Blogg

Vad händer med lönen om företaget går i konkurs?

Under rådande pandemi har många företag tvingats till kraftiga besparingar, varsel och i en del fall även tvingats försätta företagen i konkurs. Många gånger har ett konkursförsatt företag visat tecken på likviditetsproblem en tid innan själva konkursansökan. Ett mycket vanligt tecken när ett företag dras med likviditetsproblem är när löner inte betalas ut till de anställda eller sker med fördröjning. Många tänker nog att staten täcker upp för detta via den statliga lönegarantin om företaget försätts i konkurs. Det finns en rad situationer när den statliga lönegarantin inte täcker upp. Observera att dessa exempel inte är uttömmande.

Den statliga lönegarantin

När ett företag försatts i konkurs träder en konkursförvaltare in. I regel säger konkursförvaltaren upp alla anställda på grund av arbetsbrist. När detta sker kan den statliga lönegarantin träda in och gäller då för följande:

  • Lön som du tjänat in tidigast tre månader innan konkursansökan lämnades in till tingsrätten,
  • Högst fyra prisbasbelopp (för år 2021 är prisbasbeloppet 47 600 kr), vilket innebär maximalt 190 400 kr för år 2021,
  • För uppsägningslön,
  • Under högst åtta månader,
  • För semesterersättning som inte är för gammal (återkommer till detta).

Utebliven lön?

Vilka konsekvenser kan då en utebliven lön få? Om inte du som arbetstagare, då lön uteblivit från arbetsgivaren, eller annan ansöker om att försätta företaget i konkurs, har du mycket begränsade möjligheter med att få ersättning för utebliven lön mer än tre månader bakåt i tiden. Om vi tar ett exempel: Det är den 1 juli 2021 och du har blivit lovad löneutbetalning snart med en eventuell bonus om du kan tänka dig att vänta på din lön. Din senaste löneutbetalning kom den 25 mars 2021 för mars månad.

Den 1 juli 2021 är din arbetsgivare i dröjsmål med lön för perioden:

April
Maj
Juni

I samband med juli månads löneutbetalning märker du fortfarande att ingen lön utbetalats och du beslutar därför om att ansöka om att försätta företaget i konkurs. Du lämnar in ansökan den 1 augusti 2021.

Tack vare att du dröjt med konkursansökan så blir du utan lön för april månad. Anledningen till detta är att bara lön som du tjänat in tre månader innan konkursansökan ersätts.

Sparad semester?

Om vi tar ett nytt exempel där du varit anställd under 4 års tid och sparat 5 semesterdagar varje år för att du ska kunna ta en längre ledighet i närtid. Oberoende av om du som arbetstagare, någon annan eller en borgenär t ex banken, försätter företaget där du är anställd i konkurs kommer du inte få ersatt dina sparade semesterdagar, mer än för ett föregående semesterår. Innevarande år plus föregående semesterår med max 5 dagar. De övriga sparade semesteråren kommer du inte bli ersatt för.

Avtalat om längre uppsägningstid?

Även om du och arbetsgivaren avtalat om en längre uppsägningstid är den utan verkan, då det är LAS regler som träder in:

1 månads uppsägningstid för anställningstid < 2 år
2 månaders uppsägningstid för anställningstid > 2 år, men < än 4 år
3 månaders uppsägningstid för anställningstid > 4 år. Men < än 6 år
4 månaders uppsägningstid för anställningstid > 6 år. Men < än 8 år
5 månaders uppsägningstid för anställningstid > 8 år. Men < än 10 år
6 månaders uppsägningstid för anställningstid > 10 år

Slutsats

Det kan stå dig dyrt som arbetstagare om du inte agerar i tid. Om löneutbetalningar uteblir eller fördröjs är det viktigt att du är observant. Om du är medlem i ett fackförbund har du möjlighet att få råd och stöd därifrån. Att dröja med att göra en konkursansökan kan få ekonomiska konsekvenser för dig.

Det är även viktigt att tänka på, även om du agerar i tid, så kvarstår taket på maximalt 4 prisbasbelopp som ersätts av lönegarantin. Även om 190 400 kr (4 prisbasbelopp för år 2021) låter som en hög summa behöver du vara uppmärksam på att beloppet ska täcka upp en hel del.

Om du exempelvis tjänar 30 000 kr i månaden och har arbetat över 10 år för arbetsgivaren, så uppgår enbart din uppsägningslön på 6 månader x 30 000 = 180 000 kr och kvar återstår 10 400 kr, allt därutöver kommer du inte bli ersatt för.

Överskjutande fordran eller fordran som ej omfattas av lönegarantin kan man ta upp som ”vanlig” fordran på konkursboet, men det krävs att det finns kapital kvar i konkursboet för att du ska kunna ta del av detta.

Avslutningsvis vill jag observera läsaren på att detta inlägg är mycket övergripligt. Flertal juridiska spörsmål har utelämnats för att underlätta för läsaren.

 

Om du har några frågor rörande detta inlägg är du välkommen att höra av dig till oss via info@limhamnsjuristen.se.

 

Daniel Knezovic
bitr. jurist

Hur bedriver IVO tillsyn vid anmälningar enligt Lex Maria?

Av Advokat Ewa Wressmark

IVO är tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården, men även över socialtjänsten och LSS-verksamheterna. På IVOs hemsida sägs att: Tillsynen ska bidra till en säker vård och omsorg av god kvalitet och arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Jag kommer här att fokusera på tillsynen över hälso- och sjukvården. Det anges att IVO ska stå på patienternas sida och ha ett patientperspektiv i sin tillsyn. Man säger också att patienternas erfarenheter och åsikter ska tas tillvara för att tillsynen ska vara relevant och träffsäker.

Hur ser det då ut när det gäller den tillsyn som bedrivs då vårdgivaren gör en anmälan enligt Lex Maria?

Enligt bestämmelserna om Lex Maria är vårdgivaren skyldig att anmäla till IVO om händelser som lett till, eller kunnat leda till, en allvarlig vårdskada. Det är således allvarliga händelser och incidenter som omfattas av bestämmelserna om Lex Maria.

På sin hemsida beskriver IVO tillsynen av anmälningar enligt Lex Maria på ett sätt som ger sken av att man verkligen tar ställning till händelsen och vilken betydelse den fått för patientsäkerheten. I min värld innefattar det också att bedöma om vården skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

T ex skriver IVO att man, när man får in en anmälan enligt Lex Maria, tar ställning till om det behövs kompletteringar och om det kan var aktuellt med andra utredningsåtgärder, t ex inspektion eller bedömning från externa experter.

En bedömning av en extern expert kan, enligt min uppfattning, vara relevant för bedömning av frågor som IVO:s inspektörer självt saknar kompetens att bedöma, vilket rimligtvis handlar om en bedömning av om vården skett på ett patientsäkert sätt.

IVO måste alltid avsluta ett Lex Maria ärende med ett beslut. Där ska myndigheten ta ställning till om vårdgivaren fullgjort sin anmälnings- och utredningsskyldighet. Vårdgivaren är nämligen, förutom att man ska anmäla till IVO, också skyldig att utreda händelsen. Vårdgivaren ska också vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa en god och säker vård, dvs förhindra att liknande händelser inträffar igen.

I IVO:s beslut ska myndigheten bedöma om vårdgivarens åtgärder är tillräckliga och adekvata. Men vad händer om vårdgivarens utredning innehåller felaktigheter? Om vårdgivaren har gjort en felaktig bedömning av varför händelsen inträffade? Om vårdgivaren har dålig kännedom om, eller misstolkar, vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet?

Jag skulle vilja säga: Det händer inte mycket! Inte om inte patient och anhöriga är uppmärksamma och pålästa, samt påtalar för IVO att vårdgivarens utredning vilar på felaktig grund.

