Författare: Ewa Wressmark

I Sverige har vi vittnesplikt, vilket innebär att man som huvudregel är skyldig att vittna i brottmål. Tyvärr är många rädda för att vittna och rädda för att berätta om att man har bevittnat ett brott eller om man kan bidra till att ett brott klaras upp och en misstänkt person döms för brottet. Orsakerna till denna rädsla kan vara många, men det vanliga är väl rädsla för risk för repressalier av olika slag.

Det finns vittnesskydd, men det diskuteras om detta vittnesskydd är tillräckligt för att skydda vittnen. Dessutom kan det många gånger innebära väldigt ingripande åtgärder för den som ska skyddas, t ex att byta bostadsort, få skyddad identitet osv.

Det har nu framförts möjligheten att införa ett system med anonyma vittnen. Det största invändningen mot detta är en försämrad rättssäkerhet för den som är misstänkt. Det blir väldigt mycket svårare att försvara sig och bemöta ett vittne om den tilltalade inte vet vem vittnet är.

En tilltalad (misstänkt) har enligt Europakonventionen rätt till en rättvis (och rättssäker) rättegång.

I artikel 6.3 (d) stadgas det att en tilltalad ska ha samma möjligheter att höra ett vittne som åklagaren. Den tilltalade ska alltså ges möjlighet att ställa frågor till vittnet för att en rättegång ska betraktas som rättvis. Detta omöjliggörs om man använder sig av anonyma vittnen.

Europadomstolen har dock i vissa fall tillåtit anonyma vittnen, men med vissa villkor;

• Det måste föreligga en hotbild mot den som ska vittna.
• Den anonyma bevisningen får inte helt eller delvis resultera i en fällande dom. Den tilltalade ska alltså inte kunna dömas enbart på anonyma vittnesmål. Inte heller ska det anonyma vittnesmålet vara avgörande för att den misstänkte döms för brottet.

Det är alltså ett väldigt restriktivt synsätt som ställs upp och domstolen menar att anonyma vitten ska användas med yttersta försiktighet. Det får alltså absolut inte vara något som används slentrianmässigt.

Det finns några länder i Europa som tillåter anonyma vittnen, med de villkor som Europadomstolen ställer upp. Dessa länder är bl a Norge, Danmark, Finland samt Nederländerna. De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan och det är inte uteslutet att ett system om anonyma vittnen bara kan komma att få marginella effekter.

I Sverige är det rättegångsbalken (RB) som anger reglerna för hur en rättegång ska bedrivas. Grundläggande är att processen ska vara rättssäker och det finns ett antal principer som ska vara uppfyllda;

• Omedelbarhetsprincipen, som återfinns i 35 kap. 8 §, innebär att domen bara får grundas på vad som förekommit vid förhandlingen (om inte målet avgörs utan huvudförhandling) och det är bara de domare som varit med på hela förhandlingen som får besluta.
• Offentlighetsprincipen, som också ingår i en av våra grundlagar i 2 kap. 11 § 2.st RF, men också i 5 kap. 1 § 1 st RB, innebär att i princip alla förhandlingar i svensk domstol är offentliga och att allmänheten ska kunna sitta och lyssna på rättegången. Det finns vissa undantag från detta, men då måste domstolen fatta beslut om att förhandlingen av sekretesskäl ska hållas “inom stängda dörrar”, som det heter.
• Muntlighetsprincipen hittar vi i 46 kap. 5 § i RB och där står att en huvudförhandling som huvudregel ska vara muntlig. Allt som ska ligga till grund för domstolens bedömning ska alltså framföras muntligen vid huvudförhandlingen. Även de viktigaste delarna av den skriftliga bevisningen ska framföras muntligen vid huvudförhandlingen.
• Koncentrationsprincipen i 46 kap. 11 § RB anger att all bevisning i sak presenteras inför rätten under en koncentrerad huvudförhandling. Det innebär också att den ska genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Det får alltså inte gå för lång tid mellan rättegångsdagarna, om de är flera.

