Blogg

Vad händer när granskarna granskas?

Att hälso- och sjukvården och dess personal kan, och ska, bli granskade av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) är nog ganska allmänt känt. Att bli anmäld till IVO eller att av annan anledning blir föremål för IVO:s granskning och bedömning är självklart jobbigt för den som blir utsatt för det. Många uppfattar IVO:s inspektörer som näst intill fientliga och att man i vissa fall bedriver häxjakt på enskilda personer inom hälso- och sjukvården.

Många som söker vår hjälp när det gäller ärenden där man är utsatt för IVO:s granskning upplever också att IVO har en alltför förlegad och även stelbent syn på vad som är att betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet och i vilka fall man kan göra avsteg från de rekommendationer som finns i t ex Socialstyrelsen Nationella riktlinjer.

Är kritiken från de granskade personerna befogad kan man fråga sig? Eller är det ett uttryck för frustration för att man blir granskad och kritiserad av IVO:s inspektörer?

Svaret på frågan om kritiken mot IVO är befogad måste nog tyvärr besvaras jakande. Det framgår av en rapport från Riksrevisionen som har publicerats den 28 november 2019 (Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder rir 2019:33).

Historik

IVO bildades den 1 juni 2013 och blev då en självständig tillsynsmyndighet med ansvar för tillsynen över hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten. Tidigare hade detta ansvar legat på Socialstyrelsen, men nu knoppade man av tillsynen och bildade den nya myndigheten. Samtidigt förändrades också lagstiftningen avseende tillsynen över hälso- och sjukvården.

IVO har cirka 375 inspektörer som ska bedriva tillsynen. Tanken är att man ska inrikta tillsynen mot de områden och verksamheter som är viktigast – ur patientsäkerhetssynpunkt – att granska. Riksrevisionen menar i sin rapport att endast i liten omfattning genomförs riskanalyser för att utkristallisera de områden och verksamheten där patientsäkerheten är som sämst och som därför behöver granskas.

Riksrevisionens slutsatser

I rapporten lyfts det fram hur viktigt det är att tillsynsbeslut fattas på ett enhetligt sätt över landet. Riksrevisionen konstaterar att IVO har valt att inte ha ett samlat och lättåtkomligt bedömningsstöd till inspektörerna. Detta innebär så klart att det kan bli väldigt olika bedömningar av likartade fall och att man riskerar att det fattas godtyckliga beslut.

Riksrevisionen lyfter också fram att en myndighet, för att kunna arbeta effektivt och strategiskt, behöver ett välfungerande IT-stöd. Ett sådant stöd saknas hos IVO och det är därför svårt för allmänheten, men även för inspektörerna, att söka fram tillsynsinformation och datakvaliteten visar sig ha brister. Det är ju faktiskt ganska anmärkningsvärt att en myndighet – i dagens dataintensiva samhälle – inte på sex år lyckats ta fram ett fullgott IT-stöd.

Slutsatsen som Riksrevisionen drar är att IVO inte helt har levt upp till sin roll som tillsynsmyndighet, men också att Regeringen inte gett IVO stabila och långsiktiga förutsättningar för sitt uppdrag.

Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till IVO:
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge IVO stabila ekonomiska ramar. Riksrevisionen rekommenderar IVO att:

  • utveckla de nationella och regionala riskanalyserna så att tillsynen kan styras till de områden och verksamheter där den gör mest nytta
  • göra bedömningsstöden lättåtkomliga för att öka enhetligheten i tillsynsbesluten
  • systematiskt följa upp resultatet av tillsynen.

Det är intressant att den nya myndigheten inte har lyckats uppfylla det. Själv arbetade jag på Socialstyrelsen fr o m 1 maj 1995 t o m 25 januari 2006. Jag var anställd som enhetsjurist och arbetade med tillsynsfrågor på Malmöenheten. Redan under min tid på Socialstyrelsen (innan IVO) var det just dessa saker som lyftes fram och som diskuterades;

  • Hur bedriver man en så effektiv tillsyn som möjligt och var gör tillsynen som bäst nytta? Man kräver av hälso- och sjukvården att den ska bedrivas på ett kostnadseffektivt sätt, men detta krav ställs tydligen inte på tillsynen själv.
  • Hur kommer man tillrätta med att tillsynsbesluten och bedömningarna inte är enhetliga? Visa tillsynsenheter ansågs ”snälla” och andra ”stränga”. Det berodde således på var i landet man var verksam hur strängt man blev bedömd av tillsynsmyndigheten. Uppenbarligen är detta fortfarande ett problem hos IVO.
  • Hur kan man på ett systematiskt sätt följa upp resultatet av tillsynen och återföra kunskapen från tillsynen tillbaka till vården? Syftet med tillsynen är ju att förbättra patientsäkerheten, men om inte resultaten kan återföras till vården så blir tillsynen verkningslös och får bara väldigt lokal effekt, om ens någon.

När IVO granskar en legitimerad yrkesutövare så är det bl a dennes kompetens som granskas och bedöms. Man kontrollerar också om det finns fungerande och dokumenterade rutiner för att ge patienterna en god och säker vård och behandling.

Gemensamt arbetssätt?

När det gäller IVO visar Riksrevisionens rapport att knappt hälften av inspektörerna, 45 procent, anser att man i mycket stor eller ganska stor utsträckning har ett gemensamt sätt att arbeta med tillsyn på myndigheten. Det är således mer än hälften av inspektörerna som anser att man inte har ett gemensamt arbetssätt. Detta måste anses vara anmärkningsvärt. Hur ska man kunna undvika godtyckliga beslut och obefogad kritik om man inte inom tillsynsmyndigheten har ett gemensamt arbetssätt och en samsyn på hur man ska bedöma olika företeelser?

När man ska bedriva tillsyn är det självklart viktigt att man på ett lätthanterligt och användbart sätt ska kunna söka information till ett tillsynsärende. Det är bara 28 procent av inspektörerna som anser att IVO:s IT-stöd är användbart för att söka information till tillsynsärenden. En skrämmande låg siffra. Hur gör inspektörerna då sina bedömningar?

Det framgår av enkätsvaren som lämnats av inspektörerna att det finns behov av att kunna göra tillförlitliga och heltäckande sammanställningar av tidigare ärenden för en verksamhet, både avseende tidigare inspektioner och anmälningsärenden. Idag dokumenteras varje ärende för sig och kan därför inte sammankopplas om den tillsynade verksamheten byter namn eller om namnet i tidigare dokumentation är felstavat. Någon skriver att den viktigaste informationen är ”den vi har i huvudet”. Exempel på andra synpunkter som återkommer är bättre analysfunktion för att hitta riskobjekt och stöd för att hitta praxis i likartade ärenden. I resultaten ser man också att respektive tillsynsområde (hälso- och sjukvården kontra socialtjänsten) använder sig delvis av olika källor

Rättssäkerhet och likvärdiga bedömningar?

Ett för den granskade personen viktig parameter är självklart rättssäkerheten, att tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter samt att likvärdiga bedömningar görs i likvärdiga fall, att det inte fattas godtyckliga beslut.

IVO har för att möjliggöra likvärdiga bedömningar i likvärdiga fall ett antal stöd att tillgå. I undersökningen tillfrågas inspektörerna om i vilken omfattning de använder sig av ett antal sådana stöd i tillsynsarbetet. De stöd som frågas om i enkäten är bedömningsstöd, principbeslut, forumet avstämning under handläggning, forumet gruppen för enhetliga bedömningar och kollegor på enheten.

Totalt anser 95 procent av inspektörerna att stöd vid bedömningar är viktigt. Det stöd man använder sig av i störst utsträckning är kollegor på enheten, 95 procent av inspektörerna vänder sig till kollegor på enheten för stöd vid bedömningar i mycket eller ganska stor utsträckning.