Som exempel kan nämnas att IVO, i ett ärende som jag har varit involverad i som ombud, skriver att myndigheten inte utreder den specifika händelsen och man gör inte heller någon bedömning av om involverad personal brustit i sin yrkesutövning. Man förlitar sig således från tillsynsmyndighetens sida på att vårdgivaren identifierat bakomliggande orsaker korrekt och att man dragit rätt slutsatser utifrån det.

Det intressanta i detta – förutom att jag personligen tycker att IVO gör det lite för lätt för sig – är att en vårdgivare kan använda sig av Lex Maria för att anmäla en obekväm medarbetare. Om då vårdgivaren till synes har gjort vad som ankommer på denne och får detta konfirmerat genom IVO:s beslut, så har man fått ett bevis på att ”den obekväme” har gjort fel, vilket i förlängningen kan innebära att vederbörande skulle kunna sägas upp av personliga skäl.

Frågan man kan ställa sig här är: Är det verkligen så man tycker att en tillsynsmyndighet värd namnet ska fungera? Var ligger patientperspektivet i detta? I mina ögon är det närmast så att det är ett vårdgivarperspektiv man har från IVO:s sida.

Behöver du hjälp, antingen om du är patient, vårdpersonal eller vårdgivare, att lotsas igenom tillsynsdjungeln och bland lianer av regler och paragrafer, så är du välkommen att kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har mångårig bred och gedigen erfarenhet av vården och hälso- och sjukvårdsjuridiken. Du når oss på info@limhamnsjuristen.se eller 040-611 90 02.

 

 

Myndigheternas utredningsansvar- officialprincipen.

Justice is open to all- just like the Ritz

Varför kan man få avslag på en ansökan om en förmån hos en myndighet trots att man borde ha rätt till den? En anledning kan vara att det inte har framkommit tillräckliga bevis för att ett förhållande är på ett visst sätt, och orsaken till detta kan i sin tur bero på att myndigheten inte har iakttagit sin så kallade utredningsplikt. Myndigheternas utredningsplikt kallas med ett annat ord för officialprincpen.

Om den enskilde får avslag på en ansökan om en social förmån hos t.ex. kommunen så finns det möjlighet att överklaga beslutet hos förvaltningsrätten. Meningen är att den enskilde ska kunna överklaga själv, utan att anlita ett juridiskt biträde. Anledningen till detta är att kommunen har ett utredningsansvar och att ärendet därför ska vara tillräckligt utrett innan beslut tas. När det därefter kommer till förvaltningsrätten så åligger det även domstolen att iaktta sitt utredningsansvar och genom frågor och påpekanden hjälpa den enskilde på vägen. Men det finns grus i maskineriet. Utredningsansvaret iakttas inte alltid och avsaknaden av denna väsentliga byggsten jämte avsaknaden av en verklig möjlighet att beviljas Allmän rättshjälp[1] riskerar att skapa ett stort hål i den enskildes möjlighet att söka sin rätt genom en rättvis rättegång.[2]

Frågan är uppmärksammad sedan flera år tillbaka och det finns mycket skrivet omkring detta. Men är det då inte dags att göra något snart? Ska verkligen endast de individer som själva har, eller har föräldrar som har, tillräckligt goda inkomster för att anlita juridiskt biträde få tillgång till nämnda förmåner? Hur rimmar detta förhållande t.ex. med vår grundlagsstadgade princip om allas likhet inför lagen[3]? Hur rimmar det med vår självbild som en välfärdsstat?

Min avsikt är givetvis inte att du här ska färdas utan skor genom en stekhet torr juridisk stenöken, utan så mycket som en enda skugga av praktisk nytta i sikte. Mitt mål är dels ge ett litet praktiskt redskap till nytta först och främst för dig som ansöker om en förmån hos en socialnämnd, men även att medvetandegöra detta problem hos alla som söker en förmån hos en myndighet. Det kan vara svårt att få rätt; särskilt utan ett juridiskt ombud.

Lagrum

Regeringsformens 1 kap 9 § om allas likhet inför lagen innebär att den utredande myndigheten ska iaktta objektivitet och inte bara utreda frågor till fördel för det allmänna utan även till fördel för den enskilde.

I Förvaltningslagens 23 § (FL[4]) står det att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Om det behövs så ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten kompletterar framställningen, och den enskilde ska medverka genom att ge in det han kan till stöd för sin ansökan. Viktigt är att notera att den enskilde inte behöver att ge in en utredning som är orimligt kostsam eller förutsätter en orimlig arbetsbörda. I annat fall får en myndighet förelägga den enskilde att avhjälpa en brist, men ska då upplysa den enskilde om att om det som behövs för att myndigheten ska ta beslut inte inkommer, så kan myndigheten inte ta ett beslut i frågan utan får då avvisa ansökan utan att kunna fatta beslut.

Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis att det i första hand är myndigheten som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ett ärende är sådant att det leder till ett materiellt riktigt beslut[5]. Myndigheten kan inom rimlighetens gränser förelägga den enskilde att ge in ett visst underlag. Inkommer då inte denne med det efterfrågade underlaget, återgår utredningsansvaret på myndigheten, och myndigheten får då avgöra om ansökan är tillräckligt utredd för att den ska kunna ta ett rättssäkert beslut. Vilken omfattning av utredningsåtgärder som kan krävas av en myndighet framgår inte av lagtexten, men det kan sägas att utredningsansvaret varierar utifrån vad det är som den enskilde önskar uppnå.

Bestämmelsen om förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar finns i förvaltningsprocesslagen (FPL[6]). Den säger att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden ska rätten vidare verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sin framställning. Mer än så får vi inte veta av lagen. Vad vi vet är att det genom praxis är fastställt att domstolens utredningsplikt som utgångspunkt är större när parterna inte är jämbördiga. Gott så. Samtidigt finns det ändå en risk för att domstolarna är försiktiga när det kommer till deras utredningsplikt eftersom de inte kan riskera att framstå som om de inte är opartiska, genom att ta allt för stor hänsyn till den svagare parten i ett mål.

Vad händer då, om en myndighet inte iakttar sitt utredningsansvar?

Någon direkt sanktion drabbas myndigheten inte av, vilket enligt min mening, är beklagligt, i vart fall när det kommer till uppenbara förbiseenden från myndigheternas sida. Om våra svagaste i samhället, så som exempelvis vissa funktionshindrade, inte kan komma i åtnjutande av sina sociala rättigheter genom att en myndighet inte iakttar sina utredningsskyldigheter, så borde den enskilde kunna komma i åtnjutande av ett annat skydd, nämligen ekonomiskt stöd för att anlita ett juridiskt biträde. Men möjligheterna till att få ett sådant skydd är mycket begränsade i dag. Rättshjälpslagen[7] (RhjL)) ska vara en social skyddslagstiftning och har till uppgift att ersätta kostnader för juridiskt biträde för den som inte själv har råd att föra en tvist. RhjL skyddar dock som huvudregel inte några av de individer som i förvaltningsrättsliga ärenden kan sägas behöva stödet som mest. Jag säger inte att det inte går att få Allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden, men kriterierna för att få rättshjälp i dessa mål är så strama att de sällan går att tillämpa, och kriterierna motsvaras inte alls av vad som gäller för tvistemål.

Vad göra då?

