Hur fungerar kontaktförbud?

Om någon utsätter dig för trakasserier, förföljelse eller brott kan du ansöka om kontaktförbud antingen hos polis eller åklagare. Kontaktförbud kan sökas både muntligen och skriftligen, det krävs inte att du fyller i någon särskild blankett. Ansökan prövas av åklagaren, som därefter kan ta beslut om att utfärda ett kontaktförbud. Det i sin tur innebär att personen som har belagts med förbudet inte får kontakta dig på något sätt, varken genom att besöka dig, söka upp dig, ringa dig eller skriva till dig.

När åklagaren utreder en ansökan om kontaktförbud ska utredningen alltid bedrivas skyndsamt, beslut om kontaktförbud ska som regel fattas inom en vecka. Det är viktigt att känna till att du kan ansöka om kontaktförbud flera gånger. Om åklagaren inte beviljar ansökan första gången kan det beviljas längre fram för det fall att exempelvis trakasserierna mot dig skulle öka. Du kan också få din ansökan prövad i domstol, både i de fall då åklagaren beviljat och inte beviljat kontaktförbudet.

I sin utredning ska åklagaren dels göra en riskbedömning, dels göra en proportionalitetsbedömning. Risken ska vara klar och konkret, i första hand är det tidigare brott mot dig eller personer som är närstående till dig som vägs in vid den här bedömningen. Såväl tidigare brottsmisstankar som pågående förundersökningar gällande nya brott riktade mot dig kan vägas in. Ett beslut om kontaktförbud syns i belastningsregistret och att bryta mot kontaktförbudet kan leda till både böter och fängelse. Den som utreds gällande kontaktförbud har därför alltid rätt att själv yttra sig och det krävs att skälen för beslutet står i proportion till det ingripande det innebär för den utpekade personen.

Åklagaren ska slutligen göra en sammantagen bedömning i varje enskilt fall och tittar därför på alla omständigheter som föreligger. I undantagsfall kan åklagaren besluta om kontaktförbud även om personen inte är fälld för något brott mot dig, exempelvis när tidigare förundersökningar har lagts ner. Allvarliga och återkommande fall av trakasserier och förföljelse kan i sig leda till beslut om kontaktförbud om händelserna inte ligger för långt bak i tiden. Det krävs alltså i de här fallen en viss ”intensitet” i förföljelsen eller trakasserierna för att det ska kunna leda till ett kontaktförbud.

Om du är utsatt är det viktigt att du försöker spara så mycket dokumentation/bevisning som möjligt. Ett tips är att begära ut samtalslistan på de som har ringt dig från det abonnemang som du har för att kunna visa hur mycket personen i fråga faktiskt kontaktar dig. Spara också meddelanden och liknande som du får från personen. På samma sätt är det viktigt att uppge exempelvis kollegor eller vänner som har varit med i situationer där personen har uppsökt dig mot din vilja. Åklagaren beaktar allt du lämnar in och allt du själv uppger, det därför viktigt att tänka igenom och spara den dokumentation som finns så att du kan ge en helhetsbild.

Lite kort vill jag också nämna att regleringen kring kontaktförbud stärktes under 2018 på flera punkter. Tanken är att kontrollen gällande utfärdade kontaktförbud ska fungera bättre och att överträdelser ska tas på större allvar. Elektronisk övervakning med fotboja ska också kunna användas i fler fall än tidigare. Förhoppningsvis ska skärpningarna på sikt skapa en större trygghet för den som utsätts, men det bygger på att dessa verkligen används i praktiken.

Slutligen vill jag påminna om att du som blir utsatt för brott i många fall har rätt till ett målsägandebiträde, det här är en jurist som staten utser och som hjälper dig under hela processen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Hur går en rättegång till?

Tänk dig att du är misstänkt för eller har blivit utsatt för ett brott. Polisen har utrett, du har varit på förhör och kanske har polisen genomsökt ditt hem, bil eller mobiltelefon. Nu får du ett brev från tingsrätten i vilket du kallas till huvudförhandling. Då tänker du kanske: en huvudförhandling – vad är det? Förhoppningsvis har du en advokat vid din sida, som berättar och förklarar det för dig. Har du inte det bör du överväga att skaffa dig en (läs mer om det i blogginlägget En advokat är en advokat – eller?).

En huvudförhandling är, kort sagt, det som i vardagligt tal kallas för en rättegång. I detta inlägg kommer jag att sammanfatta och förklara vad du kan förvänta dig vid en huvudförhandling som handlar om misstanke om ett begånget brott. Detta oavsett om du är där såsom tilltalad (d.v.s. misstänkt), målsägande (d.v.s. brottsoffer), vittne eller åhörare.

När du har anlänt till tingsrätten och tagit dig igenom den säkerhetskontroll som finns i entrén är nästa steg att titta på den informationstavla som anger vad som händer i respektive rättssal. Då vet du vart du ska gå när huvudförhandlingen inleds, vilket sker genom att målet ropas på. Det betyder att det, i högtalarsystemet, informeras om att tingsrätten håller huvudförhandling mellan åklagaren och [den åtalades namn] och att parterna kallas till aktuell sal. I samband med att målet ropas på tänds en liten grön lampa på väggen utanför salen, vilket betyder att det pågår en förhandling och att dörren är olåst. På samma ställe finns även en liten röd lampa, men mer om den senare. Det är dags att gå in i salen.

En rättssal ser i stort sett likadan ut och huvudförhandlingens olika aktörer sitter nästan alltid på samma platser oavsett vilken tingsrätt du befinner dig vid. Längst fram sitter den eller de domare som ska döma i målet och en protokollförare. Vid enklare mål är det en ensam domare som dömer och i andra mål består rätten av fyra ledamöter. I det första fallet är domaren jurist och det senare fallet är en av domarna jurist och övriga tre nämndemän, vilket betyder att de inte är utbildade jurister. Juristdomaren är då rättens ordförande och den som ansvarar för ordningen i rättssalen.

Snett till vänster framför rätten ska den tilltalade och hans eller hennes advokat sitta. De har således rätten snett till höger om sig. I rättssalens andra ände, mitt emot den tilltalade, sitter åklagaren och, i förekommande fall, målsäganden (brottsoffret) tillsammans med sitt målsägandebiträde.

I mitten av salen finns en plats reserverad för vittnesförhör. Längst bak i salen finns platser för åhörare. I svenska domstolar är nämligen huvudförhandlingar offentliga och vem som helst får komma och lyssna. I undantagsfall kan domstolen besluta att en viss huvudförhandling, helt eller delvis, inte ska vara offentlig, utan ska ske bakom stängda dörrar. Det sker när förhandlingen avhandlar känsliga saker, exempelvis sexualbrott eller brott mot barn. När det beslutats om stängda dörrar tänds den röda lampan, som nämns ovan, utanför rättssalen.

En huvudförhandling är ett muntligt förfarande och inleds med att åklagaren i korthet får redogöra för vad det anses att den tilltalade gjort sig skyldig till. Därefter lämnas ordet till den tilltalade, som genom sin advokat, får avge sin inställning till det åklagaren menar att han eller hon gjort sig skyldig till, d.v.s. om han eller hon erkänner eller förnekar. Oavsett vad svaret blir är det nu dags för åklagaren att utveckla sin talan, vilket innebär en fylligare redogörelse för vad åklagaren menar har inträffat, vem som varit inblandad och vilken bevisning åklagaren har för att det gått till på just detta sätt. Bevisning kan vara antingen skriftlig eller muntlig, men även den skriftliga bevisningen måste gås igenom muntligt, vilket åklagaren gör i detta skede, och det sker oftast genom att åklagaren visar dokument, bilder eller filmer på en filmduk i rättssalen.

När åklagaren är färdig får den tilltalade, genom sin advokat, göra motsvarande genomgång av händelseförloppet och/eller lyfta fram omständigheter som han eller hon anser vara viktiga. Har den tilltalade egen bevisning går advokaten igenom denna på samma sätt som åklagaren gick igenom sin bevisning.

Efter dessa genomgångar är det dags att hålla förhör, vilka spelas in med ljud och bild. Den som förhörs först är målsäganden, om det finns en sådan. Vid exempelvis narkotikabrott eller vissa trafikbrott finns det ingen person som är brottsoffer och målsägande saknas således. I dessa fall går man direkt till förhör med den tilltalade och det är åklagaren som börjar. Oftast ombeds den tilltalade att berätta om händelsen på det sätt som han eller hon menar att det gick till men om det är svårt händer det att rättens ordförande ber åklagaren ställa frågor istället. När åklagaren är färdig får den tilltalades advokat ställa frågor till sin klient. Även rätten kan ställa kompletterande frågor. Men som jag tidigare skrivit om här på bloggen, i inlägget You have the right to remain silent, behöver den tilltalade varken berätta eller svara på frågor, utan är i sin fulla rätt att tiga sig igenom såväl hela utredningen som hela huvudförhandlingen.

Förhören fortsätter härefter genom att åklagaren genomför förhör med de eventuella vittnen som han eller hon åberopat förhör med. Även dessa förhör brukar inledas med att vittnet ombeds att fritt berätta om en viss händelse och vid behov ställer åklagaren frågor. Den tilltalades advokat får därefter möjlighet att ställa frågor till vittnet. När åklagarens vittnen är förhörda ska de vittnen som åberopats från den tilltalades sida förhöras och eftersom det är den som åberopat vittnesförhöret som inleder förhöret börjar denna gång den tilltalades advokat, följt av åklagaren.

I detta skede är målet, som det heter, genomgånget i sak och fokus skiftas till den tilltalades person; det är dags för den del som heter personalia. I denna gås den tilltalades personliga förhållanden, såsom arbete och inkomst, familj, eventuella missbruk samt belastningsregister igenom och syftet är att rätten ska kunna bilda sig en uppfattning av vilket slags påföljd som är mest lämplig för det fall han eller hon döms för brottet. Ibland har den tilltalade, redan före förhandlingen, kallats till möte med Kriminalvården för genomgång av de personliga förhållandena och då läggs det yttrande som Kriminalvården upprättat till grund för genomgången i personaliadelen. Men oavsett om ett yttrande finns eller inte brukar såväl rätten som den tilltalades advokat ställa förtydligande frågor till honom eller henne i denna del.

Det har nu blivit dags för den stora finalen; slutanförandena, eller pläderingarna som de också kallas. Det som sker i denna del i svenska domstolar påminner dock ganska lite om det som förekommer i främst amerikanska filmer. I Sverige genomförs exempelvis slutanförandena oftast sittande. Principen är dock densamma; åklagaren, som är den som inleder, argumenterar för att den tilltalade bör dömas för brottet genom att påpeka vilka slutsatser rätten bör dra av de omständigheter och den bevisning som har kommit fram under förhandlingen. Den tilltalades advokat gör därefter detsamma, fast tvärtom; berättar för rätten varför hans eller hennes klient inte ska dömas för brottet eller att det exempelvis finns förmildrande omständigheter – om det är den tilltalades uppfattning, vilket inte alltid är fallet.

I och med slutanförandena är huvudförhandlingen avslutad. Antingen informerar rätten parterna om när tingsrätten avser att meddela domen eller att rätten avser att avkunna dom direkt. I det senare fallet får parter och åhörare lämna salen och vänta utanför medan rätten överlägger. Via domstolens högtalare meddelas därefter att dom kommer att avkunnas i aktuell sal, varpå parter och åhörare åter får komma in och muntligt delges vad rätten kommit fram till. Domen nedtecknas emellertid alltid och domstolen brukar skicka den till parterna oavsett om den avkunnas direkt eller om domen kommer senare.

Framställningen ovan är en mycket kortfattad genomgång av hur en huvudförhandling i regel går till. Det finns emellertid många undantag från huvudregeln och det enda man säkert kan räkna med är att något oförutsett inträffar, vilket är en av anledningarna till att du alltid bör anlita en advokat om du blir misstänkt för ett brott.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger
Advokat

 

 

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

En advokat är en advokat – eller?

Alla försvarsadvokater är advokater, men alla advokater är inte försvarsadvokater. Dock är de alla jurister. Låter det krångligt? Jag kommer nedan att reda ut begreppen för den oinvigde och dessutom besvara frågan många har; är offentliga försvarare försvarsadvokaternas B-lag?

Jurister och advokater
Jurist är ingen skyddad titel och vem som helst får således kalla sig jurist och starta sin egen juridiska byrå. Det finns således inga krav på utbildning eller erfarenhet för att få kalla sig jurist och erbjuda juridisk rådgivning i Sverige.

Till skillnad från jurist är titeln advokat skyddad i lag vilket innebär att endast den som har blivit antagen som ledamot av Sveriges advokatsamfund får kalla sig advokat. För att bli advokat krävs, förutom ungefär fem års universitetsstudier som resulterat i en jur.kand.-/juristexamen, minst tre års erfarenhet av kvalificerat juridiskt arbete. Utöver detta måste en blivande advokat också avlägga såväl en muntlig som en skriftlig examen samt kunna visa att han eller hon är lämplig för yrket.

Den viktigaste skillnaden mellan en jurist och en advokat är emellertid att advokater måste följa advokatsamfundets etiska regler. Av dessa regler följer att en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Advokaten ska vara oberoende och får inte låta sitt handlande påverkas av tankar på egna fördelar eller obehag. Det är denna skyldighet att följa de etiska reglerna som gör att advokater har en särskild ställning i en rättsstat och det är denna särskilda ställning som gör att det i stort sett uteslutande är advokater som arbetar med brottmål. Åtminstone på försvararsidan.

Olika sorters (försvars)advokater
Är en advokat en advokat rätt och slätt, eller finns det olika sorters advokater? Svaret är nej. Och ja.
Advokattiteln är som sagt skyddad och det betyder bl.a. att en advokat helt enkelt är en advokat. Men detta innebär inte att alla advokater arbetar med samma saker eller inom samma rättsområden. Det innebär inte heller att alla advokater arbetar med alla rättsområden. Som jag nämnde ovan är advokater skyldiga att följa de etiska reglerna och i dessa ingår att vara väl insatt i det rättsområde han eller hon väljer att vara verksam inom.

En advokat som företrädesvis arbetar som försvarare i brottmål kallas i vardagligt tal ofta för försvarsadvokat och som sådan kan han eller hon vara antingen offentlig försvarare eller privat försvarare. Skillnaden mellan dessa förklaras i korthet här: https://www.limhamnsjuristen.se/brottmal/.

Det är således inte så att vissa advokater är offentliga försvarare och andra är privata sådana, utan det är helt beroende på hur advokaten får uppdraget. Offentliga försvarare förordnas av tingsrätten; antingen genom att den misstänkte önskar en viss advokat och denne tackar ja till uppdraget eller, om den misstänkte inte har önskemål om en viss advokat, att tingsrätten utgår från sin lista över advokater som anmält till domstolen att de åtar sig uppdrag som offentliga försvarare. En privat försvarare anlitas av den misstänkte själv utan tingsrättens inblandning. När tingsrätten förordnar om offentlig försvarare skapas det ett mål hos domstolen, i vilket klientens namn förekommer. Eftersom tingsrätten inte är inblandad i förordnandet av en privat försvarare kommer inget mål att skapas och klientens uppgifter förekommer inte i domstolens register. Detta gäller under den tid då utredningen av det eventuella brottet pågår. Väljer åklagaren att gå vidare med förundersökningen och väcka åtal, vilket sker i tingsrätten, skapas naturligtvis ett mål hos domstolen med klientens personuppgifter, men läggs förundersökningen ner finns inte klientens uppgifter hos domstolen. En annan anledning att anlita en privat försvarare är att tingsrätten bedömt att den misstänkte inte har behov av en offentlig försvarare för att misstanken inte avser allvarlig brottslighet.

En viktig skillnad mellan en offentlig försvarare och en privat sådan är kostnaden. Något förenklat kan det sägas att en offentlig försvarare skickar sin kostnadsräkning till domstolen och en privat försvarare till klienten, men det finns undantag från denna huvudregel. Detaljerna kring det fördjupar jag mig dock inte i i detta blogginlägg. Dock knyter det an till frågan som ställdes i inledningen, nämligen om en offentlig försvarare är sämre än en privat försvarare – är det så?

En offentlig försvarare får visserligen sitt arvode betalt av domstolen men det betyder inte att den offentliga försvararen har någon lojalitet med domstolen och inte heller med polisen eller åklagaren. Som jag skrev ovan är en advokats främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot sin klient och inte låta sig påverkas av ovidkommande omständigheter.

Att en advokat står med på tingsrättens lista över advokater som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare innebär inte heller att han eller hon har sämre kunskaper och därför måste hanka sig fram med draghjälp från tingsrätten. Jag skulle säga att det är tvärtom. Genom att regelbundet få förordnanden som offentlig försvarare hänger advokaten med i det senaste på lagstiftnings- och praxisfronten och utvecklar ständigt det juridiska hantverk uppdraget som försvarare faktiskt innebär.

Sist, men inte minst, ska man komma ihåg att en misstänkt har rätt att själv lägga fram önskemål om vem han eller hon vill ha som offentlig försvarare, vilket betyder att man kan få samma försvarsadvokat som om man skulle ha anlitat en advokat privat.

Svaret på frågan är således nej – offentliga försvarare är inte på något sätt försvarsadvokaternas B-lag.

Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag som både offentlig och privat försvarare. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se.

Marie Traunsberger, advokat

Unga brottslingar kan erbjudas fotboja, vad innebär det?

Ett av de stora samtalsämnena och samhällsproblemen i Sverige idag är den stora ungdomsbrottsligheten. Brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna och många som utför brotten är väldigt små barn. Barn som blir rekryterade av äldre kriminella och som när de en gång hamnat i kriminalitetens snaror har svårt att ta sig därifrån.

Nya ungdomspåföljder

Regering och riksdag har under många år försökt komma fram till olika sätt att stävja detta på och påföljdsutredningen från 2012 (SOU 2012:34) mynnade ut i promemorian ”Nya ungdomspåföljder (DS 2017:25)”. I denna presenterades två nya påföljder för unga lagöverträdare, ungdomstillsyn och ungdomsövervakning.

Det kan dock konstateras att de nya påföljderna inte var tillräckligt, det fanns ett glapp för straffen mellan allvarlig brottslighet och situationer där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård, varför ytterligare en påföljd utarbetades. Det här förslaget på en ny påföljd lämnades den 13 februari 2020 till Lagrådet för granskning. Tanken är att den nya påföljden endast ska användas när ungdomsvård eller ungdomstjänst inte utgör en tillräckligt ingripande åtgärd, men där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård. Hänsyn ska också tas till brottslighetens straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. Rätten ska få bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år.

Barnkonventionen

Viktigt i alla fall där barn är involverade är att tänka på att följa barnkonventionen som numera är svensk lag (detta kan ni läsa om HÄR), speciellt artikel 40 är intressant i detta fall.
I denna står följande:
”Barn som anklagas för brott, eller har blivit dömt för en straffbar handling, har rätt att behandlas rättvist och respektfullt, få juridiskt stöd samt återanpassas i samhället.”

Vi som advokater och som verkar som såväl försvarare som målsägandebiträde har till uppgift att se till att detta efterföljs och följer därmed också intresserat de nya lagförslag som presenteras. Så vad innebär då det senaste lagförslaget?

Ungdomsövervakning

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson uppger i ett pressmeddelande att:
Ungdomsövervakning kommer därmed att kunna väljas som påföljd vid bland annat allvarligare våldsbrott och rån, men också vid till exempel grova vapenbrott och narkotikabrott”.

Straffet innebär att ungdomen själv ska medverka till planering och en verkställighetsplan. Planen ska alltid innehålla föreskrifter om möten med en koordinator och om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet, en föreskrift om förbud mot bruk av narkotika och alkohol samt vissa andra medel och hälsofarliga varor. Inskränkningarna i rörelsefriheten ska bestå i antingen ett förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller andra rörelseinskränkningar som t.ex. ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Den unge förses med en fotboja och det är kriminalvården som föreslås ansvara för verkställigheten. Sköter sig den unge väl kan möjligheterna att vistas ute utökas efter en tid.

Syftet med lagen

Syftet är givetvis att de unga lagöverträdarna ska få ett lämpligt straff för den brottslighet de dömts för, men också, och ännu viktigare enligt mig, är att ge den unge en möjlighet att komma från den inslagna banan med brottslighet. De kan inte längre vistas i de sammanhang där de först drogs in i det kriminella livet, de kan fortsätta gå i skolan och utbilda sig och de har en möjlighet att lämna det tidigare kriminella umgänget.

Lagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2021. Det återstår att se om den uppfyller syftet och det kommer troligtvis dröja innan vi har en enhetlig praxis. Barnombudsmannen och Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

 

 

När ord står mot ord?

De flesta som i någon mån följt samhällsdebatten under de senaste åren har förmodligen stött på diskussionen om bevisning och beviskrav i brottmål i allmänhet och i mål om sexualbrott i synnerhet. Det har bland annat diskuterats om beviskravet rörande de sistnämnda bör sänkas i syfte att få fler sexualförbrytare fällda och av debatten har det framgått att ämnet bevisning och beviskrav förtjänar att belysas i ett blogginlägg.

I blogginlägget You have the right to remain silent, från den 18 januari 2019, skrev jag om att en misstänkt eller åtalad person inte behöver medverka i utredningen. Han eller hon har således rätt att tiga sig igenom såväl polisens utredning som efterföljande domstolsförhandling och behöver inte bevisa sig oskyldig. Istället är det åklagaren som har den fulla bevisbördan vilket betyder att det är åklagaren som ska övertyga domstolen om att personen är skyldig om han eller hon vill ha en fällande dom. Men vad krävs för att domstolen ska anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda? Räcker det att den ena parten är lite mer trovärdig än den andra om ord står mot ord eller krävs det något mer?

Om oss på Limhamnsjuristen

I kapitel 35, § 1 i Rättegångsbalken står det att ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Vad som menas med ”bevisat” framgår inte av lagtexten, utan har arbetats fram i domstolarnas sätt att bedöma saken. Högsta domstolen, som har sista ordet i sådana frågor, har slagit fast att ”bevisat” betyder ställt utom rimligt tvivel. Det ska således vara ställt utom rimligt tvivel att ett händelseförlopp gått till som åklagaren påstår eller att en viss omständighet är just så som åklagaren påstår eller att den åtalade är rätt gärningsman.

Det handlar inte om att rätten ska veta att det ligger till på ett visst sätt – då hade i princip ingen kunnat fällas till ansvar för brott. Inte heller handlar det om vad rätten tror, vilket vore en katastrof ur rättssäkerhetsperspektiv. Istället handlar det om att rätten, vid en objektiv bedömning, ska kunna praktiskt taget utesluta att det gått till på något annat sätt än så som åklagaren säger, det vill säga att alla andra rimliga händelseförlopp ska vara uteslutna. I förlängningen betyder det att det ska verka uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet. Det kan verka som ett mycket högt ställt beviskrav. Ja, det är det och det måste det vara! Det vore orimligt om det räckte att en person pekade ut en annan person och mot dennes nekande hävdade att denne begått ett brott, exempelvis en stöld. Att ett sådant påstående inte räcker för en fällande dom är förmodligen de flesta överens om är rimligt och tämligen okontroversiellt.

Men vad gäller om brottet som den utpekade personen anklagas för inte är stöld, utan våldtäkt; räcker brottsoffrets utpekande och uppgivna version av händelseförloppet då? Nej, det gör det inte. Borde det räcka? Även på denna fråga är svaret nej. Precis som i alla typer av brottmål är det åklagaren som har den fulla bevisbördan och som därmed måste kunna övertyga domstolen om att det är uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet och detta låter sig knappast göras genom att två muntliga utsagor som är oförenliga vägs mot varandra. Istället krävs teknisk bevisning eller någon form av stödbevisning men dessa saker är ämnen för ett senare blogginlägg så håll utkik efter det här i bloggen.

Jag hoppas att jag i och med detta inlägg lyckats reda ut begreppen för dig som bloggläsare. Om du har anledning att fundera närmare på dessa saker hoppas jag att du har en bra försvarsadvokat vid din sida. Om det är en sådan du behöver är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Penningtvätt

En företeelse som media skrivit alltmer om sedan ungefär år 2017 är Vishing. Ordet är en kombination av orden voice och phishing och innebär kort sagt bedrägeri via telefon. Ofta utförs bedrägerierna genom att bedragaren ringer upp en person och utger sig för att ringa från dennes bank. Uppringaren efterfrågar inloggningsuppgifter till bankkontot och i de fall den uppringda personen lämnat denna information är resultatet ett tömt bankkonto.

Polisen har i de flesta fall svårt att spåra dessa pengar eftersom de i snabb takt slussats vidare via olika konton och ofta slutar spåret av pengarna i en uttagsautomat. Dock är det så gott som aldrig en medvetet kriminell person som gjort uttaget och det är här penningtvättsbrottet kommer in. Som rubriken försiktigt antyder är det just detta som det här blogginlägget kommer att handla om, nämligen de brottsliga gärningar som sammanfattningsvis kan benämnas penningtvätt.

Efter den senaste tidens bankskandaler är förmodligen de flesta läsare hyfsat medvetna om vad penningtvätt är för något, det vill säga att det är ett sätt att föra in pengar från brott i det finansiella systemet och dölja deras brottsliga ursprung genom att omvandla dem så att de ser ut att vara legalt förtjänade pengar. Så långt är nog de flesta med. Men vad många inte är medvetna om är att penningtvätt är ett mycket vanligt brott som det faktiskt är lätt hänt att göra sig skyldig till eftersom det är fullt möjligt att begå utan att ha ett brottslig syfte och till och med utan att ens vara medveten om att det är en brottslig handling. Det är förmodligen detta som är förklaringen till att stora härvor av penningtvättsbrott ständigt nystas upp av polis och åklagare och att upp emot hundra personer kan stå åtalade för penningtvättsbrott i samma mål.

Penningtvätt handlar om att göra det svårt att spåra pengar och om att dölja varifrån pengarna kommer. Dessa brott förutsätter således att ett annat brott begåtts först – ett brott vars ”vinst” ska döljas genom penningtvätt. De här förbrotten kan bestå av narkotikahandel eller olika former av bedrägerier. I vishing-exemplet ovan slutar spåret av pengarna ofta med att pengarna tagits ut i en automat – av en intet ont anande person, som dock i och med förfarandet kan ha gjort sig skyldig till penningtvättsbrott. I polisiära sammanhang kallas denna aktör, som genom att upplåta sitt bankkonto hjälper bedragaren att slussa ut pengarna i form av kontanter, för målvakt.

Det är ofta ungdomar, företrädesvis unga män, som förmås att agera målvakt och för besväret får de en mindre summa pengar, en pizza eller liknande. I de flesta fall vet målvakterna ingenting om pengarnas ursprung eller att de kommer från kriminell verksamhet eller ens att de genom att hjälpa till på det här sätt ett begår ett brott – ett brott som kan ge upp till två års fängelse och därmed på straffskalan är jämförligt med misshandel.

Ett handlande som mycket väl kan utgöra penningtvättsbrott är att hjälpa en person, som exempelvis uppger sig ha blivit av med sitt bankkort, att ta ut pengar i en automat. Pengarna får man överförda till sitt bankkonto via Swish. Det faktum att Swish-appen visar vem som fört över pengarna kan kännas som en trygghet. Men detta är en falsk känsla av trygghet. För det första är det inte säkert att Swish-överföringen kommer från samma person som tar emot de uttagna pengarna. För det andra spelar det egentligen inte någon roll vem som fört över pengarna och/eller mottagit dem i kontanter. Det kan till och med vara så att det är en kompis som bett om denna tjänst.

Förklaringen till att man, genom att hjälpa en medmänniska på det här sättet, kan göra sig skyldig till penningtvättsbrott är att det inte krävs att man själv har ett penningtvättssyfte med den här transaktionen. Det räcker med att man genom handlandet otillbörligen främjar möjligheterna för någon annan att omsätta pengar (eller annan egendom) som härrör från brott eller brottslig verksamhet, exempelvis genom att upplåta sitt bankkonto för transaktioner.

Trots sin något lömska natur är penningtvättsbrottet ett uppsåtligt brott såtillvida att det krävs insikt i att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet. Men även om man inte vet att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet och man därmed saknar uppsåt till brottet kan man göra sig skyldig till penningtvätt, men då i form av den något lindrigare varianten – penningtvättsförseelse.

För penningtvättsförseelse räcker det med att man haft skälig anledning att anta att pengarna kom från brott eller brottslig verksamhet. Skälig anledning att anta är lagstiftarens sätt att uttrycka att kravet är mycket lågt ställt. Det innebär att det räcker med att överföringen verkar lite underlig eller skum för att man ska anses ha skälig anledning att anta att pengarna kommer från brott och därmed göra sig skyldig till penningtvättsförseelse om man ändå genomför den.

Det här texten kan sammanfattas med uppmaningen: låna aldrig ut ditt bankkonto om du inte är helt säker på att pengarna som hamnar där är lagliga pengar.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Har jag rätt till ersättning för frihetsberövande?

Den som har varit frihetsberövad utan att sedan bli dömd för den påstådda brottsliga gärningen, på grund av att förundersökningen har lagts ned utan att åtal har väckts eller på grund av frikännande dom för den brottsmisstanke som frihetsberövandet avsåg, är normalt berättigad till ersättning av staten. Denna ersättning utgår enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714), frihetsberövandelagen. Det förutsätts dock att den frihetsberövande har varit anhållen i minst 24 timmar i sträck eller häktad.

Den som är berättigad till ersättning skall själv eller via sitt juridiska ombud, som vanligtvis är ens förutvarande offentliga försvarare med stöd av uppdragsfullmakt, ansöka om ersättning. Ansökan skall upprättas på en särskild blankett och skickas till Justitiekanslern med ordinarie postgång. Den särskilda ansökningsblanketten finns tillgänglig för nedladdning på JK:s hemsida https://www.jk.se/skadestand/frihetsberovande/ under benämningen ”Ansökningsblankett för ersättning enligt frihetsberövandelagen”.

Minderåriga personer får inte själva ansöka om ersättning. Ansökan från en minderårig måste vara underskriven av den minderåriges samtliga vårdnadshavare. För det fall att juridiskt ombud anlitas för att ansöka om ersättning för den minderåriges räkning, skall fullmakten till det juridiska ombudet vara underskriven av den minderåriges samtliga vårdnadshavare. I samband med ansökan från en minderårig, även med juridiskt ombud, skall ett personbevis ges in utvisande samtliga vårdnadshavare och folkbokföringsadress.

JK ersätter skador för lidande, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och utgifter. För att ersättning skall kunna utgå krävs att skadan har uppkommit på grund av själva frihetsberövandet.

Den som ansöker om ersättning för lidande har att välja mellan två alternativ. Antingen kan ersättning beräknas enligt JK:s praxis, eller att sökanden själv försöker sätta ett värde i pengar på det obehag och den ångest som ett frihetsberövande har inneburit för honom eller henne.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst, omfattar i princip endast frihetsberövandetiden. Med arbetsförtjänst avses bland annat arbetsinkomst, arbetslöshetsersättning, sjukersättning och utbildningsbidrag; således den arbetsförtjänst som sökanden skulle ha haft om han eller hon inte hade blivit frihetsberövad. Sökanden skall till sin ersättningsansökan bifoga något slags intyg från arbetsgivaren, A-kassan, Försäkringskassan eller annan myndighet eller organ som kan styrka anspråket.

Slutligen skall ersättning även utgå för utgifter som har samband med frihetsberövandet, exempelvis ens reskostnad från häktet till bostaden. Kopia på biljett, kvitto eller annan bevisning på reskostnad skall bifogas ersättningsansökningen.

JK:s beslut i fråga om ersättning för frihetsberövande kan inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet kan dock väcka talan mot staten genom att ansöka om stämning i tingsrätt.

För mera detaljerad läsning om ersättning för frihetsberövande hänvisas till JK:s hemsida https://www.jk.se/skadestand/frihetsberovande/  

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Anders Mrdja, advokat

You have the right to remain silent

Orden i rubriken har säkert alla som någon gång sett en amerikansk film eller kriminalserie hört uttalas, men vad innebär denna rättighet egentligen och gäller samma sak den som är misstänkt för brott i Sverige?

I alla rättsstater är det i samband med brottsutredningar och brottmålsprocesser i domstol en central princip att den misstänkte har rätt att tiga. Denna rättighet återfinns i svensk lagstiftning men också i Europadomstolens praxis avseende de mänskliga rättigheterna. Det innebär att den misstänkte personen inte behöver yttra ett enda ord under vare sig förhör hos tull eller polis eller under domstolsprocessen och inte heller på annat sätt vara behjälplig i utredningen. Intuitivt kan detta kännas lite märkligt, oavsett om den misstänkte personen är skyldig eller inte, men det är viktigt att komma ihåg att han eller hon inte har någon som helst skyldighet att bevisa att han eller hon är oskyldig. Det är istället åklagaren som bär hela bevisbördan och således är den som ska övertyga domstolen om att den misstänkte, som under domstolsprocessen kallas tilltalad, är skyldig till den gärning som han eller hon misstänks för. Det kallas på juristspråk för att det är åklagaren som ska styrka åtalet.

I Sverige har vi ingen gammal tradition beträffande denna rätt att tiga och såväl domstolar som allmänheten samt press och media har ofta intagit hållningen att det är en smula suspekt när en misstänkt inte vill yttra sig. Till skillnad från många andra länder har det i Sverige inte heller funnits någon skyldighet för de utredande myndigheterna att upplysa en misstänkt person om rätten att tiga. Inte förrän 2014 infördes i förundersökningskungörelsen rätten för en misstänkt att ” […] underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken”.

Rätten för den misstänkte att tiga gäller således under den tid som det eventuella brottet utreds, det vill säga då förundersökning pågår, vilket som sagt framgår av förundersöknings­kungörelsen. För det fall åklagaren bestämmer sig för att ta fallet vidare till domstol, det vill säga väcka åtal i tingsrätten, kvarstår denna rättighet. Det har Högsta domstolen uttalat i ett mål som handlade om en man som var misstänkt för mordförsök genom att ha kastat sin hustru från deras balkong på sjätte våningen, det så kallade balkongmålet (NJA 2015 s. 702). Högsta domstolen uttalade i domen att ”Den tilltalade har rätt att tiga. Endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. Den tilltalade ska i princip inte heller ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga. Detta hänger samman med att han eller hon kan ha skäl att lämna en annan berättelse än den som är sann, särskilt om gärningspåståendet innehåller även annan brottslig gärning som han eller hon kan riskera att dömas för.” Den förhärskande tolkningen av domstolens uttalande är att den gäller såväl under förundersökningen som under målets handläggning i domstol. Värt att notera, vilket också Högsta domstolen tydligt uttalar i domen, är att det i Sverige inte har någon större betydelse vad som sägs under förundersökningen, utan domstolen dömer endast över vad som framkommer under huvudförhandlingen. Detta är emellertid ett ämne för ett framtida blogginlägg från undertecknad, så håll ögonen öppna här på bloggen.

Som ovan nämnt har en misstänkt eller tilltalad inte bara rätt att tiga, utan även att ljuga, och varken tystnad eller osanna uppgifter får, av domstolen, tillmätas någon betydelse eller något bevisvärde. Den tilltalades tystnad eller osanna uppgift får således inte tolkas som att han eller hon i själva verket är skyldig. Det finns emellertid ett undantag från denna huvudregel beträffande tystnad och det är, som Högsta domstolen slog fast, när det framkommit uppgifter som uppenbarligen kan behöva en förklaring. Kan den tilltalade inte presentera någon sådan förklaring får domstolen tillmäta hans eller hennes tystnad betydelse i bevishänseende.

Sammanfattningsvis, blir du misstänkt för ett brott och polisen förhör dig eller kallar dig till förhör är du inte skyldig att säga någonting alls i fråga om det du misstänks för, inte ens uttala dig huruvida du anser dig skyldig eller oskyldig. Vårt bästa råd är vidare att du direkt informerar den som utreder det misstänkta brottet, exempelvis polisen eller tullen, om att du vill ha en advokat närvarande. Beroende på vad det är för brott du misstänks för att ha begått kan tingsrätten förordna en offentlig försvarare åt dig. Läs gärna mer om detta här.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Första domen enligt nya samtyckeslagen

I juli skrev jag ett blogginlägg som beskrev nyheterna i nya samtyckeslagen och att det nu är möjligt att dömas för oaktsam våldtäkt och vilka kriterier som ska vara uppfyllda för en fällande dom.

Det blogginlägget kan ni läsa HÄR

Den 26 oktober kom så den första domen som baserades på denna lag, därefter har det kommit några till men jag tänker att jag vill skriva lite om just den första.

Förloppet

För fullständig bakgrund uppmanar jag er att läsa domen men i korthet så hade en man och kvinna träffats via dejtingappen Tinder och bestämt sig för att träffas hemma i mannens lägenhet. De båda har inte lämnat fullständigt samstämmiga uppgifter om vad som hände där i lägenheten men båda anser att ett samlag kom till stånd, kvinnan menar att hon inte var med på det medan mannen menar att det var frivilligt. Kvinnan menar att hon försökte signalera till mannen att hon inte var med på noterna genom att försöka få ögonkontakt med honom, att hon försökte hindra honom att röra sina armar men upplevde att mannen mera såg hennes försök att avstyra det hela som en utmaning vilket ledde till att de började ”brottas”. Noteras bör att hon säger sig ha varit tvungen att ta av sig tröjan under brottningsmatchen eftersom den var för tight och hon ville få större rörlighet.

När det kom så långt som till själva samlaget sa hon ”vänta, ska vi inte ha kondom” – det kan ha varit ett sätt att komma undan honom, för att få ett avstånd, att kunna göra sig fri. Vilket i så fall inte lyckades, det kan också varit så att hon verkligen tyckte att kondom behövdes innan de fortsatte. Hon fortsätter att beskriva händelseförloppet och uppger att hon gick med på vissa saker för att få ett avslut och inte förrän hon slutade göra motstånd avbröt han och frågade om de inte skulle ha mer sex varpå hon svarade –”nej, det är inte kul”

Frågan är hur detta ska eller kan tolkas av den andra parten? Var det en frivillig ”lek” med brottning och motstånd som en del av förspel och samlag eller var det ett aktivt Nej?

Han å sin sida berättar att det var passionerat från första början, att han inte såg någon indikation från kvinnan att hon inte tyckte om det. Att hon hoppade upp och satte sig på honom och tog av sig tröjan, vilket han tog som ett tecken på att det eskalerade. Han säger sig ha lyssnat aktivt på vad hon sa och att hon tog av sig fler kläder. Han menar att kvinnan började brottas på ett lekfullt sätt, hon slingrade sig runt honom och att han trodde att det hela var ett förspel. När han tittade på henne hade hon ett ”normalt” ansiktsuttryck. Även han påpekade att hon hade frågat om de skulle ha kondom, ytterligare ett, för honom, tecken på att hon var med på det som skedde.

Sedan förändrades hon och han insåg att det hela var över, hon hade sagt åt honom att han var känslomässigt frånvarande. Han gick och duschade och då passade hon på att lämna lägenheten.

Detta är i mycket korta ord beskrivet vad som hände.

Domstolen

Så vad kom då domstolen fram till och varför?

Åklagaren hade yrkat att mannen i första hand skulle dömas för våldtäkt och i andra hand för oaktsam våldtäkt. Åklagaren hade även åberopat några vittnen som hade träffat kvinnan efteråt, samt vittnesmål från rättsläkaren. Det fanns dessutom bevisning i tinderappen om deras konversation efteråt.

Domen är pedagogiskt och utförligt skriven där man inleder med att beskriva brotten våldtäkt och oaktsam våldtäkt och noterar att det i förarbetena beskrivs att uttrycken för frivillighet kommer att få en central bedömning av om det är frivilligt eller ej. Målsägandens agerande blir av avgörande betydelse, men utgångspunkten måste vara att den som utför en sexuell handling mot någon annan har ett ansvar att förvissa sig om att den andra personen vill delta. Om någon vill ha sexuellt umgänge med någon som är passiv eller ger dubbeltydiga signaler måste han ta reda på om den andra personen vill. Detta ansvar kvarstår under hela förloppet och alltså inte bara inledningsvis.

Rätten går vidare och förklarar vad grov oaktsamhet innebär och kriterierna kring detta, bl.a. om en gärningsman misstänker att den andra parten inte deltar frivilligt men ändå fortsätter. Sedan tar man upp allmänna utgångspunkter för bevisvärdering, vissa kriterier för detta kan vara att en utsaga är klar, lång och detaljrik – då bedöms den ofta vara självupplevd och därför sann, medan konstansbrister, dvs om man lägger till eller tar bort information, är ett kriterium för bristande tillförlitlighet.

Efter dessa pedagogiska förklaringar återgår man till att pröva målet i sak och redogör för vad som är bevisat om händelseförloppet.

Man finner det klarlagt att samlag ägt rum och att frågan först är om kvinnan deltagit frivilligt. Domstolen menar att kvinnans berättelse varit klar, lång och detaljrik, att den verkade självupplevd samt att hon även berättat om sådant som kunde användas för att ifrågasätta henne.

Men man menar även att mannens berättelse varit klar, tydlig och detaljerad och att det vid en jämförelse inte går att säga att den ena är mer trovärdig än den andra. Av den anledningen måste Tingsrätten pröva stödbevisningen, dvs vittnenas utsagor, samt den tinderkonversation parterna hade direkt efter sitt möte. Tingsrätten finner efter denna prövning att kvinnan inte deltagit frivilligt och att hennes berättelse ska ligga till grund för den fortsatta prövningen.

Därefter prövas om mannen hade uppsåt till att hon inte deltog frivilligt – i annat fall kan han inte dömas för våldtäkt.

Tingsrätten bedömde det klarlagt att varken avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt förelåg, och efter prövning fann man även att det inte kunnat visas att han var likgiltig inför det förhållandet att kvinnan inte deltog frivilligt, varför han inte kunde dömas för våldtäkt.

Nästa fråga blev således om Mannen kunde dömas för oaktsam våldtäkt enligt den nya lagen. Efter genomgång av allt som framkommit finner man att det är bevisat att samlag genomförts med en kvinna som inte deltog frivilligt, men att han inte begick gärningen med uppsåt. Tingsrätten menar ändå att mannen insåg risken för att kvinnan inte deltog frivilligt, dvs. att han var medvetet oaktsam varför han skulle dömas för oaktsam våldtäkt.

Kvinnan fick 55 000 kr i skadestånd, trots att det var ett oaktsamhetsbrott, vilket i sig är anmärkningsvärt, och mannen 1 års fängelse. Yrkandet om utvisning avslogs.

Mina reflektioner

Detta var alltså den första domen och om ni vill läsa den finns den på Stockholms tingsrätt med målnummer B 11893-18. Flera domar har meddelats efter denna, och det visar sig att det kommer att ta ett tag innan en enhetlig rättspraxis tar form. Då jag arbetar både som målsägandebiträde och som offentlig försvarare är det intressant och viktigt att veta hur domstolen resonerar.

I den aktuella domen tycker jag att det hade varit intressant att veta när man anser att mannen borde ha insett att det inte var frivilligt, speciellt med alla de signaler som faktiskt lätt kunde tolkas som att hon deltog frivilligt, att hon tog av sig tröjan, att hon frågade efter kondom, att hon slingrade sig fast runt honom, uttryckte ordet Nej först i ett sent skede. När var signalerna tillräckligt tydliga för att han skulle inse att det fanns en risk att hon inte deltog frivilligt?

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att risken blir att man ångrar sig en vecka senare och då säger att det inte var frivilligt. I det här fallet sa hon det ganska snabbt, då de fortsatte ha kontakt på tinderappen, men jag menar ändå att det inte är klarlagt om och när hon faktiskt tydligt visade att det här var hon inte med på, lika tydligt som hon visade att det här var hon med på.

Det har ju också framkommit i medier sista tiden att kvinnor och män tolkar signaler väldigt olika och fråga är om man på nytt behöver läsa läkaren John Grays bok ”Män är från mars, Kvinnor är från Venus” innan man inleder någon form av relation för att veta vilka signaler ska jag ge för att de ska förstås på rätt sätt.

Läget idag är fortfarande enligt min mening ytterst rättsosäkert och det blir intressant att följa hur tolkningen av lagen och hur bevisvärdering kommer att göras av de olika domstolarna

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Diana Lindgren Saelöen, advokat