagar (ett s k anslutningsöverklagande), dvs kopplar på ett eget överklagande där åklagaren yrkar på straffskärpning. Om den tilltalade i ett brottmål överklagar så är det åklagaren som inte har något att förlora på att anslutningsöverklaga, eftersom saken ju ändå ska upp till ny bedömning, och då kan ju hovrätten lika gärna få fria händer att skärpa den av tingsrätten ådömda påföljden, vilket är effekten av åklagarens anslutningsöverklagande.

Hur ska man då tänka?

Mitt råd om Du har gått på en mina i form av en ofördelaktig dom, är att lyssna noga på vad Din advokat säger vid Er gemensamma genomgång av domen. Du kommer förmodligen inte heller då (och definitivt inte av mig) få någon garanti för hur ett eventuellt överklagande kommer att avlöpa, men om Du lyssnar noga, så kan Du få fackmannens professionella bedömning av hur domen ter sig, och om det finns några missbedömningar eller svagheter som skulle kunna utgöra en grund för nästa instans att ändra på utfallet. För mig som advokat är det alltid Du; min klient, som har sista ordet rörande om det ska överklagas eller inte, så om Du insisterar, så är det min skyldighet att, om jag inte väljer att frånträda uppdraget, göra Dig till viljes och ge in ett överklagande. Men om jag avråder Dig, så vill jag att Du ska veta att jag gör det för att jag är övertygad om att det inte kommer att gagna Dig att överklaga. Och då ska Du självfallet begära av mig att jag ger Dig en bra förklaring till varför jag avråder.

Advokat Jan Tuma

Kritik mot Migrationsverket

Den 7 mars 2023 riktade advokatsamfundet allvarlig kritik mot Migrationsverket i frågan hur Migrationsverket respekterar det fria valet av biträde. När någon ansöker om asyl i Sverige har sökanden rätt att själv välja ett offentligt biträde som ska företräda personen i asylprocessen. Migrationsverket frågar den asylsökande i samband med den initiala ansökan om asyl om denne vill företrädas av ett specifikt biträde eller om Migrationsverket ska förordna någon från deras lista.

För att förordnas som biträde för en person som ansöker om asyl har Migrationsverket ställt upp vissa kriterier som måste vara uppfyllda innan ett visst biträde kan accepteras. Se Rättsligt ställningstagande. Kvalitetskrav på offentliga biträden – RS/021/2020 (version 2.0). Migrationsverket har ansvar för att ett biträde som förordnas är tillräckligt kompetent för uppdraget. Det är den som vill förordnas till offentligt biträde som ska visa att han eller hon är lämplig för uppdraget.

När Migrationsverket fattat beslut om att en viss jurist anses lämplig för att erhålla förordnande från Migrationsverket kan Migrationsverket inte utan godtagbara skäl avfärda ett biträde från förordnandelistan eller motsätta sig att ett visst biträde förordnas för den asylsökande.

I advokatsamfundets skrivelse till Migrationsverket framkommer det att Migrationsverket på olika sätt inte respekterat den asylsökandens rätt att själv få välja sitt biträde. Det framgår av uppgifter från ledamöter i advokatsamfundet att Migrationsverket försökt förhindra att ett visst biträde, som önskats av en asylsökande, inte skulle förordnas. Migrationsverket har bland annat i en skrivelse till en asylsökande skrivit att just det biträdet man valt har för många förordnanden och därför inte kommer ha tid för den sökanden. Migrationsverket har även egenmäktigt spärrat ett visst biträde från att ta emot nya förordnanden.

Migrationsverket har rätt att inte förordna ett visst biträde om biträdet anses vara olämpligt. Det ska dock finnas ett beslut om att ett visst biträde inte är lämpligt att förordna. I de aktuella fall som jag har refererat till ovan, har inga sådana beslut fattats av Migrationsverket och biträdena har inte heller kunnat värja sig mot Migrationsverkets agerande.

Migrationsverket har således utövat myndighetsutövning på ett felaktigt sätt som står i strid mot Migrationsverkets egna riktlinjer. Min förhoppning är att Migrationsverket gör en internutredning och för att klargöra vilken eller vilka tjänstemän som ligger bakom agerandet och säkerställer att liknande situationer inte uppkommer igen.

I början av min juristkarriär valde jag att gå ut offentligt och kritisera Migrationsverket och deras sätt att hantera biträdenas kostnadsräkningar. Min uppfattning var då att Migrationsverket begränsade vårt, de offentliga biträdenas, arbete genom att skära i våra kostnadsräkningar. För att vi biträden ska kunna följa våra advokatetiska regler och för att vår klient inte ska lida någon rättsförlust får vi ofta arbeta mer i ärendena än vad vi får betalt för (pro bono), och situationen har bara blivit värre. Det finns en allmän uppfattning i media om att vi jurister som arbetar med humanjuridik tar för mycket betalt för vårt arbete. Media har rapporterat om två jurister som på ett felaktigt sätt utnyttjat domstolens förtroende vad gäller de uppgifter som de lämnat angående sitt utförda arbete, och detta drabbar nu de jurister som debiterat korrekt i enlighet med det nedlagda arbetet. Om sanningen ska fram är det ofta så att vi inte får betalt för allt arbete vi lägger ner i våra ärenden.

I advokatsamfundets skrivelse riktas kritik mot Migrationsverkets sätt att hantera biträdenas kostnadsräkningar särskilt när det gäller hur lång tid det tagit att, tillsammans med tolk, läsa upp asylprotokoll för klienten. Om Migrationsverket anser att det tagit för lång tid skär de i kostnadsräkningen avseende nerlagt arbete samt avseende tolkutlägget, och ofta helt utan motivering.

Under de år som jag arbetat med migrationsrätt, snart 13 år, kan jag säga att om jag tyckte att situationen för oss biträden var dålig då, så har situationen blivit än värre nu.

Om situationen inte förändras och Migrationsverket fortsätter att godtyckligt skära i biträdenas kostnadsräkningar kommer kvalitén på vilka biträden som kommer att ställa sina tjänster till förfogande för de asylansökande att sjunka.

Efter att ha tagit del av advokatsamfundets skrivelse funderar jag starkt på att helt sluta arbeta med migrationsrätt. Inte för att jag inte känner att jag behövs, men kan jag verkligen inte godta det sätt som jag som biträde bemöts av Migrationsverket. Någonstans får man ta ställning till om man ska vara en del i ett system som håller på att fallera eller om man ska agera.

– Advokat Canela Skyfacos

Hur rättssäker och effektiv är IVOs tillsyn?


På IVOs hemsida och i deras tillsynspolicy kan man läsa att IVOs tillsyn syftar till en säker vård och omsorg av god kvalitet.

I sin tillsyn ska IVO arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Vidare sägs det att tillsynen görs ur ett patient- och brukarperspektiv och inriktas på sådant som är angeläget för enskilda och för grupper av människor.

Tillsynen ska präglas av tydlighet, trovärdighet och integritet och värna uppdraget utifrån den statliga värdegrunden. IVO säger att deras tillsyn kännetecknas av:

  • Rättssäkerhet,
    • Tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter
  • Förutsägbarhet och öppenhet 
    • De granskade har insyn i hur och varför tillsynen genomförs. Myndighetens beslut ska vara tydliga och begripliga.
  • Oberoende,
    • Tillsynen ska inte låta sig påverkas av olika intressenter.
  • Professionalitet
    • Tillsynen är kunskapsbaserad.

När det gäller vilka metoder och verktyg som IVO säger sig använda förs bland annat fram att tillsynens resultat ska återföras till tillsynsobjekten för att åstadkomma ett lärande så att brister och missförhållanden inte upprepas.

IVO säger sig också ge vägledning till personal i verksamheterna bland annat genom att ge råd med utgångspunkt från tidigare tillsynserfarenheter.

Tillsynen ska bedrivas effektivt.

Allt detta låter bra och självklart, men hur ser verkligheten ut?
Hur ser omvärlden och de som granskas av IVO på detta?
Hur väl svarar IVO upp till de vackra orden som man kan läsa på deras hemsida?

I mitt jobb som advokat, specialiserad på hälso- och sjukvårdsjuridik, och då framförallt när det gäller behörighetsfrågor, upplever jag alltför ofta att IVO inte bedriver sin tillsyn så som deras policy säger.