Nu har man, som sagt, under många år diskuterat att tillåta Allmän rättshjälp även i dessa frågor men ingenting har hänt; av kostnadsskäl förstås. Vad man skulle kunna göra är att i varje fall införa ekonomiska incitament för myndigheterna att leva upp till sitt utredningsansvar. Med ekonomiska incitament menar jag att det inte ska kunna löna sig för en myndighet att spara pengar på att ge snabba avslag och hoppas på att ärendet inte överklagas. En väg för att uppnå detta är att utöka rätten till skadestånd för fel i myndighetsutövning enligt skadeståndslagen[8]. En annan är att införa en bestämmelse om att myndigheten under vissa förutsättningar ska stå för samtliga rättegångskostnaderna. Man kan tänka sig att detta skulle kunna ske bl.a. om den enskilde vinner framgång i förvaltningsrätten. Det skulle givetvis inte åtgärda problemet fullt ut, och särskilt inte för dem som drabbas hårdast. Den ekonomiskt svagaste parten skulle med all sannolikhet alltjämt inte våga överklaga ett myndighetsbeslut av rädsla för att drabbas av de ekonomiska konsekvenserna vid en förlust i målet.  Men å andra sidan så kanske risken för att drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser skulle kunna påverka myndigheterna och få dem att iaktta sitt utredningsansvar i större utsträckning än vad som sker i dag, något som förhoppningsvis även i det långa loppet skulle komma våra mest utsatta i samhället till godo. Med dessa förslag hade vi kanske även röjt vägen för att lagstiftaren skulle våga låta våra svagaste i samhället få ta del av Allmän rättshjälp i en tvist med en myndighet.

Om du har några frågor rörande detta inlägg är du välkommen att höra av dig till oss via info(at) limhamnsjuristen.se .

 

[1] Som Du kan läsa mer om här:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/

[2] Här kommer även principerna om ”access to justice” och ”rätten till en rättvis rättegång” in

[3] ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.”

[4] Förvaltningslagen 2017:900

[5] SFS 2017:900: Förvaltningslag (2017:900) 23 § | Karnov Group (nj.se) not 95

[6][6] Lag 1971:291, 1 kap 8 §

[7] Lag 1996:1619

[8] Lag 1927:2073 kap 2 §

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

I skärningspunkten mellan juridik och etik: Att skydda en brottsling är aldrig OK – oavsett vem det är!

Jag satt häromdagen och bläddrade i Lokaltidningen, och råkade läsa en läsares fråga till tidningens jurist. Frågan gällde om hennes pappa verkligen skulle få ärva hennes nyligen avlidna mamma. Frågeställaren beskrev att mamman, som i 18 års tid hade levt i en relation där mannen hade utsatt henne för ständig fysisk och psykisk misshandel, hade omkommit i vad som utifrån betraktat föreföll vara en olycka – jag vill minnas att hon hade fallit nerför en trappa, eller något liknande. Frågeställaren skrev att mamman till slut hade bestämt sig för att skiljas från mannen, och att hon hade ansökt om äktenskapsskillnad, men att mannen inte accepterade detta. Dottern skrev i sin fråga att hon är övertygad om att det är pappan som dödat hennes mor, men att man i polisutredningen hade tvingats släppa denna hypotes, eftersom ”farmor” hade gett sin son – frågeställarens pappa – alibi för den aktuella tidpunkten.

Lokaltidningens jurist besvarade frågan om arvet fullt korrekt (och svaret är nej: Efter-som ansökningen om äktenskapsskillnad hade givits in före mammans dödsfall, så ärver inte mannen henne), men det jag fäste mig vid, och som gjorde mig minst sagt upprörd, var diskrepansen mellan dotterns övertygelse om att hennes pappa hade mördat hennes mamma, och det faktum att hennes farmor hade gett sonen alibi, dvs intygat att han befunnit sig någon annanstans när hans hustru omkom.

Vi kan naturligtvis inte – lika lite som frågeställaren själv – veta om det verkligen var pappan som dödade mamman. En grundläggande princip i varje rättsstat är att den misstänkte ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad – bortom rimligt tvivel, dessutom! Frågeställarens i frågan beskrivna övertygelse lyfter emellertid fram ett stort både rättsligt och mänskligt problem, som tyvärr har en mycket konkret verklighetsbakgrund, och det är företeelsen att även i övrigt hyggliga människor – hederliga och laglydiga samhällsmedborgare – när det kommer till deras egna anhöriga, gör avsteg från inte bara samhällets, utan också sina egna, moraliska och etiska principer, och låter bli att medverka till att den som har begått brott blir lagförd för detta – eller rentav saboterar samhällets strävan att brottslingar ska ställas till ansvar för sina brott.

Att kriminella håller varandra om ryggen är grundläggande i de organiserat kriminellas värld. De professionella kriminella bygger sig helt egna regelsystem, som i väsentliga delar skiljer sig radikalt från det normala samhällets (vilket för övrigt inte är helt ovanligt även i andra nätverk än de rent professionellt kriminellas). En genomgående princip i detta är det totala avståndstagandet från det normala samhällets straffrätt. Att begå brott är bland dem inte bara tillåtet – det är de kriminellas både mål och medel, i deras strävan efter lättfången makt, lättfångna pengar och det somliga av dem kallar för ”respekt”. I dessa kriminellas värld så är det tvärtom både eftersträvansvärt och hedervärt att begå brott. En egen slags hederskultur, således! Den som är mest hänsynslös, och har begått flest och grövst brott – helst utan att ha åkt fast – får högst status bland sina gelikar. En grundläggande regel i denna undre värld är den om den kriminelles tystnadsplikt. Om Du har blivit involverad, eller t o m upptagen, i något av alla de kriminella gäng och nätverk som förekommer, så förutsätts Du hålla käft. Den som ”golar” riskerar livet.

Denna de professionellt kriminellas mentalitet ”spiller” ibland över även på folk utanför deras värld, genom att den som har gjort iakttagelser om ett begånget brott kan bli utsatt för hot och andra former av påtryckningar för att inte vittna, eller på annat sätt medverka i utredningen av brottet och lagföringen av den kriminelle. Detta utgör i många polisutredningar att stort problem, och medför i alltför många fall att den kriminelle går fri, och kan fortsätta begå brott. Att hota någon för att få denne att avstå från att medverka i en brottsutredning eller en efterföljande rättegång, är ett mycket allvarligt brott i sig, som heter Övergrepp i rättssak. Att samhället ser mycket allvarligt på detta brott beror på att det utgör ett sabotage mot möjligheterna att beivra brott, och därmed ett angrepp mot ett fundament i själva rättssamhället.

Tyvärr förekommer det emellertid i en del fall att även folk som inte har något organiserat samröre med kriminella, som lever ett normalt liv i enlighet med civilsamhällets normer – och som begagnar sig av samhällets skydd och andra nyttigheter, såsom utbildning, sjukvård, ekonomiskt stöd etc – men som har sett eller hört något som kan vara av värde för att klara upp ett brott, självmant väljer att hålla inne med dessa uppgifter på grund av att den som har begått brottet är en nära anhörig. Att skydda en brottsling genom att på detta sätt förtiga uppgifter är också straffbart, och utgör brottet Skyddande av brottsling.

Att hamna i en sådan situation – dvs att ha fått kännedom om något som är av betydelse för utredningen av ett brott begånget av en anhörig – utgör självfallet för många ett personligt och moraliskt dilemma, eftersom det ju får anses vara en naturlig strävan att hjälpa och skydda den som står en nära, samtidigt som de flesta av oss har en klar uppfattning om att det är fel och klandervärt att begå brott, och att brottslingar därför bör lagföras och straffas för de brott som de har begått. Det är min uppfattning att de flesta som av sådana skäl i en sådan situation skyddar en brottsling är väl medvetna om att de gör något som är fel, eftersom de är väl medvetna om att de, om saken hade rört någon som inte är närstående, hade agerat annorlunda.

Man kan fråga sig hur och när sådana tänkesätt uppkommer. Själv tycker jag mig ha kunnat se tendenser till detta tänkesätt hos vissa föräldrar till barn, och i en del fall, skrämmande nog, redan när barnen är i förskoleåldern eller i vart fall så länge barnen är omyndiga. Dessa föräldrar verkar ha en närmast reflexmässig försvarsmekanism, som slår till så snart någon påpekar att barnet har – eller kan misstänkas ha – ställt till med något otillåtet, och som går ut på att blåneka till att det egna barnet skulle kunna ha gjort det som misstankarna eller anklagelserna går ut på, i stället för att ta reda på vad som har hänt, och i förekommande fall ta ansvar, eller låta barnet ta ansvar, för det inträffade.