Forumen ”avstämning under handläggning” och ”gruppen för enhetliga bedömningar” använder man sig av i mindre omfattning. Av alla inspektörer använder sig 12 procent av forumet ”avstämning under handläggning” och 6 procent av forumet ”gruppen för enhetliga bedömningar” i mycket stor eller ganska stor utsträckning.

Detta innebär således att det krävs att de kollegor som man använder sig av som beslutsstöd vid bedömningen av ett ärende har tillräckligt och rätt kompetens för att göra en rättssäker och korrekt bedömning. De stöd som skulle kunna ge en mer enhetlig bedömning av likartade fall använder man sig av i så gott som obefintlig omfattning.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att granskningen av granskarna inte har fallit så väl ut. De krav man ställer på sina granskningsobjekt, ställer man uppenbarligen inte på sig själv inom tillsynsmyndigheten.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag?

Denna blogg är inspirerad av de föreläsningar jag var på för någon vecka sedan och som handlade om Medicinalrätt. Medicinalrätt är viktigt för alla som har kontakt med sjukvård, socialtjänst mm, både om du behöver hjälp och om du ger hjälp. Jag har själv som advokat många gånger stött på att mina klienter = vårdens patienter, inte förstår skillnaden på lagarna som reglerar rättigheter och skyldigheter. De ber mig se till att man får den vård man anser att man har rätt till. Man tror att vi advokater kan fixa allt … men det kan vi naturligtvis inte.

I SOU (statens offentliga utredningar som föregår lagstiftning) 2004:118 har man skrivit om skillnaden mellan en rättighetslag och en skyldighetslag och jag tänkte försöka beskriva det på ett lite enklare sätt.

Tre exempel på olika lagar är Hälso- och sjukvårdslagen som är en skyldighetslag, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som är en rättighetslag och Socialtjänstlagen som är både och.

Vad innebär då rättighetslag och skyldighetslag?
Det finns ingen egentlig definition på begreppet rättighetslag men man brukar säga att:

Rättighetslagar är formulerade så att den enskilde ges specificerade rättigheter. Ett beslut som är fattat enligt en rättighetslag går att överklaga till en domstol och få beslutet ändrat. Ett exempel är om du sökt bistånd enligt LSS och du har fått avslag på det du sökt. Är det en rättighetslag, som just LSS är, kan domstolen ändra beslutet. Det krävs också att beslutet faktiskt ska kunna verkställas, dvs att kommunen ska kunna ge dig det du ansöker om.
De här lagarna känner man ofta igen på att de innehåller tvingande bestämmelser vilket märks genom att de använder orden ”skall”, ”har att” eller ”är skyldig att”.

Skyldighetslagar är riktade till myndigheten och inte till den enskilda individen. De definierar det ansvar myndigheten har. Det gäller bl.a skola, hälso- och sjukvård, räddningstjänsten m.fl. Det innebär alltså att du inte har rätt till en viss vård men att t.ex. landstinget är skyldig att ge dig en god vård så som den beskrivs i lagstiftningen. Får du inte den vård du tycker att du ska ha, som t.ex. en röntgen så kan du inte överklaga läkarens beslut att inte beställa en röntgen.

Det enda man kan göra är att överklaga genom laglighetsprövning för att låta domstolen avgöra om beslutet strider mot någon lag eller författning, till exempel genom att det har begåtts något formellt fel eller om kommunen har överskridit sina befogenheter Men man kan inte få beslutet ändrat.

Hälso- och sjukvårdslagen är alltså en skyldighetslagstiftning vilket betyder att vårdgivaren har en skyldighet att ge nödvändig hälso- och sjukvård. Det finns inte juridiskt utkrävbara rättigheter för patienten utan innehållet i lagen är ”bara” en förklaring på vilken nivå vårdgivaren skall erbjuda en god vård.

Men man ska inte låta sig nedslås för det, vården ska bedrivas i samråd med patienten och ska ske på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet. Sker inte detta kan man anmäla vården till IVO och om man blir skadad kan man få ersättning från patientförsäkringen LÖF.

Både och! Nu blir det lite klurigt men man brukar säga att socialtjänstlagen är både en rättighetslag och en skyldighetslag. Det beror helt enkelt på att det finns EN rättighetsparagraf insprängd i lagen och det är rätten till bistånd för sin försörjning om den inte kan klaras på annat sätt.
Ett exempel på en skyldighet enligt denna lag är att kommunen har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för äldre människor.

Så…då hoppas jag att jag lyckats förklara skillnaden lite grann … du har alltså inte rätt att bestämma vilken vård du ska få, men du ska erbjudas god vård. Besluten kan inte överklagas. Däremot har du rätt att kräva t.ex. stöd enligt LSS om du uppfyller kriterierna annars kan du överklaga detta till domstol. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

 

Vad krävs för psykiatrisk tvångsvård och vad innebär vården?

Vi har tidigare skrivit om Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU i vår blogg. Det finns fler tvångslagstiftningar som kan begränsa vår rätt till självbestämmande och till och med till viss del begränsa våra grundlagsskyddade mänskliga rättigheter som t.ex. rätt till frihet. Dessa lagarna ska tillämpas på ett mycket restriktivt sätt och bara i absoluta nödfall och med hänsyn till den enskilde. Man ska också komma ihåg att om de används så anses det vara för den enskildes bästa och endast om den enskilde inte medverkar till detta på frivillig väg.

I det här blogginlägget tänker jag presentera lagen om psykiatrisk tvångsvård, mycket med tanke på att det finns väldigt många personer i vårt land som lider av psykisk ohälsa. De flesta kommer dock aldrig att omfattas av denna lag, men det kan ändå vara intressant att få veta lite mer.

Med stöd av LPT kan samhället alltså omhänderta vissa individer för vård och behandling mot sin vilja.

Förutsättningar

Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att man ska kunna tillämpa den här tvångslagen och det är om:
1. Personen lider av en allvarlig psykisk störning

Det kan t.ex. vara att personen har en psykos, hög risk för självmord, djupa depressioner mm, ibland, även om det är mycket ovanligt, så kan även somatiska sjukdomar som t.ex. demens eller vissa hjärnskador orsaka psykiatriska symtom som kan medföra att det anses att det föreligger en allvarlig psykisk störning, observera att det är symptomen som ligger till grund för LPT:n och inte sjukdomen i sig.

2. Personen måste ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård dygnet runt.

Det innebär att det inte ska finnas någon annan alternativ vård för patienten. När man gör den här bedömningen måste man överväga om det finns någon annan vårdform som kan användas och som personen i fråga kan acceptera.

3. Personen måste motsätta sig den vård som erbjudits eller att det finns, vad man kallar, grundad anledning att tro att personen kommer att motsätta sig vården.

Det innebär att man måste ha övervägt och ha erbjudit vård på frivillig väg eller ha gjort bedömningen att patienten inte själv kan fatta något grundat ställningstagande till vård, t.ex. pga att man är i ett akut psykotiskt eller maniskt tillstånd. Man kan också ha funnit att personen inte har någon sjukdomsinsikt (vilket kan vara ganska vanligt vid de här tillstånden).
Ibland ändrar sig patienten snabbt och säger att jag godtar frivillig vård för att nästa timme vägra
ta emot vården och därefter godkänna den igen. Då blir det svårt att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på att tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet.

Så vad händer då om en person bedöms uppfylla förutsättningarna för att tas in på LPT?

Det här är noggrant reglerat i lagen och det krävs en tvåläkarprövning. Initialt ska en legitimerad läkare göra en bedömning och undersökning av personen i fråga och därefter ska ett sk vårdintyg utfärdas. Detta är inte något som man utfärdar lättvindigt utan kräver noggrant övervägande och undersökningar. Det finns särskilda blanketter som används för detta och den ska fyllas i i direkt anslutning till undersökningen. I det här vårdintyget ska läkaren bl.a. fylla i psykiatrisk bakgrundshistorik, om sådan finns och man känner till den, aktuellt tillstånd samt skälen till att man bedömt att LPT är tillämpligt. Det här intyget är ett grundläggande dokument och ska medfölja patienten i original under den fortsatta vården för att det ska ha juridisk verkan. Tvångsvården kan enligt lagen endast bedrivas på en psykiatrisk sjukvårdsinrättning som är godkänd, alternativt i öppen form (se vidare nedan).

