Kategori: Hälso- och sjukvård

Högsta domstolens kommande avgörande kan medföra att det är värt risken att stämma för en patientskada

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Redan 2013 skrev jag om den rättsosäkerhet som dyra processkostnader och de låga taken för rättsskydd orsakar den enskilde, detta inlägg kan ni läsa här. Dessvärre har situationen inte blivit så mycket bättre och jag tänker främst på de personer som drabbats av en patientskada. Detta då de ofta också är så pass invalidiserade av sin skada att de inte kan arbeta och således har en väldigt låg inkomst. När det gäller patientskador finns inte heller, som vid t.ex. trafikskador, något rättsskydd under skaderegleringen. Detta trots att skaderegleringen vid patientskador oftast är betydligt mer komplex och krävande. Det ska dock noteras att rättsskydd i allmänhet beviljas för det fall ärendet går vidare till domstol.

Om rättsskydd beviljas i ett personskadeärende måste man också minnas att villkoren innehåller ett tak för hur mycket ombudskostnader som betalas ut och det brukar ligga på 250 000 kronor. Allt överstigande detta måste den som sökt rättsskyddet betala själv + omkring 20% i självrisk. Vinner man målet betalar motparten kostnaderna. Vid en ev. förlikning brukar vardera part stå för sina egna rättegångskostnader.

Vi vet att kostnaderna i tvister mot patientförsäkringen eller vårdgivaren direkt ofta kommer upp i höga belopp. Allt mellan några 100 000 kronor till över miljonen förekommer. Har man då inget rättsskydd eller om det är fullt utnyttjat, medför detta att man inte vill ta den ekonomiska risk som en process innebär.

Listan på mål som visar dessa kostnader kan göras mycket lång, men just nu är ett mål gällande patientförsäkring aktuellt för delprövning i Högsta domstolens mål T 7691-22, kostnaderna för käranden är hittills uppe i över en miljon kronor. Även ombudens arvode i allmänhet har tagits upp i överklagandet men i den delen har inget prövningstillstånd meddelats.

Det är med tanke på detta sist-nämnda mål som jag skriver detta blogginlägg – detta eftersom det nu, beroende på vad Högsta domstolen kommer fram till, kanske kan vara värt risken att stämma försäkringsbolaget vid uppkomna patientskador.

Jag brukar avråda mina klienter att stämma, inte alltid för att de har ett dåligt fall, utan för att kostnaderna vid en förlust kan bli väldigt höga och för att bevisläget har varit svårt för den enskilde trots viss bevislättnad. Det innebär att det är de pengastarka skadelidande som har möjlighet att driva en process. Det i sig är en fråga om jämlikhet och rättvisa (vilket också förtjänar en diskussion men som jag inte tar upp här) men vi får vara tacksamma för dem som faktiskt är villiga att ta den ekonomiska risken att stämma så att frågan kan komma upp på bordet hos justitieråden.

Inledningsvis prövas ett patientskadeärende hos det aktuella försäkringsbolaget, som på ett objektivt sätt med konsultation av sakkunniga läkare (främst i nämnden) eller försäkringsmedicinska rådgivare inom det aktuella medicinska området ska utreda förloppet. Ibland kan mer än en rådgivare tillfrågas. För det fall försäkringsbolaget efter sin utredning kommer fram till att det inte finns någon rätt till ersättning antingen på grund av att det inte finns något orsakssamband mellan skadorna och den påstådda felbehandlingen, att behandlingen var medicinskt motiverad och inte hade kunnat undvikas med något annat förfarande eller kanske för att det inte förelåg någon försenad diagnos eller vad det nu är som har anmälts, så hamnar patienten, den skadelidande, ofrånkomligen i underläge.

För vem är det som bäst kan bevisa att det finns ett mindre riskfyllt sätt att genomföra en operation eller att behandlingen var medicinskt motiverad? Naturligtvis är det försäkringsbolaget som har de bästa möjligheterna och förutsättningarna att föra detta i bevisning. Trots detta har bevisbördan lagts på patienten, den som lidit skada och som inte är läkare och inte har ett helt nätverk att vända sig till för att kunna bevisa sin sak. Den behandlande läkaren vill oftast inte heller ställa upp som vittne och kan inte heller vara objektiv sakkunnig.

I det fall som nu är uppe i HD stämde den skadelidande kvinnan Zürich Insurance PLC filial i Sverige på den grunden att en mindre operation i foten hade gått alldeles fel och hennes fot blev obrukbar. Hon fick också mycket svåra nervsmärtor. Detta ledde så småningom till det kroniska syndromet CRPS – med total arbetsoförmåga under många år som resultat. Hon anmälde skadan till försäkringsbolaget, som inte ville betala, samt till IVO som konstaterade att den ansvarige läkaren brustit i såväl diagnostisering som val av behandling.

Det var med detta utlåtande i ryggen som kvinnan valde att gå vidare och stämma försäkringsbolaget.

Hon fick delvis rätt i tingsrätt och hovrätt då de konstaterade att operationen med ”övervägande sannolikhet” orsakat patientens smärtor och psykiska besvär. Emellertid ansåg man att operationen trots allt varit medicinskt motiverad varför försäkringsbolaget vann. Käranden valde att överklaga till Högsta domstolen som glädjande nog lämnade ett prövningstillstånd i den del som gällde i fråga om beviskravet för att ”skada kunnat undvikas genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.”

Beviskravet för den skadelidande i dessa mål är redan lägre än i de flesta andra tvister där kravet är att det ska vara ”styrkt”, det räcker här att man med ”övervägande sannolikhet” kan visa att det man påstår är sant. Detta eftersom styrkeförhållandet är väldigt ojämnt mellan ett försäkringsbolag och en skadad patient. Hade kriteriet ”styrkt” varit rådande hade det i princip varit omöjligt för en skadad att få ersättning och möjligheten att få ersättning hade då endast varit illusorisk, se nedan. (Det finns flera skillnader mellan dessa och andra mål som facitresonemang och flera olika steg i regleringen som jag inte kommer att ta upp här, men dessa påverkar naturligtvis också bedömningarna)

Ombudet i målet har bl.a. hänvisat till NJA 1982 s 421, ett tidigare mål som prövats i Högsta domstolen gällande bevislättnad för den skadelidande. I domen anges att det är …”angeläget att beviskravet inte sätts så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. I mål av denna art liksom i jämförliga sammanhang ter sig därför en lindring av beviskravet påkallat” Där, liksom i det nu aktuella målet, har sakkunnigas uppgifter gått isär och det blir därmed i princip omöjligt för den svagare parten, dvs den skadelidande, att på grund av ett alltför högt ställt beviskrav, erhålla ersättning. Även många andra delar av bevisprövningen i denna typ av mål tas upp. Det är ett komplext och mycket intressant mål sett ur juridisk synvinkel.
För det fall Högsta domstolen, som ännu inte prövat målet, kommer fram till att bevislättnadsregeln tolkats felaktigt och kanske alltför inskränkt av försäkringsbolagen, kan det bli en stor förändring för dem som drabbats av en skada som skett i samband med vård och behandling. I sådana fall blir det sannolikt betydligt lättare att få rätt mot försäkringsbolaget och därmed kan det bli värt risken att driva en process.

Med detta sagt så är det min personliga uppfattning att bevisbördan snabbare bör gå över på försäkringsbolaget som ju faktiskt har betydligt bättre möjligheter att bevisa sitt påstående om att en skada inte är ersättningsgill, än den skadelidande har att bevisa att den är det!

Jag följer med stort intresse målet och kommer att uppdatera er här när domen väl avkunnats.
För den intresserade så är målnumret i Högsta domstolen T 7691-22.

– Advokat Diana Lindgren Saelöen

 

Upprätthållandet av patientens rätt till självbestämmande och integritet i livets slutskede

Posted on by Louise Lewén Broberg

Målet inom hälso- och sjukvården är att värna om patienternas liv och hälsa. När en patient befinner sig i livets slutskede har patienten blivit medveten om att döden kommer inträffa inom en överskådlig framtid. Hälso- och sjukvården har då inte möjlighet att bota patientens sjukdom utan i stället lindra patientens lidande genom palliativ vård. För ett stort antal patienter som är medvetna om att de snart kommer att avlida är det en mycket ansträngd tid. Därför finns det ett stort behov av smärtlindring, mänsklig förståelse och en vårdmiljö som är anpassad till den döendes situation.

Livets slutskede upplevs för många patienter som en svår sista tid i livet där flertalet har ett långt dödsförlopp med smärta som både är fysisk, psykisk, social och existentiell. Utifrån både regeringsformen, hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och förarbeten går det att dra slutsatsen att gällande rätt anser att varje människa har rätt till ett värdigt avsked till livet. Å andra sidan framkommer det även att det inte alltid blir så. Dessutom tyder avanceringen av den palliativa vården att patienten hålls allt längre vid liv, vilket följaktligen leder till diskussionen om när hälso- och sjukvården endast bidrar till att förlänga lidandet för patienten.  Precis som att palliativ vård inte ska syfta till att förkorta patientens liv, ska den inte heller förlänga livet mot bakgrunden att döden är en naturlig del av den palliativa vården.

För att kunna uppnå varje människas rätt till ett värdigt och smärtfritt avsked från livet är det därmed en förutsättning att respekten för patientens rätt till självbestämmande och integritet upprätthålls. Att patienten har rätt till självbestämmande och integritet i alla aspekter i hälso- och sjukvården framgår både av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), patientlagen (2014:821) och patientsäkerhetslagen (2010:659). Både lagstiftning, förarbete och doktrin framhåller att det uppnås genom att låta patienten ha inflytande över sin hälso- och sjukvård i livets slutskede. Inflytandet ska upprätthållas genom att patienten ska få individuellt anpassad information, få välja behandlingsalternativ samt få samtycka till den erbjudna vården.

 Hur ser verkligheten ut?

Även om det finns ett lagstadgat krav gällande patientens rätt till självbestämmande och integritet framkommer det i bland annat den statliga utredningen ”Döden angår oss alla – Värdig vård vid livets slut” (SOU 2001:6) att hälso- och sjukvården brustit när det gäller att låta patienten vara delaktiga i sin hälso- och sjukvård. Den bristfälliga delaktigheten handlar främst om att inte låta patienten välja mellan behandlingsalternativ i livets slutskede. Det tyder på bristande efterlevnad av hälso- och sjukvårdens skyldigheter. Lagstiftningen har å andra sidan efter tillkomsten av ovannämnda utredning förstärkts genom införandet av patientlagen (2014:821) och patientsäkerhetslagen (2010:659), som tillkom i syfte att förstärka och tydliggöra patientens ställning. Exempelvis har det införts särskilda paragrafer där det tydliggjorts ytterligare att patienten under vissa förutsättningar har rätt att välja behandlingsalternativ. Kritik kan dock riktas mot lagstiftningarnas utformning som skyldighetslagstiftning (för den nyfikne skrev min kollega mer om det här: Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag? – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Sammanfattningsvis innebär det, utifrån gällande lagstiftning, att hälso- och sjukvården har en skyldighet att ge vård till patienter utifrån gällande lagstiftning, men å andra sidan är det på grund av lagstiftningens utformning inte möjligt för patienten att kräva en specifik hälso- och sjukvård genom rättsliga åtgärder.

Trots lagstiftningens utformning har införandet av patientlagen (2014:821) och patientsäkerhetslagen (2010:659) inneburit ett förtydligande av vilka skyldigheter hälso- och sjukvården har gentemot patienten, och vilka förväntningar denne kan ha på hälso- och sjukvården.

Hur kan hälso- och sjukvården upprätthålla sina skyldigheter utifrån lagstiftningen?

För att hälso- och sjukvården ska kunna upprätthålla sina skyldigheter utifrån lagstiftningen i syfte att kunna bibehålla patientens självbestämmanderätt och integritet i livets slutskede, är det fundamentalt att det finns en genomgående tanke på patientens människovärde. Särskilt med anledning av patientens utsatthet i livets slutskede.

Om patienten får individuellt anpassad information och behandlingsalternativ, är patienten den som är lämpligast att ta beslut. Eftersom patienten är den som har störst insikt gällande vad en åtgärd skulle ha för effekt på livskvaliteten. När en patient är medveten om att den snart kommer att avlida är det därför av synnerlig vikt att patienten får behålla den självbestämmanderätt och integritet som är möjlig utifrån förutsättningarna. Det framhävs även särskilt i förarbetena att det är svårt för hälso- och sjukvårdspersonalen att bedöma vilken åtgärd som är bäst för patientens livskvalitet eftersom patienter är olika individer och värderar livskvalitet och lidande olika. Dessutom är patienten i livets slutskede ofta i en utsatt situation med ett omfattande lidande. Genom att ge patienten möjligheten att faktiskt få bestämma hur deras sista dagar ska vara, så uppfyller hälso- och sjukvården patientens rätt till självbestämmande och integritet.

Forskning menar på att när en patient är medveten om att den snart kommer att avlida tenderar deras personliga integritet vara väsentligt skörare jämfört med andra patienter. Således är det ännu viktigare att hälso- och sjukvårdspersonalen och vårdgivaren särskilt beaktar och bemöter patientens utsatthet i livets slutskede i syfte att kunna upprätthålla sina skyldigheter utifrån lagstiftningen.  Mot den bakgrunden ska hälso- och sjukvårdspersonalen inte bestämma behandlingsalternativ utan låta patienten vara delaktig i beslutet. Deras uppgift är i stället att presentera relevant information och behandlingsalternativ utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Följaktligen skapar det en möjlighet för patienten i livets slutskede att själv fundera över vilket behandlingsalternativ som känns lämpligast.

För att hälso- och sjukvårdspersonalen ska finna rätt behandlingsalternativ krävs det dessutom att de har tillit till patienten, vilket skapas genom att lyssna på patienten och dennes behov. Det blir därmed möjligt för hälso- och sjukvårdspersonalen att erbjuda behandlingsalternativ som de tror passar patientens behov. Resultatet blir därmed att de upprätthåller personalens skyldigheter samt stärker patientens ställning, vilket överensstämmer med syftet med lagstiftningen.

Om hälso- och sjukvårdspersonalen inte låter patienten vara delaktig i sin hälso- och sjukvård skulle det inte vara förenligt med vare sig hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen eller patientsäkerhetslagen. Dessutom skulle det troligen öka patientens lidande och sorg ytterligare då deras självbestämmanderätt och integritet kränks när de inte tillåts vara delaktiga i sin vård. Mot den bakgrunden är det viktigt att hälso- och sjukvården upprätthåller och bibehåller en god samverkan med patienten i syfte att kunna ta vara på patientens självbestämmanderätt och integritet. Avslutningsvis kan det konstateras att patientens självbestämmanderätt och integritet i livets slutskede ska respekteras, troligen i större omfattning än andra patienter på grund av patientens utsatthet. Lagstiftning tillsammans med förarbeten och doktrin är tydliga om vad som gäller, däremot blir det med anledning av lagstiftningens utformning som skyldighetslagstiftning alltid hälso- och sjukvårdspersonalen och vårdgivarens ansvar att upprätthålla det i sitt dagliga arbete.

DISCLAIMER
Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå.
Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse, eller önskar biträde i ett enskilt ärende, är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

– Biträdande jurist Louise Lewén Broberg

Skadebegränsningsplikten vid personskada

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

På senare tid tycks det som om försäkringsbolagen allt oftare påpekar att en skadelidande har en skadebegränsningsplikt gentemot försäkringsbolagen för att man ska kunna få full ersättning. Det tycks också som om detta är något som de flesta inte känner till, varför det kan bli en chock när försäkringsbolagets beslut kommer.

Skadebegränsningsplikten är en regel som innebär att personer eller organisationer som drabbats av en skada har en skyldighet att vidta åtgärder för att minska skadans omfattning. Detta kan i praktiken innebära allt från att lämna en farlig arbetsplats till att anlita en läkare eller mekaniker för att begränsa skadorna efter en olycka.

Denna plikt att begränsa skadorna är viktig av flera skäl. Till att börja med kan det hjälpa till att minska kostnaderna för reparation- och sjukvård. Om skadan minskas, så minskar även kostnaden för att återställa det skadade objektet eller personen. I princip kan man ställa frågan:  Hur skulle en person agera för det fall det inte fanns möjlighet till försäkringsersättning? Vad skulle en skadelidande då kunna göra för att minska skadan? Samma sak förväntas man göra, även om ersättning kan lämnas från till exempel ett försäkringsbolag.

Skadebegränsningsplikt vid personskada innebär att en person som har lidit skada har en skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att begränsa eller minska den ekonomiska delen av skadan och även den faktiska skadan om så är möjligt. Detta kan inkludera att söka medicinsk vård så snabbt som möjligt eller att följa läkarens behandlingsrekommendationer eller delta i rekommenderad rehabilitering samt, icke att förglömma, att söka ersättning från den allmänna försäkringen (Försäkringskassan). Om en person inte uppfyller sin skadebegränsningsplikt kan det påverka möjligheten att erhålla skadestånd eller ersättning från försäkringsbolaget.

Utgångspunkten för ersättning till skadelidande finner vi i skadeståndslagens 5 kap 1 § där det stadgas följande:

”Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter”

Således ska man ersättas fullt ut men inte komma i bättre ställning som skadad än som  oskadad. Det är en del av förklaringen till våra, relativt sett, låga skadestånd i Sverige. Så mycket tydligare blir det inte från lagstiftarens sida och inte heller har vi speciellt mycket praxis från domstolarna.

Frågan blir egentligen vad begreppet ”rimligen kan begäras” innefattar.

En viktig del har visat sig vara att man inte får anses vara arbetsovillig, att man försöker hitta ett arbete som man rimligen kan klara. Detta kan innebära att man måste skola om sig, eller till och med lämna en egen verksamhet, om man kan arbeta fullt ut i ett annat arbete. Detta är en del i att begränsa skadan.

Kan man visa att man gjort vad man kunnat för att begränsa skadan, men trots det inte kan uppnå samma ekonomiska nivå som man skulle befunnit sig i som oskadad – då har man rätt till full ersättning för inkomstförlust från försäkringsbolaget. Det bästa är att diskutera med sin handläggare på försäkringsbolaget, att förklara, fråga och att se till att din läkare skriver tydliga intyg.

När det gäller merkostnader som man har till följd av skadan ska man i första hand få till exempel hjälpmedel genom det allmänna sjukförsäkringssystemet men om det inte går kan man begränsa kostnaden genom att välja det billigare av två alternativ. Även här får det anses att en diskussion med handläggaren är att föredra.

Sammanfattningsvis är skadebegränsningsplikten en viktig del av lagstiftningen som syftar till att minska effekterna av olika former av skador. Alla har en skyldighet att vidta åtgärder för att begränsa skadorna och därigenom minska kostnaderna för bland annat försäkringskollektivet.

Ibland har man emellertid gjort allt som står i ens makt för att begränsa skadan men försäkringsbolaget kräver mer, eller så är man inte överens med försäkringsbolaget om vad som måste eller rimligen kan krävas av dig som drabbats av skada. I sådana fall kan det vara klokt att gå till en jurist eller advokat som kan hjälpa dig att föra fram dina ståndpunkter och varför du anser att du har rätt till en viss ersättning.

Du kan med fördel vända dig till oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen som har advokater och jurister specialiserade på hälso- och sjuvårdsjuridik och personskaderätt.

Advokat Diana Saelöen

Hur rättssäker och effektiv är IVOs tillsyn?

Posted on by Ewa Wressmark

–
På IVOs hemsida och i deras tillsynspolicy kan man läsa att IVOs tillsyn syftar till en säker vård och omsorg av god kvalitet.

I sin tillsyn ska IVO arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Vidare sägs det att tillsynen görs ur ett patient- och brukarperspektiv och inriktas på sådant som är angeläget för enskilda och för grupper av människor.

Tillsynen ska präglas av tydlighet, trovärdighet och integritet och värna uppdraget utifrån den statliga värdegrunden. IVO säger att deras tillsyn kännetecknas av:

  • Rättssäkerhet,
    • Tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter
  • Förutsägbarhet och öppenhet 
    • De granskade har insyn i hur och varför tillsynen genomförs. Myndighetens beslut ska vara tydliga och begripliga.
  • Oberoende,
    • Tillsynen ska inte låta sig påverkas av olika intressenter.
  • Professionalitet
    • Tillsynen är kunskapsbaserad.

När det gäller vilka metoder och verktyg som IVO säger sig använda förs bland annat fram att tillsynens resultat ska återföras till tillsynsobjekten för att åstadkomma ett lärande så att brister och missförhållanden inte upprepas.

IVO säger sig också ge vägledning till personal i verksamheterna bland annat genom att ge råd med utgångspunkt från tidigare tillsynserfarenheter.

Tillsynen ska bedrivas effektivt.

Allt detta låter bra och självklart, men hur ser verkligheten ut?
Hur ser omvärlden och de som granskas av IVO på detta?
Hur väl svarar IVO upp till de vackra orden som man kan läsa på deras hemsida?

I mitt jobb som advokat, specialiserad på hälso- och sjukvårdsjuridik, och då framförallt när det gäller behörighetsfrågor, upplever jag alltför ofta att IVO inte bedriver sin tillsyn så som deras policy säger.

Utan att peka ut någon speciell av mina klienter skulle jag vilja generellt beskriva hur IVOs tillsyn kan gå till i verkliga livet.

Av någon anledning, det kan vara en anmälan från en patient, från någon vårdgivare, från Försäkringskassan eller på IVOs eget initiativ, aktualiseras ett ärende hos IVO.

IVO kontaktar den vårdpersonal, låt oss i vårt exempel säga att det är en läkare, och begär ett antal journaler – ofta namnges de patienter vars journaler man vill ha. Låt oss stoppa här.

Hur kan IVO veta vilka journaler som ska begäras? Jo man kan som sagt ha fått indikationer från till exempel Försäkringskassan., där man uppmärksammat några patientfall som sticker ut av någon anledning.

IVO granskar dessa journaler och hittar ofta brister. Det kan vara både ur behandlingssynpunkt och hur journalerna har förts. Många vårdgivare tycker att de vill prioritera omhändertagandet och kontakten med patienten i stället för att vara noggranna med journalföringen. Naturligtvis är det viktigt att journalerna är rätt och innehåller tillräcklig information om vården, men flera vårdgivare som jag stöter på uppger att tiden inte riktigt räcker till och då prioriterar man den personliga kontakten med patienten framför administrativt arbete.

Vår granskade läkare har skickat in sina journaler till IVO. Det är man skyldig att göra som legitimerad och som vårdgivare. Hos IVO granskas journalerna och skickas till en av IVOs medicinska rådgivare/sakkunniga. Denne avger ett utlåtande som sedan handläggaren på IVO följer.

Detta låter väl bra tycker ni. Tja vad händer med vår läkare och vilken insyn har han i handläggningen hos IVO? Inte mycket skulle jag vilja säga. Ibland kallas man till IVO för möte, men många gånger görs inte det. Handläggningen drar ut på tiden. Inte sällan går det både tre och fyra år innan IVO hör av sig, vilket redan i sig inte är helt rättssäkert, eftersom den som granskas då i praktiken berövas möjligheten att kunna kommentera eventuella ofullständigheter i journalen.