Det är min bestämda uppfattning att, oavsett vem det är som har begått ett brott, lösningen på det personliga dilemma jag beskriver här ovan, måste vara att låta brottslingen ta konsekvenserna av sitt agerande, och därför också att medverka till att brottet utreds och att den skyldige lagförs. En förälder gör inte sitt barn (oavsett om barnet är underårigt eller en vuxen person!) en tjänst genom att hjälpa barnet smita undan sitt ansvar och följderna av sina gärningar – tvärtom så riskerar barnet att hamna på fel bana i livet, om det förleds att tro att det går att i längden komma undan konsekvenserna av sitt agerande.

Som Ni förstår av det jag skriver så är det även min bestämda uppfattning att det självfallet är förkastligt att skydda en brottsling, även om det är ens eget barn eller någon annan nära anhörig. Är det någon av våra läsare som känner igen denna företeelse? Någon som tycker annorlunda? Fundera gärna över hur Du själv skulle ha handlat om Du hamnat i en liknande situation!

Jan Tuma

Biträdande jurist

Ska du ge dig in i musikbranschen? – Några saker att tänka på

I dessa tider av teknik, som blir alltmer lättillgänglig för alla, och det går att ha en ”studio” hemma i sitt rum med bara en dator och en mikrofon, är det allt fler som visar upp sina talanger på t.ex. Youtube eller Soundcloud med flera liknande sidor och en och annan blir faktiskt upptäckt. Vi har också en mängd tv-program som Talang och Idol där många tar sina första steg in i det man kallar musikbranschen. Nedan kommer en enkel text om några saker man kan stöta på.

 

Vad är det man behöver tänka på?

 

Avtal

 

Många är bekanta med legenden om Robert Johnsson som gick från att vara en medioker musiker till ett riktigt bluesgeni på ingen tid. Legenden säger att han sålde sin själ till djävulen och uttrycket ”If you do a deal with the devil, don’t complain about the heat” kan inte bli mer sant.

 

Nu kanske det inte blir så dramatiskt men att inte förstå konsekvenserna av ett ingånget avtal kan få följder som du absolut inte räknat med. Så det första du måste tänka på är att inte bli så glad över att du blivit ”signad”, så att du skriver på vad som helst. Ta dig tid att läsa avtalen – be att få ta hem dem för att läsa i lugn och ro och är det något du inte förstår, fråga!

 

Det finns ingen särskild lag som reglerar musikavtalen utan det är den gamla hederliga avtalslagen som gäller och därmed också principen om ”Pacta sunt servanda – avtal ska hållas”. Har du ingått ett avtal kan du således inte utan konsekvenser avbryta detsamma om du finner att det inte är ett bra avtal.

 

Varför ska man då skriva avtal när det verkar så besvärligt?

Det är ju trots allt så att varje part vill skydda sig själv och genom att skriva ett avtal så kommer man överens om vissa saker. När avtalet är skrivet förlitar man sig på att var och en verkligen genomför det man har kommit överens om. Du vill vara säker på att få betalt och t.ex. skivbolaget vill vara säkra på att du levererar musik.

 

Nästa grundprincip att tänka på är att lära sig engelska, finns det inget annat man vill studera extra så ska man i vart fall fokusera på engelskan. Även om du klarar dig aldrig så bra med vardagsengelska och både kan beställa mat och fråga efter vägen så ska det mycket till för att förstå ett avtal på sisådär 5-6 sidor med juridisk text på engelska. Än en gång, det är viktigt att du själv förstår avtalen och inte bara lämnar det i en managers hand. Kom ihåg att du är din egen bästa vän oavsett vad människor omkring dig säger – så gör dig själv en tjänst – se till att förstå vad du skriver på.

 

Slutligen skulle jag råda alla som ska ge sig in i branschen att ansluta sig till STIM som företräder musikskaparna, SAMI – som företräder artisterna och musikerna eller båda beroende på ditt område. Du kan också engagera dig i t.ex. SKAP som är en intresseorganisation för Sveriges musikskapare. Lär dig så mycket som möjligt, kunskap är makt.

 

Vilka avtal kan bli aktuella då?

 

Inom musikbranschen finns det en uppsjö av olika avtal mellan olika parter och du kommer säkert att stöta på ett flertal av dem när du ger dig in i branschen. Ett tips är att ansluta sig till musikerförbundet där du kan få råd och hjälp men där du också kan finna ett flertal exempelmallar på olika avtal. De kan vara bra att jämföra med det du kanske själv sitter med och försöker förstå.

 

Nedan följer några få exempel på avtal och mycket kortfattad information vad det är för typ av avtal.

1. Artistavtal – Vanlig benämning på de avtal som sluts mellan skivbolag och artist (skivkontrakt) och gäller ofta medverkan vid inspelning av kommersiella fonogram, musikvideos etc.

2. Musikförlagsavtal – Ett avtal mellan upphovsperson (låtskrivare eller producent) och ett musikförlag

3. Licensavtal – avtal som sluts mellan skivbolag och artist om en viss prestation, här finns likheter med Artistavtalet men artisten eller upphovsmannen äger själv verket.

4. Managementavtal – Ett avtal mellan en artist och en upphovsperson och en manager eller ett managementbolag där managern representerar artisten i musikbranschen mot ersättning i form av en viss procent av artistens intäkter

5. Distributionsavtal – Artisten är ofta sitt eget skivbolag och äger därmed sina inspelningar, ansvarar för kostnader och sköter marknadsföringen. Skivbolaget blir mest en kanal för att distribuera inspelningarna till olika medier. I dagsläget handlar det ofta om digitala plattformar och tjänster

6. 360-avtal – Ett avtal som blir allt vanligare och sluts mellan artisten och bolag som är kombinerade skivbolag, musikförlag, bokningsbolag och mangementbolag

 

Observera att detta inte är någon uttömmande lista utan endast några få avtal som man kan stöta på, jag anser dock att dessa är de vanligaste. Var inte rädda för att ta hjälp eller ställa krav. Det kommer snarare få den andra parten att respektera dig.

 

 

Diana Saelöen
Advokat

 

 

 

Är mitt trafikskadeärende preskriberat?

Jag kommer kort att förklara när preskription inträder när det kommer till ersättning från trafikförsäkringen för trafikskador; s k trafikskadeersättning. Detta är en vanligt förekommande fråga. Här gäller inte preskriptionslagens regler, utan särskilda sådana, vilket framgår av trafikskadelagen. Utan att gå in allt för mycket i detalj på vad som ändrats så kan det vara bra att känna till att preskriptionsreglerna ändrades den 1 januari 2015.

 

När inträffade skadan?

Det är av väsentlig betydelse när skadan inträffade. Om skadan inträffat före den 31 december 2014 måste du som skadelidande kontakta ditt försäkringsbolag senast tre år från det att du fått kännedom om att skadan kan göras gällande mot försäkringsbolaget och senast 10 år från det att skadan gav sig tillkänna. Att en skada har ”gett sig tillkänna” betyder att den har blivit märkbar för den drabbade. Om en skadeanmälan gjorts inom denna tid har du alltid sex månader på dig att agera från de att försäkringsbolaget tagit slutlig ställning i frågan.

  • Kort om den treåriga preskriptionsfristen

Det är först från den dag du fått kännedom om att du kan göra en skadeanmälan som den treåriga preskriptionstiden börjar löpa. Det spelar därmed ingen roll om du gör en skadeanmälan efter 5 år om du kan visa att du precis fått kännedom om att exempelvis ett besvär är kopplat till trafikolyckan. Det är viktigt att tänka på att du inte kan hävda att du inte kände till bestämmelserna, eftersom detta inte utgör någon ursäktande omständighet. När preskription väl har inträtt har din rätt till ersättning förlorats.

