Kategori: Hälso- och sjukvård

Vad händer när granskarna granskas?

Posted on by Ewa Wressmark

Att hälso- och sjukvården och dess personal kan, och ska, bli granskade av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) är nog ganska allmänt känt. Att bli anmäld till IVO eller att av annan anledning blir föremål för IVO:s granskning och bedömning är självklart jobbigt för den som blir utsatt för det. Många uppfattar IVO:s inspektörer som näst intill fientliga och att man i vissa fall bedriver häxjakt på enskilda personer inom hälso- och sjukvården.

Många som söker vår hjälp när det gäller ärenden där man är utsatt för IVO:s granskning upplever också att IVO har en alltför förlegad och även stelbent syn på vad som är att betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet och i vilka fall man kan göra avsteg från de rekommendationer som finns i t ex Socialstyrelsen Nationella riktlinjer.

Är kritiken från de granskade personerna befogad kan man fråga sig? Eller är det ett uttryck för frustration för att man blir granskad och kritiserad av IVO:s inspektörer?

Svaret på frågan om kritiken mot IVO är befogad måste nog tyvärr besvaras jakande. Det framgår av en rapport från Riksrevisionen som har publicerats den 28 november 2019 (Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder rir 2019:33).

Historik

IVO bildades den 1 juni 2013 och blev då en självständig tillsynsmyndighet med ansvar för tillsynen över hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten. Tidigare hade detta ansvar legat på Socialstyrelsen, men nu knoppade man av tillsynen och bildade den nya myndigheten. Samtidigt förändrades också lagstiftningen avseende tillsynen över hälso- och sjukvården.

IVO har cirka 375 inspektörer som ska bedriva tillsynen. Tanken är att man ska inrikta tillsynen mot de områden och verksamheter som är viktigast – ur patientsäkerhetssynpunkt – att granska. Riksrevisionen menar i sin rapport att endast i liten omfattning genomförs riskanalyser för att utkristallisera de områden och verksamheten där patientsäkerheten är som sämst och som därför behöver granskas.

Riksrevisionens slutsatser

I rapporten lyfts det fram hur viktigt det är att tillsynsbeslut fattas på ett enhetligt sätt över landet. Riksrevisionen konstaterar att IVO har valt att inte ha ett samlat och lättåtkomligt bedömningsstöd till inspektörerna. Detta innebär så klart att det kan bli väldigt olika bedömningar av likartade fall och att man riskerar att det fattas godtyckliga beslut.

Riksrevisionen lyfter också fram att en myndighet, för att kunna arbeta effektivt och strategiskt, behöver ett välfungerande IT-stöd. Ett sådant stöd saknas hos IVO och det är därför svårt för allmänheten, men även för inspektörerna, att söka fram tillsynsinformation och datakvaliteten visar sig ha brister. Det är ju faktiskt ganska anmärkningsvärt att en myndighet – i dagens dataintensiva samhälle – inte på sex år lyckats ta fram ett fullgott IT-stöd.

Slutsatsen som Riksrevisionen drar är att IVO inte helt har levt upp till sin roll som tillsynsmyndighet, men också att Regeringen inte gett IVO stabila och långsiktiga förutsättningar för sitt uppdrag.

Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till IVO:
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge IVO stabila ekonomiska ramar. Riksrevisionen rekommenderar IVO att:

  • utveckla de nationella och regionala riskanalyserna så att tillsynen kan styras till de områden och verksamheter där den gör mest nytta
  • göra bedömningsstöden lättåtkomliga för att öka enhetligheten i tillsynsbesluten
  • systematiskt följa upp resultatet av tillsynen.

Det är intressant att den nya myndigheten inte har lyckats uppfylla det. Själv arbetade jag på Socialstyrelsen fr o m 1 maj 1995 t o m 25 januari 2006. Jag var anställd som enhetsjurist och arbetade med tillsynsfrågor på Malmöenheten. Redan under min tid på Socialstyrelsen (innan IVO) var det just dessa saker som lyftes fram och som diskuterades;

  • Hur bedriver man en så effektiv tillsyn som möjligt och var gör tillsynen som bäst nytta? Man kräver av hälso- och sjukvården att den ska bedrivas på ett kostnadseffektivt sätt, men detta krav ställs tydligen inte på tillsynen själv.
  • Hur kommer man tillrätta med att tillsynsbesluten och bedömningarna inte är enhetliga? Visa tillsynsenheter ansågs ”snälla” och andra ”stränga”. Det berodde således på var i landet man var verksam hur strängt man blev bedömd av tillsynsmyndigheten. Uppenbarligen är detta fortfarande ett problem hos IVO.
  • Hur kan man på ett systematiskt sätt följa upp resultatet av tillsynen och återföra kunskapen från tillsynen tillbaka till vården? Syftet med tillsynen är ju att förbättra patientsäkerheten, men om inte resultaten kan återföras till vården så blir tillsynen verkningslös och får bara väldigt lokal effekt, om ens någon.

När IVO granskar en legitimerad yrkesutövare så är det bl a dennes kompetens som granskas och bedöms. Man kontrollerar också om det finns fungerande och dokumenterade rutiner för att ge patienterna en god och säker vård och behandling.

Gemensamt arbetssätt?

När det gäller IVO visar Riksrevisionens rapport att knappt hälften av inspektörerna, 45 procent, anser att man i mycket stor eller ganska stor utsträckning har ett gemensamt sätt att arbeta med tillsyn på myndigheten. Det är således mer än hälften av inspektörerna som anser att man inte har ett gemensamt arbetssätt. Detta måste anses vara anmärkningsvärt. Hur ska man kunna undvika godtyckliga beslut och obefogad kritik om man inte inom tillsynsmyndigheten har ett gemensamt arbetssätt och en samsyn på hur man ska bedöma olika företeelser?

När man ska bedriva tillsyn är det självklart viktigt att man på ett lätthanterligt och användbart sätt ska kunna söka information till ett tillsynsärende. Det är bara 28 procent av inspektörerna som anser att IVO:s IT-stöd är användbart för att söka information till tillsynsärenden. En skrämmande låg siffra. Hur gör inspektörerna då sina bedömningar?

Det framgår av enkätsvaren som lämnats av inspektörerna att det finns behov av att kunna göra tillförlitliga och heltäckande sammanställningar av tidigare ärenden för en verksamhet, både avseende tidigare inspektioner och anmälningsärenden. Idag dokumenteras varje ärende för sig och kan därför inte sammankopplas om den tillsynade verksamheten byter namn eller om namnet i tidigare dokumentation är felstavat. Någon skriver att den viktigaste informationen är ”den vi har i huvudet”. Exempel på andra synpunkter som återkommer är bättre analysfunktion för att hitta riskobjekt och stöd för att hitta praxis i likartade ärenden. I resultaten ser man också att respektive tillsynsområde (hälso- och sjukvården kontra socialtjänsten) använder sig delvis av olika källor

Rättssäkerhet och likvärdiga bedömningar?

Ett för den granskade personen viktig parameter är självklart rättssäkerheten, att tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter samt att likvärdiga bedömningar görs i likvärdiga fall, att det inte fattas godtyckliga beslut.

IVO har för att möjliggöra likvärdiga bedömningar i likvärdiga fall ett antal stöd att tillgå. I undersökningen tillfrågas inspektörerna om i vilken omfattning de använder sig av ett antal sådana stöd i tillsynsarbetet. De stöd som frågas om i enkäten är bedömningsstöd, principbeslut, forumet avstämning under handläggning, forumet gruppen för enhetliga bedömningar och kollegor på enheten.

Totalt anser 95 procent av inspektörerna att stöd vid bedömningar är viktigt. Det stöd man använder sig av i störst utsträckning är kollegor på enheten, 95 procent av inspektörerna vänder sig till kollegor på enheten för stöd vid bedömningar i mycket eller ganska stor utsträckning.

Forumen ”avstämning under handläggning” och ”gruppen för enhetliga bedömningar” använder man sig av i mindre omfattning. Av alla inspektörer använder sig 12 procent av forumet ”avstämning under handläggning” och 6 procent av forumet ”gruppen för enhetliga bedömningar” i mycket stor eller ganska stor utsträckning.

Detta innebär således att det krävs att de kollegor som man använder sig av som beslutsstöd vid bedömningen av ett ärende har tillräckligt och rätt kompetens för att göra en rättssäker och korrekt bedömning. De stöd som skulle kunna ge en mer enhetlig bedömning av likartade fall använder man sig av i så gott som obefintlig omfattning.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att granskningen av granskarna inte har fallit så väl ut. De krav man ställer på sina granskningsobjekt, ställer man uppenbarligen inte på sig själv inom tillsynsmyndigheten.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Denna blogg är inspirerad av de föreläsningar jag var på för någon vecka sedan och som handlade om Medicinalrätt. Medicinalrätt är viktigt för alla som har kontakt med sjukvård, socialtjänst mm, både om du behöver hjälp och om du ger hjälp. Jag har själv som advokat många gånger stött på att mina klienter = vårdens patienter, inte förstår skillnaden på lagarna som reglerar rättigheter och skyldigheter. De ber mig se till att man får den vård man anser att man har rätt till. Man tror att vi advokater kan fixa allt … men det kan vi naturligtvis inte.

I SOU (statens offentliga utredningar som föregår lagstiftning) 2004:118 har man skrivit om skillnaden mellan en rättighetslag och en skyldighetslag och jag tänkte försöka beskriva det på ett lite enklare sätt.

Tre exempel på olika lagar är Hälso- och sjukvårdslagen som är en skyldighetslag, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som är en rättighetslag och Socialtjänstlagen som är både och.

Vad innebär då rättighetslag och skyldighetslag?
Det finns ingen egentlig definition på begreppet rättighetslag men man brukar säga att:

– Rättighetslagar är formulerade så att den enskilde ges specificerade rättigheter. Ett beslut som är fattat enligt en rättighetslag går att överklaga till en domstol och få beslutet ändrat. Ett exempel är om du sökt bistånd enligt LSS och du har fått avslag på det du sökt. Är det en rättighetslag, som just LSS är, kan domstolen ändra beslutet. Det krävs också att beslutet faktiskt ska kunna verkställas, dvs att kommunen ska kunna ge dig det du ansöker om.
De här lagarna känner man ofta igen på att de innehåller tvingande bestämmelser vilket märks genom att de använder orden ”skall”, ”har att” eller ”är skyldig att”.

– Skyldighetslagar är riktade till myndigheten och inte till den enskilda individen. De definierar det ansvar myndigheten har. Det gäller bl.a skola, hälso- och sjukvård, räddningstjänsten m.fl. Det innebär alltså att du inte har rätt till en viss vård men att t.ex. landstinget är skyldig att ge dig en god vård så som den beskrivs i lagstiftningen. Får du inte den vård du tycker att du ska ha, som t.ex. en röntgen så kan du inte överklaga läkarens beslut att inte beställa en röntgen.

Det enda man kan göra är att överklaga genom laglighetsprövning för att låta domstolen avgöra om beslutet strider mot någon lag eller författning, till exempel genom att det har begåtts något formellt fel eller om kommunen har överskridit sina befogenheter Men man kan inte få beslutet ändrat.

Hälso- och sjukvårdslagen är alltså en skyldighetslagstiftning vilket betyder att vårdgivaren har en skyldighet att ge nödvändig hälso- och sjukvård. Det finns inte juridiskt utkrävbara rättigheter för patienten utan innehållet i lagen är ”bara” en förklaring på vilken nivå vårdgivaren skall erbjuda en god vård.

Men man ska inte låta sig nedslås för det, vården ska bedrivas i samråd med patienten och ska ske på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet. Sker inte detta kan man anmäla vården till IVO och om man blir skadad kan man få ersättning från patientförsäkringen LÖF.

– Både och! Nu blir det lite klurigt men man brukar säga att socialtjänstlagen är både en rättighetslag och en skyldighetslag. Det beror helt enkelt på att det finns EN rättighetsparagraf insprängd i lagen och det är rätten till bistånd för sin försörjning om den inte kan klaras på annat sätt.
Ett exempel på en skyldighet enligt denna lag är att kommunen har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för äldre människor.

Så…då hoppas jag att jag lyckats förklara skillnaden lite grann … du har alltså inte rätt att bestämma vilken vård du ska få, men du ska erbjudas god vård. Besluten kan inte överklagas. Däremot har du rätt att kräva t.ex. stöd enligt LSS om du uppfyller kriterierna annars kan du överklaga detta till domstol. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

 

Ny djurskyddslag och Lex Maja infördes 1 april i år

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Eftersom vi på vår byrå även har en specialinriktning mot häst och husdjursjuridik så är det förstås av extra intresse nu när det blivit en ny djurskyddslag men också ett nytt avsnitt i offentlighet- och sekretesslagen, kallad Lex Maja.

Många av oss har eller har någon gång haft egna husdjur och då är det viktigt att veta lite om dessa nya lagar. Jag tänker därför dela med mig lite av vad det är som gäller och börjar just med Lex Maja.

Lagen är uppkallad efter en katt vid namn Maja. Majas ägare, som hade hemtjänst, var tvungen att bli inlagd på sjukhuset. Hemtjänsten valde då att inte informera länsstyrelsen om sjukhusvistelsen och att en katt lämnades ensam eftersom man då skulle bryta mot sekretessen.

11 dagar senare tvingades man avliva Maja då hon varit utan vatten och mat under hela tiden. Den nya lagen “Lex Maja” innebär att det numera är tillåtet för vårdpersonal att bryta mot tystnadsplikten, just när det gäller djur. Nu kan de göra en anmälan om de vet att ett djur far illa hos någon. Det kan vara vanvårdade eller övergivna djur. Regleringen återfinns i offentlighets- och sekretesslagen kapitel 10 § 20 a.

Det krävs inte att anmälaren har någon särskild utbildning för att förstå djurets utsatthet utan det räcker med att man med sunt förnuft inser att djuret behandlas illa eller lider på annat sätt. Det bästa är förstås att man först talar med den som äger djuret men om ingen förändring kommer tillstånd kan en anmälan göras till länsstyrelsens djurskydd eller till polisen för den delen. Givetvis kan man, när det gäller fall som katten Maja, anmäla på en gång när man vet att djuret kommer att lämnas ensamt.

Under 2019 och 2020 ska straffskalan för djurplågeribrott utredas samt frågan om det behövs ett grovt djurplågeribrott.

Nu över till den nya djurskyddslagen. Den har nu äntligen uppdaterats efter 30 år, och innehåller så mycket att jag inte kan ta upp mer än en liten del. De undantag som finns, t.ex. gällande burhöns och uppfödning av minkar kommer jag inte att skriva om, men är man intresserad så finns det en hel del att läsa.

Syftet med lagen är att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Bland annat stärks skyddet för djur som tävlar och ett förbud mot att överge djur införs, det blir alltså förbjudet att överge sin sommarkatt och straffet är böter eller fängelse upp till 2 år, det blir också förbjudet för cirkusar att hålla elefanter och sjölejon. Svenska cirkusar har länge respekterat detta men nu kan alltså utländska cirkusar förbjudas att ta med dessa djur till Sverige.

En viktig nyhet i den nya lagen är att det införts ett uttryckligt krav på kompetens för alla som tar hand om djur. Det innebär inte att det behövs en formell kompetens eller utbildning men man ska ha tillräcklig kunskap om det djur man har ansvar för.

Skånes länsveterinär Juha Toropainen har till TT förklarat vad detta innebär:
”– Vi säger att du anmäls för din hundhållning. Vi märker att hunden far illa med oklippta klor och tandsten, och när vi ställer frågor och märker att du inte kan något om hund – då kan vi säga att du ska gå en utbildning. Sedan följer vi upp dig, säger Toropainen.”

Andra nyheter, som är viktiga är t.ex.:

  • Minsta utrymme för uppstallning i box justeras.
    • Skyddet för hästar och andra djur i tävling och träning stärks.
    • Det anges också att ett djur som tränas för eller deltar i en tävling eller ett prov inte får utsättas för
    dopning eller andra otillbörliga åtgärder som kan påverka djurets prestationsförmåga eller temperament.• Utrustning, hjälpmedel eller metoder får inte användas på sådant sätt att det kan medföra skada eller
    annat fysiskt eller psykiskt lidande för djuret.
    • Krav på att djur ska hållas lösgående: Djur får inte vara uppbundna eller på annat liknande sätt förhindrade att röra på sig.

Det konstateras också att det fortsatt är förbjudet att slakta eller i annat fall avliva ett djur genom avblodning om det inte är bedövat. Innan djuret är dött får inte några andra åtgärder vidtas. Denna reglering tar främst sikte på religiös slakt, sk Halal. Det är alltså tillåtet om djuret är bedövat, däremot är ingen slakt utan föregående bedövning tillåten. Inom t.ex. koscherslakten accepteras inte bedövning före avblodning och därför får sådan slakt inte förekomma i Sverige. (se vidare religiös slakt )

En förändring som har utretts och önskats blev dock inte av och det var kravet på att märka katter, förmodligen hade det varit svårt att tillämpa i praktiken även om det ur många synvinklar skulle ha varit positivt med ett sådant krav, men då hade det också varit nödvändigt att införa ett krav på att registrera katten. Regeringen har, som jag förstår det, valt bort förslaget bland annat på grund av att de anser att konsekvenserna av ett sådant krav måste utredas ytterligare. Man kan ju även fråga sig hur ett sådant register ska se ut och hanteras med tanke på GDPR.

Ur vår synvinkel är det också intressant att det är noggrant reglerat att ett djur som är skadat eller sjukt snarast ska ges nödvändig vård eller avlivas. Om ett djur på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, ska vård snarast ges eller andra lämpliga åtgärder snarast vidtas.

Om skadan eller sjukdomen är så svår att djuret utsätts för allvarligt lidande som inte kan lindras, ska djuret avlivas.

Vid behov ska vården ges av en veterinär eller av någon annan som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

På samma sätt som vi utreder felbehandlingar inom hälso- och sjukvård så kan vi anmäla och utreda felbehandlingar av djur.

Här har vi tre unga hästar som har gått på lösdrift från 10 månaders ålder tills de blev två och ett halvt år, när deras utbildning påbörjades. Ute dygnet runt på ett jättestort bete med tillgång till en stor ligghall….precis som det ska vara 🙂

Det ska väl också nämnas att samtidigt, börjar även den djurskyddsförordning som regeringen beslutade om den 21 februari 2019 att gälla.
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Länkar

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/djurskyddslag-20181192_sfs-2018-1192

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/djurskyddsforordning-201966_sfs-2019-66

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/offentlighets–och-sekretesslag-2009400_sfs-2009-400

Diana Lindgren Saelöen, advokat

Anmäld till IVO – blir jag av med min legitimation nu?

Posted on by Ewa Wressmark

All hälso- och sjukvårdspersonal står som säkert många vet under tillsyn av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Den lag som framförallt reglerar hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet är Patientsäkerhetslagen. Den trädde i kraft den 1 januari 2011 och ersatte då lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

I och med den nya lagen upphörde patienternas möjlighet att göra anmälan mot hälso- och sjukvårdspersonal till HSAN. Det var i stället till Socialstyrelsen som man skulle göra anmälan om man var patient eller annan. Det blev också enbart Socialstyrelsen som kunde göra anmälan till HSAN.

Den 1 juni inrättades den nya tillsynsmyndigheten IVO och tog över tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen. Det är numera således IVO som kan göra anmälan till HSAN, inte patienter, anhöriga eller andra privatpersoner.

Fr o m den 1 januari 2018 ska patienter, som vill anmäla vårdpersonal eller vårdgivaren, i första hand vända sig till den verksamhet/vårdgivare som det riktas klagomål mot. Vårdgivaren ska i första hand få möjlighet att själv utreda vad som har inträffat, vad som gått fel och varför.

Om inte patienten är nöjd med vårdgivarens utredning då kan man göra anmälan till IVO. I princip utreder inte IVO händelser som ligger längre än två år tillbaka i tiden.

Självklart är det så att hälso- och sjukvårdspersonal som blir inblandade i en incident eller avvikelse oroas av detta. Alla är människor som kan göra fel, men när en felhandling drabbar en patient som kanske skadas uppstår mycket tankar och mycken vånda kring detta.
Många gånger får man som jurist frågan: – Vad händer med min legitimation? Riskerar jag att bli av med min legitimation nu?

Frågan är så klart berättigad. Legitimationen är ett bevis på att man besitter en viss kompetens och ger trovärdighet till hälso- och sjukvården. Om man blir av med sin legitimation innebär det i princip ett yrkesförbud. Man kan inte längre verka som läkare, sjuksköterska osv.

Men det är faktiskt inte så lätt att bli av med sin legitimation som många tror. Det är höga beviskrav för det. Dock kan man konstatera att när man väl kommer så lång att ett ärende hamnar hos IVO och utreds där, och när IVO beslutar att anmäla till HSAN, om inte förr så då är det klokt att ta hjälpa av advokat/jurist och då självklart någon som kan kunskap om hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Det är nämligen inte sällan som IVO:s utredningar inte håller måttet och de bevis som krävs för någon form av påföljd från HSAN:s sida faktiskt inte finns vid en närmare granskning av IVO:s utredningar och rapporter. Det gäller emellertid att ha kunskap om vad regelverket kräver, vad HSAN ser som felhandlingar och vilka konsekvenser det kan bli av olika brister. Man ska också ha kunskap om vad man kan kräva av  t ex en tillsynsrapport eller en journalgranskningsrapport från IVO.

Innan IVO fattar beslut brukar den anmälde få ett beslutsförslag och ges möjlighet att lämna synpunkter på beslutet. Det är självklart viktigt att lämna synpunkter, särskilt om man inte håller med om IVO:s föreslagna bedömning. Tyvärr händer det ofta att IVO inte beaktar de synpunkter som inkommer. Kanske för att man – när man talar i egen sak – blandar in allt för mycket känslor när man skriver. Vad man då riskerar är att viktiga fakta skyms av känslorna, eller rent utav utelämnas. Att istället kunna argumentera objektivt och med beaktande av gällande lagar och regler är därför
A och O när man svarar till tillsynsmyndigheten.

Även om det ska mycket till, dels för att IVO ska göra anmälan till HSAN, dels för att man ska få ett beslut om inskränkt eller indragen behörighet av något slag (prövotid, indragen förskrivningsrätt, återkallelse av legitimation), så ska man naturligtvis ta på allvar om ett ärende kommer så långt. Även om inte IVO gör en anmälan till HSAN så kan man ändå bli föremål för kritik. Problemet här, vilket jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg, är att IVO:s beslut inte kan överklagas och därmed kan inte heller IVO:s bedömning bli föremål för ifrågasättande.

Svaret på frågan som ställs i rubriken är: – Nej det är inte självklart att man blir av med sin legitimation om man är inblandad i en incident eller avvikelse och blir anmäld till IVO. Tvärtom är det ganska troligt att man inte blir föremål för någon behörighetsinskränkning, men det rekommenderas att man tar hjälp av juridiskt ombud för att tillvarata sina rättigheter. Man brukar säga att det är svårt att vara sin egen advokat. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

 

Vilka rättigheter har jag vid estetiska ingrepp och behandlingar?

Posted on by Aila Löfberg Nilsson

Många vänder sig idag till privata kliniker för alltifrån mindre estetiska behandlingar såsom fillers, botox- och laserbehandlingar till mer omfattande kirurgiska ingrepp såsom ingrepp med implantat och plastikoperationer. Vilka rättigheter har du när du vänder dig till en privat klinik och vilka skyldigheter har kliniken som utför estetiska behandlingar eller ingrepp?

Idag är området till största del oreglerat och faller utanför hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser. Du är därför i de flesta fall juridiskt sett en konsument och inte en patient, vilket för med sig konsekvenser man kanske inte tänker på. Det innebär både ett sämre skydd för dig som vänder dig till kliniken och ett lägre krav på medicinsk kompetens och ansvar för kliniken och den som utför behandlingen.

På uppdrag av regeringen genomförde Socialstyrelsen en utredning gällande den reglering som finns idag avseende mer ingripande estetiska behandlingar, utredningen lämnades över till regeringen den 28 september i år. Socialstyrelsens utredning innehåller dels en redogörelse för de brister som föreligger och dels förslag på hur området kan regleras bättre. Våra grannländer Norge och Danmark har redan särskilda bestämmelser som rör estetiska behandlingar, vilket Sverige alltså saknar.

När du idag vänder dig till en klinik som utför estetiska behandlingar eller ingrepp är du som tidigare nämnts konsument. Du omfattas därför delvis av konsumenttjänstlagen och produktsäkerhetslagen, du kan även anmäla en farlig tjänst till konsumentverket. Utöver den här skyddslagstiftningen, som inte är heltäckande, är det avtalet mellan dig och kliniken som gäller. Avtalet du tecknar med kliniken får därför en väldigt stor betydelse. Därför ska du se till att läsa igenom avtalet och villkoren noggrant, innan du undertecknar det. Därutöver har det betydelse om kliniken har en försäkring och om du har en egen försäkring, samt vad de försäkringarna täcker och inte täcker. Patientförsäkringsföreningen kan i vissa fall ersätta dig för skada vid skönhetsingrepp, men bara om själva behandlingen har krävt medicinsk kunskap och om personalen är legitimerad.

Socialstyrelsens förslag innebär att kirurgiska ingrepp och injektioner som ges i estetiskt syfte ska omfattas av hälso- och sjukvårdslagen i sin helhet. Idag omfattas enbart de patienter som genom remiss från vården vänder sig till en privat verksamhet för exempelvis rekonstruktiva ingrepp efter en skada eller sjukdom. Genom Socialstyrelsens förslag skulle de privata klinikerna då dessutom omfattas av patientskadelagens krav på patientförsäkring. Att klinikerna skulle omfattas av hälso- och sjukvårdslagen skulle även innebära att de omfattas av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillsyn. Socialstyrelsen föreslår härutöver att en ny bestämmelse införs i patientsäkerhetslagen som innebär ett krav på medicinsk kompetens för den som utför kirurgiska ingrepp och injektioner i estetiskt syfte och som kan innebära betydande hälsorisker.

De förslag som Socialstyrelsen har lagt fram skulle leda till betydligt större krav på den klinik du vänder dig till. Du behöver vara medveten om att du idag när du vänder dig till en privat klinik som utför estetiska behandlingar inte har det skydd som du har när du vänder dig till exempelvis din vårdcentral, trots att ingreppen kan innebära betydande risker för dig. En privat klinik som utför estetiska behandlingar och ingrepp har inte något krav på medicinsk kompetens för den som utför behandlingen. Du omfattas inte av hälso- och sjukvårdslagen och du är inte försäkrad via patientskadelagen, du saknar även rätt att anmäla verksamheten till Inspektionen för vård och omsorg. Du har som det är idag en viss möjlighet till skadestånd, men då genom din egen försäkring under förutsättningen att den täcker den här typen av ingrepp, klinikens försäkring om kliniken har någon och det avtal du tecknat med kliniken. Det är därför fortfarande av stor betydelse att du noggrant går igenom det avtal du undertecknar och att du har en egen försäkring som faktiskt täcker de skador som kan uppstå vid en misslyckad behandling.

Socialstyrelsens utredning ”Estetiska behandlingar som kräver medicinsk kompetens och som kan innebära betydande hälsorisker” hittar du på deras hemsida med artikelnummer 2018-9-21

https://www.socialstyrelsen.se/publikationer2018/2018-9-21

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Aila Löfberg Nilsson, bitr jurist

Ett nytt klagomålssystem inom hälso- och sjukvård

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

För närvarande sker det en hel del förändringar inom hälso- och sjukvårdsjuridiken, bl.a. fick vi en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL) den 1 april i år och den 1 januari träder ett nytt klagomålssystem i kraft.

Det här blogginlägget kommer att fokusera främst på det sistnämnda även om jag inledningsvis vill nämna något om den nya HSL.

Syftet med den nya HSL har främst varit att göra regelverket tydligare och mer överskådligt och lättillgängligt. Upplägget har förändrats i sin struktur men några större förändringar i sak har inte skett. Vissa nyheter föreligger dock, som t.ex att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn. Dessvärre är nyheterna få och jag hade önskat en utvidgning av lagen med t.ex. rätt till ersättning vid bristande information och inhämtande av samtycke från patienten. Många patienter hävdar att om de hade fått tillräcklig information hade de inte samtyckt till ett ev. ingrepp. Idag lämnas dock inte ersättning för bristande informerat samtycke inte heller leder det till att vårdgivaren kritiseras av IVO.

Detta för oss vidare till vad som kallas ”ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården”, en lagändring som således träder i kraft den 1 januari och som i princip helt stoppar möjligheten för patienten att klaga direkt till IVO och vars syfte är just att avlasta IVO.

Istället hänvisas patienten till att rikta klagomålen direkt till vårdgivaren som ska ta emot och bemöta klagomålen. Tidigare gick anmälningarna direkt till IVO vars uppgift var att utreda om fel begåtts. Nu ska alltså de som felat själv utreda detta. Vårdgivarna har redan tidigare skyldigheter att göra en Lex Maria-anmälan eller motsvarande om de anser sig ha gjort fel. Det kan dock konstateras att det ska väldigt mycket till för att de ska göra en anmälan och det sker i princip i de fall där det är uppenbart att fel begåtts och det har sällan krävts några ingående utredningar för att konstatera detta. Frågan är om vårdgivaren verkligen kommer att utreda de anmälningar och klagomål som avser felbehandlingar som inte är så uppenbara, med den noggrannhet och omsorg som krävs. Vidare kan man fråga sig hur rättssäkerheten ska upprätthållas när det är de anklagade som ska utreda sig själva?

Man har sagt att patientnämndernas huvuduppgift ska bli att hjälpa och stödja patienterna att få sina klagomål besvarade av vårdgivarna, Inte förrän man trasslat sig igenom detta förfarande, och då endast om man inte har fått gehör för sina klagomål, kan man vända sig till IVO.

Jag har vid ett flertal tillfällen gjort anmälningar till IVO för mina klienters räkning och har funnit att det redan idag är svårt att få myndigheten att hörsamma patientens argument och de bevis vi har presenterat, däremot är de mer benägna att lyssna till vårdgivarens version. Trots detta får det ändå anses att IVO är en oberoende tillsynsmyndighet som på ett bättre sätt kan utreda och opartiskt ta ställning till ärendet.

 

Jag befarar att även om det är tänkt att patientnämnderna ska bidra till kvalitetsutveckling och en hög patientsäkerhet så blir det svårt för den klagande att bli hörsammad och få rätt mot vårdgivaren.

Ivo, som genom detta nya förfarande får en stor avlastning, menar dock att eftersom deras utredningsskyldighet begränsas så kan de fokusera på de allvarliga händelserna av störst betydelse för patienterna. Vidare har man från IVO:s sida hävdat att patienterna kan få snabbare svar när de framför sina klagomål där vården utförs. (Anna Hultin, debattinlägg i SVD 27 oktober 2017)

Anna Hultin uppger också att IVO kommer att ha en nära samverkan med patientnämnder och vårdgivare för att kunna ta del av de patientberättelser som kommer in till dem. Vilket i sin tur betyder att IVO kan se helheten och dra slutsatser snarare än att i lika stor utsträckning som idag fokusera på de många enskilda klagomål som bäst hanteras av vårdgivare och patientnämnd.

Det har från vissa håll i debatten uttalats farhågor för att alltfler vårdskador kommer att gå obemärkt förbi medan andra tvärtom menar att fler kommer att uppmärksammas då patientnämnderna kommer att få ett annat ansvar.

Själv är jag benägen att tro att de ”mindre” skadorna, de som inte ger stora bestående men eller som inte har lett till ett väsentligt ökat vårdbehov eller är helt uppenbara, kommer att hamna i skymundan och inte får den utredning en patient har rätt till. Jag hoppas att jag har fel men det får tiden utvisa.

Det ska dock noteras att det hittillsvarande förfarandet med att anmäla till LÖF, privata vårdgivares försäkringsbolag och patientskadenämnderna för att få ersättning för en behandlingsskada fortfarande är det samma.

 

Diana Saelöen