Utreseförbud för barn inom ramen för LVU har det gett några resultat?

Den 1 juni 2020 infördes lagen om utreseförbud i lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detta i ett led för att stärka samhällets möjligheter att begränsa och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck av barn. Eftersom Sverige har haft mycket begränsade möjligheter att förhindra att barn tas utomlands för att ingå barnäktenskap eller könsstympas ansågs det behövas en kompletterande lagstiftning. Det var nödvändigt att införa en lag för att kunna förhindra att barn, med sin hemvist i Sverige, skulle föras utomlands. När ett barn väl förts ut ur Sverige är Sveriges möjligheter att ingripa för barnens bästa näst intill obefintliga.

För att komma till med rätta med problemet, och för att stärka Sveriges möjligheter till att ingripa, infördes därför en rad nya lagar. Bland annat infördes i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, en bestämmelse om utreseförbud som ska skydda barn från att föras utomlands i syfte att ingå barnäktenskap eller att könsstympas. Det infördes också ett nytt brott i brottsbalken, barnäktenskapsbrott (4 kap 4 § 3 st BrB), vilket gör att det blir straffbart att förmå eller tillåta ett barn att ingå ett äktenskap eller inleda en äktenskapslikade förbindelse. Även en ny straffskärpningsgrund infördes, som innebar att om ett motiv för ett brott har varit att bevara eller återupprätta heder ska det ses som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet av brottet (29 kap 2 § 8-10 p BrB).

Mer om själva utreseförbudet

Om det finns en stor risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige för att ingå äktenskap eller inleda en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas, ska personen, barnet, förbjudas att lämna Sverige. Detta i syfte från att skydda barnet att utsättas för hedersrelaterat våld och/eller förtryck.  Lagen har skapats i syfte för att vara ett skydd för barn inte ska fara illa. Ett utreseförbud sker efter en ansökan från socialnämnden. Det är socialnämnden som utreder och beslutar om en ansökan skall skickas till förvaltningsrätten. Sedan är det förvaltningsrätten som beslutar om ett utreseförbud. I vissa fall kan socialnämnden besluta om ett tillfälligt utreseförbud som gäller direkt som sedan ska prövas av förvaltningsrätten. Detta sker i situationer då man inte kan invänta domstolens beslut och ett skydd behövs omedelbart. Om barnet väl har lämnat Sverige är det nästintill omöjligt för svenska myndigheter att kunna skydda detta barn. Sverige har som sagt ingen behörighet att vidta några åtgärder i andra länder.

Efter att ett beslut om utreseförbud har meddelats får passmyndigheten inte utfärda pass för barnet.  Ett beslut om utreseförbud eller tillfälligt utreseförbud innebär också att ett redan utfärdat pass kan återkallas.  Socialnämnden får besluta om ett tillfälligt undantag från ett utreseförbud. Ett sådant beslut får fattas bara om det inte finns någon risk för att den unge förs utomlands eller lämnar Sverige, eller under resan förs eller beger sig till annat land i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas

Vad krävs för att ett utreseförbud

Frågan i mål som rör utreseförbud har man att bedöma om det finns en påtaglig risk (stark risk) för att barnet riskerar föras utomlands för att ingå äktenskap, inleda äktenskapsliknande förhållanden eller utsättas för könsstympning.  Socialnämnden ska göra en riskanalys av de omständigheter som är aktuella i ärendet.  Av propositionen Prop. 2019/20:131 s. 71 och 110 framgår att ett beslut inte kan grundas på en obetydlig, oklar eller avlägsen risk. Att barnet och dess familj tillhör en viss etnisk, kulturell eller religiös grupp där barnäktenskap m.m. förekommer som sedvänja är inte tillräckligt för att det ska anses finnas en stark risk. Socialnämnden ska utgå ifrån barnets personliga situation och de omständigheter som talar för eller emot att ett skydd behövs. Risken ska inte var avlägsen eller grunda sig på något tyckande utan ska vara konkret.  Att ett barn redan är bortlovat eller att vårdnadshavarna har samtyckt till en förlovning utomlands är en sådan konkret och klar risk som ska leda till att en ansökan om utreseförbud ska beviljas. Uppgifter som lämnats av barnet, släktingar, bekanta och från det allmänna, såsom skolor och sjukvård m.m. kan läggas till grund för bedömningen.

Möjligheten att meddela ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud för ett barn, är inte begränsat till barn som är svenska medborgare. Utreseförbud kan utfärdas för alla barn som har sin hemvist i Sverige. Dock måste Sverige vid internationella situationer pröva om de är behöriga att fatta beslut dels genom svenska lagstiftning, dels genom de regler som styr svenska domstolars och myndigheters internationella behörighet, se Prop. 2019/20:131 s. 69 och 93.

Omprövning av utreseförbud 

Om ett utreseförbud har meddelats ska socialnämnden inom sex månader från dagen för beslutet pröva om utreseförbudet ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. Det innebär att när det inte längre finns ett behov av ett utreseförbud ska det upphöra.

Straffansvar

Det är straffbart att föra ut ett barn i strid med ett utreseförbud och kan leda till fängelse upp till två år.

Slutsatser

Har lagstiftningen gett några resultat?

Sedan lagen trädde i kraft har 107 ärenden prövats i förvaltningsdomstolen vilket enligt min mening visar att lagstiftning för att skydda dessa barn har varit behövlig och har fått genomslagskraft. Av de 107 ärendena som prövats har inte alla ansökningar om utreseförbud beviljats.  I de ärenden som jag har tagit del av har det framför allt rört unga flickor som riskerat bortgifte i sina ursprungsländer och det har varit deras vårdnadshavare som stått bakom hoten om bortgifte. Det skall dock noteras att så sent som i mars 2022 avslog förvaltningsrätten en ansökan om att ett utreseförbud skulle upphöra då det fanns en fortsatt klar och konkret risk att två flickor från ett afrikanskt land riskerade att utsättas för könsstympning. Det är viktigt att notera att även pojkar riskerar att utsättas för skyddsgrundande behandling och även pojkar kan utsättas för hedersrelaterat förtryck och tvingas ingå äktenskap mot sin vilja. Hur många flickor och pojkar som varje år tvingas ingå äktenskap eller könsstympas är oklart men det finns anledning att tro att det finns ett stort mörkertal som aldrig kommer fram i ljuset. Röster har höjts att Sverige inte gör tillräckligt för att skydda de utsatta barnen och därför har socialminister Lena Hallengren gett ett uppdrag att utreda om det finns behov av ett utvidgat utreseförbud för barn och i så fall ta ställning till hur ett utvidgat tillämpningsområde bör se ut.

Advokat Canela Skyfacos

Kan jag få hem mitt LVU-placerade barn?

När ett barn omhändertas med stöd av särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) bedrivs vården med tvång. LVU är en tvångslagstiftning vilket innebär att frivilliga insatser inte varit tillräckliga för att komma tillrätta med de problem som barnet anses ha. Socialnämnden har gjort en bedömning att en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling föreligger, vilket senare domstolen fastställt. Det kan antingen röra sig om hemförhållanden (2§ LVU) eller på grund av barnets eget beteende (3§ LVU).

LVU-vården ska inte pågå längre än vad som är nödvändigt. Därför framgår det av 13 § LVU att socialnämnden minst en gång var sjätte månad ska pröva om vården fortfarande behöver bedrivas med stöd av LVU. Om socialnämnden exempelvis kommer fram till att behövlig vård går att ge med samtycke eller att missförhållandena inte är så allvarliga som socialtjänsten befarat ska LVU-vården omedelbart upphöra.

Vad menas med hemtagningsbegäran?

Med hemtagningsbegäran menas att Du som vårdnadshavare vill återfå ditt/dina barn som placerats med stöd av LVU. Du som vårdnadshavare har möjlighet att när som helst göra en hemtagningsbegäran (en sådan möjlighet har även ett barn som fyllt 15 år). Även om möjligheten är obegränsad är det viktigt att känna till att en begäran inte fyller någon funktion om någon förändring inte skett, exempelvis när det kommer till brister i din föräldraförmåga. Om det är något som socialnämnden ansett att Du har i samband med omhändertagandet av ditt barn. Socialnämnden har till uppgift att bedöma om det är lämpligt för barnet att komma hem.

När en begäran om hemtagning kommer in till socialtjänsten påbörjas en utredning (11 kap. 1 § SoL). Socialtjänsten har fyra månader på sig att bedöma om att godkänna att vården avslutas eller avslå begäran och låta vården fortgå. Det är socialnämnden som fattar det avgörande beslutet baserat på socialtjänstens underlag/utredning. Även om hemtagningsbegäran avslås har du fortfarande möjligheten att överklaga ett sådant beslut till förvaltningsrätten (41 § LVU). Det blir då förvaltningsrätten som avgör om LVU-vården ska upphöra eller inte.

När en begäran om hemtagning görs av dig som vårdnadshavare blir reglerna om partsinsyn (rätt att ta del av uppgifter som tillförts ärendet), kommunikation och offentligt biträde tillämpliga. Ditt offentliga biträdets roll är att bistå dig i kommunikation mellan Dig och socialtjänsten. Det är även ditt offentliga biträde som hjälper dig att överklaga ett avslag på din begäran om hemtagning om du så önskar samt att företräda dig inför en eventuell domstolsprocess. Det är staten som står för det offentliga biträdets kostnader och ingenting som Du behöver betala.

Vad krävs för att få hem mitt LVU-placerade barn?

Såväl socialtjänsten som domstolen har att ta ställning till är om förhållandena som låg till grund för beslutet att bereda barnet vård förändrats på ett sådant sätt att vården kan upphöra. Förändringarna ska vara av varaktig och genomgripande karaktär. De ska heller inte ha tillkommit andra missförhållanden.  Det krävs därför en fortsatt kontakt mellan Dig som vårdnadshavare och socialtjänsten för att visa att förändringar i exempelvis din föräldraförmåga skett och att Du samtycker till frivillig vård.

Går du som vårdnadshavare i tankar att få hem ditt LVU-placerade barn åtar sig Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB uppdrag som offentligt biträde. Du är välkommen att höra av dig till oss om du behöver juridisk rådgivning. Mejla oss gärna om du har frågor eller funderingar , info [a] limhamnsjuristen.se

Daniel Knezovic
Bitr. jurist

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Vad krävs för psykiatrisk tvångsvård och vad innebär vården?

Vi har tidigare skrivit om Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU i vår blogg. Det finns fler tvångslagstiftningar som kan begränsa vår rätt till självbestämmande och till och med till viss del begränsa våra grundlagsskyddade mänskliga rättigheter som t.ex. rätt till frihet. Dessa lagarna ska tillämpas på ett mycket restriktivt sätt och bara i absoluta nödfall och med hänsyn till den enskilde. Man ska också komma ihåg att om de används så anses det vara för den enskildes bästa och endast om den enskilde inte medverkar till detta på frivillig väg.

I det här blogginlägget tänker jag presentera lagen om psykiatrisk tvångsvård, mycket med tanke på att det finns väldigt många personer i vårt land som lider av psykisk ohälsa. De flesta kommer dock aldrig att omfattas av denna lag, men det kan ändå vara intressant att få veta lite mer.

Med stöd av LPT kan samhället alltså omhänderta vissa individer för vård och behandling mot sin vilja.

Förutsättningar

Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att man ska kunna tillämpa den här tvångslagen och det är om:
1. Personen lider av en allvarlig psykisk störning

Det kan t.ex. vara att personen har en psykos, hög risk för självmord, djupa depressioner mm, ibland, även om det är mycket ovanligt, så kan även somatiska sjukdomar som t.ex. demens eller vissa hjärnskador orsaka psykiatriska symtom som kan medföra att det anses att det föreligger en allvarlig psykisk störning, observera att det är symptomen som ligger till grund för LPT:n och inte sjukdomen i sig.

2. Personen måste ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård dygnet runt.

Det innebär att det inte ska finnas någon annan alternativ vård för patienten. När man gör den här bedömningen måste man överväga om det finns någon annan vårdform som kan användas och som personen i fråga kan acceptera.

3. Personen måste motsätta sig den vård som erbjudits eller att det finns, vad man kallar, grundad anledning att tro att personen kommer att motsätta sig vården.

Det innebär att man måste ha övervägt och ha erbjudit vård på frivillig väg eller ha gjort bedömningen att patienten inte själv kan fatta något grundat ställningstagande till vård, t.ex. pga att man är i ett akut psykotiskt eller maniskt tillstånd. Man kan också ha funnit att personen inte har någon sjukdomsinsikt (vilket kan vara ganska vanligt vid de här tillstånden).
Ibland ändrar sig patienten snabbt och säger att jag godtar frivillig vård för att nästa timme vägra
ta emot vården och därefter godkänna den igen. Då blir det svårt att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på att tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet.

Så vad händer då om en person bedöms uppfylla förutsättningarna för att tas in på LPT?

Det här är noggrant reglerat i lagen och det krävs en tvåläkarprövning. Initialt ska en legitimerad läkare göra en bedömning och undersökning av personen i fråga och därefter ska ett sk vårdintyg utfärdas. Detta är inte något som man utfärdar lättvindigt utan kräver noggrant övervägande och undersökningar. Det finns särskilda blanketter som används för detta och den ska fyllas i i direkt anslutning till undersökningen. I det här vårdintyget ska läkaren bl.a. fylla i psykiatrisk bakgrundshistorik, om sådan finns och man känner till den, aktuellt tillstånd samt skälen till att man bedömt att LPT är tillämpligt. Det här intyget är ett grundläggande dokument och ska medfölja patienten i original under den fortsatta vården för att det ska ha juridisk verkan. Tvångsvården kan enligt lagen endast bedrivas på en psykiatrisk sjukvårdsinrättning som är godkänd, alternativt i öppen form (se vidare nedan).

Senast 24 timmar efter det att en person kommit till en sjukvårdsinrättning där tvångsvård får bedrivas, måste chefsöverläkaren (CHÖL), eller en specialist i psykiatri som har fått uppdrag av Chöl att fatta sådana beslut, avgöra om personen ska tas in för vård.  Chöl bedömer om förutsättningarna för LPT är uppfyllda, vårdintyget får inte vara äldre än 4 dagar och den som fattar beslut om intagning enligt LPT får inte vara samma läkare som skrev vårdintyget. Fattas inte ett sådant beslut inom angiven tid fortsätter vården i frivillig form, eftersom tvångsvård inte börjar förrän intagningsbeslut fattats.

Intagningsbeslutet är överklagningsbart och så snart personen som tagits in är i stånd att ta till sig informationen ska de informeras om denna möjlighet samt om rätten till stödperson/offentligt biträde. Och här kommer ofta vi som jurister in i bilden och blir förordnade som offentligt biträde till personen som tagits in på tvångsvård för att bistå dem med överklagandet.

På avdelningen, och så snart som möjligt efter intagningsbeslutet, ska en vårdplan upprättas för att beskriva hur man planerar den fortsatta vården. Patienten har rätt att erhålla individuellt anpassad information och medverka i planeringen så långt det är möjligt.

Möjliga tvångsåtgärder

De tvångsåtgärder som kan bli aktuella medan personen är intagen är:

  • Behandling, såsom tvångsmedicinering eller tvångsinjektioner
  • Fastspänning – endast om det finns omedelbar fara att personen skadar sig själv eller annan och max 4 timmar och efter beslut av Chöl, som därefter kan besluta om ytterligare 4 timmar, efter att ny undersökning genomförts. Vid beslut om fastspänning mer än 4 timmar ska IVO underrättas.
  • Avskiljning – personen kan under särskilda, i lagen reglerade, omständigheter hållas avskild från andra patienter efter beslut av Chöl. Max 8 timmar, sedan krävs ett nytt beslut av Chöl som personligen ska undersöka patienten. Även här ska IVO underrättas.
  • Kroppsvisitering (ytlig) – detta för att kunna omhänderta alkohol, narkotika eller annat som kan vara till skada.
  • Övriga tvångsåtgärder – ska också fattas av Chöl och kan t.ex. innebära att man inskränker           personens möjligheter att använda mobiltelefon, dator eller andra sätt att kommunicera.
  • Behandling av somatisk sjukdom – en person som är intagen enligt LPT kan mot sin vilja ges somatisk behandling om den är livshotande eller är orsak till den allvarliga psykiska störningen.

Förlängning
Om man anser att tvångsvården måste fortsätta när 4 veckor har gått efter intagningsbeslutet måste Chöl ansöka till förvaltningsrätten om medgivande till förlängning. Förvaltningsrätten kan besluta om tvångsvård i ytterligare 4 månader räknat från dagen för intagningsbeslutet, och därefter om ytterligare 6 månader åt gången. Det är dock viktigt att komma ihåg att så snart förutsättningarna för tvångsvård inte längre finns måste tvångsvården upphöra.

Personen har alltid själv rätt att närvara vid förhandlingen i förvaltningsrätten, som oftast har en enklare förhandlingssal i anslutning till sjukvårdsinrättningen. Personen har också rätt att ha ett offentligt biträde med sig som bistår dem vid förhandlingen. Förvaltningsrätten låter alltid en sakkunnig specialist i psykiatri ställa frågor till den intagne personen och denne får själv yttra sig och uttrycka sin mening. Det offentliga biträdet (vi) får slutföra talan och framföra vår klients synpunkter för att t.ex. visa att förutsättningarna för tvångsvård har upphört.

Har inte ansökan om förlängning kommit till förvaltningsrätten i tid upphör tvångsvården även om förutsättningarna är uppfyllda och då får man påbörja hela proceduren på nytt.

Öppen psykiatrisk tvångsvård

Slutligen tänkte jag skriva några rader om öppen psykiatrisk tvångsvård, en möjlighet som finns sedan 2008. Den här formen kan bli aktuell om en patient som vårdas enligt LPT inom slutenvården inte längre bedöms ha ett oundgängligt behov av inneliggande vård men fortsatt behöver visst tvång för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Även i detta fall ska en ansökan göras till förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård i öppen form och de uppger då vad som ska gälla för vården och hur den planeras genomföras. Det kan vara att personen ska ta emot medicinering eller ta emot stödinsatser m.m. som inte görs på frivillig väg. Även i dessa fall får personen själv vara med vid förhandlingen med sitt offentliga biträde vid sin sida precis som i ovan nämnda fall.

Avslutning

Jag hoppas att denna lilla kortfattade beskrivning av LPT har gett er lite insyn i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar, sedan finns det mycket mer som ryms inom lagen som handräckning av polis, kriminalvårdens skyldighet att bistå med förflyttning av rymningsbenägen patient och kvarhållningsbeslut, men det tänkte jag inte att det fanns så stort allmänt intresse av utan är mer av intresse för de läkare som står inför att fatta dylika beslut. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 3 – Att som förälder bli granskad av socialtjänsten

Detta är tredje delen av denna bloggserie om socialtjänsten och deras ansvar för barn och ungdomar i kommunerna och hur de värnar om barnets bästa.

Jag ska här belysa hur föräldrar kan uppleva det att bli granskade, och ifrågasatta, av socialtjänsten. Bloggen avser också att visa på att det socialtjänsten beslutar om inte alltid är till barnets bästa.

Jag menar att om inte socialtjänstens tjänstemän är lyhörda mot föräldrarna och lyssnar till dem så tillvaratar man inte heller barnets intresse och värnar om barnets bästa fullt ut.

Oftast kommer en förälder i kontakt med socialtjänsten när det gäller barnen om det inkommit en s k orosanmälan och socialtjänsten dels ska göra en förhandsbedömning, dels – om det anses behövas – ska genomföra en s k 11:1-utredning. Ibland kan det dock även vara föräldern själv som kontaktar socialtjänsten för att få råd och stöd i en problematisk situation.

Oavsett anledningen till kontakten är det en socialsekreterare som man då kommer i kontakt med. Socialsekreteraren ansvarar för det praktiska genomförandet av socialtjänstens uppdrag. Socialsekreteraren ska bl a genom kontakt med barn, föräldrar och andra berörda ta reda på hur barnet uppfattar sin situation och utifrån barnets bästa göra en bedömning om barnets behov. Detta kräver kunskaper och färdigheter av väldigt varierande slag.

Det är viktigt att socialsekreterarna som jobbar med barn- och ungdomsutredningar har förmåga att känna empati och att sätta sig in i andra människor situationer. Som socialsekreterare träffar man människor från alla samhällsklasser och med olika utbildningar, med olika mental och kommunikativ förmåga osv. Det är viktigt att inte ha några förutfattade meningar oavsett om det gäller nationalitet, kön, sexuell läggning, utbildning, samhällsställning m.m. Alla ska ha samma förutsättningar att få bli bedömda på ett objektivt och professionellt sätt.

För att kunna åstadkomma bra lösningar och komma fram till vad som är bäst för barnet är det viktigt att socialsekreteraren har förmåga att skapa goda samarbetsallianser med barn, föräldrar och andra berörda.

Socialsekreteraren ska, utifrån den information man fått från föräldrar, barn och referenspersoner bedöma barnets behov, analysera informationen och ta ställning till vilka åtgärder som behöver erbjudas. Ett bra samarbete med föräldrar är oftast en förutsättning för att uppnå ett gott resultat för barnet. Utgångspunkten är att hitta lösningar i samförstånd.

Även om det bedöms att man behöver vidta tvångsåtgärder är kontakten med föräldrarna viktig, inte minst ur ett barnperspektiv.

Det är viktigt att socialsekreteraren bemöter såväl föräldrar som barn på ett respektfullt sätt och att föräldrarna görs delaktiga.

En socialsekreterare måste kunna etablera en förtroendefull relation och stödja föräldrar och barn, och samtidigt ha en professionell auktoritet.

Hur upplever då i verkligheten föräldrar kontakten med socialsekreteraren? Självklart varierar detta från fall till fall och från person till person. Självklart beror också upplevelsen på vad det beror på att man har kontakt med socialtjänsten; om man själv sökt hjälp, om det inkommit en orosanmälan, om det är aktuellt med tvångsåtgärder.

Ofta hör vi klienter som upplever att de inte blir lyssnade på, att man talar förbi varandra, att socialsekreteraren ofta talar ”över huvudet” på klienten och att man inte känner att man är delaktig överhuvudtaget. Detta är självklart ytterst olyckligt eftersom det, för att nå ett optimalt resultat, är A och O med samarbete och delaktighet. Det får aldrig någonsin gå prestige i socialsekreterarens beslut och förslag till åtgärder. Flexibilitet är ett nyckelord och det är viktigt att ingen part känner sig nervärderad.

En annan brist som inte sällan framförs är att man inte får tillräcklig information om processen och vad som händer under utredningstiden. Om det visar sig att det behöver öppnas en utredning ska socialtjänsten påbörja den direkt. Utredningen ska gå fort och den ska vara avslutad senast inom fyra månader. Frågor som uppstår under en utredning kan vara; Får/kan jag anlita ett juridiskt ombud? Får jag ha med mig en stödperson på samtalen? Får jag spela in samtalen hos socialsekreteraren? Får jag ta del av utredningen under utredningstiden? Får socialtjänsten tala med barnen utan föräldrarnas tillstånd? Vem, inom och utanför familjens nätverk, får socialtjänsten kontakta?

Det är självklart viktigt att föräldrar och barn får information om allt detta. Lika självklart är det att informationen som ges är korrekt. Men ofta upplever parterna att man inte får tillräcklig information och att socialsekreteraren dessutom kanske inte själv har kunskap om vad som gäller i olika situationer. När man upplever informationsbrister av sådana slag uppstår ofta också förtroendekriser mellan den enskilde och socialsekreteraren. Det innebär att tilliten till socialsekreteraren och socialtjänsten sviktar.

Det är alltså av yttersta vikt att socialsekreteraren redan vid första mötet tar reda på vilken typ av information och hur mycket information man behöver ge, samt på vilket sätt man ska ge informationen. Vissa personer kan ha stor kännedom om socialtjänstens arbete, medan andra inte alls kan något om socialtjänsten, dess uppdrag och dess ansvar. Kanske behöver man både muntlig och skriftlig information (ett grundläggande informationsblad hade t ex inte varit fel att dela ut vid ett första möte). Kanske behöver man tolk, kanske behöver informationen upprepas och omformuleras. Det är viktigt att säkerställa att informationen som getts har förståtts och detta gör man t ex genom att ställa kontrollfrågor.

Än en gång kan konstateras att det behövs ett flexibelt och öppet sinne, samt god kompetens hos socialsekreteraren för att förfarandet sker på ett så rättssäkert sätt som möjligt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 2 – Socialtjänstens förmåga att värna om barnets bästa

I del 1 av denna bloggserie har jag talat om vad som är socialtjänstens ansvar när det gäller att värna om att barn inte far illa. Den handlade också om vikten av att tjänstemännen inom socialtjänsten har kunskap om de lagar och föreskrifter som gäller i verksamheten. Denna del handlar om hur socialtjänsten klarar sitt uppdrag.

Regeringen tillsatte 2016 en nationell samordnare, Cecilia Grefve, och i tre år arbetade hon som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. I december 2017 kom slutrapporten, Barnets och ungdomens reform – förslag för en hållbar framtid. Under de tre åren som hon var verksam som nationell samordnade kom Cecilia Grefve med flera förbättringsförslag som ledde till att olika projekt startades i kommunerna. Dock verkar det som att, sedan slutrapporten lagts på Regeringens bord, det inte hänt så mycket på området.

Den nationella samordnaren besökte under sina tre år 50 svenska kommuner från norr till söder och i alla länen. Det gjordes bl a mätningar av arbetstiden för socialsekreterarna. Mätningarna visade att bara 13 % av socialsekreterarnas arbetstid var direkt arbetstid med barn och vuxna. Tiden som enbart ägnades åt barn hamnade på 2 %. 85 % av arbetstiden utgjordes av övrig tid där administrativa uppgifter stod för 11 %, utredningsarbete 35 %, och utvecklingsarbete bara 2 %.

Det som ska vara det grundläggande för att socialtjänsten ska kunna uppfylla sitt ansvar är att tjänstemännen har tillräcklig kompetens för att kunna utföra sitt uppdrag. Socialtjänstens uppdrag på individnivå handlar dels om att ge råd och stöd i öppna former, dels om att ansvara för handläggningen inom ramen för myndighetsutövningen, bl a att ta ställning till anmälningar om oro för att barn far illa, utreda barns behov samt besluta, genomföra och följa upp insatser.

Enligt socialtjänsten själv innebär stressen inom socialtjänsten att arbetet med barnen och deras föräldrar påverkas negativt.  Inom socialtjänsterna lyfte man till den nationella samordnaren själv ofta synpunkten att socialtjänsten har för många nivåer och stuprör som gör att organisationen och beslutsvägarna uppfattas som krångliga. Detta i kombination med att öppettiderna är begränsade till kontorstid och att tekniska lösningar såsom SMS, chatt och Skype inte används i tillräcklig utsträckning gör att socialtjänsten framstår som svårtillgänglig.

En egen erfarenhet är att socialtjänsten (tillsammans med Försäkringskassan) torde snart vara den enda myndighet som inte använder sig av e-post i någon större utsträckning och särskilt inte när det gäller att kommunicera dokument. Trots att såväl domstolar som polis och åklagare i dag använder e-post, fortsätter socialtjänsten att ihärdigt använda fax eller att man själv får åka till socialtjänstens lokaler och hämta ut de handlingar som man har rätt till. En förenklad kommunikation skulle säkerligen göra det enklare för den enskilde att kommunicera med och förstå socialtjänsten.

Uppfyller socialtjänsten i dag sitt ansvar för barn och ungdomar? Är socialtjänstens åtgärder vad gäller barn, alltid till barnets bästa? Svaret på dessa frågor måste tyvärr bli: – Nej.

Som tidigare nämnts finns det ett krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen. Räcker det med en socionomexamen för att säkerställa en rättssäker myndighetsutövning inom socialtjänstens område barn- och ungdomar? Svaret på denna fråga måste tyvärr bli: – Nej.

Ett av problemen inom socialtjänsten är att det är svårt att rekrytera, såväl erfarna som oerfarna, socialsekreterare till myndighetsutövningen. Socialtjänsten själv säger att man behöver bli bättre på att använda kompetensen på rätt sätt och att avlasta handläggarna/socialsekreterarna från t ex administrativa uppgifter. Det är viktigt att socialtjänsten gör arbetet med myndighetsutövningen mer attraktivt

De som gör utredningar, s k 11:1-utredningar, när det kommer in orosanmälningar om att barn far illa är ofta oerfarna, nyutexaminerade socialsekreterare och många av dem har inte några egna barn. De kommer ofta från sin högskoleutbildning på 210 högskolepoäng, inte sällan direkt efter gymnasiet och utan någon yrkes- och livserfarenhet. Detta är min egen erfarenhet av möten med många av de socialsekreterare som arbetar med barn- och ungdomsutredningar. Socialsekreterarnas oerfarenhet innebär att tilliten till dem inte blir stor och att de ofta för resonemang som är väldigt teoretiska men inte verklighetsanknutna. Därför har den enskilde svårt att förstå socialsekreterarna och deras bedömningar.

På förslag av den nationella samordnaren startades flera projekt i olika kommuner, bl a i form av introduktions- och kompetensprogram. En poäng med dessa program är att de görs på länsnivå så att inte varje kommun behöver göra jobbet själv och att programmen inte bara omfattar introduktion utan även riktar sig till mer erfarna medarbetare och chefer. Detta är verkligen välkommet. Utan tvekan måste socialsekreterarna och även cheferna öka sin kompetens vad gäller arbete med barn och ungdomar och deras föräldrar. Dock är det viktigt att dessa kompetensprogram inte bara ger teoretisk, utan även praktisk, kompetens. Det behövs inte mer teori inom socialtjänsten, det behövs praktisk erfarenhet.

Gör socialtjänsten rätt saker vid rätt tidpunkt? Det finns studier som pekar på att bara cirka en tredjedel av alla anmälningar leder till utredning, och av utredningarna leder bara cirka en fjärdedel till insatser. Socialtjänsten borde på ett bättre sätt kunna ägna sin tid åt att tidigt fånga upp och ge stöd innan problemen eskalerat och växt sig alltför stora. Dagens lagstiftning innebär emellertid att det inte går att ge individuella insatser utan utredning. Dessutom bygger socialtjänsten på frivillighet. Man kan alltså inte tvinga motvilliga föräldrar (eller äldre barn) till åtgärder som de inte anser sig behöva.

Ofta upplever man att socialtjänsten inte är tillräckligt objektiva i sina bedömningar;
– att man på ett tidigt stadium skaffar sig en förutfattad mening,
– att man tror mer på en part än en annan,
– att man ibland går in med alltför ingripande insatser, medan man i andra fall inte gör tillräckligt.

Eftersom socialsekreterare ofta är kvinnor upplever ofta män/pappor att de blir missförstådda, misstänkliggjorda och inte trodda på, medan det för de flesta kvinnor/mammor är motsatta förhållandet. Om en kvinna säger sig ha blivit utsatt för våld så blir det en sanning som mannen inte kan bli rentvådd ifrån, även om rättsväsendet (polis och åklagare) har lagt ner fallet.

Man ska naturligtvis inte ta lätt på mäns våld mot kvinnor (eller det motsatta som faktisk existerar om inte så ofta), men man får inte heller från en myndighets sida utmåla någon som förövare bara på uppgifter från en annan part. Inte minst när det pågår en vårdnadstvist mellan föräldrarna är det viktigt att socialtjänsten förhåller sig neutral och objektiv. Så är inte alltid fallet. Ofta upprepas påståenden om våld gång på gång i utredningar och journalanteckningar och det som kanske från början var en lögn, betraktas till slut som en sanning. Då är risken stor att socialsekreteraren, särskilt en oerfaren, hamnar snett i sin bedömning av trovärdigheten hos respektive part. Även om det inte föreligger någon tvist eller motstridiga intressen mellan föräldrarna händer det inte sällan att socialtjänsten gör bedömningar som inte alltid kan anses vara till barnets bästa.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 1 – Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar

Socialtjänsten i varje kommun ska verka för att barn och unga växer upp under trygga förhållanden och att de får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter. Det är framför allt Socialtjänstlagen (SoL) som styr hur socialtjänsten ska arbeta.

Socialtjänstlagens 1 kap 1 § säger följande: Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Socialtjänstens insatser ska bygga på respekt för den enskildes rätt till självbestämmande och integritet. Socialtjänstlagen bygger på frivillighet, men det finns också möjlighet att i vissa situationer använda sig av tvång. När det gäller barn och ungdomar är det LVU (Lagen om vård av unga) som är den lagstiftning som möjliggör tvångsåtgärder.

Det handlar för socialtjänsten att i första hand se, ta tillvara och utveckla den enskildes/föräldrarnas egna resurser för att deras barn ska kunna växa upp under sådana förhållanden som kan tillvarata deras rättigheter och grundläggande behov. Socialtjänsten ska ge stöd och hjälpinsatser till barn och unga, och deras familjer, som av olika skäl riskerar att hamna i eller som redan befinner sig i för barnet utsatta situationer. Huvudorden är alltså stöd och hjälp! Vid alla åtgärder inom socialtjänsten ska barnets bästa särskilt beaktas (1 kap 2 § SoL). Barn är alla som är under 18 år.

Hur vet man vad som är barnets bästa? Jo, man ska vid bedömningen utgå från vad som står i Barnkonventionen om barnets bästa och barns rättigheter.

Barnkonventionen trädde i kraft 1990 och består av 54 punkter. Barnkonventionen blir svensk lag den 1 januari 2020, men redan tidigare har svenska myndigheter varit skyldiga att följa konventionen. Beslutet om att inkorporera Barnkonventionen i svensk lag innebär ett förtydligande av att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen. Barns rättigheter enligt Barnkonventionen är bl a;

  • rätt till liv, överlevnad och utveckling
  • rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad
  • rätt att inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa
  • rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.
  • rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet och att hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.
  • rätt att skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.
  • rätt för barn som av olika anledningar inte kan bo kvar i sin hemmiljö, de har rätt till skydd och stöd från staten, samt rätt till ett alternativt hem.
  • rätt till bästa möjliga hälsa, tillgång till hälso- och sjukvård samt till rehabilitering
  • rätt till social trygghet
  • rätt till skälig levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat.
  • rätt till utbildning

I kommande delar av denna bloggserie kan ni läsa om resonemang kring hur socialtjänstens arbete med barn och ungdomar lever upp till Barnkonventionen och hur barnets bästa kan bedömas och säkerställas.

I 3 kap. 3 § socialtjänstlagen anges att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Inom landets 290 kommuner sägs det pågå ett utvecklingsarbete för att säkerställa att man uppfyller de krav som lagstiftningen ställer på socialtjänsten och den myndighetsutövning som pågår där.

Den 1 juli 2014 infördes krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen.

Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar är således stort och tungt. Arbetet ställer stora krav på att tjänstemännen (socialsekreterarna) har kunskap om de lagar som styr socialtjänsten och vilka skyldigheter myndigheterna och tjänstemännen har, samt vilka rättigheter den enskilde har.

Förutom de lagar som socialtjänsten själv ofta lyfter fram som gäller i deras verksamhet måste socialtjänsten även följa bestämmelserna i Förvaltningslagen. Förvaltningslagen innehåller grundläggande och tvingande regler om hur ärenden ska handläggas vid de svenska myndigheterna. Den 1 juli 2018 trädde en ny förvaltningslag i kraft och innebar ytterligare en utbyggnad av regelverket för att värna rättssäkerheten för de enskilda och att säkerställa myndigheternas service till allmänheten och en snabb ärendehandläggning. Genom den nya lagen ställs nya och strängare krav på tjänstemän i offentlig tjänst!

Således måste den enskilde medborgaren kunna lita på att t ex socialsekreterarna inte bara kan bestämmelserna i SoL, LVU m fl lagar som är specifika för socialtjänsten, utan även har kunskap om Förvaltningslagens bestämmelser. Kunskap om Förvaltningslagen hos tjänstemännen säkerställer att utredningar, bedömningar och beslut sker på ett rättssäkert sätt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Flykten från Sverige

I bland slår svensk lagstiftning orimligt hårt mot dem den är satt att skydda. Detta blogginlägg handlar om hur LVU kan traumatisera och splittra familjer och att föräldrarna, för att skydda sin familj och sina barn, faktiskt måste fly från Sverige för att kunna fortsätta leva som familj. Detta trots att de ville ha, och sökte hjälp men där hjälpen istället stjälpte familjens möjlighet att leva tillsammans.