  • Kort om den tioåriga preskriptionsfristen

Den tioåriga preskriptionsfristen tar sikte på när en skada gett sig tillkänna. Skadan kan därmed ge sig tillkänna långt efter 10 år. Det finns praxis från HD som säger att preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän en skada uppkommit (jfr NJA 2001 s. 695 II). Det saknar därmed relevans att beräkna preskriptionstiden från den dag skadan inträffade, utan från den dag när skadan gett sig tillkänna.

  • Två olika preskriptionsregler

Det är inte helt enkelt att avgöra om preskription inträtt. Det krävs oftast en utredning kring detta. Det kan exempelvis vara så att det av dina journaler framgår när ett besvär som du sökt för gett sig tillkänna. Då börjar den tioåriga preskriptionsfristen att gälla. Du måste därmed agera om din rätt till trafikskadeersättning inte ska gå förlorad.

För att illustrera detta följer här två exempel:

Anta att person A råkade ut för en trafikolycka den 1 januari 2005. Den 1 januari 2020 blir A sjukskriven på grund av att det har uppkommit sviter efter denna trafikolycka, och drabbas av en inkomstförlust på grund av att sjukersättningen är lägre än. Här ser vi att det rör sig om en tid om 15 år sedan skadan inträffade. Preskription har emellertid inte inträtt, vilket man vid ett första antagande annars hade kunnat anta, utan preskriptionstiden börjar löpa från den dag då skadan gav sig tillkänna, d v s den 1 januari 2020.

Anta istället att det efter journalgenomgång, visar sig att A redan den 1 januari 2009 efter journalgenomgång genomgått en bedömning om sjukersättning till följd av trafikolyckan, men nekades sådan ersättning en kort tid därefter. Även om A inte drabbades av någon faktisk inkomstförlust 2009, så börjar den 10 åriga preskriptionsfristen att löpa från den 1 januari 2009. Skadan gav sig objektivt sett tillkänna redan den dagen. Även om A beviljades sjukersättning först från den 1 januari 2020 har preskription avseende trafikskadeersättning således inträtt.

Om skadan inträffat efter den 31 december 2014 är preskriptionstiden 10 år och då utgår man från skadehändelsen. Det räcker således att du gjort en skadeanmälan inom 10 år. Den treåriga preskriptionstiden har upphört, men däremot kvarstår sex månaders preskriptionstid från det att försäkringsbolaget tagit slutlig ställning i frågan.

Sammanfattning

Det är således inte helt enkelt att bedöma från vilket datum den tioåriga preskriptionsfristen börjar gälla. Det krävs att man går igenom de utredningsmaterial som finns för att göra en sådan bedömning.

Daniel Knezovic

Bitr. jurist

 

Vad gäller för en privat vårdgivare när regionen begär tillgång till patientjournaler?

Jag ska inledningsvis betona att det jag skriver i denna blogg har jag fått klientens medgivande att skriva om. Inga namn nämns men det kan ju antas att någon tycker sig känna igen situationen.

Som specialist i hälso- och sjukvårdsjuridik blir jag gång efter annan involverad i ärende där en region, med hänvisning till vårdavtal, ackrediteringsavtal, lagen om valfrihetssystem (LOV) m.m. begär att få till gång till en privat vårdgivares patientjournaler i omaskerat skick, för att granska om debiteringar skett korrekt.

Till skillnad från 25 § lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi och 26 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, som ger den privata vårdgivaren möjlighet att visa upp patientjournaler för huvudmannen/regionen, så innehåller LOV inte någon uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse.

För de vårdgivare som lyder under LOV uppkommer därmed frågan är om ett sådant utlämnande står i strid med vårdgivarens tystnadsplikt. Jag och en del klienter har hävdat att så är fallet. Regionerna har hävdat motsatsen.

I ett av fallen har en anmälan gjorts till Justitieombudsmannen (JO) och JO har nu uttalat sig i frågan.

I beslutet från JO uttalar chefs-JO bl.a. följande:
Bedömningen av om ett utlämnande av vissa uppgifter innebär ett obehörigt röjande måste i första hand göras av den person som lyder under tystnadsplikt och som ombeds dela med sig av uppgifterna. Det är naturligt att också regioner i sina mellanhavanden med privata vårdgivare behöver ta hänsyn till vårdpersonalens tystnadsplikt, både vid utformningen och vid tillämpningen av avtal med privata vårdgivare. Om uppgiftsskyldighet i lag eller förordning saknas är försiktighet påkallad när det gäller att begära att få ta del av uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler kan det inte anses acceptabelt att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Uttalandet från JO är mycket tydligt. Det är tystnadsplikten gentemot patienterna som väger tyngst, även om Regionen skulle ha intresse av att granska journalerna i omaskerat skick. En hel del patienter som väljer att gå till privata vårdgivare gör det för att inte riskera att deras journaler läses av regionens personal. T ex kan det röra sig om patienter som själv arbetar inom regionen.

JO är också tydlig med att det är viktigt att regionerna, i utformningen och tillämpningen av sina vårdavtal, tar hänsyn till den privata vårdgivarens tystnadsplikt.

I sitt svar till JO har regionen hänvisat till förarbetsuttalanden som säger att vid tolkning av obehörighetsrekvisitet hos en privat vårdgivare kan viss ledning hämtas i bestämmelserna i OSL, vilket innebär en möjlighet för den privata vårdgivaren att lämna ut uppgifter i vissa fall även om uppgiftsskyldighet inte följer av lag eller förordning. Som exempel nämner regionen bestämmelsen i OSL om s.k. nödvändigt utlämnande. Således vidhåller regionen att, trots att förarbetena säger att ett utlämnande från myndighet till enskild och ska tillämpas restriktivt, uttalandet skulle kunna tillämpas även när det gäller privata vårdgivare. Regionen har också anfört att för det fall att JO inte tolkar förarbetsuttalandena på det av regionen angivna sättet, måste stor vikt läggas vid att Region Skånes medarbetare och konsulter som deltar i den uppföljande verksamheten lyder under lagstadgad tystnadsplikt för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden som de fått kännedom om vid uppföljning och granskning av en privat vårdgivare.

JO resonerar kring om undantaget i OSL 10 kap. 2 § kan tillämpas i dessa fall. Visserligen, säger JO, kan bestämmelserna i OSL ge ledning även i fråga om den tystnadsplikt som gäller för personal inom den enskilda hälso- och sjukvården. Dock påpekar JO att förarbetena säger att undantaget i OSL ska tillämpas restriktivt och bara när utlämnande är en nödvändig förutsättning för att verksamheten ska kunna fullgöras. JO:s uppfattning är att regeln inte bör tillämpas på ett sätt som innebär att en vårdgivare kan begränsa sin lagstadgade tystnadsplikt genom avtal. Av den anledningen anser JO att en förpliktelse att tillhandahålla uppgifter som grundas på ett affärsmässigt kontrakt inte skulle kunna likställas med den typ av myndighetsåligganden som åsyftas i 10 kap. 2 § OSL.

Således kan tystnadsplikten inte avtalas bort, oavsett hur ett sådant avtal formuleras.

JO menar att inte heller det förhållandet, att de av regionens medarbetare som skulle få ta del av uppgifterna har en lagstadgad tystnadsplikt, per automatik att ett utlämnande från en privat vårdgivares sida skulle vara förenligt med 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (tystnadsplikten för privata vårdgivare).

I JO:s beslut får den aktuella regionen kritik för att inte ha tagit hänsyn till den privata vårdgivarens  tystnadsplikt i samband med att regionen begärde tillgång till patientjournalerna i omaskerat skick. JO menar att, såvitt utredningen visar, regionen inte gjorde några överväganden om hur regionens tillgång till patientjournalerna skulle förhålla sig till den privata vårdgivarens tystnadsplikt, vare sig före sin begäran eller efter det att vårdgivaren hade påtalat att vara förhindrad att lämna ut omaskerade journaler. Enligt chefs-JO borde regionen ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO säger i sin kritik att inte ens när vårdgivaren ansåg sig vara förhindrad att lämna ut journalerna på grund av sin tystnadsplikt föreföll regionen ha gjort någon bedömning av huruvida det skulle utgöra ett obehörigt röjande att ge regionen tillgång till uppgifterna. Tvärtom hänvisade regionen i stället enbart till vårdgivarens avtalsrättsliga förpliktelse att tillhandahålla uppgifterna. Att regionen i det skedet vidhöll sin begäran att få ta del av journalerna, utan att beröra problematiken kring tystnadsplikten var, enligt JO:s uppfattning, inte acceptabelt.