I Sverige är det f n förbjudet med anonyma vittnen. Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska lämna förslag på ett system med anonyma vittnen. Syftet är att komma till rätta med den s k tystnads­kulturen, dvs att vittnen inte vågar vittna i mål om t ex gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Utredare är riksmarskalk Fredrik Wersäll, tidigare justitieråd och hovrättspresident.

Den 30 oktober 2023 lämnades ett delbetänkande från utredaren. Utredningen föreslår, helt enligt regeringens direktiv, att anonyma vittnen ska tillåtas som bevis i en huvudförhandling i brottmål. Möjligheten till att vittna anonymt kommer, enligt förslaget, att finnas både under förundersökningen och vid rättegången i mål som gäller allvarlig brottslighet och där det finns en påtaglig risk för att ett vittne eller dess närstående utsätts för något allvarligt brott om han eller hon vittnar i målet.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2025. Förslaget ska nu gå ut på remiss.

Utredningen ska fortsätta sitt arbete och bland annat se över kronvittnessystemet och möjligheten att använda inspelade förhör under en förundersökning som bevis i domstol. Utredningens slutbetänkande ska lämnas i oktober 2024.

Det finns många kritiker mot förslaget om att införa möjligheten att använda anonyma vittnen.

Justitierådet Stefan Johansson, en tidigare utredare (En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring, SOU 2021:35), har i sitt slutbetänkande sagt nej till att införa anonyma vittnen. Utredningen menade att de skäl som talar mot att införa en reglering som ger möjlighet för vittnen att lämna sina uppgifter anonymt är starkare än de skäl som talar för en sådan reglering.

Advokatsamfundet har vid upprepade tillfällen varnat för ett system med anonyma vittnen och pekat på riskerna vad gäller rättssäkerheten och den misstänktes rätt till en rättvis rättegång. Vidare kommer vittnesuppgifter från anonyma vittnen att få ett mycket lågt bevisvärde.

Så de frågor vi bör ställa oss är;
– Behöver Sverige införa ett system med anonyma vittnen, vilket då ska ske på de villkor som Europadomstolen ställer upp?
– Hur kommer ett system med anonyma vittnen att påverka rättssäkerheten för den misstänkte?
– I vilken utsträckning kommer man kunna använda sig av anonyma vittnen?
– Vilken effekt kommer det att få att man i undantagsfall och med speciella villkor kan använda anonyma vitten?
– Kommer fler brott att klaras upp, eller blir det bara en marginell effekt för de brottsbekämpande myndigheterna?

Min personliga åsikt är att det skulle vara olyckligt att införa ett system med anonyma vittnen. Det är viktigt att vi upprätthåller en hög rättssäkerhet genom hela rättsprocessen, inte minst i domstolarna. Eftersom det kommer att ställas upp stränga villkor för att kunna använda anonyma vittnen blir effekten kanske så marginell att det bara blir en s k skrivbordsprodukt.

Om man är misstänkt för brott, oavsett vilket, så ska man kunna försvara sig mot den bevisning som åklagaren lägger fram. Anonyma vittnen är svårt att försvara sig mot. Varför vill vittnet var anonymt? Vem är vittnen? Finns det personliga kopplingar av annat slag som göra att vittnet vill bidra till en fällande dom? Vittnet kan ha lämnat sina uppgifter på grund av egna intressen, t.ex. hämndmotiv eller ekonomiska intressen

Att införa anonyma vittnen är varken effektivt eller rättssäkert. Personligen anser jag att, i stället för att införa ett system med anonyma vittnen, så borde vittnesskyddet förstärkas. .  Med det sagt är det självklart också viktigt att staten erbjuder vittnen det skydd de behöver, vilket idag är ett dilemma. Detta kanske kan komma att få en egen blogg längre fram.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare och samtliga jurister tar uppdrag som målsägandebiträde.

– Advokat Ewa Wressmark

Den svenska yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, kommer till uttryck i
2 kap. 1 § regeringsformen, och är en grundläggande rättighet för alla som vistas i Sverige. Således omfattas inte bara svenska medborgare av yttrandefriheten, utan även utlänningar som befinner sig i Sverige.

Yttrandefriheten skyddas också av Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är en av de friheter som syftar till att främja ett fritt meningsutbyte och därmed främja demokratin. Yttrandefriheten är en rätt för alla; oavsett i vilket land man är medborgare, att inom Sveriges gränser uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt.