Vad händer när IVO hör av sig? Får vår läkare insyn i allt material som finns hos IVO? Det stod ju i policyn att ”De granskade har insyn i hur och varför tillsynen genomförs”. Men nej, så är det inte. Ofta, ofta kommer ett förslag från IVO på en prövotidsplan som den granskade ska kunna lämna synpunkter på. En prövotidsplan! Alltså, tänker vår läkare, så överväger IVO att begära prövotid för honom av någon anledning. För IVOs tillsyn ska vara förutsägbar och öppen och besluten ska vara tydliga och begripliga.

Det framgår av prövotidsplanen som, menar jag, är väldigt stereotypt utformad, vad IVO har varit kritisk mot. Ingen dialog har förts, inget möte har hållits, inga handlingar har kommunicerats. Den granskade ska ha insyn i hur och varför tillsynen genomförs!

Det har emellertid kanske gått flera år sedan journalerna begärdes in. Något besök på kliniken har inte gjorts. Några slumpvis utvalda journaler har inte begärts, bara dessa 10-15 journaler där behandlingen kanske inte blivit så optimal.

Får då läkaren bemöta detta? Får han ta del av kritiken från den medicinske rådgivaren? Får han en detaljerad förklaring till IVOs kritik. Svaret är Nej.

Om läkaren framför sina synpunkter på prövotidsplanen kommer IVO inte att beakta dem. Man har redan bestämt sig för att göra anmälan till HSAN. I stället för att ha någon ytterligare kommunikation med läkaren går ytterligare en tid och så kommer det ett föreläggande från HSAN, med en bunt papper. Ett föreläggande som läkaren får 2-3 veckor på sig att besvara. Här får han för första gången ta del av IVOs bedömningar och kritik. Han får också veta att IVO inte allts vill att han ska ha någon prövotid. Nej, IVO vill att legitimationen ska återkallas, och i andra hand ska en prövotid beslutas och en prövotidsplan fastställas. Detta har han inte fått någon indikation på tidigare från IVO,

Anmälan till HSAN och yrkandet om återkallelse av legitimationen baserar man på 10-15 fall som kanske är de enda där denne läkare inte har lyckats så bra med sin behandling, eller sin journalföring. Men läkaren kan ha varit verksam i 10-20 år eller mer. Behandlat tusentals patienter och haft tiotusentals vårdbesök. Inget av detta kommer fram i IVOs utredning. Nej läkarens kompetens och yrkesskicklighet ska bedömas på några fåtal fall, som inte är slumpvis utvalda. Som inte ger en rättvis bild av denne läkares yrkesskicklighet.

Dessutom är journalerna granskade av en medicinsk rådgivare som inte har någon som helst kontakt med vår läkare, och som i bästa fall – men tyvärr inte alltid – är tillräckligt kompetent för att avgöra om behandlingarna har skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Någon diskussion kring patientfallen och behandlingarna sker inte. Hanteringen sker hos IVO, helt skriftligt. Kanske har denne medicinske rådgivare dessutom inte allt rätt kompetens, kanske har han inte varit kliniskt verksam på länge, kanske har han inte följt med i de senaste rönen. Men det är hans uppfattning som IVO sedan lutar sig mot.

De granskade ska ha insyn i hur och varför tillsynen genomförs. Myndighetens beslut ska vara tydliga och begripliga. Tillsynen ska vara kunskapsbaserad.

Smaka på det. Har det varit så för vår läkare?
 

Nu ligger ärendet hos HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nu får alltså läkaren en kort tid på sig att bemöta IVOs kritik.  Dessa 10 – 15 patientfall där det går fel, eller mindre bra, det tycker HSAN ofta är tillräckligt för att återkalla legitimationen, så som IVO har yrkat. För misslyckas man 10-15 gånger (av tiotusentals gånger där man lyckats) då kan man inte längre få utöva sitt yrke. Eller?

Beslutet från HSAN gäller omedelbart. Det går visserligen att överklaga, men under överklagandetid har alltså läkaren blivit av med sin legitimation och kan inte jobba. Han får stänga sin privatpraktik där även hans fru jobbar som mottagningssköterska. De har inte längre någon försörjning.

Hur blev det nu med rättssäkerheten?
Hur blev det med förutsägbarheten och öppenheten?

Hur blev det med professionaliteten?

Hur gick det med IVOs vägledning till personal i hälso- och sjukvården?

Jag skulle vilja säga att det inte existerar.

Hur är det med den effektiva tillsynen? Utredningen har pågått hos IVO i flera år. Man har hittat brister som gör att man anser att denne läkare inte ska få behålla sin legitimation, att han är en fara för patientsäkerheten, men han får jobba vidare under tiden som IVO utreder. Omedveten om att IVO kritiserar honom och utan möjlighet att rätta till det som IVO anses vara fel, jobbar han vidare med sina patienter. Han får, i värsta fall, fortsätta att göra fel. Eller så gör han inte det, för de 10-15 fallen var bara ”olycksfall i arbetet”. I övriga fall är vår läkare mycket skicklig yrkesutövare och värnar om sina patienter. Fram till den dagen då IVO lämnar in sin anmälan till HSAN och begär återkallelse av legitimationen kan vår läkare fortsätta att arbeta. IVO tar inte någon kontakt med honom eller återkopplar sin kritik. Nu ligger ärendet hos HSAN och det är dit man ska vända sig med yttrande, både från läkarens och IVOs sida.

Men även hos HSAN tar handläggningen tid och läkaren, som visserligen nu vet vad han kritiseras för, får fortsätta att jobba vidare. Han funderar för över kritiken som framförts och han gör förbättringar i sin verksamhet. Detta är inget som IVO uppmärksammar eller bryr sig som. Han fortsätter att arbeta utan att höra något av IVO, som ska vägleda personalen i hälso- och sjukvården, fram till den dag då HSAN fattar beslut om återkallelse av legitimationen.

Hur blev det med prövotiden och prövotidsplanen?

Hur blev det med att tillsynens resultat skulle återförs till tillsynsobjektet (vår läkare) för att åstadkomma ett lärande så att brister och missförhållanden inte upprepas?

Det blev inget med det, för prövotidsplanen är bara ett andrahandsalternativ. Bara ett spel för galleriet. För IVO har aldrig haft i åtanke att det ska bli en prövotidsplan eller att läkaren ska kunna ges vägledning och stöd för att bli bättre. Man behöver bara ett alternativ om inte HSAN skulle göra samma bedömning som IVO. Det är därför som man åberopar 10-15 journaler, eftersom det är tillräckligt för att bedöma vilken kompetens läkaren har. Eller inte? Känns detta rättssäkert och rättstvist?

Är det en tillsyn som görs ur ett patient- och brukarperspektiv och som inriktas på sådant som är angeläget för enskilda och för grupper av människor?

Vår läkare har många patienter och han är en omtyckt och duktig läkare. Men i 10-15 fall har han lyckats mindre bra. På grund av det tycker IVO och HSAN att han inte längre ska få utöva sitt yrke och 100-tals, kanske 1000-tals patienter, blir av med sin läkare som de har haft i många år och som de känner sig trygga med. En läkare som känner sina patienter. Nu ska de hitta en annan läkare som de får dra hela sin sjukhistoria för.

Är detta en tillsyn som präglas av förutsägbarhet och öppenhet och som bedrivs på ett rättssäkert sätt? Mitt svar är ett tydligt Nej.

Det är inte bara jag som tycker så. IVO och hur man bedriver sin till syn har genom åren kritiserats både av JO (Justitieombudsmannen), av SKR (Sveriges Kommuner och Regioner), av vårdgivarna (till exempel Humana) och av Riksrevisionen (Rapport 2019 ”Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder). Om detta har jag bloggat tidigare.

Om du har blivit anmäld till IVO och/eller HSAN ska du inte behöva stå ensam i detta. Kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB så kan vi ge dig juridisk rådgivning och hjälp.

 

Advokat Ewa Wressmark

Vad är en ersättningsgill patientskada?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Mitt intresse för sjukvård, sjukdomar och olika behandlingar har alltid varit stort och favoritboken i mitt barndomshem var min mors tjocka gamla läkarbok. Redan innan jag kunde läsa satt jag och bläddrade i den och studerade ingående bilderna som fanns i den. Intresset höll i sig och jag började på vårdgymnasiet och hamnade så småningom som anställd på neurointensiven i Lund. Ett spännande och omväxlande arbete med patienten i centrum och där jag utvecklade mitt intresse för människokroppen, vård, behandling och forskning.

Det har därför varit extra givande för mig att som jurist få arbeta inom samma område och fortfarande med patienten, numera klienten, i fokus hjälpa dem som drabbats av skada orsakad av sjukvården.

Många ringer oss och vill få hjälp med detta,  eftersom de lagar och regler som vården har att följa är både snåriga och kluriga, och kan vara svåra för gemene man att förstå. Som exempel kan nämnas att det Paradoxalt nog  är så att en läkare ibland både har rätt att, och förväntas, att skada dig OM agerandet eller behandlingen är livsnödvändig. Två klassiska exempel är att skador kan uppkomma på bröst- eller revben vid hjärtkompressioner, eller att man kan drabbas av strålskador vid en cancerbehandling – det är skador som, om de uppkommit genom ett i övrigt korrekt agerande, inte räknas som en ersättningsgill skada. Detta är lätt att förstå, men vad är då en ersättningsgill patientskada?

Patientskadelagen

 

Patientskadelagen anger olika typer av skador som kan komma i fråga för ersättning. Dessa är;

  • Behandlingsskador – dvs. skador orsakade av behandling eller utebliven behandling.
  • Diagnosskador – dvs. försenad, felaktig eller utebliven diagnos (?)
  • Infektionsskada – dvs. överföring av smittämne som lett till infektion i samband med undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd
  • Olycksfallsskada – dvs. Olycksfall i samband med undersökning, vård eller behandling
  • Materialskada – dvs. fel hos medicinteknisk produkt eller sjukvårdsutrustning som används vid undersökning, vård eller behandling. En sådan skada kan också bero på felaktig hantering av den medicintekniska produkten.
  • Medicineringsskada – dvs om medicin ges i strid med läkemedelsföretagets anvisningar. Kan vara doseringsfel eller att de inte ska ges tillsammans med andra mediciner etc.

Begreppet patientskada definieras inte i lagen (till skillnad från vårdskada som definieras i patientsäkerhetslagen) men patientskadelagen anger att ersättning kan lämnas för personskada om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av någon eller flera av de omständigheter som jag har nämnt ovan

Observera dock att det står kan lämnas. Det är fortfarande inte självklart att man får ersättning för sin skada. För att få ersättning krävs att den skadelidande visar att skadan är orsakad av vårdgivaren, vilket i många fall kan vara nog så komplicerat.

Som skadelidande är man väldigt partisk och kan ha svårt att objektivt granska vad som har orsakat skadan eller separera ut vilken del av en skada som är ersättningsgill, vad som beror på grundsjukdomen och vad som beror på sjukvårdens agerande eller icke agerande. Av den anledningen kan det vara en god idé att ta hjälp av en jurist som ser mer objektivt på förloppet. Om man bekostar sådan hjälp är det också viktigt att man faktiskt tror på den bedömning juristen gör och de råd man får vilket kan vara svårt om bedömningen är att det inte föreligger en ersättningsgill patientskada.

Skulle ni ha drabbats är ni välkomna att kontakta oss – men vänta inte för länge, detta är ärenden som tar tid att hantera och analysera och det finns alltid preskriptionstider att ta hänsyn till.

Diana Saelöen
advokat

HUR PÅVERKAS DITT FÖRSÄKRINGSÄRENDE AV TJÄNSTEMANNABESLUT?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Jag har under många år arbetat med patientskador och fört klienters talan gentemot olika försäkringsbolag; främst LÖF (regionernas ömsesidiga försäkring) men också gentemot de försäkringsbolag som försäkrar privata vårdgivare.

Denna blogg baseras på ett verkligt ärende mot en privat vårdgivares försäkringsbolag. Jag har inhämtat tillstånd från min klient att använda det som bakgrund – naturligtvis utan att avslöja något som är sekretessbelagt.

Normalt sett rekommenderar jag dem som söker råd i dessa ärenden att först själva anmäla skadan och låta försäkringsbolaget utreda ärendet. Detta då det är kostnadsfritt för den skadelidande och då det ofta räcker för att de ska få den ersättning de är berättigade till. I sådana fall är det onödigt att lägga pengar på att en jurist ska göra de utredningar och förberedelser som bolaget alltid gör. Eller som jag trodde att de alltid gör. Jag har fått ändra inställning och känner mig bekymrad över den utveckling som nu pågår. Det har också blivit allt svårare att få rättsskydd eller rättshjälp i dessa ärenden, tidigare var det bland de tre stora bolagen Länsförsäkringar, Folksam och Trygg Hansa vanligt att bevilja rättsskydd när den försäkrade inte var nöjd med försäkringsbolagets beslut och ville låta patientskadenämnden pröva ärendet. Nu är de mycket restriktiva vilket innebär att den som anser sig blivit skadad måste stå för ombudskostnader själv.

Jag har därför, trots allt, fortsatt att rekommendera att man själv lämnar in ansökan för en första utredning hos bolaget.

Just det hade min klient i det aktuella ärendet gjort, men efter endast två veckor kom ett avslag. Just det snabba avslaget gjorde mig och min kollega fundersamma och vi begärde ut det underlag som försäkringsbolaget enligt vår bedömning måste ha sammanställt för att kunna fatta ett beslut. Det krävdes ett flertal kontakter, men till slut fick vi en kopia på anmälan och beslut, inget annat. Vi hade förstås förväntat oss journaler och medicinsk bedömning, utredning om orsakssamband m.m. Så en ny kontakt togs där vi angav att vi önskade underlaget för beslutet. Slutligen skrev handläggaren till oss och av det brevet framgick följande ”I ärendet finns inget medicinskt underlag utan det har fattats ett så kallat tjänstemannabeslut baserat på uppgifterna i skadeanmälan”

Därefter meddelades att de tittat på ärendet och nu skulle ta upp ärendet till prövning.

Vi tittade på den inlämnade skadeanmälan, skriven av en lekman baserat på egna upplevelser och känslor och utan medicinsk kompetens och utan diskussion om orsakssamband, om felbehandling m.m. Precis så som den som drabbats av en skada normalt skriver.

Detta hade således en tjänsteman tittat på och självständigt fattat beslut att här förelåg ingen ersättningsgill skada.

Vi sökte då rättsskydd för min klient och då detta är sedan tiden när det fortfarande beviljades fick min klient möjlighet att med juridisk hjälp driva ärendet vidare. Inledningsvis blev det ett nytt avslag men nu hade åtminstone journaler och medicinsk rådgivare tillfrågats.

Min klient var fortfarande inte nöjd och kunde få fram journaler från nuvarande läkare som vi skickade in. Vi argumenterade enligt ett juridiskt mönster med egen sambandsbedömning m.m.

Det visar sig då, efter 1,5 års diskussioner med bolaget att de ändrar inställning och skadan betraktas nu som en ersättningsgill skada – en felbehandling.

Ärendet gick således från tjänstemannabeslutet att det inte var någon skada till att det är en skada som ska ersättas av bolaget där vi nu diskuterar summor och från vilken tid skadan ska beräknas ha uppstått.

Jag har sökt information om tjänstemannabesluten och omfattningen av dessa utan att det någonstans nämns att det kan förekomma. Det framkom inte heller av det första avslaget min klient fick att någon egentlig utredning inte skett – dock ska noteras att det förmedlades information om att beslutet gick att få omprövat och hur man gör för att gå vidare.

Jag har inte hos något försäkringsbolag sett information om tjänstemannabeslut och söker man via Google hamnar man oftast hos myndigheter och framför allt ärenden om utlämnande om allmän handling men inget om tjänstemannabesluten i försäkringsbolags handläggning varför det varit svårt att få information.

Emellertid så vet vi nu att de existerar och det behöver inte vara fel eller negativt då många ärenden är självklara, och om beslutet är positivt snabbar detta förfarande på processen vilket är till förmån för den skadelidande. Men om det inte är självklart och beslutet är negativt menar jag att det måste framgå av beslutet att det är ett tjänstemannabeslut och att man inte har gjort någon utredning i ärendet, om det ens ska anses vara lämpligt med negativa beslut utan utredning.

Vad innebär det då att dylika beslut kan fattas även när det är negativt för den skadelidande?

Ja, för min del innebär det att jag måste ge andra råd till dem som söker information. Det blir alltmer viktigt att själva anmälan är klar och koncis, att man berättar exakt vad som gick fel, när det inträffade, vem som har agerat på ett felaktigt sätt, varför man menar att det har gått fel och noggranna grunder för detta. Utöver detta så måste man beskriva hur de besvär man lider av har ett samband med exempelvis en felaktig behandling, sen diagnos, felaktig användning av medicinsk teknik m m.  Helst måste man även beskriva att det inte finns konkurrerande orsaker till besvären man har etc.. Detta kräver mycket mer kunnande av den som anmäler och dessutom att anmälaren själv kanske begär ut journaler, intyg med mera och skickar in det tillsammans med skadeanmälan och noteringar som visar vad som gått fel. Sådant som bolaget normalt ombesörjer.

I takt med att allt fler anmäler vården för olika typer av felbehandlingar blir det också allt svårare att driva ärendet för den enskilde. Utan vår kunskap om att ett försäkringsbolag inte kan ha utrett ärendet på två veckor, utan vår envishet att få ut underlaget och utan vår erfarenhet hade min klient stått utan ersättning på grund av att en tjänsteman ansett att det inte behövde utredas vidare. Man ska inte behöva vara jurist för att anmäla en skada och få den i tillräcklig grad utredd av försäkringsbolaget. Tyvärr tycks det gå åt det hållet och kanske är det en idé att boka åtminstone en timme med en jurist för att få information om hur man ska gå till väga för att skriva en anmälan som får bolaget att utreda ditt ärende.

Advokat Diana Lindgren Saelöen

Bistånd jml SoL eller insatser jml LSS, del 1

Posted on by Karina Stiernblad

Kan lagvalet och dess omfattning påverka mina möjligheter att få hjälp med stöd och service?

Med utgångspunkt i denna fråga som min gode vän Lex Sommarskog ställde till mig i förra veckan kommer jag genom en serie av inlägg ge Dig delar av mitt svar på Lex fråga.
Lex berättade att hans fråga kom sig av att hans vän, Tycho, till följd av en motorcykelolycka hade förvärvat en hjärnskada som i sin tur hade medfört så omfattande skador att han nu inte klarar sig själv, utan stöd. Tycho som nu har kommit hem från sjukhuset är därför i ett stort behov av stöd för att klara sin vardag. Till följd av detta har Tycho, med hjälp av Lex, ansökt hos sin hemkommun, Fågelhuus kommun, om stöd och service enligt LSS[1]. Fågelhuus kommun har avslagit Tychos ansökan. De menade att Tycho inte omfattas av den särskilda gruppen av personer som kan erhålla stöd enligt LSS.
Men hade Fågelhuus kommun då inte erbjudit Tycho hemtjänst frågade jag? Jo, men det stöd han fick var inte alls så omfattande som han behövde, svarade Lex. Till exempel fick Tycho, som var en social person, inte hjälp med att komma ut mer än en gång i veckan och träffa sina vänner och det var inte alls tillräckligt. Dessutom fick han inte hjälp med städning mer än var tredje vecka. Var detta verkligen ok? Fågelhuus kommun hade nu sagt att ville han ha ett mer omfattande stöd så fick han flytta till en gruppbostad och där kunde han i övrigt träffa människor och få nya vänner. Tycho som älskar sin lilla lya och sina vänner vill absolut inte lämna sitt hem och nya vänner, i stället för sina gamla, vill han absolut inte ha. Lex, som för säkerhets skull lovat att hjälpa Tycho att överklaga kommunens avslag undrade därför om Tycho kunde ha fått ett mer omfattande stöd om Fågelhuus kommun hade bifallit hans ansökan från början eller om det är ”så här det ska vara?”.
För att svara på detta får man först förstå skillnaden mellan två lagar, nämligen mellan SoL[2] och LSS, svarade jag.

SoL är en så kallad ramlag. Innebörden av detta är precis som det låter. Fågelhuus kommun har genom SoL fått en yttre ram för det stöd och den service som de ska tillhandahålla sina kommuninnevånare. Vilka specifika insatser de väljer att fylla ramen med är upp till kommunen. Hur ramen för stödet enligt SoL är utformad kan först och främst hittas i den så kallade portalbestämmelsen[3]. I bestämmelsen anges bland annat att den enskilde genom bistånd ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Enligt den så kallade lagkommentaren går det att utläsa att det med skälig levnadsnivå inte endast avses vad som direkt fordras för den enskildes grundbehov, utan insatsen ska uppnå en viss kvalitet och om man vänder sig till de förarbeten som finns så framgår det att bedömningen av vad som utgör skäliga levnadsvillkor ska ske med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Vidare står det i lagen att stödet ska utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Stödet ska med andra ord i största möjliga mån inte vara ägnat att passivisera den enskilde.

I nästa inlägg kommer jag att gå igenom ett par domar som kan ge oss en fingervisning mot vad Tycho kan förvänta sig när det kommer till hans rättigheter enligt SoL när det kommer till skälig levnadsnivå. Först därefter kommer jag att skriva om LSS och då se om denna lag möjligtvis hade kunnat ge ett annat eller mer kvalificerat stöd än SoL. Men oroa Er inte för Lex och Tycho så länge. De har redan fått svar och juridiskt stöd från Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende.

_______________________________________
[1] Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade.
[2] Socialtjänstlagen (2001:453).
[3] Se socialtjänstlagen 4 kap 1 § 1 och 4 st.

För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi kan LSS!

 

Vårdpersonal och kriminalitet

Posted on by Ewa Wressmark

När vi som patienter söker oss till vården är det självklart viktigt för oss att känna att vi kan lita på den vårdpersonal som vi möter och att vi kan känna oss trygga i deras händer.

I Hälso- och sjukvårdslagen, och även i Patientlagen, anges grunderna för den svenska sjukvården. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och ska vara lätt tillgänglig.

Vidare ska patienten få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ansvaret för att så sker ligger i mångt och mycket på de enskilda aktörerna inom vården, såsom läkare, sjuksköterskor, psykologer m fl. Att bedriva vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet är en skyldighet som åligger all legitimerad sjukvårdspersonal.

I kravet på att patienten ska ges en god och säker vård ligger naturligtvis också att man ska känna sig trygg med den hälso- och sjukvårdspersonal som man träffar i vården. Patienten ska kunna känna sig trygg i att vårdpersonalen har rätt kompetens och håller sig à jour med nya vetenskapliga rön och nya behandlingsmetoder.

Det ställs höga krav på vårdpersonalen både vad gäller deras kompetens, fortbildning och att man ska kunna informera och kommunicera med patienterna, men också att man av andra skäl ska anses vara lämplig att inneha legitimation.

Att dessa höga krav uppfylls ligger på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att säkerställa i sin tillsyn. Om IVO anser att någon är olämplig att t ex inneha legitimation inom något vårdyrke så ska anmälan om återkallelse av legitimationen alternativt beslut om treårig prövotid göras till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det blir sedan HSAN som avgör om vederbörande fortsatt kan anförtros att utöva ett vårdyrke. HSANs beslut om behörighetsinskränkning kan överklagas till Förvaltningsrätten och slutligen till Högsta Förvaltningsdomstolen.

En person med läkarexamen ansöker om legitimation hos Socialstyrelsen, som är den myndighet som prövar såväl ansökningar som legitimation som (prövar de ansökningar om?)(eller utfärdar de?) särskilda förordnanden att utöva yrke samt utfärdar? bevis om specialistkompetens. Vid Socialstyrelsens prövning ska/kan bevis som straffrihet hämtas in, dvs ett utdrag ur Belastningsregistret som visar att man inte är dömd för någon allvarlig brottslighet.

Om man t ex döms för grov misshandel och får avtjäna ett fängelsestraff (i regel minimum 1,5 års fängelse) står denna dom kvar i belastningsregistret i 10 år efter det att man verkställt sitt fängelsestraff, dvs har blivit frigiven. Om man inte begår några andra brott under 10 år kan man därefter uppvisa ett ”blankt” belastningsregister. Söker man då legitimation får Socialstyrelsen inte kännedom om att det finns en gammal dom mot den sökande.

Så ska det naturligtvis vara. Om man begår ett misstag en gång i livet och därefter avhåller sig från att begå brott under en så lång tid som 10 år, så får man anses vara ”rehabiliterad”. Återfallsrisken torde efter 10 års laglydighet vara synnerligen låg.

När det gäller legitimerad sjukvårdspersonal som begår brott är emellertid saken en annan. Domstolarna har en skyldighet att rapportera till IVO när sjukvårdspersonal döms för brott. Om brotten begås i tjänsten kan det tyckas självklart att man inte ska vara betrodd med legitimation. Om brotten begås utanför tjänsten och det rör sig om ett allvarligt brott som kan påverka förtroendet för den legitimerade ska enligt Patientsäkerhetslagen legitimationen återkallas, om det inte finns särskilda skäl som talar för att man kan underlåta att återkalla legitimationen.

Här har vi ett problem. IVO har under senare år i flera fall utrett legitimerad personal som har begått brott för länge sedan, i några fall för mer än 10 år sedan. Trots att det i flera fall rör sig som engångsföreteelser och där det finns ”rimliga förklaringar” till brottsligheten, samt att vederbörande inte har gjort sig skyldig till ny brottslighet och dessutom har haft väldigt goda vitsord från chefer och kollegor, så anser IVO, HSAN och domstolarna likväl att legitimationen ska återkallas.

Det finns en del tolkningsfrågor som bör fastställas av rättspraxis, dvs domstolarnas överinstanser. T ex vad som anses vara allvarlig brottslighet, vilken typ av brottslighet som är ägnatd att påverka förtroendet för en legitimerad, och vad som kan utgöra särskilda skäl för att underlåta att återkalla legitimationen. Några exempel ges i förarbetena till Patientdatalagen men de är inte uttömmande. Bl a anges i förarbetena att om det har gått ”avsevärd tid” sedan brottet begicks så kan det anses vara särskilda skäl. Frågan man då ställer sig, är vad som anses vara ”avsevärd tid” och vilken tid talar man om beroende på vilket brott det rör sig om.

Kan man överhuvudtaget acceptera att legitimerad sjukvårdspersonal i vissa fall ska få behålla sin legitimation fast de har begått ett brott? Som advokat, som i min yrkesutövning träffar på många olika människotyper, svarar jag tveklöst – ett principiellt Ja – på den frågan. Sjukvårdspersonal är lika mycket människor som alla andra och som alla andra kan man begå misstag. Ska man då inte, bara för att man har ett legitimationsyrke, få förlåtelse? Samhället och lagstiftaren förlåter ju andra, genom att efter 2 år, 5 år, 10 år eller som längst 20 år ta bort uppgifter om domar från belastningsregistret. Man kan då uppvisa ”blanka papper” igen, trots att man är dömd för brott. Varför ska inte detsamma gälla för legitimerad personal?

Även om man har begått ett misstag för flera år sedan, och även om det misstaget innebar att man blivit dömd för ett allvarligt brott, så kan man vara en skicklig och synnerligen lämplig yrkesutövare. Ska vi bli av med duktiga läkare och sjuksköterskor för att tillsynsmyndighet och domstolar inte anser att de ska få förlåtelse? Jag kan inte se logiken i detta.

Innan Patientsäkerhetslagen (PSL) trädde i kraft den 1 januari 2011 gällde Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Då avskaffades disciplinpåföljderna, erinran och varning, och då infördes även bestämmelsen om att även brott som begås utanför tjänsten kan utgöra grund för återkallelse av legitimationen. De brott som anges som exempel i förarbetena och som kan anses påverka förtroendet för en legitimerad kan t ex vara brott mot annans liv eller hälsa, narkotikabrott, sexualbrott, barnpornografibrott, förfalskningsbrott, osant intygande och mened.

Jag anser att IVO, HSAN och domstolarna på ett tyvärr alltför stereotypt sätt bedömer om en legitimation ska återkallas eller inte när någon har begått ett brott utanför tjänsten. Av förarbetena framgår att, förutom att brottet i sig ska vara ägnat att påverka förtroendet för den legitimerade, ska brottsligheten i det enskilda fallet vara att anse som allvarlig. Vid denna prövning ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, såsom brottslighetens art, brottets straffvärde, påföljden, eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter och gärningsmannens motiv för brottet. Det, menar jag, gör man inte i tillräcklig omfattning. Skälet kan bl a vara att juristerna och inspektörerna på IVO inte har den kunskap och erfarenhet som krävs för att göra en bedömning i dessa hänseenden. Det är de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål, som har den kompetensen och det är vi advokater som bl a arbetar som offentliga försvarare som kan göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

IVO, HSAN och förvaltningsdomstolarna måste, menar jag, i mycket högre grad göra individuella bedömningar i de enskilda fallen. Inte minst måste man verkligen göra helhetsbedömningar som är värda namnet och då beakta samtliga relevanta omständigheter. Inte bara kring brottet, utan även vad gäller kompetens och erfarenhet. Visserligen är inte detta något som anges i förarbetena, men om vi inte ska förlora skicklig sjukvårdspersonal måste praxis ändras i det avseendet.

 

Ewa Wressmark

Advokat

 

Lästips:

Så ska rapportering av domar mot vårdpersonal bli bättre
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/11/sa-ska-rapporteringen-av-domar-mot-vardpersonal-blir-battre/?utm_source=Paloma

Utredning föreslår obligatorisk brottskontroll av läkarstudenter
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/10/utredning-foreslar-obligatorisk-brottskontroll-av-lakarstudenter/

 

 

Vilket skydd finns vid skönhetsingrepp?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Att göra ett skönhetsingrepp, antingen via operation eller med hjälp av injektioner, är inte längre något som är skambelagt som det var för ett antal år sedan – tvärtom. Det här är en trend som ökar lavinartat och ännu större har ökningen varit under pandemin, både bland män och kvinnor. Det finns säkert många anledningar till det, det talas om att man har råd till det när man inte rest så mycket, att man suttit och tittat på sig själv genom otaliga möten via Zoom, teams eller andra konferensalternativ över nätet. Men också att skönhetsidealet har hamnat i fokus, att ett standardansikte är ett ansikte som är fixat med smink, lösfransar och snygga ögonbryn, rynkor har slätats ut och läppar förstorats etc.

Sociala medier med vackra bilder och fina filter, framför allt från personer eller influensers med stora konton blir trendsättande.

Jag har inga synpunkter på att man väljer att genomgå ett skönhetsingrepp, och tycker att det är bra att man inte behöver skämmas för att man gör det, men det måste påpekas att det inte är helt riskfritt. Jag har genom åren som jurist, med hälso- och sjukvård som specialitet, stött på många som blivit väldigt missnöjda med resultatet och också de som blivit mycket allvarligt skadade. Dessvärre har marknaden delvis varit oreglerad fram till den 1 juli i år och det har varit svårt att bistå med rättslig hjälp.

 

Situationen fram till den 1 juli 2021

Sverige, som annars är ett land där det mesta är reglerat, har haft ett förvånansvärt dåligt regelverk inom området estetiska ingrepp. T.ex. har vem som helst kunnat ge fillerinjektioner. Fillers kan orsaka svåra skador om de sätts fel och till och med orsaka vävnadsdöd. Andra behandlingar innebär ofta avancerade medicinska ingrepp och någon specialistkompetens har inte krävts. Dessa behandlingar har inte heller omfattats av vare sig hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen eller patientskadelagen. Detta då syftet med behandlingen inte har varit att medicinskt förebygga skador och inte heller att behandla sjukdomar eller skador. Detta har således varit ett oskyddat och rättslöst område, vilket de flesta inte känt till innan de, så att säga, ”har lagt sig under kniven”.

En del har försökt använda sig av konsumenttjänstlagen, men det är osäkert om den egentligen är tillämplig. Även skadeståndslagen har varit svår att tillämpa. Den skadelidande har varit tvungen att dels bevisa att vårdgivaren eller dennes anställda har varit vårdslösa i sin behandling, dels måste det visas att skadan är en direkt följd av en felaktig behandling, dvs. att det finns ett orsakssamband. Det är inte lätt att bedöma vad som är försumligt, eller hur behandlingen normalt utförs, och mot en läkares påstående att komplikationer är vanligt har det varit svårt för den enskilde att hävda sin rätt.

Det finns mycket att skriva om hur det har varit – mer intressant är dock vad som gäller nu.

Situationen efter den 1 juli 2021

Den 1 juli trädde ”Lag om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar” i kraft. I och med det är det enbart legitimerade läkare och tandläkare som har bevis om specialistkompetens inom en adekvat specialitet som får utföra ingreppet. Estetiska injektionsbehandlingar, t.ex. botox och fillers, får numera endast utföras av den som har legitimation som läkare, tandläkare eller sjuksköterska. Det går inte att delegera utförande till någon som inte uppfyller kraven enligt den nya lagen. Även detta ger patienten en större trygghet och säkerhet.

I och med detta blir också flera av Socialstyrelsens föreskrifter tillämpliga, tex allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården, allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter m.fl.

Verksamheterna omfattas numera av patientsäkerhetslagen, patientdatalagen, patientskadelagen samt bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen. IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) blir tillsynsmyndighet. Någon sådan har, skrämmande nog, tidigare inte funnits.

Syftet med lagen är således, dels att reglera ett oreglerat område, dels att ge den enskilda individen trygghet med att personalen har rätt kompetens och att det finns samma krav på patientsäkerheten som inom hälso- och sjukvården. Skulle något gå fel finns det ett rättsligt skyddsnät att använda sig av.

En sista tanke

Jag skulle, trots det ovan skrivna, vilja lämna er en sista tanke innan ni beslutar er för ett genomgå ett ingrepp. Skönhet sitter i betraktarens öga, alla är vackra på sitt sätt, kom ihåg att många bilder på sociala medier är såväl retuscherade som pålagda filter. Vill ni trots det genomföra ett ingrepp, gör det, men tänk igenom ert beslut noggrant. Även om området numera är reglerat, och riskerna minskas betydligt genom att enbart specialister får utföra ingreppet, så innebär det inte att det är riskfritt. Det kan fortfarande gå fel och ekonomisk ersättning kan inte alltid ersätta en skada.

 

Diana Saelöen
Advokat

Hur bedriver IVO tillsyn vid anmälningar enligt Lex Maria?

Posted on by Ewa Wressmark

Av Advokat Ewa Wressmark

IVO är tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården, men även över socialtjänsten och LSS-verksamheterna. På IVOs hemsida sägs att: Tillsynen ska bidra till en säker vård och omsorg av god kvalitet och arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Jag kommer här att fokusera på tillsynen över hälso- och sjukvården. Det anges att IVO ska stå på patienternas sida och ha ett patientperspektiv i sin tillsyn. Man säger också att patienternas erfarenheter och åsikter ska tas tillvara för att tillsynen ska vara relevant och träffsäker.

Hur ser det då ut när det gäller den tillsyn som bedrivs då vårdgivaren gör en anmälan enligt Lex Maria?

Enligt bestämmelserna om Lex Maria är vårdgivaren skyldig att anmäla till IVO om händelser som lett till, eller kunnat leda till, en allvarlig vårdskada. Det är således allvarliga händelser och incidenter som omfattas av bestämmelserna om Lex Maria.

På sin hemsida beskriver IVO tillsynen av anmälningar enligt Lex Maria på ett sätt som ger sken av att man verkligen tar ställning till händelsen och vilken betydelse den fått för patientsäkerheten. I min värld innefattar det också att bedöma om vården skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

T ex skriver IVO att man, när man får in en anmälan enligt Lex Maria, tar ställning till om det behövs kompletteringar och om det kan var aktuellt med andra utredningsåtgärder, t ex inspektion eller bedömning från externa experter.

En bedömning av en extern expert kan, enligt min uppfattning, vara relevant för bedömning av frågor som IVO:s inspektörer självt saknar kompetens att bedöma, vilket rimligtvis handlar om en bedömning av om vården skett på ett patientsäkert sätt.

IVO måste alltid avsluta ett Lex Maria ärende med ett beslut. Där ska myndigheten ta ställning till om vårdgivaren fullgjort sin anmälnings- och utredningsskyldighet. Vårdgivaren är nämligen, förutom att man ska anmäla till IVO, också skyldig att utreda händelsen. Vårdgivaren ska också vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa en god och säker vård, dvs förhindra att liknande händelser inträffar igen.

I IVO:s beslut ska myndigheten bedöma om vårdgivarens åtgärder är tillräckliga och adekvata. Men vad händer om vårdgivarens utredning innehåller felaktigheter? Om vårdgivaren har gjort en felaktig bedömning av varför händelsen inträffade? Om vårdgivaren har dålig kännedom om, eller misstolkar, vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet?

Jag skulle vilja säga: Det händer inte mycket! Inte om inte patient och anhöriga är uppmärksamma och pålästa, samt påtalar för IVO att vårdgivarens utredning vilar på felaktig grund.

Som exempel kan nämnas att IVO, i ett ärende som jag har varit involverad i som ombud, skriver att myndigheten inte utreder den specifika händelsen och man gör inte heller någon bedömning av om involverad personal brustit i sin yrkesutövning. Man förlitar sig således från tillsynsmyndighetens sida på att vårdgivaren identifierat bakomliggande orsaker korrekt och att man dragit rätt slutsatser utifrån det.

Det intressanta i detta – förutom att jag personligen tycker att IVO gör det lite för lätt för sig – är att en vårdgivare kan använda sig av Lex Maria för att anmäla en obekväm medarbetare. Om då vårdgivaren till synes har gjort vad som ankommer på denne och får detta konfirmerat genom IVO:s beslut, så har man fått ett bevis på att ”den obekväme” har gjort fel, vilket i förlängningen kan innebära att vederbörande skulle kunna sägas upp av personliga skäl.

Frågan man kan ställa sig här är: Är det verkligen så man tycker att en tillsynsmyndighet värd namnet ska fungera? Var ligger patientperspektivet i detta? I mina ögon är det närmast så att det är ett vårdgivarperspektiv man har från IVO:s sida.

Behöver du hjälp, antingen om du är patient, vårdpersonal eller vårdgivare, att lotsas igenom tillsynsdjungeln och bland lianer av regler och paragrafer, så är du välkommen att kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har mångårig bred och gedigen erfarenhet av vården och hälso- och sjukvårdsjuridiken. Du når oss på info@limhamnsjuristen.se eller 040-611 90 02.