Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 3 – Att som förälder bli granskad av socialtjänsten

Detta är tredje delen av denna bloggserie om socialtjänsten och deras ansvar för barn och ungdomar i kommunerna och hur de värnar om barnets bästa.

Jag ska här belysa hur föräldrar kan uppleva det att bli granskade, och ifrågasatta, av socialtjänsten. Bloggen avser också att visa på att det socialtjänsten beslutar om inte alltid är till barnets bästa.

Jag menar att om inte socialtjänstens tjänstemän är lyhörda mot föräldrarna och lyssnar till dem så tillvaratar man inte heller barnets intresse och värnar om barnets bästa fullt ut.

Oftast kommer en förälder i kontakt med socialtjänsten när det gäller barnen om det inkommit en s k orosanmälan och socialtjänsten dels ska göra en förhandsbedömning, dels – om det anses behövas – ska genomföra en s k 11:1-utredning. Ibland kan det dock även vara föräldern själv som kontaktar socialtjänsten för att få råd och stöd i en problematisk situation.

Oavsett anledningen till kontakten är det en socialsekreterare som man då kommer i kontakt med. Socialsekreteraren ansvarar för det praktiska genomförandet av socialtjänstens uppdrag. Socialsekreteraren ska bl a genom kontakt med barn, föräldrar och andra berörda ta reda på hur barnet uppfattar sin situation och utifrån barnets bästa göra en bedömning om barnets behov. Detta kräver kunskaper och färdigheter av väldigt varierande slag.

Det är viktigt att socialsekreterarna som jobbar med barn- och ungdomsutredningar har förmåga att känna empati och att sätta sig in i andra människor situationer. Som socialsekreterare träffar man människor från alla samhällsklasser och med olika utbildningar, med olika mental och kommunikativ förmåga osv. Det är viktigt att inte ha några förutfattade meningar oavsett om det gäller nationalitet, kön, sexuell läggning, utbildning, samhällsställning m.m. Alla ska ha samma förutsättningar att få bli bedömda på ett objektivt och professionellt sätt.

För att kunna åstadkomma bra lösningar och komma fram till vad som är bäst för barnet är det viktigt att socialsekreteraren har förmåga att skapa goda samarbetsallianser med barn, föräldrar och andra berörda.

Socialsekreteraren ska, utifrån den information man fått från föräldrar, barn och referenspersoner bedöma barnets behov, analysera informationen och ta ställning till vilka åtgärder som behöver erbjudas. Ett bra samarbete med föräldrar är oftast en förutsättning för att uppnå ett gott resultat för barnet. Utgångspunkten är att hitta lösningar i samförstånd.

Även om det bedöms att man behöver vidta tvångsåtgärder är kontakten med föräldrarna viktig, inte minst ur ett barnperspektiv.

Det är viktigt att socialsekreteraren bemöter såväl föräldrar som barn på ett respektfullt sätt och att föräldrarna görs delaktiga.

En socialsekreterare måste kunna etablera en förtroendefull relation och stödja föräldrar och barn, och samtidigt ha en professionell auktoritet.

Hur upplever då i verkligheten föräldrar kontakten med socialsekreteraren? Självklart varierar detta från fall till fall och från person till person. Självklart beror också upplevelsen på vad det beror på att man har kontakt med socialtjänsten; om man själv sökt hjälp, om det inkommit en orosanmälan, om det är aktuellt med tvångsåtgärder.

Ofta hör vi klienter som upplever att de inte blir lyssnade på, att man talar förbi varandra, att socialsekreteraren ofta talar ”över huvudet” på klienten och att man inte känner att man är delaktig överhuvudtaget. Detta är självklart ytterst olyckligt eftersom det, för att nå ett optimalt resultat, är A och O med samarbete och delaktighet. Det får aldrig någonsin gå prestige i socialsekreterarens beslut och förslag till åtgärder. Flexibilitet är ett nyckelord och det är viktigt att ingen part känner sig nervärderad.

En annan brist som inte sällan framförs är att man inte får tillräcklig information om processen och vad som händer under utredningstiden. Om det visar sig att det behöver öppnas en utredning ska socialtjänsten påbörja den direkt. Utredningen ska gå fort och den ska vara avslutad senast inom fyra månader. Frågor som uppstår under en utredning kan vara; Får/kan jag anlita ett juridiskt ombud? Får jag ha med mig en stödperson på samtalen? Får jag spela in samtalen hos socialsekreteraren? Får jag ta del av utredningen under utredningstiden? Får socialtjänsten tala med barnen utan föräldrarnas tillstånd? Vem, inom och utanför familjens nätverk, får socialtjänsten kontakta?

Det är självklart viktigt att föräldrar och barn får information om allt detta. Lika självklart är det att informationen som ges är korrekt. Men ofta upplever parterna att man inte får tillräcklig information och att socialsekreteraren dessutom kanske inte själv har kunskap om vad som gäller i olika situationer. När man upplever informationsbrister av sådana slag uppstår ofta också förtroendekriser mellan den enskilde och socialsekreteraren. Det innebär att tilliten till socialsekreteraren och socialtjänsten sviktar.

Det är alltså av yttersta vikt att socialsekreteraren redan vid första mötet tar reda på vilken typ av information och hur mycket information man behöver ge, samt på vilket sätt man ska ge informationen. Vissa personer kan ha stor kännedom om socialtjänstens arbete, medan andra inte alls kan något om socialtjänsten, dess uppdrag och dess ansvar. Kanske behöver man både muntlig och skriftlig information (ett grundläggande informationsblad hade t ex inte varit fel att dela ut vid ett första möte). Kanske behöver man tolk, kanske behöver informationen upprepas och omformuleras. Det är viktigt att säkerställa att informationen som getts har förståtts och detta gör man t ex genom att ställa kontrollfrågor.

Än en gång kan konstateras att det behövs ett flexibelt och öppet sinne, samt god kompetens hos socialsekreteraren för att förfarandet sker på ett så rättssäkert sätt som möjligt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 2 – Socialtjänstens förmåga att värna om barnets bästa

I del 1 av denna bloggserie har jag talat om vad som är socialtjänstens ansvar när det gäller att värna om att barn inte far illa. Den handlade också om vikten av att tjänstemännen inom socialtjänsten har kunskap om de lagar och föreskrifter som gäller i verksamheten. Denna del handlar om hur socialtjänsten klarar sitt uppdrag.

Regeringen tillsatte 2016 en nationell samordnare, Cecilia Grefve, och i tre år arbetade hon som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. I december 2017 kom slutrapporten, Barnets och ungdomens reform – förslag för en hållbar framtid. Under de tre åren som hon var verksam som nationell samordnade kom Cecilia Grefve med flera förbättringsförslag som ledde till att olika projekt startades i kommunerna. Dock verkar det som att, sedan slutrapporten lagts på Regeringens bord, det inte hänt så mycket på området.

Den nationella samordnaren besökte under sina tre år 50 svenska kommuner från norr till söder och i alla länen. Det gjordes bl a mätningar av arbetstiden för socialsekreterarna. Mätningarna visade att bara 13 % av socialsekreterarnas arbetstid var direkt arbetstid med barn och vuxna. Tiden som enbart ägnades åt barn hamnade på 2 %. 85 % av arbetstiden utgjordes av övrig tid där administrativa uppgifter stod för 11 %, utredningsarbete 35 %, och utvecklingsarbete bara 2 %.

Det som ska vara det grundläggande för att socialtjänsten ska kunna uppfylla sitt ansvar är att tjänstemännen har tillräcklig kompetens för att kunna utföra sitt uppdrag. Socialtjänstens uppdrag på individnivå handlar dels om att ge råd och stöd i öppna former, dels om att ansvara för handläggningen inom ramen för myndighetsutövningen, bl a att ta ställning till anmälningar om oro för att barn far illa, utreda barns behov samt besluta, genomföra och följa upp insatser.

Enligt socialtjänsten själv innebär stressen inom socialtjänsten att arbetet med barnen och deras föräldrar påverkas negativt.  Inom socialtjänsterna lyfte man till den nationella samordnaren själv ofta synpunkten att socialtjänsten har för många nivåer och stuprör som gör att organisationen och beslutsvägarna uppfattas som krångliga. Detta i kombination med att öppettiderna är begränsade till kontorstid och att tekniska lösningar såsom SMS, chatt och Skype inte används i tillräcklig utsträckning gör att socialtjänsten framstår som svårtillgänglig.

En egen erfarenhet är att socialtjänsten (tillsammans med Försäkringskassan) torde snart vara den enda myndighet som inte använder sig av e-post i någon större utsträckning och särskilt inte när det gäller att kommunicera dokument. Trots att såväl domstolar som polis och åklagare i dag använder e-post, fortsätter socialtjänsten att ihärdigt använda fax eller att man själv får åka till socialtjänstens lokaler och hämta ut de handlingar som man har rätt till. En förenklad kommunikation skulle säkerligen göra det enklare för den enskilde att kommunicera med och förstå socialtjänsten.

Uppfyller socialtjänsten i dag sitt ansvar för barn och ungdomar? Är socialtjänstens åtgärder vad gäller barn, alltid till barnets bästa? Svaret på dessa frågor måste tyvärr bli: – Nej.

Som tidigare nämnts finns det ett krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen. Räcker det med en socionomexamen för att säkerställa en rättssäker myndighetsutövning inom socialtjänstens område barn- och ungdomar? Svaret på denna fråga måste tyvärr bli: – Nej.

Ett av problemen inom socialtjänsten är att det är svårt att rekrytera, såväl erfarna som oerfarna, socialsekreterare till myndighetsutövningen. Socialtjänsten själv säger att man behöver bli bättre på att använda kompetensen på rätt sätt och att avlasta handläggarna/socialsekreterarna från t ex administrativa uppgifter. Det är viktigt att socialtjänsten gör arbetet med myndighetsutövningen mer attraktivt

De som gör utredningar, s k 11:1-utredningar, när det kommer in orosanmälningar om att barn far illa är ofta oerfarna, nyutexaminerade socialsekreterare och många av dem har inte några egna barn. De kommer ofta från sin högskoleutbildning på 210 högskolepoäng, inte sällan direkt efter gymnasiet och utan någon yrkes- och livserfarenhet. Detta är min egen erfarenhet av möten med många av de socialsekreterare som arbetar med barn- och ungdomsutredningar. Socialsekreterarnas oerfarenhet innebär att tilliten till dem inte blir stor och att de ofta för resonemang som är väldigt teoretiska men inte verklighetsanknutna. Därför har den enskilde svårt att förstå socialsekreterarna och deras bedömningar.

På förslag av den nationella samordnaren startades flera projekt i olika kommuner, bl a i form av introduktions- och kompetensprogram. En poäng med dessa program är att de görs på länsnivå så att inte varje kommun behöver göra jobbet själv och att programmen inte bara omfattar introduktion utan även riktar sig till mer erfarna medarbetare och chefer. Detta är verkligen välkommet. Utan tvekan måste socialsekreterarna och även cheferna öka sin kompetens vad gäller arbete med barn och ungdomar och deras föräldrar. Dock är det viktigt att dessa kompetensprogram inte bara ger teoretisk, utan även praktisk, kompetens. Det behövs inte mer teori inom socialtjänsten, det behövs praktisk erfarenhet.

Gör socialtjänsten rätt saker vid rätt tidpunkt? Det finns studier som pekar på att bara cirka en tredjedel av alla anmälningar leder till utredning, och av utredningarna leder bara cirka en fjärdedel till insatser. Socialtjänsten borde på ett bättre sätt kunna ägna sin tid åt att tidigt fånga upp och ge stöd innan problemen eskalerat och växt sig alltför stora. Dagens lagstiftning innebär emellertid att det inte går att ge individuella insatser utan utredning. Dessutom bygger socialtjänsten på frivillighet. Man kan alltså inte tvinga motvilliga föräldrar (eller äldre barn) till åtgärder som de inte anser sig behöva.

Ofta upplever man att socialtjänsten inte är tillräckligt objektiva i sina bedömningar;
– att man på ett tidigt stadium skaffar sig en förutfattad mening,
– att man tror mer på en part än en annan,
– att man ibland går in med alltför ingripande insatser, medan man i andra fall inte gör tillräckligt.

Eftersom socialsekreterare ofta är kvinnor upplever ofta män/pappor att de blir missförstådda, misstänkliggjorda och inte trodda på, medan det för de flesta kvinnor/mammor är motsatta förhållandet. Om en kvinna säger sig ha blivit utsatt för våld så blir det en sanning som mannen inte kan bli rentvådd ifrån, även om rättsväsendet (polis och åklagare) har lagt ner fallet.

Man ska naturligtvis inte ta lätt på mäns våld mot kvinnor (eller det motsatta som faktisk existerar om inte så ofta), men man får inte heller från en myndighets sida utmåla någon som förövare bara på uppgifter från en annan part. Inte minst när det pågår en vårdnadstvist mellan föräldrarna är det viktigt att socialtjänsten förhåller sig neutral och objektiv. Så är inte alltid fallet. Ofta upprepas påståenden om våld gång på gång i utredningar och journalanteckningar och det som kanske från början var en lögn, betraktas till slut som en sanning. Då är risken stor att socialsekreteraren, särskilt en oerfaren, hamnar snett i sin bedömning av trovärdigheten hos respektive part. Även om det inte föreligger någon tvist eller motstridiga intressen mellan föräldrarna händer det inte sällan att socialtjänsten gör bedömningar som inte alltid kan anses vara till barnets bästa.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 1 – Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar

Socialtjänsten i varje kommun ska verka för att barn och unga växer upp under trygga förhållanden och att de får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter. Det är framför allt Socialtjänstlagen (SoL) som styr hur socialtjänsten ska arbeta.

Socialtjänstlagens 1 kap 1 § säger följande: Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Socialtjänstens insatser ska bygga på respekt för den enskildes rätt till självbestämmande och integritet. Socialtjänstlagen bygger på frivillighet, men det finns också möjlighet att i vissa situationer använda sig av tvång. När det gäller barn och ungdomar är det LVU (Lagen om vård av unga) som är den lagstiftning som möjliggör tvångsåtgärder.

Det handlar för socialtjänsten att i första hand se, ta tillvara och utveckla den enskildes/föräldrarnas egna resurser för att deras barn ska kunna växa upp under sådana förhållanden som kan tillvarata deras rättigheter och grundläggande behov. Socialtjänsten ska ge stöd och hjälpinsatser till barn och unga, och deras familjer, som av olika skäl riskerar att hamna i eller som redan befinner sig i för barnet utsatta situationer. Huvudorden är alltså stöd och hjälp! Vid alla åtgärder inom socialtjänsten ska barnets bästa särskilt beaktas (1 kap 2 § SoL). Barn är alla som är under 18 år.

Hur vet man vad som är barnets bästa? Jo, man ska vid bedömningen utgå från vad som står i Barnkonventionen om barnets bästa och barns rättigheter.

Barnkonventionen trädde i kraft 1990 och består av 54 punkter. Barnkonventionen blir svensk lag den 1 januari 2020, men redan tidigare har svenska myndigheter varit skyldiga att följa konventionen. Beslutet om att inkorporera Barnkonventionen i svensk lag innebär ett förtydligande av att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen. Barns rättigheter enligt Barnkonventionen är bl a;

  • rätt till liv, överlevnad och utveckling
  • rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad
  • rätt att inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa
  • rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.
  • rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet och att hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.
  • rätt att skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.
  • rätt för barn som av olika anledningar inte kan bo kvar i sin hemmiljö, de har rätt till skydd och stöd från staten, samt rätt till ett alternativt hem.
  • rätt till bästa möjliga hälsa, tillgång till hälso- och sjukvård samt till rehabilitering
  • rätt till social trygghet
  • rätt till skälig levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat.
  • rätt till utbildning

I kommande delar av denna bloggserie kan ni läsa om resonemang kring hur socialtjänstens arbete med barn och ungdomar lever upp till Barnkonventionen och hur barnets bästa kan bedömas och säkerställas.

I 3 kap. 3 § socialtjänstlagen anges att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Inom landets 290 kommuner sägs det pågå ett utvecklingsarbete för att säkerställa att man uppfyller de krav som lagstiftningen ställer på socialtjänsten och den myndighetsutövning som pågår där.

Den 1 juli 2014 infördes krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen.

Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar är således stort och tungt. Arbetet ställer stora krav på att tjänstemännen (socialsekreterarna) har kunskap om de lagar som styr socialtjänsten och vilka skyldigheter myndigheterna och tjänstemännen har, samt vilka rättigheter den enskilde har.

Förutom de lagar som socialtjänsten själv ofta lyfter fram som gäller i deras verksamhet måste socialtjänsten även följa bestämmelserna i Förvaltningslagen. Förvaltningslagen innehåller grundläggande och tvingande regler om hur ärenden ska handläggas vid de svenska myndigheterna. Den 1 juli 2018 trädde en ny förvaltningslag i kraft och innebar ytterligare en utbyggnad av regelverket för att värna rättssäkerheten för de enskilda och att säkerställa myndigheternas service till allmänheten och en snabb ärendehandläggning. Genom den nya lagen ställs nya och strängare krav på tjänstemän i offentlig tjänst!

Således måste den enskilde medborgaren kunna lita på att t ex socialsekreterarna inte bara kan bestämmelserna i SoL, LVU m fl lagar som är specifika för socialtjänsten, utan även har kunskap om Förvaltningslagens bestämmelser. Kunskap om Förvaltningslagen hos tjänstemännen säkerställer att utredningar, bedömningar och beslut sker på ett rättssäkert sätt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Anmäld till IVO – blir jag av med min legitimation nu?

All hälso- och sjukvårdspersonal står som säkert många vet under tillsyn av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Den lag som framförallt reglerar hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet är Patientsäkerhetslagen. Den trädde i kraft den 1 januari 2011 och ersatte då lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

I och med den nya lagen upphörde patienternas möjlighet att göra anmälan mot hälso- och sjukvårdspersonal till HSAN. Det var i stället till Socialstyrelsen som man skulle göra anmälan om man var patient eller annan. Det blev också enbart Socialstyrelsen som kunde göra anmälan till HSAN.

Den 1 juni inrättades den nya tillsynsmyndigheten IVO och tog över tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen. Det är numera således IVO som kan göra anmälan till HSAN, inte patienter, anhöriga eller andra privatpersoner.

Fr o m den 1 januari 2018 ska patienter, som vill anmäla vårdpersonal eller vårdgivaren, i första hand vända sig till den verksamhet/vårdgivare som det riktas klagomål mot. Vårdgivaren ska i första hand få möjlighet att själv utreda vad som har inträffat, vad som gått fel och varför.

Om inte patienten är nöjd med vårdgivarens utredning kan man göra anmälan till IVO. I princip utreder inte IVO händelser som ligger längre än två år tillbaka i tiden.

Självklart är det så att hälso- och sjukvårdspersonal som blir inblandade i en incident eller avvikelse oroas av detta. Alla är människor som kan göra fel, men när en felhandling drabbar en patient som kanske skadas uppstår mycket tankar och mycken vånda kring detta.
Många gånger får man som jurist frågan: – Vad händer med min legitimation? Riskerar jag att bli av med min legitimation nu?

Frågan är så klart berättigad. Legitimationen är ett bevis på att man besitter en viss kompetens och ger trovärdighet till hälso- och sjukvården. Om man blir av med sin legitimation innebär det i princip ett yrkesförbud. Man kan inte längre verka som läkare, sjuksköterska osv.

Men det är faktiskt inte så lätt att bli av med sin legitimation som många tror. Det är höga beviskrav för det. Dock kan man konstatera att när man väl kommer så lång att ett ärende hamnar hos IVO och utreds där, och när IVO beslutar att anmäla till HSAN, om inte förr så är det klokt att ta hjälpa av advokat/jurist och då självklart någon som kan kunskap om hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Det är nämligen inte sällan som IVO:s utredningar inte håller måttet och de bevis som krävs för någon form av påföljd från HSAN:s sida faktiskt inte finns vid en närmare granskning av IVO:s utredningar och rapporter. Det gäller emellertid att ha kunskap om vad regelverket kräver, vad HSAN ser som felhandlingar och vilka konsekvenser det kan bli av olika brister. Man ska också ha kunskap om vad man kan kräva av  t ex en tillsynsrapport eller en journalgranskningsrapport från IVO.

Innan IVO fattar beslut brukar den anmälde få ett beslutsförslag och ges möjlighet att lämna synpunkter på beslutet. Det är självklart viktigt att lämna synpunkter, särskilt om man inte håller med om IVO:s föreslagna bedömning. Tyvärr händer det ofta att IVO inte beaktar de synpunkter som inkommer. Kanske för att man – när man talar i egen sak – blandar in allt för mycket känslor när man skriver. Vad man då riskerar är att viktiga fakta skyms av känslorna, eller rent utav utelämnas. Att istället kunna argumentera objektivt och med beaktande av gällande lagar och regler är därför
A och O när man svarar till tillsynsmyndigheten.

Även om det ska mycket till, dels för att IVO ska göra anmälan till HSAN, dels för att man ska få ett beslut om inskränkt eller indragen behörighet av något slag (prövotid, indragen förskrivningsrätt, återkallelse av legitimation), så ska man naturligtvis ta på allvar om ett ärende kommer så långt. Även om inte IVO gör en anmälan till HSAN så kan man ändå bli föremål för kritik. Problemet här, vilket jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg, är att IVO:s beslut inte kan överklagas och därmed kan inte heller IVO:s bedömning bli föremål för ifrågasättande.

Svaret på frågan som ställs i rubriken är: – Nej det är inte självklart att man blir av med sin legitimation om man är inblandad i en incident eller avvikelse och blir anmäld till IVO. Tvärtom är det ganska troligt att man inte blir föremål för någon behörighetsinskränkning, men det rekommenderas att man tar hjälp av juridiskt ombud för att tillvarata sina rättigheter. Man brukar säga att det är svårt att vara sin egen advokat.

Kan man göra barnen arvlösa?

Många känner säkert till skillnaden på när gemensamma barn och s k särkullbarn ärver sina föräldrar.

År 1987 reformerades ärvdabalken och den efterlevande maken fick arvsrätt framför makarnas gemensamma barn. Det innebar, och innebär, att gemensamma barn måste vänta på sitt arv tills båda föräldrarna är avlidna. Däremot har särkullbarn rätt att omedelbart ärva sin förälder, även om det finns en efterlevande make.

Särkullbarn har rätt att få ut sin laglott, dvs. halva arvet, även om det finns en efterlevande make. Därefter har de rätt till efterarv efter sin förälder när även den efterlevande maken är avliden.

Detta är emellertid inte något som sker med automatik. Ofta har makarna, särskilt när det finns särkullbarn, skrivit testamente som innebär att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen efter den avlidne. Om inte särkullbarnen klandrar testamentet och begär att få ut sin laglott så riskerar de att gå miste om sitt arv.

Det är också viktigt att vara uppmärksam på hur testamentet är formulerat, t ex om efterlevande make ärver med fri förförfoganderätt eller med full äganderätt. Om man ärver med full äganderätt har man nämligen rätt att testamentera bort allt, dvs. även den del som särkullbarnen har efterarvsrätt i.

Har man inte begärt att få ut sin laglott riskerar man således att bli helt lottlös.

Även om efterlevande make ärver med fri förfoganderätt så finns det risk för att det inte blir något arv. Fri förfoganderätt innebär att maken får spendera pengarna på vilket sätt som helst och kan leva upp hela arvet.

Det finns naturligtvis också andra sätt att se till att särkullbarn få så liten del av förälderns kvarlåtenskap som möjligt. Detta kan göras genom att göra giftorättsgods till enskild egendom, t ex genom gåva till make eller bodelning i äktenskapet. Vidare finns det andra regler som innebär att den efterlevande maken kan välja att behålla sitt giftorättsgods, och att den efterlevande alltid kan begära egendom till ett värde av fyra prisbasbelopp enligt den s k basbeloppsregeln.

Ett särkullbarn kan göra ett arvsavståendet till förmån för den efterlevande maken, men det är viktigt hur detta formuleras så att det inte kommer att behandlas som ett vanligt arvsavstående, vilket innebär att särkullbarnet förlorar sin arvsrätt, dvs. rätten till efterarv.

 

Det finns alltså många fallgropar när det gäller arvsfrågor och om man känner sig osäker på vad man kan kräva och vilka rättigheter man har rekommenderas att anlita en advokat eller jurist för att reda ut vad som gäller.

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.

Att sprida rykten via Facebook och andra sociala medier

På Facebook sprids många olika typer av rykten. Det kan t ex röra sig om;

– att inte svara om ett visst telefonnummer ringer upp för då debiteras du automatiskt en summa pengar,
– att man ska vara uppmärksam på vissa fordon eller personer som beter sig misstänkt,
– att någon är försvunnen och man ska hjälpa till att hitta personen,
– att polisen går ut och varnar för olika företeelser,
– falska tävlingar,
– hackare på Facebook.

En ursprunglig publicering av ett rykte eller påstående på t ex Facebook kan få enorma mängder delningar, men kan också ge upphov till att andra Facebookanvändare kopierar och klistrar in ryktet i sina egna publiceringar. Ett falskt rykte kan på det sättet få en enorm spridning och det kan gå snabbt.

Det är viktigt att vara skeptisk när man använder Facebook och andra sociala medier och göra en kritisk källgranskning innan man delar vidare saker. Ofta är det ganska enkelt att kontrollera källan, källans vederhäftighet, eller påståendets sanningshalt, genom att googla.

Viralgranskaren, som bevakar falska rykten på t ex Facebook, ger några tips för att avslöja falska profiler;

  • Bildsök profilbilden. Finns personen i verkligheten?
  • Kontrollera hur gammalt kontot är. Ett nyligen startat konto kan vara en varningsflagga.
  • Vilka grupper är profilen med i och vilka sidor gillar vederbörande?
  • Hur många vänner har profilen? En profil med få vänner kan vara ett s k nättroll.

Vad får man göra och vad får man inte göra på sociala medier?

När det gäller privatpersoner som sprider rykten på olika sätt om företag (juridiska personer) är det tyvärr inte mycket man kan göra. Jag har själv råkat ut för detta och försökt att, via både Google och WordPress, få bort falska/kränkande uppgifter som kan läsas om mig. Både Google och WordPress svarar att eftersom det rör mig i min yrkesutövning så kan det vara av intresse för andra att läsa detta. Därför tas det inte bort, oavsett hur osant och falskt det är!

Om man sprider falska rykten om privatpersoner är det delvis annorlunda. Att sprida falska rykten om en privatperson kan betraktas som förtal eller ärekränkning, vilket är straffbart. Tyvärr är dock inte förtalsbrott prioriterade i Sverige. Det är således inte säkert att en polisanmälan leder till något åtal, kanske inte ens att man startar en förundersökning. För att en åklagare ska väcka åtal krävs att det är påkallat ur allmän synpunkt och att brottet betraktas som grovt förtal.

Man kan däremot göra sig skyldig till brott enligt Personuppgiftslagen (PUL). Så här säger emellertid Datainspektionen:

En öppen publicering av personuppgifter på internet, till exempel på en egen blogg, är aldrig en privat behandling eftersom uppgifterna blir tillgängliga för ett obestämt antal personer.

Till exempel namn och foton på privatpersoner som man publicerar på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåtna så länge man inte kränker personen. Att “hänga ut” och skandalisera en privatperson är däremot ett typexempel på vad som normalt sett är kränkande.

Ibland publiceras emellertid personuppgifter på internet på ett sätt som är kränkande utan att publiceringen står i strid med personuppgiftslagens bestämmelser. Det beror bland annat på att det i personuppgiftslagen finns ett undantag för journalistiska ändamål. Detta undantag gäller inte bara etablerade medier som tidningar och radio utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Att informera och debattera om t ex myndighetspersonal som missköter sitt arbete, om situationen vid ett vårdboende osv kan vara tillåtet med stöd av detta undantag trots att det kan finnas information som kan uppfattas som kränkande för personalen och personen ifråga.

Både för företagare, för företag och för privatperson är alltså skyddet mot att utsättas för kränkande uttalanden mycket dåligt. Kontentan av detta blir att man som användare av sociala medier;

  • bör hålla en god ton på sociala medier,
  • inse att sociala medier har en viktig funktion att fylla, men
  • vara källkritisk (precis som i alla andra sammanhang där man matas med information).

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Kameradrönare – olaglig övervakning eller renodlat fritidsnöje?

I takt med att digitala medier har utvecklats, har nya moderna metoder för fotografering och filmning tagits i bruk. En av dessa är kameradrönare, ett obemannat luftfartyg som först användes för militära syften och övervakning. På senare tid har de använts allt mer flitigt, av både kommersiella aktörer och privatpersoner. Detta har i sin tur lett till dilemman, som ofta sker när juridik möter ny teknik, rörande ifall de flygande fotoapparaterna kan göra sig skyldiga till olaglig kameraövervakning.

Utgångspunkten är att kameraövervakning där allmänheten har tillträde kräver tillstånd, enligt 8 § kameraövervakningslagen (2013:460). Detta gäller i de flesta fall drönare, då de kan ta foton från höga avstånd. Högsta förvaltningsdomstolen slog även fast detta i en dom från den 21 oktober 2016.[1] Domen ledde till kritik från många håll, inte minst fotoföretag och fotografer och innebar de som ville flyga med drönare, oavsett om kameran var avstängd eller inte, först var tvungna att få tillstånd från Länsstyrelsen. Detta kunde dröja nästan ett halvår på grund av långa handläggningstider och en anmälningsavgift medföljde.

Reaktionen föranledde ett lagförslag från regeringen där det föreslogs att företag och privat-personer inte behöver ansöka om tillstånd för kameraövervakning.[2] Förslaget röstades igenom den 20 juni 2017 av riksdagen och började gälla den 1 augusti 2017. Det kommer fortfarande krävas tillstånd för viss flygning, som nära flygplatser och ifall man tjänar pengar på flygningen eller gör det på uppdrag åt någon annan. Man får då ansöka om tillstånd hos flygplatserna respektive Transportstyrelsen. Ifall man avser att tillgängliggöra bilder som avslöjar geografisk information krävs spridningstillstånd från Lantmäteriet och i vissa fall Sjöfartsverket.[3]

Den nya lagen innebär visserligen att kameraövervakningslagen inte blir tillämplig för de som använder drönare, men däremot måste de följa personuppgiftslagen istället. Då måste all filmning upphöra ifall det kan anses vara kränkande för fysiska personer. Det svåra blir att göra en sådan bedömning då det inte finns någon definition. Då får den som använder sig av drönare själv avgöra ifall materialet kan tänkas inträkta på någons privata sfär. Omständigheter som är viktiga att ha i åtanke är syftet, tidslängden och omfattningen av materialet. Datainspektionen ger vägledning och säger att filmning nära badstränder, människors hem och trädgård kan utgöra kränkning. Anses man ha kränkt någons integritet kan man straffas enligt 49 § personuppgifts-lagen (1998:204).

Slutsatsen blir alltså att även om du som privatperson har rätt att flyga med drönare utan att behöva söka tillstånd så är det inte helt fritt fram. Det krävs att du filmar med gott omdöme och vidtar åtgärder för att inte ta potentiellt känsliga bilder av människor där de riskerar att kunna bli identifierade.

Nilo Masroor, jur stud/praktikant

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Referenser
Prop. 2016/17:182. (2017). Kameraövervakningslagen och möjligheterna att använda drönare för berättigade ändamål. Stockholm: Justitiedepartementet

Fotografering från drönare. Länsstyrelsen http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Nya regler för drönare från 1 augusti. Datainspektionen http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2017/nya-regler-for-dronare-fran-1-augusti/

[1] HFD 2016 mål nr 78-16

[2] Prop. 2016/17:182

[3] http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Vår unika allemansrätt

Genom Allemansrätten har vi alla tillgång till och får vistas i vår fantastiska svenska fantastisk natur. Trots att Allemansrätten är känd både inom och utom Sveriges gränser, så råder det också stor osäkerhet och okunskap om vad som gäller.

Sedan 1994 har Allemansrätten stöd i en av våra grundlagar (2 kap. 15 § Regeringsformen) där det anges att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Allemansrätten är emellertid inte någon lag, utan stödjer sig på en mångårig sedvänja.

De grundläggande reglerna för Allemansrätten är att var och en av oss har rätt att använda någon annans fastighet – alltså mark och vatten – t ex genom att färdas över och beträda den, åtminstone till fots, och t o m under en kortare tid uppehålla sig där, t ex tälta. Det är emellertid en frihet under ansvar och man får inte använda någon annans mark så att den som äger marken eller som bor där drabbas av olägenhet eller skada. Man talar om hemfrid.

Några saker man ska tänka på när det gäller Allemansrätten är:

  • Man får gå i land från båt, bada, ankra och tillfälligt förtöja vid strand som inte tillhör tomt, dvs. område nära hus där de som bor ska kunna känna sig ostörda.
  • Man får tillfälligt förtöja eller bada vid en brygga som ligger utanför en tomt.
  • Cykla får man göra både på enskilda vägar och ute i naturen, dock inte på odlingar, skogsplanteringar och i växande gröda.
  • Hunden får man gärna ha med sig i naturen, men under perioden den 1 mars till den 20 augusti ska man hålla extra stor uppsikt över hunden när man är ute i naturen. Hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt (16 § lag om tillsyn över hundar och katter).
  • Jakt och fiske ingår inte i Allemansrätten. Däremot får man fiska från brygga som ligger utanför tomt, men tänk på att det kan finnas krav på fiskekort. Man får inte hindra, försvåra eller störa jakt och fiske.
  • Man får plocka blommor, bär och svamp, men tänk på att vissa växter är fridlysta och inte får plockas.
  • En markägare får inte sätta upp stängsel, privata skyltar o dyl för att stänga ute andra människor från mark där Allemansrätten gäller.
  • Tälta får man gör något enstaka dygn (2-3 nätter) utan markägarens tillstånd, men det är naturligtvis bäst att alltid fråga först.
  • Allemansrätten gäller även i tätorternas grönområden, men det kan finnas lokala ordningsföreskrifter som t ex begränsar var man får cykla eller rasta sin hund.

Grundregeln för att vistas i naturen enligt Allemansrätten är att inte störa och inte förstöra.

Vill man läsa mer om Allemansrätten kan man gå in på Naturvårdsverkets hemsida under www.allemansrätten.se.

När får man klippa grannens växtlighet?

Många känner inte till vad man får och inte får göra när grannens växtlighet upplevs som störande på ett eller annat sätt.

För det första är det viktigt att gå och tala med sin granne. Att kommunicera med varandra och komma fram till något samförstånd och att ta och ge hindrar många grannfejder från att överhuvudtaget uppstå. Det finns några lagregler som man kan använda sig av i sammanhanget. Två finns i Jordabalken (JB).

Så här lyder 3 kap 1 § JB:
Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.

Och 3 kap 2 § JB säger så här:
Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och medför detta olägenhet för fastighetens ägare, får denne taga bort roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

Det finns också bestämmelser i Miljöbalken och i Plan- och bygglagen som man kan hänvisa till.

I 17 § Plan- och bygglagen sägs att:
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick.

Man får alltså ta bort sådant som hänger/tränger in över tomtgränsen. Det kanske emellertid är så att om man tar bort den där trädroten så riskerar man att skada trädet och då ska man ge grannen möjlighet att själv ta bort det som grannen anser är en olägenhet. Man ska också veta att om trädet skulle dö när du tar bort grenar och rötter då kan du bli ersättningsskyldig. Man får dessutom bara ta bort grenar och rötter och inte ge sig på att såga i stammen på trädet. Det gäller således att handla med sunt förnuft.

Det bästa för grannsämjan är att komma överens med grannen om vad som ska göras.

Om det finns/växer träd på grannens tomt som skymmer utsikten eller tar bort kvällssolen, kan du inte göra så mycket, om inte grannen är intresserad av att själv beskära eller fälla sitt träd. Skuggar grannens växtlighet helt din uteplats och är en betydande olägenhet, kan man emellertid väcka talan och begära att grannen ska ansa sina träd/buskar. Man hänvisar då till 3 kap 1 § JB som säger att man ska ta skälig hänsyn till sin omgivning när man använder den egna tomten.

Om det skulle gå så illa att grannens träd faller ned och skadar din egendom så kan grannen bli skadeståndsskyldig mot dig. Om grannens häck får växa sig hög och skymmer sikten för dig vid din utfart då får du också klippa ner den till lämplig höjd, men inte förrän du gett grannen möjlighet att själv klippa.