Senast 24 timmar efter det att en person kommit till en sjukvårdsinrättning där tvångsvård får bedrivas, måste chefsöverläkaren (CHÖL), eller en specialist i psykiatri som har fått uppdrag av Chöl att fatta sådana beslut, avgöra om personen ska tas in för vård.  Chöl bedömer om förutsättningarna för LPT är uppfyllda, vårdintyget får inte vara äldre än 4 dagar och den som fattar beslut om intagning enligt LPT får inte vara samma läkare som skrev vårdintyget. Fattas inte ett sådant beslut inom angiven tid fortsätter vården i frivillig form, eftersom tvångsvård inte börjar förrän intagningsbeslut fattats.

Intagningsbeslutet är överklagningsbart och så snart personen som tagits in är i stånd att ta till sig informationen ska de informeras om denna möjlighet samt om rätten till stödperson/offentligt biträde. Och här kommer ofta vi som jurister in i bilden och blir förordnade som offentligt biträde till personen som tagits in på tvångsvård för att bistå dem med överklagandet.

På avdelningen, och så snart som möjligt efter intagningsbeslutet, ska en vårdplan upprättas för att beskriva hur man planerar den fortsatta vården. Patienten har rätt att erhålla individuellt anpassad information och medverka i planeringen så långt det är möjligt.

Möjliga tvångsåtgärder

De tvångsåtgärder som kan bli aktuella medan personen är intagen är:

  • Behandling, såsom tvångsmedicinering eller tvångsinjektioner
  • Fastspänning – endast om det finns omedelbar fara att personen skadar sig själv eller annan och max 4 timmar och efter beslut av Chöl, som därefter kan besluta om ytterligare 4 timmar, efter att ny undersökning genomförts. Vid beslut om fastspänning mer än 4 timmar ska IVO underrättas.
  • Avskiljning – personen kan under särskilda, i lagen reglerade, omständigheter hållas avskild från andra patienter efter beslut av Chöl. Max 8 timmar, sedan krävs ett nytt beslut av Chöl som personligen ska undersöka patienten. Även här ska IVO underrättas.
  • Kroppsvisitering (ytlig) – detta för att kunna omhänderta alkohol, narkotika eller annat som kan vara till skada.
  • Övriga tvångsåtgärder – ska också fattas av Chöl och kan t.ex. innebära att man inskränker           personens möjligheter att använda mobiltelefon, dator eller andra sätt att kommunicera.
  • Behandling av somatisk sjukdom – en person som är intagen enligt LPT kan mot sin vilja ges somatisk behandling om den är livshotande eller är orsak till den allvarliga psykiska störningen.

Förlängning
Om man anser att tvångsvården måste fortsätta när 4 veckor har gått efter intagningsbeslutet måste Chöl ansöka till förvaltningsrätten om medgivande till förlängning. Förvaltningsrätten kan besluta om tvångsvård i ytterligare 4 månader räknat från dagen för intagningsbeslutet, och därefter om ytterligare 6 månader åt gången. Det är dock viktigt att komma ihåg att så snart förutsättningarna för tvångsvård inte längre finns måste tvångsvården upphöra.

Personen har alltid själv rätt att närvara vid förhandlingen i förvaltningsrätten, som oftast har en enklare förhandlingssal i anslutning till sjukvårdsinrättningen. Personen har också rätt att ha ett offentligt biträde med sig som bistår dem vid förhandlingen. Förvaltningsrätten låter alltid en sakkunnig specialist i psykiatri ställa frågor till den intagne personen och denne får själv yttra sig och uttrycka sin mening. Det offentliga biträdet (vi) får slutföra talan och framföra vår klients synpunkter för att t.ex. visa att förutsättningarna för tvångsvård har upphört.

Har inte ansökan om förlängning kommit till förvaltningsrätten i tid upphör tvångsvården även om förutsättningarna är uppfyllda och då får man påbörja hela proceduren på nytt.

Öppen psykiatrisk tvångsvård

Slutligen tänkte jag skriva några rader om öppen psykiatrisk tvångsvård, en möjlighet som finns sedan 2008. Den här formen kan bli aktuell om en patient som vårdas enligt LPT inom slutenvården inte längre bedöms ha ett oundgängligt behov av inneliggande vård men fortsatt behöver visst tvång för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Även i detta fall ska en ansökan göras till förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård i öppen form och de uppger då vad som ska gälla för vården och hur den planeras genomföras. Det kan vara att personen ska ta emot medicinering eller ta emot stödinsatser m.m. som inte görs på frivillig väg. Även i dessa fall får personen själv vara med vid förhandlingen med sitt offentliga biträde vid sin sida precis som i ovan nämnda fall.

Avslutning

Jag hoppas att denna lilla kortfattade beskrivning av LPT har gett er lite insyn i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar, sedan finns det mycket mer som ryms inom lagen som handräckning av polis, kriminalvårdens skyldighet att bistå med förflyttning av rymningsbenägen patient och kvarhållningsbeslut, men det tänkte jag inte att det fanns så stort allmänt intresse av utan är mer av intresse för de läkare som står inför att fatta dylika beslut. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

Om ditt barn omhändertas och riskerar att placeras utanför det egna hemmet

Kan myndigheterna ta ett beslut om att omhänderta ditt barn?

Svar ja! Det krävs dock socialtjänsten gör en utredning innan för att säkerställa att barnet exempelvis riskerar att fara illa. Det kan hända vem som helst och det spelar absolut ingen roll från vilka förhållanden man kommer, vare sig man är rik eller fattig, högutbildad eller lågutbildad. Socialnämnden kan göra en bedömning att barnets hälsa och utveckling riskerar att skadas och, därför besluta att omedelbart omhänderta barnet samt om att placera det hos exempelvis en jourhemsfamilj eller också på en statlig institution (ett s k SiS-hem). Den lag som reglerar dessa frågor heter ”Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga”, ofta förkortad ”LVU”.

Om detta inträffar är det viktigt att man så snart som möjligt får träffa ett juridiskt ombud för att få hjälp och koll på vad som gäller rent juridiskt, som förälder har du alltid rätt till ett juridiskt ombud som staten går in och förordnar dvs. ett offentligt biträde.

Finns det åtgärder som gynnar barnet och som kanske inte har uttömts innan myndigheten tagit beslut om att omedelbart tvångsomhänderta ett barn?

Det kan finnas en risk för att myndigheterna har missat åtgärder som gynnar barnet och detta är en anledning till varför ett offentligt biträde ska kopplas in så snart som möjligt i nämnda situationer.

Ett sätt för socialtjänsten att hantera frågan om placering av barnet vid ett omhändertagande är att placera barnet hos någon annan släkting än föräldrarna eller hos någon ”annan närstående”. Det är dock inte alltid som socialtjänsten har utrett eller prövat denna möjlighet, varför det är viktigt att känna till att detta är en grundläggande regel vid tvångsomhändertaganden. Regeln finns i 6 kap 5§ SoL (Socialtjänstlagen), och lyder så här:

”När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas.”

Bestämmelsen ändrades år 1999 från ”bör” till ”skall”. Anledningen till lagändringen var att man ville betona vikten av att ansvarig myndighet i första hand överväger möjligheterna att placera barnet hos släktingar eller andra närstående personer i barnets nätverk.

För att en placering av barnet hos släktingar eller andra närstående personer ska kunna bli aktuell så finns det krav på att barnets bästa ska beaktas. Det krävs därför att myndigheten utreder det tilltänkta familjehemmet och godkänner det precis som vilket annat för barnet främmande familjehem som helst. Däremot så krävs det inte att man utreder familjer och vänner, som barnet känner väl sen innan, och som kan tänka sig vårda en nära anhörigs eller goda vänners barn under en kortare tid.

