Blogg

Hur fungerar kontaktförbud?

Om någon utsätter dig för trakasserier, förföljelse eller brott kan du ansöka om kontaktförbud antingen hos polis eller åklagare. Kontaktförbud kan sökas både muntligen och skriftligen, det krävs inte att du fyller i någon särskild blankett. Ansökan prövas av åklagaren, som därefter kan ta beslut om att utfärda ett kontaktförbud. Det i sin tur innebär att personen som har belagts med förbudet inte får kontakta dig på något sätt, varken genom att besöka dig, söka upp dig, ringa dig eller skriva till dig.

När åklagaren utreder en ansökan om kontaktförbud ska utredningen alltid bedrivas skyndsamt, beslut om kontaktförbud ska som regel fattas inom en vecka. Det är viktigt att känna till att du kan ansöka om kontaktförbud flera gånger. Om åklagaren inte beviljar ansökan första gången kan det beviljas längre fram för det fall att exempelvis trakasserierna mot dig skulle öka. Du kan också få din ansökan prövad i domstol, både i de fall då åklagaren beviljat och inte beviljat kontaktförbudet.

I sin utredning ska åklagaren dels göra en riskbedömning, dels göra en proportionalitetsbedömning. Risken ska vara klar och konkret, i första hand är det tidigare brott mot dig eller personer som är närstående till dig som vägs in vid den här bedömningen. Såväl tidigare brottsmisstankar som pågående förundersökningar gällande nya brott riktade mot dig kan vägas in. Ett beslut om kontaktförbud syns i belastningsregistret och att bryta mot kontaktförbudet kan leda till både böter och fängelse. Den som utreds gällande kontaktförbud har därför alltid rätt att själv yttra sig och det krävs att skälen för beslutet står i proportion till det ingripande det innebär för den utpekade personen.

Åklagaren ska slutligen göra en sammantagen bedömning i varje enskilt fall och tittar därför på alla omständigheter som föreligger. I undantagsfall kan åklagaren besluta om kontaktförbud även om personen inte är fälld för något brott mot dig, exempelvis när tidigare förundersökningar har lagts ner. Allvarliga och återkommande fall av trakasserier och förföljelse kan i sig leda till beslut om kontaktförbud om händelserna inte ligger för långt bak i tiden. Det krävs alltså i de här fallen en viss ”intensitet” i förföljelsen eller trakasserierna för att det ska kunna leda till ett kontaktförbud.

Om du är utsatt är det viktigt att du försöker spara så mycket dokumentation/bevisning som möjligt. Ett tips är att begära ut samtalslistan på de som har ringt dig från det abonnemang som du har för att kunna visa hur mycket personen i fråga faktiskt kontaktar dig. Spara också meddelanden och liknande som du får från personen. På samma sätt är det viktigt att uppge exempelvis kollegor eller vänner som har varit med i situationer där personen har uppsökt dig mot din vilja. Åklagaren beaktar allt du lämnar in och allt du själv uppger, det därför viktigt att tänka igenom och spara den dokumentation som finns så att du kan ge en helhetsbild.

Lite kort vill jag också nämna att regleringen kring kontaktförbud stärktes under 2018 på flera punkter. Tanken är att kontrollen gällande utfärdade kontaktförbud ska fungera bättre och att överträdelser ska tas på större allvar. Elektronisk övervakning med fotboja ska också kunna användas i fler fall än tidigare. Förhoppningsvis ska skärpningarna på sikt skapa en större trygghet för den som utsätts, men det bygger på att dessa verkligen används i praktiken.

Slutligen vill jag påminna om att du som blir utsatt för brott i många fall har rätt till ett målsägandebiträde, det här är en jurist som staten utser och som hjälper dig under hela processen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Hur går en rättegång till?

Tänk dig att du är misstänkt för eller har blivit utsatt för ett brott. Polisen har utrett, du har varit på förhör och kanske har polisen genomsökt ditt hem, bil eller mobiltelefon. Nu får du ett brev från tingsrätten i vilket du kallas till huvudförhandling. Då tänker du kanske: en huvudförhandling – vad är det? Förhoppningsvis har du en advokat vid din sida, som berättar och förklarar det för dig. Har du inte det bör du överväga att skaffa dig en (läs mer om det i blogginlägget En advokat är en advokat – eller?).

En huvudförhandling är, kort sagt, det som i vardagligt tal kallas för en rättegång. I detta inlägg kommer jag att sammanfatta och förklara vad du kan förvänta dig vid en huvudförhandling som handlar om misstanke om ett begånget brott. Detta oavsett om du är där såsom tilltalad (d.v.s. misstänkt), målsägande (d.v.s. brottsoffer), vittne eller åhörare.

När du har anlänt till tingsrätten och tagit dig igenom den säkerhetskontroll som finns i entrén är nästa steg att titta på den informationstavla som anger vad som händer i respektive rättssal. Då vet du vart du ska gå när huvudförhandlingen inleds, vilket sker genom att målet ropas på. Det betyder att det, i högtalarsystemet, informeras om att tingsrätten håller huvudförhandling mellan åklagaren och [den åtalades namn] och att parterna kallas till aktuell sal. I samband med att målet ropas på tänds en liten grön lampa på väggen utanför salen, vilket betyder att det pågår en förhandling och att dörren är olåst. På samma ställe finns även en liten röd lampa, men mer om den senare. Det är dags att gå in i salen.

En rättssal ser i stort sett likadan ut och huvudförhandlingens olika aktörer sitter nästan alltid på samma platser oavsett vilken tingsrätt du befinner dig vid. Längst fram sitter den eller de domare som ska döma i målet och en protokollförare. Vid enklare mål är det en ensam domare som dömer och i andra mål består rätten av fyra ledamöter. I det första fallet är domaren jurist och det senare fallet är en av domarna jurist och övriga tre nämndemän, vilket betyder att de inte är utbildade jurister. Juristdomaren är då rättens ordförande och den som ansvarar för ordningen i rättssalen.

Snett till vänster framför rätten ska den tilltalade och hans eller hennes advokat sitta. De har således rätten snett till höger om sig. I rättssalens andra ände, mitt emot den tilltalade, sitter åklagaren och, i förekommande fall, målsäganden (brottsoffret) tillsammans med sitt målsägandebiträde.

I mitten av salen finns en plats reserverad för vittnesförhör. Längst bak i salen finns platser för åhörare. I svenska domstolar är nämligen huvudförhandlingar offentliga och vem som helst får komma och lyssna. I undantagsfall kan domstolen besluta att en viss huvudförhandling, helt eller delvis, inte ska vara offentlig, utan ska ske bakom stängda dörrar. Det sker när förhandlingen avhandlar känsliga saker, exempelvis sexualbrott eller brott mot barn. När det beslutats om stängda dörrar tänds den röda lampan, som nämns ovan, utanför rättssalen.

