Penningtvätt

En företeelse som media skrivit alltmer om sedan ungefär år 2017 är Vishing. Ordet är en kombination av orden voice och phishing och innebär kort sagt bedrägeri via telefon. Ofta utförs bedrägerierna genom att bedragaren ringer upp en person och utger sig för att ringa från dennes bank. Uppringaren efterfrågar inloggningsuppgifter till bankkontot och i de fall den uppringda personen lämnat denna information är resultatet ett tömt bankkonto.

Polisen har i de flesta fall svårt att spåra dessa pengar eftersom de i snabb takt slussats vidare via olika konton och ofta slutar spåret av pengarna i en uttagsautomat. Dock är det så gott som aldrig en medvetet kriminell person som gjort uttaget och det är här penningtvättsbrottet kommer in. Som rubriken försiktigt antyder är det just detta som det här blogginlägget kommer att handla om, nämligen de brottsliga gärningar som sammanfattningsvis kan benämnas penningtvätt.

Efter den senaste tidens bankskandaler är förmodligen de flesta läsare hyfsat medvetna om vad penningtvätt är för något, det vill säga att det är ett sätt att föra in pengar från brott i det finansiella systemet och dölja deras brottsliga ursprung genom att omvandla dem så att de ser ut att vara legalt förtjänade pengar. Så långt är nog de flesta med. Men vad många inte är medvetna om är att penningtvätt är ett mycket vanligt brott som det faktiskt är lätt hänt att göra sig skyldig till eftersom det är fullt möjligt att begå utan att ha ett brottslig syfte och till och med utan att ens vara medveten om att det är en brottslig handling. Det är förmodligen detta som är förklaringen till att stora härvor av penningtvättsbrott ständigt nystas upp av polis och åklagare och att upp emot hundra personer kan stå åtalade för penningtvättsbrott i samma mål.

Penningtvätt handlar om att göra det svårt att spåra pengar och om att dölja varifrån pengarna kommer. Dessa brott förutsätter således att ett annat brott begåtts först – ett brott vars ”vinst” ska döljas genom penningtvätt. De här förbrotten kan bestå av narkotikahandel eller olika former av bedrägerier. I vishing-exemplet ovan slutar spåret av pengarna ofta med att pengarna tagits ut i en automat – av en intet ont anande person, som dock i och med förfarandet kan ha gjort sig skyldig till penningtvättsbrott. I polisiära sammanhang kallas denna aktör, som genom att upplåta sitt bankkonto hjälper bedragaren att slussa ut pengarna i form av kontanter, för målvakt.

Det är ofta ungdomar, företrädesvis unga män, som förmås att agera målvakt och för besväret får de en mindre summa pengar, en pizza eller liknande. I de flesta fall vet målvakterna ingenting om pengarnas ursprung eller att de kommer från kriminell verksamhet eller ens att de genom att hjälpa till på det här sätt ett begår ett brott – ett brott som kan ge upp till två års fängelse och därmed på straffskalan är jämförligt med misshandel.

Ett handlande som mycket väl kan utgöra penningtvättsbrott är att hjälpa en person, som exempelvis uppger sig ha blivit av med sitt bankkort, att ta ut pengar i en automat. Pengarna får man överförda till sitt bankkonto via Swish. Det faktum att Swish-appen visar vem som fört över pengarna kan kännas som en trygghet. Men detta är en falsk känsla av trygghet. För det första är det inte säkert att Swish-överföringen kommer från samma person som tar emot de uttagna pengarna. För det andra spelar det egentligen inte någon roll vem som fört över pengarna och/eller mottagit dem i kontanter. Det kan till och med vara så att det är en kompis som bett om denna tjänst.

Förklaringen till att man, genom att hjälpa en medmänniska på det här sättet, kan göra sig skyldig till penningtvättsbrott är att det inte krävs att man själv har ett penningtvättssyfte med den här transaktionen. Det räcker med att man genom handlandet otillbörligen främjar möjligheterna för någon annan att omsätta pengar (eller annan egendom) som härrör från brott eller brottslig verksamhet, exempelvis genom att upplåta sitt bankkonto för transaktioner.

Trots sin något lömska natur är penningtvättsbrottet ett uppsåtligt brott såtillvida att det krävs insikt i att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet. Men även om man inte vet att pengarna kommer från brott eller brottslig verksamhet och man därmed saknar uppsåt till brottet kan man göra sig skyldig till penningtvätt, men då i form av den något lindrigare varianten – penningtvättsförseelse.

För penningtvättsförseelse räcker det med att man haft skälig anledning att anta att pengarna kom från brott eller brottslig verksamhet. Skälig anledning att anta är lagstiftarens sätt att uttrycka att kravet är mycket lågt ställt. Det innebär att det räcker med att överföringen verkar lite underlig eller skum för att man ska anses ha skälig anledning att anta att pengarna kommer från brott och därmed göra sig skyldig till penningtvättsförseelse om man ändå genomför den.

