Författare: Karina Stiernblad

Ansvar för djurhälsopersonals felbehandling av häst

Posted on by Karina Stiernblad

Det är nog få hästägare som känner till att det finns en nämnd till vilken man kan anmäla viss djurhälsopersonal som i sin yrkesutövning har felbehandlat ens häst. Ansvarsnämnden går under namnet ”Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård” (i det följande Ansvarsnämnden).

Ansvarsnämnden
Ansvarsnämndens uppgifter och organisation regleras av lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (i det följande förkortat DHSL). Ansvarsnämndens uppgifter omfattar flertalet frågor. Utöver själva frågan om utredning av en påstådd felbehandling till följd av anmälan från privaträttsliga subjekt, så som till exempel enskilda hästägare, har Ansvars-nämnden till uppgift att påföra disciplinpåföljder och återkalla legitimationer.
Denna text kommer endast att beröra Ansvarsnämndens möjlighet att bedöma anmälningar som kommer från privata subjekt riktade mot djurhälsopersonal rörande felbehandlingar av häst.
För att Ansvarsnämnden ska ta upp en anmälan om felbehandling av Din häst till bedömning måste vissa grundläggande villkor vara uppfyllda: Behandlingen måste dels ha utförts av djurhälsopersonal, i lagens mening och den måste ha förekommit i samband med ett ingrepp eller en åtgärd som kan sägas utgöra ett led i en hälso- och sjukvårdsgivande behandling. Anmälan och underrättelse till den som har anmälts för felbehandlingen måste också göras inom en viss tid.

Djurhälsopersonal
Med djurhälsopersonal avses framför allt personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som antingen har legitimation som veterinär eller djursjukskötare eller godkännande som hovslagare eller för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.1

Vilken sorts verksamhet?
Med djurens hälso- och sjukvård avses åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur 1 kap 3 § 1 st. Med djurens hälso- och sjukvård jämställs även utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften än de som följer av första stycket 1 kap 3 § 2 st.

Vad kännetecknar en felbehandling?
Den som tillhör djurhälsopersonalen ska fullgöra sina arbetsuppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, iaktta noggrannhet och omsorg om djurs hälsotillstånd eller vård och föra journal över djurens hälso- och sjukvård. Den behandlande personen får endast fullgöra uppgifter som han eller hon har kompetens att utföra och bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina uppgifter. Delegation av uppgift är tillåten under vissa förutsättningar men ansvaret för utförandet av behandlingen ligger kvar hos den som delegerat ansvaret. Generellt kan det därför sägas att en grundförutsättning för att man ska kunna göra gällande att ens häst har blivit felbehandlad är att den som har behandlat hästen inte på ett noggrant sätt och med

1 Prop. 2011/12:87
Kuriosa är att ett godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård efter ansökan även kan meddelas för den som har humanmedicinsk legitimation enligt patientsäkerhetslagen.
tillräcklig kompetens för uppgiften har fullgjort sina uppdrag i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Om Ansvarsnämnden inte bedömer att det har skett en felbehandling- överklaga
Ibland bedömer Ansvarsnämnden att det har skett en felbehandling, ibland inte. Intressant här är att det är Du, som anmälare, som ska visa att felbehandling har skett. Om Du som hästägare är missnöjd med Ansvarsnämndens bedömning har Du möjlighet att överklaga Ansvarsnämndens beslut. Ett överklagande ska skickas till Ansvarsnämnden som i sin tur överlämnar överklagandet till Förvaltningsrätten i Jönköping. Ett överklagande måste komma in till Ansvarsnämnden senast tre veckor efter det att Du har fått del av (blivit delgiven) beslutet.

Om jag vill begära skadestånd?
Frågan om skadestånd för felbehandling av Din häst är ett helt kapitel för sig själv. Här ska därför endast två saker påpekas. För det första är det inte Ansvarsnämnden som har att avgöra om en felbehandling är skadeståndsgrundande, det är tingsrätten, och för det andra så måste man inte först anmäla en felbehandling till Ansvarsnämnden innan man riktar ett skadeståndskrav mot djurhälsopersonal genom stämning i tingsrätten. Vänder man sig direkt till tingsrätten kommer även frågan om felbehandling emellertid behöva prövas där.

Vad är bäst?
Jag tycker personligen att det kan vara väl värt att fundera över om man vill inleda med att anmäla en felbehandling till Ansvarsnämnden eller om man på en gång vill rikta ett skadeståndsanspråk mot djurhälsopersonal för en uppkommen felbehandling i tingsrätten. Vid ett sådant övervägande bör bland annat hänsyn tas till vad resultatet blir för ens möjligheter att ha framgång med eventuella skadeståndskrav i tingsrätten om Ansvarsnämnden redan har gjort en bedömning av frågan om en felbehandling har ägt rum. Om Ansvarsnämnden har bedömt att en felbehandling inte har ägt rum så blir det nog svårt att få framgång i tingsrätten. Å andra sidan borde i så fall det motsatta också gälla för det fall Ansvarsnämnden bedömer att en felbehandling har skett. Fördelen här är i så fall att där var processen i tingsrätten är kostnadskrävande så kostar det inte något att anmäla om felbehandling till Ansvarsnämnden.

Preskriptionstider
Jag kommer inte att skriva något om preskriptionstider i denna blogg. Jag planerar i stället att skriva om denna fråga längre fram i tiden. Jag kan ändå inte låta bli att uppmana läsaren att snarast kontakt en advokatbyrå som är kunnig inom detta område, då det är lätt att man annars går miste om de rättsliga vägar som står till buds om ens häst har felbehandlats av det enkla skälet att det har blivit för sent att vidta rättsliga åtgärder.

DISCLAIMER
Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå.
Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse, eller önskar biträde i ett enskilt ärende, är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

– Biträdande jurist Karina Stiernblad

Hästjuridik. Karina Stiernblad bitr. jurist Advokatbyrån Limhamnsjuristen

Med omsorg och noggrannhet – eller inte mitt bord!? Del 2

Posted on by Karina Stiernblad

 

I mitt förra inlägg[1] skrev jag om att det har det blivit allt svårare att få ersättning för det arbete som advokater eller biträdande jurister, som förordnats som offentliga biträden för personer som söker asyl i Sverige, har lagt ner. Jag skrev även att Migrationsverket ofta motiverar den prutning som görs i våra kostnadsräkningar med motiveringen att vi har ”lagt ner mer arbete än vad ärendets svårighetsgrad kräver”.

Men ett ärendes svårighet utgör endast en, bland många, anledningar till att ett uppdrag kan ådra sig mycket tid. Vad gör man som offentligt biträde till exempel om man inte anser att Migrationsverket iakttar sin utredningsskyldighet?

Min tes är att Migrationsverkets motivering inte sällan brister på grund av att det ofta saknas förståelse för det egna uppdragets omfattning som förvaltningsmyndighet, samtidigt som det ibland saknas kännedom om de regler som advokaten har att iaktta för att fullgöra sitt uppdrag.

Migrationsverkets utredningsskyldighet i asylärenden

Migrationsverket har på samma sätt som andra myndigheter en generell utredningsskyldighet[2].

Migrationsverket ska som en del av denna, sin utredningsskyldighet, se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Den enskilde ska först och främst medverka genom att ge in den utredning som den sökande vill åberopa, så långt det går. Samtidigt ska Migrationsverket genom påpekanden och frågor försöka få den asylsökande att förtydliga och komplettera framställningen.

Men hur långt går då Migrationsverkets utredningsskyldighet? Denna skrivelse ger inte utrymme för att utreda detta. Men mycket förenklat kan man säga att gynnande beslut vanligtvis förutsätter ett mindre utredningsansvar från en myndighetens sida. Samtidigt råder regeln att ju mer ingripande ett ärende är i den enskildes liv desto större utredningsskyldighet har myndigheten.

Det som kännetecknar asylmålen är ju att de samtidigt som de är ansökningsmål oftast också har mycket stor betydelse för den enskilde.

Vid utredningen på Migrationsverket informeras den asylsökande om att det är den asylsökande själv som ska framföra alla sina asylskäl gällande och lägga fram all den bevisning som den sökande vill åberopa. Den asylsökande har bevisbördan.

Med Migrationsverkets utredningsansvar och den asylsökandes egna ansvar i minne skulle man därför kunna konstatera att det i varje fall inte borde ingå i advokatens roll att som offentligt biträde för en asylsökande att vara behjälplig med själva utredningen.

 Advokaten och det offentliga biträdets uppgift

God advokatsed

En advokat har ett särskilt ansvar och en särskild ställning i ett rättssamhälle. Det måste därför kunna ställas särskilda krav på advokaten vilket i sin tur förutsätter att det finns regelverk för hur advokaten har att bedriva sina uppdrag. Ett av de främsta syften med detta regelverk är att trygga klientens intresse.

Regler för advokaten återfinns först och främst i rättegångsbalken 8 kap 4 § där det framgår att en advokat i sin verksamhet har att redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom eller henne och att iaktta god advokatsed.

Det framgår sammanfattningsvis bland annat av rättegångsbalken 6 och 7 §§ att advokatens verksamhet står under tillsyn av advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd och att advokaten ytterst kan drabbas av uteslutning men även andra sanktioner, så som varning, eventuellt i kombination med en sanktionsavgift, eller erinran, om regelverket inte följs.

God advokatsed- lojalitetsplikten

Vad som är god advokatsed är inte ett statiskt begrepp men de regler som finns för vad som ska betraktas som goda advokatsed och som advokaten därför har att utgå ifrån regleras framför allt av Sveriges advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed (VRGA).

Som en del av regelverkets huvudsyfte att, som angetts ovan, trygga klientens intresse, finns den så kallade lojalitetsplikten. Lojalitetsplikten beskrivs i 1 andra stycket VRGA bland annat betyder det att advokaten har att följa klientens instruktioner. Detta gäller givetvis inte undantagslöst men inom ramen för vad som är till fördel för klienten och som är lagligt är det likväl en tungt vägande huvudregel. Innebörden är sammanfattningsvis att den advokat som inte har u sin uppfyllt sin lojalitetsplikt kan drabbas av disciplinära påföljder från Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Advokatens uppdrag som offentligt biträde i asylärenden

Utredningsskyldigheten

Advokatsamfundet har uttalat att ”En advokat som är förordnad som offentligt biträde i ett ärende enligt utlänningslagen har som främsta plikt att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen och bevaka dennes rätt i ärendet. Inom ramen för detta uppdrag åligger det advokaten att gentemot klienten iaktta trohet, lojalitet och tystnadsplikt samt lyfta fram de omständigheter som talar för klientens sak.”[3]

Som framgår omfattas alltså advokaten som offentligt biträde av de vägledande reglerna för god advokatsed. Men hur ligger det då till med utredningsskyldigheten?

Advokatsamfundets styrelse har uttalat att det inte är advokaten utan Migrationsverket som enligt lag har den övergripande utredningsskyldigheten[4]. Gott och väl, så långt. Men frågan kvarstår emellertid. Vad gör den advokat som finner att ärendet inte är utrett efter den beskaffenhet som saken kräver i ljuset av sin lojalitetsplikt?

Andra tidskrävande åtgärder

Av Advokatsamfundets PM[5] räknas bland annat upp följande exempel på åtgärder som kan vidtas för att försäkra klienten i ett asylärende bästa möjliga biträde.

”Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande innan asylutredningen. • Erbjud klienten ett sammanträde eller motsvarande efter asylutredningen för genomgång av protokollet från utredningen. • Beakta behovet av tolk vid möten med klienten. Auktoriserad tolk som närvarar på plats är som regel att föredra om det är praktiskt möjligt. • Komplettera vid behov ärendet eller målet med nödvändiga tillägg, förtydliganden, ny bevisning och relevant landinformation. • Håll klienten löpande underrättad av vad som förekommer under uppdraget genom att se till att klienten så snart som möjligt får del av yttranden, inlagor, beslut och domar.

Att de åtgärder som vidtas i ett enskilt ärende alltid skulle ta samma tid är givetvis orimligt när man har med individer att göra. Av 27 § rättshjälpslagen framgår att ett offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för sitt arbete och att ersättningen ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Antalet timmar som ett biträde får lägga ner är alltså inte standardiserat utan ska beräknas på individuell nivå med bakgrund i de omständigheter som förekommit i varje ärende.

Likväl har det från Migrationsverket och domstolarnas sida framarbetats en praxis rörande hur lång tid olika åtgärder får ta. Till exempel framgår det av Riksrevisionen granskning[6] att då tre olika domstolar har tillfrågats, de har uppger att 4–5 timmars arbete beviljas i ett normalt asylmål utan muntlig förhandling.

Nämnda granskning[7] visar vidare att besluten om ersättning till advokaten motiveras olika. I domstolen görs oftast en sammantagen bedömning av totalkostnaden. Riksrevisionen menar att det görs för att beslutet i domstolen är svårare att överklaga på grund av kravet på prövningstillstånd.

Personligen upplever jag sedan en tid tillbaka att varken Migrationsverket eller migrationsdomstolarna iakttar den individuella bedömning som kostnadsräkningarna faktiskt förtjänar. Ärendet har möjligtvis inte varit så juridiskt avancerat men tidsåtgången kan likväl vara omfattande. Advokatens tid har kanske tagits i anspråk eftersom klienten har e-postat upprepade gånger och enligt de advokatetiska reglerna krävs det att advokaten svarar. Klienten skickar kanske en bevisning till advokaten i form av till exempel en youtube-film eller en annan, skriftlig, handling. Eftersom handlingen är på ett annat språk så förstår advokaten inte innehållet. Klienten kan kanske heller inte riktigt konkretisera vad som ska bevisas med filmen vilket i sig genererar olika frågor till klienten som kanske inte talar ett internationellt språk. Advokaten behöver ändå överväga om innehållet i handlingen uteslutande talar till klientens fördel eller om där finns andra överväganden att ta hänsyn till innan den lämnas in till myndigheten. Och om klienten lämnar in en handling i original till advokatens kontor är det en del av advokatens uppdrag att tillse att den överlämnas till prövningsmyndigheten i rätt tid. Att skicka en sådan, för individen avgörande och värdefull, handling med posten skulle jag aldrig göra. Jag skulle skicka den med bud om det fanns tid eller om jag fått in handlingen i sista minuten så skulle jag förmodligen lämna den personligen på myndigheten och begära ut ett kvitto för inlämningen. Men det senare får man inte betalt för.

Det är min uppfattning att domstolarnas har lagt sig i vind med att göra alltmer schabloniserade bedömningar av de offentliga biträdenas kostnadsräkningar och att de därmed felaktigt nekar offentliga biträden full ersättning för deras faktiska arbete.

Av Riksrevisionen bedömning framgår att kostnadsutvecklingen per förordnande har varit måttlig med undantag för en period mellan åren 2015 och 2018.

Jag noterar avslutningsvis att Riksrevisionen i sin utredning konstaterar att det inte har identifierats några risker mellan myndigheternas hantering av ersättning till de offentliga biträdena och ökade kostnader för förordnanden.[8]

Avslutningsvis är det nog inte för mycket sagt att så länge advokaten iakttar de advokatetiska reglerna är klientens rättssäkerhet i varje fall inte i omedelbara fara. Frågan är bara hur länge advokaterna fortsatt kommer att acceptera att delvis arbeta gratis. Ett framtidsscenario är sannolikt att det kommer att uppstå en avsevärd brist på lämpliga biträden eftersom advokaten inte kan verka om han eller hon gör avkall på sitt uppdrag i förhållande till de advokatetiska reglerna.

________________

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

Bitr. jurist Karina Stiernblad

 

[1] MED NIT, OMSORG OCH NOGGRANNHET – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB
[2] 23 § förvaltningslag (2017:900)
[3] Advokatsamfundets vägledande uttalande som gäller medicinska åldersbedömningar i asylärenden
[4] Advokatsamfundets styrelses vägledande uttalande av den 9 december år 2004
[5] Advokatens uppdrag för svaga eller utsatta klienter. PM Stockholm den 27 augusti år 2020 bilaga sidan 42 ff
[6] Riksrevisionens granskning. Beslutad: 2022-05-19 Diarienummer: 3.1.1-2021-0359 RiR 2022:14, s 49
[7] Ibid 52
[8] Ibid 57

Med omsorg och noggrannhet – eller inte mitt bord!? Del 1

Posted on by Karina Stiernblad

Som advokat eller biträdande jurist[1] och offentligt biträde, för personer som söker asyl i Sverige, har det blivit allt svårare att få ersättning för det arbete som vi lägger ner i ett ärende.

Trots att det offentliga biträdet i asylärenden ofta arbetar fler timmar än vad som debiteras prutar Migrationsverket i allt ökad omfattning advokatens kostnadsräkning. Är det rimligt eller kan det offentliga biträdets minskade ersättning för ett väl och noga utfört arbete på längre sikt komma att drabba den asylsökandes eventuella rättigheter?

Många gånger arbetar vi som redan nämnts avsevärt fler timmar än vi debiterar. Det gör vi i övertygelsen om att vårt arbete kommer att göra skillnad för en människa eller en hel familj på flykt. Eftersom vi av erfarenhet vet att Migrationsverket inte kommer att utge ersättning för mer än en viss tid så saknas redan från början anledning att redovisa all nedlagd tid till Migrationsverket. Vi gör det också eftersom vi har lagstadgade regler som fastställer vad en advokat måste iaktta i sin yrkesutövning. Rättegångsbalken fastställer bland annat att ”en advokat ska i sin verksamhet redbart och nitiskt utföra det uppdrag som har anförtrotts honom och iaktta god advokatsed”.

Ibland motiverar Migrationsverket sitt beslut om att pruta kostnadsräkningen med att biträdet har ”lagt ner mer arbete i ärendet än vad ärendets svårighetsgrad kräver”. På ett objektivt plan låter motiveringen kanske omedelbart bra. Men vad betyder det egentligen? Rent krasst låter det i mina öron som om det offentliga biträdet är både ineffektivt och juridiskt inkompetent eller i värsta fall bara överdebiterar.

Och det kan ju vara frestande att dra alla advokater över en kam i ljuset av de senaste massmediala skandalerna om advokater som, likt Harry Potter, har förmått att teleporterna sig snabbare än med ljusets hastighet och därmed kunnat debitera för utförda uppdrag, samtidigt, på två olika ställen. Dessa advokater har dragit skam över hela advokatkåren. Men jag vill tro att fokus har legat på ett par grava men få undantag i stället för på en annars mycket fin kår med väldigt goda värderingar och höga etiska krav.

Det är min uppfattning att Migrationsverkets inställning ofta motiveras utifrån en både grund, godtycklig och felaktig bedömning. Jag tror för min del att det saknas en djupare insikt i advokatens arbete och vilka regler som advokaten har att iaktta för att fullgöra sitt uppdrag.

Inte sällan är den asylsökande orolig och kontaktar då ofta sitt ombud med olika frågor. Förväntas vi då att inte svara vår klient med motiveringen att det inte ingår i uppdraget, eller att vi inte kommer att få betalt för att ha nödvändig kontakt med klienten?

Och är det inte rimligt att fråga sig om den allt ökade begränsningen i ersättning till de offentliga biträdena skulle kunna medföra kvalitativt negativa konsekvenser för den asylsökande i form av sämre representation om de offentliga biträdena, som en naturlig konsekvens härav, börjar begränsa konsultationstiden? Jag ser det som ytterst tveksamt om det ens skulle vara möjligt att avvisa en klient genom att till exempel inte svara på e-post eller telefonsamtal och samtidigt iaktta de regler som ställs för advokater.

Alternativet som i så fall kvarstår för advokaten är att tacka nej till de offentliga biträdesuppdrag som man inte får betalt för.

Jag kommer i mitt nästa blogginlägg att söka närma mig ett svar på vad som kan anses omfattas av det offentliga biträdets uppdrag i asylfrågor. Jag tänker mig att jag gör det under följande de tre huvudpunkterna 1. Kärnuppdraget enligt praxis, 2. Klienten och kurativa åtgärder och 3. Lagar, advokatetiska regler och konventionen om de mänskliga rättigheterna.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

 

Bitr. jurist Karina Stiernblad

 

[1] I denna serie av inlägg kommer benämningen advokat att ta sikte på de jurister som är advokater eller biträdande jurister, som arbetar på advokatbyråer, och har förordnats som offentligt biträde för en eller flera asylsökande.

 

Bistånd jml SoL eller insatser jml LSS, del 1

Posted on by Karina Stiernblad

Kan lagvalet och dess omfattning påverka mina möjligheter att få hjälp med stöd och service?

Med utgångspunkt i denna fråga som min gode vän Lex Sommarskog ställde till mig i förra veckan kommer jag genom en serie av inlägg ge Dig delar av mitt svar på Lex fråga.
Lex berättade att hans fråga kom sig av att hans vän, Tycho, till följd av en motorcykelolycka hade förvärvat en hjärnskada som i sin tur hade medfört så omfattande skador att han nu inte klarar sig själv, utan stöd. Tycho som nu har kommit hem från sjukhuset är därför i ett stort behov av stöd för att klara sin vardag. Till följd av detta har Tycho, med hjälp av Lex, ansökt hos sin hemkommun, Fågelhuus kommun, om stöd och service enligt LSS[1]. Fågelhuus kommun har avslagit Tychos ansökan. De menade att Tycho inte omfattas av den särskilda gruppen av personer som kan erhålla stöd enligt LSS.
Men hade Fågelhuus kommun då inte erbjudit Tycho hemtjänst frågade jag? Jo, men det stöd han fick var inte alls så omfattande som han behövde, svarade Lex. Till exempel fick Tycho, som var en social person, inte hjälp med att komma ut mer än en gång i veckan och träffa sina vänner och det var inte alls tillräckligt. Dessutom fick han inte hjälp med städning mer än var tredje vecka. Var detta verkligen ok? Fågelhuus kommun hade nu sagt att ville han ha ett mer omfattande stöd så fick han flytta till en gruppbostad och där kunde han i övrigt träffa människor och få nya vänner. Tycho som älskar sin lilla lya och sina vänner vill absolut inte lämna sitt hem och nya vänner, i stället för sina gamla, vill han absolut inte ha. Lex, som för säkerhets skull lovat att hjälpa Tycho att överklaga kommunens avslag undrade därför om Tycho kunde ha fått ett mer omfattande stöd om Fågelhuus kommun hade bifallit hans ansökan från början eller om det är ”så här det ska vara?”.
För att svara på detta får man först förstå skillnaden mellan två lagar, nämligen mellan SoL[2] och LSS, svarade jag.

SoL är en så kallad ramlag. Innebörden av detta är precis som det låter. Fågelhuus kommun har genom SoL fått en yttre ram för det stöd och den service som de ska tillhandahålla sina kommuninnevånare. Vilka specifika insatser de väljer att fylla ramen med är upp till kommunen. Hur ramen för stödet enligt SoL är utformad kan först och främst hittas i den så kallade portalbestämmelsen[3]. I bestämmelsen anges bland annat att den enskilde genom bistånd ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Enligt den så kallade lagkommentaren går det att utläsa att det med skälig levnadsnivå inte endast avses vad som direkt fordras för den enskildes grundbehov, utan insatsen ska uppnå en viss kvalitet och om man vänder sig till de förarbeten som finns så framgår det att bedömningen av vad som utgör skäliga levnadsvillkor ska ske med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Vidare står det i lagen att stödet ska utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Stödet ska med andra ord i största möjliga mån inte vara ägnat att passivisera den enskilde.

I nästa inlägg kommer jag att gå igenom ett par domar som kan ge oss en fingervisning mot vad Tycho kan förvänta sig när det kommer till hans rättigheter enligt SoL när det kommer till skälig levnadsnivå. Först därefter kommer jag att skriva om LSS och då se om denna lag möjligtvis hade kunnat ge ett annat eller mer kvalificerat stöd än SoL. Men oroa Er inte för Lex och Tycho så länge. De har redan fått svar och juridiskt stöd från Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende.

_______________________________________
[1] Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade.
[2] Socialtjänstlagen (2001:453).
[3] Se socialtjänstlagen 4 kap 1 § 1 och 4 st.

För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi kan LSS!

 

HÄSTEN och KONTRAKT – BILLIGT KAN BLI DYRT

Posted on by Karina Stiernblad

Något om hästavtal

Det är mitt intryck att det i största allmänhet råder olika underförstådda sedvanor i fråga om upprättande av skriftliga avtal, inom hästnäringen. Detta förhållande påverkas givetvis av parternas kunskaper och föremålet för avtalets värde Varför det förhåller sig på detta sätt kan jag endast spekulera i men enligt min erfarenhet så är avtalens tillkomst och eventuella utformning beroende av vilken typ av avtal som ska slutas mellan parterna. Är det t.ex. fråga om ägarbyte av en häst mellan privatpersoner så skrivs det näst intill undantagslöst ett köpekontrakt som oftast har laddats ner från nätet. Är det fråga om att en häst ska lämnas över till annan ryttare för inridning eller träning så har jag mött en blandning av allt från nedladdade standardiserade kontrakt till egenhändigt författade och i förväg förberedda dito, men ofta skrivs det ingenting alls, trots att den som tar hand om hästen nästan alltid gör det i sin yrkesverksamhet. Som exempel kan det nämnas att vid avtal rörande fodervärdskap skrivs det som huvudregel standardkontrakt som är nedladdade från nätet men när det kommer till hyra av box skrivs det mycket sällan kontrakt alls. När det kommer till hyra av stallplats lyser ofta t.o.m. de muntliga avtalen med sin frånvaro.

Skriv alltid avtal

En hästaffär är på sitt eget sätt av en särskilt komplex natur eftersom den både rör en ”sak” som i var enskilt fall är unik och därför aldrig är direkt utbytbar. Dessutom, och nästintill undantagslöst, involverar många känslor hos de inblandade parterna. Oavsett hästens pris så är det mitt råd att alltid skriva ett avtal och att verkligen fundera igenom vad det är man skriver under på. Att köpa en häst är i regel dyrt men att underhålla en häst är ofta, i längden, ännu dyrare, särskilt om det kan komma att innefatta tvister och veterinärräkningar.

Mitt intryck utifrån vad jag har hört från klienter som skrivit under standardavtal, och som har fått efterföljande problem med sina avtal, är att de inte har funderat så mycket över innehållet i standardavtalet, något jag kallar ”standardkontraktets passiviserande verkan”. De har helt enkelt bara svarat på de frågor som funnits i avtalet och därefter skrivit under i tron att vara juridiskt säkrade.

I den bästa av världar behövs inte avtal. Säljaren av en viss tjänst, eller en viss häst, får sin betalning och köparen får precis den tjänst eller häst som han eller hon menar sig ha köpt och därefter går parterna nöjda vidare i livet. Och så är det ju ofta. Alla är glada och kontraktet utgör bara ett bevis på att ägarförhållandena har förändrats och kan i övrigt ligga i skrivbordslådan och samla damm. Men just på grund av det komplexa förhållande som en hästaffär utgör så uppstår det oftare problem än man tror. Problemen kan ha sin grund i en uppsjö av olika orsaker. Säljaren visste t.ex. inte att hästen hade en skada eftersom den först visade sig efter köpet och då kanske därför att köpare red hästen annorlunda. Hästen hade inte ett visst beteende hos säljaren, men väl hos köparen så förvandlades hästen till en inkarnerad bockmaskin möjligtvis eftersom köparen inte var lika erfaren som säljaren, eller så hade säljaren faktiskt inte varit helt sanningsenlig när hon sa att hästen var en okomplicerad rosettplockare. Hur reglerar man alla dessa problem i ett avtal? Ingen kan förutse alla problem och på så sätt kan ett standardavtal vara en bra utgångspunkt men inte alltid.

Inte sällan, när den trevliga köparen eller säljaren står där och upplever att ingenting kan gå fel, så är det så lätt att man inte vill krångla till saker och ting med att begära att avtalet förseglas med ett noggrant specificerat kontrakt; och tänk dessutom om en av de fem andra spekulanterna då får den sista boxen i det fantastiska stallet eller köper drömhästen före mig.

Något om standardavtal

Jag kommer i denna blogg att skriva något om vad man kan tänka på om man väljer att skriva ett så kallat standardavtal. Med standardavtal menar jag först och främst ett av de avtal som laddas ner från nätet. Det finns fördelar med standardavtal, men min utgångspunkt är här att peka på några problemställningar att vara uppmärksam på om man funderar på att välja ett standardavtal i samband med hästavtal.

Standardavtal

Standardavtalen som ligger på nätet, ofta för gratis nedladdning, är många gånger författade av duktiga jurister. Min åsikt är dock att dessa avtal ofta riskerar att utgöra en fälla för antingen den ene eller den andre avtalsparten och detta av flera orsaker.

I standardavtalens natur ligger först och främst att de avsiktligen är brett formulerade. Det är de för att täcka så många situationer som möjligt. Enligt min mening kan ett standardavtal därför lätt bli ett oprecist instrument i fråga om avgörande detaljer i det enskilda fallet. Med detta menar jag att ett standardavtal riskerar att i första hand inte ta sikte på det som särskilt skulle behöva regleras mellan de enskilda parterna. I ett avtal som ligger på nätet kan man t.ex.  läsa ”Tränaren svarar för att hästen får bästa möjliga omvårdnad och träning under den period som den vistas hos tränaren”. Ja det låter ju kanske bra kan man ju vid första anblicken tänka. Men vad är ”bästa möjliga omvårdnad”? Enligt min mening vore det bättre att ingenting skriva än att skriva under på ett avtal med ett sådant innehåll. Vad som är bästa möjliga omvårdnad enligt den ene, det vet alla hästägare, är mycket sällan bästa möjliga omvårdnad enligt den andre.

Det föreligger vidare en stor risk för att parterna inte funderar själva, på vad som är viktigt för dem i det enskilda fallet, när de ställs inför ett färdigskrivet kontrakt som de inte har varit med om att skriva själva. I stället fyller de endast i de förtryckta klausulerna och förbiser eller saknar kännedom om möjligheten att själva lägga till, för dem, avgörande avtalsvillkor.

En annan, och enligt mig, mycket viktig fråga är vidare att det kan vara svårt för den som inte är jurist att vara medveten om vad de bakomliggande juridiska konsekvenserna, av de förtryckta klausulerna, kan vara Den enskilde riskerar därför genom att oförbehållet helt förlita sig på texten och dess ordalydelse oavsiktligt t.ex. ge den andra avtalsparten en möjlighet att frånskriva sig ett visst ansvar för fel som hästen senare visar sig att ha. Som exempel, på det nyss nämnda, kan nämnas att vissa standardavtal postulerar att säljaren har uppmanat köparen att veterinärbesiktiga hästen före köpet. Mycket få köpare vet vad en sådan mening skulle kunna innebära enligt lag eller praxis om något sedan visar sig vara fel på den häst de köpt.

Sammanfattningsvis menar jag att det juridiska stöd ett standardkontrakt skulle kunna utgöra för den enskilde som köper en häst riskerar att skjuta helt förbi målet, och nästan vara till förfång för den enskilde om hon inte är både hästkunnig och juridiskt väl bevandrad

Mitt råd är därför att den som inte är både hästkunnig och duktig på avtal bör anlita en hästkunnig jurist innan hon skriver under på ett standardkontrakt.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För specifik rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen. Vi kan både häst och juridik.

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

Myndigheternas utredningsansvar- officialprincipen.

Posted on by Karina Stiernblad

Justice is open to all- just like the Ritz

Varför kan man få avslag på en ansökan om en förmån hos en myndighet trots att man borde ha rätt till den? En anledning kan vara att det inte har framkommit tillräckliga bevis för att ett förhållande är på ett visst sätt, och orsaken till detta kan i sin tur bero på att myndigheten inte har iakttagit sin så kallade utredningsplikt. Myndigheternas utredningsplikt kallas med ett annat ord för officialprincpen.

Om den enskilde får avslag på en ansökan om en social förmån hos t.ex. kommunen så finns det möjlighet att överklaga beslutet hos förvaltningsrätten. Meningen är att den enskilde ska kunna överklaga själv, utan att anlita ett juridiskt biträde. Anledningen till detta är att kommunen har ett utredningsansvar och att ärendet därför ska vara tillräckligt utrett innan beslut tas. När det därefter kommer till förvaltningsrätten så åligger det även domstolen att iaktta sitt utredningsansvar och genom frågor och påpekanden hjälpa den enskilde på vägen. Men det finns grus i maskineriet. Utredningsansvaret iakttas inte alltid och avsaknaden av denna väsentliga byggsten jämte avsaknaden av en verklig möjlighet att beviljas Allmän rättshjälp[1] riskerar att skapa ett stort hål i den enskildes möjlighet att söka sin rätt genom en rättvis rättegång.[2]

Frågan är uppmärksammad sedan flera år tillbaka och det finns mycket skrivet omkring detta. Men är det då inte dags att göra något snart? Ska verkligen endast de individer som själva har, eller har föräldrar som har, tillräckligt goda inkomster för att anlita juridiskt biträde få tillgång till nämnda förmåner? Hur rimmar detta förhållande t.ex. med vår grundlagsstadgade princip om allas likhet inför lagen[3]? Hur rimmar det med vår självbild som en välfärdsstat?

Min avsikt är givetvis inte att du här ska färdas utan skor genom en stekhet torr juridisk stenöken, utan så mycket som en enda skugga av praktisk nytta i sikte. Mitt mål är dels ge ett litet praktiskt redskap till nytta först och främst för dig som ansöker om en förmån hos en socialnämnd, men även att medvetandegöra detta problem hos alla som söker en förmån hos en myndighet. Det kan vara svårt att få rätt; särskilt utan ett juridiskt ombud.

Lagrum

Regeringsformens 1 kap 9 § om allas likhet inför lagen innebär att den utredande myndigheten ska iaktta objektivitet och inte bara utreda frågor till fördel för det allmänna utan även till fördel för den enskilde.

I Förvaltningslagens 23 § (FL[4]) står det att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Om det behövs så ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten kompletterar framställningen, och den enskilde ska medverka genom att ge in det han kan till stöd för sin ansökan. Viktigt är att notera att den enskilde inte behöver att ge in en utredning som är orimligt kostsam eller förutsätter en orimlig arbetsbörda. I annat fall får en myndighet förelägga den enskilde att avhjälpa en brist, men ska då upplysa den enskilde om att om det som behövs för att myndigheten ska ta beslut inte inkommer, så kan myndigheten inte ta ett beslut i frågan utan får då avvisa ansökan utan att kunna fatta beslut.

Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis att det i första hand är myndigheten som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ett ärende är sådant att det leder till ett materiellt riktigt beslut[5]. Myndigheten kan inom rimlighetens gränser förelägga den enskilde att ge in ett visst underlag. Inkommer då inte denne med det efterfrågade underlaget, återgår utredningsansvaret på myndigheten, och myndigheten får då avgöra om ansökan är tillräckligt utredd för att den ska kunna ta ett rättssäkert beslut. Vilken omfattning av utredningsåtgärder som kan krävas av en myndighet framgår inte av lagtexten, men det kan sägas att utredningsansvaret varierar utifrån vad det är som den enskilde önskar uppnå.

Bestämmelsen om förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar finns i förvaltningsprocesslagen (FPL[6]). Den säger att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom frågor och påpekanden ska rätten vidare verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sin framställning. Mer än så får vi inte veta av lagen. Vad vi vet är att det genom praxis är fastställt att domstolens utredningsplikt som utgångspunkt är större när parterna inte är jämbördiga. Gott så. Samtidigt finns det ändå en risk för att domstolarna är försiktiga när det kommer till deras utredningsplikt eftersom de inte kan riskera att framstå som om de inte är opartiska, genom att ta allt för stor hänsyn till den svagare parten i ett mål.

Vad händer då, om en myndighet inte iakttar sitt utredningsansvar?

Någon direkt sanktion drabbas myndigheten inte av, vilket enligt min mening, är beklagligt, i vart fall när det kommer till uppenbara förbiseenden från myndigheternas sida. Om våra svagaste i samhället, så som exempelvis vissa funktionshindrade, inte kan komma i åtnjutande av sina sociala rättigheter genom att en myndighet inte iakttar sina utredningsskyldigheter, så borde den enskilde kunna komma i åtnjutande av ett annat skydd, nämligen ekonomiskt stöd för att anlita ett juridiskt biträde. Men möjligheterna till att få ett sådant skydd är mycket begränsade i dag. Rättshjälpslagen[7] (RhjL)) ska vara en social skyddslagstiftning och har till uppgift att ersätta kostnader för juridiskt biträde för den som inte själv har råd att föra en tvist. RhjL skyddar dock som huvudregel inte några av de individer som i förvaltningsrättsliga ärenden kan sägas behöva stödet som mest. Jag säger inte att det inte går att få Allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden, men kriterierna för att få rättshjälp i dessa mål är så strama att de sällan går att tillämpa, och kriterierna motsvaras inte alls av vad som gäller för tvistemål.

Vad göra då?

Nu har man, som sagt, under många år diskuterat att tillåta Allmän rättshjälp även i dessa frågor men ingenting har hänt; av kostnadsskäl förstås. Vad man skulle kunna göra är att i varje fall införa ekonomiska incitament för myndigheterna att leva upp till sitt utredningsansvar. Med ekonomiska incitament menar jag att det inte ska kunna löna sig för en myndighet att spara pengar på att ge snabba avslag och hoppas på att ärendet inte överklagas. En väg för att uppnå detta är att utöka rätten till skadestånd för fel i myndighetsutövning enligt skadeståndslagen[8]. En annan är att införa en bestämmelse om att myndigheten under vissa förutsättningar ska stå för samtliga rättegångskostnaderna. Man kan tänka sig att detta skulle kunna ske bl.a. om den enskilde vinner framgång i förvaltningsrätten. Det skulle givetvis inte åtgärda problemet fullt ut, och särskilt inte för dem som drabbas hårdast. Den ekonomiskt svagaste parten skulle med all sannolikhet alltjämt inte våga överklaga ett myndighetsbeslut av rädsla för att drabbas av de ekonomiska konsekvenserna vid en förlust i målet.  Men å andra sidan så kanske risken för att drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser skulle kunna påverka myndigheterna och få dem att iaktta sitt utredningsansvar i större utsträckning än vad som sker i dag, något som förhoppningsvis även i det långa loppet skulle komma våra mest utsatta i samhället till godo. Med dessa förslag hade vi kanske även röjt vägen för att lagstiftaren skulle våga låta våra svagaste i samhället få ta del av Allmän rättshjälp i en tvist med en myndighet.

Om du har några frågor rörande detta inlägg är du välkommen att höra av dig till oss via info(at) limhamnsjuristen.se .

 

[1] Som Du kan läsa mer om här:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/

[2] Här kommer även principerna om ”access to justice” och ”rätten till en rättvis rättegång” in

[3] ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.”

[4] Förvaltningslagen 2017:900

[5] SFS 2017:900: Förvaltningslag (2017:900) 23 § | Karnov Group (nj.se) not 95

[6][6] Lag 1971:291, 1 kap 8 §

[7] Lag 1996:1619

[8] Lag 1927:2073 kap 2 §

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

Krav på daglig utevistelse för häst- en myt?

Posted on by Karina Stiernblad

Lena Lustig är en inbiten ryttare och stor djurvän. Hennes älskade häst Marengo, som i övrigt är döpt efter Napoleons vita arabhäst, har just uppstallats på en ridskola nära hennes arbete. Lena är lycklig över att nu äntligen ha fått Marengo inackorderad så nära sitt arbete att hon hinner åka till stallet varje kväll efter jobbet. Redan första kvällen, när hon kommer till det nya stallet, träffar hon Kajsa Ståhl, en mycket trevlig kvinna som äger hästen Troja som står i boxen bredvid Marengo. Till Lenas förvåning berättar Kajsa att Troja endast får komma ut i hagen de dagar då hans hage inte är lerig för annars tappar han skorna.

Dagarna går och regnet öser oupphörligt ner. Lena noterar att Troja alltid är inne i sin box oavsett vilken tid på dagen som Lena kommer till stallet. En av hästskötarna säger till Lena att det inte är helt ovanligt att hästägare i stallet låter sina hästar stå inne när det regnar. Lena blir ledsen och upprörd över detta men vill inte lägga sig i. Lena noterar att Kajsas häst har börjat väva mer och mer. -Är detta verkligen lagligt? mumlar hon för sig själv.
På vägen hem från stallet ringer hon till en advokat som hon har hört talas om och frågar om det är lagligt att hålla en häst inne dygnet runt. Hon tillägger även att den häst som föranlett hennes fråga dessutom väver.

Frågan som Lena ställer regleras av djurskyddslagen (lag 2018:1192), djurskyddsförordningen (lag 2019:66) och Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd [i], närmare bestämt, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning nr 2019:17 [ii].

Viktigt att veta i detta sammanhang är att lagar, förordningar och föreskrifter är juridiskt bindande, men de allmänna råden är det inte. Det kan ändå i vissa situationer vara en klok tumregel att snegla på Jordbruksverkets allmänna råd. För om en viss juridiskt bindande regel inte är helt klar så kan man kan förvänta sig att Jordbruksverket kommer att tolka regeln i ljuset av dessa allmänna råd/rekommendationer. Har man då redan tagit höjd för de allmänna råden, ja, då har man ju både satt på sig ”hängslen och livrem”.

När det kommer till frågan om lagens krav på att hästen ska ges daglig utevistelse i hage så finns det mer än ett lagrum som bör nämnas i detta fall.  På juristers vis så börjar man sin analys med att se på den, i sammanhanget sett, högst rankade bestämmelsen, nämligen djurskyddslagen för att därefter gå vidare till förordningar, föreskrifter och slutligen allmänna råd.

Hästjuridik. Karina Stiernblad bitr. jurist Advokatbyrån Limhamnsjuristen

Djurskyddslagen

Djurskyddslagens 2 kap. 2 § säger bl.a. fritt översatt att hästen [iii] ska hållas och skötas så att 1) den kan utöva sådana beteenden som är starkt motiverade för den och som är viktiga för dess välbefinnande (naturliga beteende) och att 2) beteendestörningar förebyggs.

Detta betyder att hästen, som huvudregel, ska få utöva sina naturliga beteenden i den utsträckning som krävs för att den ska må bra. För det första så är hästen ett flyktdjur och för att hästen ska kunna bibehålla sitt naturligt beteende så behöver den kunna träna på att fly vilket den gör när den rör sig fritt. För det andra behöver den även dagsljus, stimulans och fysisk aktivitet i form av bl.a. rörelsefrihet för att den inte ska börja uppvisa skadliga beteenden. I sammanhanget ska sägas att begreppet beteendestörning omfattar beteenden som krubbitning, att hästen väver eller andra stereotypier [iv].

Djurskyddsförordningen

När vi går till djurskyddsförordningen finner vi att den ska komplettera djurskyddslagen [v]. I djurskyddsförordningen hittar man dock inte så mycket mer som kan vara av betydelse för att få svar på vår fråga än en bestämmelse som ger Jordbruksverket rätt att meddela ytterligare föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning för att tillgodose djurskyddslagens 2 kap 2 § [vi]. Vi fortsätter därför vidare till SJVFS, dvs Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd, för att nu förhoppningsvis få ett mer konkret svar på vår fråga.

SJVFS 2019:17

I Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning (SJVFS 2019:17)
5 kap. 1 § finner vi att hästar normalt sett dagligen ska ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter utomhus. Denna regel gäller all hästhållning. Men vad menas då med formuleringen ”normalt sett”? Det får vi inte veta i föreskriften. För att finna svar på vår fråga går vi därför till Jordbruksverkets konsekvensutredning.

Jordbruksverkets konsekvensutredning

En så kallad konsekvensutredning kan beskrivas som ett slags förarbete till en myndighetsföreskrift. Genom att läsa konsekvensutredningen kan man möjligtvis få fram motivet, det vill säga bakgrunden, till en viss bestämmelse, i vårt fall vad som menas med att hästen ”normalt sett” ska ges tillfälle att dagligen vistas ute. I Jordbruksverkets konsekvensutredning (Dnr. 5.2 16-4117/16, s 26) står det att läsa följande. ”Hästen har ett behov av att få röra sig fritt och ska ges möjlighet till detta även om den motioneras i övrigt” och vidare att ”situationer som inte ska betraktas som ”under normala förhållanden” måste avgöras från fall till fall.”. Jordbruksverkets förra föreskrift radade i punktform upp en mängd undantag till huvudregeln om kravet på att hästar normalt sett dagligen ska ges tillfälle att få vistas ute och röra sig fritt i sina naturliga gångarter. Men Jordbruksverket valde att ta bort dessa punkter då de ändrade föreskriften till den senaste versionen.  Jag kommer ändå att uppge dessa punkter här, eftersom jag utläser att, även om de inte är en fysisk del av föreskrifterna längre och alltså inte en del av en författningsbestämmelse, är de fortfarande till nytta för oss när frågan ska avgöras ”från fall till fall”.

Den gamla föreskriften

Undantaget från huvudregeln om kravet på dagligen utevistelse för hästar är enligt den gamla föreskriften följande.

  1. Hästar som på grund av skada eller sjukdom inte bör röra sig fritt,
  2. hästar som tillfälligt befinner sig på annan ort än där de stadigvarande hålls,
  3. om det är nödvändigt för att skydda hästarna vid onormala väderleksförhållanden,
  4. om det är nödvändigt för att skydda hästarna från skador eller sjukdom vid onormala markförhållanden som inte kunnat förebyggas,
  5. om det är nödvändigt för att skydda hästarna mot allvarliga insektsangrepp, eller
  6. om det finns en omedelbar fara för rovdjursangrepp som rimligen inte kan undanröjas på annat sätt.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det framförallt finns två regler att använda sig av för att få svar på vår fråga, nämligen 2 kap 2 § djurskyddslagen och Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om hästhållning 5 kap. 1 §.

Jordbruksverket tar inte avstånd från punkterna i de gamla föreskrifterna i sin nya föreskrift. Man förklarar att man tar bort dem ur den nya föreskriften eftersom man inte ska tolka punkterna som de enda undantagen. Det kan alltså finnas flera undantag. Med anledning av detta så anser jag att det finns fog för tolkningen att de alltjämt kan utgöra en god fingervisning för vilka undantag det kan finnas till huvudregeln om att hästen ”normalt” ska ges tillfälle till daglig utevistelse.

Fick Lena svar på sin fråga? Ja det tycker jag nog, i vart fall delvis. Kajsas häst väver ju och redan detta är en indikation på att allt inte står rätt till, eftersom hästen har en beteendestörning i lagens mening.  Kajsa har en skyldighet att hitta anledningen till beteendestörningen och därefter att åtgärda den samma. Kanske väver den för att den inte får komma ut? Ja då måste detta åtgärdas. Men är det ett tillräckligt skäl för att frångå huvudregeln om krav på utevistelse för hästen att den tappar skorna? För att svara på detta anser jag att vi behöver veta mer om Kajsas skäl till att Troja inte kommer ut i sin hage. Är det så att det är ovanligt dåligt väder och det därför är orimligt att begära att hagarna åtgärdas så att de inte är så leriga eller är det så att hagarna alltid är leriga, för att de är för små? Som sagt, detta vet vi inte och för att svara på detta måste vi veta mycket mer om detaljerna omkring det enskilda förhållandet.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr, jurist

[i] Jordbruksverkets författningssamling (SJVFS) innehåller alla föreskrifter och allmänna råd utgivna av Jordbruksverket eller tidigare myndigheter med motsvarande ansvar. (https://jordbruksverket.se/om-jordbruksverket/forfattningar/om-forfattningssamlingen)

[ii] Se https://jvdoc.sharepoint.com/sites/sjvfs/Shared%20Documents/2019_17/2019-017.pdf?originalPath=aHR0cHM6Ly9qdmRvYy5zaGFyZXBvaW50LmNvbS86Yjovcy9zanZmcy9FVUhHSWtZbGVfaE1uOUY0bzVCRjZMMEJVMXhwVi1nYi1EWHluQ2p5RklGZWR3P3J0aW1lPUhuUlhENDdQMkVn

[iii] Det står egentligen ”djuret” i bestämmelsen men jml. djurskyddslagens 1 kap 2 § omfattas hästen av lagen

[iv] Detta framgår av kommentaren till lagrummet.

Värt att veta i sammanhanget är dessutom att den som har en häst ska känna till vilka risker en viss åtgärd kan innebära, t-ex. om det kan medföra att en häst stå inne i sin box under en viss tid kan medföra risk för att hästen ådrar sig beteendestörningar. Om en häst börjar uppvisa tecken på beteendestörning/ar är ägaren dessutom skyldig att försöka hitta orsaken till beteendet och vidta åtgärder för att komma tillrätta med problemet.

[v] Djurskyddsförordningens 1 kap 1 §

[vi] Djurskyddsförordningens 2 kap 9 §

”Fel i häst”?

Posted on by Karina Stiernblad

Hästjuridik, del 2.

I min förra blogg i ämnet hästjuridik skrev jag om val av tillämplig lag och reklamationsfrister vid köp av häst. Jag hänvisar därför till Advokatbyråns blogg (https://www.limhamnsjuristen.se/hastjuridik/fel-i-varan-vilken-lag-blir-tillamplig-och-har-koparen-reklamerat-i-ratt-tid/) rörande dessa frågor.

Denna blogg handlar om frågan om hur man utreder om det föreligger ett ”fel i häst” efter köpet*. I detta ligger givetvis även vad en säljare ska tänka på. Jag har valt att i denna del av hästjuridiken endast återge köplagen, KöpL, (1990:931) då reglerna i dessa delar motsvarar Konsumentköplagen, KKöpL, (1990:932).

Det är svårt att säga vad som i det enskilda fallet skall anses vara det vi jurister kallar ett ”köprättsligt fel i häst”.  Vid köp- respektive försäljning av häst** beror det nämligen på många olika faktorer i just det enskilda fallet. För där lagen är relativt klar har en uppkommen tvist alltid uppstått utifrån de omständigheter som föregått varje enskilt avtals ingående. Omständigheter är ibland komplexa, och inte sällan många och nästan alltid skapade ur en blandning av kommunikationsbrist, okunskap om lagen och, låt gå, stundom ren och skär oärlighet från den ena eller bägge parters sida.

 

 

Vad menas då med köprättsligt ”fel i häst”?

Tre sorters fel.

Man brukar tala om tre sorters fel. Felen delas upp i kategorierna de faktiska felen, rådighetsfelen och de rättsliga felen. Köplagarna rör huvudsakligen faktiska fel som exempelvis att hästen har osteochondros (en störning i hästens tillväxtbrosk) eller kissing spines (förändringar i hästens bröst- och/eller ländkotornas tornutskott) Till de faktiska felen hör t.ex. även det förhållandet att säljaren säljer en häst med löfte om att den är utbildad att gå höga dressyrklasser men senare visar sig endast vara utbildad motsvarande mellanklasser. Men även de så kallade rådighetsfelen regleras i köprätten. Ett rådighetsfel kan föreligga om hästen inte kan användas, på sätt som köparen har haft fog att förutsätta, på grund av ett beslut från en myndighet eller en organisation, t.ex. att hästen är ”triangelmärkt” eller ”felmätt” och därför får tävla på sätt som avsett.  Rättsliga fel kan föreligga om hästen har sålts av någon som inte hade fullständig rådighet att sälja hästen. Detta kan vara fallet om det efter köpet visar sig att hästen är såld av en hästutbildare som endast hade hästen hos sig för utbildning och träning och därför inte var dess rättmätiga ägare. Det är endast de faktiska felen som diskuteras i denna blogg.

I första hand är det avtalet som gäller.

Med att det föreligger ett köprättsligt ”fel i häst” (i det följande benämns detta endast ”fel i häst”) avses att hästen inte motsvarar det som köparen har rätt att kräva av hästen utifrån dess avtalsenlighet. Oavsett vilken av köplagarna som är tillämplig på partsförhållandet gäller därför i första hand att hästen är felaktig om den inte motsvarar det som köparen haft fog att förvänta sig utifrån det som avtalats. Vid en bedömning av vad som avtalats gäller i och för sig inte bara skriftliga avtal utan även de omständigheter som funnits omkring avtalets tillkomst är av betydelse. Priset är en omständighet som kan ge en indikation på vad köparen har rätt att förvänta sig.  Vad som kan utgöra ett fel i häst vid ett köp behöver därför inte nödvändigtvis motsvara ett fel i häst vid ett annat. Här utgör ett skriftligt köpeavtal givetvis ett mycket starkt stöd för vad som gäller och därmed vad köparen med fog kan förvänta sig av hästen eller med andra ord vilka fel i häst som köparen både kan och inte kan göra gällande mot säljaren. Är du säljare är det mitt råd att du inte lovar något du inte kan hålla eller på annat sätt lovar något du inte helt säkert vet att du har fog för att lova och att tillse att alla de förbehåll och de reservationer du uttalar rörande hästens kvaliteter skrivs ner i ett köpeavtal. Till köparen är mitt råd motsvarande, att informera säljaren om vad du ska använda hästen till, vad du letar efter för kvaliteter i din blivande häst, vad som är av vikt för dig som köpare och att därefter dokumentera allt detta i köpeavtalet tillsammans med de eventuella utfästelser som säljaren gör. Om det därefter uppstår ett problem med hästen är det i första hand det som avtalats som är utgångspunkten för vad som ska anses vara ett fel i häst.

I andra hand gäller lagen.

Om det inte finns något skriftligt avtal eller annat bevis för omständigheter som i det föreliggande fallet skulle kunna ge vägledning i frågan om vad som avtalats får man vända sig till Köplagarna. Enligt 17 § 2 st 1 p KöpL gäller att om intet annat följer av avtalet så ska hästen vara ägnad att uppfylla det ändamål som i allmänhet gäller liknande hästar. Hästen ska alltså ha de egenskaper som gör att den kan användas på ett sätt som är normalt för hästar av samma slag. 17 § 2 st 2 p KöpL tar vidare sikte på om hästens ändamålsenlighet stämmer överens med köparens, särskilda och subjektiva avsikter med köpet. Bestämmelsen fastställer att fel i häst föreligger om hästen inte är ägnad för det särskilda ändamål som köparen avsåg. Detta gäller dock endast om säljaren borde ha insett köparens ändamål med köpet och köparen har haft fog att lita på säljarens sakkunskap. Utöver de två redan nämnda bestämmelser säger köplagen vidare att om hästen på något annat sätt inte stämmer överens med vad köparen hade anledning att förvänta sig så är det fel i häst (I7 § 3 st KöpL).

Något som dessutom kan påverka vad som ska anses vara fel i häst är svar på frågor rörande vad som omfattas av säljarens upplysningsplikt, säljarens friskrivningar och köparens undersökningsplikt och kunskaper om hästen samt frågan om dolda fel.

Nästa gång…

Nästa gång jag skriver om hästjuridik så kommer jag att gå igenom ett färskt rättsfall från HovR över Skåne och Blekinge (T 3548-19) från den 8 maj 2020. Vill du dessutom tjuvstarta på ett kommande tema och är du intresserad av gränsdragningen mellan näringsidkare och privatperson kan jag rekommendera dig att läsa på om hästen Favor (HD mål nr T 5317-17).

 ______________________________________________________

* I fortsättningen kommer jag för enkelhetens skull att kalla den sammanfallande rättshandling som uppstår när två parter säljer respektive köper, en häst, endast för köp.
** Det ska givetvis understrykas att detta blogginlägg inte gör anspråk på att på något sätt vara uttömmande. Är något otydligt eller har du följdfrågor till detta blogginlägg går det givetvis bra att maila till oss på info[a]limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist

Fel i varan? Vilken lag blir tillämplig och har köparen reklamerat i rätt tid?

Posted on by Karina Stiernblad

Viktigt att tänka på angående hästjuridik del 1

Hur många blivande eller nuvarande hästägare har inte någon gång hört talas om, eller kanske till och med själva upplevt, drömköpet som äntligen blev av men som därefter förvandlades till en mardröm. Drömhästen, som enligt säljaren var felfri vid leveransen och enligt köparen lovordades av säljaren. Hästen som vid provridningen gick som en klocka och som trots veterinärbesiktning, med inga eller mycket få och oväsentliga anmärkningar, helt plötslig efter köpet och väl hemma på stallplanen förvandlades till ett ”bockande inferno”.

Från glada förväntningar på allt från långa ridturer i skogen med skogsmullen till, näst intill sanningen redan erövrade, vinster och placeringarna med den fina tävlingshästen, står köparen nu efter köpet kvar i den forna drömmens ruiner med en, för köparens ändamål, till synes helt oridbar häst.

Besvikelsens stund är inne och med den följer inte sällan upprörda känslor och letandet efter roten till det onda; felsökningens och kanske även tvistens tid. Och det är ofta även först nu, när något gått fel, som eftertankens kranka blekhet kan komma att visa sitt glåmiga ansikte. Inte bara för köparen utan även för säljaren. Upprörda känslor, olika åsikter, beskyllningar, dyra veterinärbesök och kanske slutligen en tvist, med i värsta fall höga rättegångskostnader, till följd. Vårt råd? Hängslen och livrem. Är du oerfaren så anlita någon som kan ge dig råd omkring vad du ska tänka på när du köper eller säljer en häst. Många gånger går allting bra men det kan bli mycket dyrt att vara efterklok.

Tillämpliga lagar inom hästjuridik

Hästjuridiken utgör en del av den så kallade civilrätten och klassificeras som handel med lös sak. Tillämpligt regelverk vid hästköp är, huvudsakligen, köplagen (lag 1990:931) eller konsumentköplagen (lag 1990:932).

Innan man kan ta ställning till rättsfrågan om köparen har skäl att åberopa att hästen hade ett fel i lagens mening, redan vid överlämnandet/avlämnandet, måste två frågor först både ställas och besvaras. Den första frågan, som i vissa fall rent praktiskt kan vara nog så komplicerad att besvara, är vilken lag som faktiskt kommer att bli tillämplig i den enskilda situationen.  Enkelt uttryckt är det så att konsumentköplagen, som ger (köparen) ett ökat skydd i förhållande till köplagen, tillämpas i de fall köparen utför köpet i egenskap av privatperson och säljaren säljer hästen som ett led i sin näringsverksamhet. I alla andra fall är det köplagen som reglerar förhållandet mellan parterna. Det kan därför vara av helt avgörande vikt, för köparens respektive säljarens möjligheter att få rätt, i vilken egenskap de köper eller säljer en häst. Den andra frågan som ska ställas är om reklamation har skett i rätt tid. Har reklamation inte skett rättidig har köparen (som huvudregel, se nedan) förlorat sin rätt att åberopa att ett fel föreligger.

Det är alltså först vid själva den rättsliga felbedömningen som det blir viktigt att få svar på frågor som: Vad hade köparen rätt att förvänta sig av hästen? Vad sa köparen att hästen skulle användas till? Vad kunde köparen förvänta sig att hästen hade för utbildningsgrad utifrån säljarens information? Vad utlovade säljaren? Vad står i kontraktet? Vad har priset för betydelse i förhållande till vad som köpts? Visste säljaren att hästen hade en gammal skada på gaffelbandet eller att den hade haft kolik med buköppning till följd? Visste säljaren att hästen alltid försökte bocka av sin ryttare vid möte med en annan häst eller att den alltid reste sig när det kom en traktor på vägen eller var det första gången den gjorde så?  Dessa frågor ska alltid föregås av svaret på de två andra frågorna; nämligen i vilken egenskap ingick parterna affären och har reklamationen skett i rätt tid?

Reklamationen

Reklamation ska enligt köplagen ske ”inom skälig tid” efter det att felet upptäcktes eller borde ha upptäckts och senast inom två år efter det att köparen tagit emot varan. Vad som ska anses som skälig tid i köplagens mening får bedömas från fall till fall men generellt kan sägas att skälig tid är en relativt kort tid (omkring två veckor) och påverkas av om köparen har köpt varan som ett led i sin näringsutövning eller är privatperson.

Reklamationsreglerna enligt konsumentköplagen är fördelaktigare för köparen. Även här ska reklamation äga rum inom ”skälig tid”. Men i lagen preciseras att reklamation som sker inom två månader efter det att felet upptäcktes alltid ska anses vara skälig tid varför det kan konstateras att skälig tid har olika innebörd utifrån vilken av lagarna som blir tillämpliga. I konsumentköplagen gäller dessutom en yttersta gräns för reklamationen på tre år, vilket ju är ett år längre än vad köplagen medger.

En reklamation kan vara både muntlig eller skriftlig men vårt råd är att alltid tillse att man har bevis för att man reklamerat och att det skett rättidigt. Det lättaste är därför att man skriver eller mailar säljaren för att på så sätt få ett mottagningsbevis. Viktigt är att man i reklamationen anger vilket fel man vill göra gällande men det är samtidigt fullt tillräckligt att man gör det på så sätt att man berättar om sina iakttagelser rörande hur felet yttrar sig. Samtidigt måste varje fel som man vill åberopa uppges inom reklamationsfristen annars förloras möjligheten att göra felet gällande.

Inga huvudregler utan undantag

Det finns ett särskilt tillfälle som gör att köparen får åberopa ett fel även om reklamationsfristen har överskridits och det är om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Hur lång tid denna rätt föreligger framgår inte av lagen men sannolikt föreligger talerätt under hela den sedvanliga tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen (prop. 1988/89:76 s 125). Möjligen kan denna tid dock begränsas om köparen väntar för länge från det att upptäckten om felet gjordes.

Nästa gång- Hästjuridik del 2

Nästa gång vi bloggar om hästjuridik kommer vi att gå igenom vad som kan betraktas som fel vid köp och försäljning av häst, i köplagens mening, härunder köparens undersökningsplikt och säljarens informationsplikt.
Hängslen och livrem…!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Karina Stiernblad
bitr. jurist