Utan att peka ut någon speciell av mina klienter skulle jag vilja generellt beskriva hur IVOs tillsyn kan gå till i verkliga livet.

Av någon anledning, det kan vara en anmälan från en patient, från någon vårdgivare, från Försäkringskassan eller på IVOs eget initiativ, aktualiseras ett ärende hos IVO.

IVO kontaktar den vårdpersonal, låt oss i vårt exempel säga att det är en läkare, och begär ett antal journaler – ofta namnges de patienter vars journaler man vill ha. Låt oss stoppa här.

Hur kan IVO veta vilka journaler som ska begäras? Jo man kan som sagt ha fått indikationer från till exempel Försäkringskassan., där man uppmärksammat några patientfall som sticker ut av någon anledning.

IVO granskar dessa journaler och hittar ofta brister. Det kan vara både ur behandlingssynpunkt och hur journalerna har förts. Många vårdgivare tycker att de vill prioritera omhändertagandet och kontakten med patienten i stället för att vara noggranna med journalföringen. Naturligtvis är det viktigt att journalerna är rätt och innehåller tillräcklig information om vården, men flera vårdgivare som jag stöter på uppger att tiden inte riktigt räcker till och då prioriterar man den personliga kontakten med patienten framför administrativt arbete.

Vår granskade läkare har skickat in sina journaler till IVO. Det är man skyldig att göra som legitimerad och som vårdgivare. Hos IVO granskas journalerna och skickas till en av IVOs medicinska rådgivare/sakkunniga. Denne avger ett utlåtande som sedan handläggaren på IVO följer.

Detta låter väl bra tycker ni. Tja vad händer med vår läkare och vilken insyn har han i handläggningen hos IVO? Inte mycket skulle jag vilja säga. Ibland kallas man till IVO för möte, men många gånger görs inte det. Handläggningen drar ut på tiden. Inte sällan går det både tre och fyra år innan IVO hör av sig, vilket redan i sig inte är helt rättssäkert, eftersom den som granskas då i praktiken berövas möjligheten att kunna kommentera eventuella ofullständigheter i journalen.

Vad händer när IVO hör av sig? Får vår läkare insyn i allt material som finns hos IVO? Det stod ju i policyn att ”De granskade har insyn i hur och varför tillsynen genomförs”. Men nej, så är det inte. Ofta, ofta kommer ett förslag från IVO på en prövotidsplan som den granskade ska kunna lämna synpunkter på. En prövotidsplan! Alltså, tänker vår läkare, så överväger IVO att begära prövotid för honom av någon anledning. För IVOs tillsyn ska vara förutsägbar och öppen och besluten ska vara tydliga och begripliga.

Det framgår av prövotidsplanen som, menar jag, är väldigt stereotypt utformad, vad IVO har varit kritisk mot. Ingen dialog har förts, inget möte har hållits, inga handlingar har kommunicerats. Den granskade ska ha insyn i hur och varför tillsynen genomförs!

Det har emellertid kanske gått flera år sedan journalerna begärdes in. Något besök på kliniken har inte gjorts. Några slumpvis utvalda journaler har inte begärts, bara dessa 10-15 journaler där behandlingen kanske inte blivit så optimal.

Får då läkaren bemöta detta? Får han ta del av kritiken från den medicinske rådgivaren? Får han en detaljerad förklaring till IVOs kritik. Svaret är Nej.

Om läkaren framför sina synpunkter på prövotidsplanen kommer IVO inte att beakta dem. Man har redan bestämt sig för att göra anmälan till HSAN. I stället för att ha någon ytterligare kommunikation med läkaren går ytterligare en tid och så kommer det ett föreläggande från HSAN, med en bunt papper. Ett föreläggande som läkaren får 2-3 veckor på sig att besvara. Här får han för första gången ta del av IVOs bedömningar och kritik. Han får också veta att IVO inte allts vill att han ska ha någon prövotid. Nej, IVO vill att legitimationen ska återkallas, och i andra hand ska en prövotid beslutas och en prövotidsplan fastställas. Detta har han inte fått någon indikation på tidigare från IVO,

Anmälan till HSAN och yrkandet om återkallelse av legitimationen baserar man på 10-15 fall som kanske är de enda där denne läkare inte har lyckats så bra med sin behandling, eller sin journalföring. Men läkaren kan ha varit verksam i 10-20 år eller mer. Behandlat tusentals patienter och haft tiotusentals vårdbesök. Inget av detta kommer fram i IVOs utredning. Nej läkarens kompetens och yrkesskicklighet ska bedömas på några fåtal fall, som inte är slumpvis utvalda. Som inte ger en rättvis bild av denne läkares yrkesskicklighet.

Dessutom är journalerna granskade av en medicinsk rådgivare som inte har någon som helst kontakt med vår läkare, och som i bästa fall – men tyvärr inte alltid – är tillräckligt kompetent för att avgöra om behandlingarna har skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Någon diskussion kring patientfallen och behandlingarna sker inte. Hanteringen sker hos IVO, helt skriftligt. Kanske har denne medicinske rådgivare dessutom inte allt rätt kompetens, kanske har han inte varit kliniskt verksam på länge, kanske har han inte följt med i de senaste rönen. Men det är hans uppfattning som IVO sedan lutar sig mot.

De granskade ska ha insyn i hur och varför tillsynen genomförs. Myndighetens beslut ska vara tydliga och begripliga. Tillsynen ska vara kunskapsbaserad.

Smaka på det. Har det varit så för vår läkare?
 

Nu ligger ärendet hos HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nu får alltså läkaren en kort tid på sig att bemöta IVOs kritik.  Dessa 10 – 15 patientfall där det går fel, eller mindre bra, det tycker HSAN ofta är tillräckligt för att återkalla legitimationen, så som IVO har yrkat. För misslyckas man 10-15 gånger (av tiotusentals gånger där man lyckats) då kan man inte längre få utöva sitt yrke. Eller?

Beslutet från HSAN gäller omedelbart. Det går visserligen att överklaga, men under överklagandetid har alltså läkaren blivit av med sin legitimation och kan inte jobba. Han får stänga sin privatpraktik där även hans fru jobbar som mottagningssköterska. De har inte längre någon försörjning.

Hur blev det nu med rättssäkerheten?
Hur blev det med förutsägbarheten och öppenheten?

Hur blev det med professionaliteten?

Hur gick det med IVOs vägledning till personal i hälso- och sjukvården?

Jag skulle vilja säga att det inte existerar.

Hur är det med den effektiva tillsynen? Utredningen har pågått hos IVO i flera år. Man har hittat brister som gör att man anser att denne läkare inte ska få behålla sin legitimation, att han är en fara för patientsäkerheten, men han får jobba vidare under tiden som IVO utreder. Omedveten om att IVO kritiserar honom och utan möjlighet att rätta till det som IVO anses vara fel, jobbar han vidare med sina patienter. Han får, i värsta fall, fortsätta att göra fel. Eller så gör han inte det, för de 10-15 fallen var bara ”olycksfall i arbetet”. I övriga fall är vår läkare mycket skicklig yrkesutövare och värnar om sina patienter. Fram till den dagen då IVO lämnar in sin anmälan till HSAN och begär återkallelse av legitimationen kan vår läkare fortsätta att arbeta. IVO tar inte någon kontakt med honom eller återkopplar sin kritik. Nu ligger ärendet hos HSAN och det är dit man ska vända sig med yttrande, både från läkarens och IVOs sida.

Men även hos HSAN tar handläggningen tid och läkaren, som visserligen nu vet vad han kritiseras för, får fortsätta att jobba vidare. Han funderar för över kritiken som framförts och han gör förbättringar i sin verksamhet. Detta är inget som IVO uppmärksammar eller bryr sig som. Han fortsätter att arbeta utan att höra något av IVO, som ska vägleda personalen i hälso- och sjukvården, fram till den dag då HSAN fattar beslut om återkallelse av legitimationen.

Hur blev det med prövotiden och prövotidsplanen?

Hur blev det med att tillsynens resultat skulle återförs till tillsynsobjektet (vår läkare) för att åstadkomma ett lärande så att brister och missförhållanden inte upprepas?