En huvudförhandling är ett muntligt förfarande och inleds med att åklagaren i korthet får redogöra för vad det anses att den tilltalade gjort sig skyldig till. Därefter lämnas ordet till den tilltalade, som genom sin advokat, får avge sin inställning till det åklagaren menar att han eller hon gjort sig skyldig till, d.v.s. om han eller hon erkänner eller förnekar. Oavsett vad svaret blir är det nu dags för åklagaren att utveckla sin talan, vilket innebär en fylligare redogörelse för vad åklagaren menar har inträffat, vem som varit inblandad och vilken bevisning åklagaren har för att det gått till på just detta sätt. Bevisning kan vara antingen skriftlig eller muntlig, men även den skriftliga bevisningen måste gås igenom muntligt, vilket åklagaren gör i detta skede, och det sker oftast genom att åklagaren visar dokument, bilder eller filmer på en filmduk i rättssalen.

När åklagaren är färdig får den tilltalade, genom sin advokat, göra motsvarande genomgång av händelseförloppet och/eller lyfta fram omständigheter som han eller hon anser vara viktiga. Har den tilltalade egen bevisning går advokaten igenom denna på samma sätt som åklagaren gick igenom sin bevisning.

Efter dessa genomgångar är det dags att hålla förhör, vilka spelas in med ljud och bild. Den som förhörs först är målsäganden, om det finns en sådan. Vid exempelvis narkotikabrott eller vissa trafikbrott finns det ingen person som är brottsoffer och målsägande saknas således. I dessa fall går man direkt till förhör med den tilltalade och det är åklagaren som börjar. Oftast ombeds den tilltalade att berätta om händelsen på det sätt som han eller hon menar att det gick till men om det är svårt händer det att rättens ordförande ber åklagaren ställa frågor istället. När åklagaren är färdig får den tilltalades advokat ställa frågor till sin klient. Även rätten kan ställa kompletterande frågor. Men som jag tidigare skrivit om här på bloggen, i inlägget You have the right to remain silent, behöver den tilltalade varken berätta eller svara på frågor, utan är i sin fulla rätt att tiga sig igenom såväl hela utredningen som hela huvudförhandlingen.

Förhören fortsätter härefter genom att åklagaren genomför förhör med de eventuella vittnen som han eller hon åberopat förhör med. Även dessa förhör brukar inledas med att vittnet ombeds att fritt berätta om en viss händelse och vid behov ställer åklagaren frågor. Den tilltalades advokat får därefter möjlighet att ställa frågor till vittnet. När åklagarens vittnen är förhörda ska de vittnen som åberopats från den tilltalades sida förhöras och eftersom det är den som åberopat vittnesförhöret som inleder förhöret börjar denna gång den tilltalades advokat, följt av åklagaren.

I detta skede är målet, som det heter, genomgånget i sak och fokus skiftas till den tilltalades person; det är dags för den del som heter personalia. I denna gås den tilltalades personliga förhållanden, såsom arbete och inkomst, familj, eventuella missbruk samt belastningsregister igenom och syftet är att rätten ska kunna bilda sig en uppfattning av vilket slags påföljd som är mest lämplig för det fall han eller hon döms för brottet. Ibland har den tilltalade, redan före förhandlingen, kallats till möte med Kriminalvården för genomgång av de personliga förhållandena och då läggs det yttrande som Kriminalvården upprättat till grund för genomgången i personaliadelen. Men oavsett om ett yttrande finns eller inte brukar såväl rätten som den tilltalades advokat ställa förtydligande frågor till honom eller henne i denna del.

Det har nu blivit dags för den stora finalen; slutanförandena, eller pläderingarna som de också kallas. Det som sker i denna del i svenska domstolar påminner dock ganska lite om det som förekommer i främst amerikanska filmer. I Sverige genomförs exempelvis slutanförandena oftast sittande. Principen är dock densamma; åklagaren, som är den som inleder, argumenterar för att den tilltalade bör dömas för brottet genom att påpeka vilka slutsatser rätten bör dra av de omständigheter och den bevisning som har kommit fram under förhandlingen. Den tilltalades advokat gör därefter detsamma, fast tvärtom; berättar för rätten varför hans eller hennes klient inte ska dömas för brottet eller att det exempelvis finns förmildrande omständigheter – om det är den tilltalades uppfattning, vilket inte alltid är fallet.

I och med slutanförandena är huvudförhandlingen avslutad. Antingen informerar rätten parterna om när tingsrätten avser att meddela domen eller att rätten avser att avkunna dom direkt. I det senare fallet får parter och åhörare lämna salen och vänta utanför medan rätten överlägger. Via domstolens högtalare meddelas därefter att dom kommer att avkunnas i aktuell sal, varpå parter och åhörare åter får komma in och muntligt delges vad rätten kommit fram till. Domen nedtecknas emellertid alltid och domstolen brukar skicka den till parterna oavsett om den avkunnas direkt eller om domen kommer senare.

Framställningen ovan är en mycket kortfattad genomgång av hur en huvudförhandling i regel går till. Det finns emellertid många undantag från huvudregeln och det enda man säkert kan räkna med är att något oförutsett inträffar, vilket är en av anledningarna till att du alltid bör anlita en advokat om du blir misstänkt för ett brott.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger
Advokat

 

 

Kan en aktieägare bli personligt ansvarig för aktiebolagets skulder?

Alla företagare vet att det kan vara riskabelt att bedriva en näringsverksamhet i egen regi, dvs som enskild näringsidkare, eller som det ofta kallas i folkmun; ”enskild firma”. Om verksamheten visar sig vara olönsam, så riskerar företagaren personligen att försättas i konkurs, och ansvarar då personligen för alla skulder, dvs han eller hon måste själv betala alla obetalda räkningar från leverantörerna ur egen ficka. Samma sak gäller om man driver verksamheten tillsammans med en kompanjon, i det som kallas för handelsbolag. Detta kan vara förödande för den eller dem som därigenom blir av med sitt livs besparingar eller kanske tvingas sälja sin familjs bostad och övriga privata tillgångar. Och att tillvaron är full av risker, det har vi ju verkligen fått belägg för genom den nu grasserande Covid 19-pandemin, som ju har slagit stenhårt mot en hel rad med branscher där många så kallade fåmansföretag bedriver verksamhet! Vem kunde ha anat detta för ett år sedan?