En del av yttrandefriheten har ett särskilt starkt skydd. Yttranden som framförs via ett medium, så som tryckta skrifter, radioprogram, TV-sändningar, video/dvd, tekniska upptagningar med mera, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YFL) eller tryckfrihetsförordningen (TF).

Däremot har uttalanden som framförs direkt och muntligt inte skydd i YGL eller TF, utan enbart det skydd som uttrycks i regeringsformen (RF). Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen får yttrandefriheten begränsas genom lag.

I 2 kap. 24 § regeringsformen föreskrivs att mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Begränsningar enligt 2 kap 20 § regeringsformen får bara göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Det har diskuterats mycket kring de Koranbränningar som Rasmus Paludan har ägnat sig åt på flera platser i Sverige. Är det ett uttryck för yttrandefriheten eller är det en form av hets mot folkgrupp? Är detta ett exempel på den yttersta gränsen för yttrandefriheten?

I ett demokratiskt land som Sverige har alla rätt att ha och uttrycka en åsikt, även om den känns obekväm för andra. Man kan dock fråga sig när användandet av yttrandefriheten kan betraktas som hets mot folkgrupp, dvs som ett hatbrott? Brottet hets mot folkgrupp innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Är Koranbränningen i sig att betrakta som hets mot folkgrupp? Troligen inte.
Kan förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion, vara hets mot folkgrupp. Ja, mycket möjligt!

Frågan är då om polisen kan neka t ex Rasmus Paludan tillstånd att demonstrera och bränna Koranen? Förvaltningsrätten i Göteborg har i två domar (Mål 3248-22 och 4632-22) gjort en bedömning av detta.

Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis i domarna att mötes- och demonstrationsfriheten är grundlagsskyddade rättigheter som även skyddas av Europakonventionen. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten.

Angående sammankomsten i Borås (Mål 4632-22), där polisen hade avslagit ansökan om demonstration i form av Koranbränning, grundades polisens avslagsbeslut på att ordnings- och säkerhetsproblem kunde förväntas uppkomma vid sammankomsten, dvs att det funnits en hög risk för att det skulle uppkomma liknande allvarliga händelser som förekommit i andra delar av landet under påskhelgen, de s.k. påskupploppen.

Förvaltningsrätten konstaterar att det inte var visat att Rasmus Paludan, eller några andra som deltagit i de tidigare tillståndsgivna allmänna sammankomsterna, hade stört ordningen eller säkerheten, utan kunde hänföras till utomstående personer. Enligt förvaltningsrättens mening bör emellertid inte ett tillstånd till en demonstration kunna vägras enbart av den anledningen att det kan befaras angrepp på deltagarna från t ex åskådare eller deltagare i en motdemonstration. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten. Enligt Förvaltningsrätten ska det då röra sig om rena nödsituationer och när alla möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda. Därför menar Förvaltningsrätten att polisen inte hade rätt att neka tillståndet.

Förvaltningsrätten framhåller emellertid att Polismyndigheten har möjlighet att uppställa villkor om bl a tid och plats för demonstrationen, om det behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten. Det anses att ordningslagen ger Polismyndigheten ganska långtgående befogenheter att ändra i mötesanordnares val av tid och plats genom diverse villkor.

Eftersom Polismyndigheten inte övervägt att villkora tillståndet, utan helt avslagit ansökan, menar Förvaltningsrätten att, om tidpunkten för demonstrationen/ sammankomsten inte hade passerat, så skulle målet ha återförvisats till Polismyndigheten för prövning av vilka eventuella villkor som kunnat ges för tillstånd för sammankomsten.

Angående Sammankomsterna i Hjällbo Centrum och på Angereds torg (Mål 3248-22) avslog Förvaltningsrätten Rasmus Paludans överklagande över att tillstånd inte beviljats på dessa två platser. Däremot hade tillstånd beviljats att få hålla allmänna sammankomster på Frölunda torg under en utökad tid, kl. 12.00-15.00 i stället för den ansökta tiden kl. 12.00-13.30. Förvaltningsrätten menar att Polismyndigheten kan bedöma t ex om ett möte måste få lov att hållas en viss dag, men inte nödvändigtvis på den plats som arrangören vill. Rasmus Paludan hade helt avböjt att diskutera andra alternativa platser än de i ansökan angivna platserna, trots att han erbjudits att hålla sammankomsterna på andra platser. Med anledning därav ansåg Förvaltningsrätten att Polismyndigheten haft rätt att avslå ansökan gällande platserna Hjälbo Centrum och Angereds torg. Rasmus Paludan överklagande avslogs.

Så vad kan man dra för slutsatser av detta?
Det är ytterst svårt att helt neka tillstånd till en allmän sammankomst, eftersom det skulle inskränka yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Däremot måste en mötesarrangör finna sig i att Polismyndigheten förändrar såväl tid som plats för sammankomsten. Det ska här också påpekas att Europakonventionens skydd för demonstrationer även innebär en förpliktelse för staten att vidta positiva åtgärder för att sammankomsten ska kunna genomföras. Det är alltså polisens skyldighet att se till att yttrandefriheten kan upprätthållas och garanteras.

En helt annan sak är om en arrangör av en allmän sammankomst, som getts tillstånd, gör sig skyldig till t ex brottet hets mot folkgrupp, eller något annat hatbrott. Om så är fallet kan en Koranbränning innebära att man går över gränsen för yttrandefriheten och demonstrationen kan då anses övergå till att bli ett hatbrott.

Summa summarum:
– Vår yttrandefrihet är långtgående och det ska mycket till för att den ska kunna begränsas, dvs att förbjuda någon att uttrycka sin åsikt.
– Det finns emellertid möjlighet för Polismyndigheten, som ger tillstånd till allmänna sammankomster, att ställa villkor för sammankomsten för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
– Att störa en allmän sammankomst t ex med våld, oljud, ljus eller på annat liknande sätt, för att försöker förhindra sammankomsten gör sig skyldig till brott, nämligen brottet störande av förrättning eller allmän sammankomst, vilket kan leda till böter eller fängelse i högst sex månader.
– Yttrandefriheten får aldrig gå över gränsen på så sätt att det blir fråga om t ex hets mot folkgrupp genom att framföra förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion. Påföljden för brottet är fängelse i upp till två år eller, om brottet är ringa, böter. Om brottet bedöms vara grovt döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Advokat Ewa Wressmark

När man blir misstänkt för brott är det ofta en chockartad upplevelse. För många är det första gången som man hamnar i en sådan situation. Att misstänkas för ett brott är inte det samma som att man kommer att dömas för det brott som man misstänks för. Det är inte polis eller åklagare som dömer, utan det är våra domstolar. Första domstolsinstansen är tingsrätten och det är dit som åklagaren ska skicka sin stämningsansökan om det finns anledning att väcka åtal mot någon.

Många brottsmisstankar kommer emellertid inte så långt som till ett åtal. Innan åklagaren kan besluta om åtal måste polisen genomföra en förundersökning (utredning om det misstänkta brottet). När förhör hållits med misstänkt och målsägande (brottsoffer) och vittnen, händer det ofta att förundersökningen läggs ner och misstanken leder inte till åtal. Det innebär också att förundersökningen inte blir offentlig och den som varit misstänkt får inte heller någon anmärkning i belastningsregistret.

Om man misstänks för brott när ska man då begära en offentlig försvarare?
Reglerna om offentlig försvarare finns i 21 kapitlet Rättegångsbalken.

Är man anhållen eller häktad har man alltid rätt att begära (och få) en offentlig försvarare.

Om man är misstänkt för ett brott som kan leda till minst sex månaders fängelse har man också rätt till en offentlig försvarare. Men man kan också ha rätt till en offentlig försvarare om man är misstänkt för lindrigare brott.

En misstänkt person har rätt till offentlig försvarare om det finns behov med hänsyn till utredningen om brottet, om det finns risk för annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det finns särskilda skäl på grund av målet eller personliga förhållanden. Det finns större anledning att bevilja offentlig försvarare om man förnekar brott eller om en fällande dom skulle leda till särskilt allvarliga konsekvenser, t ex att man förlorar sitt arbete.

Om man begär en offentlig försvarare ska polisen eller åklagaren (beroende på vem som är förundersökningsledare) anmäla detta till tingsrätten. Det är sedan tingsrätten som avgör om det ska förordnas en offentlig försvarare. En offentlig försvarare betalas av staten, men om man döms för brottet kan man få betala en viss del av kostnaden för försvaret. Om man frikänns eller om brottsmisstanken inte leder till åtal behöver man inte betala något för sin försvarare.

Även om man inte beviljas en offentlig försvarare så har man rätt att biträdas av en privat försvarare. Om man har en privat försvarare får man betala kostnaden för dennes arbete och utlägg själv. Det finns inte heller någon försäkring som täcker sådana kostnader.

Varför ska man begära en offentlig försvarare?

12 § Förundersökningskungörelsen är ett viktigt lagrum för en brottsmisstänkt. Den innehåller de rättigheter som man har som misstänkt och dessa rättigheter måste polisen underrätta en misstänkt om innan man påbörjar ett förhör och i samband med att man delges misstanke om brott.

Det är en rättighet man har som misstänkt att få ha en försvarsadvokat närvarande. En försvarsadvokat är med dig under hela förundersökningen, närvarar vid polisförhör med dig och är vid din sida och för din talan under förhandlingen i domstol (huvudförhandlingen). Om du är anhållen eller häktad har du alltid rätt att träffa din försvarare, även om du har restriktioner och inte får träffa någon annan. Om du inte är nöjd med domen i tingsrätten och vill överklaga till hovrätten så finns din försvarare med dig även där.

En rättighet man har som misstänkt för ett brott är att man inte behöver svara på frågor överhuvudtaget och man behöver inte utreda sin egen skuld. Man har också rätt att begära att en försvarare (offentlig eller privat) ska delta vid polisförhören.

En annan rättighet är att man i princip ska få den försvarare som man valt, om inte vederbörande finns långt ifrån dig och det därför skulle leda till allt för stora kostnader.

Min erfarenhet är att många tycker att man kan genomföra ett polisförhör utan att ha en försvarare med sig, eftersom man inte har insett riskerna med detta. Många gånger är detta något man ångrar i efterhand. Försvararen ska vara med dig för att se till att dina rättigheter upprätthålles och att du får information om dina rättigheter. Likaså ska försvararen bevaka att förhöret går rätt tillväga och säkerställa att du har förstått brottsmisstanken och frågorna från förhörsledaren. När man blir delgiven misstanke om brott kan det ofta bli en chockartad upplevelse och man kanske inte tar till sig allt eller uppfattar allt korrekt som polisen säger. Då kan det kännas tryggt att ha en försvarare vid sin sida som ska bevaka dina rättigheter.

Än värre tycker jag att det är när en vårdnadshavare tycker att det är OK att deras minderåriga barn, som är misstänkt för brott, ska kunna genomföra ett polisförhör med ”bara” vårdnadshavaren närvarande. Särskilt när man är ung är det viktigt att man känner sig trygg i situationen och med polisen som håller förhör. Förhoppningsvis är det första och enda gången man befinner sig i en sådan situation och då är det särskilt viktigt att känna att någon är på ens sida och bara är till för att försvara mig och bevaka just mina intressen. Dessutom är det så om man är under 18 år och misstänkt för brott så har man som regel alltid rätt till en offentlig försvarare.

Min åsikt är att man aldrig ska låta sig förhöras av polisen utan att ha en försvarare (privat eller offentlig) närvarande. Att bli misstänkt för brott är allvarligt och kan få oanade konsekvenser på den enskilde. Man ska inte tro att bara för att man anser sig vara oskyldig så kommer polis och åklagare att tro på det. Ett sådant synsätt är alltför lättvindigt när det gäller en sådan allvarlig sak som en brottsmisstanke.

Om du vill ha hjälp av en försvarare som till hundra procent står på och vid din sida ska du kontakta oss. Samtliga våra advokater åtar sig uppdrag som såväl offentlig som privat försvarare.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se