Vad krävs för psykiatrisk tvångsvård och vad innebär vården?

Vi har tidigare skrivit om Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU i vår blogg. Det finns fler tvångslagstiftningar som kan begränsa vår rätt till självbestämmande och till och med till viss del begränsa våra grundlagsskyddade mänskliga rättigheter som t.ex. rätt till frihet. Dessa lagarna ska tillämpas på ett mycket restriktivt sätt och bara i absoluta nödfall och med hänsyn till den enskilde. Man ska också komma ihåg att om de används så anses det vara för den enskildes bästa och endast om den enskilde inte medverkar till detta på frivillig väg.

I det här blogginlägget tänker jag presentera lagen om psykiatrisk tvångsvård, mycket med tanke på att det finns väldigt många personer i vårt land som lider av psykisk ohälsa. De flesta kommer dock aldrig att omfattas av denna lag, men det kan ändå vara intressant att få veta lite mer.

Med stöd av LPT kan samhället alltså omhänderta vissa individer för vård och behandling mot sin vilja.

Förutsättningar

Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att man ska kunna tillämpa den här tvångslagen och det är om:
1. Personen lider av en allvarlig psykisk störning

Det kan t.ex. vara att personen har en psykos, hög risk för självmord, djupa depressioner mm, ibland, även om det är mycket ovanligt, så kan även somatiska sjukdomar som t.ex. demens eller vissa hjärnskador orsaka psykiatriska symtom som kan medföra att det anses att det föreligger en allvarlig psykisk störning, observera att det är symptomen som ligger till grund för LPT:n och inte sjukdomen i sig.

2. Personen måste ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård dygnet runt.

Det innebär att det inte ska finnas någon annan alternativ vård för patienten. När man gör den här bedömningen måste man överväga om det finns någon annan vårdform som kan användas och som personen i fråga kan acceptera.

3. Personen måste motsätta sig den vård som erbjudits eller att det finns, vad man kallar, grundad anledning att tro att personen kommer att motsätta sig vården.

Det innebär att man måste ha övervägt och ha erbjudit vård på frivillig väg eller ha gjort bedömningen att patienten inte själv kan fatta något grundat ställningstagande till vård, t.ex. pga att man är i ett akut psykotiskt eller maniskt tillstånd. Man kan också ha funnit att personen inte har någon sjukdomsinsikt (vilket kan vara ganska vanligt vid de här tillstånden).
Ibland ändrar sig patienten snabbt och säger att jag godtar frivillig vård för att nästa timme vägra
ta emot vården och därefter godkänna den igen. Då blir det svårt att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på att tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet.

Så vad händer då om en person bedöms uppfylla förutsättningarna för att tas in på LPT?

Det här är noggrant reglerat i lagen och det krävs en tvåläkarprövning. Initialt ska en legitimerad läkare göra en bedömning och undersökning av personen i fråga och därefter ska ett sk vårdintyg utfärdas. Detta är inte något som man utfärdar lättvindigt utan kräver noggrant övervägande och undersökningar. Det finns särskilda blanketter som används för detta och den ska fyllas i i direkt anslutning till undersökningen. I det här vårdintyget ska läkaren bl.a. fylla i psykiatrisk bakgrundshistorik, om sådan finns och man känner till den, aktuellt tillstånd samt skälen till att man bedömt att LPT är tillämpligt. Det här intyget är ett grundläggande dokument och ska medfölja patienten i original under den fortsatta vården för att det ska ha juridisk verkan. Tvångsvården kan enligt lagen endast bedrivas på en psykiatrisk sjukvårdsinrättning som är godkänd, alternativt i öppen form (se vidare nedan).

Senast 24 timmar efter det att en person kommit till en sjukvårdsinrättning där tvångsvård får bedrivas, måste chefsöverläkaren (CHÖL), eller en specialist i psykiatri som har fått uppdrag av Chöl att fatta sådana beslut, avgöra om personen ska tas in för vård.  Chöl bedömer om förutsättningarna för LPT är uppfyllda, vårdintyget får inte vara äldre än 4 dagar och den som fattar beslut om intagning enligt LPT får inte vara samma läkare som skrev vårdintyget. Fattas inte ett sådant beslut inom angiven tid fortsätter vården i frivillig form, eftersom tvångsvård inte börjar förrän intagningsbeslut fattats.

Intagningsbeslutet är överklagningsbart och så snart personen som tagits in är i stånd att ta till sig informationen ska de informeras om denna möjlighet samt om rätten till stödperson/offentligt biträde. Och här kommer ofta vi som jurister in i bilden och blir förordnade som offentligt biträde till personen som tagits in på tvångsvård för att bistå dem med överklagandet.

På avdelningen, och så snart som möjligt efter intagningsbeslutet, ska en vårdplan upprättas för att beskriva hur man planerar den fortsatta vården. Patienten har rätt att erhålla individuellt anpassad information och medverka i planeringen så långt det är möjligt.

Möjliga tvångsåtgärder

De tvångsåtgärder som kan bli aktuella medan personen är intagen är:

  • Behandling, såsom tvångsmedicinering eller tvångsinjektioner
  • Fastspänning – endast om det finns omedelbar fara att personen skadar sig själv eller annan och max 4 timmar och efter beslut av Chöl, som därefter kan besluta om ytterligare 4 timmar, efter att ny undersökning genomförts. Vid beslut om fastspänning mer än 4 timmar ska IVO underrättas.
  • Avskiljning – personen kan under särskilda, i lagen reglerade, omständigheter hållas avskild från andra patienter efter beslut av Chöl. Max 8 timmar, sedan krävs ett nytt beslut av Chöl som personligen ska undersöka patienten. Även här ska IVO underrättas.
  • Kroppsvisitering (ytlig) – detta för att kunna omhänderta alkohol, narkotika eller annat som kan vara till skada.
  • Övriga tvångsåtgärder – ska också fattas av Chöl och kan t.ex. innebära att man inskränker           personens möjligheter att använda mobiltelefon, dator eller andra sätt att kommunicera.
  • Behandling av somatisk sjukdom – en person som är intagen enligt LPT kan mot sin vilja ges somatisk behandling om den är livshotande eller är orsak till den allvarliga psykiska störningen.

Förlängning
Om man anser att tvångsvården måste fortsätta när 4 veckor har gått efter intagningsbeslutet måste Chöl ansöka till förvaltningsrätten om medgivande till förlängning. Förvaltningsrätten kan besluta om tvångsvård i ytterligare 4 månader räknat från dagen för intagningsbeslutet, och därefter om ytterligare 6 månader åt gången. Det är dock viktigt att komma ihåg att så snart förutsättningarna för tvångsvård inte längre finns måste tvångsvården upphöra.

Personen har alltid själv rätt att närvara vid förhandlingen i förvaltningsrätten, som oftast har en enklare förhandlingssal i anslutning till sjukvårdsinrättningen. Personen har också rätt att ha ett offentligt biträde med sig som bistår dem vid förhandlingen. Förvaltningsrätten låter alltid en sakkunnig specialist i psykiatri ställa frågor till den intagne personen och denne får själv yttra sig och uttrycka sin mening. Det offentliga biträdet (vi) får slutföra talan och framföra vår klients synpunkter för att t.ex. visa att förutsättningarna för tvångsvård har upphört.

Har inte ansökan om förlängning kommit till förvaltningsrätten i tid upphör tvångsvården även om förutsättningarna är uppfyllda och då får man påbörja hela proceduren på nytt.

Öppen psykiatrisk tvångsvård

Slutligen tänkte jag skriva några rader om öppen psykiatrisk tvångsvård, en möjlighet som finns sedan 2008. Den här formen kan bli aktuell om en patient som vårdas enligt LPT inom slutenvården inte längre bedöms ha ett oundgängligt behov av inneliggande vård men fortsatt behöver visst tvång för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Även i detta fall ska en ansökan göras till förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård i öppen form och de uppger då vad som ska gälla för vården och hur den planeras genomföras. Det kan vara att personen ska ta emot medicinering eller ta emot stödinsatser m.m. som inte görs på frivillig väg. Även i dessa fall får personen själv vara med vid förhandlingen med sitt offentliga biträde vid sin sida precis som i ovan nämnda fall.

Avslutning

Jag hoppas att denna lilla kortfattade beskrivning av LPT har gett er lite insyn i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar, sedan finns det mycket mer som ryms inom lagen som handräckning av polis, kriminalvårdens skyldighet att bistå med förflyttning av rymningsbenägen patient och kvarhållningsbeslut, men det tänkte jag inte att det fanns så stort allmänt intresse av utan är mer av intresse för de läkare som står inför att fatta dylika beslut. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

Om ditt barn omhändertas och riskerar att placeras utanför det egna hemmet

Kan myndigheterna ta ett beslut om att omhänderta ditt barn?

Svar ja! Det krävs dock socialtjänsten gör en utredning innan för att säkerställa att barnet exempelvis riskerar att fara illa. Det kan hända vem som helst och det spelar absolut ingen roll från vilka förhållanden man kommer, vare sig man är rik eller fattig, högutbildad eller lågutbildad. Socialnämnden kan göra en bedömning att barnets hälsa och utveckling riskerar att skadas och, därför besluta att omedelbart omhänderta barnet samt om att placera det hos exempelvis en jourhemsfamilj eller också på en statlig institution (ett s k SiS-hem). Den lag som reglerar dessa frågor heter ”Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga”, ofta förkortad ”LVU”.

Om detta inträffar är det viktigt att man så snart som möjligt får träffa ett juridiskt ombud för att få hjälp och koll på vad som gäller rent juridiskt, som förälder har du alltid rätt till ett juridiskt ombud som staten går in och förordnar dvs. ett offentligt biträde.

Finns det åtgärder som gynnar barnet och som kanske inte har uttömts innan myndigheten tagit beslut om att omedelbart tvångsomhänderta ett barn?

Det kan finnas en risk för att myndigheterna har missat åtgärder som gynnar barnet och detta är en anledning till varför ett offentligt biträde ska kopplas in så snart som möjligt i nämnda situationer.

Ett sätt för socialtjänsten att hantera frågan om placering av barnet vid ett omhändertagande är att placera barnet hos någon annan släkting än föräldrarna eller hos någon ”annan närstående”. Det är dock inte alltid som socialtjänsten har utrett eller prövat denna möjlighet, varför det är viktigt att känna till att detta är en grundläggande regel vid tvångsomhändertaganden. Regeln finns i 6 kap 5§ SoL (Socialtjänstlagen), och lyder så här:

”När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas.”

Bestämmelsen ändrades år 1999 från ”bör” till ”skall”. Anledningen till lagändringen var att man ville betona vikten av att ansvarig myndighet i första hand överväger möjligheterna att placera barnet hos släktingar eller andra närstående personer i barnets nätverk.

För att en placering av barnet hos släktingar eller andra närstående personer ska kunna bli aktuell så finns det krav på att barnets bästa ska beaktas. Det krävs därför att myndigheten utreder det tilltänkta familjehemmet och godkänner det precis som vilket annat för barnet främmande familjehem som helst. Däremot så krävs det inte att man utreder familjer och vänner, som barnet känner väl sen innan, och som kan tänka sig vårda en nära anhörigs eller goda vänners barn under en kortare tid.

Detta är enbart några exempel på åtgärder som kan åberopas och på vilka krav myndigheterna kan ställa. Är du på ett eller annat sätt drabbad, känner du någon som är det eller vill du bara veta mer om vilka rättigheter du som förälder har vid ett scenario som det ovan nämnda så är du välkommen att höra av dig till oss för vidare rådgivning. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari, bitr jurist

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 3 – Att som förälder bli granskad av socialtjänsten

Detta är tredje delen av denna bloggserie om socialtjänsten och deras ansvar för barn och ungdomar i kommunerna och hur de värnar om barnets bästa.

Jag ska här belysa hur föräldrar kan uppleva det att bli granskade, och ifrågasatta, av socialtjänsten. Bloggen avser också att visa på att det socialtjänsten beslutar om inte alltid är till barnets bästa.

Jag menar att om inte socialtjänstens tjänstemän är lyhörda mot föräldrarna och lyssnar till dem så tillvaratar man inte heller barnets intresse och värnar om barnets bästa fullt ut.

Oftast kommer en förälder i kontakt med socialtjänsten när det gäller barnen om det inkommit en s k orosanmälan och socialtjänsten dels ska göra en förhandsbedömning, dels – om det anses behövas – ska genomföra en s k 11:1-utredning. Ibland kan det dock även vara föräldern själv som kontaktar socialtjänsten för att få råd och stöd i en problematisk situation.

Oavsett anledningen till kontakten är det en socialsekreterare som man då kommer i kontakt med. Socialsekreteraren ansvarar för det praktiska genomförandet av socialtjänstens uppdrag. Socialsekreteraren ska bl a genom kontakt med barn, föräldrar och andra berörda ta reda på hur barnet uppfattar sin situation och utifrån barnets bästa göra en bedömning om barnets behov. Detta kräver kunskaper och färdigheter av väldigt varierande slag.

Det är viktigt att socialsekreterarna som jobbar med barn- och ungdomsutredningar har förmåga att känna empati och att sätta sig in i andra människor situationer. Som socialsekreterare träffar man människor från alla samhällsklasser och med olika utbildningar, med olika mental och kommunikativ förmåga osv. Det är viktigt att inte ha några förutfattade meningar oavsett om det gäller nationalitet, kön, sexuell läggning, utbildning, samhällsställning m.m. Alla ska ha samma förutsättningar att få bli bedömda på ett objektivt och professionellt sätt.

För att kunna åstadkomma bra lösningar och komma fram till vad som är bäst för barnet är det viktigt att socialsekreteraren har förmåga att skapa goda samarbetsallianser med barn, föräldrar och andra berörda.

Socialsekreteraren ska, utifrån den information man fått från föräldrar, barn och referenspersoner bedöma barnets behov, analysera informationen och ta ställning till vilka åtgärder som behöver erbjudas. Ett bra samarbete med föräldrar är oftast en förutsättning för att uppnå ett gott resultat för barnet. Utgångspunkten är att hitta lösningar i samförstånd.

Även om det bedöms att man behöver vidta tvångsåtgärder är kontakten med föräldrarna viktig, inte minst ur ett barnperspektiv.

Det är viktigt att socialsekreteraren bemöter såväl föräldrar som barn på ett respektfullt sätt och att föräldrarna görs delaktiga.

En socialsekreterare måste kunna etablera en förtroendefull relation och stödja föräldrar och barn, och samtidigt ha en professionell auktoritet.

Hur upplever då i verkligheten föräldrar kontakten med socialsekreteraren? Självklart varierar detta från fall till fall och från person till person. Självklart beror också upplevelsen på vad det beror på att man har kontakt med socialtjänsten; om man själv sökt hjälp, om det inkommit en orosanmälan, om det är aktuellt med tvångsåtgärder.

Ofta hör vi klienter som upplever att de inte blir lyssnade på, att man talar förbi varandra, att socialsekreteraren ofta talar ”över huvudet” på klienten och att man inte känner att man är delaktig överhuvudtaget. Detta är självklart ytterst olyckligt eftersom det, för att nå ett optimalt resultat, är A och O med samarbete och delaktighet. Det får aldrig någonsin gå prestige i socialsekreterarens beslut och förslag till åtgärder. Flexibilitet är ett nyckelord och det är viktigt att ingen part känner sig nervärderad.

En annan brist som inte sällan framförs är att man inte får tillräcklig information om processen och vad som händer under utredningstiden. Om det visar sig att det behöver öppnas en utredning ska socialtjänsten påbörja den direkt. Utredningen ska gå fort och den ska vara avslutad senast inom fyra månader. Frågor som uppstår under en utredning kan vara; Får/kan jag anlita ett juridiskt ombud? Får jag ha med mig en stödperson på samtalen? Får jag spela in samtalen hos socialsekreteraren? Får jag ta del av utredningen under utredningstiden? Får socialtjänsten tala med barnen utan föräldrarnas tillstånd? Vem, inom och utanför familjens nätverk, får socialtjänsten kontakta?

Det är självklart viktigt att föräldrar och barn får information om allt detta. Lika självklart är det att informationen som ges är korrekt. Men ofta upplever parterna att man inte får tillräcklig information och att socialsekreteraren dessutom kanske inte själv har kunskap om vad som gäller i olika situationer. När man upplever informationsbrister av sådana slag uppstår ofta också förtroendekriser mellan den enskilde och socialsekreteraren. Det innebär att tilliten till socialsekreteraren och socialtjänsten sviktar.

Det är alltså av yttersta vikt att socialsekreteraren redan vid första mötet tar reda på vilken typ av information och hur mycket information man behöver ge, samt på vilket sätt man ska ge informationen. Vissa personer kan ha stor kännedom om socialtjänstens arbete, medan andra inte alls kan något om socialtjänsten, dess uppdrag och dess ansvar. Kanske behöver man både muntlig och skriftlig information (ett grundläggande informationsblad hade t ex inte varit fel att dela ut vid ett första möte). Kanske behöver man tolk, kanske behöver informationen upprepas och omformuleras. Det är viktigt att säkerställa att informationen som getts har förståtts och detta gör man t ex genom att ställa kontrollfrågor.

Än en gång kan konstateras att det behövs ett flexibelt och öppet sinne, samt god kompetens hos socialsekreteraren för att förfarandet sker på ett så rättssäkert sätt som möjligt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 2 – Socialtjänstens förmåga att värna om barnets bästa

I del 1 av denna bloggserie har jag talat om vad som är socialtjänstens ansvar när det gäller att värna om att barn inte far illa. Den handlade också om vikten av att tjänstemännen inom socialtjänsten har kunskap om de lagar och föreskrifter som gäller i verksamheten. Denna del handlar om hur socialtjänsten klarar sitt uppdrag.

Regeringen tillsatte 2016 en nationell samordnare, Cecilia Grefve, och i tre år arbetade hon som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. I december 2017 kom slutrapporten, Barnets och ungdomens reform – förslag för en hållbar framtid. Under de tre åren som hon var verksam som nationell samordnade kom Cecilia Grefve med flera förbättringsförslag som ledde till att olika projekt startades i kommunerna. Dock verkar det som att, sedan slutrapporten lagts på Regeringens bord, det inte hänt så mycket på området.

Den nationella samordnaren besökte under sina tre år 50 svenska kommuner från norr till söder och i alla länen. Det gjordes bl a mätningar av arbetstiden för socialsekreterarna. Mätningarna visade att bara 13 % av socialsekreterarnas arbetstid var direkt arbetstid med barn och vuxna. Tiden som enbart ägnades åt barn hamnade på 2 %. 85 % av arbetstiden utgjordes av övrig tid där administrativa uppgifter stod för 11 %, utredningsarbete 35 %, och utvecklingsarbete bara 2 %.

Det som ska vara det grundläggande för att socialtjänsten ska kunna uppfylla sitt ansvar är att tjänstemännen har tillräcklig kompetens för att kunna utföra sitt uppdrag. Socialtjänstens uppdrag på individnivå handlar dels om att ge råd och stöd i öppna former, dels om att ansvara för handläggningen inom ramen för myndighetsutövningen, bl a att ta ställning till anmälningar om oro för att barn far illa, utreda barns behov samt besluta, genomföra och följa upp insatser.

Enligt socialtjänsten själv innebär stressen inom socialtjänsten att arbetet med barnen och deras föräldrar påverkas negativt.  Inom socialtjänsterna lyfte man till den nationella samordnaren själv ofta synpunkten att socialtjänsten har för många nivåer och stuprör som gör att organisationen och beslutsvägarna uppfattas som krångliga. Detta i kombination med att öppettiderna är begränsade till kontorstid och att tekniska lösningar såsom SMS, chatt och Skype inte används i tillräcklig utsträckning gör att socialtjänsten framstår som svårtillgänglig.

En egen erfarenhet är att socialtjänsten (tillsammans med Försäkringskassan) torde snart vara den enda myndighet som inte använder sig av e-post i någon större utsträckning och särskilt inte när det gäller att kommunicera dokument. Trots att såväl domstolar som polis och åklagare i dag använder e-post, fortsätter socialtjänsten att ihärdigt använda fax eller att man själv får åka till socialtjänstens lokaler och hämta ut de handlingar som man har rätt till. En förenklad kommunikation skulle säkerligen göra det enklare för den enskilde att kommunicera med och förstå socialtjänsten.

Uppfyller socialtjänsten i dag sitt ansvar för barn och ungdomar? Är socialtjänstens åtgärder vad gäller barn, alltid till barnets bästa? Svaret på dessa frågor måste tyvärr bli: – Nej.

Som tidigare nämnts finns det ett krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen. Räcker det med en socionomexamen för att säkerställa en rättssäker myndighetsutövning inom socialtjänstens område barn- och ungdomar? Svaret på denna fråga måste tyvärr bli: – Nej.

Ett av problemen inom socialtjänsten är att det är svårt att rekrytera, såväl erfarna som oerfarna, socialsekreterare till myndighetsutövningen. Socialtjänsten själv säger att man behöver bli bättre på att använda kompetensen på rätt sätt och att avlasta handläggarna/socialsekreterarna från t ex administrativa uppgifter. Det är viktigt att socialtjänsten gör arbetet med myndighetsutövningen mer attraktivt

De som gör utredningar, s k 11:1-utredningar, när det kommer in orosanmälningar om att barn far illa är ofta oerfarna, nyutexaminerade socialsekreterare och många av dem har inte några egna barn. De kommer ofta från sin högskoleutbildning på 210 högskolepoäng, inte sällan direkt efter gymnasiet och utan någon yrkes- och livserfarenhet. Detta är min egen erfarenhet av möten med många av de socialsekreterare som arbetar med barn- och ungdomsutredningar. Socialsekreterarnas oerfarenhet innebär att tilliten till dem inte blir stor och att de ofta för resonemang som är väldigt teoretiska men inte verklighetsanknutna. Därför har den enskilde svårt att förstå socialsekreterarna och deras bedömningar.

På förslag av den nationella samordnaren startades flera projekt i olika kommuner, bl a i form av introduktions- och kompetensprogram. En poäng med dessa program är att de görs på länsnivå så att inte varje kommun behöver göra jobbet själv och att programmen inte bara omfattar introduktion utan även riktar sig till mer erfarna medarbetare och chefer. Detta är verkligen välkommet. Utan tvekan måste socialsekreterarna och även cheferna öka sin kompetens vad gäller arbete med barn och ungdomar och deras föräldrar. Dock är det viktigt att dessa kompetensprogram inte bara ger teoretisk, utan även praktisk, kompetens. Det behövs inte mer teori inom socialtjänsten, det behövs praktisk erfarenhet.

Gör socialtjänsten rätt saker vid rätt tidpunkt? Det finns studier som pekar på att bara cirka en tredjedel av alla anmälningar leder till utredning, och av utredningarna leder bara cirka en fjärdedel till insatser. Socialtjänsten borde på ett bättre sätt kunna ägna sin tid åt att tidigt fånga upp och ge stöd innan problemen eskalerat och växt sig alltför stora. Dagens lagstiftning innebär emellertid att det inte går att ge individuella insatser utan utredning. Dessutom bygger socialtjänsten på frivillighet. Man kan alltså inte tvinga motvilliga föräldrar (eller äldre barn) till åtgärder som de inte anser sig behöva.

Ofta upplever man att socialtjänsten inte är tillräckligt objektiva i sina bedömningar;
– att man på ett tidigt stadium skaffar sig en förutfattad mening,
– att man tror mer på en part än en annan,
– att man ibland går in med alltför ingripande insatser, medan man i andra fall inte gör tillräckligt.

Eftersom socialsekreterare ofta är kvinnor upplever ofta män/pappor att de blir missförstådda, misstänkliggjorda och inte trodda på, medan det för de flesta kvinnor/mammor är motsatta förhållandet. Om en kvinna säger sig ha blivit utsatt för våld så blir det en sanning som mannen inte kan bli rentvådd ifrån, även om rättsväsendet (polis och åklagare) har lagt ner fallet.

Man ska naturligtvis inte ta lätt på mäns våld mot kvinnor (eller det motsatta som faktisk existerar om inte så ofta), men man får inte heller från en myndighets sida utmåla någon som förövare bara på uppgifter från en annan part. Inte minst när det pågår en vårdnadstvist mellan föräldrarna är det viktigt att socialtjänsten förhåller sig neutral och objektiv. Så är inte alltid fallet. Ofta upprepas påståenden om våld gång på gång i utredningar och journalanteckningar och det som kanske från början var en lögn, betraktas till slut som en sanning. Då är risken stor att socialsekreteraren, särskilt en oerfaren, hamnar snett i sin bedömning av trovärdigheten hos respektive part. Även om det inte föreligger någon tvist eller motstridiga intressen mellan föräldrarna händer det inte sällan att socialtjänsten gör bedömningar som inte alltid kan anses vara till barnets bästa.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Socialtjänsten och Barnets bästa (en bloggserie i tre delar) Del 1 – Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar

Socialtjänsten i varje kommun ska verka för att barn och unga växer upp under trygga förhållanden och att de får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter. Det är framför allt Socialtjänstlagen (SoL) som styr hur socialtjänsten ska arbeta.

Socialtjänstlagens 1 kap 1 § säger följande: Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Socialtjänstens insatser ska bygga på respekt för den enskildes rätt till självbestämmande och integritet. Socialtjänstlagen bygger på frivillighet, men det finns också möjlighet att i vissa situationer använda sig av tvång. När det gäller barn och ungdomar är det LVU (Lagen om vård av unga) som är den lagstiftning som möjliggör tvångsåtgärder.

Det handlar för socialtjänsten att i första hand se, ta tillvara och utveckla den enskildes/föräldrarnas egna resurser för att deras barn ska kunna växa upp under sådana förhållanden som kan tillvarata deras rättigheter och grundläggande behov. Socialtjänsten ska ge stöd och hjälpinsatser till barn och unga, och deras familjer, som av olika skäl riskerar att hamna i eller som redan befinner sig i för barnet utsatta situationer. Huvudorden är alltså stöd och hjälp! Vid alla åtgärder inom socialtjänsten ska barnets bästa särskilt beaktas (1 kap 2 § SoL). Barn är alla som är under 18 år.

Hur vet man vad som är barnets bästa? Jo, man ska vid bedömningen utgå från vad som står i Barnkonventionen om barnets bästa och barns rättigheter.

Barnkonventionen trädde i kraft 1990 och består av 54 punkter. Barnkonventionen blir svensk lag den 1 januari 2020, men redan tidigare har svenska myndigheter varit skyldiga att följa konventionen. Beslutet om att inkorporera Barnkonventionen i svensk lag innebär ett förtydligande av att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen. Barns rättigheter enligt Barnkonventionen är bl a;

  • rätt till liv, överlevnad och utveckling
  • rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad
  • rätt att inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa
  • rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.
  • rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet och att hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.
  • rätt att skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.
  • rätt för barn som av olika anledningar inte kan bo kvar i sin hemmiljö, de har rätt till skydd och stöd från staten, samt rätt till ett alternativt hem.
  • rätt till bästa möjliga hälsa, tillgång till hälso- och sjukvård samt till rehabilitering
  • rätt till social trygghet
  • rätt till skälig levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat.
  • rätt till utbildning

I kommande delar av denna bloggserie kan ni läsa om resonemang kring hur socialtjänstens arbete med barn och ungdomar lever upp till Barnkonventionen och hur barnets bästa kan bedömas och säkerställas.

I 3 kap. 3 § socialtjänstlagen anges att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Inom landets 290 kommuner sägs det pågå ett utvecklingsarbete för att säkerställa att man uppfyller de krav som lagstiftningen ställer på socialtjänsten och den myndighetsutövning som pågår där.

Den 1 juli 2014 infördes krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen.

Socialtjänstens ansvar för barn och ungdomar är således stort och tungt. Arbetet ställer stora krav på att tjänstemännen (socialsekreterarna) har kunskap om de lagar som styr socialtjänsten och vilka skyldigheter myndigheterna och tjänstemännen har, samt vilka rättigheter den enskilde har.

Förutom de lagar som socialtjänsten själv ofta lyfter fram som gäller i deras verksamhet måste socialtjänsten även följa bestämmelserna i Förvaltningslagen. Förvaltningslagen innehåller grundläggande och tvingande regler om hur ärenden ska handläggas vid de svenska myndigheterna. Den 1 juli 2018 trädde en ny förvaltningslag i kraft och innebar ytterligare en utbyggnad av regelverket för att värna rättssäkerheten för de enskilda och att säkerställa myndigheternas service till allmänheten och en snabb ärendehandläggning. Genom den nya lagen ställs nya och strängare krav på tjänstemän i offentlig tjänst!

Således måste den enskilde medborgaren kunna lita på att t ex socialsekreterarna inte bara kan bestämmelserna i SoL, LVU m fl lagar som är specifika för socialtjänsten, utan även har kunskap om Förvaltningslagens bestämmelser. Kunskap om Förvaltningslagen hos tjänstemännen säkerställer att utredningar, bedömningar och beslut sker på ett rättssäkert sätt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Flykten från Sverige

I bland slår svensk lagstiftning orimligt hårt mot dem den är satt att skydda. Detta blogginlägg handlar om hur LVU kan traumatisera och splittra familjer och att föräldrarna, för att skydda sin familj och sina barn, faktiskt måste fly från Sverige för att kunna fortsätta leva som familj. Detta trots att de ville ha, och sökte hjälp men där hjälpen istället stjälpte familjens möjlighet att leva tillsammans.