Regionen borde istället ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO menar att, även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler, det inte kan anses godtagbart att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Sedan tidigare hade såväl IVO (Inspektionen för vård och tillsyn) och Psykologförbundet givit vårdgivaren samma besked, nämligen att journalerna inte kunde lämnas ut omaskerade eftersom detta skulle bryta mot tystnadsplikten.

Genom JO:s, och även IVO:s och Psykologförbundets, uttalanden får det nu anses klarlagt att – oavsett om det finns ett avtal och oavsett hur avtalet är formulerat, kan inte en region tvinga en privat vårdgivare att bryta mot sin tystnadsplikt. För att ett utlämnande av patientjournaler i omaskerat skick ska kunna ske måste det finnas en tydlig lagbestämmelse om detta, alternativ att samtycke inhämtas från patienterna.

Ibland händer det faktiskt att David vinner över Draken Goliat[1] och det känns väldigt skönt när så sker och att vara en del i det.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Advokat Ewa Wressmark

 

[1] Boken David och Goliat; konsten att slåss mot jättar, handlar om sannolikheten för osannolika händelser som inträffar i situationer där ett utfall är kraftigt gynnat över den andra. Boken innehåller många olika berättelser om dessa “underdogs” som slår oddsen, den mest kända är berättelsen om David och Goliat.

Finns det en risk för att de individer som gjort en ny ansökan om internationellt skydd, efter ett preskriberat avslagsbeslut, inte kommer att omfattas av reglerna i 5 kap 15a § utlänningslagen?

I december 2008 infördes en möjlighet att ansöka om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete för dem som fått anslag på sin ansökan om asyl i Sverige. Denna möjlighet gavs då man ansåg att asylsökanden som har arbetat under sin asylprocess anses ha påbörjat en etablering på den svenska arbetsmarknaden och därför ska ha möjlighet till en sådan fortsatt etablering.  Med hjälp av möjligheten av ett s k spårbyte förslogs därför ett undantag från huvudregeln att uppehåll- och arbetstillstånd skulle vara ordnat före inresan i Sverige.

Genom införandet av 5 kap 15a § utlänningslagen ges asylsökanden, som har ett laga kraftvunnet beslut, en möjlighet att erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete. För att kunna få beviljat ett sådant tillstånd ska man har arbetat i minst fyra månader. Anställningen ska uppfylla kraven i 6 kap 2 § första stycket utlänningslagen och avse en tidsperiod om minst ett år från ansökningstillfället.

En ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt ovan ska ha kommit in till Migrationsverket senast två veckor efter det att beslutet att avslå ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande har vunnit laga kraft.

Den 29 april 2020 kom Migrationsöverdomstolen med ett nytt avgörande MIG 2020:8 som behandlade frågan om man efter att ha beviljats en ny prövning enligt 12 kap 19 § utlänningslagen kan man då beviljas ett uppehållstillstånd enligt 5 kap 15 a § utlänningslagen.

Omständigheterna i målet var följande;

Xx ansökte om asyl i augusti 2015. Migrationsverket avslog hans asylansökan och beslutade om utvisning. Hans utvisningsbeslut vann laga kraft den 7 april 2017.

Kort därefter anmälde xx att det uppkommit ett verksamhetshinder och att det förelåg hinder föra att utvisa honom och framförde nya omständigheter om sitt skyddsbehov. Med stöd av 12 kap 19 § utlänningslagen beviljade Migrationsverket honom en ny prövning. Under handläggningstiden beviljades han ett undantag från skyldigheten att ha ett arbetstillstånd.  Vilket innebar att han kunde arbeta under tiden hans ansökan handlades.  Hösten 2018, närmare bestämt i november, avslog Migrationsverket hans ansökan om uppehållstillstånd och statusförklaring.

Xx överklagade beslutet men återkallade sitt överklagande i Migrationsdomstolen. Den 27 augusti 2019 avskrevs målet i Migrationsdomstolen. Den 9 september 2019 ingav xx en ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete enligt 5 kap 15 a§ utlänningslagen, han gjorde ett sk spårbyte.   Migrationsverket avslog ansökan då de ansåg att ansökan inkommit mer än två veckor efter hans avslaget på hans asylansökan vunnit laga kraft.

Migrationsdomstolen instämde i Migrationsverkets bedömning och angav som skäl att xx borde ha lämnat in sin ansökan om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 a § utlänningslagen inom två veckor från när avgörandet i fråga om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande, dvs. beslutet i grundärendet om uppehållstillstånd m.m., vann laga kraft. Avgörandet vann laga kraft den 7 april 2017.

I sina domskäl anförde Migrationsdomstolen bland annat tre mycket intressanta punkter

Det första var att ”tidsramen för att lämna in en ansökan om uppehållstillstånd för arbete med stöd av bestämmelsen 5 kap 15 a § utlänningslagen har fastställts med ledning av när ett avlägsnandebeslut efter en prövad asylansökan ska verkställas. Att tidsfristen knutits till ett gällande avlägsnandebeslut är även i linje med att asylprocessen ska ha en tydlig början och ett tydligt slut. Förarbetena ger alltså uttryck för att bestämmelsen är avsedd att omfatta den personkrets som påbörjar sin etablering på arbetsmarknaden under asylprocessen”.

Den andra var att ”vid en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd prövar Migrationsverket om det aktualiserats skyddsskäl på verkställighetsstadiet av ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut. När Migrationsverket, som i AS:s fall, avslog ansökan stod beslutet om utvisning kvar och något nytt beslut om utvisning behövde inte heller fattas”.

Den tredje var att ”Migrationsöverdomstolen ansåg att AS:s anmälan om verkställighetshinder inte var en sådan ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande som avses i 5 kap. 15 a § första stycket utlänningslagen”.

Innebär Migrationsöverdomstolens dom att en asylsökande endast kan erhålla ett spårbyte i anslutning till sin initiala ansökan om asyl? Jag skulle vilja säga att så inte är fallet.

I situationen när någon ansöker om internationellt skydd en andra gång efter att första ansökan om internationellt skydd preskriberats borde de omfattas av 5 kap. 15a § utlänningslagen.  Ett att avslagsbeslut om internationellt skydd i Sverige preskriberas efter fyra år. Därefter har man rätt att få en ny ansökan om internationellt skydd prövad. Det finns sålunda inget beslut om utvisning kvar och ett nytt beslut behöver därför fattas. Visserligen kan man argumentera för att lagstiftarens intention vara att möjligheten till arbetstillstånd endast avsåg en förstagångsansökan.  Men det finns inget i Migrationsöverdomstolens domskäl som klart ger uttryck för den sådan tolkning. Migrationsöverdomstolen anför i sina dom skäl att tidsfristen (för när en ansökan ska ha ingivits) knutits till ett gällande avlägsnandebeslut. I xxs fall fanns ett gällande avvisnings- eller utvisningsbeslut med anledning av hans initiala ansöka om asyl avslagits.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Canela Skyfacos
Advokat

Krav på daglig utevistelse för häst- en myt?

