Kategori: Avtal och fordran

Ibland stöter man i vårt yrke på folk som ifrågasätter juristers fascination för, för att inte tala om fixering vid, skriftliga handlingar. Jag är en av de fascinerade (läs gärna det blogginlägg som jag skrev för några år sedan om dokumentation, och som Du finner om Du följer denna länk: https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/dokumentation-som-rattslig-prevention-eller-forebyggande-halsovard-inom-juridiken/), så låt mig försöka förklara.

Det handlar naturligtvis om tvister. Definitionen av en tvist är när den ena av två parter framställer ett anspråk mot den andra parten, men denna nekar att uppfylla kravet. Det förmodligen vanligaste tvisteämnet är oenighet om betalning i olika sammanhang, men exempel på andra sorters tvister är även tvister om bättre rätt till viss egendom, hyrestvister, arbetstvister och familjerättsliga tvister t ex om vårdnaden om barn, umgängesrätt m m. Det förfarande hos domstolarna som tillämpas för att lösa en sådan tvist kallas för tvistemål – och då oftast dispositiva tvistemål, dvs sådana som parterna kan avsluta genom att ingå en förlikning. Man kan även tvista med olika offentligrättsliga subjekt, som t ex stat, region eller kommun, men då talar vi om det som kallas för förvaltningsrättsliga tvister, t ex tvister med staten om taxering till inkomstskatt, tvister med kommuner och regioner om tvångsomhändertaganden, tvister med kommuner om bygglov m m.

Många människor tycks tro att tvister främst uppkommer på grund av att lagstiftningen och de avtal som parterna har ingått är så komplicerade och svårbegripliga, att det krävs jurister och domstolar för att begripa dem och kunna tillämpa dem i praktiken. Detta är en syn som vi jurister inte alltid är så bra på (eller kanske angelägna om…?) att vederlägga – kanske för att det är trevligt och känns bra om folk tror att vi är någon slags trollkarlar (eller trollkvinnor, för den delen…) som besitter de näst intill övermänskliga förmågor och färdigheter som krävs för att förstå och betvinga dessa svårbegripliga lagar och avtal. Jag tror också att jag talar för de flesta kolleger när jag vågar påstå att det för oss jurister är intressantast när vi får tvistemål som innefattar kluriga juridiska knäckfrågor att lösa, eftersom detta är intellektuellt utmanan-de, och därmed också utgör stimulerade arbetsuppgifter.

Oftast så beror dock tvisterna helt enkelt på att de båda parterna hävdar olika uppfattningar om vad som har inträffat. Parten A hävdar att händelseförloppet har varit händelseförlopp ”A”, medan parten B protesterar och hävdar att händelseförloppet istället har varit händelseförlopp ”B”. I dessa fall är juristerna inte sällan rörande överens om vad som gäller i rättsligt hänseende. Och det är där som detta med bevisningen kommer in i bilden. Om parterna inte lyckas lösa tvisten på egen hand, eller i vart fall med fredliga medel, så är risken stor att den part som anser sig ha ett anspråk drar saken till domstol genom att stämma in motparten med ett yrkande att rätten ska förplikta motparten att prestera det som kravet går ut på. För att en domstol ska kunna döma i målet, så måste rättens ledamöter få klart för sig vad det är som har inträffat, innan de kan bedöma om det inträffade strider mot någon lag eller mot någon avtalsklausul, och då måste de bestämma sig för vilket av de båda händelseförlopp som görs gällande från ömse sidor som man ska grunda sitt avgörande på.

En vanlig missuppfattning bland folk i gemen är att domstolarna i sin dömande verksamhet kommer fram till sanningen, och att de dömer efter vad som är sant; dvs vad som verkligen har hänt. Så är det dock inte riktigt, även om det naturligtvis är, och måste vara, domstolarnas strävan. Domstolarna dömer efter vad som har blivit bevisat i respektive mål, vilket är anledningen till att bevisningen är så viktig vid tvister. Det finns ett bland jurister utbrett talesätt, som lyder ”Det är inte säkert att Du får rätt, bara för att Du har rätt”, vilket är ett uttryck för att det inte bara gäller att själv veta vad som har hänt, utan att det gäller för den enskilda parten att visa för domstolen på ett fullt övertygande sätt vad exakt det är som har inträffat.

En viktig del av förfarandet i utredningsstadiet av ett tvistemål är att sålla bort – och tillfälligt lägga åt sidan – sakuppgifter eller fakta som är ostridiga, dvs som parterna är överens om, eftersom sådana uppgifter i ett dispositivt tvistemål kommer att godtas av domstolen just på grund av att parterna är överens om dem, och således utan att de behöver bevisas. Det smått paradoxala är då att om parterna – rent hypotetiskt, förstås – skulle vara överens om något som inte är sant, så kommer domstolen att grunda sitt avgörande på en osann uppgift.

Bevisbördan

Att man temporärt sållar bort de ostridiga uppgifterna, betyder också att man därefter i rättegången kan fokusera på de tvistiga uppgifterna, dvs där parterna i avgörande avseenden påstår olika saker. Man brukar då säga att den part som framställer ett påstående om en faktisk omständighet, som den andra parten förnekar, också har den så kallade bevisbördan för att omständigheten verkligen existerar eller har inträffat. Anledningen till att jag framställer påståenden i processen är naturligtvis för att jag vill att rätten ska grunda sitt avgörande på de uppgifter som jag påstår är de korrekta, och inte på de uppgifter som min motpart har framfört, eftersom jag ju anser att de är felaktiga och osanna. Här gäller förstås precis detsamma för motparten, som ju vill att rätten ska grunda sin dom eller sitt beslut på de uppgifter som han eller hon (och nej; jag använder inte nyordet ”hen”!) har framställt.

Rättens dilemma i denna situation (som förstås uppkommer i de flesta tvistemålsprocesser), är då att bestämma sig för vilken eller vilka av de tvistiga sakuppgifterna, respektive vilket av händelseförloppen, som man ska lägga till grund för sitt avgörande. Om jag då kan lägga fram bevisning om att det jag påstår faktiskt har inträffat, så ökar chansen att rätten också kommer att döma till min (dvs min klients) fördel. Vad som kan lägga käppar i hjulet är om motparten kan lägga fram motbevisning som kullkastar det jag påstår.

Ett enkelt exempel är följande: Antag att jag för en klients räkning har stämt en elak motpart (motparter är alltid ”elaka”!) på ett penningbelopp, med påståendet att detta är pengar som han har lånat av min klient, men därefter inte betalat tillbaka. Om motparten då påstår att han visserligen har bett om ett penninglån, och kanske till och med har skrivit på ett skuldebrev om detta, men att han aldrig har fått det påstådda lånebeloppet, och därför inte kan vara återbetalningsskyldig för något, så kommer rätten att rikta sina frågande blickar mot mig, som ju påstår att transaktionen (överföringen av det aktuella beloppet) har ägt rum.

Om jag då inte kan visa att beloppet förts över från min klient till motparten, så som jag har påstått, så kommer min klient att förlora målet – hans talan kommer att ogillas, som det heter. Så i detta läge så krävs det att jag kan bevisa att motpartens invändning inte är sann genom att visa upp t ex ett bankkontoutdrag eller ett kvitto som visar att det aktuella beloppet faktiskt har förts över från min klient till motparten just vid den tid då jag påstår att beloppet lånades ut. Om jag kan visa detta, så har jag därmed också neutraliserat motpartens invändning mot kravet (I realiteten kommer dock en motpart som faktiskt har fått pengarna överförda till sig genom en banktransaktion knappast att göra den invändningen, eftersom han eller hon ju inser att den i så fall är enkel för mig att motbevisa). Man brukar då säga att jag, genom att ha visat att motparten de facto har tagit emot pengarna, har ”vältrat över” bevisbördan på motparten. För i det läget så kommer de frågande blickar från rättens sida som jag nämner ovan att riktas mot motparten, och då är det upp till denne att förklara varför han menar att han inte ska betala tillbaka det belopp som min klient kräver.

Detta är exempel på att den s k bevisbördan bollas fram och tillbaka mellan parterna. Bevisbördan kan sägas vara det ansvar för sina påståenden som en part bär. Som alla bördor, så vill man ju bli av med den, och helst lämpa över den på motparten. Och det kan man göra genom att lägga fram bevis som visar att det man har påstått i processen också är sant – alternativt som visar att det motparten har påstått är falskt.

Andra tänkbara invändningar som man kan få mot sig från en motpart i en situation som den ovan beskrivna är tex att mottagaren av beloppet påstår att pengarna har varit en gåva från min klient, att de utgjort en återbetalning av pengar som min klient har varit skyldig sedan tidigare, eller att de har utgjort betalning för något som motparten påstår sig ha presterat. En ytterligare möjlighet är att mottagaren påstår sig redan ha återbetalat beloppet. Samtliga så-dana påståenden kräver dock att den som gör invändningen styrker (dvs bevisar) att det han påstår är sant, dvs han eller hon har bevisbördan för sina påståenden. På detta sätt kan parterna hålla på att skicka över bevisbördan till sin motpart, till dess att någon av dem inte längre kan styrka sin sista invändning. Den som då blir sittande med bevisbördan utan att kunna vältra tillbaka den på sin motpart kommer då förlora målet. Ett slags ”Svarte Petter”, således.

Fri bevisprövning

Den som ibland roar sig med att titta på amerikanska filmer har säkert lagt märke till amerikanernas förkärlek för rättegångsfilmer. En företeelse som förekommer i USA men inte här är formkrav för bevisning, vilket innebär att inte vad som helst får åberopas som bevis, och att de bevis som åberopas måste uppfylla vissa formella krav. I svensk rätt tillämpar vi istället principen om fri bevisprövning. Denna innebär att allt som kan tänkas ha någon form av bevisvärde kan åberopas som bevisning. Jag brukar predika värdet av att se till så man har riktiga avtal när man sysslar med någon form av kommersiell verksamhet – ja även i privatlivet, faktiskt – men om man skulle hamna i den situationen att man inte har skrivit ner en överenskommelse, så kan den i många fall vara möjlig att bevisa ändå. Visserligen inte fullt så enkelt som när man har den kompletta avtalstexten nedskriven i ett av båda parterna signerat avtal, men kanske exempelvis i form av en sammanställning av e-mailkorrespondens, sms-trafik eller en inspelning av ett viktigt telefonsamtal. Här är det fritt fram för parternas och deras ombuds kreativitet!

Bevisföringen 

Bevisningen i en rättegång läggs fram och genomgås vid huvudförhandlingen. En grundläggande princip inom den i tvistemål gällande bevisrätten är att man inte får försöka överrump-la sin motpart genom att fram till sista ögonblicket (dvs till huvudförhandlingen) hemlighålla vilken bevisning man tänker åberopa. Tvärtom så krävs det att parterna i god tid före huvudförhandlingen öppet redovisar vilken bevisning de har tillgång till, och som de avser att åberopa, just för att motparten ska ha en möjlighet att förbereda sig, och i förekommande fall själv kunna åberopa motbevisning. Inte nog med det: När man åberopar viss bevisning så måste man också tala om exakt vad det är som detta bevis ska styrka – man måste ange det s k bevistemat.

En viktig sak som man också måste ha i bakhuvudet är att åberopa och redovisa all relevant bevisning redan i tingsrätten. Många icke-jurister är medvetna om möjligheten för den part som är missnöjd med utfallet i ett mål, att överklaga domen till hovrätten (läs gärna mina synpunkter om överklagande i mitt tidigare blogginlägg Varför inte överklaga? – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. ), och ibland så har jag fått synpunkten från en klient att ”spara” vår bästa bevisning till hovrätten. Så kan man emellertid inte göra, eftersom det i rättegångsbalken finns ett principiellt förbud mot att föra in ny bevisning sedan målet väl har hamnat i någon överinstans. Enda undantaget från denna huvudregel, är om det skulle framkomma bevisning som man inte kände till under processen i underinstansen (tingsrätten), eller om underlåtenheten att åberopa denna bevisning i tingsrätten har berott på någon annan ursäktlig omständighet. Denna undantagsregel tillämpas mycket restriktivt (dvs ogärna) av hovrätterna, så det gäller för mig och min klient att rannsaka oss noga för att kunna åberopa allt som är relevant för målet redan i tingsrätten. 

Vad kan man då använda som bevis?

I den bevisuppgift som det förutsätts att var och en av de tvistande parterna ska ge in ska man redovisa all relevant bevisning med angivande av bevistema för vart och ett av de olika bevisen. Det vanligaste är att bevisningen delas upp i tre olika kategorier: Muntlig bevisning, skriftlig bevisning, och övrig bevisning.

Som muntlig bevisning räknas de förhör med fysiska personer som kan hållas för att dessa ska kunna berätta om iakttagelser som de har gjort. Förhör i bevissyfte kan hållas med parten själv; vilket ofta är ett av de tyngsta bevisen, med ett eller flera vittnen, eller med en eller flera sakkunniga. För att höja bevisvärdet av de avgivna berättelserna ska de som blir förhörda avlägga ed på att de talar sanning; parten avlägger det som kallas för en sanningsförsäkran, där vederbörande får gå ed på att berätta hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra, och vittnena avger en vittnesed med motsvarande innebörd. En utsaga som är avgiven under ed innebär att den som avgivit den talar under straffansvar, vilket betyder att om det går att bevisa att vederbörande har ljugit, så kan han eller hon bli straffad för mened.

Som skriftlig bevisning kan i princip allt som finns i skrift åberopas; således förutom regelrätta kontrakt, även anbud och accepter, e-mail och sms eller andra textmeddelanden.

Som övrig bevisning klassificeras allt som inte utgör vare sig en skriftlig eller muntlig berättelse, exempelvis foton och andra slag av bilder, liksom exempelvis filmsekvenser och andra slag av film- eller videoupptagningar, och så kallad syn. Syn innebär att någon av parterna antingen tar med sig något för målet viktigt föremål till huvudförhandlingen för att rätten ska få se det med egna ögon, eller att rätten åker ut till t ex en fastighet eller anläggning för att med egna ögon se hur den är beskaffad. Vissa domstolar anser att när man tittar på fotografier eller filmer som någon av parterna har åberopat, så håller man syn.

______________________________

Sammanfattningsvis så är bevisningen ofta en central del i domstolarnas behandling och avgöranden av tvistemål, varför den som funderar på att stämma t ex någon kund, leverantör eller tidigare samarbetspartner för något, bör lägga ner lite extra tid och energi på att noga och i god tid kontrollera vilka centrala påståenden i den kommande processen som ska bevisas, och därefter inventera all bevisning som är relevant för målet och tillgänglig för klienten.

Som ovan

– Advokat Jan Tuma

 

 

 

Jag har tidigare skrivit blogginlägg här på Advokatbyråns hemsida som förklarar vissa juridiska begrepp, och nu tycker jag att det kan vara dags igen. Som i så gott som alla andra branscher, så har även vi jurister vårt fackspråk – eller fikonspråk, som man ju ibland kallar det – där kan det förekomma uttryck som gemene man inte har i sin vokabulär. Det uttryck som jag vill ta upp till behandling idag är ”destinationsrätt”.

Vadå, destinationsrätt, frågar Du Dig kanske? I vanligt språkbruk förknippar man väl begreppet ”destination” med resmålet dit man styr kosan på sin semester, eller i vart fall resans mål i vid bemärkelse? Kanske också den adress dit man skickar ett brev eller postpaket? I rättsliga sammanhang har uttrycket emellertid fått en lite annorlunda betydelse, eftersom det förknippas med vart och hur man skickar en betalning.

I de allra flesta fall så är det oproblematiskt till vem, hur och när man betalar ett belopp som man är skyldig att betala. Hyran betalar jag till hyresvärden, genom insättning på det konto som han eller hon har anvisat, och senast på förfallodagen, såklart. Har jag köpt något, så betalar jag köpeskillingen till säljaren när jag får köpeobjektet i min besittning, eller annars senast på den dag som vi har avtalat etc.

Ibland så uppkommer det dock situationer som krånglar till det, och det är då begreppet ”destinering” (eller ”destination”) kommer till användning. Typfallet är när någon har fler än en skuld till en och samma borgenär (=fordringsägare), och ska betala ett belopp som inte räcker för att betala alla skulderna.

Ett exempel på detta är följande: Om jag vid ett givet tillfälle har lånat 20.000 kronor av Dig, utan säkerhet och räntefritt eftersom vi är goda vänner och Du litar på mig, på villkor att jag ska återbetala pengarna så snart jag kan inom fem år, så är det oproblematiskt om jag efter ett år betalar Dig 10.000 kronor, eftersom det då utgör en delbetalning, och jag efter denna delbetalning endast är skyldig Dig de resterande 10.000 kronorna.

Men om jag istället lånade 10.000 kronor av Dig vid samma tillfälle och på motsvarande villkor, och först ett år senare ber Dig att få låna ytterligare 10.000 kronor, och Du då fått klart för Dig att jag under tiden har hamnat i ekonomiska svårigheter, varför Du, efter viss tvekan, visserligen lånar ut de tillkommande 10.000 kronorna, men då på villkor att jag betalar ränta med 10% årligen, och att min åldriga mor går i borgen för lånet, så blir situationen genast lite mera komplicerad. Liksom i föregående exempel så är jag skyldig Dig ett kapitalbelopp om 20.000 kronor, men denna gång så har jag två skulder till Dig istället för bara en, och de löper med olika villkor.

När jag då efter ytterligare ett år betalar ett belopp om 10.000 kronor till Dig, så visar det sig att det har betydelse vilken av de båda skulderna som min betalning ska avräknas mot. Du och jag har då motstridiga intressen, eftersom Du då självfallet vill att beloppet ska avräknas mot det lån som löper utan ränta, och som Du inte har fått någon säkerhet för, medan jag har ett intresse både av att fortsättningsvis slippa betala ränta, och av att lösa min gamla mamma från hennes borgensåtagande.

Det är i denna situation som det blir av vikt vem av oss; betalaren eller betalningsmottagaren, som har rätt att bestämma hur min delbetalning ska avräknas, och som begreppet destinationsrätt kommer till användning. Denna situation finns reglerad i lag, nämligen i 1736 (!) års Handelsbalk, 9 kap 5 §. Första meningen av denna lagtext lyder: ”Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det som betalas å vilketdera lån han helst vill, dock ej förr än förfallodagen inne är”. (”Skuldenär” är det ålderdomliga begreppet för gäldenär – som också är ett ålderdomligt uttryck, om än kanske inte lika ålderdomligt eftersom det fortfarande ingår i juristens fackspråk – och betecknar den som har ådragit sig en skuld, och därmed är betalningsskyldig).

Lagtexten betyder att det är jag som betalare som har det som kallas för den primära destinationsrätten, dvs som i första hand har rätt att avgöra vilket av de båda lånen som min delbetalning ska avräknas mot.

Något som emellertid inte framgår av lagtexten, och som det istället har bildats en hel del rättspraxis kring, är vad som gäller om jag bara skickar iväg beloppet utan att ange hur jag vill att beloppet ska avräknas. Då har HD i en rad med rättsfall kommit fram till att det uppkommer en rätt för borgenären; dvs betalningsmottagaren att bestämma hur (dvs mot vilken av skulderna) avräkning ska ske. Denne sägs då ha den sekundära destinationsrätten. Ett exempel på ett sådant rättsfall är det som publicerades i NJA 1989 s. 177.

Av HD:s praxis framgår att betalaren kan utnyttja sin primära destinationsrätt i vart fall fram till dess att betalning sker. Det är därvid viktigt att gäldenären tydligt anger hur han vill att avräkning ska ske, eftersom det avgörande är att borgenären (=betalningsmottagaren) nås av meddelandet om hur betalaren har valt att destinera sin betalning. Denna angivelse bör lämpligen ske senast samtidigt med betalningen, och på ett sätt som är verifierbart, dvs som kan bevisas i efterhand om det skulle visa sig att det uppkommer en tvist, och mottagaren (=Du i exemplen ovan) förnekar att betalaren (=jag) har utnyttjat sin (min) primära destinationsrätt.

Som jag skriver ovan, så uppkommer det en s k sekundär destinationsrätt för betalningsmottagaren om han får in en betalning utan att det framgår hur betalaren önskar att beloppet ska avräknas. Mottagaren har då rätt att själv bestämma hur avräkning ska ske. Det gäller dock även för honom (eller henne) att bevisligen meddela betalaren på vilket sätt han har avräknat den inkomna betalningen, dvs på vilket sätt han väljer att utnyttja den sekundära destinationsrätten. Också detta meddelande bör dokumenteras så att det i efterhand går att verifiera att betalaren har fått del av det.

Ibland kan det uppkomma en situation där det uppkommer ett tidsglapp efter att den ena parten har betalat ett belopp, då ingen av parterna har meddelat den andre hur man vill att avräkning ska ske. Denna situation är mig veterligen inte avgjord i något prejudikat, varför rättsläget är en aning oklart. Det är dock min uppfattning att det logiska är att båda parterna i den situationen har en rätt att destinera betalningen, och då gäller att den som först anger hur avräkning ska ske får sin vilja fram. Detta betyder att om betalningsmottagaren hinner först, så utsläcks (dvs upphör) betalarens primära destinationsrätt, och om betalaren (sent omsider) kommer på att ”hoppsan; jag borde ju ha destinerat min betalning”, och hinner sända mottagaren ett meddelande om hur han vill att avräkning ska ske innan mottagaren har insett att han har en möjlighet att utnyttja sin sekundära destinationsrätt, så utsläcks den sekundära destinationsrätten. Det blir således en slags kapplöpning om hur avräkning ska ske av den gjorda betalningen.

En destinering av en betalning är således en ensidig rättshandling, som får sin rättsliga effekt så snart den har kommit till den andra partens kännedom. Det är vad vi jurister kallar för en performativ rättshandling.

En sista sak som man bör tänka på är att en delbetalning inte kan destineras till kapitalbeloppet, om det finns upplupen och obetald ränta. Enligt andra meningen i ovan nämnda paragraf i Handelsbalken, som lyder: ”Ej må något på huvudstolen avräknas förr än räntan gulden är”, ska avräkning alltid först ske mot upplupen ränta, innan avräkning kan ske mot kapitalbeloppet. I det andra exemplet ovan betyder det, under förutsättning av att jag har utnyttjat min primära destinationsrätt och meddelat Dig att jag vill att min betalning ska avräknas mot den skuld som löper med ränta och för vilken min mamma har gått i borgen, att av min delbetalning om 10.000 kronor, först 1.000 kronor ska avräknas mot räntan (10% av 10.000 kronor), varefter de återstående 9.000 kronorna kan avräknas mot kapitalskulden. Efter den betalningen är jag således fortfarande skyldig Dig ett kapitalbelopp om 11.000 kronor, varav 1.000 kronor löper med ränta, och fortfarande omfattas av min mors borgensåtagande.

Det är således viktigt att alltid tänka till innan Du betalar ett delbelopp, om det är så att Du är skyldig mottagaren flera olika belopp, och dessa har olika angelägenhetsgrad.

Jan Tuma

Biträdande jurist