Många småföretagare har därför fått rådet att bedriva sin verksamhet i aktiebolagsform, eftersom aktiebolaget, till skillnad från den enskilda näringsverksamheten, är en egen juridisk person, som själv kan förvärva rättigheter och ådra sig skulder. Med detta avses att det är aktiebolaget som inhöstar betalningen för produkterna som levereras eller tjänsterna som utförs, och att det är aktiebolaget som måste betala alla uppkomna kostnader i verksamheten. Det betyder också att aktiebolaget äger sina tillgångar och ansvarar för sina skulder. Bolaget ägs visserligen av aktieägaren eller -ägarna, men dess ekonomi är principiellt sett separat från ägarens eller ägarnas ekonomi. Det är det som ibland kallas för att det finns ett ”vattentätt skott” mellan aktiebolagets ekonomi, och dess ägares ekonomi.

Det sistnämnda är en viktig princip, eftersom den innebär att i fall verksamheten visar sig vara förlustbringande, så kan aktiebolagets fordringsägare hamna i det läget att aktiebolaget inte förmår betala sina skulder, och att de därmed går miste om betalningen för de nyttigheter som de har levererat. Om en enskild näringsidkare blir försatt i konkurs, så kan fordringsägarna (genom konkursförvaltaren) i första hand ta de tillgångar som finns i själva verksamheten i anspråk för betalning av sina fordringar, men de kan även ta i anspråk företagarens privata tillgångar, dvs de tillgångar som inte har någon anknytning till näringsverksamheten, såsom privatbostad, sommarstuga, privat bil, privata banktillgodohavanden etc. Om däremot ett aktiebolag försätts i konkurs så gäller den motsatta principen, dvs att fordringsägarna visserligen kan ta aktiebolagets tillgångar i anspråk för betalning av sina fordringar, men inte ägarens eller ägarnas tillgångar.

Som så ofta är fallet inom juridiken så gäller dock även här ”ingen regel utan undantag”. Det finns nämligen ett regelkomplex i aktiebolagslagens 25 kapitel som säger att om det finns anledning att anta att aktiebolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, så måste företagsledningen kontrollera bolagets ekonomiska ställning genom att upprätta och låta en revisor granska en så kallad kontrollbalansräkning. Om det då visar sig att det egna kapitalet är förbrukat så att det understiger hälften av aktiekapitalet, så måste företagsledningen vidta en rad åtgärder som, något förenklat, går ut på att antingen återställa det egna kapitalet, eller försätta bolaget i likvidation.

Och här kommer så svaret på den fråga jag ställer i rubriken: Om styrelsen missar att upprätta en kontrollbalansräkning så snart det uppkommer anledning att anta att bolagets eget kapital har sjunkit under den kritiska nivån, eller om de i förekommande fall inte följer upp kontrollbalansräkningen med de ytterligare åtgärder som aktiebolagslagen stipulerar, så drabbas de som är ansvariga för bolagets verksamhet (vilket i allmänhet är styrelseledamöterna) av ett personligt betalningsansvar för alla bolagets skulder som uppkommer efter tidpunkten för deras underlåtenhet att agera enligt regelkomplexet i aktiebolagslagen.

Varför är det då viktigt att känna till dessa undantagsregler? Många vet naturligtvis om dessa bestämmelsers existens, men för en del kan det komma som en synnerligen obehaglig överraskning, kanske som sten på bördan sedan man har förlorat sitt företag i en konkurs, att också den privata ekonomin drabbas om man inte har varit tillräckligt uppmärksam på sitt aktiebolags ekonomiska ställning. Det råd som man därmed kan ge den eller dem som driver verksamhet i aktiebolagsform är att hålla noggrann koll på det egna kapitalet. Om kostnaderna är högre än intäkterna under mer än en kortare tid, eller om bolagets verksamhet plötsligt drabbas av oförutsedda kostnader eller förluster, så är det definitivt läge att gå in och kontrollera så aktiekapitalet är intakt, så man inte drabbas av det personliga betalningsansvaret.

En annan aspekt av detta kan visa sig när man som företag eller företagare drabbas av att en större kund, som är ett aktiebolag, och som man har levererat produkter till eller utfört arbete åt, går i konkurs utan att man har fått betalt för sina fordringar. För majoriteten av leverantörerna gäller då att man tillhör de så kallade oprioriterade fordringsägarna, som i de flesta konkurser tvingas konstatera att konkursbolagets tillgångar inte räcker till för att täcka deras fordringar, varför de blir antingen helt lottlösa eller får endast en bråkdel av sina fordringar täckta.

Det kan då ibland löna sig att göra en extra kontroll av hur kundens eget kapital ser ut, och vad som ligger bakom kundens obestånd. Om det är så att det har funnits anledning för styrelsen att anta att bolagets eget kapital har förbrukats till en nivå under den kritiska gränsen utan att styrelsen har låtit upprätta en kontrollbalansräkning, så kan det finnas goda möjligheter att utverka betalningsansvar från de ansvariga styrelseledamöterna även om det inte blir någon utdelning till de oprioriterade fordringsägarna i konkursen. Detta är typiskt sett en sådan fråga som vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen skulle kunna hjälpa Dig med. Mejla oss gärna om du har frågor eller funderingar, info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
bitr. jurist

Kan jag få hem mitt LVU-placerade barn?

När ett barn omhändertas med stöd av särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) bedrivs vården med tvång. LVU är en tvångslagstiftning vilket innebär att frivilliga insatser inte varit tillräckliga för att komma tillrätta med de problem som barnet anses ha. Socialnämnden har gjort en bedömning att en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling föreligger, vilket senare domstolen fastställt. Det kan antingen röra sig om hemförhållanden (2§ LVU) eller på grund av barnets eget beteende (3§ LVU).

LVU-vården ska inte pågå längre än vad som är nödvändigt. Därför framgår det av 13 § LVU att socialnämnden minst en gång var sjätte månad ska pröva om vården fortfarande behöver bedrivas med stöd av LVU. Om socialnämnden exempelvis kommer fram till att behövlig vård går att ge med samtycke eller att missförhållandena inte är så allvarliga som socialtjänsten befarat ska LVU-vården omedelbart upphöra.

Vad menas med hemtagningsbegäran?

Med hemtagningsbegäran menas att Du som vårdnadshavare vill återfå ditt/dina barn som placerats med stöd av LVU. Du som vårdnadshavare har möjlighet att när som helst göra en hemtagningsbegäran (en sådan möjlighet har även ett barn som fyllt 15 år). Även om möjligheten är obegränsad är det viktigt att känna till att en begäran inte fyller någon funktion om någon förändring inte skett, exempelvis när det kommer till brister i din föräldraförmåga. Om det är något som socialnämnden ansett att Du har i samband med omhändertagandet av ditt barn. Socialnämnden har till uppgift att bedöma om det är lämpligt för barnet att komma hem.