Lena Lustig är en inbiten ryttare och stor djurvän. Hennes älskade häst Marengo, som i övrigt är döpt efter Napoleons vita arabhäst, har just uppstallats på en ridskola nära hennes arbete. Lena är lycklig över att nu äntligen ha fått Marengo inackorderad så nära sitt arbete att hon hinner åka till stallet varje kväll efter jobbet. Redan första kvällen, när hon kommer till det nya stallet, träffar hon Kajsa Ståhl, en mycket trevlig kvinna som äger hästen Troja som står i boxen bredvid Marengo. Till Lenas förvåning berättar Kajsa att Troja endast får komma ut i hagen de dagar då hans hage inte är lerig för annars tappar han skorna.

Dagarna går och regnet öser oupphörligt ner. Lena noterar att Troja alltid är inne i sin box oavsett vilken tid på dagen som Lena kommer till stallet. En av hästskötarna säger till Lena att det inte är helt ovanligt att hästägare i stallet låter sina hästar stå inne när det regnar. Lena blir ledsen och upprörd över detta men vill inte lägga sig i. Lena noterar att Kajsas häst har börjat väva mer och mer. -Är detta verkligen lagligt? mumlar hon för sig själv.
På vägen hem från stallet ringer hon till en advokat som hon har hört talas om och frågar om det är lagligt att hålla en häst inne dygnet runt. Hon tillägger även att den häst som föranlett hennes fråga dessutom väver.

Frågan som Lena ställer regleras av djurskyddslagen (lag 2018:1192), djurskyddsförordningen (lag 2019:66) och Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd [i], närmare bestämt, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning nr 2019:17 [ii].

Viktigt att veta i detta sammanhang är att lagar, förordningar och föreskrifter är juridiskt bindande, men de allmänna råden är det inte. Det kan ändå i vissa situationer vara en klok tumregel att snegla på Jordbruksverkets allmänna råd. För om en viss juridiskt bindande regel inte är helt klar så kan man kan förvänta sig att Jordbruksverket kommer att tolka regeln i ljuset av dessa allmänna råd/rekommendationer. Har man då redan tagit höjd för de allmänna råden, ja, då har man ju både satt på sig ”hängslen och livrem”.

När det kommer till frågan om lagens krav på att hästen ska ges daglig utevistelse i hage så finns det mer än ett lagrum som bör nämnas i detta fall.  På juristers vis så börjar man sin analys med att se på den, i sammanhanget sett, högst rankade bestämmelsen, nämligen djurskyddslagen för att därefter gå vidare till förordningar, föreskrifter och slutligen allmänna råd.

Hästjuridik. Karina Stiernblad bitr. jurist Advokatbyrån Limhamnsjuristen

Djurskyddslagen

Djurskyddslagens 2 kap. 2 § säger bl.a. fritt översatt att hästen [iii] ska hållas och skötas så att 1) den kan utöva sådana beteenden som är starkt motiverade för den och som är viktiga för dess välbefinnande (naturliga beteende) och att 2) beteendestörningar förebyggs.

Detta betyder att hästen, som huvudregel, ska få utöva sina naturliga beteenden i den utsträckning som krävs för att den ska må bra. För det första så är hästen ett flyktdjur och för att hästen ska kunna bibehålla sitt naturligt beteende så behöver den kunna träna på att fly vilket den gör när den rör sig fritt. För det andra behöver den även dagsljus, stimulans och fysisk aktivitet i form av bl.a. rörelsefrihet för att den inte ska börja uppvisa skadliga beteenden. I sammanhanget ska sägas att begreppet beteendestörning omfattar beteenden som krubbitning, att hästen väver eller andra stereotypier [iv].

Djurskyddsförordningen

När vi går till djurskyddsförordningen finner vi att den ska komplettera djurskyddslagen [v]. I djurskyddsförordningen hittar man dock inte så mycket mer som kan vara av betydelse för att få svar på vår fråga än en bestämmelse som ger Jordbruksverket rätt att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose djurskyddslagens 2 kap 2 § [vi]. Vi fortsätter därför vidare till SJVFS, dvs Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd, för att nu förhoppningsvis få ett mer konkret svar på vår fråga.

SJVFS 2019:17

I Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning (SJVFS 2019:17)
5 kap. 1 § finner vi att hästar normalt sett dagligen ska ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter utomhus. Denna regel gäller all hästhållning. Men vad menas då med formuleringen ”normalt sett”? Det får vi inte veta i föreskriften. För att finna svar på vår fråga går vi därför till Jordbruksverkets konsekvensutredning.

Jordbruksverkets konsekvensutredning

En så kallad konsekvensutredning kan beskrivas som ett slags förarbete till en myndighetsföreskrift. Genom att läsa konsekvensutredningen kan man möjligtvis få fram motivet, det vill säga bakgrunden, till en viss bestämmelse, i vårt fall vad som menas med att hästen ”normalt sett” ska ges tillfälle att dagligen vistas ute. I Jordbruksverkets konsekvensutredning (Dnr. 5.2 16-4117/16, s 26) står det att läsa följande. ”Hästen har ett behov av att få röra sig fritt och ska ges möjlighet till detta även om den motioneras i övrigt” och vidare att ”situationer som inte ska betraktas som ”under normala förhållanden” måste avgöras från fall till fall.”. Jordbruksverkets förra föreskrift radade i punktform upp en mängd undantag till huvudregeln om kravet på att hästar normalt sett dagligen ska ges tillfälle att få vistas ute och röra sig fritt i sina naturliga gångarter. Men Jordbruksverket valde att ta bort dessa punkter då de ändrade föreskriften till den senaste versionen.  Jag kommer ändå att uppge dessa punkter här, eftersom jag utläser att, även om de inte är en fysisk del av föreskrifterna längre och alltså inte en del av en författningsbestämmelse, är de fortfarande till nytta för oss när frågan ska avgöras ”från fall till fall”.

Den gamla föreskriften

Undantaget från huvudregeln om kravet på dagligen utevistelse för hästar är enligt den gamla föreskriften följande.

  1. Hästar som på grund av skada eller sjukdom inte bör röra sig fritt,
  2. hästar som tillfälligt befinner sig på annan ort än där de stadigvarande hålls,
  3. om det är nödvändigt för att skydda hästarna vid onormala väderleksförhållanden,
  4. om det är nödvändigt för att skydda hästarna från skador eller sjukdom vid onormala markförhållanden som inte kunnat förebyggas,
  5. om det är nödvändigt för att skydda hästarna mot allvarliga insektsangrepp, eller
  6. om det finns en omedelbar fara för rovdjursangrepp som rimligen inte kan undanröjas på annat sätt.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det framförallt finns två regler att använda sig av för att få svar på vår fråga, nämligen 2 kap 2 § djurskyddslagen och Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om hästhållning 5 kap. 1 §.

Jordbruksverket tar inte avstånd från punkterna i de gamla föreskrifterna i sin nya föreskrift. Man förklarar att man tar bort dem ur den nya föreskriften eftersom man inte ska tolka punkterna som de enda undantagen. Det kan alltså finnas flera undantag. Med anledning av detta så anser jag att det finns fog för tolkningen att de alltjämt kan utgöra en god fingervisning för vilka undantag det kan finnas till huvudregeln om att hästen ”normalt” ska ges tillfälle till daglig utevistelse.

