Kategori: Hälso- och sjukvård

HUR PÅVERKAS DITT FÖRSÄKRINGSÄRENDE AV TJÄNSTEMANNABESLUT?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Jag har under många år arbetat med patientskador och fört klienters talan gentemot olika försäkringsbolag; främst LÖF (regionernas ömsesidiga försäkring) men också gentemot de försäkringsbolag som försäkrar privata vårdgivare.

Denna blogg baseras på ett verkligt ärende mot en privat vårdgivares försäkringsbolag. Jag har inhämtat tillstånd från min klient att använda det som bakgrund – naturligtvis utan att avslöja något som är sekretessbelagt.

Normalt sett rekommenderar jag dem som söker råd i dessa ärenden att först själva anmäla skadan och låta försäkringsbolaget utreda ärendet. Detta då det är kostnadsfritt för den skadelidande och då det ofta räcker för att de ska få den ersättning de är berättigade till. I sådana fall är det onödigt att lägga pengar på att en jurist ska göra de utredningar och förberedelser som bolaget alltid gör. Eller som jag trodde att de alltid gör. Jag har fått ändra inställning och känner mig bekymrad över den utveckling som nu pågår. Det har också blivit allt svårare att få rättsskydd eller rättshjälp i dessa ärenden, tidigare var det bland de tre stora bolagen Länsförsäkringar, Folksam och Trygg Hansa vanligt att bevilja rättsskydd när den försäkrade inte var nöjd med försäkringsbolagets beslut och ville låta patientskadenämnden pröva ärendet. Nu är de mycket restriktiva vilket innebär att den som anser sig blivit skadad måste stå för ombudskostnader själv.

Jag har därför, trots allt, fortsatt att rekommendera att man själv lämnar in ansökan för en första utredning hos bolaget.

Just det hade min klient i det aktuella ärendet gjort, men efter endast två veckor kom ett avslag. Just det snabba avslaget gjorde mig och min kollega fundersamma och vi begärde ut det underlag som försäkringsbolaget enligt vår bedömning måste ha sammanställt för att kunna fatta ett beslut. Det krävdes ett flertal kontakter, men till slut fick vi en kopia på anmälan och beslut, inget annat. Vi hade förstås förväntat oss journaler och medicinsk bedömning, utredning om orsakssamband m.m. Så en ny kontakt togs där vi angav att vi önskade underlaget för beslutet. Slutligen skrev handläggaren till oss och av det brevet framgick följande ”I ärendet finns inget medicinskt underlag utan det har fattats ett så kallat tjänstemannabeslut baserat på uppgifterna i skadeanmälan”

Därefter meddelades att de tittat på ärendet och nu skulle ta upp ärendet till prövning.

Vi tittade på den inlämnade skadeanmälan, skriven av en lekman baserat på egna upplevelser och känslor och utan medicinsk kompetens och utan diskussion om orsakssamband, om felbehandling m.m. Precis så som den som drabbats av en skada normalt skriver.

Detta hade således en tjänsteman tittat på och självständigt fattat beslut att här förelåg ingen ersättningsgill skada.

Vi sökte då rättsskydd för min klient och då detta är sedan tiden när det fortfarande beviljades fick min klient möjlighet att med juridisk hjälp driva ärendet vidare. Inledningsvis blev det ett nytt avslag men nu hade åtminstone journaler och medicinsk rådgivare tillfrågats.

Min klient var fortfarande inte nöjd och kunde få fram journaler från nuvarande läkare som vi skickade in. Vi argumenterade enligt ett juridiskt mönster med egen sambandsbedömning m.m.

Det visar sig då, efter 1,5 års diskussioner med bolaget att de ändrar inställning och skadan betraktas nu som en ersättningsgill skada – en felbehandling.

Ärendet gick således från tjänstemannabeslutet att det inte var någon skada till att det är en skada som ska ersättas av bolaget där vi nu diskuterar summor och från vilken tid skadan ska beräknas ha uppstått.

Jag har sökt information om tjänstemannabesluten och omfattningen av dessa utan att det någonstans nämns att det kan förekomma. Det framkom inte heller av det första avslaget min klient fick att någon egentlig utredning inte skett – dock ska noteras att det förmedlades information om att beslutet gick att få omprövat och hur man gör för att gå vidare.

Jag har inte hos något försäkringsbolag sett information om tjänstemannabeslut och söker man via Google hamnar man oftast hos myndigheter och framför allt ärenden om utlämnande om allmän handling men inget om tjänstemannabesluten i försäkringsbolags handläggning varför det varit svårt att få information.

Emellertid så vet vi nu att de existerar och det behöver inte vara fel eller negativt då många ärenden är självklara, och om beslutet är positivt snabbar detta förfarande på processen vilket är till förmån för den skadelidande. Men om det inte är självklart och beslutet är negativt menar jag att det måste framgå av beslutet att det är ett tjänstemannabeslut och att man inte har gjort någon utredning i ärendet, om det ens ska anses vara lämpligt med negativa beslut utan utredning.

Vad innebär det då att dylika beslut kan fattas även när det är negativt för den skadelidande?

Ja, för min del innebär det att jag måste ge andra råd till dem som söker information. Det blir alltmer viktigt att själva anmälan är klar och koncis, att man berättar exakt vad som gick fel, när det inträffade, vem som har agerat på ett felaktigt sätt, varför man menar att det har gått fel och noggranna grunder för detta. Utöver detta så måste man beskriva hur de besvär man lider av har ett samband med exempelvis en felaktig behandling, sen diagnos, felaktig användning av medicinsk teknik m m.  Helst måste man även beskriva att det inte finns konkurrerande orsaker till besvären man har etc.. Detta kräver mycket mer kunnande av den som anmäler och dessutom att anmälaren själv kanske begär ut journaler, intyg med mera och skickar in det tillsammans med skadeanmälan och noteringar som visar vad som gått fel. Sådant som bolaget normalt ombesörjer.

I takt med att allt fler anmäler vården för olika typer av felbehandlingar blir det också allt svårare att driva ärendet för den enskilde. Utan vår kunskap om att ett försäkringsbolag inte kan ha utrett ärendet på två veckor, utan vår envishet att få ut underlaget och utan vår erfarenhet hade min klient stått utan ersättning på grund av att en tjänsteman ansett att det inte behövde utredas vidare. Man ska inte behöva vara jurist för att anmäla en skada och få den i tillräcklig grad utredd av försäkringsbolaget. Tyvärr tycks det gå åt det hållet och kanske är det en idé att boka åtminstone en timme med en jurist för att få information om hur man ska gå till väga för att skriva en anmälan som får bolaget att utreda ditt ärende.

Advokat Diana Lindgren Saelöen

Bistånd jml SoL eller insatser jml LSS, del 1

Posted on by Karina Stiernblad

Kan lagvalet och dess omfattning påverka mina möjligheter att få hjälp med stöd och service?

Med utgångspunkt i denna fråga som min gode vän Lex Sommarskog ställde till mig i förra veckan kommer jag genom en serie av inlägg ge Dig delar av mitt svar på Lex fråga.
Lex berättade att hans fråga kom sig av att hans vän, Tycho, till följd av en motorcykelolycka hade förvärvat en hjärnskada som i sin tur hade medfört så omfattande skador att han nu inte klarar sig själv, utan stöd. Tycho som nu har kommit hem från sjukhuset är därför i ett stort behov av stöd för att klara sin vardag. Till följd av detta har Tycho, med hjälp av Lex, ansökt hos sin hemkommun, Fågelhuus kommun, om stöd och service enligt LSS[1]. Fågelhuus kommun har avslagit Tychos ansökan. De menade att Tycho inte omfattas av den särskilda gruppen av personer som kan erhålla stöd enligt LSS.
Men hade Fågelhuus kommun då inte erbjudit Tycho hemtjänst frågade jag? Jo, men det stöd han fick var inte alls så omfattande som han behövde, svarade Lex. Till exempel fick Tycho, som var en social person, inte hjälp med att komma ut mer än en gång i veckan och träffa sina vänner och det var inte alls tillräckligt. Dessutom fick han inte hjälp med städning mer än var tredje vecka. Var detta verkligen ok? Fågelhuus kommun hade nu sagt att ville han ha ett mer omfattande stöd så fick han flytta till en gruppbostad och där kunde han i övrigt träffa människor och få nya vänner. Tycho som älskar sin lilla lya och sina vänner vill absolut inte lämna sitt hem och nya vänner, i stället för sina gamla, vill han absolut inte ha. Lex, som för säkerhets skull lovat att hjälpa Tycho att överklaga kommunens avslag undrade därför om Tycho kunde ha fått ett mer omfattande stöd om Fågelhuus kommun hade bifallit hans ansökan från början eller om det är ”så här det ska vara?”.
För att svara på detta får man först förstå skillnaden mellan två lagar, nämligen mellan SoL[2] och LSS, svarade jag.

SoL är en så kallad ramlag. Innebörden av detta är precis som det låter. Fågelhuus kommun har genom SoL fått en yttre ram för det stöd och den service som de ska tillhandahålla sina kommuninnevånare. Vilka specifika insatser de väljer att fylla ramen med är upp till kommunen. Hur ramen för stödet enligt SoL är utformad kan först och främst hittas i den så kallade portalbestämmelsen[3]. I bestämmelsen anges bland annat att den enskilde genom bistånd ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Enligt den så kallade lagkommentaren går det att utläsa att det med skälig levnadsnivå inte endast avses vad som direkt fordras för den enskildes grundbehov, utan insatsen ska uppnå en viss kvalitet och om man vänder sig till de förarbeten som finns så framgår det att bedömningen av vad som utgör skäliga levnadsvillkor ska ske med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Vidare står det i lagen att stödet ska utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Stödet ska med andra ord i största möjliga mån inte vara ägnat att passivisera den enskilde.

I nästa inlägg kommer jag att gå igenom ett par domar som kan ge oss en fingervisning mot vad Tycho kan förvänta sig när det kommer till hans rättigheter enligt SoL när det kommer till skälig levnadsnivå. Först därefter kommer jag att skriva om LSS och då se om denna lag möjligtvis hade kunnat ge ett annat eller mer kvalificerat stöd än SoL. Men oroa Er inte för Lex och Tycho så länge. De har redan fått svar och juridiskt stöd från Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende.

_______________________________________
[1] Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade.
[2] Socialtjänstlagen (2001:453).
[3] Se socialtjänstlagen 4 kap 1 § 1 och 4 st.

För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi kan LSS!

 

Vårdpersonal och kriminalitet

Posted on by Ewa Wressmark

När vi som patienter söker oss till vården är det självklart viktigt för oss att känna att vi kan lita på den vårdpersonal som vi möter och att vi kan känna oss trygga i deras händer.

I Hälso- och sjukvårdslagen, och även i Patientlagen, anges grunderna för den svenska sjukvården. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och ska vara lätt tillgänglig.

Vidare ska patienten få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ansvaret för att så sker ligger i mångt och mycket på de enskilda aktörerna inom vården, såsom läkare, sjuksköterskor, psykologer m fl. Att bedriva vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet är en skyldighet som åligger all legitimerad sjukvårdspersonal.

I kravet på att patienten ska ges en god och säker vård ligger naturligtvis också att man ska känna sig trygg med den hälso- och sjukvårdspersonal som man träffar i vården. Patienten ska kunna känna sig trygg i att vårdpersonalen har rätt kompetens och håller sig à jour med nya vetenskapliga rön och nya behandlingsmetoder.

Det ställs höga krav på vårdpersonalen både vad gäller deras kompetens, fortbildning och att man ska kunna informera och kommunicera med patienterna, men också att man av andra skäl ska anses vara lämplig att inneha legitimation.

Att dessa höga krav uppfylls ligger på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att säkerställa i sin tillsyn. Om IVO anser att någon är olämplig att t ex inneha legitimation inom något vårdyrke så ska anmälan om återkallelse av legitimationen alternativt beslut om treårig prövotid göras till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det blir sedan HSAN som avgör om vederbörande fortsatt kan anförtros att utöva ett vårdyrke. HSANs beslut om behörighetsinskränkning kan överklagas till Förvaltningsrätten och slutligen till Högsta Förvaltningsdomstolen.

En person med läkarexamen ansöker om legitimation hos Socialstyrelsen, som är den myndighet som prövar såväl ansökningar som legitimation som (prövar de ansökningar om?)(eller utfärdar de?) särskilda förordnanden att utöva yrke samt utfärdar? bevis om specialistkompetens. Vid Socialstyrelsens prövning ska/kan bevis som straffrihet hämtas in, dvs ett utdrag ur Belastningsregistret som visar att man inte är dömd för någon allvarlig brottslighet.

Om man t ex döms för grov misshandel och får avtjäna ett fängelsestraff (i regel minimum 1,5 års fängelse) står denna dom kvar i belastningsregistret i 10 år efter det att man verkställt sitt fängelsestraff, dvs har blivit frigiven. Om man inte begår några andra brott under 10 år kan man därefter uppvisa ett ”blankt” belastningsregister. Söker man då legitimation får Socialstyrelsen inte kännedom om att det finns en gammal dom mot den sökande.

Så ska det naturligtvis vara. Om man begår ett misstag en gång i livet och därefter avhåller sig från att begå brott under en så lång tid som 10 år, så får man anses vara ”rehabiliterad”. Återfallsrisken torde efter 10 års laglydighet vara synnerligen låg.

När det gäller legitimerad sjukvårdspersonal som begår brott är emellertid saken en annan. Domstolarna har en skyldighet att rapportera till IVO när sjukvårdspersonal döms för brott. Om brotten begås i tjänsten kan det tyckas självklart att man inte ska vara betrodd med legitimation. Om brotten begås utanför tjänsten och det rör sig om ett allvarligt brott som kan påverka förtroendet för den legitimerade ska enligt Patientsäkerhetslagen legitimationen återkallas, om det inte finns särskilda skäl som talar för att man kan underlåta att återkalla legitimationen.

Här har vi ett problem. IVO har under senare år i flera fall utrett legitimerad personal som har begått brott för länge sedan, i några fall för mer än 10 år sedan. Trots att det i flera fall rör sig som engångsföreteelser och där det finns ”rimliga förklaringar” till brottsligheten, samt att vederbörande inte har gjort sig skyldig till ny brottslighet och dessutom har haft väldigt goda vitsord från chefer och kollegor, så anser IVO, HSAN och domstolarna likväl att legitimationen ska återkallas.

Det finns en del tolkningsfrågor som bör fastställas av rättspraxis, dvs domstolarnas överinstanser. T ex vad som anses vara allvarlig brottslighet, vilken typ av brottslighet som är ägnatd att påverka förtroendet för en legitimerad, och vad som kan utgöra särskilda skäl för att underlåta att återkalla legitimationen. Några exempel ges i förarbetena till Patientdatalagen men de är inte uttömmande. Bl a anges i förarbetena att om det har gått ”avsevärd tid” sedan brottet begicks så kan det anses vara särskilda skäl. Frågan man då ställer sig, är vad som anses vara ”avsevärd tid” och vilken tid talar man om beroende på vilket brott det rör sig om.

Kan man överhuvudtaget acceptera att legitimerad sjukvårdspersonal i vissa fall ska få behålla sin legitimation fast de har begått ett brott? Som advokat, som i min yrkesutövning träffar på många olika människotyper, svarar jag tveklöst – ett principiellt Ja – på den frågan. Sjukvårdspersonal är lika mycket människor som alla andra och som alla andra kan man begå misstag. Ska man då inte, bara för att man har ett legitimationsyrke, få förlåtelse? Samhället och lagstiftaren förlåter ju andra, genom att efter 2 år, 5 år, 10 år eller som längst 20 år ta bort uppgifter om domar från belastningsregistret. Man kan då uppvisa ”blanka papper” igen, trots att man är dömd för brott. Varför ska inte detsamma gälla för legitimerad personal?

Även om man har begått ett misstag för flera år sedan, och även om det misstaget innebar att man blivit dömd för ett allvarligt brott, så kan man vara en skicklig och synnerligen lämplig yrkesutövare. Ska vi bli av med duktiga läkare och sjuksköterskor för att tillsynsmyndighet och domstolar inte anser att de ska få förlåtelse? Jag kan inte se logiken i detta.

Innan Patientsäkerhetslagen (PSL) trädde i kraft den 1 januari 2011 gällde Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Då avskaffades disciplinpåföljderna, erinran och varning, och då infördes även bestämmelsen om att även brott som begås utanför tjänsten kan utgöra grund för återkallelse av legitimationen. De brott som anges som exempel i förarbetena och som kan anses påverka förtroendet för en legitimerad kan t ex vara brott mot annans liv eller hälsa, narkotikabrott, sexualbrott, barnpornografibrott, förfalskningsbrott, osant intygande och mened.

Jag anser att IVO, HSAN och domstolarna på ett tyvärr alltför stereotypt sätt bedömer om en legitimation ska återkallas eller inte när någon har begått ett brott utanför tjänsten. Av förarbetena framgår att, förutom att brottet i sig ska vara ägnat att påverka förtroendet för den legitimerade, ska brottsligheten i det enskilda fallet vara att anse som allvarlig. Vid denna prövning ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, såsom brottslighetens art, brottets straffvärde, påföljden, eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter och gärningsmannens motiv för brottet. Det, menar jag, gör man inte i tillräcklig omfattning. Skälet kan bl a vara att juristerna och inspektörerna på IVO inte har den kunskap och erfarenhet som krävs för att göra en bedömning i dessa hänseenden. Det är de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål, som har den kompetensen och det är vi advokater som bl a arbetar som offentliga försvarare som kan göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

IVO, HSAN och förvaltningsdomstolarna måste, menar jag, i mycket högre grad göra individuella bedömningar i de enskilda fallen. Inte minst måste man verkligen göra helhetsbedömningar som är värda namnet och då beakta samtliga relevanta omständigheter. Inte bara kring brottet, utan även vad gäller kompetens och erfarenhet. Visserligen är inte detta något som anges i förarbetena, men om vi inte ska förlora skicklig sjukvårdspersonal måste praxis ändras i det avseendet.

 

Ewa Wressmark

Advokat

 

Lästips:

Så ska rapportering av domar mot vårdpersonal bli bättre
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/11/sa-ska-rapporteringen-av-domar-mot-vardpersonal-blir-battre/?utm_source=Paloma

Utredning föreslår obligatorisk brottskontroll av läkarstudenter
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/10/utredning-foreslar-obligatorisk-brottskontroll-av-lakarstudenter/

 

 

Vilket skydd finns vid skönhetsingrepp?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Att göra ett skönhetsingrepp, antingen via operation eller med hjälp av injektioner, är inte längre något som är skambelagt som det var för ett antal år sedan – tvärtom. Det här är en trend som ökar lavinartat och ännu större har ökningen varit under pandemin, både bland män och kvinnor. Det finns säkert många anledningar till det, det talas om att man har råd till det när man inte rest så mycket, att man suttit och tittat på sig själv genom otaliga möten via Zoom, teams eller andra konferensalternativ över nätet. Men också att skönhetsidealet har hamnat i fokus, att ett standardansikte är ett ansikte som är fixat med smink, lösfransar och snygga ögonbryn, rynkor har slätats ut och läppar förstorats etc.

Sociala medier med vackra bilder och fina filter, framför allt från personer eller influensers med stora konton blir trendsättande.

Jag har inga synpunkter på att man väljer att genomgå ett skönhetsingrepp, och tycker att det är bra att man inte behöver skämmas för att man gör det, men det måste påpekas att det inte är helt riskfritt. Jag har genom åren som jurist, med hälso- och sjukvård som specialitet, stött på många som blivit väldigt missnöjda med resultatet och också de som blivit mycket allvarligt skadade. Dessvärre har marknaden delvis varit oreglerad fram till den 1 juli i år och det har varit svårt att bistå med rättslig hjälp.

 

Situationen fram till den 1 juli 2021

Sverige, som annars är ett land där det mesta är reglerat, har haft ett förvånansvärt dåligt regelverk inom området estetiska ingrepp. T.ex. har vem som helst kunnat ge fillerinjektioner. Fillers kan orsaka svåra skador om de sätts fel och till och med orsaka vävnadsdöd. Andra behandlingar innebär ofta avancerade medicinska ingrepp och någon specialistkompetens har inte krävts. Dessa behandlingar har inte heller omfattats av vare sig hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen eller patientskadelagen. Detta då syftet med behandlingen inte har varit att medicinskt förebygga skador och inte heller att behandla sjukdomar eller skador. Detta har således varit ett oskyddat och rättslöst område, vilket de flesta inte känt till innan de, så att säga, ”har lagt sig under kniven”.

En del har försökt använda sig av konsumenttjänstlagen, men det är osäkert om den egentligen är tillämplig. Även skadeståndslagen har varit svår att tillämpa. Den skadelidande har varit tvungen att dels bevisa att vårdgivaren eller dennes anställda har varit vårdslösa i sin behandling, dels måste det visas att skadan är en direkt följd av en felaktig behandling, dvs. att det finns ett orsakssamband. Det är inte lätt att bedöma vad som är försumligt, eller hur behandlingen normalt utförs, och mot en läkares påstående att komplikationer är vanligt har det varit svårt för den enskilde att hävda sin rätt.

Det finns mycket att skriva om hur det har varit – mer intressant är dock vad som gäller nu.

Situationen efter den 1 juli 2021

Den 1 juli trädde ”Lag om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar” i kraft. I och med det är det enbart legitimerade läkare och tandläkare som har bevis om specialistkompetens inom en adekvat specialitet som får utföra ingreppet. Estetiska injektionsbehandlingar, t.ex. botox och fillers, får numera endast utföras av den som har legitimation som läkare, tandläkare eller sjuksköterska. Det går inte att delegera utförande till någon som inte uppfyller kraven enligt den nya lagen. Även detta ger patienten en större trygghet och säkerhet.

I och med detta blir också flera av Socialstyrelsens föreskrifter tillämpliga, tex allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården, allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter m.fl.

Verksamheterna omfattas numera av patientsäkerhetslagen, patientdatalagen, patientskadelagen samt bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen. IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) blir tillsynsmyndighet. Någon sådan har, skrämmande nog, tidigare inte funnits.

Syftet med lagen är således, dels att reglera ett oreglerat område, dels att ge den enskilda individen trygghet med att personalen har rätt kompetens och att det finns samma krav på patientsäkerheten som inom hälso- och sjukvården. Skulle något gå fel finns det ett rättsligt skyddsnät att använda sig av.

En sista tanke

Jag skulle, trots det ovan skrivna, vilja lämna er en sista tanke innan ni beslutar er för ett genomgå ett ingrepp. Skönhet sitter i betraktarens öga, alla är vackra på sitt sätt, kom ihåg att många bilder på sociala medier är såväl retuscherade som pålagda filter. Vill ni trots det genomföra ett ingrepp, gör det, men tänk igenom ert beslut noggrant. Även om området numera är reglerat, och riskerna minskas betydligt genom att enbart specialister får utföra ingreppet, så innebär det inte att det är riskfritt. Det kan fortfarande gå fel och ekonomisk ersättning kan inte alltid ersätta en skada.

 

Diana Saelöen
Advokat

Hur bedriver IVO tillsyn vid anmälningar enligt Lex Maria?

Posted on by Ewa Wressmark

Av Advokat Ewa Wressmark

IVO är tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården, men även över socialtjänsten och LSS-verksamheterna. På IVOs hemsida sägs att: Tillsynen ska bidra till en säker vård och omsorg av god kvalitet och arbeta på ett sådant sätt som bäst gagnar vård- och omsorgstagarna.

Jag kommer här att fokusera på tillsynen över hälso- och sjukvården. Det anges att IVO ska stå på patienternas sida och ha ett patientperspektiv i sin tillsyn. Man säger också att patienternas erfarenheter och åsikter ska tas tillvara för att tillsynen ska vara relevant och träffsäker.

Hur ser det då ut när det gäller den tillsyn som bedrivs då vårdgivaren gör en anmälan enligt Lex Maria?

Enligt bestämmelserna om Lex Maria är vårdgivaren skyldig att anmäla till IVO om händelser som lett till, eller kunnat leda till, en allvarlig vårdskada. Det är således allvarliga händelser och incidenter som omfattas av bestämmelserna om Lex Maria.

På sin hemsida beskriver IVO tillsynen av anmälningar enligt Lex Maria på ett sätt som ger sken av att man verkligen tar ställning till händelsen och vilken betydelse den fått för patientsäkerheten. I min värld innefattar det också att bedöma om vården skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

T ex skriver IVO att man, när man får in en anmälan enligt Lex Maria, tar ställning till om det behövs kompletteringar och om det kan var aktuellt med andra utredningsåtgärder, t ex inspektion eller bedömning från externa experter.

En bedömning av en extern expert kan, enligt min uppfattning, vara relevant för bedömning av frågor som IVO:s inspektörer självt saknar kompetens att bedöma, vilket rimligtvis handlar om en bedömning av om vården skett på ett patientsäkert sätt.

IVO måste alltid avsluta ett Lex Maria ärende med ett beslut. Där ska myndigheten ta ställning till om vårdgivaren fullgjort sin anmälnings- och utredningsskyldighet. Vårdgivaren är nämligen, förutom att man ska anmäla till IVO, också skyldig att utreda händelsen. Vårdgivaren ska också vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa en god och säker vård, dvs förhindra att liknande händelser inträffar igen.

I IVO:s beslut ska myndigheten bedöma om vårdgivarens åtgärder är tillräckliga och adekvata. Men vad händer om vårdgivarens utredning innehåller felaktigheter? Om vårdgivaren har gjort en felaktig bedömning av varför händelsen inträffade? Om vårdgivaren har dålig kännedom om, eller misstolkar, vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet?

Jag skulle vilja säga: Det händer inte mycket! Inte om inte patient och anhöriga är uppmärksamma och pålästa, samt påtalar för IVO att vårdgivarens utredning vilar på felaktig grund.

Som exempel kan nämnas att IVO, i ett ärende som jag har varit involverad i som ombud, skriver att myndigheten inte utreder den specifika händelsen och man gör inte heller någon bedömning av om involverad personal brustit i sin yrkesutövning. Man förlitar sig således från tillsynsmyndighetens sida på att vårdgivaren identifierat bakomliggande orsaker korrekt och att man dragit rätt slutsatser utifrån det.

Det intressanta i detta – förutom att jag personligen tycker att IVO gör det lite för lätt för sig – är att en vårdgivare kan använda sig av Lex Maria för att anmäla en obekväm medarbetare. Om då vårdgivaren till synes har gjort vad som ankommer på denne och får detta konfirmerat genom IVO:s beslut, så har man fått ett bevis på att ”den obekväme” har gjort fel, vilket i förlängningen kan innebära att vederbörande skulle kunna sägas upp av personliga skäl.

Frågan man kan ställa sig här är: Är det verkligen så man tycker att en tillsynsmyndighet värd namnet ska fungera? Var ligger patientperspektivet i detta? I mina ögon är det närmast så att det är ett vårdgivarperspektiv man har från IVO:s sida.

Behöver du hjälp, antingen om du är patient, vårdpersonal eller vårdgivare, att lotsas igenom tillsynsdjungeln och bland lianer av regler och paragrafer, så är du välkommen att kontakta oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har mångårig bred och gedigen erfarenhet av vården och hälso- och sjukvårdsjuridiken. Du når oss på info@limhamnsjuristen.se eller 040-611 90 02.

 

 

Vad gäller för en privat vårdgivare när regionen begär tillgång till patientjournaler?

Posted on by Ewa Wressmark

Jag ska inledningsvis betona att det jag skriver i denna blogg har jag fått klientens medgivande att skriva om. Inga namn nämns men det kan ju antas att någon tycker sig känna igen situationen.

Som specialist i hälso- och sjukvårdsjuridik blir jag gång efter annan involverad i ärende där en region, med hänvisning till vårdavtal, ackrediteringsavtal, lagen om valfrihetssystem (LOV) m.m. begär att få till gång till en privat vårdgivares patientjournaler i omaskerat skick, för att granska om debiteringar skett korrekt.

Till skillnad från 25 § lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi och 26 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, som ger den privata vårdgivaren möjlighet att visa upp patientjournaler för huvudmannen/regionen, så innehåller LOV inte någon uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse.

För de vårdgivare som lyder under LOV uppkommer därmed frågan är om ett sådant utlämnande står i strid med vårdgivarens tystnadsplikt. Jag och en del klienter har hävdat att så är fallet. Regionerna har hävdat motsatsen.

I ett av fallen har en anmälan gjorts till Justitieombudsmannen (JO) och JO har nu uttalat sig i frågan.

I beslutet från JO uttalar chefs-JO bl.a. följande:
Bedömningen av om ett utlämnande av vissa uppgifter innebär ett obehörigt röjande måste i första hand göras av den person som lyder under tystnadsplikt och som ombeds dela med sig av uppgifterna. Det är naturligt att också regioner i sina mellanhavanden med privata vårdgivare behöver ta hänsyn till vårdpersonalens tystnadsplikt, både vid utformningen och vid tillämpningen av avtal med privata vårdgivare. Om uppgiftsskyldighet i lag eller förordning saknas är försiktighet påkallad när det gäller att begära att få ta del av uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler kan det inte anses acceptabelt att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Uttalandet från JO är mycket tydligt. Det är tystnadsplikten gentemot patienterna som väger tyngst, även om Regionen skulle ha intresse av att granska journalerna i omaskerat skick. En hel del patienter som väljer att gå till privata vårdgivare gör det för att inte riskera att deras journaler läses av regionens personal. T ex kan det röra sig om patienter som själv arbetar inom regionen.

JO är också tydlig med att det är viktigt att regionerna, i utformningen och tillämpningen av sina vårdavtal, tar hänsyn till den privata vårdgivarens tystnadsplikt.

I sitt svar till JO har regionen hänvisat till förarbetsuttalanden som säger att vid tolkning av obehörighetsrekvisitet hos en privat vårdgivare kan viss ledning hämtas i bestämmelserna i OSL, vilket innebär en möjlighet för den privata vårdgivaren att lämna ut uppgifter i vissa fall även om uppgiftsskyldighet inte följer av lag eller förordning. Som exempel nämner regionen bestämmelsen i OSL om s.k. nödvändigt utlämnande. Således vidhåller regionen att, trots att förarbetena säger att ett utlämnande från myndighet till enskild och ska tillämpas restriktivt, uttalandet skulle kunna tillämpas även när det gäller privata vårdgivare. Regionen har också anfört att för det fall att JO inte tolkar förarbetsuttalandena på det av regionen angivna sättet, måste stor vikt läggas vid att Region Skånes medarbetare och konsulter som deltar i den uppföljande verksamheten lyder under lagstadgad tystnadsplikt för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden som de fått kännedom om vid uppföljning och granskning av en privat vårdgivare.

JO resonerar kring om undantaget i OSL 10 kap. 2 § kan tillämpas i dessa fall. Visserligen, säger JO, kan bestämmelserna i OSL ge ledning även i fråga om den tystnadsplikt som gäller för personal inom den enskilda hälso- och sjukvården. Dock påpekar JO att förarbetena säger att undantaget i OSL ska tillämpas restriktivt och bara när utlämnande är en nödvändig förutsättning för att verksamheten ska kunna fullgöras. JO:s uppfattning är att regeln inte bör tillämpas på ett sätt som innebär att en vårdgivare kan begränsa sin lagstadgade tystnadsplikt genom avtal. Av den anledningen anser JO att en förpliktelse att tillhandahålla uppgifter som grundas på ett affärsmässigt kontrakt inte skulle kunna likställas med den typ av myndighetsåligganden som åsyftas i 10 kap. 2 § OSL.

Således kan tystnadsplikten inte avtalas bort, oavsett hur ett sådant avtal formuleras.

JO menar att inte heller det förhållandet, att de av regionens medarbetare som skulle få ta del av uppgifterna har en lagstadgad tystnadsplikt, per automatik att ett utlämnande från en privat vårdgivares sida skulle vara förenligt med 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (tystnadsplikten för privata vårdgivare).

I JO:s beslut får den aktuella regionen kritik för att inte ha tagit hänsyn till den privata vårdgivarens  tystnadsplikt i samband med att regionen begärde tillgång till patientjournalerna i omaskerat skick. JO menar att, såvitt utredningen visar, regionen inte gjorde några överväganden om hur regionens tillgång till patientjournalerna skulle förhålla sig till den privata vårdgivarens tystnadsplikt, vare sig före sin begäran eller efter det att vårdgivaren hade påtalat att vara förhindrad att lämna ut omaskerade journaler. Enligt chefs-JO borde regionen ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO säger i sin kritik att inte ens när vårdgivaren ansåg sig vara förhindrad att lämna ut journalerna på grund av sin tystnadsplikt föreföll regionen ha gjort någon bedömning av huruvida det skulle utgöra ett obehörigt röjande att ge regionen tillgång till uppgifterna. Tvärtom hänvisade regionen i stället enbart till vårdgivarens avtalsrättsliga förpliktelse att tillhandahålla uppgifterna. Att regionen i det skedet vidhöll sin begäran att få ta del av journalerna, utan att beröra problematiken kring tystnadsplikten var, enligt JO:s uppfattning, inte acceptabelt.

Regionen borde istället ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO menar att, även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler, det inte kan anses godtagbart att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Sedan tidigare hade såväl IVO (Inspektionen för vård och tillsyn) och Psykologförbundet givit vårdgivaren samma besked, nämligen att journalerna inte kunde lämnas ut omaskerade eftersom detta skulle bryta mot tystnadsplikten.

Genom JO:s, och även IVO:s och Psykologförbundets, uttalanden får det nu anses klarlagt att – oavsett om det finns ett avtal och oavsett hur avtalet är formulerat, kan inte en region tvinga en privat vårdgivare att bryta mot sin tystnadsplikt. För att ett utlämnande av patientjournaler i omaskerat skick ska kunna ske måste det finnas en tydlig lagbestämmelse om detta, alternativ att samtycke inhämtas från patienterna.

Ibland händer det faktiskt att David vinner över Draken Goliat[1] och det känns väldigt skönt när så sker och att vara en del i det.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Advokat Ewa Wressmark

 

[1] Boken David och Goliat; konsten att slåss mot jättar, handlar om sannolikheten för osannolika händelser som inträffar i situationer där ett utfall är kraftigt gynnat över den andra. Boken innehåller många olika berättelser om dessa ”underdogs” som slår oddsen, den mest kända är berättelsen om David och Goliat.

Har du skadats inom vården?

Posted on by Daniel Knezovic

Som patient har du ett försäkringsskydd mot olika skador som kan inträffa under sjukvård, tandvård eller läkemedelsbehandling. Jag kommer enbart behandla skador inom sjukvården och när patientförsäkringen blir tillämplig i detta inlägg. Detta är enbart en övergripande sammanfattning.

Patientskadeersättning
Enligt patientskadelagens 6 § lämnas ersättning för personskada (fysiska och psykiska skador) på en patient. Det krävs att det föreligger en övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av vården. Det är den som påstår att en skada inträffat som har bevisbördan.

Patientförsäkring
Samtliga offentliga- och privata vårdgivare måste ha en patientförsäkring. Det vanligaste är att Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF) står som försäkringsgivare, men även andra försäkringsbolag kan stå som försäkringsgivare. Vårdgivaren är skyldig att upplysa hos vilket försäkringsbolag som patientförsäkringen tecknats. För de fall att du skulle skadas av en vårdgivare som inte har tecknat någon patientförsäkring träder patientskadeföreningen (PFF) in.

Det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ge rätt till ersättning:

  1. Anmälan ska ha kommit in i rätt tid
    En skadeanmälan ska ske till försäkringsbolaget inom 10 år från den tidpunkt som skadan inträffat (gäller för skador som inträffade efter 31 december 2014). För det fall att skadan inträffade före 1 januari 2015 ska en anmälan göras inom 3 år från den tidpunkt då du fick klart för dig att du kunde göra en anmälan. Det får dock inte ha gått mer än 10 år från den tidpunkt då skadan inträffat.
  1. Skadan ska vara ersättningsbar
    Det är inte alla skador som ersätts. Exempel på en icke-ersättningsbar skada kan vara skador som uppkommer som en följd av vård och behandling i direkt livshotande situationer.

Ersättningsbar skada kan vara:

  • Behandlingsskada
    En vanligt förekommande typ av skada är behandlingsskador. Behandlingsskada är en personskada som orsakats av undersökning, vård eller behandling. En viktig förutsättning för att en behandlingsskada ska anses föreligga är att skadan hade kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande eller annat tillgängligt förfarande som i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.
  • Materialskada
    Det kan exempelvis röra sig om felaktig hantering av medicinsk utrustning eller fel på medicinsk produkt.
  • Olycksfallsskada
    Om ett olycksfall exempelvis inträffar i samband med ett medicinskt ingrepp som förorsakar en skada kan ersättning utgå. Det ska ha skett i samband med vård och behandling.
  • Medicineringsskada
    Vid felaktig ordination av läkemedel eller i strid med föreskrifter kan ersättning utgå. Observera att här omfattas inte läkemedelsbiverkningar som skett när korrekt ordination skett (läkemedelsförsäkringen).
  • Infektionsskada
    Det föreligger en infektionsskada om överföring av smittämne lett till en infektion. Det ska röra sig om en infektion som en patient inte skäligen bör tåla efter undersökning, vård eller behandling.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB har spetskompetens inom hälso- och sjukvårdsjuridik. Om du har drabbats av en patientskada och behöver råd angående ditt ärende är du välkommen att höra av dig till oss.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Va, kostar advokaten pengar?

Posted on by Jan Tuma

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Vad menar Försäkringskassan med SGI?

Posted on by Daniel Knezovic

Ta del av de nya reglerna för SGI-skydd

Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) används av Försäkringskassan för att beräkna storleken på bland annat sjukpenning. SGI baserar Försäkringskassan utifrån en årlig arbetsinkomst som den sökande (hädanefter ”du”) haft genom förvärvsarbete. Har du inte haft någon inkomst har du heller inte någon SGI. SGI:n ligger till grund hur mycket pengar du kan få av Försäkringskassan om du exempelvis blir sjukskriven. Det förutsätts att din inkomst antas vara under en sammanhängande period om minst 6 månader i följd för att kvalificeras för sjukpenning. Den fortsatta framställningen av detta inlägg berör enbart sjukpenningsfrågan.

Hur skyddar du din SGI?

SGI-skydd innebär att den som avbryter sitt förvärvsarbete i vissa fall kan få behålla den SGI du hade före avbrottet. För att behålla din tidigare fastställda SGI krävs att det har varit en obruten kedja av SGI-skydd. För att du ska omfattas av SGI-skydd krävs att vissa villkor är uppfyllda. Det finns ett antal situationer när ens SGI är skyddad, bland annat under tiden en person är aktivt arbetssökande via Arbetsförmedlingen eller har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Det SGI-skydd du har slutar att gälla den dag du upphör att få sjukpenning från Försäkringskassan och inte exempelvis återgått till förvärvsarbete. Är du arbetslös (på hel- eller deltid) när din sjukpenning upphör hos Försäkringskassan måste du omedelbart anmäla dig som arbetssökande och aktivt söka arbete. Missar du detta med enbart 1 dag (första vardagen efter du tagit del av Försäkringskassans beslut) kan det få stora konsekvenser för din framtida ekonomi. För att din SGI ska kunna fastställas krävs som sagt att din årliga inkomst kommer från arbete som kan antas vara under en period om minst 6 månader i följd eller vara årligen återkommande. Fastställs din SGI till 0 kronor måste du förvärvsarbeta under ovan period för att få tillgodogöra dig en ny SGI-period. Det spelar ingen roll hur sjuk du är längre. Har din SGI upphört, upphör rätten till sjukpenning, även om Försäkringskassan bedömer att du har rätt till sjukpenning, utgår ingen ersättning till dig. Detta har tyvärr varit ett vanligt förekommande problem för flertalet personer som inte anmält sig som arbetssökande första dagen efter att exempelvis ha nekats sjukpenning på fortsättningsnivå och inte haft något arbete att återgå till. Uppkommer komplikationer med exempelvis en ny sjukdom en kort tid därefter, och som hade gett rätt till sjukpenning, upphör möjligheten till ersättning via Försäkringskassan. Är du helt arbetsoförmögen, måste du tillgodogöra dig en ny SGI. Konsekvenserna kan bli förödande om du exempelvis är helt arbetsoförmögen och inte längre får tillgodoräkna dig din tidigare SGI.

 

Hjälper alltid läkarens sjukskrivning?

Även om läkaren anser att du inte kan arbeta är det Försäkringskassan som gör den slutliga bedömningen. Detta innebär att en sjukskrivning per automatik inte innebär att din SGI är skyddad. Från den dagen Försäkringskassan bedömer att du inte ska beviljas sjukpenning måste du skydda din SGI, även om både du och din läkare anser att du är för sjuk för att arbeta och har ett arbete att återgå till. I en sådan situation måste du anmäla dig till Arbetsförmedlingen, trots att du exempelvis har en heltidstjänst, vilket kan ses som ett moment 22.

Nya regler

Från och med den 1 november 2018 finns ett rådrum på 25 arbetsdagar för att anmäla sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen (förordningen 2000:1418). En nödvändig lagändring som efterfrågats långt tidigare. Detta innebär att din SGI inte riskerar att sättas ned till 0 kronor (första vardagen efter du tagit del av Försäkringskassans beslut).

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB åtar oss även uppdrag som är kopplade till sjukpenning. Har du hamnat i en situation där din sjukpenning dragits in och behöver juridisk rådgivning är du välkommen att kontakta oss.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg går det bra att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Daniel Knezovic
Bitr. jurist

Vad händer när granskarna granskas?

Posted on by Ewa Wressmark

Att hälso- och sjukvården och dess personal kan, och ska, bli granskade av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) är nog ganska allmänt känt. Att bli anmäld till IVO eller att av annan anledning blir föremål för IVO:s granskning och bedömning är självklart jobbigt för den som blir utsatt för det. Många uppfattar IVO:s inspektörer som näst intill fientliga och att man i vissa fall bedriver häxjakt på enskilda personer inom hälso- och sjukvården.

Många som söker vår hjälp när det gäller ärenden där man är utsatt för IVO:s granskning upplever också att IVO har en alltför förlegad och även stelbent syn på vad som är att betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet och i vilka fall man kan göra avsteg från de rekommendationer som finns i t ex Socialstyrelsen Nationella riktlinjer.

Är kritiken från de granskade personerna befogad kan man fråga sig? Eller är det ett uttryck för frustration för att man blir granskad och kritiserad av IVO:s inspektörer?

Svaret på frågan om kritiken mot IVO är befogad måste nog tyvärr besvaras jakande. Det framgår av en rapport från Riksrevisionen som har publicerats den 28 november 2019 (Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder rir 2019:33).

Historik om IVO

IVO bildades den 1 juni 2013 och blev då en självständig tillsynsmyndighet med ansvar för tillsynen över hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten. Tidigare hade detta ansvar legat på Socialstyrelsen, men nu knoppade man av tillsynen och bildade den nya myndigheten. Samtidigt förändrades också lagstiftningen avseende tillsynen över hälso- och sjukvården.

IVO har cirka 375 inspektörer som ska bedriva tillsynen. Tanken är att man ska inrikta tillsynen mot de områden och verksamheter som är viktigast – ur patientsäkerhetssynpunkt – att granska. Riksrevisionen menar i sin rapport att endast i liten omfattning genomförs riskanalyser för att utkristallisera de områden och verksamheten där patientsäkerheten är som sämst och som därför behöver granskas.

Riksrevisionens slutsatser

I rapporten lyfts det fram hur viktigt det är att tillsynsbeslut fattas på ett enhetligt sätt över landet. Riksrevisionen konstaterar att IVO har valt att inte ha ett samlat och lättåtkomligt bedömningsstöd till inspektörerna. Detta innebär så klart att det kan bli väldigt olika bedömningar av likartade fall och att man riskerar att det fattas godtyckliga beslut.

Riksrevisionen lyfter också fram att en myndighet, för att kunna arbeta effektivt och strategiskt, behöver ett välfungerande IT-stöd. Ett sådant stöd saknas hos IVO och det är därför svårt för allmänheten, men även för inspektörerna, att söka fram tillsynsinformation och datakvaliteten visar sig ha brister. Det är ju faktiskt ganska anmärkningsvärt att en myndighet – i dagens dataintensiva samhälle – inte på sex år lyckats ta fram ett fullgott IT-stöd.

Slutsatsen som Riksrevisionen drar är att IVO inte helt har levt upp till sin roll som tillsynsmyndighet, men också att Regeringen inte gett IVO stabila och långsiktiga förutsättningar för sitt uppdrag.

Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till IVO:
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge IVO stabila ekonomiska ramar. Riksrevisionen rekommenderar IVO att:

  • utveckla de nationella och regionala riskanalyserna så att tillsynen kan styras till de områden och verksamheter där den gör mest nytta
  • göra bedömningsstöden lättåtkomliga för att öka enhetligheten i tillsynsbesluten
  • systematiskt följa upp resultatet av tillsynen.

Det är intressant att den nya myndigheten inte har lyckats uppfylla det. Själv arbetade jag på Socialstyrelsen fr o m 1 maj 1995 t o m 25 januari 2006. Jag var anställd som enhetsjurist och arbetade med tillsynsfrågor på Malmöenheten. Redan under min tid på Socialstyrelsen (innan IVO) var det just dessa saker som lyftes fram och som diskuterades;

  • Hur bedriver man en så effektiv tillsyn som möjligt och var gör tillsynen som bäst nytta? Man kräver av hälso- och sjukvården att den ska bedrivas på ett kostnadseffektivt sätt, men detta krav ställs tydligen inte på tillsynen själv.
  • Hur kommer man tillrätta med att tillsynsbesluten och bedömningarna inte är enhetliga? Visa tillsynsenheter ansågs ”snälla” och andra ”stränga”. Det berodde således på var i landet man var verksam hur strängt man blev bedömd av tillsynsmyndigheten. Uppenbarligen är detta fortfarande ett problem hos IVO.
  • Hur kan man på ett systematiskt sätt följa upp resultatet av tillsynen och återföra kunskapen från tillsynen tillbaka till vården? Syftet med tillsynen är ju att förbättra patientsäkerheten, men om inte resultaten kan återföras till vården så blir tillsynen verkningslös och får bara väldigt lokal effekt, om ens någon.

När IVO granskar en legitimerad yrkesutövare så är det bl a dennes kompetens som granskas och bedöms. Man kontrollerar också om det finns fungerande och dokumenterade rutiner för att ge patienterna en god och säker vård och behandling.

Gemensamt arbetssätt?

När det gäller IVO visar Riksrevisionens rapport att knappt hälften av inspektörerna, 45 procent, anser att man i mycket stor eller ganska stor utsträckning har ett gemensamt sätt att arbeta med tillsyn på myndigheten. Det är således mer än hälften av inspektörerna som anser att man inte har ett gemensamt arbetssätt. Detta måste anses vara anmärkningsvärt. Hur ska man kunna undvika godtyckliga beslut och obefogad kritik om man inte inom tillsynsmyndigheten har ett gemensamt arbetssätt och en samsyn på hur man ska bedöma olika företeelser?

När man ska bedriva tillsyn är det självklart viktigt att man på ett lätthanterligt och användbart sätt ska kunna söka information till ett tillsynsärende. Det är bara 28 procent av inspektörerna som anser att IVO:s IT-stöd är användbart för att söka information till tillsynsärenden. En skrämmande låg siffra. Hur gör inspektörerna då sina bedömningar?

Det framgår av enkätsvaren som lämnats av inspektörerna att det finns behov av att kunna göra tillförlitliga och heltäckande sammanställningar av tidigare ärenden för en verksamhet, både avseende tidigare inspektioner och anmälningsärenden. Idag dokumenteras varje ärende för sig och kan därför inte sammankopplas om den tillsynade verksamheten byter namn eller om namnet i tidigare dokumentation är felstavat. Någon skriver att den viktigaste informationen är ”den vi har i huvudet”. Exempel på andra synpunkter som återkommer är bättre analysfunktion för att hitta riskobjekt och stöd för att hitta praxis i likartade ärenden. I resultaten ser man också att respektive tillsynsområde (hälso- och sjukvården kontra socialtjänsten) använder sig delvis av olika källor

Rättssäkerhet och likvärdiga bedömningar?

Ett för den granskade personen viktig parameter är självklart rättssäkerheten, att tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter samt att likvärdiga bedömningar görs i likvärdiga fall, att det inte fattas godtyckliga beslut.

IVO har för att möjliggöra likvärdiga bedömningar i likvärdiga fall ett antal stöd att tillgå. I undersökningen tillfrågas inspektörerna om i vilken omfattning de använder sig av ett antal sådana stöd i tillsynsarbetet. De stöd som frågas om i enkäten är bedömningsstöd, principbeslut, forumet avstämning under handläggning, forumet gruppen för enhetliga bedömningar och kollegor på enheten.

Totalt anser 95 procent av inspektörerna att stöd vid bedömningar är viktigt. Det stöd man använder sig av i störst utsträckning är kollegor på enheten, 95 procent av inspektörerna vänder sig till kollegor på enheten för stöd vid bedömningar i mycket eller ganska stor utsträckning.

Forumen ”avstämning under handläggning” och ”gruppen för enhetliga bedömningar” använder man sig av i mindre omfattning. Av alla inspektörer använder sig 12 procent av forumet ”avstämning under handläggning” och 6 procent av forumet ”gruppen för enhetliga bedömningar” i mycket stor eller ganska stor utsträckning.

Detta innebär således att det krävs att de kollegor som man använder sig av som beslutsstöd vid bedömningen av ett ärende har tillräckligt och rätt kompetens för att göra en rättssäker och korrekt bedömning. De stöd som skulle kunna ge en mer enhetlig bedömning av likartade fall använder man sig av i så gott som obefintlig omfattning.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att granskningen av granskarna inte har fallit så väl ut. De krav man ställer på sina granskningsobjekt, ställer man uppenbarligen inte på sig själv inom tillsynsmyndigheten.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Ewa Wressmark, advokat