Det blev inget med det, för prövotidsplanen är bara ett andrahandsalternativ. Bara ett spel för galleriet. För IVO har aldrig haft i åtanke att det ska bli en prövotidsplan eller att läkaren ska kunna ges vägledning och stöd för att bli bättre. Man behöver bara ett alternativ om inte HSAN skulle göra samma bedömning som IVO. Det är därför som man åberopar 10-15 journaler, eftersom det är tillräckligt för att bedöma vilken kompetens läkaren har. Eller inte? Känns detta rättssäkert och rättstvist?

Är det en tillsyn som görs ur ett patient- och brukarperspektiv och som inriktas på sådant som är angeläget för enskilda och för grupper av människor?

Vår läkare har många patienter och han är en omtyckt och duktig läkare. Men i 10-15 fall har han lyckats mindre bra. På grund av det tycker IVO och HSAN att han inte längre ska få utöva sitt yrke och 100-tals, kanske 1000-tals patienter, blir av med sin läkare som de har haft i många år och som de känner sig trygga med. En läkare som känner sina patienter. Nu ska de hitta en annan läkare som de får dra hela sin sjukhistoria för.

Är detta en tillsyn som präglas av förutsägbarhet och öppenhet och som bedrivs på ett rättssäkert sätt? Mitt svar är ett tydligt Nej.

Det är inte bara jag som tycker så. IVO och hur man bedriver sin till syn har genom åren kritiserats både av JO (Justitieombudsmannen), av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner), av vårdgivarna (till exempel Humana) och av Riksrevisionen (Rapport 2019 ”Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder). Om detta har jag bloggat tidigare.

Om du har blivit anmäld till IVO och/eller HSAN ska du inte behöva stå ensam i detta. Kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB så kan vi ge dig juridisk rådgivning och hjälp.

 

Advokat Ewa Wressmark

Vad är en ersättningsgill patientskada?

Mitt intresse för sjukvård, sjukdomar och olika behandlingar har alltid varit stort och favoritboken i mitt barndomshem var min mors tjocka gamla läkarbok. Redan innan jag kunde läsa satt jag och bläddrade i den och studerade ingående bilderna som fanns i den. Intresset höll i sig och jag började på vårdgymnasiet och hamnade så småningom som anställd på neurointensiven i Lund. Ett spännande och omväxlande arbete med patienten i centrum och där jag utvecklade mitt intresse för människokroppen, vård, behandling och forskning.

Det har därför varit extra givande för mig att som jurist få arbeta inom samma område och fortfarande med patienten, numera klienten, i fokus hjälpa dem som drabbats av skada orsakad av sjukvården.

Många ringer oss och vill få hjälp med detta,  eftersom de lagar och regler som vården har att följa är både snåriga och kluriga, och kan vara svåra för gemene man att förstå. Som exempel kan nämnas att det Paradoxalt nog  är så att en läkare ibland både har rätt att, och förväntas, att skada dig OM agerandet eller behandlingen är livsnödvändig. Två klassiska exempel är att skador kan uppkomma på bröst- eller revben vid hjärtkompressioner, eller att man kan drabbas av strålskador vid en cancerbehandling – det är skador som, om de uppkommit genom ett i övrigt korrekt agerande, inte räknas som en ersättningsgill skada. Detta är lätt att förstå, men vad är då en ersättningsgill patientskada?

Patientskadelagen

 

Patientskadelagen anger olika typer av skador som kan komma i fråga för ersättning. Dessa är;

  • Behandlingsskador – dvs. skador orsakade av behandling eller utebliven behandling.
  • Diagnosskador – dvs. försenad, felaktig eller utebliven diagnos (?)
  • Infektionsskada – dvs. överföring av smittämne som lett till infektion i samband med undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd
  • Olycksfallsskada – dvs. Olycksfall i samband med undersökning, vård eller behandling
  • Materialskada – dvs. fel hos medicinteknisk produkt eller sjukvårdsutrustning som används vid undersökning, vård eller behandling. En sådan skada kan också bero på felaktig hantering av den medicintekniska produkten.
  • Medicineringsskada – dvs om medicin ges i strid med läkemedelsföretagets anvisningar. Kan vara doseringsfel eller att de inte ska ges tillsammans med andra mediciner etc.

Begreppet patientskada definieras inte i lagen (till skillnad från vårdskada som definieras i patientsäkerhetslagen) men patientskadelagen anger att ersättning kan lämnas för personskada om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av någon eller flera av de omständigheter som jag har nämnt ovan

Observera dock att det står kan lämnas. Det är fortfarande inte självklart att man får ersättning för sin skada. För att få ersättning krävs att den skadelidande visar att skadan är orsakad av vårdgivaren, vilket i många fall kan vara nog så komplicerat.

Som skadelidande är man väldigt partisk och kan ha svårt att objektivt granska vad som har orsakat skadan eller separera ut vilken del av en skada som är ersättningsgill, vad som beror på grundsjukdomen och vad som beror på sjukvårdens agerande eller icke agerande. Av den anledningen kan det vara en god idé att ta hjälp av en jurist som ser mer objektivt på förloppet. Om man bekostar sådan hjälp är det också viktigt att man faktiskt tror på den bedömning juristen gör och de råd man får vilket kan vara svårt om bedömningen är att det inte föreligger en ersättningsgill patientskada.

Skulle ni ha drabbats är ni välkomna att kontakta oss – men vänta inte för länge, detta är ärenden som tar tid att hantera och analysera och det finns alltid preskriptionstider att ta hänsyn till.

Diana Saelöen
advokat

Med omsorg och noggrannhet – eller inte mitt bord!? Del 2

 

I mitt förra inlägg[1] skrev jag om att det har det blivit allt svårare att få ersättning för det arbete som advokater eller biträdande jurister, som förordnats som offentliga biträden för personer som söker asyl i Sverige, har lagt ner. Jag skrev även att Migrationsverket ofta motiverar den prutning som görs i våra kostnadsräkningar med motiveringen att vi har ”lagt ner mer arbete än vad ärendets svårighetsgrad kräver”.

Men ett ärendes svårighet utgör endast en, bland många, anledningar till att ett uppdrag kan ådra sig mycket tid. Vad gör man som offentligt biträde till exempel om man inte anser att Migrationsverket iakttar sin utredningsskyldighet?

Min tes är att Migrationsverkets motivering inte sällan brister på grund av att det ofta saknas förståelse för det egna uppdragets omfattning som förvaltningsmyndighet, samtidigt som det ibland saknas kännedom om de regler som advokaten har att iaktta för att fullgöra sitt uppdrag.

Migrationsverkets utredningsskyldighet i asylärenden

Migrationsverket har på samma sätt som andra myndigheter en generell utredningsskyldighet[2].

Migrationsverket ska som en del av denna, sin utredningsskyldighet, se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Den enskilde ska först och främst medverka genom att ge in den utredning som den sökande vill åberopa, så långt det går. Samtidigt ska Migrationsverket genom påpekanden och frågor försöka få den asylsökande att förtydliga och komplettera framställningen.

Men hur långt går då Migrationsverkets utredningsskyldighet? Denna skrivelse ger inte utrymme för att utreda detta. Men mycket förenklat kan man säga att gynnande beslut vanligtvis förutsätter ett mindre utredningsansvar från en myndighetens sida. Samtidigt råder regeln att ju mer ingripande ett ärende är i den enskildes liv desto större utredningsskyldighet har myndigheten.

Det som kännetecknar asylmålen är ju att de samtidigt som de är ansökningsmål oftast också har mycket stor betydelse för den enskilde.

Vid utredningen på Migrationsverket informeras den asylsökande om att det är den asylsökande själv som ska framföra alla sina asylskäl gällande och lägga fram all den bevisning som den sökande vill åberopa. Den asylsökande har bevisbördan.

Med Migrationsverkets utredningsansvar och den asylsökandes egna ansvar i minne skulle man därför kunna konstatera att det i varje fall inte borde ingå i advokatens roll att som offentligt biträde för en asylsökande att vara behjälplig med själva utredningen.

 Advokaten och det offentliga biträdets uppgift

God advokatsed

En advokat har ett särskilt ansvar och en särskild ställning i ett rättssamhälle. Det måste därför kunna ställas särskilda krav på advokaten vilket i sin tur förutsätter att det finns regelverk för hur advokaten har att bedriva sina uppdrag. Ett av de främsta syften med detta regelverk är att trygga klientens intresse.

Regler för advokaten återfinns först och främst i rättegångsbalken 8 kap 4 § där det framgår att en advokat i sin verksamhet har att redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom eller henne och att iaktta god advokatsed.