När en begäran om hemtagning kommer in till socialtjänsten påbörjas en utredning (11 kap. 1 § SoL). Socialtjänsten har fyra månader på sig att bedöma om att godkänna att vården avslutas eller avslå begäran och låta vården fortgå. Det är socialnämnden som fattar det avgörande beslutet baserat på socialtjänstens underlag/utredning. Även om hemtagningsbegäran avslås har du fortfarande möjligheten att överklaga ett sådant beslut till förvaltningsrätten (41 § LVU). Det blir då förvaltningsrätten som avgör om LVU-vården ska upphöra eller inte.

När en begäran om hemtagning görs av dig som vårdnadshavare blir reglerna om partsinsyn (rätt att ta del av uppgifter som tillförts ärendet), kommunikation och offentligt biträde tillämpliga. Ditt offentliga biträdets roll är att bistå dig i kommunikation mellan Dig och socialtjänsten. Det är även ditt offentliga biträde som hjälper dig att överklaga ett avslag på din begäran om hemtagning om du så önskar samt att företräda dig inför en eventuell domstolsprocess. Det är staten som står för det offentliga biträdets kostnader och ingenting som Du behöver betala.

Vad krävs för att få hem mitt LVU-placerade barn?

Såväl socialtjänsten som domstolen har att ta ställning till är om förhållandena som låg till grund för beslutet att bereda barnet vård förändrats på ett sådant sätt att vården kan upphöra. Förändringarna ska vara av varaktig och genomgripande karaktär. De ska heller inte ha tillkommit andra missförhållanden.  Det krävs därför en fortsatt kontakt mellan Dig som vårdnadshavare och socialtjänsten för att visa att förändringar i exempelvis din föräldraförmåga skett och att Du samtycker till frivillig vård.

Går du som vårdnadshavare i tankar att få hem ditt LVU-placerade barn åtar sig Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB uppdrag som offentligt biträde. Du är välkommen att höra av dig till oss om du behöver juridisk rådgivning. Mejla oss gärna om du har frågor eller funderingar , info [a] limhamnsjuristen.se

Daniel Knezovic
Bitr. jurist

Är det tillåtet att fotografera hur som helst?

Är det tillåtet att fotografera hur som helst?

Nu är det sommartider och vi är ut och rör oss mer. Många vill föreviga sina sommarupplevelser i bilder och lägga ut på sociala medier t ex Instagram, Facebook, Snapchat osv. Men hur är det egentligen med att fotografera andra och hos andra? Vad får man och vad får man inte göra?

Brottet man kan göra sig skyldig till är Kränkande fotografering.

Brottet återfinner vi i Brottsbalkens 4 kap 6a §. Så här lyder lagtexten:
Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Till ansvar ska det inte dömas om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Första stycket gäller inte den som med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Lagen har gällt sedan den 1 juli 2013 och börjar nu få några år på nacken, men det kan ändå vara värt att påminna om vad som gäller.

Många tycker att det är obehagligt att bli fotograferade av okända personer, men det är alltså inte otillåtet att fånga andra på bild, så länge det sker på allmän plats, eller inomhus på ett ställe som inte är någons bostad. T ex får man alltså fotografera på en restaurang, ute på gator och torg och på en badplats.

 

Lagen om kränkande fotografering ska man se som ett komplement till 4 kap 6 § brottsbalken som handlar om hemfridsbrott. Lagen är alltså till för att skydda och freda privatlivet framförallt i den egna bostaden.

Om man utan lov går in i någon annans trädgård, gårdsplan eller bostad så gör man sig skyldig till hemfridsbrott. Bestämmelserna om kränkande fotografering gäller emellertid inte fotografering utomhus, t ex i någon annans trädgård. Man får emellertid inte står utanför en bostad och fotografera in genom ett fönster in i en bostad. Däremot kan man stå på trottoaren och fotografera in i en trädgård utan att göra sig skyldig till något brott.

Förutom bostäder får man inte heller smygfotografera någon på en toalett eller i ett omklädningsrum eller liknande (t ex en provhytt, en bastu, ett duschrum).

Fotograferingen ska också ske i hemlighet. Om man t ex tar bilder med sin kamera eller telefon helt öppet på en fest i en privatbostad så gör man sig inte skyldig till kränkande fotografering, under förutsättning att den man fotograferar inte är omedveten om det. Om man således fotograferar en sovande person så gör man sig skyldig till brott.

Man får inte heller filma eller ta bilder av någon via en webbkamera om inte den andre är medveten om detta och/eller har gett sin tillåtelse.

Lagen anger två undantag. Dels får myndighetspersoner i myndighetens verksamhet fotografera var som helst och hur som helst. Dels blir inte fotograferingen otillåten om den anses vara försvarlig. Det kan t ex röra sig om journalistiskt verksamhet där man i olika sammanhang kan behöva fotografera i bostäder för att t ex påvisa missförhållanden av olika slag. Man ska emellertid tänka på att det blir domstolen som avgör om fotograferingen har varit kränkande och det är fotografen som ansvarar för att så inte är fallet, och som står risken för att domstolen kan göra en annan bedömning.

Jag började med att nämna att när man fotograferar så vill man kanske också lägga ut bilderna på sociala medier. Lite om detta har jag tidigare skrivit i en blogg från september 2017 (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/att-sprida-rykten-via-facebook-och-andra-sociala-medier/). Kort kan man säga att foton på privatpersoner som man publicerar på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåtna så länge man inte kränker personen. Att “hänga ut” och skandalisera en privatperson är däremot inte tillåtet.

Låter det krångligt? För att vara på den säkra sidan så kan man ju alltid fråga om det är någon som har något emot att man fotograferar och om man får lägga ut bilderna på sociala medier. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[a]limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark
Advokat

 

“Fel i häst”?

Hästjuridik, del 2.

I min förra blogg i ämnet hästjuridik skrev jag om val av tillämplig lag och reklamationsfrister vid köp av häst. Jag hänvisar därför till Advokatbyråns blogg (https://www.limhamnsjuristen.se/hastjuridik/fel-i-varan-vilken-lag-blir-tillamplig-och-har-koparen-reklamerat-i-ratt-tid/) rörande dessa frågor.

Denna blogg handlar om frågan om hur man utreder om det föreligger ett ”fel i häst” efter köpet*. I detta ligger givetvis även vad en säljare ska tänka på. Jag har valt att i denna del av hästjuridiken endast återge köplagen, KöpL, (1990:931) då reglerna i dessa delar motsvarar Konsumentköplagen, KKöpL, (1990:932).