Det här texten kan sammanfattas med uppmaningen: låna aldrig ut ditt bankkonto om du inte är helt säker på att pengarna som hamnar där är lagliga pengar.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Har jag rätt till ersättning för frihetsberövande?

Den som har varit frihetsberövad utan att sedan bli dömd för den påstådda brottsliga gärningen, på grund av att förundersökningen har lagts ned utan att åtal har väckts eller på grund av frikännande dom för den brottsmisstanke som frihetsberövandet avsåg, är normalt berättigad till ersättning av staten. Denna ersättning utgår enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714), frihetsberövandelagen. Det förutsätts dock att den frihetsberövande har varit anhållen i minst 24 timmar i sträck eller häktad.

Den som är berättigad till ersättning skall själv eller via sitt juridiska ombud, som vanligtvis är ens förutvarande offentliga försvarare med stöd av uppdragsfullmakt, ansöka om ersättning. Ansökan skall upprättas på en särskild blankett och skickas till Justitiekanslern med ordinarie postgång. Den särskilda ansökningsblanketten finns tillgänglig för nedladdning på JK:s hemsida https://www.jk.se/skadestand/frihetsberovande/ under benämningen ”Ansökningsblankett för ersättning enligt frihetsberövandelagen”.

Minderåriga personer får inte själva ansöka om ersättning. Ansökan från en minderårig måste vara underskriven av den minderåriges samtliga vårdnadshavare. För det fall att juridiskt ombud anlitas för att ansöka om ersättning för den minderåriges räkning, skall fullmakten till det juridiska ombudet vara underskriven av den minderåriges samtliga vårdnadshavare. I samband med ansökan från en minderårig, även med juridiskt ombud, skall ett personbevis ges in utvisande samtliga vårdnadshavare och folkbokföringsadress.

JK ersätter skador för lidande, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och utgifter. För att ersättning skall kunna utgå krävs att skadan har uppkommit på grund av själva frihetsberövandet.

Den som ansöker om ersättning för lidande har att välja mellan två alternativ. Antingen kan ersättning beräknas enligt JK:s praxis, eller att sökanden själv försöker sätta ett värde i pengar på det obehag och den ångest som ett frihetsberövande har inneburit för honom eller henne.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst, omfattar i princip endast frihetsberövandetiden. Med arbetsförtjänst avses bland annat arbetsinkomst, arbetslöshetsersättning, sjukersättning och utbildningsbidrag; således den arbetsförtjänst som sökanden skulle ha haft om han eller hon inte hade blivit frihetsberövad. Sökanden skall till sin ersättningsansökan bifoga något slags intyg från arbetsgivaren, A-kassan, Försäkringskassan eller annan myndighet eller organ som kan styrka anspråket.

Slutligen skall ersättning även utgå för utgifter som har samband med frihetsberövandet, exempelvis ens reskostnad från häktet till bostaden. Kopia på biljett, kvitto eller annan bevisning på reskostnad skall bifogas ersättningsansökningen.

JK:s beslut i fråga om ersättning för frihetsberövande kan inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet kan dock väcka talan mot staten genom att ansöka om stämning i tingsrätt.

För mera detaljerad läsning om ersättning för frihetsberövande hänvisas till JK:s hemsida https://www.jk.se/skadestand/frihetsberovande/  

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Anders Mrdja, advokat

You have the right to remain silent

Orden i rubriken har säkert alla som någon gång sett en amerikansk film eller kriminalserie hört uttalas, men vad innebär denna rättighet egentligen och gäller samma sak den som är misstänkt för brott i Sverige?

I alla rättsstater är det i samband med brottsutredningar och brottmålsprocesser i domstol en central princip att den misstänkte har rätt att tiga. Denna rättighet återfinns i svensk lagstiftning men också i Europadomstolens praxis avseende de mänskliga rättigheterna. Det innebär att den misstänkte personen inte behöver yttra ett enda ord under vare sig förhör hos tull eller polis eller under domstolsprocessen och inte heller på annat sätt vara behjälplig i utredningen. Intuitivt kan detta kännas lite märkligt, oavsett om den misstänkte personen är skyldig eller inte, men det är viktigt att komma ihåg att han eller hon inte har någon som helst skyldighet att bevisa att han eller hon är oskyldig. Det är istället åklagaren som bär hela bevisbördan och således är den som ska övertyga domstolen om att den misstänkte, som under domstolsprocessen kallas tilltalad, är skyldig till den gärning som han eller hon misstänks för. Det kallas på juristspråk för att det är åklagaren som ska styrka åtalet.

I Sverige har vi ingen gammal tradition beträffande denna rätt att tiga och såväl domstolar som allmänheten samt press och media har ofta intagit hållningen att det är en smula suspekt när en misstänkt inte vill yttra sig. Till skillnad från många andra länder har det i Sverige inte heller funnits någon skyldighet för de utredande myndigheterna att upplysa en misstänkt person om rätten att tiga. Inte förrän 2014 infördes i förundersökningskungörelsen rätten för en misstänkt att ” […] underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken”.

Rätten för den misstänkte att tiga gäller således under den tid som det eventuella brottet utreds, det vill säga då förundersökning pågår, vilket som sagt framgår av förundersöknings­kungörelsen. För det fall åklagaren bestämmer sig för att ta fallet vidare till domstol, det vill säga väcka åtal i tingsrätten, kvarstår denna rättighet. Det har Högsta domstolen uttalat i ett mål som handlade om en man som var misstänkt för mordförsök genom att ha kastat sin hustru från deras balkong på sjätte våningen, det så kallade balkongmålet (NJA 2015 s. 702). Högsta domstolen uttalade i domen att ”Den tilltalade har rätt att tiga. Endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. Den tilltalade ska i princip inte heller ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga. Detta hänger samman med att han eller hon kan ha skäl att lämna en annan berättelse än den som är sann, särskilt om gärningspåståendet innehåller även annan brottslig gärning som han eller hon kan riskera att dömas för.” Den förhärskande tolkningen av domstolens uttalande är att den gäller såväl under förundersökningen som under målets handläggning i domstol. Värt att notera, vilket också Högsta domstolen tydligt uttalar i domen, är att det i Sverige inte har någon större betydelse vad som sägs under förundersökningen, utan domstolen dömer endast över vad som framkommer under huvudförhandlingen. Detta är emellertid ett ämne för ett framtida blogginlägg från undertecknad, så håll ögonen öppna här på bloggen.

Som ovan nämnt har en misstänkt eller tilltalad inte bara rätt att tiga, utan även att ljuga, och varken tystnad eller osanna uppgifter får, av domstolen, tillmätas någon betydelse eller något bevisvärde. Den tilltalades tystnad eller osanna uppgift får således inte tolkas som att han eller hon i själva verket är skyldig. Det finns emellertid ett undantag från denna huvudregel beträffande tystnad och det är, som Högsta domstolen slog fast, när det framkommit uppgifter som uppenbarligen kan behöva en förklaring. Kan den tilltalade inte presentera någon sådan förklaring får domstolen tillmäta hans eller hennes tystnad betydelse i bevishänseende.

Sammanfattningsvis, blir du misstänkt för ett brott och polisen förhör dig eller kallar dig till förhör är du inte skyldig att säga någonting alls i fråga om det du misstänks för, inte ens uttala dig huruvida du anser dig skyldig eller oskyldig. Vårt bästa råd är vidare att du direkt informerar den som utreder det misstänkta brottet, exempelvis polisen eller tullen, om att du vill ha en advokat närvarande. Beroende på vad det är för brott du misstänks för att ha begått kan tingsrätten förordna en offentlig försvarare åt dig. Läs gärna mer om detta här.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Första domen enligt nya samtyckeslagen

I juli skrev jag ett blogginlägg som beskrev nyheterna i nya samtyckeslagen och att det nu är möjligt att dömas för oaktsam våldtäkt och vilka kriterier som ska vara uppfyllda för en fällande dom.

Det blogginlägget kan ni läsa HÄR

Den 26 oktober kom så den första domen som baserades på denna lag, därefter har det kommit några till men jag tänker att jag vill skriva lite om just den första.

Förloppet

För fullständig bakgrund uppmanar jag er att läsa domen men i korthet så hade en man och kvinna träffats via dejtingappen Tinder och bestämt sig för att träffas hemma i mannens lägenhet. De båda har inte lämnat fullständigt samstämmiga uppgifter om vad som hände där i lägenheten men båda anser att ett samlag kom till stånd, kvinnan menar att hon inte var med på det medan mannen menar att det var frivilligt. Kvinnan menar att hon försökte signalera till mannen att hon inte var med på noterna genom att försöka få ögonkontakt med honom, att hon försökte hindra honom att röra sina armar men upplevde att mannen mera såg hennes försök att avstyra det hela som en utmaning vilket ledde till att de började ”brottas”. Noteras bör att hon säger sig ha varit tvungen att ta av sig tröjan under brottningsmatchen eftersom den var för tight och hon ville få större rörlighet.

När det kom så långt som till själva samlaget sa hon ”vänta, ska vi inte ha kondom” – det kan ha varit ett sätt att komma undan honom, för att få ett avstånd, att kunna göra sig fri. Vilket i så fall inte lyckades, det kan också varit så att hon verkligen tyckte att kondom behövdes innan de fortsatte. Hon fortsätter att beskriva händelseförloppet och uppger att hon gick med på vissa saker för att få ett avslut och inte förrän hon slutade göra motstånd avbröt han och frågade om de inte skulle ha mer sex varpå hon svarade –”nej, det är inte kul”

Frågan är hur detta ska eller kan tolkas av den andra parten? Var det en frivillig ”lek” med brottning och motstånd som en del av förspel och samlag eller var det ett aktivt Nej?

Han å sin sida berättar att det var passionerat från första början, att han inte såg någon indikation från kvinnan att hon inte tyckte om det. Att hon hoppade upp och satte sig på honom och tog av sig tröjan, vilket han tog som ett tecken på att det eskalerade. Han säger sig ha lyssnat aktivt på vad hon sa och att hon tog av sig fler kläder. Han menar att kvinnan började brottas på ett lekfullt sätt, hon slingrade sig runt honom och att han trodde att det hela var ett förspel. När han tittade på henne hade hon ett ”normalt” ansiktsuttryck. Även han påpekade att hon hade frågat om de skulle ha kondom, ytterligare ett, för honom, tecken på att hon var med på det som skedde.

Sedan förändrades hon och han insåg att det hela var över, hon hade sagt åt honom att han var känslomässigt frånvarande. Han gick och duschade och då passade hon på att lämna lägenheten.

Detta är i mycket korta ord beskrivet vad som hände.

Domstolen

Så vad kom då domstolen fram till och varför?

Åklagaren hade yrkat att mannen i första hand skulle dömas för våldtäkt och i andra hand för oaktsam våldtäkt. Åklagaren hade även åberopat några vittnen som hade träffat kvinnan efteråt, samt vittnesmål från rättsläkaren. Det fanns dessutom bevisning i tinderappen om deras konversation efteråt.

Domen är pedagogiskt och utförligt skriven där man inleder med att beskriva brotten våldtäkt och oaktsam våldtäkt och noterar att det i förarbetena beskrivs att uttrycken för frivillighet kommer att få en central bedömning av om det är frivilligt eller ej. Målsägandens agerande blir av avgörande betydelse, men utgångspunkten måste vara att den som utför en sexuell handling mot någon annan har ett ansvar att förvissa sig om att den andra personen vill delta. Om någon vill ha sexuellt umgänge med någon som är passiv eller ger dubbeltydiga signaler måste han ta reda på om den andra personen vill. Detta ansvar kvarstår under hela förloppet och alltså inte bara inledningsvis.

Rätten går vidare och förklarar vad grov oaktsamhet innebär och kriterierna kring detta, bl.a. om en gärningsman misstänker att den andra parten inte deltar frivilligt men ändå fortsätter. Sedan tar man upp allmänna utgångspunkter för bevisvärdering, vissa kriterier för detta kan vara att en utsaga är klar, lång och detaljrik – då bedöms den ofta vara självupplevd och därför sann, medan konstansbrister, dvs om man lägger till eller tar bort information, är ett kriterium för bristande tillförlitlighet.

Efter dessa pedagogiska förklaringar återgår man till att pröva målet i sak och redogör för vad som är bevisat om händelseförloppet.

Man finner det klarlagt att samlag ägt rum och att frågan först är om kvinnan deltagit frivilligt. Domstolen menar att kvinnans berättelse varit klar, lång och detaljrik, att den verkade självupplevd samt att hon även berättat om sådant som kunde användas för att ifrågasätta henne.

Men man menar även att mannens berättelse varit klar, tydlig och detaljerad och att det vid en jämförelse inte går att säga att den ena är mer trovärdig än den andra. Av den anledningen måste Tingsrätten pröva stödbevisningen, dvs vittnenas utsagor, samt den tinderkonversation parterna hade direkt efter sitt möte. Tingsrätten finner efter denna prövning att kvinnan inte deltagit frivilligt och att hennes berättelse ska ligga till grund för den fortsatta prövningen.

Därefter prövas om mannen hade uppsåt till att hon inte deltog frivilligt – i annat fall kan han inte dömas för våldtäkt.

Tingsrätten bedömde det klarlagt att varken avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt förelåg, och efter prövning fann man även att det inte kunnat visas att han var likgiltig inför det förhållandet att kvinnan inte deltog frivilligt, varför han inte kunde dömas för våldtäkt.

Nästa fråga blev således om Mannen kunde dömas för oaktsam våldtäkt enligt den nya lagen. Efter genomgång av allt som framkommit finner man att det är bevisat att samlag genomförts med en kvinna som inte deltog frivilligt, men att han inte begick gärningen med uppsåt. Tingsrätten menar ändå att mannen insåg risken för att kvinnan inte deltog frivilligt, dvs. att han var medvetet oaktsam varför han skulle dömas för oaktsam våldtäkt.

Kvinnan fick 55 000 kr i skadestånd, trots att det var ett oaktsamhetsbrott, vilket i sig är anmärkningsvärt, och mannen 1 års fängelse. Yrkandet om utvisning avslogs.

Mina reflektioner

Detta var alltså den första domen och om ni vill läsa den finns den på Stockholms tingsrätt med målnummer B 11893-18. Flera domar har meddelats efter denna, och det visar sig att det kommer att ta ett tag innan en enhetlig rättspraxis tar form. Då jag arbetar både som målsägandebiträde och som offentlig försvarare är det intressant och viktigt att veta hur domstolen resonerar.

I den aktuella domen tycker jag att det hade varit intressant att veta när man anser att mannen borde ha insett att det inte var frivilligt, speciellt med alla de signaler som faktiskt lätt kunde tolkas som att hon deltog frivilligt, att hon tog av sig tröjan, att hon frågade efter kondom, att hon slingrade sig fast runt honom, uttryckte ordet Nej först i ett sent skede. När var signalerna tillräckligt tydliga för att han skulle inse att det fanns en risk att hon inte deltog frivilligt?

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att risken blir att man ångrar sig en vecka senare och då säger att det inte var frivilligt. I det här fallet sa hon det ganska snabbt, då de fortsatte ha kontakt på tinderappen, men jag menar ändå att det inte är klarlagt om och när hon faktiskt tydligt visade att det här var hon inte med på, lika tydligt som hon visade att det här var hon med på.

Det har ju också framkommit i medier sista tiden att kvinnor och män tolkar signaler väldigt olika och fråga är om man på nytt behöver läsa läkaren John Grays bok ”Män är från mars, Kvinnor är från Venus” innan man inleder någon form av relation för att veta vilka signaler ska jag ge för att de ska förstås på rätt sätt.

Läget idag är fortfarande enligt min mening ytterst rättsosäkert och det blir intressant att följa hur tolkningen av lagen och hur bevisvärdering kommer att göras av de olika domstolarna

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Diana Lindgren Saelöen, advokat

 

Målsägandens möjligheter till ekonomisk ersättning, trots en frikännande dom i allmän domstol

Målsägande är den mot vilken ett brott är begånget eller som blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, vilket följer av 20 kap. 8 § 4 st. Rättegångsbalk (1942:740).

Målsäganden kan få ekonomisk ersättning genom skadestånd, försäkringsersättning och brottsskadeersättning.

Ekonomisk ersättning till målsäganden, i form av skadestånd, döms ut av allmän domstol i samband med en fällande dom i ansvarsdelen. Det är den dömde gärningsmannen som ska betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. (Framställningen nedan har avgränsats på så sätt att den inte beskriver situationen då den dömde gärningsmannen? inte kan betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. Således beskriver framställningen enbart målsägandens möjligheter till ekonomisk kompensation, då den misstänkte frias från den misstänkta brottsligheten mot målsäganden i en rättegång genom en frikännande dom).

Vid  en frikännande dom i ansvarsdelen utdöms inte något skadestånd till målsäganden. Givetvis innebär inte detta att målsäganden inte har varit utsatt för brottslig gärning, utan snarare att ansvar för brottet inte gick att styrka på grund av avsaknad av eller bristande bevisning i målet. Målsäganden kan då i första hand vända sig till sitt försäkringsbolag och begära ekonomisk ersättning i form av försäkringsersättning, som betingas av gällande försäkringsvillkor.

För det fall att målsäganden inte har någon försäkring eller om försäkringen inte täcker skadan helt kan målsäganden i andra hand vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om brottsskadeersättning. För att målsäganden ska kunna få brottsskadeersättning måste han eller hon ha undersökt de andra möjligheterna till ersättning, det vill säga rätten till skadestånd i en rättegång eller rätten till försäkringsersättning.

Ansökan om brottsskadeersättning ska skickas in till Brottsoffermyndigheten inom tre år efter det att domen  ”vann laga kraft”, det vill säga inte längre kan överklagas. Barn som utsatts för brott har  rätt att ansöka om brottsskadeersättning fram tills de har fyllt 21 år. Ansökningsblanketterna finns på Brottsoffermyndighetens hemsida. Till ansökan ska bifogas en kopia på den frikännande domen i det aktuella målet. Ansökan kan göras elektroniskt eller skriftligt. Observera att barn under 18 år inte själva kan/får ansöka om brottsskadeersättning. Det är barnets vårdnadshavare, eller vid gemensam vårdnad båda vårdnadshavarna, som ska ansöka för barnets räkning. Ansökan får dock göras av endast den ena vårdnadshavaren om den andra vårdnadshavaren har begått brottet mot barnet eller om det annars finns särskilda skäl.

Målsäganden kan ansöka om och få brottsskadeersättning för:

Personskada/sveda och värk (fysiskt och psykiskt lidande av icke bestående natur),

Kränkning (som brottet orsakat  målsäganden),

Invaliditet,

Lyte/ärr,

Sakskada (som begränsas enbart till kläder och glasögon som målsäganden hade på sig vid brottstillfället),

Inkomstförlust och sjukvårdskostnader

Slutligen ska Brottsoffermyndigheten alltid göra en prövning av vad ett skäligt belopp är när brottsskadeersättningen bestäms.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Anders Mrdja, advokat

Vad är nytt i nya samtyckeslagen?

Det är enkelt – om det inte är ett ja är det ett nej!

Så skriver t.ex Linnéa Claeson på aftonbladet om den nya samtyckeslagen som nu har röstats igenom av riksdagen. Men jag vet inte om det är så lätt, jag är dessutom rädd att män kan utsättas för många falska anklagelser som de inte kan värja sig emot. Detta eftersom det också införts ett oaktsamhetsrekvisit. Jag kommer att utveckla detta mer längre ner men först vill jag beskriva den nya lagen och jämföra med den tidigare så att man kan förstå vad jag menar. Naturligtvis blir det så att jag bara skrapar lite på ytan så vill man veta mer måste man vända sig till lagtext
och proposition etc.

Många har skrivit om lagen och en del säger att den stora ändringen är att sex ska bygga på frivillighet för att inte vara olaglig. Jag menar emellertid att detta inte är den stora förändringen, även innan lagändringen har tanken varit att sex ska vara frivilligt och bara för att vi hade sex i går betyder det inte att jag vill ha sex idag och bara för att vi är ihop eller gifta betyder det inte att man alltid vill ha sex. Dessvärre sker många övergrepp inom hemmets fyra väggar eller med någon man känner. MEN tidigare var lagen utformad på ett sätt som innebar att om någon skulle kunna straffas för att ha haft sex med någon utan samtycke har det krävts att man utövat någon form av våld. I den tidigare lagen stadgades följande:

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Alltså har tanken redan från början varit att sex ska bygga på ömsesidighet och allt annat är straffbart. Dessvärre har det inte fungerat som det varit tänkt och kanske även definitionen av vad som faktiskt är en sexuell handling har förändrats. Personligen tror jag att så är fallet, uttryck i tal och viss typ av beröring har getts en sexuell karaktär som inte fanns på samma sätt tidigare. Om jag har rätt eller fel är upp till var och en att bedöma, det har i varje fall lett fram till en lagändring. Den nya lagen lyder som följer:

”Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om 1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan, 2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller 3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen”

Det är alltså i denna paragraf (Brottsbalken 6 kap 1 §) inte någon jättestor skillnad mot tidigare, man har snarare förtydligat tidigare reglering med tillägget att man ska beakta om frivilligheten kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt. Man ska alltså beakta detta, men fortfarande är det en tolkningsfråga, vilka handlingar kan anses tyda på ett ”jag är med”? Uppenbarligen är det inte lika viktigt att säga ”stopp” som att ”jag är med” eftersom allt som inte är ”jag är med” är lika med stopp.

Till denna paragraf har det kommit en paragraf 1 a som säger följande:


”1 a § Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.”

Detta innebär att personen som begår övergreppet inte behöver ha ett uppsåt, dvs tänker begå ett brott eller planerar att begå ett brott, det räcker helt enkelt med att man misstolkar signalerna från partnern så anses man vara oaktsam och kan dömas till så mycket som 4 års fängelse.

Det måste förstås fortfarande visas att brott har begåtts och normalt sätt är detta åklagarens uppgift, han eller hon ska således bevisa att samtycke inte förelåg vilket i princip får anses vara en omöjlighet. Enligt min uppfattning kommer det att bli en förändring i förfarandet när bevisning ska läggas fram. Tidigare har den misstänkte inte behövt bevisa någonting men med lagändringen kommer det att åläggas denne att faktiskt visa att samtycke fanns, gärningspersonen kommer att behöva konkretisera vad, i det som det påstådda offret sa eller gjorde, som grundade ett förmodat samtycke. Han eller hon måste alltså själv visa att samtycke fanns för att inte dömas för brott, det blir som en omvänd bevisbörda. På något sätt kan det, om man hårdrar det leda till absurda situationer där varje part tillförsäkrar sig bevisning innan en sexuell handling äger rum.

Och, med risk för ofantligt mycket mothugg, måste jag ändå framföra farhågan att det kommer att bli ett antal ”okynnes – eller hämndanmälningar” som kan leda till allvarliga konsekvenser för den anmälda. Min erfarenhet säger att det finns kvinnor som anmäler som hämnd för otrohet eller andra oförrätter, detta är inte något jag bara tror utan har fått erkännanden från kvinnor med orden ” jag trodde inte det skulle bli så allvarligt, jag ville bara skrämma honom”. Man kanske t.o.m kommer på först en vecka eller två senare att “nä, det där ville jag ju inte egentligen, jag ångrar mig” och så gör man en anmälan. Nu är det min förhoppning att det inte blir mer av den sorten än det är nu och att de som utsätts anmäler så fort som möjligt för att säkra minnesbilder om det handlar om att samtycke saknades. De andra brotten, de som handlar om våld, hot etc kommer att hanteras såsom de hittills har hanterats, med den förändringen att det kan dömas ut högre straff.

Stöd till den utsatta

Det har också tillkommit ett tillägg i rättegångsbalken som föreskriver att den som misstänks ha blivit utsatt omedelbart, i samband med att förundersökningen inleds, ska tilldelas ett målsägandebiträde om det inte är uppenbart obehövligt. Dvs. den brottsutsatte ska under hela processen ha en jurist vid sin sida som stöttar och driver skadeståndsfrågan. Detta är oerhört viktigt för den utsatte eftersom personen i fråga kan känna sig extremt ensam, utlämnad och ofta misstrodd under processens gång. Åklagaren har inte tid och möjlighet att arbeta med dem på samma sätt som ett målsägandebiträde, och den misstänkte har i princip från första början tillgång till en advokat att diskutera sitt ärende med och få stöd ifrån, detta borde vara självklart även för den som har utsatts. Det är inte lätt att rannsakas och granskas och ifrågasättas av motparten och vara oförberedd och utan stöd när man ska förklara att de signaler man sände inte skulle tolkas som ett samtycke eller att man inte sände några signaler alls. Händelseförloppet måste framställas, ofta i detalj, och om ett övergrepp skett kan det ofta kännas som om detta upprepas för varje gång man måste berätta om det, och dessutom framför flera främmande människor som dömer och bedömer den utsattes beteende. Ett stöd är ovärderligt i en situation som denna.

Så min slutsats är att lagändringen är bra på så sätt att den uppnår sitt syfte, att ändra människors syn på sex, i praktiken är det, som jag ser det, en symbolisk/förtydligande lagändring som signalerar hur vi ska bete oss mot varandra, eftersom det uppenbarligen finns ett problem med detta ibland många av oss.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.

Har du dömts till fängelsestraff, då kan du ansöka om att avtjäna straffet i din egen bostad!

Den som i dag döms till ett fängelsestraff på högst sex månader kan ansöka om att avtjäna straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (förkortad IÖV), så kallad fotboja.

IÖV är en alternativ påföljd till själva fängelsestraffet, som verkställs genom att den dömde avtjänar det utdömda fängelsestraffet i sin bostad. Som kontrollmedel används bland annat en fotboja som fästs runt den dömdes vrist. Under verkställighetstiden skall den som avtjänar straffet med fotboja fortsätta sin vanliga sysselsättning, till exempel arbete eller studier.

När en domstol underrättar den som dömts till fängelse i högst sex månader om domen, skall domstolen även skriftligen informera den dömde om hans eller hennes möjligheter att i stället avtjäna straffet med fotboja.

Kriminalvården/frivården ska sedan ta kontakt med samtliga dömda vars domar överensstämmer med kriterierna för IÖV, för att grundligt upplysa dem om innebörden av straffverkställigheten med fotboja. Efter detta kan den dömde skriftligen ansöka hos Kriminalvården/frivården inom vars område han eller hon är bosatt om att få avtjäna det straffet utanför anstalt i form av fotboja. Den dömdes ansökan överlämnas i sin tur till den regionala Kriminalvården, som prövar frågan om den dömde skall få genomföra verkställigheten av fängelsestraffet med fotboja istället. Kriminalvårdens beslut i frågan om verkställighet av straffet utanför anstalt får överklagas hos allmän domstol.

När Kriminalvården beviljar verkställigheten i form av IÖV för den dömde, är det den lokala frivården som ansvarar för verkställigheten. Innan Kriminalvården fattar beslut skall frivården göra en utredning om personen som ansökte om IÖV för att försäkra sig att inga juridiska, praktiska och personliga hinder finns för verkställigheten. Således skall det av utredningen framgå om förutsättningar att bevilja ansökan om verkställighet föreligger.

Juridiska hinder
Bland de juridiska hinder som gör att det inte kan bli aktuellt med intensivövervakningen kan man bl a nämna följande:

  • ansökan om IÖV får inte bifallas på fängelsestraff som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (skyddstillsyn kombinerat med fängelse) om den dömde skall avtjäna fängelse i högst sex månader
  • om den dömde är häktad eller intagen i anstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser,
  • om den dömde i anstalt börjat avtjäna det straff som ansökan avser,
  • det är oförsvarligt eller stötande med verkställighet utanför anstalt, på grund av brottets karaktär.
  • om den dömde tidigare har beviljats och genomfört verkställighet av ett fängelsestraff med fotboja, och det inte efter verkställighetens slut förflutit en period av minst tre år under vilken den dömde inte begått något brott som föranlett strängare påföljd än böter,
  • om den dömde är en utlänning som skall utvisas eller avvisas ur landet,

Praktiska hinder
Det främsta praktiska hindret, som återfinns som ett centralt förutsättningskrav för IÖV-verkställighet, är att den dömde saknar en lämplig bostad. Detta innebär att en förutsättning för intensivövervakning är att den dömde har tillgång till en permanent bostad med fungerande elektricitet och helst tillgång till telefoni.

Personliga hinder
Bland personliga hinder mot IÖV-verkställighet kan för det första nämnas att den dömde saknar någon form av sysselsättning under den planerade verkställighetstiden, vilket i sin tur också uppställts som ett förutsättningskrav för IÖV-verkställighet. Själva avsikten med sysselsättningskravet under verkställighetstiden är att IÖV inte skall ta formen av ”husarrest”, och att den elektroniska övervakningen inte skall ersätta den mänskliga kontakten. Med andra ord skall den dömde för att få verkställa straffet med fotboja inneha en av kriminalvården accepterad sysselsättning under hela verkställighetstiden. Den dömdes sysselsättning får utgöras av hans eller hennes ordinarie förvärvsarbete eller studier, och i de fall den dömde saknar sådan sysselsättning bör frivården särskilt anordna en sysselsättning till honom/henne, en sysselsättning som oftast har karaktär av ideellt arbete. Dessutom skall sysselsättningskravet enligt kriminalvårdens bestämmelser kompletteras med minst en annan aktivitet som avser antingen behandling, deltagande i frivårdens påverkansprogram eller andra rehabiliterande program.

Det andra personliga hindret mot IÖV-verkställighet kan finnas i den dömdes karaktärsdrag. Enligt kriminalvårdens bestämmelser skall den dömde under verkställighetstiden fullständigt avhålla sig från användningen av beroendeframkallande medel och dopningsmedel. Således skall frivården utreda om och i vilken utsträckning den dömde som ansökte om IÖV använder alkohol, narkotika, andra berusningsmedel samt läkemedel som klassas som narkotika, för att kunna göra en bedömning av den dömdes förmåga att hantera verkställigheten utan missbruk och risk därtill.

Vid gravt missbruk är det uppenbart orealistiskt att tänka sig att den dömde kommer att följa det nämnda förbudet mot missbruk, och därmed framstår då IÖV-verkställighet inte som en möjlighet. Däremot bedöms ett missbruk av mindre grad i regel inte som en större risk för överträdelse av kriminalvårdens förbudsföreskrift mot missbruk, och därmed brukar IÖV beviljas för en sådan målgrupp, samtidigt som de genomgår olika rehabiliteringsprogram i samband med verkställigheten. Dessutom skall frivården i dess utredning om den dömdes karaktärsdrag försäkra sig om att risken för en fortsatt kriminell verksamhet under verkställighetstiden inte framstår som överhängande, samt att risken för avvikelse i övrigt och risken för avbrott av verkställigheten ligger på en acceptabel nivå.

De övriga personliga hinder mot IÖV som kan nämnas är avsaknad av samtycke från den dömdes sammanboende till IÖV-verkställighet i det gemensamma hemmet, och likaså omständigheten att både brottsoffret och den dömde tillhör samma hushåll. Enligt kriminalvårdens föreskrifter får den dömde inte avtjäna påföljden i bostaden om inte samtliga personer över 18 år som tillhör hushållet lämnar sitt samtycke därtill, och om brottet som ansökan avser har begåtts mot någon sammanboende bör IÖV inte heller medges, även om den drabbade sammanboende medger detta.

Om frivården i sin utredning konstaterar att det inte finns några hinder mot verkställighet i form av fotboja, och att det i övrigt anses vara lämpligt att den dömde avtjänar straffet med fotboja, skall den behöriga kriminalvården bevilja ansökan om IÖV. Därefter skall frivården upprätta en individuellt anpassad verkställighetsplan för personen som ansökt om IÖV, i syfte att uppnå det allra bästa resultatet med verkställigheten.

Mina källor:

Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om intensivövervakning med elektronisk kontroll KVFS 2011:6