Detta är enbart några exempel på åtgärder som kan åberopas och på vilka krav myndigheterna kan ställa. Är du på ett eller annat sätt drabbad, känner du någon som är det eller vill du bara veta mer om vilka rättigheter du som förälder har vid ett scenario som det ovan nämnda så är du välkommen att höra av dig till oss för vidare rådgivning. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari, bitr jurist

Vad gäller för din hyresrätt?

I tidigare inlägg har jag skrivit om vad det innebär att äga en bostadsrätt och eftersom det är minst lika viktigt att känna till vad det innebär att bo i en hyresrätt ska jag göra ett par nedslag i hyreslagen och försöka ge en sammanfattning av de rättigheter och skyldigheter du har som hyresgäst i förhållande till din hyresvärd.

I grunden är hyresavtalet mellan dig och hyresvärden säkerheten för dig som hyresgäst. Både ett muntligt och ett skriftligt hyresavtal är rättsligt bindande, men det är betydligt svårare att bevisa att ett muntligt avtal har ingåtts än ett skriftligt. Du som hyresgäst har rätt att begära ett skriftligt hyresavtal och det har även hyresvärden.

Hyresvärden måste, utöver avtalet, förhålla sig till ”hyreslagen” som hittas i 12 kap. jordabalken (SFS 1970:994). Hyreslagen är till stora delar tvingande och är ett skydd för dig som hyresgäst. När du hyr en bostadsrätt av någon i andra hand är istället ”privatuthyrningslagen”, lag om uthyrning av egen bostad (SFS 2012:978), gällande sedan den 1 februari 2013. Även den här lagen är ett skydd för dig som hyresgäst.

En vanlig orsak till tvister är storleken på hyran och vad som är eller inte är en ”skälig” hyra. Utgångspunkten är att hyresvärden fritt sätter storleken på hyran, men med detta följer flera undantag och även tvingande bestämmelser i och med hyreslagen. Huvudregeln enligt hyreslagen är att hyran ska vara skälig, vilket framgår av 12 kap. 55 § jordabalken. För att bestämma vad en skälig hyra är utgår man dels från lägenhetens bruksvärde och dels från en jämförelse med andra likvärdiga lägenheter. Många gånger har hyresvärden redan förbundit sig till en förhandlingsordning och då förhandlas hyrorna fram tillsammans med en hyresgästförening. Om hyresvärden inte har förbundit sig till en förhandlingsordning kan denne sätta hyran på egen hand, men om du som hyresgäst tycker att hyran är för hög kan du fortfarande få detta prövat av hyresnämnden.

Ett hyresavtal gäller på obestämd tid om inte du och hyresvärden avtalar om något annat, det måste alltså framgå av hyresavtalet om det ska gälla för viss tid. När hyresrätten gäller på obestämd tid brukar avtalet istället innehålla en reglering kring uppsägning. Som hyresgäst har du alltid rätt till en uppsägningstid om tre månader. Hyreslagen är här tvingande och det innebär att även om det i avtalet står en kortare uppsägningstid så har du rätt till tre månader. Du och hyresvärden kan däremot fritt avtala om en längre uppsägningstid. Om du istället hyr en lokal är uppsägningstiden nio månader och tvingande på samma sätt enligt lagen.

Det finns omständigheter som ger hyresvärden rätt att säga upp avtalet i förtid, även om ni inte har avtalat om en bestämd tid för hyresförhållandet. Dessa omständigheter följer av 12 kap. 42 § jordabalken och är bl.a. om du inte betalar hyran i tid, vanvårdar lägenheten, hyr ut den utan tillåtelse eller använder den på ett sätt du inte har tillstånd till. Väldigt förenklat så är hyresrätten förverkad vid bl.a. dessa omständigheter och hyresvärden har då rätt att säga upp hyresavtalet omedelbart. I många fall har du som hyresgäst dock möjlighet till rättelse och du har även rätt att få uppsägningen prövad i domstol.

Du som hyresgäst har som huvudregel besittningsskydd till din hyresrätt när du har bott i lägenheten i minst två år, om ni inte har avtalat bort detta genom hyresavtalet. Besittningsskyddet innebär att du har rätt att få bo kvar i lägenheten. Det finns dock fall när hyresvärden ändå får säga upp hyresavtalet, exempelvis om du har förverkat din rätt enligt ovan, dessa räknas upp i 12 kap. 46 § jordabalken.

Din hyresvärd har vidare ett ansvar för att hålla lägenheten i brukbart skick. Det är därför hyresvärden som ska bekosta och utföra nödvändiga renoveringar av din lägenhet enligt 12 kap. 15 § jordabalken. I vissa fall innebär nödvändiga renoveringar att du har rätt till ersättning för tiden då du inte kan bruka lägenheten. En renovering kan även innebära att hyresvärden vill höja hyran på grund av att bruksvärdet för lägenheten ökar. Hyresvärden måste i sådant fall meddela detta skriftligt. Du kan inom två månader motsätta dig höjningen och då prövar istället hyresnämnden om höjningen är skälig.

Du får som hyresgäst även själv göra vissa renoveringar av lägenheten utan hyresvärdens godkännande. Hyresvärden kan dock ha rätt att kräva ersättning för iordningsställande av lägenheten till ursprungligt skick när du flyttar. Detta blir aktuellt om du har ändrat lägenheten på ett sätt som inte har stöd av 12 kap. 24 a § jordabalken och som sätter ned värdet på lägenheten. Exempel på renoveringsåtgärder som du som huvudregel får utföra är målning, tapetsering, kakelsättning eller byte av golvlister.

Slutligen vill jag kort nämna vad som gäller kring deposition, eftersom detta precis som att sätta en skälig hyra många gånger missbrukas vid andrahandsuthyrning. Deposition är en säkerhet för hyresvärden och består av en summa du och hyresvärden avtalar om genom hyresavtalet. Depositionen är till för att täcka skador på lägenheten som du eventuellt orsakar under hyrestiden, depositionen kan även täcka utebliven hyra. Hyresvärden ska annars betala tillbaka hela summan till dig vid hyrestidens utgång. Det är helt frivilligt att avtala om deposition och det är hyresvärden som måste visa att en skada har uppkommit för att ha rätt att behålla depositionen. För din del kan det därför vara klokt att dokumentera skador som redan fanns när du flyttade in i lägenheten.

Ovanstående är av förklarliga skäl en väldig förenkling av gällande rätt, men jag hoppas att det kan vara en ingång till dig som hyresgäst för att få lite koll på de rättigheter och skyldigheter du har. Hyresnämnden har på sin hemsida: http://www.hyresnamnden.se/, väldigt bra information och om du vill läsa direkt lagtext finns även den gratis exempelvis på riksdagens hemsida: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Aila Löfberg Nilsson, bitr jurist

Småmål- Företagarens “do it yourself” – eller vad gör du när kunden inte betalar?

Många småföretagare har en särskild pärm där de samlar fakturor som de har ställt ut men aldrig har fått betalt för. Ofta handlar det om fakturor som var och en är på en mindre summa, men som tillsammans, och över tid, kanske kan uppgå till större belopp. Känns det igen?
De flesta kunder betalar visserligen det de har köpt utan att krångla. Ibland så stöter man dock på fenomenet att betalning bara helt sonika uteblir.

Många företagare känner till att man då kan använda sig av det som kallas för betalningsföreläggande; vanligen förkortat ”bf”. Ansöker om bf gör man hos Kronofogdemyndigheten (”KFM”), och hur man gör finns det utförliga anvisningar om på KFM:s hemsida. Betalningsföreläggande är en så kallad summarisk (dvs förenklad, eller möjligen komprimerad) process, som är förhållandevis snabb och enkel. Om motparten antingen medger sin betalningsskyldighet, eller förhåller sig passiv; dvs inte bestrider betalningsskyldighet när han blir delgiven betalningskravet, så utfärdar KFM ett s k slutbevis om betalningsföreläggande, vilket sedan kan användas som grund för KFM:s tvångsindrivning av betalning.