Fick Lena svar på sin fråga? Ja det tycker jag nog, i vart fall delvis. Kajsas häst väver ju och redan detta är en indikation på att allt inte står rätt till, eftersom hästen har en beteendestörning i lagens mening.  Kajsa har en skyldighet att hitta anledningen till beteendestörningen och därefter att åtgärda den samma. Kanske väver den för att den inte får komma ut? Ja då måste detta åtgärdas. Men är det ett tillräckligt skäl för att frångå huvudregeln om krav på utevistelse för hästen att den tappar skorna? För att svara på detta anser jag att vi behöver veta mer om Kajsas skäl till att Troja inte kommer ut i sin hage. Är det så att det är ovanligt dåligt väder och det därför är orimligt att begära att hagarna åtgärdas så att de inte är så leriga eller är det så att hagarna alltid är leriga, för att de är för små? Som sagt, detta vet vi inte och för att svara på detta måste vi veta mycket mer om detaljerna omkring det enskilda förhållandet.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr, jurist

[i] Jordbruksverkets författningssamling (SJVFS) innehåller alla föreskrifter och allmänna råd utgivna av Jordbruksverket eller tidigare myndigheter med motsvarande ansvar. (https://jordbruksverket.se/om-jordbruksverket/forfattningar/om-forfattningssamlingen)

[ii] Se https://jvdoc.sharepoint.com/sites/sjvfs/Shared%20Documents/2019_17/2019-017.pdf?originalPath=aHR0cHM6Ly9qdmRvYy5zaGFyZXBvaW50LmNvbS86Yjovcy9zanZmcy9FVUhHSWtZbGVfaE1uOUY0bzVCRjZMMEJVMXhwVi1nYi1EWHluQ2p5RklGZWR3P3J0aW1lPUhuUlhENDdQMkVn

[iii] Det står egentligen ”djuret” i bestämmelsen men jml. djurskyddslagens 1 kap 2 § omfattas hästen av lagen

[iv] Detta framgår av kommentaren till lagrummet.

Värt att veta i sammanhanget är dessutom att den som har en häst ska känna till vilka risker en viss åtgärd kan innebära, t-ex. om det kan medföra att en häst stå inne i sin box under en viss tid kan medföra risk för att hästen ådrar sig beteendestörningar. Om en häst börjar uppvisa tecken på beteendestörning/ar är ägaren dessutom skyldig att försöka hitta orsaken till beteendet och vidta åtgärder för att komma tillrätta med problemet.

[v] Djurskyddsförordningens 1 kap 1 §

[vi] Djurskyddsförordningens 2 kap 9 §

Vadå, dold samäganderätt?

Vi talar ibland om vad ”lagen” eller ”lagstiftningen” stadgar om olika rättsliga förhållanden. Vad den som inte är jurist kanske inte känner till, eller tänker på, är att det faktiskt finns en hel mängd rättsregler som inte är skrivna i form av lagar, förordningar eller myndighetsföreskrifter. Rättsregeln om dold samäganderätt är en sådan.
I Sverige råder det som de flesta nog vet avtalsfrihet, dvs en principiell frihet att avtala om vad som helst. Avtal kan ingås på flera olika sätt, även om vi jurister alltid brukar rekommendera våra klienter att se till så man har ett skriftligt avtal, eller i vart fall något skriftligt bevis på att man har ingått ett avtal, vem som är medkontrahenten och vad avtalet innehåller. (Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om bl a detta via länken.)

Ett avtal kan således vara giltigt även om det har ingåtts enbart genom t ex en muntlig överenskommelse. Ett undantag från denna grundprincip är dock det skriftlighetskrav i lagstiftningen som säger att avtal om överlåtelse av fast egendom (dvs mark med eller utan bebyggelse) eller en bostadsrätt måste vara skriftliga för att vara giltiga. Ett sådant skriftligt överlåtelseavtal medför bland annat att den som förvärvar fast egendom även kan bli inskriven i fastighetsregistret som ägare, vilket är det som avses med att förvärvaren får lagfart. Rör förvärvet en bostadsrätt, så utgör köpekontraktet en grund för bedömning av huruvida bostadsrättsföreningen ska godkänna köparen som medlem.

Det kan därför vara förvånande att upptäcka att det finns en rättsfigur som heter ”dold samäganderätt”, och som innebär att, i vissa speciella fall, även någon som inte har ett skriftligt avtal om förvärv av fast egendom kan bli ägare till sådan egendom. Detta gäller företrädesvis i familjerättsliga förhållanden, dvs vid äktenskap eller samboförhållanden, där endast den ena av de två parterna utåt sett, dvs på pappret, står som förvärvare, och därmed ägare, till den köpta egendomen.
I ett antal fall, där den ena parten påstår att egendomen i realiteten har förvärvats gemensamt av båda parterna, men där endast den ene av dem har angivits som ägare på köpehandlingarna, har det uppkommit tvister som gått till domstol, och där domstolarna – i sista hand HD (Högsta domstolen) – har kommit fram till att även den av de båda involverade parterna som inte står med på köpekontraktet ska anses ha del i äganderätten. Det är således domstolarna – och inte lagstiftaren; riksdagen – som har skapat begreppet dold samäganderätt.

Fastighetsrätt hos LimhamnsjuristenDet som domstolarna har angivit som avgörande för uppkomsten av dold samäganderätt i dessa fall, är tre kriterier:
För det första så krävs det att den öppne ägarens förvärv ska ha skett för gemensam räkning, dvs i syfte att egendomen skulle användas av dem båda. Typfallet är när det klart framgår att man köper en fastighet (eller en bostadsrätt) som är avsedd att utgöra en gemensam bostad åt båda parterna.

För det andra så krävs det att den ”dolda” delägaren har varit med och på ett substantiellt sätt har bidragit ekonomiskt till förvärvet. Detta kan ha skett genom att han eller hon har bidragit med reda pengar till köpeskillingen, men det kan också ha skett genom någon annan inte helt obetydlig ekonomisk insats vid förvärvstidpunkten som har möjliggjort eller underlättat förvärvet. Ett exempel på sådana insatser är att den dolda ägaren har ordnat så köpet kunde ske för en särskilt förmånlig köpeskilling. I ett fall köptes fastigheten på pappret av mannen ensam, men säljaren var hustruns far, och denne sålde fastigheten till svärsonen för ett vänskapspris som låg klart under marknadsvärdet, för att gynna sin dotter.

För det tredje så krävs det att parterna har haft för avsikt att äga egendomen gemensamt.
Det är i praktiken mycket svårt att bevisa att det tredje rekvisitet ovan (avsikten om gemensamt ägande) är uppfyllt när en tvist om äganderätten väl har uppkommit, eftersom den part som riskerar att förlora på om detta skulle gå att bevisa (dvs den öppne ägaren), regelmässigt brukar förneka att en sådan avsikt någonsin har förelegat. Att föra positiv bevisning om detta förhållande skulle förutsätta att domstolen får reda på vilka tankar eller andra mentala processer som har varit drivande för parterna, och det hade i sin tur förutsatt att domstolens ledamöter hade varit klärvoajanta, och hade kunnat avläsa särskilt den öppne ägarens tankar bakåt i tiden. Domstolarna har löst detta genom att man sluter sig till att en sådan avsikt har förelegat om det kan konstateras att kriterierna 1 och 2 föreligger. Om så är fallet så förutsätter (”presumerar”) domstolen att även kriterium nr 3 är uppfyllt.

Slutligen kan nämnas att en intressant aspekt av målen om dold samäganderätt är att domstolarna, när de finner att rekvisiten enligt ovan är uppfyllda, regelmässigt tilldömer den dolda ägaren 50% av äganderätten, oavsett om vederbörande inte har bidragit med 50% av finansieringen. Det är svårt att avgöra hur stor del av förvärvskostnaden som den dolde ägaren ska ha bidragit med för att vederbörandes anspråk ska godtas, och det står klart att det inte får ha varit med ett helt obetydligt värde, men det behöver således inte vara ens i närheten av hälften.
Processer om dold samäganderätt kan vara både komplicerade, långdragna och kostsamma, och uppkommer oftast efter separation eller äktenskapsskillnad när parternas egendom, eller i vart fall merparten av den, inte är föremål för någon bodelning på grund av att parterna har ett äktenskapsförord eller samboavtal sig emellan. Tvisterna beror ofta på att parterna blir osams när relationen tar slut, och att den öppne ägaren då ser sin chans att få behålla hela den aktuella egendomen för egen räkning. Det är därför klokt att ha existensen av denna rättsfigur i bakhuvudet redan när man står i begrepp att bli sambo eller rentav gifta sig, men framförallt när det är dags att investera i förvärvet av en gemensam bostad tillsammans med sin make eller partner.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist