Författare: Ewa Wressmark

Visitationszoner och Gucci-kepsar

Posted on by Ewa Wressmark

Ett just nu aktuellt ämne som diskuteras både bland jurister, politiker, i massmedia och bland gemene man är Tidöpartiernas förslag om att införa visitationszoner.

Regeringens förslag går ut på att ge polisen ökade befogenheter att kroppsvisitera personer och genomsöka fordon för att söka efter vapen och andra farliga föremål inom ett geografiskt avgränsat område (säkerhetszon). Beslut om att införa en säkerhetszon ska, enligt förslaget, tas av Polismyndigheten. Det får max pågå i två veckor, men kan förlängas genom nytt beslut. Beslutet ska kunna överklagas.

Syftet ska enligt Regeringens förslag vara att kunna använda sig av säkerhetszoner om det ”finns en påtaglig risk för brottslig verksamhet som innefattar skjutning eller sprängning i området, och åtgärden är av synnerlig vikt för att förebygga eller förhindra sådan brottslig verksamhet”

Förslaget innebär alltså att enskilda polismän får befogenheter att ingripa mot enskilda inom en visitationszon som i praktiken kan omfatta en hel stadsdel, och att omfattande integritetsintrång kan komma att ske på skönsmässiga grunder, på enskilda som inte har något med kriminella gäng att göra. Det räcker att vistas i en säkerhetszon, vara klädd på ett visst sätt (kopior av Gucci-kepsar har nämnts i sammanhanget) eller se ut på ett visst sätt, i vart fall enligt Martin Melin.

L-politikern och f d polisen Martin Melin sade vid presskonferensen där förslaget presenterades att: – Alla som går runt med Guccikopiakepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikopiakepsar. Olika grupperingar har en viss stil och det kan ändras, men poliserna i området kan mycket väl berätta vilka märken man bär där.

För att en polisman ska få använda de befogenheterna som lagstiftningen ger måste det vid varje enskilt ingripande finnas en typiskt sett stor risk för att vapen eller andra farliga föremål ska komma till användning vid våldsbrott. Med Martin Melins resonemang föreligger det en större risk att så ska ske då någon bär en kopia av en Gucci-keps.

Förslaget har fått omfattande och allvarlig kritik från remissinstanserna för såväl sitt innehåll, som de former under vilka lagstiftningen tas fram. Diskrimineringsombuds-mannen menar att det finns stor risk att genomförandet blir diskriminerande. Även Advokatsamfundet och Svea hovrätt är kritiska och avstyrker förslaget. JO har betonat att förslaget innebär en begränsning av grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Vidare har JO uttryckt att det är direkt olämpligt att Polismyndigheten ges rätt att meddela föreskrifter om lagens tillämpningsområde. JO ser en risk för en alltför extensiv tillämpning om en myndighet, som kan ha ett intresse av utökade befogenheter, själv ska bedöma om det är proportionerligt att lagen aktiveras på ytterligare platser. Därför avstyrker JO förslaget i den delen. Flera andra tunga remissinstanser avstyrker förslaget helt eller delvis.

Förslaget berör alltså frågor om grundläggande rättigheter till privatliv och integritet, och gränserna för den statliga maktutövningen; det handlar med andra ord om rättsstatens kärna. Människorättsorganisationen Civil Rights Defenders menar att zonerna ökar risken för diskriminering baserad på etnisk tillhörighet.

I alla lagstiftningsärenden är det obligatoriskt att Lagrådet ska granska förslaget innan det leder till en proposition från Regeringen. Lagrådets granskning går ut på att bedöma;
– Hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,

– Hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,

– Hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,

– Om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och

– Vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

För att Lagrådets granskning inte bara ska bli ”ett spel för galleriet” får det inte gå för kort tid från Lagrådets yttrande till ikraftträdande. Detta för att Regeringen ska kunna hinna göra en grundlig analys av vad Lagrådet anser om förslaget. När Lagrådet har yttrat sig ska förslaget formuleras om till en proposition som kan lämnas över till Riksdagen för beslut.

Lagrådet fick förslaget för yttrande den 8 februari och det föreslås träda i kraft den 28 mars. Planen var att en proposition skulle lämnas den 20 februari 2024, men någon proposition har ännu inte kommit från Regeringen. Lagrådet ombads att handlägga ärendet skyndsamt eftersom det, enligt Regeringen, brådskade. Lagrådet har varit mycket kritiskt mot detta.

Lagrådet har också varit kritiskt till den korta remisstiden (fem veckor) som delvis har löpt över jul och nyår. Remissen skickades ut den 15 december 2023 och sista svarsdagen sattes till den 18 januari 2024. Med tanke på detta ifrågasätter Lagrådet om remisstiden varit tillräckligt lång för att remissinstanserna ska kunna ta ställning till förslaget på ett tillräckligt noggrant sätt. Praxis är att remisstiden för ett lagstiftningsärende inte ska vara kortare än tre månader, men längre om remisstiden sammanfaller med större helger. Vid allvarliga och brådskande fall ska tiden kunna kortas. Lagrådet har ifrågasatt om frågan om visitationszoner är av brådskande natur.

Varför har Regeringen så bråttom? Ja det kan man fråga sig. När det gäller visitationszoner har vi ett exempel på nära håll.  I Danmark införde man visitationszoner 2004 och sedan 2017 har man fört diskussioner i Sverige om sådana zoner. Nu plötsligt är det väldigt bråttom och man har en anmärkningsvärd kort såväl remiss- som lagrådsberedningstid.

Man ska undvika brådskande beredningar och Konstitutionsutskottet menar att man kan undvika det genom omvärldsbevakning, god framförhållning och beredskap. Att fler förslag ska ”snabbutredas” äventyrar rättssäkerheten och riskerar att leda till bristfällig lagstiftning.

 

Kritikerna har också påtalat bristen på underlag och forskning som visar på förslagets effektivitet i att förebygga brott. I Lagrådsremissen anger Regeringen att ”Dansk polis anser att visitationszonerna har bidragit till att förhindra upptrappning av gängkonflikter och spontana skjutningar. Framför allt anses zonerna öka tryggheten för allmänheten.” Någon annan utvärdering från Danmark har inte presenterats. Bara hänvisning till vad dansk polis ”anser”.

Hur förhåller sig då detta förslag till våra grundläggande fri- och rättigheter?

När det gäller inskränkning av skyddet för enskilda mot kroppsvisitation och liknande intrång som ställs upp i 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen anser Lagrådet att förslaget kan anses leva upp till kraven om bl.a. att begränsningar får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och att den inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

När det gäller rättssäkerheten konstaterar Lagrådet att ett zonbeslut bara ska gälla under en kortare tid. Med anledning av det får man anta att beslutet, om det överklagas, har upphört när domstolen ska pröva det. Målet kommer då troligen att avskrivas. Möjligheten att överklaga blir därför en ineffektiv kontrollmekanism och ett dåligt skydd för den enskilde. En annan sak som kan komplicera ett överklagandeförfarande är att det är osäkert vem som ska ha talerätt och inta partsställning i ett sådant ärende.

Vissa remissinstanser har i stället föreslagit att ett beslut om säkerhetszon ska underställas domstol, men ett sådan förfarande har avvisats av Regeringen.

Ingripanden mot enskilda (visitationer) ska dokumenteras, vilket innebär att en polisman före ett ingripande måste ta ställning till om förutsättningarna för ingripandet är uppfyllda. Detta kan, enligt Lagrådet, motverka risken för godtyckliga ingripanden. Enskilda ingripanden kommer inte att kunna överklagas av den som utsätts för dem. Med anledning därav kan man ifrågasätta hur ett dokumentationskrav ska kunna hindra godtyckliga ingripanden.

Polisförbundet, en av remissinstanserna, är övergripande positivt. ”I bästa fall kan säkerhetszonerna öka möjligheterna för polisen att förhindra mycket grova brott”, skriver man i sitt remissvar. Däremot efterfrågar man att effekterna av säkerhetszonerna granskas ur flera perspektiv, bland annat rörande vad det får för effekt på det brottsförebyggande arbetet och hur det påverkar ”effekter på allmänhetens uppfattade trygghet samt effekterna på tilliten till och förtroendet för polisen”.

Regeringen tror att införandet av visitationszoner kommer att medföra att;

  • benägenheten att ta med vapen och liknande föremål in i områden som omfattas av säkerhetszoner påtagligt minskar,
  • det underlättar för polismän att hitta de vapen som ändå kan finnas där,
  • i viss mån benägenheten att ge barn uppdrag som vapenbärare eller utförare av skjutningar och sprängningar minskar,
  • risken för nätverksrelaterade skjutningar och sprängningar minskar i de berörda områdena,
  • kunna bidra till att kyla ner bakomliggande konflikter och motverka fortsatta våldsspiraler
  • det kommer att bidra till att antalet skjutningar och sprängningar minskar,
  • det kommer att öka den upplevda tryggheten eftersom det kommer att vara tydligt att en säkerhetszon har införts och följaktligen var ökade polisiära insatser sker.

Personligen tror jag att detta är ett rent önsketänkande. Dessutom finns det som sagt vare sig någon evidens, dvs vetenskap, eller erfarenhet, som visar att införande av visitationszoner har någon inverkan vare sig på kriminaliteten eller invånarnas upplevda trygghet.

Däremot finns det självklart en risk för att förslaget kan leda till åtgärder som kan uppfattas som stigmatiserande eller diskriminerande. Det finns också en risk för att tilliten till polisen minskar och att det brottsförebyggande arbetet äventyras.