Det framgår sammanfattningsvis bland annat av rättegångsbalken 6 och 7 §§ att advokatens verksamhet står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd och att advokaten ytterst kan drabbas av uteslutning men även andra sanktioner, så som varning, eventuellt i kombination med en sanktionsavgift, eller erinran, om regelverket inte följs.

God advokatsed- lojalitetsplikten

Vad som är god advokatsed är inte ett statiskt begrepp men de regler som finns för vad som ska betraktas som goda advokatsed och som advokaten därför har att utgå ifrån regleras framför allt av Sveriges advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed (VRGA).

Som en del av regelverkets huvudsyfte att, som angetts ovan, trygga klientens intresse, finns den så kallade lojalitetsplikten. Lojalitetsplikten beskrivs i 1 andra stycket VRGA bland annat betyder det att advokaten har att följa klientens instruktioner. Detta gäller givetvis inte undantagslöst men inom ramen för vad som är till fördel för klienten och som är lagligt är det likväl en tungt vägande huvudregel. Innebörden är sammanfattningsvis att den advokat som inte har u sin uppfyllt sin lojalitetsplikt kan drabbas av disciplinära påföljder från Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Advokatens uppdrag som offentligt biträde i asylärenden

Utredningsskyldigheten

Advokatsamfundet har uttalat att ”En advokat som är förordnad som offentligt biträde i ett ärende enligt utlänningslagen har som främsta plikt att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen och bevaka dennes rätt i ärendet. Inom ramen för detta uppdrag åligger det advokaten att gentemot klienten iaktta trohet, lojalitet och tystnadsplikt samt lyfta fram de omständigheter som talar för klientens sak.”[3]

Som framgår omfattas alltså advokaten som offentligt biträde av de vägledande reglerna för god advokatsed. Men hur ligger det då till med utredningsskyldigheten?

Advokatsamfundets styrelse har uttalat att det inte är advokaten utan Migrationsverket som enligt lag har den övergripande utredningsskyldigheten[4]. Gott och väl, så långt. Men frågan kvarstår emellertid. Vad gör den advokat som finner att ärendet inte är utrett efter den beskaffenhet som saken kräver i ljuset av sin lojalitetsplikt?

Andra tidskrävande åtgärder

Av Advokatsamfundets PM[5] räknas bland annat upp följande exempel på åtgärder som kan vidtas för att försäkra klienten i ett asylärende bästa möjliga biträde.

”Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande innan asylutredningen. • Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande efter asylutredningen för genomgång av protokollet från utredningen. • Beakta behovet av tolk vid möten med klienten. Auktoriserad tolk som närvarar på plats är som regel att föredra om det är praktiskt möjligt. • Komplettera vid behov ärendet eller målet med nödvändiga tillägg, förtydliganden, ny bevisning och relevant landinformation. • Håll klienten löpande underrättad av vad som förekommer under uppdraget genom att se till att klienten så snart som möjligt får del av yttranden, inlagor, beslut och domar.

Att de åtgärder som vidtas i ett enskilt ärende alltid skulle ta samma tid är givetvis orimligt när man har med individer att göra. Av 27 § rättshjälpslagen framgår att ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för sitt arbete och att ersättningen ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Antalet timmar som ett biträde får lägga ner är alltså inte standardiserat utan ska beräknas på individuell nivå med bakgrund i de omständigheter som förekommit i varje ärende.

Likväl har det från Migrationsverket och domstolarnas sida framarbetats en praxis rörande hur lång tid olika åtgärder får ta. Till exempel framgår det av Riksrevisionen granskning[6] att då tre olika domstolar har tillfrågats, de har uppger att 4–5 timmars arbete beviljas i ett normalt asylmål utan muntlig förhandling.

Nämnda granskning[7] visar vidare att besluten om ersättning till advokaten motiveras olika. I domstolen görs oftast en sammantagen bedömning av totalkostnaden. Riksrevisionen menar att det görs för att beslutet i domstolen är svårare att överklaga på grund av kravet på prövningstillstånd.

Personligen upplever jag sedan en tid tillbaka att varken Migrationsverket eller migrationsdomstolarna iakttar den individuella bedömning som kostnadsräkningarna faktiskt förtjänar. Ärendet har möjligtvis inte varit så juridiskt avancerat men tidsåtgången kan likväl vara omfattande. Advokatens tid har kanske tagits i anspråk eftersom klienten har e-postat upprepade gånger och enligt de advokatetiska reglerna krävs det att advokaten svarar. Klienten skickar kanske en bevisning till advokaten i form av till exempel en youtube-film eller en annan, skriftlig, handling. Eftersom handlingen är på ett annat språk så förstår advokaten inte innehållet. Klienten kan kanske heller inte riktigt konkretisera vad som ska bevisas med filmen vilket i sig genererar olika frågor till klienten som kanske inte talar ett internationellt språk. Advokaten behöver ändå överväga om innehållet i handlingen uteslutande talar till klientens fördel eller om där finns andra överväganden att ta hänsyn till innan den lämnas in till myndigheten. Och om klienten lämnar in en handling i original till advokatens kontor är det en del av advokatens uppdrag att tillse att den överlämnas till prövningsmyndigheten i rätt tid. Att skicka en sådan, för individen avgörande och värdefull, handling med posten skulle jag aldrig göra. Jag skulle skicka den med bud om det fanns tid eller om jag fått in handlingen i sista minuten så skulle jag förmodligen lämna den personligen på myndigheten och begära ut ett kvitto för inlämningen. Men det senare får man inte betalt för.

Det är min uppfattning att domstolarnas har lagt sig i vind med att göra alltmer schabloniserade bedömningar av de offentliga biträdenas kostnadsräkningar och att de därmed felaktigt nekar offentliga biträden full ersättning för deras faktiska arbete.

Av Riksrevisionen bedömning framgår att kostnadsutvecklingen per förordnande har varit måttlig med undantag för en period mellan åren 2015 och 2018.

Jag noterar avslutningsvis att Riksrevisionen i sin utredning konstaterar att det inte har identifierats några risker mellan myndigheternas hantering av ersättning till de offentliga biträdena och ökade kostnader för förordnanden.[8]

Avslutningsvis är det nog inte för mycket sagt att så länge advokaten iakttar de advokatetiska reglerna är klientens rättssäkerhet i varje fall inte i omedelbara fara. Frågan är bara hur länge advokaterna fortsatt kommer att acceptera att delvis arbeta gratis. Ett framtidsscenario är sannolikt att det kommer att uppstå en avsevärd brist på lämpliga biträden eftersom advokaten inte kan verka om han eller hon gör avkall på sitt uppdrag i förhållande till de advokatetiska reglerna.

________________

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

Bitr. jurist Karina Stiernblad

 

[1] MED NIT, OMSORG OCH NOGGRANNHET – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB
[2] 23 § förvaltningslag (2017:900)
[3] Advokatsamfundets vägledande uttalande som gäller medicinska åldersbedömningar i asylärenden
[4] Advokatsamfundets styrelses vägledande uttalande av den 9 december år 2004
[5] Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter. PM Stockholm den 27 augusti år 2020 bilaga sidan 42 ff
[6] Riksrevisionens granskning. Beslutad: 2022-05-19 Diarienummer: 3.1.1-2021-0359 RiR 2022:14, s 49
[7] Ibid 52
[8] Ibid 57

Vad är ett skiljeförfarande? Del 2

Här kommer fortsättningen på del 1 (som Du kan läsa om Du klickar på denna länk) av mitt i somras publicerade försök att på ett begripligt sätt förklara vad ett skiljeförfarande är, och lite om de regelsystem som är aktuella.

 

Sambandet med den nationella lagstiftningen

En intressant aspekt på skiljeförfaranden är att de visserligen på ett sätt är fristående från det vanliga rättssystemet, samtidigt som det finns (och måste finnas) ett samband. Ett exempel på detta är att skiljeförfarandet visserligen leder fram till en skiljedom, men att det inte innefattar någon mekanism för verkställigheten. Som jag skrev om i föregående avsnitt så kännetecknas ju en tvist av att (minst) den ena av parterna vägrar att infria ett av den andra parten framställt anspråk – exempelvis på betalning. I de flesta fall så kommer en seriös motpart som blir ådömd betalningsskyldighet att betala, dvs att rätta sig efter domslutet, men i en del fall kommer den vägrande parten vidhålla sin vägran att prestera även sedan en skiljedom har meddelats, vilket betyder att vederbörande måste avtvingas sin prestation (t ex betalning). Detta måste då ske genom att den vinnande (berättigade) parten antingen vänder sig till Kronofogdemyndigheten med en begäran om verkställighet, eller ansöker hos den behöriga tingsrätten om att motparten ska försättas i konkurs. Dessa förfaranden regleras i Utsökningsbalken resp Konkurslagen, vilka ju båda utgör beståndsdelar i det ”vanliga” rättssystemet.

 

Exklusivitet

Ett annat exempel på sambandet med den ”vanliga” lagstiftningen är reglerna om den av parterna valda tvistlösningsmekanismens exklusivitet. I de nationella rättssystemen – t ex det svenska – så finns det regler som är avsedda att hindra att en och samma tvist hamnar hos två olika domstolar, s k forumregler och regler om rättegångshinder. En av dessa regler innebär att om parterna har avtalat att tvister dem emellan ska lösas genom skiljeförfarande, så kan inte den av dem som till äventyrs har kommit underfund med att det vore fördelaktigare för vederbörande att processa i allmän domstol, ensidigt frångå avtalet genom att stämma in sin motpart i allmän domstol. Denna regel går ut på att de allmänna domstolarna ska respektera en mellan parterna ingången överenskommelse om tvistlösning genom skiljeförfarande, på så sätt att om ena parten skulle stämma den andra i allmän domstol, så kommer domstolen avvisa käromålet.

 

I det svenska rättssystemet ingår en lag om just skiljeförfaranden; Lag (1999:116) om skiljeförfarande, som reglerar hur ett skiljeförfarande ska gå till om parterna kommer överens om att deras meningsskiljaktigheter ska lösas genom ett sådant förfarande, men inte kan enas om vilka regler för förfarandet som ska gälla. Det vanligaste är dock att de som tar in en skiljeklausul i sitt avtal även kommer överens om vilka regler för förfarandet som ska tillämpas om det skulle bli aktuellt, varvid man ofta väljer bort lagen om skiljeförfarande till förmån för särskilda fristående regelsystem.

 

Skiljedomsinstitut

Inom handeln och näringslivet har det sedan århundraden funnits olika organisationer och sammanslutningar vars syfte är att främja god handel och ett fördelaktigt företagsklimat i de branscher och mellan de länder där de är verksamma, av vilka en del på svenska kallas för Handelskammare – (på engelska Chambers of Commerce). Många av dessa har under sin verksamhetstid konfronterats med medlemmarnas behov av att få kommersiella tvister lösta på ett effektivt sätt, vilket har medfört att en del av dem har utarbetat egna regelsystem för hantering av skiljeförfaranden, vilka har ställts till medlemmarnas förfogande. I Sverige finns det elva regionala handelskammare, av vilka i vart fall två har utarbetat egna regelsystem för skiljeförfaranden, samt inrättat egna avdelningar, ”institut”, för administration av dessa förfaranden. Det mest kända av dessa institut är – även om det svider i en lokalpatriot att erkänna det – Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, eller som det numera heter ”SCC”, som har varit verksamt sedan 1917. Numera finns det dock sedan mitten av 1990-talet även ett motsvarande institut knutet till Sydsvenska Industri- och Handelskammaren i Malmö; ”SSIH”.

Det speciella med dessa institut är att de är uppbyggda kring ett (eller flera) regelsystem som institutet självt har tagit fram för hantering av de tvister som aktörerna råkar in i. Både SCC och SSIH har sålunda ett regelsystem för ett s k ordinärt förfarande, och ett för ett förenklat förfarande, där det som huvudsakligen skiljer dem åt är att det ordinära förfarandet innefattar tre skiljemän, medan det förenklade förfarandet innefattar en ensam skiljeman.

 

Ursprungligen så riktade sig verksamheten till de olika handelskamrarnas medlemmar, men allteftersom de olika instituten och de där verksamma skiljemännen (som numera lika gärna kan vara kvinnor) skaffat sig ett gott renommé så har de kommit att anlitas av andra än bara de lokala företagen. Särskilt SCC har ett idag grundmurat gott anseende även internationellt som ett seriöst skiljedomsinstitut, och anlitas ofta av parter i stora internationella tvister, just eftersom de anses vara neutrala och inte favoriserar parter i det egna landet. Ett annat exempel på ett ofta anlitat skiljedomsinstitut för internationella kommersiella tvister med ett eget regelsystem är AAA (American Arbitration Association), med kontor i 28 städer i USA.

 

Fördelarna med skiljeförfarande: Snabbheten och konfidentialiteten

Och varför ska man då anlita skiljemän i ett skiljeförfarande istället för att vända sig till en allmän domstol om man har råkat i tvist med någon? Den första fördel som gör att många stora företag föredrar skiljeförfaranden för tvistlösning är att det är snabbt. Detta är en följd av två särdrag hos skiljeförfarandet: Att förfarandet är tidsbegränsat, och att det råder ett principiellt överklagandeförbud.

 

Den vanligaste tidsrymden som parterna och skiljenämnden har på sig från anhängiggöra-de av en talan (dvs inledande av själva processen) till dess att skiljenämnden meddelar dom är sex månader, vilket varken parterna eller skiljemännen – annat än i rena undantagsfall – kan rucka på. Detta ska då jämföras med en tvistemålsprocess i allmän domstol, som redan i första instans kan dra ut på tiden i flera år.

Det andra ”särdraget” är att en skiljedom som huvudregel inte kan överklagas. Denna princip är visserligen inte heller undantagslös, men undantaget är oerhört snävt begränsat till formella fel i skiljeförfarandet, vilket medför att utrymmet och möjligheterna för en part att finna grunder för ett överklagande är minimala. Särskilt vid tvister om stora värden anses snabbheten från tvistens uppkomst till dess det föreligger ett avgörande vara en stor fördel.

 

En ytterligare faktor som bidrar till att skiljeförfarande ofta föredras i kommersiella förhållanden är att det – till skillnad från vad som förekommer hos en allmän domstol – är konfidentiellt. Utomstående kan normalt aldrig få veta vare sig vad parterna tvistar om, hur tvisten avgjorts eller hur skiljenämnden har resonerat för att komma fram till sitt domslut. Enda möjligheten är om någon av parterna själv offentliggör skiljedomen – vilket sällan sker, eller om någon av parterna trots allt väljer att överklaga skiljedomen.

Nackdelarna med skiljeförfarande: Kostnaderna!

Fördelarna till trots så finns det i vart fall en stor och uppenbar nackdel med skiljeförfarandena, och det är kostnaderna. För att kunna processa i de allmänna domstolarna så betalar en part (=käranden) en ansökningsavgift som idag är 2.800 kronor för ett ordinärt tvistemål. För detta i sammanhanget mindre betydande belopp så ställer staten hela vårt domstolssystem, dvs tingsrätt, hovrätt och (i bästa, eller värsta, fall) även Högsta domstolen, till parternas förfogande, med allt vad detta kostar staten i form av personalkostnader, lokalkostnader, datorer, litteratur, utbildningar, etc. Den som tappar målet i allmän domstol måste visserligen betala kostnaderna för två jurister (vilket i och för sig kan vara nog så kännbart), dvs dels sin egen advokats arvode, och dels motpartens ombudskostnader, men inget för rättssystemets insatser utöver ansökningsavgiften.

 

Vid skiljeförfarande så måste parterna betala SAMTLIGA uppkomna kostnader ur egen ficka, dvs arvoden till ofta fem jurister (var sitt ombud för parterna + tre skiljemän) istället för två, och en rejält tilltagen självkostnad till skiljedomsinstitutet för dettas administration av förfarandet. Om målet handlar om mer än bara rena obetydligheter så kan kostnaderna ofta uppgå till miljonbelopp. Det som också är signifikativt för skiljeförfarandena är att kostnaderna oftast ska betalas genom erläggande av mycket substantiella förskott innan skiljedomsinstitutet och skiljemännen ens påbörjar sin befattning med tvisten.

För en resursstark part så kan ofta dessa kostnader verka mindre avskräckande, men vid obalans mellan parternas finansiella styrka så kan ofta kostnadsaspekten få den som är mest känslig för kostnader att avstå från att överhuvudtaget dra igång dessa rättsliga åtgärder, även om man skulle ha en fördelaktig processuell ställning. Vi har ibland sett exempel på avtal där man kan misstänka att den större och finansiellt starkare parten har förmått sin motpart att skriva på ett avtal med skiljeklausul just för att kunna ta sig icke avtalsenliga friheter mot sin svagare medkontrahent utan att löpa någon större risk att denne tar till rättsliga åtgärder för att stävja motpartens avtalsbrott.

Vi avråder privatpersoner och småföretag

Slutsatsen av allt detta är att man ska vara mycket noga med att kontrollera vilken tvistlösningsmekanism som föreslås i ett förslag till avtal som en resursstark motpart erbjuder, eftersom en skiljeklausul ofta kan vara förödande för en småföretagare, eller ännu värre; privatperson, då den kan bli ett hinder; en ekonomisk barriär, för den resurssvagare av parterna att söka sin rätt om motparten vägrar, eller eljest underlåter, att prestera det parterna har avtalat. Vi brukar därför alltid avråda den privatperson eller småföretagare som från ett (större) företag har fått ett avtalsförslag med skiljeklausul, från att acceptera denna tvistlösningsmekanism.

 

Hör gärna av Dig till oss om Du har frågor om det ovan anförda.

 

Med omsorg och noggrannhet – eller inte mitt bord!? Del 1

Som advokat eller biträdande jurist[1] och offentligt biträde, för personer som söker asyl i Sverige, har det blivit allt svårare att få ersättning för det arbete som vi lägger ner i ett ärende.

Trots att det offentliga biträdet i asylärenden ofta arbetar fler timmar än vad som debiteras prutar Migrationsverket i allt ökad omfattning advokatens kostnadsräkning. Är det rimligt eller kan det offentliga biträdets minskade ersättning för ett väl och noga utfört arbete på längre sikt komma att drabba den asylsökandes eventuella rättigheter?

Många gånger arbetar vi som redan nämnts avsevärt fler timmar än vi debiterar. Det gör vi i övertygelsen om att vårt arbete kommer att göra skillnad för en människa eller en hel familj på flykt. Eftersom vi av erfarenhet vet att Migrationsverket inte kommer att utge ersättning för mer än en viss tid så saknas redan från början anledning att redovisa all nedlagd tid till Migrationsverket. Vi gör det också eftersom vi har lagstadgade regler som fastställer vad en advokat måste iaktta i sin yrkesutövning. Rättegångsbalken fastställer bland annat att ”en advokat ska i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra det uppdrag som har anförtrotts honom och iaktta god advokatsed”.

Ibland motiverar Migrationsverket sitt beslut om att pruta kostnadsräkningen med att biträdet har ”lagt ner mer arbete i ärendet än vad ärendets svårighetsgrad kräver”. På ett objektivt plan låter motiveringen kanske omedelbart bra. Men vad betyder det egentligen? Rent krasst låter det i mina öron som om det offentliga biträdet är både ineffektivt och juridiskt inkompetent eller i värsta fall bara överdebiterar.

Och det kan ju vara frestande att dra alla advokater över en kam i ljuset av de senaste massmediala skandalerna om advokater som, likt Harry Potter, har förmått att teleporterna sig snabbare än med ljusets hastighet och därmed kunnat debitera för utförda uppdrag, samtidigt, på två olika ställen. Dessa advokater har dragit skam över hela advokatkåren. Men jag vill tro att fokus har legat på ett par grava men få undantag i stället för på en annars mycket fin kår med väldigt goda värderingar och höga etiska krav.

Det är min uppfattning att Migrationsverkets inställning ofta motiveras utifrån en både grund, godtycklig och felaktig bedömning. Jag tror för min del att det saknas en djupare insikt i advokatens arbete och vilka regler som advokaten har att iaktta för att fullgöra sitt uppdrag.

Inte sällan är den asylsökande orolig och kontaktar då ofta sitt ombud med olika frågor. Förväntas vi då att inte svara vår klient med motiveringen att det inte ingår i uppdraget, eller att vi inte kommer att få betalt för att ha nödvändig kontakt med klienten?

Och är det inte rimligt att fråga sig om den allt ökade begränsningen i ersättning till de offentliga biträdena skulle kunna medföra kvalitativt negativa konsekvenser för den asylsökande i form av sämre representation om de offentliga biträdena, som en naturlig konsekvens härav, börjar begränsa konsultationstiden? Jag ser det som ytterst tveksamt om det ens skulle vara möjligt att avvisa en klient genom att till exempel inte svara på e-post eller telefonsamtal och samtidigt iaktta de regler som ställs för advokater.

Alternativet som i så fall kvarstår för advokaten är att tacka nej till de offentliga biträdesuppdrag som man inte får betalt för.

Jag kommer i mitt nästa blogginlägg att söka närma mig ett svar på vad som kan anses omfattas av det offentliga biträdets uppdrag i asylfrågor. Jag tänker mig att jag gör det under följande de tre huvudpunkterna 1. Kärnuppdraget enligt praxis, 2. Klienten och kurativa åtgärder och 3. Lagar, advokatetiska regler och konventionen om de mänskliga rättigheterna.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

 

Bitr. jurist Karina Stiernblad

 

[1] I denna serie av inlägg kommer benämningen advokat att ta sikte på de jurister som är advokater eller biträdande jurister, som arbetar på advokatbyråer, och har förordnats som offentligt biträde för en eller flera asylsökande.

 

Så är det att sitta häktad – ur advokatens perspektiv

Hur kan du försvara någon som har begått ett sådant brott?

Hur många gånger får inte vi advokater höra det? Den som frågar har oftast inte klart för sig vare sig advokatens roll eller hur den som är misstänkt för brott reagerar på att vara anklagad och att dessutom bli häktad på grund av misstanken.

Det finns två grader av misstanke som kan leda till att man blir häktad; man kan vara skäligen misstänkt eller på sannolika skäl misstänkt. Dessutom krävs det s k särskilda häktningsskäl för att man kan bli häktad. De särskilda häktningsskälen är tre. Antingen föreligger ett eller ett par av dem, eller alla. Det kan vara så att det finns risk, en s k flyktfara, att den misstänkte håller sig undan från polis och åklagare eller rent av lämnar landet.
Det kan också vara så att det finns risk för att den misstänkte försvårar utredningen genom att till exempel påverka vittnen, medmisstänkta och målsägande (brottsoffer) eller undanröja bevis i övrigt. Denna risk är naturligtvis störst om den misstänkte förnekar brottet. Slutligen kan det också finnas risk för att den misstänkte fortsätter med brottslig verksamhet. Risken för detta är självklart större om man har varit dömd för liknande brottslighet tidigare, eller till exempel vid våld mot närstående som man bor och lever tillsammans med.

När någon blir häktad är det mer regel än undantag att åklagaren också ges möjlighet att meddela restriktioner, till exempel att ta emot besök och telefonsamtal, att se TV, lyssna på radio och läsa tidningar, att sitta tillsammans med andra häktade osv. En person som har restriktioner får i princip bara tala med polis, häktespersonal och sin försvarare. För dessa spelar advokaten en stor roll.

Hur är det då att få ett beslut om att bli häktad? Här kan reaktionerna självklart skifta mycket från person till person. Vissa blir förtvivlade, andra känner lättnad för att de kanske under häktestiden kan bli avgiftade från ett missbruk. En del saknar och längtar efter sina nära och kära, andra tar häktningstiden med jämnmod och accepterar situationen.

Som advokat möts man av många olika känslor från sin klient; gråt, ilska, förtvivlan, uppgivenhet, självmordstankar, skam och mycket, mycket mer. Det som vi advokater vet är att alla, oavsett vilken bakgrund man har och oavsett vilka domar, eller inte, man har sedan tidigare, alltid visar någon form av reaktion på beslutet från domstolen att man ska sitta häktad. Det gäller att möta alla dessa känslor från klientens sida. Som försvarare är man lika mycket kurator och samtalspartner som jurist för de klienter som sitter häktade.

Väntan kan bli väldigt lång för en häktad. Som regel beslutar tingsrätten om 2-4 veckors s k åtalstid, dvs den tid som åklagaren har på sig att utreda och besluta om ett frisläppande eller ett åtal. Ofta förlängs den tiden både en och flera gånger. Inte minst sker det där man behöver göra någon form av analys till exempel telefontömningar och analys av innehållet, DNA-analyser, fingeravtrycksanalys osv. Dessa undersökningar tar ofta mycket lång tid och det innebär att en tvåveckorsperiod kan komma att förlängas och bli till flera månader.

Under tiden klienten och advokaten väntar på analyssvar och nya förhör händer inte mycket för den häktade. Avbrott blir det om polisen vill ha nya förhör, men det händer att det går flera veckor innan man kallas till förhör. Den häktade kan ringa sin advokat och vice versa, men inte någon annan utan åklagarens tillstånd. Om man får ringa till någon anhörig så är samtalen övervakade och man får inte tala om sitt ärende. Om man vill skriva eller ta emot brev så ska de granskas av åklagaren innan de vidarebefordras. Självklart får man inte heller i breven som skrivs från den häktade, eller till den samma, skriva något om ärendet.

Att vara häktad, särskilt om man inte tillåts att ha s k samsittning (att sitta tillsammans med andra), innebär att tiden blir mycket lång. På vissa häkten kan man få utföra enklare arbeten. Annars blir det att se på TV (om man får det), läsa böcker från häktets bibliotek, skriva och på annat sätt få tiden att gå. En häktad har rätt att få gå ut på häktets promenadgård en timme om dagen. Övriga 23 timmar om dygnet tillbringar man i sin cell om man sitter med fulla restriktioner. Man får inte ha några personliga tillhörigheter hos sig, utan häktet tillhandahåller såväl kläder, sängkläder som hygienartiklar. Röker man får man bara göra det till exempel vid sin utevistelse.

Att vara häktad, helt isolerad från omvärlden, under lång tid anses vara att likställa med tortyr. Europarådets kommitté mot tortyr (CPT) har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot Sverige pga våra häktesregler, långa häktestider och omfattande restriktioner.
2016 skriver CPT: ”Trots 24 år av ständig dialog mellan CPT och de svenska myndigheterna när det gäller det utbredda användandet av restriktioner för häktade finns det inga riktiga tecken på framsteg.”

Man måste komma ihåg att den som är häktad är enbart misstänkt. Ingen kan anses vara skyldig förrän man har fått en dom från en domstol, en dom som har vunnit laga kraft, dvs inte längre kan överklagas. Det är åklagaren som ska bevisa den misstänktes och åtalades skuld, inte den misstänkte som ska behöva bevisa sin oskuld. Det innebär att många häktade släpps för att åklagaren inte kan bevisa vederbörandes skuld. Detta kan hända även efter långa häktestider.

Det borde inte vara svårt att föreställa sig vad det innebär för en person att sitta häktad med restriktioner under lång tid, när man är oskyldig och när åklagaren inte kan bevisa någon skuld. Av den anledningen finns det också möjlighet för någon som suttit häktad, men inte åtalats, att få ersättning från staten. Det är en ekonomisk kompensation som inte på något sätt kan ersätta den tid som man berövats friheten, där kanske företaget och jobbet gått förlorat, där relationer har förstörts och där självkänslan har minimerats. För i allmänhetens ögon anses man ändå vara skyldig Ingen rök utan eld! Brukar man säga. Samhället tar på sig ett väldigt stort ansvar när man beslutar om att beröva en person hans eller hennes frihet. Ett väldigt stort ansvar! Ett beslut om häktning kan orsaka skador för den enskilde som inte går att reparera.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare. En misstänkt som har rätt till försvarare har också rätt att välja den advokat som man vill ska utses till offentlig försvarare.

-Advokat Ewa Wressmark

Brottmål hos Limhamnsjuristen

HUR PÅVERKAS DITT FÖRSÄKRINGSÄRENDE AV TJÄNSTEMANNABESLUT?

Jag har under många år arbetat med patientskador och fört klienters talan gentemot olika försäkringsbolag; främst LÖF (regionernas ömsesidiga försäkring) men också gentemot de försäkringsbolag som försäkrar privata vårdgivare.

Denna blogg baseras på ett verkligt ärende mot en privat vårdgivares försäkringsbolag. Jag har inhämtat tillstånd från min klient att använda det som bakgrund – naturligtvis utan att avslöja något som är sekretessbelagt.

Normalt sett rekommenderar jag dem som söker råd i dessa ärenden att först själva anmäla skadan och låta försäkringsbolaget utreda ärendet. Detta då det är kostnadsfritt för den skadelidande och då det ofta räcker för att de ska få den ersättning de är berättigade till. I sådana fall är det onödigt att lägga pengar på att en jurist ska göra de utredningar och förberedelser som bolaget alltid gör. Eller som jag trodde att de alltid gör. Jag har fått ändra inställning och känner mig bekymrad över den utveckling som nu pågår. Det har också blivit allt svårare att få rättsskydd eller rättshjälp i dessa ärenden, tidigare var det bland de tre stora bolagen Länsförsäkringar, Folksam och Trygg Hansa vanligt att bevilja rättsskydd när den försäkrade inte var nöjd med försäkringsbolagets beslut och ville låta patientskadenämnden pröva ärendet. Nu är de mycket restriktiva vilket innebär att den som anser sig blivit skadad måste stå för ombudskostnader själv.

Jag har därför, trots allt, fortsatt att rekommendera att man själv lämnar in ansökan för en första utredning hos bolaget.

Just det hade min klient i det aktuella ärendet gjort, men efter endast två veckor kom ett avslag. Just det snabba avslaget gjorde mig och min kollega fundersamma och vi begärde ut det underlag som försäkringsbolaget enligt vår bedömning måste ha sammanställt för att kunna fatta ett beslut. Det krävdes ett flertal kontakter, men till slut fick vi en kopia på anmälan och beslut, inget annat. Vi hade förstås förväntat oss journaler och medicinsk bedömning, utredning om orsakssamband m.m. Så en ny kontakt togs där vi angav att vi önskade underlaget för beslutet. Slutligen skrev handläggaren till oss och av det brevet framgick följande ”I ärendet finns inget medicinskt underlag utan det har fattats ett så kallat tjänstemannabeslut baserat på uppgifterna i skadeanmälan”

Därefter meddelades att de tittat på ärendet och nu skulle ta upp ärendet till prövning.

Vi tittade på den inlämnade skadeanmälan, skriven av en lekman baserat på egna upplevelser och känslor och utan medicinsk kompetens och utan diskussion om orsakssamband, om felbehandling m.m. Precis så som den som drabbats av en skada normalt skriver.

Detta hade således en tjänsteman tittat på och självständigt fattat beslut att här förelåg ingen ersättningsgill skada.

Vi sökte då rättsskydd för min klient och då detta är sedan tiden när det fortfarande beviljades fick min klient möjlighet att med juridisk hjälp driva ärendet vidare. Inledningsvis blev det ett nytt avslag men nu hade åtminstone journaler och medicinsk rådgivare tillfrågats.

Min klient var fortfarande inte nöjd och kunde få fram journaler från nuvarande läkare som vi skickade in. Vi argumenterade enligt ett juridiskt mönster med egen sambandsbedömning m.m.

Det visar sig då, efter 1,5 års diskussioner med bolaget att de ändrar inställning och skadan betraktas nu som en ersättningsgill skada – en felbehandling.

Ärendet gick således från tjänstemannabeslutet att det inte var någon skada till att det är en skada som ska ersättas av bolaget där vi nu diskuterar summor och från vilken tid skadan ska beräknas ha uppstått.

Jag har sökt information om tjänstemannabesluten och omfattningen av dessa utan att det någonstans nämns att det kan förekomma. Det framkom inte heller av det första avslaget min klient fick att någon egentlig utredning inte skett – dock ska noteras att det förmedlades information om att beslutet gick att få omprövat och hur man gör för att gå vidare.

Jag har inte hos något försäkringsbolag sett information om tjänstemannabeslut och söker man via Google hamnar man oftast hos myndigheter och framför allt ärenden om utlämnande om allmän handling men inget om tjänstemannabesluten i försäkringsbolags handläggning varför det varit svårt att få information.

Emellertid så vet vi nu att de existerar och det behöver inte vara fel eller negativt då många ärenden är självklara, och om beslutet är positivt snabbar detta förfarande på processen vilket är till förmån för den skadelidande. Men om det inte är självklart och beslutet är negativt menar jag att det måste framgå av beslutet att det är ett tjänstemannabeslut och att man inte har gjort någon utredning i ärendet, om det ens ska anses vara lämpligt med negativa beslut utan utredning.

Vad innebär det då att dylika beslut kan fattas även när det är negativt för den skadelidande?

Ja, för min del innebär det att jag måste ge andra råd till dem som söker information. Det blir alltmer viktigt att själva anmälan är klar och koncis, att man berättar exakt vad som gick fel, när det inträffade, vem som har agerat på ett felaktigt sätt, varför man menar att det har gått fel och noggranna grunder för detta. Utöver detta så måste man beskriva hur de besvär man lider av har ett samband med exempelvis en felaktig behandling, sen diagnos, felaktig användning av medicinsk teknik m m.  Helst måste man även beskriva att det inte finns konkurrerande orsaker till besvären man har etc.. Detta kräver mycket mer kunnande av den som anmäler och dessutom att anmälaren själv kanske begär ut journaler, intyg med mera och skickar in det tillsammans med skadeanmälan och noteringar som visar vad som gått fel. Sådant som bolaget normalt ombesörjer.

I takt med att allt fler anmäler vården för olika typer av felbehandlingar blir det också allt svårare att driva ärendet för den enskilde. Utan vår kunskap om att ett försäkringsbolag inte kan ha utrett ärendet på två veckor, utan vår envishet att få ut underlaget och utan vår erfarenhet hade min klient stått utan ersättning på grund av att en tjänsteman ansett att det inte behövde utredas vidare. Man ska inte behöva vara jurist för att anmäla en skada och få den i tillräcklig grad utredd av försäkringsbolaget. Tyvärr tycks det gå åt det hållet och kanske är det en idé att boka åtminstone en timme med en jurist för att få information om hur man ska gå till väga för att skriva en anmälan som får bolaget att utreda ditt ärende.

Advokat Diana Lindgren Saelöen

Utreseförbud för barn inom ramen för LVU har det gett några resultat?

Den 1 juni 2020 infördes lagen om utreseförbud i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detta i ett led för att stärka samhällets möjligheter att begränsa och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck av barn. Eftersom Sverige har haft mycket begränsade möjligheter att förhindra att barn tas utomlands för att ingå barnäktenskap eller könsstympas ansågs det behövas en kompletterande lagstiftning. Det var nödvändigt att införa en lag för att kunna förhindra att barn, med sin hemvist i Sverige, skulle föras utomlands. När ett barn väl förts ut ur Sverige är Sveriges möjligheter att ingripa för barnens bästa näst intill obefintliga.

För att komma till med rätta med problemet, och för att stärka Sveriges möjligheter till att ingripa, infördes därför en rad nya lagar. Bland annat infördes i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, en bestämmelse om utreseförbud som ska skydda barn från att föras utomlands i syfte att ingå barnäktenskap eller att könsstympas. Det infördes också ett nytt brott i brottsbalken, barnäktenskapsbrott (4 kap 4 § 3 st BrB), vilket gör att det blir straffbart att förmå eller tillåta ett barn att ingå ett äktenskap eller inleda en äktenskapslikade förbindelse. Även en ny straffskärpningsgrund infördes, som innebar att om ett motiv för ett brott har varit att bevara eller återupprätta heder ska det ses som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet av brottet (29 kap 2 § 8-10 p BrB).

Mer om själva utreseförbudet

Om det finns en stor risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige för att ingå äktenskap eller inleda en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas, ska personen, barnet, förbjudas att lämna Sverige. Detta i syfte från att skydda barnet att utsättas för hedersrelaterat våld och/eller förtryck.  Lagen har skapats i syfte för att vara ett skydd för barn inte ska fara illa. Ett utreseförbud sker efter en ansökan från socialnämnden. Det är socialnämnden som utreder och beslutar om en ansökan skall skickas till förvaltningsrätten. Sedan är det förvaltningsrätten som beslutar om ett utreseförbud. I vissa fall kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud som gäller direkt som sedan ska prövas av förvaltningsrätten. Detta sker i situationer då man inte kan invänta domstolens beslut och ett skydd behövs omedelbart. Om barnet väl har lämnat Sverige är det nästintill omöjligt för svenska myndigheter att kunna skydda detta barn. Sverige har som sagt ingen behörighet att vidta några åtgärder i andra länder.

Efter att ett beslut om utreseförbud har meddelats får passmyndigheten inte utfärda pass för barnet.  Ett beslut om utreseförbud eller tillfälligt utreseförbud innebär också att ett redan utfärdat pass kan återkallas.  Socialnämnden får besluta om ett tillfälligt undantag från ett utreseförbud. Ett sådant beslut får fattas bara om det inte finns någon risk för att den unge förs utomlands eller lämnar Sverige, eller under resan förs eller beger sig till annat land i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas

Vad krävs för att ett utreseförbud

Frågan i mål som rör utreseförbud har man att bedöma om det finns en påtaglig risk (stark risk) för att barnet riskerar föras utomlands för att ingå äktenskap, inleda äktenskapsliknande förhållanden eller utsättas för könsstympning.  Socialnämnden ska göra en riskanalys av de omständigheter som är aktuella i ärendet.  Av propositionen Prop. 2019/20:131 s. 71 och 110 framgår att ett beslut inte kan grundas på en obetydlig, oklar eller avlägsen risk. Att barnet och dess familj tillhör en viss etnisk, kulturell eller religiös grupp där barnäktenskap m.m. förekommer som sedvänja är inte tillräckligt för att det ska anses finnas en stark risk. Socialnämnden ska utgå ifrån barnets personliga situation och de omständigheter som talar för eller emot att ett skydd behövs. Risken ska inte var avlägsen eller grunda sig på något tyckande utan ska vara konkret.  Att ett barn redan är bortlovat eller att vårdnadshavarna har samtyckt till en förlovning utomlands är en sådan konkret och klar risk som ska leda till att en ansökan om utreseförbud ska beviljas. Uppgifter som lämnats av barnet, släktingar, bekanta och från det allmänna, såsom skolor och sjukvård m.m. kan läggas till grund för bedömningen.

Möjligheten att meddela ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud för ett barn, är inte begränsat till barn som är svenska medborgare. Utreseförbud kan utfärdas för alla barn som har sin hemvist i Sverige. Dock måste Sverige vid internationella situationer pröva om de är behöriga att fatta beslut dels genom svenska lagstiftning, dels genom de regler som styr svenska domstolars och myndigheters internationella behörighet, se Prop. 2019/20:131 s. 69 och 93.

Omprövning av utreseförbud 

Om ett utreseförbud har meddelats ska socialnämnden inom sex månader från dagen för beslutet pröva om utreseförbudet ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. Det innebär att när det inte längre finns ett behov av ett utreseförbud ska det upphöra.

Straffansvar

Det är straffbart att föra ut ett barn i strid med ett utreseförbud och kan leda till fängelse upp till två år.

Slutsatser

Har lagstiftningen gett några resultat?

Sedan lagen trädde i kraft har 107 ärenden prövats i förvaltningsdomstolen vilket enligt min mening visar att lagstiftning för att skydda dessa barn har varit behövlig och har fått genomslagskraft. Av de 107 ärendena som prövats har inte alla ansökningar om utreseförbud beviljats.  I de ärenden som jag har tagit del av har det framför allt rört unga flickor som riskerat bortgifte i sina ursprungsländer och det har varit deras vårdnadshavare som stått bakom hoten om bortgifte. Det skall dock noteras att så sent som i mars 2022 avslog förvaltningsrätten en ansökan om att ett utreseförbud skulle upphöra då det fanns en fortsatt klar och konkret risk att två flickor från ett afrikanskt land riskerade att utsättas för könsstympning. Det är viktigt att notera att även pojkar riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling och även pojkar kan utsättas för hedersrelaterat förtryck och tvingas ingå äktenskap mot sin vilja. Hur många flickor och pojkar som varje år tvingas ingå äktenskap eller könsstympas är oklart men det finns anledning att tro att det finns ett stort mörkertal som aldrig kommer fram i ljuset. Röster har höjts att Sverige inte gör tillräckligt för att skydda de utsatta barnen och därför har socialminister Lena Hallengren gett ett uppdrag att utreda om det finns behov av ett utvidgat utreseförbud för barn och i så fall ta ställning till hur ett utvidgat tillämpningsområde bör se ut.

Advokat Canela Skyfacos