En särskild variant är emellertid när kunden reklamerar och bestrider betalningsskyldighet, dvs meddelar att man inte tänker betala hela eller delar av det fakturerade beloppet, exempelvis på grund av att kunden påstår att varan eller tjänsten inte lever upp till avtalad eller i vart fall av kunden förväntad standard. För Dig som företagare gäller det då att vara lyhörd för det kunden påstår, eftersom det ju faktiskt kan förhålla sig så att något har blivit fel i den levererade varan eller utförda tjänsten. Om så är fallet så gäller det ofta att Du som leverantör av en vara eller tjänst erbjuder kunden att rätta till det som eventuellt har blivit fel, för att Du ska ha rätt att tillgodogöra Dig den betalning som parterna har avtalat, alternativt att Du kompenserar kunden genom att t ex reducera priset så att det motsvarar det som kunden har fått. Om varan eller tjänsten har varit sämre än vad som har varit överenskommet, så ska självfallet också priset bli lägre än vad som varit överenskommet, eller hur?

Ibland hamnar man som företagare dock i den situationen att en reklamation från kunden inte är sakligt grundad, varför Du inte heller godtar den. Du anser att kunden har fått det Ni har kommit överens om, men likväl så vägrar kunden att betala hela eller i vart fall delar av beloppet. Vad gör Du då?

Ja, om det rör sig om låt säga något eller några hundratal tusen, eller rentav en eller ett par miljoner, kronor, så vänder Du Dig självfallet till Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB för att få råd och dåd, och då kanske vi råder Dig att stämma motparten. Att driva en process i domstol kan vara en både långdragen och dyr procedur, och då kan det vara tryggt att veta att Du har ett rättsbildat ombud som driver Din sak och att rättsskyddet i Din företagsförsäkring (för en sådan har ju alla företagare; eller…?) går in och tar en del av ombudskostnaderna. Men om det handlar om låt säga 5.000, eller för den delen; 20.000 kronor, och kunden har bestritt den ansökan om betalningsföreläggande som Du har givit in till KFM? Ja då hamnar man i ett annat läge, eftersom man då hamnar under en ”magisk” gräns som går vid ett halvt prisbasbelopp; idag (2019) 23.250 kronor.

Anledningen till att jag kallar gränsen för ”magisk” är för att den utgör skiljelinjen mellan två kategorier av förmögenhetsrättsliga tvistemål i svenska domstolar; de så kallade ordinära tvistemålen, och de förenklade tvistemålen – i dagligt tal även kallade småmål. Båda typerna av rättegångar styrs av reglerna i Rättegångsbalken, som är det grundläggande regelsystemet för processer i allmän domstol i Sverige, men medan de ordinära målen styrs av huvudreglerna, så har man infört ett antal undantagsregler för de förenklade tvistemålen; småmålen.

Det kanske viktigaste undantaget gällande småmålen utgörs av en speciell rättegångskostnadsregel. Grundprincipen i en tvistemålsprocess är att tappande part (=den part som förlorar målet), förutom sina egna kostnader, även ska stå för den vinnande partens rättegångskostnader. Detta gäller principiellt även i ett småmål, MEN med en betydande begränsning – nämligen att tappande part aldrig behöver betala mer i ersättning än 1.725 kronor (2019) inklusive mervärdeskatt!

En annan huvudregel i en ordinär process är den som stadgar att domstolen inte får lägga sig i hur parterna väljer att föra sin talan. Domstolen får inte hjälpa vare sig den ena eller den andra parten att göra rätt, eller varna den ena eller andra parten för hotande misstag. I ett småmål gäller däremot – något förenklat – det omvända, dvs domstolen har då ett ansvar för att målet blir ”tillbörligt utrett”, och har för detta lagstiftarens tillåtelse att hjälpa parterna att lägga fram sin sak.
Regeln om begränsning av rättegångskostnadsersättningen verkar i väldigt många fall starkt avskräckande på fordringsägaren, eftersom den i praktiken innebär att det, även om man vinner målet (!), regelmässigt kostar betydligt mera i ombudsarvoden
(=advokatkostnader) att driva en rättegång med biträde av en advokat i ett småmål än vad den som vinner målet har att fordra av motparten. Även om värdet av det man tvistar om ligger nära den övre gränsen för småmål (23.250 kronor), så krävs det inte så många timmars arbete för att en advokats arvode ska överstiga värdet av tvisteföremålet. 
Till saken hör att även försäkringsbolagen har inrättat sig efter tankegångarna bakom vad rättegångsbalken stadgar om småmål, på så sätt att man i så gott som alla försäkringsvillkors rättsskyddsmoment har infört ett uttryckligt undantag för småmål.

Rättsskyddet omfattar därmed inte småmål. Detta betyder att om tvisten handlar om 25.000 kronor, så kan Du processa med stöd av företagsförsäkringen, men om den handlar om 20.000 kronor, så måste företaget självt betala varenda krona av ett eventuellt ombuds kostnader.

Och varför har man då infört dessa två olika kategorier av regler, kan man fråga sig?
Ja svaret ligger mera i rättspolitiken kring dessa frågor än i juridiken. Staten betalar varje år dryga pengar för att hålla oss medborgare med ett avancerat, men också kostsamt, rättssystem, som står till vårt förfogande när vi söker vår rätt i olika angelägenheter. Baserat på erfarenhet har lagstiftaren kommit fram till att man måste sätta en gräns för hur små belopp som gemene m­an ska kunna tvista om med stöd av detta rättssystem, för att inte folk ska processa om rena struntsaker och därmed belasta rättssystemet med dryga kostnader av prestigeskäl eller av andra ovidkommande orsaker. Varje rättegång kräver insatser från både domarna och domstolarnas administrativa personal för mångtusenbelopp, och tanken är därför att systemet ska vara så uppbyggt att inte varje liten tvist ska behöva leda till en rättegång.
Och tycker då lagstiftaren alltså att ett belopp på kanske 5-, 10- eller 20.000 kronor är så obetydligt att vi medborgare inte ska få samhällets stöd att driva in det från en tredskande motpart? Nej; så illa är det inte. Det är där som de särskilda reglerna om småmål kommer in i bilden. Dessa regler gör det möjligt för oss att i förekommande fall väcka talan mot (dvs stämma) en betalningsvägrande motpart på egen hand, utan hjälp av ett rättsligt skolat ombud. Tanken bakom de särskilda småmålsreglerna är just att den som har ett berättigat anspråk ska kunna driva sin sak på egen hand, eller i vart fall efter endast begränsad rådgivning av en jurist, och med i vart fall en viss vägledning av domstolen. Den som har ett krav som en motpart har bestritt kan därför gå in på domstolsverkets hemsida; http://www.dv.se, och där finner man via länkarna http://www.domstol.se/Tvist/Stamningsansokan2/  och http://www.domstol.se/Publikationer/Blanketter/Ansökan%20om%20stämning%20-%20%20%20DV%20161.pdf en enkel mall för en stämningsansökan, som dessutom är försedd med lite användbara anvisningar.