Det är svårt att säga vad som i det enskilda fallet skall anses vara det vi jurister kallar ett ”köprättsligt fel i häst”.  Vid köp- respektive försäljning av häst** beror det nämligen på många olika faktorer i just det enskilda fallet. För där lagen är relativt klar har en uppkommen tvist alltid uppstått utifrån de omständigheter som föregått varje enskilt avtals ingående. Omständigheter är ibland komplexa, och inte sällan många och nästan alltid skapade ur en blandning av kommunikationsbrist, okunskap om lagen och, låt gå, stundom ren och skär oärlighet från den ena eller bägge parters sida.

 

 

Vad menas då med köprättsligt ”fel i häst”?

Tre sorters fel.

Man brukar tala om tre sorters fel. Felen delas upp i kategorierna de faktiska felen, rådighetsfelen och de rättsliga felen. Köplagarna rör huvudsakligen faktiska fel som exempelvis att hästen har osteochondros (en störning i hästens tillväxtbrosk) eller kissing spines (förändringar i hästens bröst- och/eller ländkotornas tornutskott) Till de faktiska felen hör t.ex. även det förhållandet att säljaren säljer en häst med löfte om att den är utbildad att gå höga dressyrklasser men senare visar sig endast vara utbildad motsvarande mellanklasser. Men även de så kallade rådighetsfelen regleras i köprätten. Ett rådighetsfel kan föreligga om hästen inte kan användas, på sätt som köparen har haft fog att förutsätta, på grund av ett beslut från en myndighet eller en organisation, t.ex. att hästen är “triangelmärkt” eller “felmätt” och därför får tävla på sätt som avsett.  Rättsliga fel kan föreligga om hästen har sålts av någon som inte hade fullständig rådighet att sälja hästen. Detta kan vara fallet om det efter köpet visar sig att hästen är såld av en hästutbildare som endast hade hästen hos sig för utbildning och träning och därför inte var dess rättmätiga ägare. Det är endast de faktiska felen som diskuteras i denna blogg.

I första hand är det avtalet som gäller.

Med att det föreligger ett köprättsligt ”fel i häst” (i det följande benämns detta endast ”fel i häst”) avses att hästen inte motsvarar det som köparen har rätt att kräva av hästen utifrån dess avtalsenlighet. Oavsett vilken av köplagarna som är tillämplig på partsförhållandet gäller därför i första hand att hästen är felaktig om den inte motsvarar det som köparen haft fog att förvänta sig utifrån det som avtalats. Vid en bedömning av vad som avtalats gäller i och för sig inte bara skriftliga avtal utan även de omständigheter som funnits omkring avtalets tillkomst är av betydelse. Priset är en omständighet som kan ge en indikation på vad köparen har rätt att förvänta sig.  Vad som kan utgöra ett fel i häst vid ett köp behöver därför inte nödvändigtvis motsvara ett fel i häst vid ett annat. Här utgör ett skriftligt köpeavtal givetvis ett mycket starkt stöd för vad som gäller och därmed vad köparen med fog kan förvänta sig av hästen eller med andra ord vilka fel i häst som köparen både kan och inte kan göra gällande mot säljaren. Är du säljare är det mitt råd att du inte lovar något du inte kan hålla eller på annat sätt lovar något du inte helt säkert vet att du har fog för att lova och att tillse att alla de förbehåll och de reservationer du uttalar rörande hästens kvaliteter skrivs ner i ett köpeavtal. Till köparen är mitt råd motsvarande, att informera säljaren om vad du ska använda hästen till, vad du letar efter för kvaliteter i din blivande häst, vad som är av vikt för dig som köpare och att därefter dokumentera allt detta i köpeavtalet tillsammans med de eventuella utfästelser som säljaren gör. Om det därefter uppstår ett problem med hästen är det i första hand det som avtalats som är utgångspunkten för vad som ska anses vara ett fel i häst.

I andra hand gäller lagen.

Om det inte finns något skriftligt avtal eller annat bevis för omständigheter som i det föreliggande fallet skulle kunna ge vägledning i frågan om vad som avtalats får man vända sig till Köplagarna. Enligt 17 § 2 st 1 p KöpL gäller att om intet annat följer av avtalet så ska hästen vara ägnad att uppfylla det ändamål som i allmänhet gäller liknande hästar. Hästen ska alltså ha de egenskaper som gör att den kan användas på ett sätt som är normalt för hästar av samma slag. 17 § 2 st 2 p KöpL tar vidare sikte på om hästens ändamålsenlighet stämmer överens med köparens, särskilda och subjektiva avsikter med köpet. Bestämmelsen fastställer att fel i häst föreligger om hästen inte är ägnad för det särskilda ändamål som köparen avsåg. Detta gäller dock endast om säljaren borde ha insett köparens ändamål med köpet och köparen har haft fog att lita på säljarens sakkunskap. Utöver de två redan nämnda bestämmelser säger köplagen vidare att om hästen på något annat sätt inte stämmer överens med vad köparen hade anledning att förvänta sig så är det fel i häst (I7 § 3 st KöpL).

Något som dessutom kan påverka vad som ska anses vara fel i häst är svar på frågor rörande vad som omfattas av säljarens upplysningsplikt, säljarens friskrivningar och köparens undersökningsplikt och kunskaper om hästen samt frågan om dolda fel.

Nästa gång…

Nästa gång jag skriver om hästjuridik så kommer jag att gå igenom ett färskt rättsfall från HovR över Skåne och Blekinge (T 3548-19) från den 8 maj 2020. Vill du dessutom tjuvstarta på ett kommande tema och är du intresserad av gränsdragningen mellan näringsidkare och privatperson kan jag rekommendera dig att läsa på om hästen Favor (HD mål nr T 5317-17).

 ______________________________________________________

* I fortsättningen kommer jag för enkelhetens skull att kalla den sammanfallande rättshandling som uppstår när två parter säljer respektive köper, en häst, endast för köp.
** Det ska givetvis understrykas att detta blogginlägg inte gör anspråk på att på något sätt vara uttömmande. Är något otydligt eller har du följdfrågor till detta blogginlägg går det givetvis bra att maila till oss på info[a]limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist

Vilka regler är det egentligen som gäller – kan mina mänskliga rättigheter inskränkas?

Tar vi ansvar för att minska spridningen av Covid 19?

Vi lever alla i oroliga och exceptionella tider, med denna Covid-19 pandemi, som drabbat i stort sett hela världen. Detta har medfört att vi i Sverige har fått många rekommendationer att följa för att hjälpa till att hindra smittspridningen.

