Kategori: Hälso- och sjukvård

All hälso- och sjukvårdspersonal står som säkert många vet under tillsyn av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Den lag som framförallt reglerar hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet är Patientsäkerhetslagen. Den trädde i kraft den 1 januari 2011 och ersatte då lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

I och med den nya lagen upphörde patienternas möjlighet att göra anmälan mot hälso- och sjukvårdspersonal till HSAN. Det var i stället till Socialstyrelsen som man skulle göra anmälan om man var patient eller annan. Det blev också enbart Socialstyrelsen som kunde göra anmälan till HSAN.

Den 1 juni inrättades den nya tillsynsmyndigheten IVO och tog över tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen. Det är numera således IVO som kan göra anmälan till HSAN, inte patienter, anhöriga eller andra privatpersoner.

Fr o m den 1 januari 2018 ska patienter, som vill anmäla vårdpersonal eller vårdgivaren, i första hand vända sig till den verksamhet/vårdgivare som det riktas klagomål mot. Vårdgivaren ska i första hand få möjlighet att själv utreda vad som har inträffat, vad som gått fel och varför.

Om inte patienten är nöjd med vårdgivarens utredning då kan man göra anmälan till IVO. I princip utreder inte IVO händelser som ligger längre än två år tillbaka i tiden.

Självklart är det så att hälso- och sjukvårdspersonal som blir inblandade i en incident eller avvikelse oroas av detta. Alla är människor som kan göra fel, men när en felhandling drabbar en patient som kanske skadas uppstår mycket tankar och mycken vånda kring detta.
Många gånger får man som jurist frågan: – Vad händer med min legitimation? Riskerar jag att bli av med min legitimation nu?

Frågan är så klart berättigad. Legitimationen är ett bevis på att man besitter en viss kompetens och ger trovärdighet till hälso- och sjukvården. Om man blir av med sin legitimation innebär det i princip ett yrkesförbud. Man kan inte längre verka som läkare, sjuksköterska osv.

Men det är faktiskt inte så lätt att bli av med sin legitimation som många tror. Det är höga beviskrav för det. Dock kan man konstatera att när man väl kommer så lång att ett ärende hamnar hos IVO och utreds där, och när IVO beslutar att anmäla till HSAN, om inte förr så då är det klokt att ta hjälpa av advokat/jurist och då självklart någon som kan kunskap om hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Det är nämligen inte sällan som IVO:s utredningar inte håller måttet och de bevis som krävs för någon form av påföljd från HSAN:s sida faktiskt inte finns vid en närmare granskning av IVO:s utredningar och rapporter. Det gäller emellertid att ha kunskap om vad regelverket kräver, vad HSAN ser som felhandlingar och vilka konsekvenser det kan bli av olika brister. Man ska också ha kunskap om vad man kan kräva av  t ex en tillsynsrapport eller en journalgranskningsrapport från IVO.

Innan IVO fattar beslut brukar den anmälde få ett beslutsförslag och ges möjlighet att lämna synpunkter på beslutet. Det är självklart viktigt att lämna synpunkter, särskilt om man inte håller med om IVO:s föreslagna bedömning. Tyvärr händer det ofta att IVO inte beaktar de synpunkter som inkommer. Kanske för att man – när man talar i egen sak – blandar in allt för mycket känslor när man skriver. Vad man då riskerar är att viktiga fakta skyms av känslorna, eller rent utav utelämnas. Att istället kunna argumentera objektivt och med beaktande av gällande lagar och regler är därför
A och O när man svarar till tillsynsmyndigheten.

Även om det ska mycket till, dels för att IVO ska göra anmälan till HSAN, dels för att man ska få ett beslut om inskränkt eller indragen behörighet av något slag (prövotid, indragen förskrivningsrätt, återkallelse av legitimation), så ska man naturligtvis ta på allvar om ett ärende kommer så långt. Även om inte IVO gör en anmälan till HSAN så kan man ändå bli föremål för kritik. Problemet här, vilket jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg, är att IVO:s beslut inte kan överklagas och därmed kan inte heller IVO:s bedömning bli föremål för ifrågasättande.

Svaret på frågan som ställs i rubriken är: – Nej det är inte självklart att man blir av med sin legitimation om man är inblandad i en incident eller avvikelse och blir anmäld till IVO. Tvärtom är det ganska troligt att man inte blir föremål för någon behörighetsinskränkning, men det rekommenderas att man tar hjälp av juridiskt ombud för att tillvarata sina rättigheter. Man brukar säga att det är svårt att vara sin egen advokat.

För närvarande sker det en hel del förändringar inom hälso- och sjukvårdsjuridiken, bl.a. fick vi en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL) den 1 april i år och den 1 januari träder ett nytt klagomålssystem i kraft.

Det här blogginlägget kommer att fokusera främst på det sistnämnda även om jag inledningsvis vill nämna något om den nya HSL.

Syftet med den nya HSL har främst varit att göra regelverket tydligare och mer överskådligt och lättillgängligt. Upplägget har förändrats i sin struktur men några större förändringar i sak har inte skett. Vissa nyheter föreligger dock, som t.ex att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn. Dessvärre är nyheterna få och jag hade önskat en utvidgning av lagen med t.ex. rätt till ersättning vid bristande information och inhämtande av samtycke från patienten. Många patienter hävdar att om de hade fått tillräcklig information hade de inte samtyckt till ett ev. ingrepp. Idag lämnas dock inte ersättning för bristande informerat samtycke inte heller leder det till att vårdgivaren kritiseras av IVO.

Detta för oss vidare till vad som kallas ”ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården”, en lagändring som således träder i kraft den 1 januari och som i princip helt stoppar möjligheten för patienten att klaga direkt till IVO och vars syfte är just att avlasta IVO.

Istället hänvisas patienten till att rikta klagomålen direkt till vårdgivaren som ska ta emot och bemöta klagomålen. Tidigare gick anmälningarna direkt till IVO vars uppgift var att utreda om fel begåtts. Nu ska alltså de som felat själv utreda detta. Vårdgivarna har redan tidigare skyldigheter att göra en Lex Maria-anmälan eller motsvarande om de anser sig ha gjort fel. Det kan dock konstateras att det ska väldigt mycket till för att de ska göra en anmälan och det sker i princip i de fall där det är uppenbart att fel begåtts och det har sällan krävts några ingående utredningar för att konstatera detta. Frågan är om vårdgivaren verkligen kommer att utreda de anmälningar och klagomål som avser felbehandlingar som inte är så uppenbara, med den noggrannhet och omsorg som krävs. Vidare kan man fråga sig hur rättssäkerheten ska upprätthållas när det är de anklagade som ska utreda sig själva?

Man har sagt att patientnämndernas huvuduppgift ska bli att hjälpa och stödja patienterna att få sina klagomål besvarade av vårdgivarna, Inte förrän man trasslat sig igenom detta förfarande, och då endast om man inte har fått gehör för sina klagomål, kan man vända sig till IVO.

Jag har vid ett flertal tillfällen gjort anmälningar till IVO för mina klienters räkning och har funnit att det redan idag är svårt att få myndigheten att hörsamma patientens argument och de bevis vi har presenterat, däremot är de mer benägna att lyssna till vårdgivarens version. Trots detta får det ändå anses att IVO är en oberoende tillsynsmyndighet som på ett bättre sätt kan utreda och opartiskt ta ställning till ärendet.

 

Jag befarar att även om det är tänkt att patientnämnderna ska bidra till kvalitetsutveckling och en hög patientsäkerhet så blir det svårt för den klagande att bli hörsammad och få rätt mot vårdgivaren.

Ivo, som genom detta nya förfarande får en stor avlastning, menar dock att eftersom deras utredningsskyldighet begränsas så kan de fokusera på de allvarliga händelserna av störst betydelse för patienterna. Vidare har man från IVO:s sida hävdat att patienterna kan få snabbare svar när de framför sina klagomål där vården utförs. (Anna Hultin, debattinlägg i SVD 27 oktober 2017)

Anna Hultin uppger också att IVO kommer att ha en nära samverkan med patientnämnder och vårdgivare för att kunna ta del av de patientberättelser som kommer in till dem. Vilket i sin tur betyder att IVO kan se helheten och dra slutsatser snarare än att i lika stor utsträckning som idag fokusera på de många enskilda klagomål som bäst hanteras av vårdgivare och patientnämnd.

Det har från vissa håll i debatten uttalats farhågor för att alltfler vårdskador kommer att gå obemärkt förbi medan andra tvärtom menar att fler kommer att uppmärksammas då patientnämnderna kommer att få ett annat ansvar.

Själv är jag benägen att tro att de ”mindre” skadorna, de som inte ger stora bestående men eller som inte har lett till ett väsentligt ökat vårdbehov eller är helt uppenbara, kommer att hamna i skymundan och inte får den utredning en patient har rätt till. Jag hoppas att jag har fel men det får tiden utvisa.

Det ska dock noteras att det hittillsvarande förfarandet med att anmäla till LÖF, privata vårdgivares försäkringsbolag och patientskadenämnderna för att få ersättning för en behandlingsskada fortfarande är det samma.

 

Diana Saelöen

Preskriptionstiden på tio år hindrade familj att få ersättning när de efter 14 år fick veta att deras son fått fel diagnos.

Kommer det i framtiden att krävas att man genomgått en sk “early detection screening” för att få ersättning för personskada uppkommen p.g.a. försenad eller felaktig diagnos?

På Socialstyrelsens hemsida kan man läsa att det nya systemet inte kommer att bli någon nackdel för patienten, tvärtom.
Visst låter det bra, men hur har det blivit i verkligheten?