Vi hos Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag både som offentlig försvarare och som målsägandebiträde. Vi har lång och gedigen samlad erfarenhet av denna typ av uppdrag och av brottmålsprocessens alla stadier. Om du vill ha en erfaren advokat/jurist med ett humanistiskt tänkande tveka då inte att begära någon av oss som ditt rättsliga ombud.

–  Advokat Ewa Wressmark

Brottmål hos Limhamnsjuristen

Anonyma vittnen – fördelar och nackdelar

Posted on by Ewa Wressmark

I Sverige har vi vittnesplikt, vilket innebär att man som huvudregel är skyldig att vittna i brottmål. Tyvärr är många rädda för att vittna och rädda för att berätta om att man har bevittnat ett brott eller om man kan bidra till att ett brott klaras upp och en misstänkt person döms för brottet. Orsakerna till denna rädsla kan vara många, men det vanliga är väl rädsla för risk för repressalier av olika slag.

Det finns vittnesskydd, men det diskuteras om detta vittnesskydd är tillräckligt för att skydda vittnen. Dessutom kan det många gånger innebära väldigt ingripande åtgärder för den som ska skyddas, t ex att byta bostadsort, få skyddad identitet osv.

Det har nu framförts möjligheten att införa ett system med anonyma vittnen. Det största invändningen mot detta är en försämrad rättssäkerhet för den som är misstänkt. Det blir väldigt mycket svårare att försvara sig och bemöta ett vittne om den tilltalade inte vet vem vittnet är.

En tilltalad (misstänkt) har enligt Europakonventionen rätt till en rättvis (och rättssäker) rättegång.

I artikel 6.3 (d) stadgas det att en tilltalad ska ha samma möjligheter att höra ett vittne som åklagaren. Den tilltalade ska alltså ges möjlighet att ställa frågor till vittnet för att en rättegång ska betraktas som rättvis. Detta omöjliggörs om man använder sig av anonyma vittnen.

Europadomstolen har dock i vissa fall tillåtit anonyma vittnen, men med vissa villkor;

  • Det måste föreligga en hotbild mot den som ska vittna.
  • Den anonyma bevisningen får inte helt eller delvis resultera i en fällande dom. Den tilltalade ska alltså inte kunna dömas enbart på anonyma vittnesmål. Inte heller ska det anonyma vittnesmålet vara avgörande för att den misstänkte döms för brottet.

Det är alltså ett väldigt restriktivt synsätt som ställs upp och domstolen menar att anonyma vitten ska användas med yttersta försiktighet. Det får alltså absolut inte vara något som används slentrianmässigt.

Det finns några länder i Europa som tillåter anonyma vittnen, med de villkor som Europadomstolen ställer upp. Dessa länder är bl a Norge, Danmark, Finland samt Nederländerna. De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan och det är inte uteslutet att ett system om anonyma vittnen bara kan komma att få marginella effekter.

I Sverige är det rättegångsbalken (RB) som anger reglerna för hur en rättegång ska bedrivas. Grundläggande är att processen ska vara rättssäker och det finns ett antal principer som ska vara uppfyllda;

  • Omedelbarhetsprincipen, som återfinns i 35 kap. 8 §, innebär att domen bara får grundas på vad som förekommit vid förhandlingen (om inte målet avgörs utan huvudförhandling) och det är bara de domare som varit med på hela förhandlingen som får besluta.
  • Offentlighetsprincipen, som också ingår i en av våra grundlagar i 2 kap. 11 § 2.st RF, men också i 5 kap. 1 § 1 st RB, innebär att i princip alla förhandlingar i svensk domstol är offentliga och att allmänheten ska kunna sitta och lyssna på rättegången. Det finns vissa undantag från detta, men då måste domstolen fatta beslut om att förhandlingen av sekretesskäl ska hållas “inom stängda dörrar”, som det heter.
  • Muntlighetsprincipen hittar vi i 46 kap. 5 § i RB och där står att en huvudförhandling som huvudregel ska vara muntlig. Allt som ska ligga till grund för domstolens bedömning ska alltså framföras muntligen vid huvudförhandlingen. Även de viktigaste delarna av den skriftliga bevisningen ska framföras muntligen vid huvudförhandlingen.
  • Koncentrationsprincipen i 46 kap. 11 § RB anger att all bevisning i sak presenteras inför rätten under en koncentrerad huvudförhandling. Det innebär också att den ska genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Det får alltså inte gå för lång tid mellan rättegångsdagarna, om de är flera.

I Sverige är det f n förbjudet med anonyma vittnen. Regeringen har därför tillsatt en utredning som ska lämna förslag på ett system med anonyma vittnen. Syftet är att komma till rätta med den s k tystnads­kulturen, dvs att vittnen inte vågar vittna i mål om t ex gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Utredare är riksmarskalk Fredrik Wersäll, tidigare justitieråd och hovrättspresident.

Den 30 oktober 2023 lämnades ett delbetänkande från utredaren. Utredningen föreslår, helt enligt regeringens direktiv, att anonyma vittnen ska tillåtas som bevis i en huvudförhandling i brottmål. Möjligheten till att vittna anonymt kommer, enligt förslaget, att finnas både under förundersökningen och vid rättegången i mål som gäller allvarlig brottslighet och där det finns en påtaglig risk för att ett vittne eller dess närstående utsätts för något allvarligt brott om han eller hon vittnar i målet.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2025. Förslaget ska nu gå ut på remiss.

Utredningen ska fortsätta sitt arbete och bland annat se över kronvittnessystemet och möjligheten att använda inspelade förhör under en förundersökning som bevis i domstol. Utredningens slutbetänkande ska lämnas i oktober 2024.

Det finns många kritiker mot förslaget om att införa möjligheten att använda anonyma vittnen.

Justitierådet Stefan Johansson, en tidigare utredare (En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring, SOU 2021:35), har i sitt slutbetänkande sagt nej till att införa anonyma vittnen. Utredningen menade att de skäl som talar mot att införa en reglering som ger möjlighet för vittnen att lämna sina uppgifter anonymt är starkare än de skäl som talar för en sådan reglering.

Advokatsamfundet har vid upprepade tillfällen varnat för ett system med anonyma vittnen och pekat på riskerna vad gäller rättssäkerheten och den misstänktes rätt till en rättvis rättegång. Vidare kommer vittnesuppgifter från anonyma vittnen att få ett mycket lågt bevisvärde.

Så de frågor vi bör ställa oss är;
– Behöver Sverige införa ett system med anonyma vittnen, vilket då ska ske på de villkor som Europadomstolen ställer upp?
– Hur kommer ett system med anonyma vittnen att påverka rättssäkerheten för den misstänkte?
– I vilken utsträckning kommer man kunna använda sig av anonyma vittnen?
– Vilken effekt kommer det att få att man i undantagsfall och med speciella villkor kan använda anonyma vitten?
– Kommer fler brott att klaras upp, eller blir det bara en marginell effekt för de brottsbekämpande myndigheterna?

Min personliga åsikt är att det skulle vara olyckligt att införa ett system med anonyma vittnen. Det är viktigt att vi upprätthåller en hög rättssäkerhet genom hela rättsprocessen, inte minst i domstolarna. Eftersom det kommer att ställas upp stränga villkor för att kunna använda anonyma vittnen blir effekten kanske så marginell att det bara blir en s k skrivbordsprodukt.

Om man är misstänkt för brott, oavsett vilket, så ska man kunna försvara sig mot den bevisning som åklagaren lägger fram. Anonyma vittnen är svårt att försvara sig mot. Varför vill vittnet var anonymt? Vem är vittnen? Finns det personliga kopplingar av annat slag som göra att vittnet vill bidra till en fällande dom? Vittnet kan ha lämnat sina uppgifter på grund av egna intressen, t.ex. hämndmotiv eller ekonomiska intressen

Att införa anonyma vittnen är varken effektivt eller rättssäkert. Personligen anser jag att, i stället för att införa ett system med anonyma vittnen, så borde vittnesskyddet förstärkas. .  Med det sagt är det självklart också viktigt att staten erbjuder vittnen det skydd de behöver, vilket idag är ett dilemma. Detta kanske kan komma att få en egen blogg längre fram.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare och samtliga jurister tar uppdrag som målsägandebiträde.

– Advokat Ewa Wressmark

Ändring av ordningsvakters befogenheter

Posted on by Ewa Wressmark

Från och med den 1 januari 2024 kommer ordningsvakter att få utökade befogenheter. Detta beslutades av Riksdagen den 7 juni 2023.  Dagens lag om ordnings­vakter kom till för över 40 år sedan och Regeringen ansåg att den behövde moderniseras och anpassas till dagens verklighet.

Enligt den nya lagstiftningen ska ordningsvakter få användas för att medverka till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller bidra till trygghet. De ska även ges fler befogenheter, till exempel att få transportera vissa omhändertagna personer och förstöra beslagtagen alkohol om värdet är ringa.

När Regeringen presenterar förslaget till lagändringen sade man att ”Polismyndigheten har huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället. Ordningsvakter utgör ett viktigt komplement till myndighetens arbete.

Polismyndigheten har huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället. Ordningsvakter utgör ett viktigt komplement till myndighetens arbete. Regelverket för ordningsvakter behöver anpassas till dagens förhållanden. Regeringen föreslår därför en ny lag om ordningsvakter som skapar förutsättningar för en mer flexibel och ökad användning av ordningsvakter.”

När lagen röstats igenom sade Regeringen att ”Lagen ska skapa förutsättningar för en mer flexibel och ökad användning av ordningsvakter samt ge dem utökade befogenheter.

Ordningsvakter är anställda i privata bolag, men de ges nu långtgående befogenheter att, liksom poliser, bedriva myndighetsutövning mot enskilda.

Det är väldigt stor skillnad på poliser och ordningsvakter både vad gäller antagningskrav och utbildning.

Grundutbildningen för en ordningsvakt är 80 timmar (2 veckor). Efter godkänd grundutbildning får man ett ordningsvaktsförordnande som gäller i 3 år. För att få förlängt förordande krävs att man genomgår 20 timmars fortbildning (3 dagar). Efter genomgången utbildning får du ett förlängt förordnande på 3 år.
Visserligen har Regering beslutat att utbildningen, efter den 1 januari 2024, ska utökas från dagens minst 60 timmar till minst 160 timmar (1 månad). Men räcker det? Dessutom gäller det bara ordningsvakter som utbildas efter 1 januari 2024, inte för den som i dag har förordnande som ordningsvakt.

För att bli polis genomgår man en grundutbildning som består av fyra terminer heltidsstudier på polisprogrammet och sex månaders betald aspirantutbildning. Man kan gå utbildningen på två olika sätt, på plats på campus eller på distans. Båda varianterna innebär heltidsstudier och ger samma kompetens. Efter avslutad och godkänd utbildning har man behörighet att söka anställning som polis.

När lagförslaget var ute på remiss var det några remissinstanser som efterfrågade ytterligare analys av förslagens innebörd:

Fastighetsägarna efterfrågade en konsekvensbeskrivning av hur den allmänna ordningen, säkerheten och arbetsmiljön påverkas genom att transporten av omhändertagna överlämnas till en privat aktör i samhället att utföra.

Bodens kommun ansåg att konsekvensanalysen behöver kompletteras med de ekonomiska konsekvenser som förslagen får för kommunerna.

Regelrådet ansåg att utredningens redovisning av förslagets påverkan på företagens verksamhet är bristfällig.

Uppsala universitet framhöll att omständigheten att andra aktörer än polisen förväntas betala för att det finns uniformerad personal med större befogenheter än allmänheten borde ha beskrivits och utretts noggrannare och att det saknas resonemang om vad nyordningen medför i ett större samhälleligt sammanhang.

JO (Justitieombudsmannen) efterfrågade resonemang om hur förslagen kan tänkas påverka myndighetens utövande av tillsyn över ordningsvakternas myndighetsutövning.

Civil Rights Defenders ansåg att konsekvensanalysen inte omfattar de åtaganden som Sverige har när det gäller individens fri- och rättigheter.

Amnesty ansåg att utvecklingen av en ordningshållning som får fler polisiära befogenheter, men som bedrivs i privat regi, får stora effekter för enskilda.

Barnombudsmannen efterfrågade en tydligare analys av hur barns rättigheter enligt barnkonventionen beaktas och hur förslagen påverkar dessa rättigheter.

Personer som omhändertagits av ordningsvakter, kan bli det på korrekta grunder, eller inte. Vad innebär det då att ge ordningsvakter, med mycket kort utbildning, utökade befogenheter? Enligt nättidningen ”Blåljus – nättidningen som belyser polisernas vardag” är det faktiskt ett sätt att inkräkta på allas fri- och rättigheter, på ett sätt som inte känns rättssäkert.

Jag kan verkligen instämma i det. Att inkräkta på människors fri- och rättigheter är inte någon lek. Det är allvar och det kan bli allvarligt. De krävs också att de som ges rätten till våldsmonopol och att frihetsberöva enskilda har tillräcklig utbildning och kompetens för det.

Blåljus menar att en lagändring tar lägre tid än att se till att poliser inte lämnar yrket, eller kommer tillbaka till polisyrket och att det handlar om en rimlig lönesättning av Sveriges poliskår, innebärande ett rejält polislönelyft.

Inte heller detta är det svårt att instämma i. Vi har en polisbrist i Sverige. Vi har en flykt från myndigheten. Man borde utreda och se över varför det är så. Varför kan man inte fylla utbildningsplatserna med tillräcklig och rätt kompetens? Varför kan man inte behålla sin personal? Varför söker sig poliser till andra typer av arbeten?

I maj 2021 svarade Polisförbundet på förslaget som då lades fram. Förbundet var  starkt kritiskt till att polisbristen lett fram till att ordningsvakter allt oftare används som substitut för poliser.

– ”Ordningsvakter ska inte bara i teorin utan också i praktiken vara ett komplement till poliser, inte ett substitut. För att komma dit behöver staten återta sitt fulla ansvar genom fortsatta satsningar för att råda bot på polisbristen,” sade dåvarande Polisförbundets ordförande Lena Nitz.

Detta var Polisförbundets synpunkter på lagförslaget när det var ute på remiss:

  • Ordningsvakter som jobbar i så kallade paragraf tre-områden behöver ännu mer utbildning än vad utredningen föreslår.
  • Ovanpå det krävs ytterligare utbildning för de ordningsvakter som föreslås få vissa utökade befogenheter, exempelvis i form av transporter.
  • Innan en eventuellt utökad befogenhet i form av transporter går från lagtext till praktisk verksamhet krävs gedigna konsekvensanalyser med fokus på säkerhet och rättssäkerhet.
  • Ordningsvakter som verkar enligt lagens paragraf tre behöver även i fortsättningen kontrolleras mot Säkerhetspolisens uppgiftssamlingar.

Det är därför förvånande att, nu när lagförslaget är antaget i Riksdagen, kritik mot den nya lagstiftningen från polisfacket uteblivit.

Jag tycker att det är en farlig och olycklig utveckling att utöka ordningsvakternas befogenheter och att lämna över polisiära uppgifter till privata aktörer. Ordningsvakter är utmärkta att använda vid bevakningsuppdrag eller att hålla ordning vid olika evenemang. Men att ge dem utökade befogenheter som åligger polisen är inte det som var tanken när reglerna om ordningsvakter infördes.

Det statliga våldsmonopolet som ligger på polisen, läggs nu allt mer över till privata objekt. Men ordningsvakter ska och bör inte ersätta poliser. Med dessa utökade befogenheter riskerar vi att vi hamnar där, dvs att privata aktörer utför uppgifter och får tillgång till våldsmonopol som åligger polisen.

Som advokat ser jag en farlig utveckling och att mina nuvarande och kommande klienter, och andra enskilda, kan bli utsatta för godtyckliga frihetsberövande av ordningsvakter med mycket begränsad utbildning och begränsad förmåga att bedöma om ett frihetsberövande är rimligt eller ej.

– Advokat Ewa Wressmark

Hur rättssäker och effektiv är IVOs tillsyn?

Posted on by Ewa Wressmark

–
På IVOs hemsida och i deras tillsynspolicy kan man läsa att IVOs tillsyn syftar till en säker vård och omsorg av god kvalitet.

I sin tillsyn ska IVO arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Vidare sägs det att tillsynen görs ur ett patient- och brukarperspektiv och inriktas på sådant som är angeläget för enskilda och för grupper av människor.

Tillsynen ska präglas av tydlighet, trovärdighet och integritet och värna uppdraget utifrån den statliga värdegrunden. IVO säger att deras tillsyn kännetecknas av:

  • Rättssäkerhet,
    • Tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter
  • Förutsägbarhet och öppenhet 
    • De granskade har insyn i hur och varför tillsynen genomförs. Myndighetens beslut ska vara tydliga och begripliga.
  • Oberoende,
    • Tillsynen ska inte låta sig påverkas av olika intressenter.
  • Professionalitet
    • Tillsynen är kunskapsbaserad.

När det gäller vilka metoder och verktyg som IVO säger sig använda förs bland annat fram att tillsynens resultat ska återföras till tillsynsobjekten för att åstadkomma ett lärande så att brister och missförhållanden inte upprepas.

IVO säger sig också ge vägledning till personal i verksamheterna bland annat genom att ge råd med utgångspunkt från tidigare tillsynserfarenheter.

Tillsynen ska bedrivas effektivt.

Allt detta låter bra och självklart, men hur ser verkligheten ut?
Hur ser omvärlden och de som granskas av IVO på detta?
Hur väl svarar IVO upp till de vackra orden som man kan läsa på deras hemsida?

I mitt jobb som advokat, specialiserad på hälso- och sjukvårdsjuridik, och då framförallt när det gäller behörighetsfrågor, upplever jag alltför ofta att IVO inte bedriver sin tillsyn så som deras policy säger.

Utan att peka ut någon speciell av mina klienter skulle jag vilja generellt beskriva hur IVOs tillsyn kan gå till i verkliga livet.

Av någon anledning, det kan vara en anmälan från en patient, från någon vårdgivare, från Försäkringskassan eller på IVOs eget initiativ, aktualiseras ett ärende hos IVO.

IVO kontaktar den vårdpersonal, låt oss i vårt exempel säga att det är en läkare, och begär ett antal journaler – ofta namnges de patienter vars journaler man vill ha. Låt oss stoppa här.

Hur kan IVO veta vilka journaler som ska begäras? Jo man kan som sagt ha fått indikationer från till exempel Försäkringskassan., där man uppmärksammat några patientfall som sticker ut av någon anledning.

IVO granskar dessa journaler och hittar ofta brister. Det kan vara både ur behandlingssynpunkt och hur journalerna har förts. Många vårdgivare tycker att de vill prioritera omhändertagandet och kontakten med patienten i stället för att vara noggranna med journalföringen. Naturligtvis är det viktigt att journalerna är rätt och innehåller tillräcklig information om vården, men flera vårdgivare som jag stöter på uppger att tiden inte riktigt räcker till och då prioriterar man den personliga kontakten med patienten framför administrativt arbete.

Vår granskade läkare har skickat in sina journaler till IVO. Det är man skyldig att göra som legitimerad och som vårdgivare. Hos IVO granskas journalerna och skickas till en av IVOs medicinska rådgivare/sakkunniga. Denne avger ett utlåtande som sedan handläggaren på IVO följer.

Detta låter väl bra tycker ni. Tja vad händer med vår läkare och vilken insyn har han i handläggningen hos IVO? Inte mycket skulle jag vilja säga. Ibland kallas man till IVO för möte, men många gånger görs inte det. Handläggningen drar ut på tiden. Inte sällan går det både tre och fyra år innan IVO hör av sig, vilket redan i sig inte är helt rättssäkert, eftersom den som granskas då i praktiken berövas möjligheten att kunna kommentera eventuella ofullständigheter i journalen.

Vad händer när IVO hör av sig? Får vår läkare insyn i allt material som finns hos IVO? Det stod ju i policyn att ”De granskade har insyn i hur och varför tillsynen genomförs”. Men nej, så är det inte. Ofta, ofta kommer ett förslag från IVO på en prövotidsplan som den granskade ska kunna lämna synpunkter på. En prövotidsplan! Alltså, tänker vår läkare, så överväger IVO att begära prövotid för honom av någon anledning. För IVOs tillsyn ska vara förutsägbar och öppen och besluten ska vara tydliga och begripliga.

Det framgår av prövotidsplanen som, menar jag, är väldigt stereotypt utformad, vad IVO har varit kritisk mot. Ingen dialog har förts, inget möte har hållits, inga handlingar har kommunicerats. Den granskade ska ha insyn i hur och varför tillsynen genomförs!

Det har emellertid kanske gått flera år sedan journalerna begärdes in. Något besök på kliniken har inte gjorts. Några slumpvis utvalda journaler har inte begärts, bara dessa 10-15 journaler där behandlingen kanske inte blivit så optimal.

Får då läkaren bemöta detta? Får han ta del av kritiken från den medicinske rådgivaren? Får han en detaljerad förklaring till IVOs kritik. Svaret är Nej.

Om läkaren framför sina synpunkter på prövotidsplanen kommer IVO inte att beakta dem. Man har redan bestämt sig för att göra anmälan till HSAN. I stället för att ha någon ytterligare kommunikation med läkaren går ytterligare en tid och så kommer det ett föreläggande från HSAN, med en bunt papper. Ett föreläggande som läkaren får 2-3 veckor på sig att besvara. Här får han för första gången ta del av IVOs bedömningar och kritik. Han får också veta att IVO inte allts vill att han ska ha någon prövotid. Nej, IVO vill att legitimationen ska återkallas, och i andra hand ska en prövotid beslutas och en prövotidsplan fastställas. Detta har han inte fått någon indikation på tidigare från IVO,

Anmälan till HSAN och yrkandet om återkallelse av legitimationen baserar man på 10-15 fall som kanske är de enda där denne läkare inte har lyckats så bra med sin behandling, eller sin journalföring. Men läkaren kan ha varit verksam i 10-20 år eller mer. Behandlat tusentals patienter och haft tiotusentals vårdbesök. Inget av detta kommer fram i IVOs utredning. Nej läkarens kompetens och yrkesskicklighet ska bedömas på några fåtal fall, som inte är slumpvis utvalda. Som inte ger en rättvis bild av denne läkares yrkesskicklighet.

Dessutom är journalerna granskade av en medicinsk rådgivare som inte har någon som helst kontakt med vår läkare, och som i bästa fall – men tyvärr inte alltid – är tillräckligt kompetent för att avgöra om behandlingarna har skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Någon diskussion kring patientfallen och behandlingarna sker inte. Hanteringen sker hos IVO, helt skriftligt. Kanske har denne medicinske rådgivare dessutom inte allt rätt kompetens, kanske har han inte varit kliniskt verksam på länge, kanske har han inte följt med i de senaste rönen. Men det är hans uppfattning som IVO sedan lutar sig mot.

De granskade ska ha insyn i hur och varför tillsynen genomförs. Myndighetens beslut ska vara tydliga och begripliga. Tillsynen ska vara kunskapsbaserad.

Smaka på det. Har det varit så för vår läkare?
 

Nu ligger ärendet hos HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nu får alltså läkaren en kort tid på sig att bemöta IVOs kritik.  Dessa 10 – 15 patientfall där det går fel, eller mindre bra, det tycker HSAN ofta är tillräckligt för att återkalla legitimationen, så som IVO har yrkat. För misslyckas man 10-15 gånger (av tiotusentals gånger där man lyckats) då kan man inte längre få utöva sitt yrke. Eller?

Beslutet från HSAN gäller omedelbart. Det går visserligen att överklaga, men under överklagandetid har alltså läkaren blivit av med sin legitimation och kan inte jobba. Han får stänga sin privatpraktik där även hans fru jobbar som mottagningssköterska. De har inte längre någon försörjning.

Hur blev det nu med rättssäkerheten?
Hur blev det med förutsägbarheten och öppenheten?

Hur blev det med professionaliteten?

Hur gick det med IVOs vägledning till personal i hälso- och sjukvården?

Jag skulle vilja säga att det inte existerar.

Hur är det med den effektiva tillsynen? Utredningen har pågått hos IVO i flera år. Man har hittat brister som gör att man anser att denne läkare inte ska få behålla sin legitimation, att han är en fara för patientsäkerheten, men han får jobba vidare under tiden som IVO utreder. Omedveten om att IVO kritiserar honom och utan möjlighet att rätta till det som IVO anses vara fel, jobbar han vidare med sina patienter. Han får, i värsta fall, fortsätta att göra fel. Eller så gör han inte det, för de 10-15 fallen var bara ”olycksfall i arbetet”. I övriga fall är vår läkare mycket skicklig yrkesutövare och värnar om sina patienter. Fram till den dagen då IVO lämnar in sin anmälan till HSAN och begär återkallelse av legitimationen kan vår läkare fortsätta att arbeta. IVO tar inte någon kontakt med honom eller återkopplar sin kritik. Nu ligger ärendet hos HSAN och det är dit man ska vända sig med yttrande, både från läkarens och IVOs sida.

Men även hos HSAN tar handläggningen tid och läkaren, som visserligen nu vet vad han kritiseras för, får fortsätta att jobba vidare. Han funderar för över kritiken som framförts och han gör förbättringar i sin verksamhet. Detta är inget som IVO uppmärksammar eller bryr sig som. Han fortsätter att arbeta utan att höra något av IVO, som ska vägleda personalen i hälso- och sjukvården, fram till den dag då HSAN fattar beslut om återkallelse av legitimationen.

Hur blev det med prövotiden och prövotidsplanen?

Hur blev det med att tillsynens resultat skulle återförs till tillsynsobjektet (vår läkare) för att åstadkomma ett lärande så att brister och missförhållanden inte upprepas?

Det blev inget med det, för prövotidsplanen är bara ett andrahandsalternativ. Bara ett spel för galleriet. För IVO har aldrig haft i åtanke att det ska bli en prövotidsplan eller att läkaren ska kunna ges vägledning och stöd för att bli bättre. Man behöver bara ett alternativ om inte HSAN skulle göra samma bedömning som IVO. Det är därför som man åberopar 10-15 journaler, eftersom det är tillräckligt för att bedöma vilken kompetens läkaren har. Eller inte? Känns detta rättssäkert och rättstvist?

Är det en tillsyn som görs ur ett patient- och brukarperspektiv och som inriktas på sådant som är angeläget för enskilda och för grupper av människor?

Vår läkare har många patienter och han är en omtyckt och duktig läkare. Men i 10-15 fall har han lyckats mindre bra. På grund av det tycker IVO och HSAN att han inte längre ska få utöva sitt yrke och 100-tals, kanske 1000-tals patienter, blir av med sin läkare som de har haft i många år och som de känner sig trygga med. En läkare som känner sina patienter. Nu ska de hitta en annan läkare som de får dra hela sin sjukhistoria för.

Är detta en tillsyn som präglas av förutsägbarhet och öppenhet och som bedrivs på ett rättssäkert sätt? Mitt svar är ett tydligt Nej.

Det är inte bara jag som tycker så. IVO och hur man bedriver sin till syn har genom åren kritiserats både av JO (Justitieombudsmannen), av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner), av vårdgivarna (till exempel Humana) och av Riksrevisionen (Rapport 2019 ”Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder). Om detta har jag bloggat tidigare.

Om du har blivit anmäld till IVO och/eller HSAN ska du inte behöva stå ensam i detta. Kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB så kan vi ge dig juridisk rådgivning och hjälp.

 

Advokat Ewa Wressmark

Så är det att sitta häktad – ur advokatens perspektiv

Posted on by Ewa Wressmark

Hur kan du försvara någon som har begått ett sådant brott?

Hur många gånger får inte vi advokater höra det? Den som frågar har oftast inte klart för sig vare sig advokatens roll eller hur den som är misstänkt för brott reagerar på att vara anklagad och att dessutom bli häktad på grund av misstanken.

Det finns två grader av misstanke som kan leda till att man blir häktad; man kan vara skäligen misstänkt eller på sannolika skäl misstänkt. Dessutom krävs det s k särskilda häktningsskäl för att man kan bli häktad. De särskilda häktningsskälen är tre. Antingen föreligger ett eller ett par av dem, eller alla. Det kan vara så att det finns risk, en s k flyktfara, att den misstänkte håller sig undan från polis och åklagare eller rent av lämnar landet.
Det kan också vara så att det finns risk för att den misstänkte försvårar utredningen genom att till exempel påverka vittnen, medmisstänkta och målsägande (brottsoffer) eller undanröja bevis i övrigt. Denna risk är naturligtvis störst om den misstänkte förnekar brottet. Slutligen kan det också finnas risk för att den misstänkte fortsätter med brottslig verksamhet. Risken för detta är självklart större om man har varit dömd för liknande brottslighet tidigare, eller till exempel vid våld mot närstående som man bor och lever tillsammans med.

När någon blir häktad är det mer regel än undantag att åklagaren också ges möjlighet att meddela restriktioner, till exempel att ta emot besök och telefonsamtal, att se TV, lyssna på radio och läsa tidningar, att sitta tillsammans med andra häktade osv. En person som har restriktioner får i princip bara tala med polis, häktespersonal och sin försvarare. För dessa spelar advokaten en stor roll.

Hur är det då att få ett beslut om att bli häktad? Här kan reaktionerna självklart skifta mycket från person till person. Vissa blir förtvivlade, andra känner lättnad för att de kanske under häktestiden kan bli avgiftade från ett missbruk. En del saknar och längtar efter sina nära och kära, andra tar häktningstiden med jämnmod och accepterar situationen.

Som advokat möts man av många olika känslor från sin klient; gråt, ilska, förtvivlan, uppgivenhet, självmordstankar, skam och mycket, mycket mer. Det som vi advokater vet är att alla, oavsett vilken bakgrund man har och oavsett vilka domar, eller inte, man har sedan tidigare, alltid visar någon form av reaktion på beslutet från domstolen att man ska sitta häktad. Det gäller att möta alla dessa känslor från klientens sida. Som försvarare är man lika mycket kurator och samtalspartner som jurist för de klienter som sitter häktade.

Väntan kan bli väldigt lång för en häktad. Som regel beslutar tingsrätten om 2-4 veckors s k åtalstid, dvs den tid som åklagaren har på sig att utreda och besluta om ett frisläppande eller ett åtal. Ofta förlängs den tiden både en och flera gånger. Inte minst sker det där man behöver göra någon form av analys till exempel telefontömningar och analys av innehållet, DNA-analyser, fingeravtrycksanalys osv. Dessa undersökningar tar ofta mycket lång tid och det innebär att en tvåveckorsperiod kan komma att förlängas och bli till flera månader.

Under tiden klienten och advokaten väntar på analyssvar och nya förhör händer inte mycket för den häktade. Avbrott blir det om polisen vill ha nya förhör, men det händer att det går flera veckor innan man kallas till förhör. Den häktade kan ringa sin advokat och vice versa, men inte någon annan utan åklagarens tillstånd. Om man får ringa till någon anhörig så är samtalen övervakade och man får inte tala om sitt ärende. Om man vill skriva eller ta emot brev så ska de granskas av åklagaren innan de vidarebefordras. Självklart får man inte heller i breven som skrivs från den häktade, eller till den samma, skriva något om ärendet.

Att vara häktad, särskilt om man inte tillåts att ha s k samsittning (att sitta tillsammans med andra), innebär att tiden blir mycket lång. På vissa häkten kan man få utföra enklare arbeten. Annars blir det att se på TV (om man får det), läsa böcker från häktets bibliotek, skriva och på annat sätt få tiden att gå. En häktad har rätt att få gå ut på häktets promenadgård en timme om dagen. Övriga 23 timmar om dygnet tillbringar man i sin cell om man sitter med fulla restriktioner. Man får inte ha några personliga tillhörigheter hos sig, utan häktet tillhandahåller såväl kläder, sängkläder som hygienartiklar. Röker man får man bara göra det till exempel vid sin utevistelse.

Att vara häktad, helt isolerad från omvärlden, under lång tid anses vara att likställa med tortyr. Europarådets kommitté mot tortyr (CPT) har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot Sverige pga våra häktesregler, långa häktestider och omfattande restriktioner.
2016 skriver CPT: ”Trots 24 år av ständig dialog mellan CPT och de svenska myndigheterna när det gäller det utbredda användandet av restriktioner för häktade finns det inga riktiga tecken på framsteg.”

Man måste komma ihåg att den som är häktad är enbart misstänkt. Ingen kan anses vara skyldig förrän man har fått en dom från en domstol, en dom som har vunnit laga kraft, dvs inte längre kan överklagas. Det är åklagaren som ska bevisa den misstänktes och åtalades skuld, inte den misstänkte som ska behöva bevisa sin oskuld. Det innebär att många häktade släpps för att åklagaren inte kan bevisa vederbörandes skuld. Detta kan hända även efter långa häktestider.

Det borde inte vara svårt att föreställa sig vad det innebär för en person att sitta häktad med restriktioner under lång tid, när man är oskyldig och när åklagaren inte kan bevisa någon skuld. Av den anledningen finns det också möjlighet för någon som suttit häktad, men inte åtalats, att få ersättning från staten. Det är en ekonomisk kompensation som inte på något sätt kan ersätta den tid som man berövats friheten, där kanske företaget och jobbet gått förlorat, där relationer har förstörts och där självkänslan har minimerats. För i allmänhetens ögon anses man ändå vara skyldig – Ingen rök utan eld! Brukar man säga. Samhället tar på sig ett väldigt stort ansvar när man beslutar om att beröva en person hans eller hennes frihet. Ett väldigt stort ansvar! Ett beslut om häktning kan orsaka skador för den enskilde som inte går att reparera.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare. En misstänkt som har rätt till försvarare har också rätt att välja den advokat som man vill ska utses till offentlig försvarare.

-Advokat Ewa Wressmark

Brottmål hos Limhamnsjuristen

Koranbränning; Hatbrott eller yttrandefrihet?

Posted on by Ewa Wressmark

Den svenska yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, kommer till uttryck i
2 kap. 1 § regeringsformen, och är en grundläggande rättighet för alla som vistas i Sverige. Således omfattas inte bara svenska medborgare av yttrandefriheten, utan även utlänningar som befinner sig i Sverige.

Yttrandefriheten skyddas också av Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är en av de friheter som syftar till att främja ett fritt meningsutbyte och därmed främja demokratin. Yttrandefriheten är en rätt för alla; oavsett i vilket land man är medborgare, att inom Sveriges gränser uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt.

En del av yttrandefriheten har ett särskilt starkt skydd. Yttranden som framförs via ett medium, så som tryckta skrifter, radioprogram, TV-sändningar, video/dvd, tekniska upptagningar med mera, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YFL) eller tryckfrihetsförordningen (TF).

Däremot har uttalanden som framförs direkt och muntligt inte skydd i YGL eller TF, utan enbart det skydd som uttrycks i regeringsformen (RF). Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen får yttrandefriheten begränsas genom lag.

I 2 kap. 24 § regeringsformen föreskrivs att mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Begränsningar enligt 2 kap 20 § regeringsformen får bara göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Det har diskuterats mycket kring de Koranbränningar som Rasmus Paludan har ägnat sig åt på flera platser i Sverige. Är det ett uttryck för yttrandefriheten eller är det en form av hets mot folkgrupp? Är detta ett exempel på den yttersta gränsen för yttrandefriheten?

I ett demokratiskt land som Sverige har alla rätt att ha och uttrycka en åsikt, även om den känns obekväm för andra. Man kan dock fråga sig när användandet av yttrandefriheten kan betraktas som hets mot folkgrupp, dvs som ett hatbrott? Brottet hets mot folkgrupp innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Är Koranbränningen i sig att betrakta som hets mot folkgrupp? Troligen inte.
Kan förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion, vara hets mot folkgrupp. Ja, mycket möjligt!

Frågan är då om polisen kan neka t ex Rasmus Paludan tillstånd att demonstrera och bränna Koranen? Förvaltningsrätten i Göteborg har i två domar (Mål 3248-22 och 4632-22) gjort en bedömning av detta.

Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis i domarna att mötes- och demonstrationsfriheten är grundlagsskyddade rättigheter som även skyddas av Europakonventionen. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten.

Angående sammankomsten i Borås (Mål 4632-22), där polisen hade avslagit ansökan om demonstration i form av Koranbränning, grundades polisens avslagsbeslut på att ordnings- och säkerhetsproblem kunde förväntas uppkomma vid sammankomsten, dvs att det funnits en hög risk för att det skulle uppkomma liknande allvarliga händelser som förekommit i andra delar av landet under påskhelgen, de s.k. påskupploppen.

Förvaltningsrätten konstaterar att det inte var visat att Rasmus Paludan, eller några andra som deltagit i de tidigare tillståndsgivna allmänna sammankomsterna, hade stört ordningen eller säkerheten, utan kunde hänföras till utomstående personer. Enligt förvaltningsrättens mening bör emellertid inte ett tillstånd till en demonstration kunna vägras enbart av den anledningen att det kan befaras angrepp på deltagarna från t ex åskådare eller deltagare i en motdemonstration. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten. Enligt Förvaltningsrätten ska det då röra sig om rena nödsituationer och när alla möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda. Därför menar Förvaltningsrätten att polisen inte hade rätt att neka tillståndet.

Förvaltningsrätten framhåller emellertid att Polismyndigheten har möjlighet att uppställa villkor om bl a tid och plats för demonstrationen, om det behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten. Det anses att ordningslagen ger Polismyndigheten ganska långtgående befogenheter att ändra i mötesanordnares val av tid och plats genom diverse villkor.

Eftersom Polismyndigheten inte övervägt att villkora tillståndet, utan helt avslagit ansökan, menar Förvaltningsrätten att, om tidpunkten för demonstrationen/ sammankomsten inte hade passerat, så skulle målet ha återförvisats till Polismyndigheten för prövning av vilka eventuella villkor som kunnat ges för tillstånd för sammankomsten.

Angående Sammankomsterna i Hjällbo Centrum och på Angereds torg (Mål 3248-22) avslog Förvaltningsrätten Rasmus Paludans överklagande över att tillstånd inte beviljats på dessa två platser. Däremot hade tillstånd beviljats att få hålla allmänna sammankomster på Frölunda torg under en utökad tid, kl. 12.00-15.00 i stället för den ansökta tiden kl. 12.00-13.30. Förvaltningsrätten menar att Polismyndigheten kan bedöma t ex om ett möte måste få lov att hållas en viss dag, men inte nödvändigtvis på den plats som arrangören vill. Rasmus Paludan hade helt avböjt att diskutera andra alternativa platser än de i ansökan angivna platserna, trots att han erbjudits att hålla sammankomsterna på andra platser. Med anledning därav ansåg Förvaltningsrätten att Polismyndigheten haft rätt att avslå ansökan gällande platserna Hjälbo Centrum och Angereds torg. Rasmus Paludan överklagande avslogs.

Så vad kan man dra för slutsatser av detta?
Det är ytterst svårt att helt neka tillstånd till en allmän sammankomst, eftersom det skulle inskränka yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Däremot måste en mötesarrangör finna sig i att Polismyndigheten förändrar såväl tid som plats för sammankomsten. Det ska här också påpekas att Europakonventionens skydd för demonstrationer även innebär en förpliktelse för staten att vidta positiva åtgärder för att sammankomsten ska kunna genomföras. Det är alltså polisens skyldighet att se till att yttrandefriheten kan upprätthållas och garanteras.

En helt annan sak är om en arrangör av en allmän sammankomst, som getts tillstånd, gör sig skyldig till t ex brottet hets mot folkgrupp, eller något annat hatbrott. Om så är fallet kan en Koranbränning innebära att man går över gränsen för yttrandefriheten och demonstrationen kan då anses övergå till att bli ett hatbrott.

Summa summarum:
– Vår yttrandefrihet är långtgående och det ska mycket till för att den ska kunna begränsas, dvs att förbjuda någon att uttrycka sin åsikt.
– Det finns emellertid möjlighet för Polismyndigheten, som ger tillstånd till allmänna sammankomster, att ställa villkor för sammankomsten för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
– Att störa en allmän sammankomst t ex med våld, oljud, ljus eller på annat liknande sätt, för att försöker förhindra sammankomsten gör sig skyldig till brott, nämligen brottet störande av förrättning eller allmän sammankomst, vilket kan leda till böter eller fängelse i högst sex månader.
– Yttrandefriheten får aldrig gå över gränsen på så sätt att det blir fråga om t ex hets mot folkgrupp genom att framföra förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion. Påföljden för brottet är fängelse i upp till två år eller, om brottet är ringa, böter. Om brottet bedöms vara grovt döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Advokat Ewa Wressmark

 

Vårdpersonal och kriminalitet

Posted on by Ewa Wressmark

När vi som patienter söker oss till vården är det självklart viktigt för oss att känna att vi kan lita på den vårdpersonal som vi möter och att vi kan känna oss trygga i deras händer.

I Hälso- och sjukvårdslagen, och även i Patientlagen, anges grunderna för den svenska sjukvården. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och ska vara lätt tillgänglig.

Vidare ska patienten få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ansvaret för att så sker ligger i mångt och mycket på de enskilda aktörerna inom vården, såsom läkare, sjuksköterskor, psykologer m fl. Att bedriva vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet är en skyldighet som åligger all legitimerad sjukvårdspersonal.

I kravet på att patienten ska ges en god och säker vård ligger naturligtvis också att man ska känna sig trygg med den hälso- och sjukvårdspersonal som man träffar i vården. Patienten ska kunna känna sig trygg i att vårdpersonalen har rätt kompetens och håller sig à jour med nya vetenskapliga rön och nya behandlingsmetoder.

Det ställs höga krav på vårdpersonalen både vad gäller deras kompetens, fortbildning och att man ska kunna informera och kommunicera med patienterna, men också att man av andra skäl ska anses vara lämplig att inneha legitimation.

Att dessa höga krav uppfylls ligger på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att säkerställa i sin tillsyn. Om IVO anser att någon är olämplig att t ex inneha legitimation inom något vårdyrke så ska anmälan om återkallelse av legitimationen alternativt beslut om treårig prövotid göras till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det blir sedan HSAN som avgör om vederbörande fortsatt kan anförtros att utöva ett vårdyrke. HSANs beslut om behörighetsinskränkning kan överklagas till Förvaltningsrätten och slutligen till Högsta Förvaltningsdomstolen.

En person med läkarexamen ansöker om legitimation hos Socialstyrelsen, som är den myndighet som prövar såväl ansökningar som legitimation som (prövar de ansökningar om?)(eller utfärdar de?) särskilda förordnanden att utöva yrke samt utfärdar? bevis om specialistkompetens. Vid Socialstyrelsens prövning ska/kan bevis som straffrihet hämtas in, dvs ett utdrag ur Belastningsregistret som visar att man inte är dömd för någon allvarlig brottslighet.

Om man t ex döms för grov misshandel och får avtjäna ett fängelsestraff (i regel minimum 1,5 års fängelse) står denna dom kvar i belastningsregistret i 10 år efter det att man verkställt sitt fängelsestraff, dvs har blivit frigiven. Om man inte begår några andra brott under 10 år kan man därefter uppvisa ett ”blankt” belastningsregister. Söker man då legitimation får Socialstyrelsen inte kännedom om att det finns en gammal dom mot den sökande.

Så ska det naturligtvis vara. Om man begår ett misstag en gång i livet och därefter avhåller sig från att begå brott under en så lång tid som 10 år, så får man anses vara ”rehabiliterad”. Återfallsrisken torde efter 10 års laglydighet vara synnerligen låg.

När det gäller legitimerad sjukvårdspersonal som begår brott är emellertid saken en annan. Domstolarna har en skyldighet att rapportera till IVO när sjukvårdspersonal döms för brott. Om brotten begås i tjänsten kan det tyckas självklart att man inte ska vara betrodd med legitimation. Om brotten begås utanför tjänsten och det rör sig om ett allvarligt brott som kan påverka förtroendet för den legitimerade ska enligt Patientsäkerhetslagen legitimationen återkallas, om det inte finns särskilda skäl som talar för att man kan underlåta att återkalla legitimationen.

Här har vi ett problem. IVO har under senare år i flera fall utrett legitimerad personal som har begått brott för länge sedan, i några fall för mer än 10 år sedan. Trots att det i flera fall rör sig som engångsföreteelser och där det finns ”rimliga förklaringar” till brottsligheten, samt att vederbörande inte har gjort sig skyldig till ny brottslighet och dessutom har haft väldigt goda vitsord från chefer och kollegor, så anser IVO, HSAN och domstolarna likväl att legitimationen ska återkallas.

Det finns en del tolkningsfrågor som bör fastställas av rättspraxis, dvs domstolarnas överinstanser. T ex vad som anses vara allvarlig brottslighet, vilken typ av brottslighet som är ägnatd att påverka förtroendet för en legitimerad, och vad som kan utgöra särskilda skäl för att underlåta att återkalla legitimationen. Några exempel ges i förarbetena till Patientdatalagen men de är inte uttömmande. Bl a anges i förarbetena att om det har gått ”avsevärd tid” sedan brottet begicks så kan det anses vara särskilda skäl. Frågan man då ställer sig, är vad som anses vara ”avsevärd tid” och vilken tid talar man om beroende på vilket brott det rör sig om.

Kan man överhuvudtaget acceptera att legitimerad sjukvårdspersonal i vissa fall ska få behålla sin legitimation fast de har begått ett brott? Som advokat, som i min yrkesutövning träffar på många olika människotyper, svarar jag tveklöst – ett principiellt Ja – på den frågan. Sjukvårdspersonal är lika mycket människor som alla andra och som alla andra kan man begå misstag. Ska man då inte, bara för att man har ett legitimationsyrke, få förlåtelse? Samhället och lagstiftaren förlåter ju andra, genom att efter 2 år, 5 år, 10 år eller som längst 20 år ta bort uppgifter om domar från belastningsregistret. Man kan då uppvisa ”blanka papper” igen, trots att man är dömd för brott. Varför ska inte detsamma gälla för legitimerad personal?

Även om man har begått ett misstag för flera år sedan, och även om det misstaget innebar att man blivit dömd för ett allvarligt brott, så kan man vara en skicklig och synnerligen lämplig yrkesutövare. Ska vi bli av med duktiga läkare och sjuksköterskor för att tillsynsmyndighet och domstolar inte anser att de ska få förlåtelse? Jag kan inte se logiken i detta.

Innan Patientsäkerhetslagen (PSL) trädde i kraft den 1 januari 2011 gällde Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Då avskaffades disciplinpåföljderna, erinran och varning, och då infördes även bestämmelsen om att även brott som begås utanför tjänsten kan utgöra grund för återkallelse av legitimationen. De brott som anges som exempel i förarbetena och som kan anses påverka förtroendet för en legitimerad kan t ex vara brott mot annans liv eller hälsa, narkotikabrott, sexualbrott, barnpornografibrott, förfalskningsbrott, osant intygande och mened.

Jag anser att IVO, HSAN och domstolarna på ett tyvärr alltför stereotypt sätt bedömer om en legitimation ska återkallas eller inte när någon har begått ett brott utanför tjänsten. Av förarbetena framgår att, förutom att brottet i sig ska vara ägnat att påverka förtroendet för den legitimerade, ska brottsligheten i det enskilda fallet vara att anse som allvarlig. Vid denna prövning ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, såsom brottslighetens art, brottets straffvärde, påföljden, eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter och gärningsmannens motiv för brottet. Det, menar jag, gör man inte i tillräcklig omfattning. Skälet kan bl a vara att juristerna och inspektörerna på IVO inte har den kunskap och erfarenhet som krävs för att göra en bedömning i dessa hänseenden. Det är de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål, som har den kompetensen och det är vi advokater som bl a arbetar som offentliga försvarare som kan göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

IVO, HSAN och förvaltningsdomstolarna måste, menar jag, i mycket högre grad göra individuella bedömningar i de enskilda fallen. Inte minst måste man verkligen göra helhetsbedömningar som är värda namnet och då beakta samtliga relevanta omständigheter. Inte bara kring brottet, utan även vad gäller kompetens och erfarenhet. Visserligen är inte detta något som anges i förarbetena, men om vi inte ska förlora skicklig sjukvårdspersonal måste praxis ändras i det avseendet.

 

Ewa Wressmark

Advokat

 

Lästips:

Så ska rapportering av domar mot vårdpersonal bli bättre
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/11/sa-ska-rapporteringen-av-domar-mot-vardpersonal-blir-battre/?utm_source=Paloma

Utredning föreslår obligatorisk brottskontroll av läkarstudenter
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/10/utredning-foreslar-obligatorisk-brottskontroll-av-lakarstudenter/

 

 

Hur bedriver IVO tillsyn vid anmälningar enligt Lex Maria?

Posted on by Ewa Wressmark

Av Advokat Ewa Wressmark

IVO är tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården, men även över socialtjänsten och LSS-verksamheterna. På IVOs hemsida sägs att: Tillsynen ska bidra till en säker vård och omsorg av god kvalitet och arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Jag kommer här att fokusera på tillsynen över hälso- och sjukvården. Det anges att IVO ska stå på patienternas sida och ha ett patientperspektiv i sin tillsyn. Man säger också att patienternas erfarenheter och åsikter ska tas tillvara för att tillsynen ska vara relevant och träffsäker.

Hur ser det då ut när det gäller den tillsyn som bedrivs då vårdgivaren gör en anmälan enligt Lex Maria?

Enligt bestämmelserna om Lex Maria är vårdgivaren skyldig att anmäla till IVO om händelser som lett till, eller kunnat leda till, en allvarlig vårdskada. Det är således allvarliga händelser och incidenter som omfattas av bestämmelserna om Lex Maria.

På sin hemsida beskriver IVO tillsynen av anmälningar enligt Lex Maria på ett sätt som ger sken av att man verkligen tar ställning till händelsen och vilken betydelse den fått för patientsäkerheten. I min värld innefattar det också att bedöma om vården skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

T ex skriver IVO att man, när man får in en anmälan enligt Lex Maria, tar ställning till om det behövs kompletteringar och om det kan var aktuellt med andra utredningsåtgärder, t ex inspektion eller bedömning från externa experter.

En bedömning av en extern expert kan, enligt min uppfattning, vara relevant för bedömning av frågor som IVO:s inspektörer självt saknar kompetens att bedöma, vilket rimligtvis handlar om en bedömning av om vården skett på ett patientsäkert sätt.

IVO måste alltid avsluta ett Lex Maria ärende med ett beslut. Där ska myndigheten ta ställning till om vårdgivaren fullgjort sin anmälnings- och utredningsskyldighet. Vårdgivaren är nämligen, förutom att man ska anmäla till IVO, också skyldig att utreda händelsen. Vårdgivaren ska också vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa en god och säker vård, dvs förhindra att liknande händelser inträffar igen.

I IVO:s beslut ska myndigheten bedöma om vårdgivarens åtgärder är tillräckliga och adekvata. Men vad händer om vårdgivarens utredning innehåller felaktigheter? Om vårdgivaren har gjort en felaktig bedömning av varför händelsen inträffade? Om vårdgivaren har dålig kännedom om, eller misstolkar, vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet?

Jag skulle vilja säga: Det händer inte mycket! Inte om inte patient och anhöriga är uppmärksamma och pålästa, samt påtalar för IVO att vårdgivarens utredning vilar på felaktig grund.

Som exempel kan nämnas att IVO, i ett ärende som jag har varit involverad i som ombud, skriver att myndigheten inte utreder den specifika händelsen och man gör inte heller någon bedömning av om involverad personal brustit i sin yrkesutövning. Man förlitar sig således från tillsynsmyndighetens sida på att vårdgivaren identifierat bakomliggande orsaker korrekt och att man dragit rätt slutsatser utifrån det.

Det intressanta i detta – förutom att jag personligen tycker att IVO gör det lite för lätt för sig – är att en vårdgivare kan använda sig av Lex Maria för att anmäla en obekväm medarbetare. Om då vårdgivaren till synes har gjort vad som ankommer på denne och får detta konfirmerat genom IVO:s beslut, så har man fått ett bevis på att ”den obekväme” har gjort fel, vilket i förlängningen kan innebära att vederbörande skulle kunna sägas upp av personliga skäl.

Frågan man kan ställa sig här är: Är det verkligen så man tycker att en tillsynsmyndighet värd namnet ska fungera? Var ligger patientperspektivet i detta? I mina ögon är det närmast så att det är ett vårdgivarperspektiv man har från IVO:s sida.

Behöver du hjälp, antingen om du är patient, vårdpersonal eller vårdgivare, att lotsas igenom tillsynsdjungeln och bland lianer av regler och paragrafer, så är du välkommen att kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har mångårig bred och gedigen erfarenhet av vården och hälso- och sjukvårdsjuridiken. Du når oss på info@limhamnsjuristen.se eller 040-611 90 02.

 

 

Vad gäller för en privat vårdgivare när regionen begär tillgång till patientjournaler?

Posted on by Ewa Wressmark

Jag ska inledningsvis betona att det jag skriver i denna blogg har jag fått klientens medgivande att skriva om. Inga namn nämns men det kan ju antas att någon tycker sig känna igen situationen.

Som specialist i hälso- och sjukvårdsjuridik blir jag gång efter annan involverad i ärende där en region, med hänvisning till vårdavtal, ackrediteringsavtal, lagen om valfrihetssystem (LOV) m.m. begär att få till gång till en privat vårdgivares patientjournaler i omaskerat skick, för att granska om debiteringar skett korrekt.

Till skillnad från 25 § lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi och 26 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, som ger den privata vårdgivaren möjlighet att visa upp patientjournaler för huvudmannen/regionen, så innehåller LOV inte någon uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse.

För de vårdgivare som lyder under LOV uppkommer därmed frågan är om ett sådant utlämnande står i strid med vårdgivarens tystnadsplikt. Jag och en del klienter har hävdat att så är fallet. Regionerna har hävdat motsatsen.

I ett av fallen har en anmälan gjorts till Justitieombudsmannen (JO) och JO har nu uttalat sig i frågan.

I beslutet från JO uttalar chefs-JO bl.a. följande:
Bedömningen av om ett utlämnande av vissa uppgifter innebär ett obehörigt röjande måste i första hand göras av den person som lyder under tystnadsplikt och som ombeds dela med sig av uppgifterna. Det är naturligt att också regioner i sina mellanhavanden med privata vårdgivare behöver ta hänsyn till vårdpersonalens tystnadsplikt, både vid utformningen och vid tillämpningen av avtal med privata vårdgivare. Om uppgiftsskyldighet i lag eller förordning saknas är försiktighet påkallad när det gäller att begära att få ta del av uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler kan det inte anses acceptabelt att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Uttalandet från JO är mycket tydligt. Det är tystnadsplikten gentemot patienterna som väger tyngst, även om Regionen skulle ha intresse av att granska journalerna i omaskerat skick. En hel del patienter som väljer att gå till privata vårdgivare gör det för att inte riskera att deras journaler läses av regionens personal. T ex kan det röra sig om patienter som själv arbetar inom regionen.

JO är också tydlig med att det är viktigt att regionerna, i utformningen och tillämpningen av sina vårdavtal, tar hänsyn till den privata vårdgivarens tystnadsplikt.

I sitt svar till JO har regionen hänvisat till förarbetsuttalanden som säger att vid tolkning av obehörighetsrekvisitet hos en privat vårdgivare kan viss ledning hämtas i bestämmelserna i OSL, vilket innebär en möjlighet för den privata vårdgivaren att lämna ut uppgifter i vissa fall även om uppgiftsskyldighet inte följer av lag eller förordning. Som exempel nämner regionen bestämmelsen i OSL om s.k. nödvändigt utlämnande. Således vidhåller regionen att, trots att förarbetena säger att ett utlämnande från myndighet till enskild och ska tillämpas restriktivt, uttalandet skulle kunna tillämpas även när det gäller privata vårdgivare. Regionen har också anfört att för det fall att JO inte tolkar förarbetsuttalandena på det av regionen angivna sättet, måste stor vikt läggas vid att Region Skånes medarbetare och konsulter som deltar i den uppföljande verksamheten lyder under lagstadgad tystnadsplikt för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden som de fått kännedom om vid uppföljning och granskning av en privat vårdgivare.

JO resonerar kring om undantaget i OSL 10 kap. 2 § kan tillämpas i dessa fall. Visserligen, säger JO, kan bestämmelserna i OSL ge ledning även i fråga om den tystnadsplikt som gäller för personal inom den enskilda hälso- och sjukvården. Dock påpekar JO att förarbetena säger att undantaget i OSL ska tillämpas restriktivt och bara när utlämnande är en nödvändig förutsättning för att verksamheten ska kunna fullgöras. JO:s uppfattning är att regeln inte bör tillämpas på ett sätt som innebär att en vårdgivare kan begränsa sin lagstadgade tystnadsplikt genom avtal. Av den anledningen anser JO att en förpliktelse att tillhandahålla uppgifter som grundas på ett affärsmässigt kontrakt inte skulle kunna likställas med den typ av myndighetsåligganden som åsyftas i 10 kap. 2 § OSL.

Således kan tystnadsplikten inte avtalas bort, oavsett hur ett sådant avtal formuleras.

JO menar att inte heller det förhållandet, att de av regionens medarbetare som skulle få ta del av uppgifterna har en lagstadgad tystnadsplikt, per automatik att ett utlämnande från en privat vårdgivares sida skulle vara förenligt med 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (tystnadsplikten för privata vårdgivare).

I JO:s beslut får den aktuella regionen kritik för att inte ha tagit hänsyn till den privata vårdgivarens  tystnadsplikt i samband med att regionen begärde tillgång till patientjournalerna i omaskerat skick. JO menar att, såvitt utredningen visar, regionen inte gjorde några överväganden om hur regionens tillgång till patientjournalerna skulle förhålla sig till den privata vårdgivarens tystnadsplikt, vare sig före sin begäran eller efter det att vårdgivaren hade påtalat att vara förhindrad att lämna ut omaskerade journaler. Enligt chefs-JO borde regionen ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO säger i sin kritik att inte ens när vårdgivaren ansåg sig vara förhindrad att lämna ut journalerna på grund av sin tystnadsplikt föreföll regionen ha gjort någon bedömning av huruvida det skulle utgöra ett obehörigt röjande att ge regionen tillgång till uppgifterna. Tvärtom hänvisade regionen i stället enbart till vårdgivarens avtalsrättsliga förpliktelse att tillhandahålla uppgifterna. Att regionen i det skedet vidhöll sin begäran att få ta del av journalerna, utan att beröra problematiken kring tystnadsplikten var, enligt JO:s uppfattning, inte acceptabelt.

Regionen borde istället ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO menar att, även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler, det inte kan anses godtagbart att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Sedan tidigare hade såväl IVO (Inspektionen för vård och tillsyn) och Psykologförbundet givit vårdgivaren samma besked, nämligen att journalerna inte kunde lämnas ut omaskerade eftersom detta skulle bryta mot tystnadsplikten.

Genom JO:s, och även IVO:s och Psykologförbundets, uttalanden får det nu anses klarlagt att – oavsett om det finns ett avtal och oavsett hur avtalet är formulerat, kan inte en region tvinga en privat vårdgivare att bryta mot sin tystnadsplikt. För att ett utlämnande av patientjournaler i omaskerat skick ska kunna ske måste det finnas en tydlig lagbestämmelse om detta, alternativ att samtycke inhämtas från patienterna.

Ibland händer det faktiskt att David vinner över Draken Goliat[1] och det känns väldigt skönt när så sker och att vara en del i det.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Advokat Ewa Wressmark

 

[1] Boken David och Goliat; konsten att slåss mot jättar, handlar om sannolikheten för osannolika händelser som inträffar i situationer där ett utfall är kraftigt gynnat över den andra. Boken innehåller många olika berättelser om dessa ”underdogs” som slår oddsen, den mest kända är berättelsen om David och Goliat.

När ska man begära en offentlig försvarare?

Posted on by Ewa Wressmark

När man blir misstänkt för brott är det ofta en chockartad upplevelse. För många är det första gången som man hamnar i en sådan situation. Att misstänkas för ett brott är inte det samma som att man kommer att dömas för det brott som man misstänks för. Det är inte polis eller åklagare som dömer, utan det är våra domstolar. Första domstolsinstansen är tingsrätten och det är dit som åklagaren ska skicka sin stämningsansökan om det finns anledning att väcka åtal mot någon.

Många brottsmisstankar kommer emellertid inte så långt som till ett åtal. Innan åklagaren kan besluta om åtal måste polisen genomföra en förundersökning (utredning om det misstänkta brottet). När förhör hållits med misstänkt och målsägande (brottsoffer) och vittnen, händer det ofta att förundersökningen läggs ner och misstanken leder inte till åtal. Det innebär också att förundersökningen inte blir offentlig och den som varit misstänkt får inte heller någon anmärkning i belastningsregistret.

Om man misstänks för brott när ska man då begära en offentlig försvarare?
Reglerna om offentlig försvarare finns i 21 kapitlet Rättegångsbalken.

Är man anhållen eller häktad har man alltid rätt att begära (och få) en offentlig försvarare.

Om man är misstänkt för ett brott som kan leda till minst sex månaders fängelse har man också rätt till en offentlig försvarare. Men man kan också ha rätt till en offentlig försvarare om man är misstänkt för lindrigare brott.

En misstänkt person har rätt till offentlig försvarare om det finns behov med hänsyn till utredningen om brottet, om det finns risk för annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det finns särskilda skäl på grund av målet eller personliga förhållanden. Det finns större anledning att bevilja offentlig försvarare om man förnekar brott eller om en fällande dom skulle leda till särskilt allvarliga konsekvenser, t ex att man förlorar sitt arbete.

Om man begär en offentlig försvarare ska polisen eller åklagaren (beroende på vem som är förundersökningsledare) anmäla detta till tingsrätten. Det är sedan tingsrätten som avgör om det ska förordnas en offentlig försvarare. En offentlig försvarare betalas av staten, men om man döms för brottet kan man få betala en viss del av kostnaden för försvaret. Om man frikänns eller om brottsmisstanken inte leder till åtal behöver man inte betala något för sin försvarare.

Även om man inte beviljas en offentlig försvarare så har man rätt att biträdas av en privat försvarare. Om man har en privat försvarare får man betala kostnaden för dennes arbete och utlägg själv. Det finns inte heller någon försäkring som täcker sådana kostnader.

Varför ska man begära en offentlig försvarare?

12 § Förundersökningskungörelsen är ett viktigt lagrum för en brottsmisstänkt. Den innehåller de rättigheter som man har som misstänkt och dessa rättigheter måste polisen underrätta en misstänkt om innan man påbörjar ett förhör och i samband med att man delges misstanke om brott.

Det är en rättighet man har som misstänkt att få ha en försvarsadvokat närvarande. En försvarsadvokat är med dig under hela förundersökningen, närvarar vid polisförhör med dig och är vid din sida och för din talan under förhandlingen i domstol (huvudförhandlingen). Om du är anhållen eller häktad har du alltid rätt att träffa din försvarare, även om du har restriktioner och inte får träffa någon annan. Om du inte är nöjd med domen i tingsrätten och vill överklaga till hovrätten så finns din försvarare med dig även där.

En rättighet man har som misstänkt för ett brott är att man inte behöver svara på frågor överhuvudtaget och man behöver inte utreda sin egen skuld. Man har också rätt att begära att en försvarare (offentlig eller privat) ska delta vid polisförhören.

En annan rättighet är att man i princip ska få den försvarare som man valt, om inte vederbörande finns långt ifrån dig och det därför skulle leda till allt för stora kostnader.

Min erfarenhet är att många tycker att man kan genomföra ett polisförhör utan att ha en försvarare med sig, eftersom man inte har insett riskerna med detta. Många gånger är detta något man ångrar i efterhand. Försvararen ska vara med dig för att se till att dina rättigheter upprätthålles och att du får information om dina rättigheter. Likaså ska försvararen bevaka att förhöret går rätt tillväga och säkerställa att du har förstått brottsmisstanken och frågorna från förhörsledaren. När man blir delgiven misstanke om brott kan det ofta bli en chockartad upplevelse och man kanske inte tar till sig allt eller uppfattar allt korrekt som polisen säger. Då kan det kännas tryggt att ha en försvarare vid sin sida som ska bevaka dina rättigheter.

Än värre tycker jag att det är när en vårdnadshavare tycker att det är OK att deras minderåriga barn, som är misstänkt för brott, ska kunna genomföra ett polisförhör med ”bara” vårdnadshavaren närvarande. Särskilt när man är ung är det viktigt att man känner sig trygg i situationen och med polisen som håller förhör. Förhoppningsvis är det första och enda gången man befinner sig i en sådan situation och då är det särskilt viktigt att känna att någon är på ens sida och bara är till för att försvara mig och bevaka just mina intressen. Dessutom är det så om man är under 18 år och misstänkt för brott så har man som regel alltid rätt till en offentlig försvarare.

Min åsikt är att man aldrig ska låta sig förhöras av polisen utan att ha en försvarare (privat eller offentlig) närvarande. Att bli misstänkt för brott är allvarligt och kan få oanade konsekvenser på den enskilde. Man ska inte tro att bara för att man anser sig vara oskyldig så kommer polis och åklagare att tro på det. Ett sådant synsätt är alltför lättvindigt när det gäller en sådan allvarlig sak som en brottsmisstanke.

Om du vill ha hjälp av en försvarare som till hundra procent står på och vid din sida ska du kontakta oss. Samtliga våra advokater åtar sig uppdrag som såväl offentlig som privat försvarare.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se