Man kan ju då inte låta bli att förundras över hur en del människor agerar trots alla varningar och direktiv. För några veckor sedan kunde vi läsa om några tråkiga exempel på ageranden i dagspressen

Bl.a. kunde man läsa om Storforsdemokraten Urban Persson som åkte till Stockholm för att få Corona som en kul grej. Till sin besvikelse smittades han inte, trots att han slickade på rulltrappsräcket.

Samma vecka kunde vi läsa att Helsingborgsungdomarna som ska ta studenten i år via sociala medier uppmanas att delta i den fetaste studentfesten.

”Ingen fucking student ska bli inställd i Helsingborg, låt oss fucka denna staden. Vi ska göra kaos och ha den fetaste studenten Helsingborg har sett!! (…) Helsingborg fucka för oss så låt oss fucka dem!! Vi alla som går i trean förtjänar den fetaste studenten och vi ska ta tag i det själva” står det i meddelandet som man uppmanar varandra att sprida vidare.

Fler artiklar har på samma tema har fortsatt att publiceras efter dessa, men jag tar inte upp fler här, det räcker med att konstatera att alla verkligen inte tar sitt ansvar för att minska spridningen av Covid 19.

Vilka regler gäller för att få inskränka mänskliga rättigheter?

Man måste ställa sig frågan vilka regler är det egentligen som gäller – kan mänskliga rättigheter som att resa till Stockholm eller hålla tidernas studentfest verkligen inskränkas?

För att få en överskådlig bild av rättsläget har Amnesty International förklarat detta väldigt tydligt på sin hemsida.

Det är viktigt att komma ihåg att internationella lagar och bestämmelser om mänskliga rättigheter fortfarande gäller.

Grundprincipen är att alla åtgärder som tas med anledning av smittan ska vara förenliga med internationell människorätt och folkrättsliga principer. Särskilt ska marginaliserade gruppers behov beaktas och människor som löper störst risk skyddas.

Jag kan här flika in att Sveriges ståndpunkt trots allt verkar vara rätt väg att gå, även om vi inte har slutresultatet klart på länge än. Men man har inte gått in och agerat diktatur utan har verkligen övervägt varje inskränkning i relation till de mänskliga rättigheterna. Det är kanske inte självklart för alla hur oerhört sammanvävda varje beslut måste vara med de mänskliga rättigheterna. Men det är så att DINA och MINA rättigheter faktiskt kan och ibland ska/bör inskränkas.

En viktig fråga är också, att vid en pandemi, är tillgången till information av yttersta vikt och Amnesty radar upp ett antal länder som brutit mot denna princip då de försökt tysta såväl, läkare, som forskare och medier. Även tillgången till internet har begränsats i vissa länder.

Jag vill här också, som en parentes, poängtera att vi i Sverige, till skillnad från i princip alla andra länder förutom Finland, inte har ministerstyre vilket innebär att beslut som rör myndigheter måste fattas av regeringen och ofta med riksdagen som stöd, som kollektiv. Därmed kan vi inte helt jämföra oss med t.ex. Danmark och Norges hantering av Coronakrisen.

,,,, RÄTTEN TILL HÄLSA

Rätten till hälsa regleras i olika internationella konventioner och den viktigaste är FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Samtidigt som man måste tänka på att många av de vanligaste åtgärderna för att förhindra smittspridning också berör andra rättigheter som rörelsefriheten och mötesfriheten vilka regleras i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

På sin hemsida skriver Amnesty International följande om rätten till inskränkningar

Förebyggande åtgärder är åtgärder som stater vidtar för att begränsa spridningen av smittan. Även om det kan vara tillåtet att begränsa till exempel rörelsefriheten och mötesfriheten när det finns fara för folkhälsan, måste begränsningarna vara lagligt reglerade, nödvändiga för att uppnå specifika legitima syften, samt stå i överensstämmelse med andra medborgerliga och politiska rättigheter. Det betyder till exempel att begränsningarna inte får vara diskriminerande, att de måste vara proportionerliga och att stater inte får införa mer restriktiva åtgärder än vad som krävs för att uppnå syftet (enligt de så kallade Syrakusa-principerna).

Åtgärder som stater nu inför för smittbegränsning och där dessa principer måste beaktas är till exempel:

  • Karantän
  • Reseförbud och resebegränsningar
  • Begränsning av information, transparens, censur
  • Tillgång till preventiv vård, utrustning, stöd
  • Undantagstillstånd

Vidare beskrivs att drabbade har rätt att få tillgång till och få den vård som de behöver. Det innebär att det måste finnas tillgång till vårdplatser, personal och utrustning. Vår regering har aldrig sagt att många inte kommer att drabbas, den makten finns inte över detta lilla virus som sprids så lätt och ännu lättare när obetänksamma, okunniga eller helt enkelt arrogant nonchalanta människor som denna Urban Persson går fritt i samhället. Ungdomarna kan jag i viss mån förstå och hoppas att de har visa föräldrar som kan förklara situationen för dem. Det är ingen som ”fuckar” med dem, istället är de ”offer” för inskränkta mänskliga rättigheter för att helt enkelt skyddas från att stå utan vård när och om de behöver den. Genom att se till att kurvan planas ut så mycket som möjligt uppfyller man den mänskliga rättigheten att i görligaste mån tillse att tillgång till vård finns.

Hela det offentliga utlåtandet om att inskränka mänskliga rättigheter kan ni läsa på engelska här

Svaret på frågan i titeln till detta inlägg är således att vissa mänskliga rättigheter kan och bör inskränkas och regeringens och folkhälsomyndighetens rekommendationer är sådana att de helt enkelt ska följas! Alltså kan Urban Perssons resa till Stockholm och ungdomarnas studentfirande på helt laglig väg inskränkas. Det är i sammanhanget också värt att poängtera att dessa mänskliga rättigheter inte enbart styrs av internationella konventioner, de följer även av den svenska grundlagen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

Vad innebär de advokatetiska reglerna för dig som klient?

I Sverige är advokatbyråerna i sina verksamheter skyldiga att följa de advokatetiska reglerna, detta innefattar samtliga personer som är anställda på advokatbyrån oavsett om de är advokater eller inte. De advokater som driver advokatbyråerna är ansvariga för att övrig personal som biträdande jurister och administrativ personal följer reglerna. Om detta missköts så kan en advokat i värsta fall uteslutas ur advokatsamfundet.

Kort går reglerna om advokatetik ut på hur en advokatbyrå ska drivas, skötas, och hur advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå ska förhålla sig gentemot klient, motpart/motpartsombud. Reglerna kallas för ”vägledande regler om god advokatsed” och antogs den 29 augusti 2008 och trädde i kraft den 1 januari 2009.

Viktiga principer inom de etiska reglerna som också är grundläggande är att en advokat är oberoende och lojal mot klienten samt att det föreligger tystnadsplikt och en frånvaro av intressekonflikter. De reglerar också när och under vilka förutsättningar en advokat får avbryta ett uppdrag.

 

Regleringar

Reglerna om god advokatsed är även lagreglerade i rättegångsbalkens åttonde kapitel och såväl dessa som de vägledande reglerna om god advokatsed, vilket advokatsamfundet arbetat fram och antagit, är en viktig del av ett demokratiskt samhälle som ska syfta till att upprätthålla en fri och självständig advokatkår.

Hur påverkas du som klient?

Frågan är då vilken innebörd de advokatetiska reglerna har för en klient? Jag skulle vilja säga att det är någon form av garanti och säkerhet för att en advokat verkligen följer de etiska reglerna och därmed inte kan behandla en klient hur som helst. Det innebär dock att även klienten bör följa advokatens eller den biträdande juristens råd för att arbetet ska bli så positivt och effektivt som möjligt för klienten.

Jag skulle även vilja säga att detta kan ha betydelse för dig som klient när du söker efter ett juridiskt ombud. Arbetar denna på advokatbyrå så medföljer denna garanti och säkerhet vilket inte alls är självklart om du vänder dig till en juridisk byrå som alltså inte är en advokatbyrå.

Är du intresserad av att veta mer kring de etiska vägledande reglerna om god advokatsed och vad dessa innebär för dig som klient. Kontakta oss gärna på info@limhamnsjuristen.se eller läs vidare på advokatsamfundets hemsida på www.advokatsamfundet.se.

Bekime Besatari
Bitr. jurist

 

Vad händer med tidigare gåvor när jag dör?

Förskott på arv och det förstärkta laglottsskyddet.

Att dödsfall leder till arvstvister är tyvärr vanligt både i Sverige och utomlands. Svensk arvsrätt är uppbyggd på så sätt att barnen till den avlidne, bröstarvingarna, delar lika på kvarlåtenskapen genom så kallade arvslotter. Detta innebär att två barn får hälften vardera och tre barn en tredjedel vardera om inte annat har förordnats genom testamente. Om en bröstarvinge redan skulle vara avliden träder dennes barn in i dess ställe och delar lika på dennes arvslott.

Laglotten i sin tur är hälften av arvslotten, två barn har därför rätt till en fjärdedel vardera i laglott. Just laglotten är skyddad även om det i testamentet är förordnat om att kvarlåtenskapen ska gå till någon annan. Under vissa förutsättningar är laglotten dessutom skyddad i förhållande till gåvor som givits under livstiden och det här är grunden till många av de arvstvister som uppstår. Jag tänkte därför genom det här inlägget försöka ge en överblick i vad regleringen kring gåvor under livstiden innebär i förhållande till dödsboet och dödsbodelägarna.

Den avlidne kan genom att ge bort delar av sin egendom under livstiden minska värdet av kvarlåtenskapen. Gåvan eller gåvorna minskar då bröstarvingarnas arvslotter, i vissa fall på så sätt att en eller flera av bröstarvingarna får betydligt mindre del av kvarlåtenskapen än övriga. Det finns flera skyddsbestämmelser i Ärvdabalken (SFS 1958:637, nedan förkortad ÄB) på grund av snedfördelningen som kan uppstå och avsaknaden av ett arv som bröstarvingen kan ha förväntat sig.

I första hand finns skyddet gällande förskott på arv som regleras i 6 kap. ÄB. Presumtionen enligt 6 kap. 1 § ÄB är att de gåvor som den avlidne givit till sina bröstarvingar under livstiden anses vara förskott på arv. Gåvan i fråga ska därför enligt huvudregeln avräknas bröstarvingens andel till det värde som gåvan hade vid mottagandet. Den här bestämmelsen innebär alltså att hela värdet återgår och att andelarna beräknas som om gåvan fortfarande ägdes av den avlidne, men med undantag för den värdeuppgång som kan ha skett sedan mottagandet.

När det gäller gåvor som givits till annan än bröstarvinge är presumtionen den motsatta, dessa räknas som huvudregel inte som förskott på arv. Givaren kan dock förordna om att gåvan är ett förskott, exempelvis genom ett gåvobrev, och på det här sättet bryts presumtionen. På samma sätt kan givaren förordna om att gåvan inte ska vara förskott på arv när gåvan ges till en bröstarvinge, vilket innebär att 6 kap. ÄB inte blir tillämpligt.

Den här situationen leder till nästa skyddsbestämmelse, nämligen det förstärka laglottskyddet som regleras i 7 kap. 4 § ÄB. Till den del som gåvan har inkräktat på bröstarvinges laglott ska den fortfarande återgå, även om det inte har rört sig om ett förskott på arv och även om den givits till annan än bröstarvinge.

Det finns dock vissa begränsningar också gällande det förstärkta laglottsskyddet, alla gåvor återgår inte per automatik till dödsboet. Det krävs enligt bestämmelsen att det kan visas att gåvan är att likställa med testamente, antingen genom omständigheterna i övrigt eller genom villkoren för gåvan. Det förstärka laglottsskyddet är till för de gåvor som givits för dödsfalls skull, vilket många gånger kan vara svårt att visa i efterhand.

Skillnaderna mellan bestämmelserna om förskott på arv och det förstärkta laglottsskyddet är flera och skyddsreglerna kan i många fall komplettera varandra.

Förskott på arv innebär att gåvans värde i sin helhet ska återgå till dödsboet medan det förstärkta laglottsskyddet bara tar sikte på den del som inkräktar på värdet av laglotterna. Vidare kan bestämmelserna om förskott på arv tillämpas även i de fall där gåvan inte egentligen har givits för dödsfalls skull medan det förstärkta laglottsskyddet bara kan tillämpas när gåvan är att jämställa med testamente. Ännu en skillnad finns i beräkningen av värdet på gåvan, gåva som ges som förskott på arv avräknas till värdet vid mottagandet medan värdet beräknas vid dödsfallet gällande det förstärkta laglottsskyddet.

I första hand är det ofta bestämmelserna i 6 kap. ÄB som används vid gåvor till bröstarvingar, men när dessa bestämmelser inte är tillämpliga kan fortfarande det förstärka laglottsskyddet vara en möjlighet för de efterlevande bröstarvingarna. Det är svårt för efterlevande att pussla ihop och veta vad den avlidne verkligen hade velat, särskilt när de kan ha uppfattat viljan på olika sätt. Att förordna om kvarlåtenskapen medan man lever genom handlingar såsom gåvobrev och testamente kan därför förenkla oerhört för de efterlevande och förhoppningsvis medföra att någon tvist aldrig uppstår.

