Asylsökande konvertiter möter en rättsosäker process enligt Konvertitrapporten

Den 20 mars 2019 presenterades den s.k. konvertitutredningen på en presskonferens i citykyrkan i Stockholm. Konvertitutredningen är en forskningsrapport som har letts av Maria Gustin Bergström och har tagit fram statistik över hur konvertiters kristna tro bedöms i asylprocessen. Det är ett samarbete mellan Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, EFK, Alliansmissionen och Adventistsamfundet.

För min del, är det intressant att se vad de kommer fram till då jag själv upplevt att processen är ytterst rättsosäker och också med mycket märkliga beviskrav, vilka ställs av religiöst okunniga handläggare på såväl Migrationsverket som i domstolarna. Det är därför med stort intresse jag läst utredningen då det är helt andra krav än själva tron som ställs på den enskilde individen/konvertiten. I utredningen utgår man från personer som konverterat till kristendom, men man får inte glömma att man också enligt mänskliga rättigheter har rätt att lämna islam (eller andra religioner för den delen) för att bli ateist.

I Rapporten har man fokuserat på fyra syften med rapporten
– att samla information om asylärenden där konvertering utgör asylskäl.
– att belysa konvertiters asylprocess.
– att analysera Migrationsverkets behandling av asylärenden där konvertering är aktuell.

Detta sker genom tre analysdelar: kvantitativ, kvalitativ och juridisk.
samt
– att ge rekommendationer till åtgärder utifrån det samlade underlaget.

Man har analyserat 619 afghanska personers asylprocess, samtliga har konverterat till kristendom och är döpta i någon av de involverade frikyrkorna.

Om man räknar alla som en enhet så får 68 % avslag enligt rapporten, men om man delar upp det ännu mer t.ex. i geografiska områden, eller beroende på vilket parti nämndemännen i Migrationsdomstolen tillhör, så visar rapporten vid en jämförelse mellan Migrationsverkets asylenheter i Jönköping och Göteborg att den ena asylenheten har en avslagsprocent på 44 % medan den andra har avslagit 80 % av ansökningarna. Vidare kan man se att den politiska färgen hos Migrationsdomstolens nämndemän medför en stor rättsosäkerhet där SD-nämndemännen ger avslag i 93 % av fallen medan motsvarande siffra för V-nämndemännen är 15 %.
Jag får alltså, när jag läser rapporten, vatten på min kvarn om att det för asylsökande konvertiter är en ytterst rättsosäker process.

Det som jag i flera fall har reagerat mot är att konvertitens intellektuella förmåga att reflektera kring sin tro spelar betydligt större roll än själva tron hos individen i fråga. Vilket även det bekräftas i rapporten. Migrationsverket menar att man måste kunna analysera sin egen omvändelse, i princip kunna tala om när och varför man börja tro på kristendom istället för islam och hur man tänkte kring det, dessutom måste man kunna uttrycka det på ett sätt som, många av oss svenskar aldrig skulle kunna göra. Hur förklarar vi vår egen inställning till tro eller icketro? Som rapporten säger så leder Migrationsverkets motiveringar till slutsatsen att det snarare är den sökandes intellektuella kapacitet än tron som bedöms.

Att den som konverterat tillhör en församling och är aktiv däri, att det finns dopbevis eller intyg från präster och pastorer om den enskildes engagemang tillmäts mycket liten, om ens någon betydelse.

Alltför lättvindigt anser man från Migrationsverkets sida att konversionen inte är genuin, sen kan man ju fråga sig vad som är en genuin tro eller genuin konvertering till något annat.

Rapporten uttrycker, att sammantaget är slutsatsen att Migrationsverkets beslut i de här undersökta konvertitfallen är godtyckliga och rättsosäkra.

Fredrik Beijer som är rättschef på Migrationsverket har ställt upp på en intervju angående rapporten i tidningen ”Dagen” och uttrycker sig så här på frågan om vad ”en genuin kristen tro är?”
”Jag skulle aldrig definiera något sådant. Det vore farligt att hamna i formalism”

 Följdfrågan blir då:
”Men vad är det som avgör om ni tror på någon som säger sig ha konverterat?”
”Man ska framför allt kunna ge en bra sammanhängande berättelse om sin väg till tro.”

 Själv ställer jag mig frågan då om vägen till tron är viktigare än tron? I mina ögon är det själva tron som är det viktiga, inte hur vägen dit har gått. Har man visat inför pastorer och präster att man har en tro och har visat sig vara värdig att bli döpt torde deras utsaga väga tyngre än Migrationsverkets bedömning om processen från att gå från muslim till kristen, eller ateist, är trovärdig.

Beijer menar vidare att visserligen innehåller rapporten ett gediget underlag men han anser att man fokuserat för mycket på besluten och inte på innehållet i ärendena och att det borde vara med flera domstolsbeslut. Detta eftersom domstolarna ofta tycker likadant som Migrationsverket. Dessvärre gör ju domstolarna samma typ av prövning och bedömning som Migrationsverket så det är ju inte så märkligt att de under dessa omständigheter håller med Migrationsverket.

Slutligen får Beijer frågan

”Så 68 procent av de sökande bluffar alltså om sin konversion?”

Beijer menar att ”Vår uppgift är inte att bedöma om de bluffar. Vi prövar om bevisningen på bordet hänger samman. I de här fallen tycker varken vi eller domstolarna att man uppnått beviskravet”

 Jag menar dock att beviskravet inte är tillräckligt tydligt, hur visar man genuin kristen tro? Ingen kan lämna ett entydigt svar på detta och det självklara, att visa att man är aktiv i en församling och har döpt sig och att man lärt sig grunderna i tron, är tydligen inte de svar Migrationsverket vill ha!

Intervjun innehåller mycket mer, som att Migrationsverket och kyrkorna har olika uppgifter och att Beijer känner sig trygg med att rättssystemet fungerar. Något han inte har gemensamt med många av oss andra. Är ni intresserade kan ni läsa intervjun här och länken till själva rapporten finns här.

Rapporten leder till några tankeväckande slutsatser;

  • att Migrationsverket har en svag förståelse av religion och konversion och den vilar inte på vetenskaplig grund,
  • att Migrationsverkets beslut uppvisar orimliga differenser mellan jämförbara asylenheter, vilket leder till godtyckliga beslut,
  • att Migrationsverkets arbetssätt inte vilar på vederhäftig metodologi, vilket leder till inkonsekventa beslutsmotiveringar,
  • att Migrationsverkets beslut, inte i tillräcklig utsträckning, följer internationell rätt och konventioner om mänskliga rättigheter, vilket leder till att rättssäkerheten sätts ur spel.

Jag menar att det här är en gedigen och viktig rapport som har tagit fram många av de hinder som konvertiterna möter i sin asylprocess. Man måste ha i åtanke att om de har genomgått en genuin konversion, och de återsänds till t.ex. Afghanistan så är lagen sådan att om någon vänder Islam ryggen så ska de dödas. Kan då verkligen Migrationsverket bortse från detta bara för att den enskilda individen inte har förmåga att förklara och analysera sin konversion och vägen dit?

Läs gärna rapporten, den är intressant.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

När kan reglerna om uppehållstillstånd för studier (gymnasielagen) tillämpas?

En fråga som är återkommande av såväl asylsökanden som gode män är: ”när kan reglerna om uppehållstillstånd för studier tillämpas, också kallat gymnasielagen?”

Innan jag gör en kortfattad förklaring kring hur reglerna tillämpas vill jag påpeka att regeringen föreslagit att det görs förändringar inom gymnasiereglerna i den tillfälliga lagen. Förslaget som är tänkt att träda i kraft innan sommaren 2018 innebär att flera av de ensamkommande barnen som sökte asyl senast den 24 november 2015 och som drabbats av de långa handläggningstiderna kan få en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå.

För att omfattas av det förslag som regeringen nu föreslagit så ska man:

  • ha väntat 15 månader eller längre på beslut från Migrationsverket
  • asylansökan ska vara prövad enligt den tillfälliga lagen
  • vara registrerad som barn vid ankomst till Sverige
  • vara studerande eller ha varit studerande och ha en avsikt att fortsätta studera på gymnasial nivå,
  • befinna sig i landet
  • inte ha begått brott

Det är dock oklart hur de olika kraven ska tolkas och tillämpas om förslaget antas av riksdagen och leder till lagstiftning.

Hur tillämpas lagen då i skrivande stund?

Gymnasielagen började gälla den 1 juni 2017, bestämmelserna finner man i §§ 16a-20 i Lag (2016:752) om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket vi kallar för den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten. Bestämmelserna är tillämpliga så länge den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten gäller.

Jag vill inte rabbla upp lagtext ur de olika paragraferna utan ska istället försöka redogöra för hur gymnasielagen tillämpas på en nivå så att det blir begripligt för var och en. Med andra ord försöka göra det omöjliga möjligt, jag tror att jag uttrycker det som många andra känner vad gäller tillämpningen av gymnasielagen.

Jag kommer således inte att göra en djupgående granskning av gymnasielagen utan enbart försöka redogöra kortfattat kring denna, således är blogginlägget om hur lagreglerna ska tillämpas långt ifrån uttömmande.

För att gymnasielagen ska kunna tillämpas krävs det att man tidigare fått ett TUT (tidsbegränsat uppehållstillstånd). Har man sökt asyl och fått ett avslag så innebär det att myndigheten och- eller domstolarna anser att man inte är i behov av skydd i Sverige, således hjälper det i dessa fall inte att personen redan studerar på gymnasiet. Gymnasielagens regler kan alltså inte tillämpas i nämnda fall. Undantag träder dock in om det inte går att utvisa eller avvisa en person, dvs. uppskjuten verkställighet, exempelvis för att det saknas ordnat mottagande i hemlandet. Dock ska man ha sökt asyl innan den 24 november 2015 för att denna undantagsregel ska inträda.

De som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med anledning av att det funnits skyddsgrunder som flykting, alternativt skyddsbehövande eller i övrigt skyddsbehövande (vilket är bestämmelser som finns i utlänningslagen och som grundar rätten till uppehållstillstånd) kan med hjälp av de nya gymnasiereglerna få det tidsbegränsade uppehållstillståndet förlängt, det krävs dock att man är mellan 17 och 25 år och går på ett nationellt program i gymnasieskolan eller i gymnasiesärskola eller också på en annan motsvarande utbildning. Den förlängda tillståndstiden beräknas då till återstående tid av utbildningen plus sex månader.

Beviljas man däremot tidsbegränsat uppehållstillstånd eftersom det saknas annan egentlig grund för att bevilja en utlänning uppehållstillstånd men då det samtidigt visar sig att ett beslut om avvisning- eller utvisning inte skulle kunna verkställas under en viss tid, se 5 kap 11 § utlänningslagen, då ska giltighetstiden vara fyra år, se 16 b § lag om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.  Dock kan denna tid förlängas om man inte är klar med gymnasiet när det gått fyra år, man kan då få förlängt tills man avslutat examen plus sex månader.

Vad krävs för att ansöka om förlängt tillstånd på grund av studier?

Jo, man måste ha påbörjat gymnasiestudierna när man ansöker om uppehållstillståndet och det krävs att man lämnar in en individuell studieplan. I det flesta fall krävs det att man studerar på heltid, endast i undantagsfall beviljas studier på deltid, exempelvis vid sjukdom funktionshinder. Man ska även visa att man deltar aktivt i studierna genom att lämna in närvarointyg eller betyg för att få eventuell förlängning.

När man avslutat sina studier kan man ansöka om sexmånaders uppehållstid. Denna tid är tänkt som extra tid för att hitta ett arbete i Sverige. Kan man därefter försörja sig själv genom eventuellt arbete eller eget företag så har man även möjlighet till permanent uppehållstillstånd.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

De nya anknytningsreglerna enligt den tillfälliga lagen

Som vi har skrivit om tidigare i bloggen antog Sveriges Riksdag i juni 2016 en tillfällig lag inom migrationsrätten, lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Utöver att den tillfälliga lagen begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd och att grundregeln om permanent uppehållstillstånd har fått ge vika för tillfälliga tillstånd, begränsar den även möjligheten för människor att komma till Sverige på anknytning till någon som har fått uppehållstillstånd.

Den tillfälliga lagen begränsar dels vem som kan vara anknytningsperson, dels vem som kan komma hit på anknytning. Dessutom ställs det hårdare krav på anknytningspersonen som måste vara uppfyllda.

Utlänningslagen och den tillfälliga lagen måste läsas parallellt när det avgörs vem som kan få uppehållstillstånd på anknytning. Anknytningsperson kan den vara som blivit beviljad tillfälligt uppehållstillstånd som flykting, om denne har välgrundade utsikter att beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Anknytningspersonen måste dessutom kunna försörja sig själv och den som ansöker om uppehållstillstånd på anknytning och ha en bostad av tillräcklig storlek och standard. Det går således inte att ta hit make/maka och flertalet barn om man bor i en etta och inte har något arbete.

Om anknytningspersonen är ett barn gäller dock inte kraven på försörjning och bostad. Undantag från kraven görs även om ansökan om anknytning inkommer inom tre månader från det att anknytningspersonen blivit beviljad uppehållstillstånd.

Tidigare fanns det möjlighet att komma till Sverige på många olika slags anknytningsgrunder (se 5 kap 3-3a §§). I enlighet med den tillfälliga lagen är anknytningsgrunderna nu insnävade till att omfatta enbart make/maka/sambo och barn under 18 år. Är någon av makarna under 21 år kan uppehållstillstånd förvägras på den grunden. Detta är en EU-anpassad regel (därav 21-årsgränsen) och syftar till att förhindra barngifte. Har ett ensamkommande barn till exempel vuxit upp tillsammans med sin mormor, faster eller dylikt finns det enligt bestämmelsen i den tillfälliga lagen inte möjlighet för mormodern, fastern att få komma till Sverige på anknytning, trots att de har varit som en förälder under uppväxten.

Är anknytningspersonen alternativt skyddsbehövande som har beviljats tillfälligt uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen är huvudregeln att uppehållstillstånd på grund av anknytning inte ska beviljas. Undantaget är om anknytningspersonen kom till Sverige och sökte asyl innan den 24 november 2015. Denna bestämmelse drabbar framför allt många ensamkommande barn hårt, till exempel de som kommer från Syrien. Dessa barn beviljas, om de inte har någon personlig hotbild, uppehållstillstånd såsom alternativt skyddsbehövande och har därför en ytterst begränsad möjlighet att ta hit sin familj på anknytning.

Det finns en öppning i den tillfälliga lagen för att i dylika fall ändå sammanföra familjen och det är om det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att neka uppehållstillstånd på grund av anknytning. Exempel på internationella konventioner som kan åberopas är bland annat EU:s Familjeåterföreningsdirektiv och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR).

Precis som att en förälder bara kan ta hit sina minderåriga barn, gäller att barn måste vara minderåriga för att få ta hit sina föräldrar. Detta innebär ännu ett hinder om anknytningspersonen är ett barn på ca 16-17 år. Om anknytningsprocessen drar ut på tiden och vederbörande hinner fylla 18 år betraktas man som vuxen och rätten att återförenas med sina föräldrar försvinner.

I och med den tillfälliga lagen ställs det nu högre krav på oss jurister att, utöver den svenska lagen, även tillämpa de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa.

Åldersbedömningar i asylärenden

Hur ska man som offentligt biträde, med klientens bästa i fokus, ställa sig till möjligheten att begära åldersbedömning för en klient när Advokatsamfundet avråder, Migrationsverket flaggar för att det ska ske genom det offentliga biträdet och det inte finns några säkra vetenskapliga metoder för sådana bedömningar?

Flykten från Sverige

I bland slår svensk lagstiftning orimligt hårt mot dem den är satt att skydda. Detta blogginlägg handlar om hur LVU kan traumatisera och splittra familjer och att föräldrarna, för att skydda sin familj och sina barn, faktiskt måste fly från Sverige för att kunna fortsätta leva som familj. Detta trots att de ville ha, och sökte hjälp men där hjälpen istället stjälpte familjens möjlighet att leva tillsammans.

ANSTÄLLA ASYLSÖKANDE? HUR DÅ? HAR DE SVENSKT PERSONNUMMER?

Kan jag anställa en person som är asylsökande?
Kan den asylsökande få ett fullständigt svenskt personnummer?
Hur fungerar det i så fall?

Detta är bara några av de många frågor som jag möts av i min vardag som jurist, frågor från såväl arbetsgivare som asylsökande.

Det finns asylsökande personer som har fått ett beslut om AT-UND. Detta innebär i korthet att man är befriad från kravet att ha arbetstillstånd.
Det finns dock en del krav som ska vara uppfyllda för att en asylsökande ska få ett AT-UND.

  • Du måste kunna klarlägga din identitet.
  • Ditt ärende/ansökan ska prövas av Sverige.
  • Ansökan ska vara välgrundad och det får inte vara tal om ett ärende som har att göra med avvisning med omedelbar verkställighet.

För att kunna arbeta i Sverige som asylsökande är, nästa steg i processen att anmäla sig till Skatteverket, där den asylsökande tilldelas ett samordningsnummer. Detta är en provisorisk lösning för dem som saknar svenskt personnummer. Samordningsnumret ersätter personnummer och man behöver det bl.a. för att kunna betala skatt, men även för att kunna få sjukpenning vid sjukdom.

Samordningsnummer ser ut som ett personnummer, med den skillnaden att man adderar födelsedagssiffran med talet 60. För mer information kring samordningsnumrets uppbyggnad kan man gå in och läsa skatteverkets broschyr Samordningsnummer SKV 707 utgåva 2.

Svaret på fråga ovan om en asylsökande kan få ett fullständigt svenskt personnummer är nej. Ett fullständigt svenskt personnummer förvärvar man först då man får permanent uppehållstillstånd.

Kan jag anställa en person som är asylsökande?
För att anställa en person som är asylsökande måste man först och främst anmäla sin avsikt till Migrationsverket. Anmälan till Migrationsverket ska även göras när anställningen upphör. Något annat som är minst lika viktigt när man anställer en asylsökande är att kontrollera så att kraven för att undantag från arbetstillstånd är uppfyllda. Jag nämnde tidigare här ovan en del krav som ska vara uppfyllda för att man som asylsökande ska få ett AT-UND. Detta är dock inte de enda kraven som ska vara uppfyllda om man som arbetsgivare vill anställa en asylsökande person.

Det följer således andra krav som ska vara uppfyllda. Svaret på första frågan blir därmed ja, man kan anställa en person som är asylsökande om vederbörande har AT-UND och ett samordningsnummer.

Hur fungerar det rent praktiskt vid anställning?
Det som är viktigast för att anställningen ska kunna fortlöpa är att de krav som framgår av 6 kap utlänningslagen följs. Det är en hel del krav som ska var uppfyllda. För att man som arbetsgivare ska vara säker på att man uppfyller kraven, och få behålla sin arbetstagare, rekommenderar jag att man tar kontakt med en advokatbyrå som arbetar med migrationsrätt. Detta för att man som arbetsgivare/företag inte ska riskera att stämplas som ett oseriöst företag av exempelvis Migrationsverket, som också är den myndighet som tar beslut gällande arbetstillstånd.

Att kraven är uppfylla är minst lika viktigt för arbetstagare/asylsökande som vill kunna fortsätta sitt arbete i Sverige eller få ett förlängt arbetstillstånd. Så länge man efterlever lagen och de regler som finns kommer det varken bli fel i anställning eller tillståndsfrågan.

Svaret på den sista frågan kan inte ges som ett fullständigt svar, utan mitt svar och min rekommendation till såväl arbetsgivare som asylsökande som funderar på långvarig anställning blir; investera i en juridisk rådgivning, då det oftast är mer komplicerat än vad man tror att ge in en komplett ansökan och att uppfylla de krav som ställs.

Ensamkommande barn och ansvaret för deras offentliga biträde när god man inte förordnats.

Ensamkommande barn som söker asyl i Sverige har ökat dramatiskt i år. Detta innebär att vi som arbetar med denna typ av ärende och förordnats som offentligt biträde för de ensamkommande barnen blir ställföreträdare för barnet tills dess att god man utses. Vad har man då för ansvar som offentligt biträde och ställföreträdare, och vad innebär detta ansvaret? Kan barnets rättigheter tillvaratas på ett adekvat sätt? Det borde ställas krav på Migrationsverket att utbilda och informerar de offentliga biträden som är särskilt intresserade och lämpade att ta dessa förordnanden, samt att säkerställa att man får betalt för det arbete man lägger ner som ställföreträdare för barnet.

Är kraven för erhållande av uppehållskort i Sverige skäliga?

Av 3 a kap. 3 § 1-4 utlänningslagen (2005:716) följer att en EES-medborgare har uppehållsrätt om han eller hon är arbetstagare, egen företagare, har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning, är studerande eller har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning. För studerande med tillräckliga tillgångar tillkommer krav på en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige. Av 3 a kap. 4 § utlänningslagen följer att en familjemedlem till en EES-medborgare med uppehållsrätt också har uppehållsrätt. För en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare och som har uppehållsrätt utfärdas uppehållskort. Vem som avses med familjemedlem framgår av 3 a kap. 2 § utlänningslagen.

Vidare skall både EES- medborgare och familjemedlemmar som inte är EES-medborgare kunna visa upp ett intyg om att han eller hon omfattas av socialförsäkringssystemet i sitt hemland. Detta skall vara styrkt genom specifika blanketter eller genom en kopia på europeiskt sjukförsäkringskort.

Om man inte kan uppvisa ett intyg om att man själv eller ens familjemedlem omfattas av socialförsäkringssystemet i hemlandet godtar Migrationsverket att man visar upp att man har en privat heltäckande sjukförsäkring tecknad i Sverige. Rekvisitet ”heltäckande” innebär att försäkringen ska täcka kostnader för såväl akut sjukvård som annan sjukvård samt sjukhusvistelse, medicinering, rehabilitering och eventuell hemtransport av medicinska skäl. Försäkringen ska vara giltig under hela vistelsetiden i Sverige.

Svensk lagstiftning backas upp av EU-regler genom riktlinjer som Europakommissionen givit ut för tolkning av rörlighetsdirektivets bestämmelser (Communication from the Commission to the European Parliament and the Council on the Council on guidance for better transposition and application of Directive 2004/38/EC on the right of citizens of the Union and their family members and reside freely within the territory of the Member States. COM/2009/0313). Enligt dessa riktlinjer ska den giltiga sjukförsäkringen vara heltäckande. Detta krav föreligger i syfte att undvika att den mottagande EES- statens offentliga socialförsäkringssystem åläggs en finansiell börda.  Den mottagande EES-staten åläggs att göra en avvägning mellan behovet av att skydda sina offentliga finanser och hänsyn till att kravet på sjukförsäkring ska vara proportionerligt mot individens rätt till fri rörlighet.

I mitt yrke möter jag ofta klienter som är bosatta i Sverige och innehar uppehållsrätt här i landet, som i sin tur vill få hit någon familjemedlem från ett annat land. De flesta länder har ett fungerande socialförsäkringssystem där det är möjligt att teckna en heltäckande sjukförsäkring och därmed uppfyller de relevanta svenska reglerna och EU-reglerna. Men det finns länder där det är svårare att teckna en sådan försäkring och det hela sätts på sin spets då det i praktiken är omöjligt för denna familjemedlem att få ett svenskt försäkringsbolag att gå med på att teckna en heltäckande sjukförsäkring för en icke i Sverige bosatt person.

Här uppkommer en intressant frågeställning: Är det ens möjligt för en person utan svenskt personnummer och familjemedlem till en EES-medborgare att uppfylla de EU:s riktlinjer samt de svenska lagregler i Utlänningslagen som upprättats som krav för att erhålla ett svenskt uppehållskort?

Jag skulle efter att ha undersökt frågan noggrant svara nej på den frågan i vissa specifika fall. Vi tänker oss scenariot att ett barn är kvar i ett land, medan föräldrarna finns i Sverige och har erhållit ett uppehållskort. Barnet finns i ett land som inte har ett fungerande socialförsäkringssystem vilket medför att det i praktiken är omöjligt att teckna en heltäckande sjukvårdsförsäkring för detta barn. Då är den möjligheten ute ur spel, vilket för oss till möjligheten att teckna en heltäckande försäkring via något av de svenska försäkringsbolagen.

Efter kontakt med de flesta av de stora försäkringsbolagen här i Sverige i syfte att höra om det skulle finnas en möjlighet att teckna en försäkring som uppfyller de relevanta lagreglerna i ärendet, får jag exakt samma svar av alla försäkringsbolagen, nämligen att de inte kan erbjuda en heltäckande försäkring för en person utan svenskt personnummer.

Enligt bestämmelser ska försäkringen vara heltäckande vilket innefattar befintliga sjukdomar, vilket i sin tur skapar frågan: Vilket försäkringsbolag skulle erbjuda en sjukförsäkring till en person bosatt i Sverige för sjukdomar som redan finns där vid tiden för tecknande av försäkringsavtalet? Inget, är svaret. Än mindre skulle ett svenskt försäkringsbolag erbjuda det till en person bosatt utanför Sverige och utan svenskt personnummer, eftersom det i praktiken är väldigt svårt för försäkringsbolagen att ta in journaler eller göra andra nödvändiga bedömningar för att kunna godkänna en heltäckande sjukförsäkring.

Familjemedlemmen till en EES-medborgare som vill kunna återförenas med sin familj sätts i en situation som blir omöjlig att lösa. Situationen blir ännu mera påtaglig när det är ett barn som i vårt exempel som blir utsatt och inte får träffa sina föräldrar på ibland flera år.

Vid kontakt med Migrationsverket i syfte att klargöra vad som egentligen gäller, bekräftas det tydligt av myndigheten att det är individuella prövningar som gäller. Men att det i praktiken är mycket svårt att få ett uppehållskort om man som sökande inte har en heltäckande sjukvårdsförsäkring som täcker befintliga sjukdomar och att den största del av alla sökande får avslag på sin ansökan med denna anledning som grund.

Om Migrationsverket finner att sökande inte har en heltäckande sjukförsäkring går Migrationsverket inte vidare och prövar om förutsättningarna i övrigt är sådana att uppehållskort kan beviljas, därmed avslår man hela ansökan.

Jag anser att då det inte existerar någon möjlighet att tillmötesgå de krav vad gäller heltäckande sjukförsäkring som satts upp för att kunna få erhålla ett svenskt uppehållskort, måste det anses att sökande gjort vad han eller hon kunnat för att hjälpa till med att klarlägga grunderna för ansökan och att försökt visa att uppehållsrätt föreligger och att de krav som efterfrågas är oskäliga i förhållande till möjligheterna att uppfylla kraven.

De svenska och europeiska rättsreglerna borde göra det lättare för sökande att uppfylla de riktlinjer som är satta för att uppnå kraven. Även försäkringsbolagen i Sverige står inför en svår situation. De vill kunna erbjuda kunderna det som efterfrågas, men samtidigt är det ett enormt ansvar att ta på sig som försäkringsbolag att teckna någon som försäkringstagare för en sjukdom som redan finns vid avtalets ingående.

Jag hoppas på att Migrationsverket inser sin betydande roll i denna fråga och lyfter problemet så att en förändring av riktlinjerna kan ske. Än så länge har inget sådant initiativ tagits eller ens vilja visats att bemöta problematiken.

Skrivet av Gabriella Milunovic