Erfarenheten visar att det är förhållandevis få som använder sig av denna möjlighet att själva skaffa sig ”rättvisa” – om av okunskap eller av överdriven respekt för vilka juridiska kunskaper som man måste ha för att kunna driva sin sak är svårt att veta. Många resonerar som så att det är bättre att lägga sin tid och energi på att göra fler och nya affärer istället för att ”ödsla” tid på att driva in obetalda fordringar. Ibland kan det dock hända att man dels har samlat på sig sammanlagt ganska så stora fordringar, och dels kanske har en lucka i inkomna beställningar, och då kanske det kan vara idé att ta tag i de redan upparbetade pengar som den där pärmen representerar och dra igång en process, eller några processer, för att äntligen få betalt för tidigare utförda prestationer. Och ofta är det en fördel för Dig som företagare att det ju är Du som bäst känner till ärendet och vad det är som har hänt. I en rättegång så gäller det att vara en god pedagog, och förklara för rätten varför Du ska ha betalt trots att motparten säger motsatsen. Och skulle man misslyckas, så kan kanske vetskapen att man aldrig kan bli ådömd betalningsansvar för rättegångskostnader uppgående till mera än 1.725 kronor inklusive mervärdeskatt vara en säkerhet. I ett småmål är den kostnadsmässiga avgrunden således inte särskilt djup. Kanske något för Dig att prova på?
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 3 – Att som förälder bli granskad av socialtjänsten

Detta är tredje delen av denna bloggserie om socialtjänsten och deras ansvar för barn och ungdomar i kommunerna och hur de värnar om barnets bästa.

Jag ska här belysa hur föräldrar kan uppleva det att bli granskade, och ifrågasatta, av socialtjänsten. Bloggen avser också att visa på att det socialtjänsten beslutar om inte alltid är till barnets bästa.

Jag menar att om inte socialtjänstens tjänstemän är lyhörda mot föräldrarna och lyssnar till dem så tillvaratar man inte heller barnets intresse och värnar om barnets bästa fullt ut.

Oftast kommer en förälder i kontakt med socialtjänsten när det gäller barnen om det inkommit en s k orosanmälan och socialtjänsten dels ska göra en förhandsbedömning, dels – om det anses behövas – ska genomföra en s k 11:1-utredning. Ibland kan det dock även vara föräldern själv som kontaktar socialtjänsten för att få råd och stöd i en problematisk situation.

Oavsett anledningen till kontakten är det en socialsekreterare som man då kommer i kontakt med. Socialsekreteraren ansvarar för det praktiska genomförandet av socialtjänstens uppdrag. Socialsekreteraren ska bl a genom kontakt med barn, föräldrar och andra berörda ta reda på hur barnet uppfattar sin situation och utifrån barnets bästa göra en bedömning om barnets behov. Detta kräver kunskaper och färdigheter av väldigt varierande slag.

Det är viktigt att socialsekreterarna som jobbar med barn- och ungdomsutredningar har förmåga att känna empati och att sätta sig in i andra människor situationer. Som socialsekreterare träffar man människor från alla samhällsklasser och med olika utbildningar, med olika mental och kommunikativ förmåga osv. Det är viktigt att inte ha några förutfattade meningar oavsett om det gäller nationalitet, kön, sexuell läggning, utbildning, samhällsställning m.m. Alla ska ha samma förutsättningar att få bli bedömda på ett objektivt och professionellt sätt.

För att kunna åstadkomma bra lösningar och komma fram till vad som är bäst för barnet är det viktigt att socialsekreteraren har förmåga att skapa goda samarbetsallianser med barn, föräldrar och andra berörda.

Socialsekreteraren ska, utifrån den information man fått från föräldrar, barn och referenspersoner bedöma barnets behov, analysera informationen och ta ställning till vilka åtgärder som behöver erbjudas. Ett bra samarbete med föräldrar är oftast en förutsättning för att uppnå ett gott resultat för barnet. Utgångspunkten är att hitta lösningar i samförstånd.

Även om det bedöms att man behöver vidta tvångsåtgärder är kontakten med föräldrarna viktig, inte minst ur ett barnperspektiv.

Det är viktigt att socialsekreteraren bemöter såväl föräldrar som barn på ett respektfullt sätt och att föräldrarna görs delaktiga.

En socialsekreterare måste kunna etablera en förtroendefull relation och stödja föräldrar och barn, och samtidigt ha en professionell auktoritet.

Hur upplever då i verkligheten föräldrar kontakten med socialsekreteraren? Självklart varierar detta från fall till fall och från person till person. Självklart beror också upplevelsen på vad det beror på att man har kontakt med socialtjänsten; om man själv sökt hjälp, om det inkommit en orosanmälan, om det är aktuellt med tvångsåtgärder.

Ofta hör vi klienter som upplever att de inte blir lyssnade på, att man talar förbi varandra, att socialsekreteraren ofta talar ”över huvudet” på klienten och att man inte känner att man är delaktig överhuvudtaget. Detta är självklart ytterst olyckligt eftersom det, för att nå ett optimalt resultat, är A och O med samarbete och delaktighet. Det får aldrig någonsin gå prestige i socialsekreterarens beslut och förslag till åtgärder. Flexibilitet är ett nyckelord och det är viktigt att ingen part känner sig nervärderad.

En annan brist som inte sällan framförs är att man inte får tillräcklig information om processen och vad som händer under utredningstiden. Om det visar sig att det behöver öppnas en utredning ska socialtjänsten påbörja den direkt. Utredningen ska gå fort och den ska vara avslutad senast inom fyra månader. Frågor som uppstår under en utredning kan vara; Får/kan jag anlita ett juridiskt ombud? Får jag ha med mig en stödperson på samtalen? Får jag spela in samtalen hos socialsekreteraren? Får jag ta del av utredningen under utredningstiden? Får socialtjänsten tala med barnen utan föräldrarnas tillstånd? Vem, inom och utanför familjens nätverk, får socialtjänsten kontakta?

Det är självklart viktigt att föräldrar och barn får information om allt detta. Lika självklart är det att informationen som ges är korrekt. Men ofta upplever parterna att man inte får tillräcklig information och att socialsekreteraren dessutom kanske inte själv har kunskap om vad som gäller i olika situationer. När man upplever informationsbrister av sådana slag uppstår ofta också förtroendekriser mellan den enskilde och socialsekreteraren. Det innebär att tilliten till socialsekreteraren och socialtjänsten sviktar.

Det är alltså av yttersta vikt att socialsekreteraren redan vid första mötet tar reda på vilken typ av information och hur mycket information man behöver ge, samt på vilket sätt man ska ge informationen. Vissa personer kan ha stor kännedom om socialtjänstens arbete, medan andra inte alls kan något om socialtjänsten, dess uppdrag och dess ansvar. Kanske behöver man både muntlig och skriftlig information (ett grundläggande informationsblad hade t ex inte varit fel att dela ut vid ett första möte). Kanske behöver man tolk, kanske behöver informationen upprepas och omformuleras. Det är viktigt att säkerställa att informationen som getts har förståtts och detta gör man t ex genom att ställa kontrollfrågor.

Än en gång kan konstateras att det behövs ett flexibelt och öppet sinne, samt god kompetens hos socialsekreteraren för att förfarandet sker på ett så rättssäkert sätt som möjligt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 2 – Socialtjänstens förmåga att värna om barnets bästa

I del 1 av denna bloggserie har jag talat om vad som är socialtjänstens ansvar när det gäller att värna om att barn inte far illa. Den handlade också om vikten av att tjänstemännen inom socialtjänsten har kunskap om de lagar och föreskrifter som gäller i verksamheten. Denna del handlar om hur socialtjänsten klarar sitt uppdrag.

Regeringen tillsatte 2016 en nationell samordnare, Cecilia Grefve, och i tre år arbetade hon som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. I december 2017 kom slutrapporten, Barnets och ungdomens reform – förslag för en hållbar framtid. Under de tre åren som hon var verksam som nationell samordnade kom Cecilia Grefve med flera förbättringsförslag som ledde till att olika projekt startades i kommunerna. Dock verkar det som att, sedan slutrapporten lagts på Regeringens bord, det inte hänt så mycket på området.