Slutligen vill jag kort nämna att flera av grunderna jag tar upp i det här inlägget måste prövas av tingsrätt och då måste talan väckas inom viss tid, vilket är viktigt för efterlevande att känna till i de fall då en tvist ändå uppstår.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Aila Löfberg Nilsson
Bitr.jurist

Fel i varan? Vilken lag blir tillämplig och har köparen reklamerat i rätt tid?

Viktigt att tänka på angående hästjuridik del 1

Hur många blivande eller nuvarande hästägare har inte någon gång hört talas om, eller kanske till och med själva upplevt, drömköpet som äntligen blev av men som därefter förvandlades till en mardröm. Drömhästen, som enligt säljaren var felfri vid leveransen och enligt köparen lovordades av säljaren. Hästen som vid provridningen gick som en klocka och som trots veterinärbesiktning, med inga eller mycket få och oväsentliga anmärkningar, helt plötslig efter köpet och väl hemma på stallplanen förvandlades till ett ”bockande inferno”.

Från glada förväntningar på allt från långa ridturer i skogen med skogsmullen till, näst intill sanningen redan erövrade, vinster och placeringarna med den fina tävlingshästen, står köparen nu efter köpet kvar i den forna drömmens ruiner med en, för köparens ändamål, till synes helt oridbar häst.

Besvikelsens stund är inne och med den följer inte sällan upprörda känslor och letandet efter roten till det onda; felsökningens och kanske även tvistens tid. Och det är ofta även först nu, när något gått fel, som eftertankens kranka blekhet kan komma att visa sitt glåmiga ansikte. Inte bara för köparen utan även för säljaren. Upprörda känslor, olika åsikter, beskyllningar, dyra veterinärbesök och kanske slutligen en tvist, med i värsta fall höga rättegångskostnader, till följd. Vårt råd? Hängslen och livrem. Är du oerfaren så anlita någon som kan ge dig råd omkring vad du ska tänka på när du köper eller säljer en häst. Många gånger går allting bra men det kan bli mycket dyrt att vara efterklok.

Tillämpliga lagar inom hästjuridik

Hästjuridiken utgör en del av den så kallade civilrätten och klassificeras som handel med lös sak. Tillämpligt regelverk vid hästköp är, huvudsakligen, köplagen (lag 1990:931) eller konsumentköplagen (lag 1990:932).

Innan man kan ta ställning till rättsfrågan om köparen har skäl att åberopa att hästen hade ett fel i lagens mening, redan vid överlämnandet/avlämnandet, måste två frågor först både ställas och besvaras. Den första frågan, som i vissa fall rent praktiskt kan vara nog så komplicerad att besvara, är vilken lag som faktiskt kommer att bli tillämplig i den enskilda situationen.  Enkelt uttryckt är det så att konsumentköplagen, som ger (köparen) ett ökat skydd i förhållande till köplagen, tillämpas i de fall köparen utför köpet i egenskap av privatperson och säljaren säljer hästen som ett led i sin näringsverksamhet. I alla andra fall är det köplagen som reglerar förhållandet mellan parterna. Det kan därför vara av helt avgörande vikt, för köparens respektive säljarens möjligheter att få rätt, i vilken egenskap de köper eller säljer en häst. Den andra frågan som ska ställas är om reklamation har skett i rätt tid. Har reklamation inte skett rättidig har köparen (som huvudregel, se nedan) förlorat sin rätt att åberopa att ett fel föreligger.

Det är alltså först vid själva den rättsliga felbedömningen som det blir viktigt att få svar på frågor som: Vad hade köparen rätt att förvänta sig av hästen? Vad sa köparen att hästen skulle användas till? Vad kunde köparen förvänta sig att hästen hade för utbildningsgrad utifrån säljarens information? Vad utlovade säljaren? Vad står i kontraktet? Vad har priset för betydelse i förhållande till vad som köpts? Visste säljaren att hästen hade en gammal skada på gaffelbandet eller att den hade haft kolik med buköppning till följd? Visste säljaren att hästen alltid försökte bocka av sin ryttare vid möte med en annan häst eller att den alltid reste sig när det kom en traktor på vägen eller var det första gången den gjorde så?  Dessa frågor ska alltid föregås av svaret på de två andra frågorna; nämligen i vilken egenskap ingick parterna affären och har reklamationen skett i rätt tid?

Reklamationen

Reklamation ska enligt köplagen ske ”inom skälig tid” efter det att felet upptäcktes eller borde ha upptäckts och senast inom två år efter det att köparen tagit emot varan. Vad som ska anses som skälig tid i köplagens mening får bedömas från fall till fall men generellt kan sägas att skälig tid är en relativt kort tid (omkring två veckor) och påverkas av om köparen har köpt varan som ett led i sin näringsutövning eller är privatperson.

Reklamationsreglerna enligt konsumentköplagen är fördelaktigare för köparen. Även här ska reklamation äga rum inom ”skälig tid”. Men i lagen preciseras att reklamation som sker inom två månader efter det att felet upptäcktes alltid ska anses vara skälig tid varför det kan konstateras att skälig tid har olika innebörd utifrån vilken av lagarna som blir tillämpliga. I konsumentköplagen gäller dessutom en yttersta gräns för reklamationen på tre år, vilket ju är ett år längre än vad köplagen medger.

En reklamation kan vara både muntlig eller skriftlig men vårt råd är att alltid tillse att man har bevis för att man reklamerat och att det skett rättidigt. Det lättaste är därför att man skriver eller mailar säljaren för att på så sätt få ett mottagningsbevis. Viktigt är att man i reklamationen anger vilket fel man vill göra gällande men det är samtidigt fullt tillräckligt att man gör det på så sätt att man berättar om sina iakttagelser rörande hur felet yttrar sig. Samtidigt måste varje fel som man vill åberopa uppges inom reklamationsfristen annars förloras möjligheten att göra felet gällande.

Inga huvudregler utan undantag

Det finns ett särskilt tillfälle som gör att köparen får åberopa ett fel även om reklamationsfristen har överskridits och det är om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Hur lång tid denna rätt föreligger framgår inte av lagen men sannolikt föreligger talerätt under hela den sedvanliga tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen (prop. 1988/89:76 s 125). Möjligen kan denna tid dock begränsas om köparen väntar för länge från det att upptäckten om felet gjordes.

Nästa gång- Hästjuridik del 2

Nästa gång vi bloggar om hästjuridik kommer vi att gå igenom vad som kan betraktas som fel vid köp och försäljning av häst, i köplagens mening, härunder köparens undersökningsplikt och säljarens informationsplikt.
Hängslen och livrem…!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist