Kategori: Socialrätt

Myndigheternas utredningsansvar- officialprincipen.

Posted on by Karina Stiernblad

Justice is open to all- just like the Ritz

Varför kan man få avslag på en ansökan om en förmån hos en myndighet trots att man borde ha rätt till den? En anledning kan vara att det inte har framkommit tillräckliga bevis för att ett förhållande är på ett visst sätt, och orsaken till detta kan i sin tur bero på att myndigheten inte har iakttagit sin så kallade utredningsplikt. Myndigheternas utredningsplikt kallas med ett annat ord för officialprincpen.

Om den enskilde får avslag på en ansökan om en social förmån hos t.ex. kommunen så finns det möjlighet att överklaga beslutet hos förvaltningsrätten. Meningen är att den enskilde ska kunna överklaga själv, utan att anlita ett juridiskt biträde. Anledningen till detta är att kommunen har ett utredningsansvar och att ärendet därför ska vara tillräckligt utrett innan beslut tas. När det därefter kommer till förvaltningsrätten så åligger det även domstolen att iaktta sitt utredningsansvar och genom frågor och påpekanden hjälpa den enskilde på vägen. Men det finns grus i maskineriet. Utredningsansvaret iakttas inte alltid och avsaknaden av denna väsentliga byggsten jämte avsaknaden av en verklig möjlighet att beviljas Allmän rättshjälp[1] riskerar att skapa ett stort hål i den enskildes möjlighet att söka sin rätt genom en rättvis rättegång.[2]

Frågan är uppmärksammad sedan flera år tillbaka och det finns mycket skrivet omkring detta. Men är det då inte dags att göra något snart? Ska verkligen endast de individer som själva har, eller har föräldrar som har, tillräckligt goda inkomster för att anlita juridiskt biträde få tillgång till nämnda förmåner? Hur rimmar detta förhållande t.ex. med vår grundlagsstadgade princip om allas likhet inför lagen[3]? Hur rimmar det med vår självbild som en välfärdsstat?

Min avsikt är givetvis inte att du här ska färdas utan skor genom en stekhet torr juridisk stenöken, utan så mycket som en enda skugga av praktisk nytta i sikte. Mitt mål är dels ge ett litet praktiskt redskap till nytta först och främst för dig som ansöker om en förmån hos en socialnämnd, men även att medvetandegöra detta problem hos alla som söker en förmån hos en myndighet. Det kan vara svårt att få rätt; särskilt utan ett juridiskt ombud.

Lagrum

Regeringsformens 1 kap 9 § om allas likhet inför lagen innebär att den utredande myndigheten ska iaktta objektivitet och inte bara utreda frågor till fördel för det allmänna utan även till fördel för den enskilde.

I Förvaltningslagens 23 § (FL[4]) står det att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Om det behövs så ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten kompletterar framställningen, och den enskilde ska medverka genom att ge in det han kan till stöd för sin ansökan. Viktigt är att notera att den enskilde inte behöver att ge in en utredning som är orimligt kostsam eller förutsätter en orimlig arbetsbörda. I annat fall får en myndighet förelägga den enskilde att avhjälpa en brist, men ska då upplysa den enskilde om att om det som behövs för att myndigheten ska ta beslut inte inkommer, så kan myndigheten inte ta ett beslut i frågan utan får då avvisa ansökan utan att kunna fatta beslut.

Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis att det i första hand är myndigheten som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ett ärende är sådant att det leder till ett materiellt riktigt beslut[5]. Myndigheten kan inom rimlighetens gränser förelägga den enskilde att ge in ett visst underlag. Inkommer då inte denne med det efterfrågade underlaget, återgår utredningsansvaret på myndigheten, och myndigheten får då avgöra om ansökan är tillräckligt utredd för att den ska kunna ta ett rättssäkert beslut. Vilken omfattning av utredningsåtgärder som kan krävas av en myndighet framgår inte av lagtexten, men det kan sägas att utredningsansvaret varierar utifrån vad det är som den enskilde önskar uppnå.

Bestämmelsen om förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar finns i förvaltningsprocesslagen (FPL[6]). Den säger att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden ska rätten vidare verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sin framställning. Mer än så får vi inte veta av lagen. Vad vi vet är att det genom praxis är fastställt att domstolens utredningsplikt som utgångspunkt är större när parterna inte är jämbördiga. Gott så. Samtidigt finns det ändå en risk för att domstolarna är försiktiga när det kommer till deras utredningsplikt eftersom de inte kan riskera att framstå som om de inte är opartiska, genom att ta allt för stor hänsyn till den svagare parten i ett mål.

Vad händer då, om en myndighet inte iakttar sitt utredningsansvar?

Någon direkt sanktion drabbas myndigheten inte av, vilket enligt min mening, är beklagligt, i vart fall när det kommer till uppenbara förbiseenden från myndigheternas sida. Om våra svagaste i samhället, så som exempelvis vissa funktionshindrade, inte kan komma i åtnjutande av sina sociala rättigheter genom att en myndighet inte iakttar sina utredningsskyldigheter, så borde den enskilde kunna komma i åtnjutande av ett annat skydd, nämligen ekonomiskt stöd för att anlita ett juridiskt biträde. Men möjligheterna till att få ett sådant skydd är mycket begränsade i dag. Rättshjälpslagen[7] (RhjL)) ska vara en social skyddslagstiftning och har till uppgift att ersätta kostnader för juridiskt biträde för den som inte själv har råd att föra en tvist. RhjL skyddar dock som huvudregel inte några av de individer som i förvaltningsrättsliga ärenden kan sägas behöva stödet som mest. Jag säger inte att det inte går att få Allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden, men kriterierna för att få rättshjälp i dessa mål är så strama att de sällan går att tillämpa, och kriterierna motsvaras inte alls av vad som gäller för tvistemål.

Vad göra då?

Nu har man, som sagt, under många år diskuterat att tillåta Allmän rättshjälp även i dessa frågor men ingenting har hänt; av kostnadsskäl förstås. Vad man skulle kunna göra är att i varje fall införa ekonomiska incitament för myndigheterna att leva upp till sitt utredningsansvar. Med ekonomiska incitament menar jag att det inte ska kunna löna sig för en myndighet att spara pengar på att ge snabba avslag och hoppas på att ärendet inte överklagas. En väg för att uppnå detta är att utöka rätten till skadestånd för fel i myndighetsutövning enligt skadeståndslagen[8]. En annan är att införa en bestämmelse om att myndigheten under vissa förutsättningar ska stå för samtliga rättegångskostnaderna. Man kan tänka sig att detta skulle kunna ske bl.a. om den enskilde vinner framgång i förvaltningsrätten. Det skulle givetvis inte åtgärda problemet fullt ut, och särskilt inte för dem som drabbas hårdast. Den ekonomiskt svagaste parten skulle med all sannolikhet alltjämt inte våga överklaga ett myndighetsbeslut av rädsla för att drabbas av de ekonomiska konsekvenserna vid en förlust i målet.  Men å andra sidan så kanske risken för att drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser skulle kunna påverka myndigheterna och få dem att iaktta sitt utredningsansvar i större utsträckning än vad som sker i dag, något som förhoppningsvis även i det långa loppet skulle komma våra mest utsatta i samhället till godo. Med dessa förslag hade vi kanske även röjt vägen för att lagstiftaren skulle våga låta våra svagaste i samhället få ta del av Allmän rättshjälp i en tvist med en myndighet.

Om du har några frågor rörande detta inlägg är du välkommen att höra av dig till oss via info(at) limhamnsjuristen.se .

 

[1] Som Du kan läsa mer om här:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/

[2] Här kommer även principerna om ”access to justice” och ”rätten till en rättvis rättegång” in

[3] ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.”

[4] Förvaltningslagen 2017:900

[5] SFS 2017:900: Förvaltningslag (2017:900) 23 § | Karnov Group (nj.se) not 95

[6][6] Lag 1971:291, 1 kap 8 §

[7] Lag 1996:1619

[8] Lag 1927:2073 kap 2 §

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

Va, kostar advokaten pengar?

Posted on by Jan Tuma

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Vad menar Försäkringskassan med SGI?

Posted on by Daniel Knezovic

Ta del av de nya reglerna för SGI-skydd

Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) används av Försäkringskassan för att beräkna storleken på bland annat sjukpenning. SGI baserar Försäkringskassan utifrån en årlig arbetsinkomst som den sökande (hädanefter ”du”) haft genom förvärvsarbete. Har du inte haft någon inkomst har du heller inte någon SGI. SGI:n ligger till grund hur mycket pengar du kan få av Försäkringskassan om du exempelvis blir sjukskriven. Det förutsätts att din inkomst antas vara under en sammanhängande period om minst 6 månader i följd för att kvalificeras för sjukpenning. Den fortsatta framställningen av detta inlägg berör enbart sjukpenningsfrågan.

Hur skyddar du din SGI?

SGI-skydd innebär att den som avbryter sitt förvärvsarbete i vissa fall kan få behålla den SGI du hade före avbrottet. För att behålla din tidigare fastställda SGI krävs att det har varit en obruten kedja av SGI-skydd. För att du ska omfattas av SGI-skydd krävs att vissa villkor är uppfyllda. Det finns ett antal situationer när ens SGI är skyddad, bland annat under tiden en person är aktivt arbetssökande via Arbetsförmedlingen eller har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Det SGI-skydd du har slutar att gälla den dag du upphör att få sjukpenning från Försäkringskassan och inte exempelvis återgått till förvärvsarbete. Är du arbetslös (på hel- eller deltid) när din sjukpenning upphör hos Försäkringskassan måste du omedelbart anmäla dig som arbetssökande och aktivt söka arbete. Missar du detta med enbart 1 dag (första vardagen efter du tagit del av Försäkringskassans beslut) kan det få stora konsekvenser för din framtida ekonomi. För att din SGI ska kunna fastställas krävs som sagt att din årliga inkomst kommer från arbete som kan antas vara under en period om minst 6 månader i följd eller vara årligen återkommande. Fastställs din SGI till 0 kronor måste du förvärvsarbeta under ovan period för att få tillgodogöra dig en ny SGI-period. Det spelar ingen roll hur sjuk du är längre. Har din SGI upphört, upphör rätten till sjukpenning, även om Försäkringskassan bedömer att du har rätt till sjukpenning, utgår ingen ersättning till dig. Detta har tyvärr varit ett vanligt förekommande problem för flertalet personer som inte anmält sig som arbetssökande första dagen efter att exempelvis ha nekats sjukpenning på fortsättningsnivå och inte haft något arbete att återgå till. Uppkommer komplikationer med exempelvis en ny sjukdom en kort tid därefter, och som hade gett rätt till sjukpenning, upphör möjligheten till ersättning via Försäkringskassan. Är du helt arbetsoförmögen, måste du tillgodogöra dig en ny SGI. Konsekvenserna kan bli förödande om du exempelvis är helt arbetsoförmögen och inte längre får tillgodoräkna dig din tidigare SGI.

 

Hjälper alltid läkarens sjukskrivning?

Även om läkaren anser att du inte kan arbeta är det Försäkringskassan som gör den slutliga bedömningen. Detta innebär att en sjukskrivning per automatik inte innebär att din SGI är skyddad. Från den dagen Försäkringskassan bedömer att du inte ska beviljas sjukpenning måste du skydda din SGI, även om både du och din läkare anser att du är för sjuk för att arbeta och har ett arbete att återgå till. I en sådan situation måste du anmäla dig till Arbetsförmedlingen, trots att du exempelvis har en heltidstjänst, vilket kan ses som ett moment 22.

Nya regler

Från och med den 1 november 2018 finns ett rådrum på 25 arbetsdagar för att anmäla sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen (förordningen 2000:1418). En nödvändig lagändring som efterfrågats långt tidigare. Detta innebär att din SGI inte riskerar att sättas ned till 0 kronor (första vardagen efter du tagit del av Försäkringskassans beslut).

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB åtar oss även uppdrag som är kopplade till sjukpenning. Har du hamnat i en situation där din sjukpenning dragits in och behöver juridisk rådgivning är du välkommen att kontakta oss.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg går det bra att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Daniel Knezovic
Bitr. jurist

Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Denna blogg är inspirerad av de föreläsningar jag var på för någon vecka sedan och som handlade om Medicinalrätt. Medicinalrätt är viktigt för alla som har kontakt med sjukvård, socialtjänst mm, både om du behöver hjälp och om du ger hjälp. Jag har själv som advokat många gånger stött på att mina klienter = vårdens patienter, inte förstår skillnaden på lagarna som reglerar rättigheter och skyldigheter. De ber mig se till att man får den vård man anser att man har rätt till. Man tror att vi advokater kan fixa allt … men det kan vi naturligtvis inte.

I SOU (statens offentliga utredningar som föregår lagstiftning) 2004:118 har man skrivit om skillnaden mellan en rättighetslag och en skyldighetslag och jag tänkte försöka beskriva det på ett lite enklare sätt.

Tre exempel på olika lagar är Hälso- och sjukvårdslagen som är en skyldighetslag, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som är en rättighetslag och Socialtjänstlagen som är både och.

Vad innebär då rättighetslag och skyldighetslag?
Det finns ingen egentlig definition på begreppet rättighetslag men man brukar säga att:

– Rättighetslagar är formulerade så att den enskilde ges specificerade rättigheter. Ett beslut som är fattat enligt en rättighetslag går att överklaga till en domstol och få beslutet ändrat. Ett exempel är om du sökt bistånd enligt LSS och du har fått avslag på det du sökt. Är det en rättighetslag, som just LSS är, kan domstolen ändra beslutet. Det krävs också att beslutet faktiskt ska kunna verkställas, dvs att kommunen ska kunna ge dig det du ansöker om.
De här lagarna känner man ofta igen på att de innehåller tvingande bestämmelser vilket märks genom att de använder orden ”skall”, ”har att” eller ”är skyldig att”.

– Skyldighetslagar är riktade till myndigheten och inte till den enskilda individen. De definierar det ansvar myndigheten har. Det gäller bl.a skola, hälso- och sjukvård, räddningstjänsten m.fl. Det innebär alltså att du inte har rätt till en viss vård men att t.ex. landstinget är skyldig att ge dig en god vård så som den beskrivs i lagstiftningen. Får du inte den vård du tycker att du ska ha, som t.ex. en röntgen så kan du inte överklaga läkarens beslut att inte beställa en röntgen.

Det enda man kan göra är att överklaga genom laglighetsprövning för att låta domstolen avgöra om beslutet strider mot någon lag eller författning, till exempel genom att det har begåtts något formellt fel eller om kommunen har överskridit sina befogenheter Men man kan inte få beslutet ändrat.

Hälso- och sjukvårdslagen är alltså en skyldighetslagstiftning vilket betyder att vårdgivaren har en skyldighet att ge nödvändig hälso- och sjukvård. Det finns inte juridiskt utkrävbara rättigheter för patienten utan innehållet i lagen är ”bara” en förklaring på vilken nivå vårdgivaren skall erbjuda en god vård.

Men man ska inte låta sig nedslås för det, vården ska bedrivas i samråd med patienten och ska ske på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet. Sker inte detta kan man anmäla vården till IVO och om man blir skadad kan man få ersättning från patientförsäkringen LÖF.

– Både och! Nu blir det lite klurigt men man brukar säga att socialtjänstlagen är både en rättighetslag och en skyldighetslag. Det beror helt enkelt på att det finns EN rättighetsparagraf insprängd i lagen och det är rätten till bistånd för sin försörjning om den inte kan klaras på annat sätt.
Ett exempel på en skyldighet enligt denna lag är att kommunen har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för äldre människor.

Så…då hoppas jag att jag lyckats förklara skillnaden lite grann … du har alltså inte rätt att bestämma vilken vård du ska få, men du ska erbjudas god vård. Besluten kan inte överklagas. Däremot har du rätt att kräva t.ex. stöd enligt LSS om du uppfyller kriterierna annars kan du överklaga detta till domstol. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

 

God man – Till nytta eller skada?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

God Man – till nytta eller skada?
Är det alltid till nytta att få en god man förordnad för sig eller kan det t.om leda till skada? 2 olika fall tas upp där den enskildes önskemål, vilka inte varit orealistiska, kommit på skam antingen p.g.a den gode mannens agerande eller p.g.a att lagen förhindrar den gode mannen att agera enligt huvudmannens önskemål. I båda fallen är det äldre damer, drabbade av demens, som har hamnat mellan stolarna. I dessa fall har förordnandet om god man lett till mer skada än nytta. Därmed inte sagt att det alltid är så, många gånger finns ett stort behov av en god man. Men lagregleringen till detta institut bör, enligt min mening ses över med det snaraste.

Rättssäkerheten satt ur spel för tusentals inom socialförsäkringen

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Tusentals människor har drabbats av den nya tillämpningen av socialförsäkringens regler och många skulle vilja få juridisk hjälp. De allra flesta kan dessvärre inte få det eftersom de inte har råd att betala en advokat och rättsskyddet i hemförsäkringen täcker inte förvaltningsrättsliga tvister. Inte heller rättshjälpen fungerar i dessa ärenden.