Den nationella samordnaren besökte under sina tre år 50 svenska kommuner från norr till söder och i alla länen. Det gjordes bl a mätningar av arbetstiden för socialsekreterarna. Mätningarna visade att bara 13 % av socialsekreterarnas arbetstid var direkt arbetstid med barn och vuxna. Tiden som enbart ägnades åt barn hamnade på 2 %. 85 % av arbetstiden utgjordes av övrig tid där administrativa uppgifter stod för 11 %, utredningsarbete 35 %, och utvecklingsarbete bara 2 %.

Det som ska vara det grundläggande för att socialtjänsten ska kunna uppfylla sitt ansvar är att tjänstemännen har tillräcklig kompetens för att kunna utföra sitt uppdrag. Socialtjänstens uppdrag på individnivå handlar dels om att ge råd och stöd i öppna former, dels om att ansvara för handläggningen inom ramen för myndighetsutövningen, bl a att ta ställning till anmälningar om oro för att barn far illa, utreda barns behov samt besluta, genomföra och följa upp insatser.

Enligt socialtjänsten själv innebär stressen inom socialtjänsten att arbetet med barnen och deras föräldrar påverkas negativt.  Inom socialtjänsterna lyfte man till den nationella samordnaren själv ofta synpunkten att socialtjänsten har för många nivåer och stuprör som gör att organisationen och beslutsvägarna uppfattas som krångliga. Detta i kombination med att öppettiderna är begränsade till kontorstid och att tekniska lösningar såsom SMS, chatt och Skype inte används i tillräcklig utsträckning gör att socialtjänsten framstår som svårtillgänglig.

En egen erfarenhet är att socialtjänsten (tillsammans med Försäkringskassan) torde snart vara den enda myndighet som inte använder sig av e-post i någon större utsträckning och särskilt inte när det gäller att kommunicera dokument. Trots att såväl domstolar som polis och åklagare i dag använder e-post, fortsätter socialtjänsten att ihärdigt använda fax eller att man själv får åka till socialtjänstens lokaler och hämta ut de handlingar som man har rätt till. En förenklad kommunikation skulle säkerligen göra det enklare för den enskilde att kommunicera med och förstå socialtjänsten.

Uppfyller socialtjänsten i dag sitt ansvar för barn och ungdomar? Är socialtjänstens åtgärder vad gäller barn, alltid till barnets bästa? Svaret på dessa frågor måste tyvärr bli: – Nej.

Som tidigare nämnts finns det ett krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen. Räcker det med en socionomexamen för att säkerställa en rättssäker myndighetsutövning inom socialtjänstens område barn- och ungdomar? Svaret på denna fråga måste tyvärr bli: – Nej.

Ett av problemen inom socialtjänsten är att det är svårt att rekrytera, såväl erfarna som oerfarna, socialsekreterare till myndighetsutövningen. Socialtjänsten själv säger att man behöver bli bättre på att använda kompetensen på rätt sätt och att avlasta handläggarna/socialsekreterarna från t ex administrativa uppgifter. Det är viktigt att socialtjänsten gör arbetet med myndighetsutövningen mer attraktivt

De som gör utredningar, s k 11:1-utredningar, när det kommer in orosanmälningar om att barn far illa är ofta oerfarna, nyutexaminerade socialsekreterare och många av dem har inte några egna barn. De kommer ofta från sin högskoleutbildning på 210 högskolepoäng, inte sällan direkt efter gymnasiet och utan någon yrkes- och livserfarenhet. Detta är min egen erfarenhet av möten med många av de socialsekreterare som arbetar med barn- och ungdomsutredningar. Socialsekreterarnas oerfarenhet innebär att tilliten till dem inte blir stor och att de ofta för resonemang som är väldigt teoretiska men inte verklighetsanknutna. Därför har den enskilde svårt att förstå socialsekreterarna och deras bedömningar.

På förslag av den nationella samordnaren startades flera projekt i olika kommuner, bl a i form av introduktions- och kompetensprogram. En poäng med dessa program är att de görs på länsnivå så att inte varje kommun behöver göra jobbet själv och att programmen inte bara omfattar introduktion utan även riktar sig till mer erfarna medarbetare och chefer. Detta är verkligen välkommet. Utan tvekan måste socialsekreterarna och även cheferna öka sin kompetens vad gäller arbete med barn och ungdomar och deras föräldrar. Dock är det viktigt att dessa kompetensprogram inte bara ger teoretisk, utan även praktisk, kompetens. Det behövs inte mer teori inom socialtjänsten, det behövs praktisk erfarenhet.

Gör socialtjänsten rätt saker vid rätt tidpunkt? Det finns studier som pekar på att bara cirka en tredjedel av alla anmälningar leder till utredning, och av utredningarna leder bara cirka en fjärdedel till insatser. Socialtjänsten borde på ett bättre sätt kunna ägna sin tid åt att tidigt fånga upp och ge stöd innan problemen eskalerat och växt sig alltför stora. Dagens lagstiftning innebär emellertid att det inte går att ge individuella insatser utan utredning. Dessutom bygger socialtjänsten på frivillighet. Man kan alltså inte tvinga motvilliga föräldrar (eller äldre barn) till åtgärder som de inte anser sig behöva.

Ofta upplever man att socialtjänsten inte är tillräckligt objektiva i sina bedömningar;
– att man på ett tidigt stadium skaffar sig en förutfattad mening,
– att man tror mer på en part än en annan,
– att man ibland går in med alltför ingripande insatser, medan man i andra fall inte gör tillräckligt.

Eftersom socialsekreterare ofta är kvinnor upplever ofta män/pappor att de blir missförstådda, misstänkliggjorda och inte trodda på, medan det för de flesta kvinnor/mammor är motsatta förhållandet. Om en kvinna säger sig ha blivit utsatt för våld så blir det en sanning som mannen inte kan bli rentvådd ifrån, även om rättsväsendet (polis och åklagare) har lagt ner fallet.

Man ska naturligtvis inte ta lätt på mäns våld mot kvinnor (eller det motsatta som faktisk existerar om inte så ofta), men man får inte heller från en myndighets sida utmåla någon som förövare bara på uppgifter från en annan part. Inte minst när det pågår en vårdnadstvist mellan föräldrarna är det viktigt att socialtjänsten förhåller sig neutral och objektiv. Så är inte alltid fallet. Ofta upprepas påståenden om våld gång på gång i utredningar och journalanteckningar och det som kanske från början var en lögn, betraktas till slut som en sanning. Då är risken stor att socialsekreteraren, särskilt en oerfaren, hamnar snett i sin bedömning av trovärdigheten hos respektive part. Även om det inte föreligger någon tvist eller motstridiga intressen mellan föräldrarna händer det inte sällan att socialtjänsten gör bedömningar som inte alltid kan anses vara till barnets bästa.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 1 – Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar

Socialtjänsten i varje kommun ska verka för att barn och unga växer upp under trygga förhållanden och att de får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter. Det är framför allt Socialtjänstlagen (SoL) som styr hur socialtjänsten ska arbeta.

Socialtjänstlagens 1 kap 1 § säger följande: Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Socialtjänstens insatser ska bygga på respekt för den enskildes rätt till självbestämmande och integritet. Socialtjänstlagen bygger på frivillighet, men det finns också möjlighet att i vissa situationer använda sig av tvång. När det gäller barn och ungdomar är det LVU (Lagen om vård av unga) som är den lagstiftning som möjliggör tvångsåtgärder.

Det handlar för socialtjänsten att i första hand se, ta tillvara och utveckla den enskildes/föräldrarnas egna resurser för att deras barn ska kunna växa upp under sådana förhållanden som kan tillvarata deras rättigheter och grundläggande behov. Socialtjänsten ska ge stöd och hjälpinsatser till barn och unga, och deras familjer, som av olika skäl riskerar att hamna i eller som redan befinner sig i för barnet utsatta situationer. Huvudorden är alltså stöd och hjälp! Vid alla åtgärder inom socialtjänsten ska barnets bästa särskilt beaktas (1 kap 2 § SoL). Barn är alla som är under 18 år.

Hur vet man vad som är barnets bästa? Jo, man ska vid bedömningen utgå från vad som står i Barnkonventionen om barnets bästa och barns rättigheter.

Barnkonventionen trädde i kraft 1990 och består av 54 punkter. Barnkonventionen blir svensk lag den 1 januari 2020, men redan tidigare har svenska myndigheter varit skyldiga att följa konventionen. Beslutet om att inkorporera Barnkonventionen i svensk lag innebär ett förtydligande av att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen. Barns rättigheter enligt Barnkonventionen är bl a;

  • rätt till liv, överlevnad och utveckling
  • rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad
  • rätt att inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa
  • rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.
  • rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet och att hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.
  • rätt att skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.
  • rätt för barn som av olika anledningar inte kan bo kvar i sin hemmiljö, de har rätt till skydd och stöd från staten, samt rätt till ett alternativt hem.
  • rätt till bästa möjliga hälsa, tillgång till hälso- och sjukvård samt till rehabilitering
  • rätt till social trygghet
  • rätt till skälig levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat.
  • rätt till utbildning

I kommande delar av denna bloggserie kan ni läsa om resonemang kring hur socialtjänstens arbete med barn och ungdomar lever upp till Barnkonventionen och hur barnets bästa kan bedömas och säkerställas.

I 3 kap. 3 § socialtjänstlagen anges att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Inom landets 290 kommuner sägs det pågå ett utvecklingsarbete för att säkerställa att man uppfyller de krav som lagstiftningen ställer på socialtjänsten och den myndighetsutövning som pågår där.

Den 1 juli 2014 infördes krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen.

Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar är således stort och tungt. Arbetet ställer stora krav på att tjänstemännen (socialsekreterarna) har kunskap om de lagar som styr socialtjänsten och vilka skyldigheter myndigheterna och tjänstemännen har, samt vilka rättigheter den enskilde har.

Förutom de lagar som socialtjänsten själv ofta lyfter fram som gäller i deras verksamhet måste socialtjänsten även följa bestämmelserna i Förvaltningslagen. Förvaltningslagen innehåller grundläggande och tvingande regler om hur ärenden ska handläggas vid de svenska myndigheterna. Den 1 juli 2018 trädde en ny förvaltningslag i kraft och innebar ytterligare en utbyggnad av regelverket för att värna rättssäkerheten för de enskilda och att säkerställa myndigheternas service till allmänheten och en snabb ärendehandläggning. Genom den nya lagen ställs nya och strängare krav på tjänstemän i offentlig tjänst!

Således måste den enskilde medborgaren kunna lita på att t ex socialsekreterarna inte bara kan bestämmelserna i SoL, LVU m fl lagar som är specifika för socialtjänsten, utan även har kunskap om Förvaltningslagens bestämmelser. Kunskap om Förvaltningslagen hos tjänstemännen säkerställer att utredningar, bedömningar och beslut sker på ett rättssäkert sätt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Penningtvätt

En företeelse som media skrivit alltmer om sedan ungefär år 2017 är Vishing. Ordet är en kombination av orden voice och phishing och innebär kort sagt bedrägeri via telefon. Ofta utförs bedrägerierna genom att bedragaren ringer upp en person och utger sig för att ringa från dennes bank. Uppringaren efterfrågar inloggningsuppgifter till bankkontot och i de fall den uppringda personen lämnat denna information är resultatet ett tömt bankkonto.

Polisen har i de flesta fall svårt att spåra dessa pengar eftersom de i snabb takt slussats vidare via olika konton och ofta slutar spåret av pengarna i en uttagsautomat. Dock är det så gott som aldrig en medvetet kriminell person som gjort uttaget och det är här penningtvättsbrottet kommer in. Som rubriken försiktigt antyder är det just detta som det här blogginlägget kommer att handla om, nämligen de brottsliga gärningar som sammanfattningsvis kan benämnas penningtvätt.

Efter den senaste tidens bankskandaler är förmodligen de flesta läsare hyfsat medvetna om vad penningtvätt är för något, det vill säga att det är ett sätt att föra in pengar från brott i det finansiella systemet och dölja deras brottsliga ursprung genom att omvandla dem så att de ser ut att vara legalt förtjänade pengar. Så långt är nog de flesta med. Men vad många inte är medvetna om är att penningtvätt är ett mycket vanligt brott som det faktiskt är lätt hänt att göra sig skyldig till eftersom det är fullt möjligt att begå utan att ha ett brottslig syfte och till och med utan att ens vara medveten om att det är en brottslig handling. Det är förmodligen detta som är förklaringen till att stora härvor av penningtvättsbrott ständigt nystas upp av polis och åklagare och att upp emot hundra personer kan stå åtalade för penningtvättsbrott i samma mål.

Penningtvätt handlar om att göra det svårt att spåra pengar och om att dölja varifrån pengarna kommer. Dessa brott förutsätter således att ett annat brott begåtts först – ett brott vars ”vinst” ska döljas genom penningtvätt. De här förbrotten kan bestå av narkotikahandel eller olika former av bedrägerier. I vishing-exemplet ovan slutar spåret av pengarna ofta med att pengarna tagits ut i en automat – av en intet ont anande person, som dock i och med förfarandet kan ha gjort sig skyldig till penningtvättsbrott. I polisiära sammanhang kallas denna aktör, som genom att upplåta sitt bankkonto hjälper bedragaren att slussa ut pengarna i form av kontanter, för målvakt.

Det är ofta ungdomar, företrädesvis unga män, som förmås att agera målvakt och för besväret får de en mindre summa pengar, en pizza eller liknande. I de flesta fall vet målvakterna ingenting om pengarnas ursprung eller att de kommer från kriminell verksamhet eller ens att de genom att hjälpa till på det här sätt ett begår ett brott – ett brott som kan ge upp till två års fängelse och därmed på straffskalan är jämförligt med misshandel.

Ett handlande som mycket väl kan utgöra penningtvättsbrott är att hjälpa en person, som exempelvis uppger sig ha blivit av med sitt bankkort, att ta ut pengar i en automat. Pengarna får man överförda till sitt bankkonto via Swish. Det faktum att Swish-appen visar vem som fört över pengarna kan kännas som en trygghet. Men detta är en falsk känsla av trygghet. För det första är det inte säkert att Swish-överföringen kommer från samma person som tar emot de uttagna pengarna. För det andra spelar det egentligen inte någon roll vem som fört över pengarna och/eller mottagit dem i kontanter. Det kan till och med vara så att det är en kompis som bett om denna tjänst.

Förklaringen till att man, genom att hjälpa en medmänniska på det här sättet, kan göra sig skyldig till penningtvättsbrott är att det inte krävs att man själv har ett penningtvättssyfte med den här transaktionen. Det räcker med att man genom handlandet otillbörligen främjar möjligheterna för någon annan att omsätta pengar (eller annan egendom) som härrör från brott eller brottslig verksamhet, exempelvis genom att upplåta sitt bankkonto för transaktioner.

Trots sin något lömska natur är penningtvättsbrottet ett uppsåtligt brott såtillvida att det krävs insikt i att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet. Men även om man inte vet att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet och man därmed saknar uppsåt till brottet kan man göra sig skyldig till penningtvätt, men då i form av den något lindrigare varianten – penningtvättsförseelse.

För penningtvättsförseelse räcker det med att man haft skälig anledning att anta att pengarna kom från brott eller brottslig verksamhet. Skälig anledning att anta är lagstiftarens sätt att uttrycka att kravet är mycket lågt ställt. Det innebär att det räcker med att överföringen verkar lite underlig eller skum för att man ska anses ha skälig anledning att anta att pengarna kommer från brott och därmed göra sig skyldig till penningtvättsförseelse om man ändå genomför den.

Det här texten kan sammanfattas med uppmaningen: låna aldrig ut ditt bankkonto om du inte är helt säker på att pengarna som hamnar där är lagliga pengar.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat