Vårdpersonal och kriminalitet

När vi som patienter söker oss till vården är det självklart viktigt för oss att känna att vi kan lita på den vårdpersonal som vi möter och att vi kan känna oss trygga i deras händer.

I Hälso- och sjukvårdslagen, och även i Patientlagen, anges grunderna för den svenska sjukvården. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och ska vara lätt tillgänglig.

Vidare ska patienten få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ansvaret för att så sker ligger i mångt och mycket på de enskilda aktörerna inom vården, såsom läkare, sjuksköterskor, psykologer m fl. Att bedriva vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet är en skyldighet som åligger all legitimerad sjukvårdspersonal.

I kravet på att patienten ska ges en god och säker vård ligger naturligtvis också att man ska känna sig trygg med den hälso- och sjukvårdspersonal som man träffar i vården. Patienten ska kunna känna sig trygg i att vårdpersonalen har rätt kompetens och håller sig à jour med nya vetenskapliga rön och nya behandlingsmetoder.

Det ställs höga krav på vårdpersonalen både vad gäller deras kompetens, fortbildning och att man ska kunna informera och kommunicera med patienterna, men också att man av andra skäl ska anses vara lämplig att inneha legitimation.

Att dessa höga krav uppfylls ligger på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att säkerställa i sin tillsyn. Om IVO anser att någon är olämplig att t ex inneha legitimation inom något vårdyrke så ska anmälan om återkallelse av legitimationen alternativt beslut om treårig prövotid göras till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det blir sedan HSAN som avgör om vederbörande fortsatt kan anförtros att utöva ett vårdyrke. HSANs beslut om behörighetsinskränkning kan överklagas till Förvaltningsrätten och slutligen till Högsta Förvaltningsdomstolen.

En person med läkarexamen ansöker om legitimation hos Socialstyrelsen, som är den myndighet som prövar såväl ansökningar som legitimation som (prövar de ansökningar om?)(eller utfärdar de?) särskilda förordnanden att utöva yrke samt utfärdar? bevis om specialistkompetens. Vid Socialstyrelsens prövning ska/kan bevis som straffrihet hämtas in, dvs ett utdrag ur Belastningsregistret som visar att man inte är dömd för någon allvarlig brottslighet.

Om man t ex döms för grov misshandel och får avtjäna ett fängelsestraff (i regel minimum 1,5 års fängelse) står denna dom kvar i belastningsregistret i 10 år efter det att man verkställt sitt fängelsestraff, dvs har blivit frigiven. Om man inte begår några andra brott under 10 år kan man därefter uppvisa ett ”blankt” belastningsregister. Söker man då legitimation får Socialstyrelsen inte kännedom om att det finns en gammal dom mot den sökande.

Så ska det naturligtvis vara. Om man begår ett misstag en gång i livet och därefter avhåller sig från att begå brott under en så lång tid som 10 år, så får man anses vara ”rehabiliterad”. Återfallsrisken torde efter 10 års laglydighet vara synnerligen låg.

När det gäller legitimerad sjukvårdspersonal som begår brott är emellertid saken en annan. Domstolarna har en skyldighet att rapportera till IVO när sjukvårdspersonal döms för brott. Om brotten begås i tjänsten kan det tyckas självklart att man inte ska vara betrodd med legitimation. Om brotten begås utanför tjänsten och det rör sig om ett allvarligt brott som kan påverka förtroendet för den legitimerade ska enligt Patientsäkerhetslagen legitimationen återkallas, om det inte finns särskilda skäl som talar för att man kan underlåta att återkalla legitimationen.

Här har vi ett problem. IVO har under senare år i flera fall utrett legitimerad personal som har begått brott för länge sedan, i några fall för mer än 10 år sedan. Trots att det i flera fall rör sig som engångsföreteelser och där det finns ”rimliga förklaringar” till brottsligheten, samt att vederbörande inte har gjort sig skyldig till ny brottslighet och dessutom har haft väldigt goda vitsord från chefer och kollegor, så anser IVO, HSAN och domstolarna likväl att legitimationen ska återkallas.

Det finns en del tolkningsfrågor som bör fastställas av rättspraxis, dvs domstolarnas överinstanser. T ex vad som anses vara allvarlig brottslighet, vilken typ av brottslighet som är ägnatd att påverka förtroendet för en legitimerad, och vad som kan utgöra särskilda skäl för att underlåta att återkalla legitimationen. Några exempel ges i förarbetena till Patientdatalagen men de är inte uttömmande. Bl a anges i förarbetena att om det har gått ”avsevärd tid” sedan brottet begicks så kan det anses vara särskilda skäl. Frågan man då ställer sig, är vad som anses vara ”avsevärd tid” och vilken tid talar man om beroende på vilket brott det rör sig om.

Kan man överhuvudtaget acceptera att legitimerad sjukvårdspersonal i vissa fall ska få behålla sin legitimation fast de har begått ett brott? Som advokat, som i min yrkesutövning träffar på många olika människotyper, svarar jag tveklöst – ett principiellt Ja – på den frågan. Sjukvårdspersonal är lika mycket människor som alla andra och som alla andra kan man begå misstag. Ska man då inte, bara för att man har ett legitimationsyrke, få förlåtelse? Samhället och lagstiftaren förlåter ju andra, genom att efter 2 år, 5 år, 10 år eller som längst 20 år ta bort uppgifter om domar från belastningsregistret. Man kan då uppvisa ”blanka papper” igen, trots att man är dömd för brott. Varför ska inte detsamma gälla för legitimerad personal?

Även om man har begått ett misstag för flera år sedan, och även om det misstaget innebar att man blivit dömd för ett allvarligt brott, så kan man vara en skicklig och synnerligen lämplig yrkesutövare. Ska vi bli av med duktiga läkare och sjuksköterskor för att tillsynsmyndighet och domstolar inte anser att de ska få förlåtelse? Jag kan inte se logiken i detta.

Innan Patientsäkerhetslagen (PSL) trädde i kraft den 1 januari 2011 gällde Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Då avskaffades disciplinpåföljderna, erinran och varning, och då infördes även bestämmelsen om att även brott som begås utanför tjänsten kan utgöra grund för återkallelse av legitimationen. De brott som anges som exempel i förarbetena och som kan anses påverka förtroendet för en legitimerad kan t ex vara brott mot annans liv eller hälsa, narkotikabrott, sexualbrott, barnpornografibrott, förfalskningsbrott, osant intygande och mened.

Jag anser att IVO, HSAN och domstolarna på ett tyvärr alltför stereotypt sätt bedömer om en legitimation ska återkallas eller inte när någon har begått ett brott utanför tjänsten. Av förarbetena framgår att, förutom att brottet i sig ska vara ägnat att påverka förtroendet för den legitimerade, ska brottsligheten i det enskilda fallet vara att anse som allvarlig. Vid denna prövning ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, såsom brottslighetens art, brottets straffvärde, påföljden, eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter och gärningsmannens motiv för brottet. Det, menar jag, gör man inte i tillräcklig omfattning. Skälet kan bl a vara att juristerna och inspektörerna på IVO inte har den kunskap och erfarenhet som krävs för att göra en bedömning i dessa hänseenden. Det är de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål, som har den kompetensen och det är vi advokater som bl a arbetar som offentliga försvarare som kan göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

IVO, HSAN och förvaltningsdomstolarna måste, menar jag, i mycket högre grad göra individuella bedömningar i de enskilda fallen. Inte minst måste man verkligen göra helhetsbedömningar som är värda namnet och då beakta samtliga relevanta omständigheter. Inte bara kring brottet, utan även vad gäller kompetens och erfarenhet. Visserligen är inte detta något som anges i förarbetena, men om vi inte ska förlora skicklig sjukvårdspersonal måste praxis ändras i det avseendet.

 

Ewa Wressmark

Advokat

 

Lästips:

Så ska rapportering av domar mot vårdpersonal bli bättre
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/11/sa-ska-rapporteringen-av-domar-mot-vardpersonal-blir-battre/?utm_source=Paloma

Utredning föreslår obligatorisk brottskontroll av läkarstudenter
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/10/utredning-foreslar-obligatorisk-brottskontroll-av-lakarstudenter/

 

 

KVINNORS VÅLD MOT MÄN I NÄRA RELATIONER

De senaste åren har vi av massmedia matats med artikel efter artikel som behandlar ”metoo” – mäns sexuella trakasserier av kvinnor, hedersvåld – män som straffar kvinnor som skadat deras heder, kvinnofridsbrott – kvinnor som utsätts av fysisk eller psykisk misshandel av män osv. Män har fått en stämpel på sig att vara såväl opålitliga som våldsamma och många är de män som knappt vågar närma sig kvinnor överhuvudtaget av rädsla för att  deras avsikter ska bli misstolkade eller att de ska råka  göra något som misshagar kvinnan och riskera att bli anmälda trots att de inte haft några tankar på att kränka eller misshaga kvinnan de närmar sig. Även den nya lagen som behandlar oaktsam våldtäkt (vilken jag skrivit om tidigare)– bidrar till detta då det är främst män som utmålas som just våldtäktsmän.

Detta flöde av nyhetsartiklar kan bidra till tanken eller åsikten att det alltid är män som är förövarna. Det stämmer emellertid inte, ett flertal rapporter visar att även män i hög grad utsätts för våld av kvinnor som de lever tillsammans med, men att männen är mer obenägna att anmäla.  Med det sagt konstaterar jag också att det finns ett brott kallat kvinnofridskränkning (4 kap 4 a§ 2 st) men inget mansfridskränkning. I stället för att få en egen brottsrubricering, likt kvinnorna, tillämpas 4 kap 4a§ 1 st dvs grov fridskränkning, detta brott kräver inte att det förelegat ett samboende under äktenskapsliknande förhållanden som fallet är för kvinnofridskränkning. I övrigt är rekvisiten de samma.

Missförstå mig inte – det är bra att alla dessa oegentligheter med män som agerar otillbörligt mot kvinnor tas upp i media, och att de som på ett eller annat sätt förgriper sig på en annan person blir dömda. Men det tycks som om det förekommer en skevhet i rapporteringen. I vårt land, som stoltserar med hur jämställda vi är, glömmer vi plötsligt bort att vara jämställda. Vi glömmer bort de drabbade männen och lämnar dem åt sin skam, åt att inte bli trodda, åt att förlora sina barn och åt att bli oskyldigt anklagade.

Kvinnor som förövare – män som offer

Det framhålls ofta att det inte ligger i kvinnors natur att utöva våld eller skada andra människor – de framställs som vårdande, omtänksamma och kärleksfulla. Detta är helt säkert korrekt i många fall, men det anges också att de är listiga, ränkfulla och bestämmande med starka viljor vilket en del kvinnor kommer att utnyttja mot sina män. Faktum är att det inte är så stor skillnad mellan könen och det kan lika gärna vara tvärtom. Men hur ser då kvinnors våld mot män ut? Forskningen har visat att det psykiska våldet är kvinnans största maktmedel – att bryta ner, förolämpa, provocera och söka bråk. Att ta makten över ekonomin, att hota med att ta barnen ifrån papporna eller att hota med att de ska anmäla mannen för sexuellt våld. Men de kan också ta till fysiskt våld – dock oftast inte så ”allvarligt” som det våld män använder mot kvinnor, vilket sannolikt beror på fysiska skillnader. Det rapporteras dock om bitvåld, nyp, sparkar och slag som lavetter etc.

Män som offer för kvinnors våld är fortfarande ett tämligen outforskat område, män förväntas vara bossiga, tuffa och att de klarar sig själv, de ska vara ”manliga” enligt den stereotyp som finns.  Samtidigt är de flesta män uppfostrade att skydda sina kvinnor och att inte bära hand mot dem, varför de drar sig undan och ”tar emot”. I Aftonbladet 20211009 finns det dock en intressant artikel[1] (dessvärre låst till Aftonbladet +) om 3 män som utsatts för misshandel i hemmet. Det visar sig att de ofta mötts av misstro av polis och socialtjänst och att det varit svårt att bli trodda – men när de väl blir det har de också behövt skyddat boende och de upptäcker att de har samma erfarenheter som kvinnor i samma situation (eftersom de hamnar i skyddade boenden för kvinnor då det inte finns så många som inriktat sig på män, om ens något)– och att de känner sig oerhört ensamma i tron att inga andra män drabbas. Rapporter visar att det dessa män upplevt inte är unikt för just dem, utan väldigt vanligt i samband med att en man blir misshandlad av sin flickvän, sambo eller fru.

Rättsväsendet

Inte blir det lättare för de utsatta männen när även lagen till viss del bidrar till att osynliggöra deras utsatthet – i t.ex. socialtjänstlagen 5 kap 11 §, vars formuleringar anger ett särskilt ansvar för brottsoffer, är det kvinnor som utsätts för våld i en nära relation som är utgångspunkten.

Brå har i rapport 2014:8 noterat att män som utsätts för relationsvåld har lågt förtroende för rättsväsendet jämfört med män som blivit utsatta för andra typer av våld. Kvinnor kände samma förtroende oavsett om de blivit utsatta för relationsvåld eller annat våld. Insatserna som finns för män i form av mansjourer fokuserar främst på att mannens våldsamma beteende ska upphöra, inte på att bistå dem när de har blivit utsatta för en kvinnas våldsamma beteende.

Vid genomgång av intervjuer med män som utsatts framkommer också det faktum att de inte blir trodda av polisen, eller att polisen frågar vad mannen gjort för att kvinnan ska bete sig illa. Många låter också bli att anmäla eftersom de tror att de är ensamma och själva tror att de inte ska bli trodda, vilket jag menar är en bidragande orsak till att ämnet inte utforskats tillräckligt. Männen osynliggör sig själva genom att inte anmäla!

Som jurist har jag reagerat på att det är ytterst sällsynt att vi får förordnanden som målsägandebiträden för män som utsatts för våld i nära relationer. Vidare har jag reagerat på att nivån på begreppet att det ”ska vara ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig för att kunna dömas, tycks ha sänkts drastiskt i fall där mannen anses brukat våld mot kvinnan. Hur det är i motsatt förhållande har jag ingen personlig erfarenhet av men jag har mina aningar.

Till er män som är utsatta

Till er män som känner att ni är utsatta för fysiskt eller psykiskt våld av er partner vill jag säga – ni är INTE ensamma! Anmäl till polisen, anmäl vid varje händelse – även om ni tycker att ”det var inte så farligt”. Finns det barn i familjen då är det ännu viktigare att anmäla. Bevittnar de någon form av våld är även de brottsoffer i och med det nya brottet barnfridsbrott. Våld är alltid (i princip) olagligt oavsett vem som utövar det och mot vem. När ni anmäler till polisen – be att få ett målsägandebiträde (en jurist/advokat) som kan hjälpa och stötta dig genom processen.
Ni kan också ta kontakt med akillesjouren[2], en förening som bl.a. erbjuder samtalsstöd åt utsatta män. Det viktigaste är att ni gör något för att komma ifrån en ohållbar situation, vilket är för allas bästa.

Avslutningsvis

Detta är ett stort och ganska outforskat och bortglömt område som drabbar många. När man söker information kan man konstatera att åren före 2017 fanns det en del rapporter och studier i ämnet. Efter ”metoo” verkar det dock som om det kommit alltmer i skymundan – vilket är anledningen till detta inlägg. Jag menar att det är oerhört viktigt att vi inte glömmer de manliga brottsoffren eller de kvinnliga förövarna som behöver hjälp att förändra sitt beteende på samma sätt som män som utövar våld mot kvinnor får hjälp och stöd genom olika organisationer.

När det gäller våld i nära relationer vill jag slutligen påpeka att det finns många fler varianter än de detta blogginlägg behandlar. Det kan handla om våld i homosexuella relationer,  där det kan vara en man som misshandlar sin manliga partner eller en kvinna som misshandlar sin kvinnliga partner. Det är viktigt att förstå och veta att detta också förekommer.

Sverige måste vara jämlikt i alla situationer – inte bara vissa utvalda.

 

Diana Lindgren Saelöen

Advokat

 

[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/v5wBxL/mats-blev-slagen-av-sin-fru-jag-kande-mig-sa-otroligt-ensam

[2] https://akillesjouren.se/hem/om

Vad är barnfridsbrott?

Den 1 juli 2021 tog det svenska rättssamhället ett stort kliv framåt och erkände barn som bevittnat våld i nära relationer som brottsoffer. Som brottsoffer sätts man i en annan position än som ett vanligt vittne till ett brott. Ett vittne kan inte söka skadestånd för det trauma som kan uppstå när man bevittnat en brottslig gärning. Man har inte heller rätt till något juridiskt stöd.

Brottsoffer har normalt sett en lagstadgad rätt till ett målsägandebiträde. Barn kan tilldelas ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare, beroende på vem som utsatt barnet för brott, för att bistå dem i utredningsprocessen och vid en eventuell rättegång. I och med den nya lagstiftningen har barnet tillerkänts samma rätt som andra brottsoffer.

Tidigare var det så att barn som bevittnat våld inte räknades som brottsoffer och därför erkändes inte den skadliga gärningen som barnet utsatts för som en kriminell gärning.  Forskning har visat att barn som bevittnat våld i nära relationer löper en ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa.  Av lagrådsremissen Barn som bevittnar våld, 4 mars 2021, framgår att mer än 200 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld (S.1). Enligt viss forskning kan det vara mer skadligt för barnet att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. När barnets ena förälder använder våld mot den andra föräldern blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst. Den ena föräldern blir då en hotfull angripare och den andra ett utsatt offer, vilket kan skada barnets anknytning till båda sina föräldrar. Barn som upplever våld av och mot sina föräldrar eller andra omsorgspersoner löper större risk än andra barn att utveckla symtom som ångest, nedstämdhet, posttraumatisk stress och beteendeproblem, som trots och uppförandestörning, än barn som inte har sådana erfarenheter (s. 14-15).

Eftersom det fanns och fortfarande finns ett behov av att förebygga våld och andra övergrepp i nära relationer infördes en rad olika åtgärder. En av dessa åtgärder var införandet av en ny lag i brottsbalken.

Barnfridsbrott

Av 4 kap 3 § Brottsbalken framgår att Den som begår en brottslig gärning som utgör

  1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,
  2. människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, hemfridsbrott eller ofredande enligt 4 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 §,
  3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,
  4. skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller
  5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4

döms, om gärningen har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet

Rekvisit

En förutsättning för straffansvar förutsätter att vissa rekvisit är uppfyllda. Lagstiftningen omfattar inte ett generellt ansvar utan det krävs dels att övergrepp sker mellan två personer som har eller har haft en närstående relation till barnet, dels att barnet bevittnat en brottslig gärning som räknas upp i lagrummet.

Närstående

Vilka är att anses som närstående eller tidigare närstående till barnet?

Enligt propositionen 2020/21:170 kan viss ledning hämtas från hur närstående förstås i straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i 4 a § (jfr prop. 1997/98:55 s. 132. Bedömningen ska dock göras utifrån barnets perspektiv vilket kan innebära att begreppet närstående kan utvidgas till att även omfatta andra personer som barnet har en relation till såsom mor- eller farföräldrar, syskon m.m.

Uppsåt

Det krävs ett uppsåt till såväl grundbrottet som till barnets bevittning av gärningen. Ett likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Dvs att ett barn bevittnat en gärning och gärningsmannen varit likgiltig till att barnet bevittnat gärningen.

Gradindelning

Bedömningen huruvida brottet är ringa, av normalgraden eller grovt kan ha ett direkt samband med själva grundbrottet. Ett bevittnande av exempelvis misshandel av normalgraden utgör barnfridsbrott av normalgraden. Det är dock inte uteslutet att barnfridsbrottet bedöms ha ett högre straffvärde än grundbrottet. Så kan t.ex. vara fallet om ett uttalat syfte med gärningen har varit att begå den inför barnet eller om den begås i syfte att bestraffa barnet eller offret för grundbrottet. Exempel på när gärningspersonen kan anses ha visat särskild hänsynslöshet är när den bevittnade gärningen har begåtts i syfte att straffa eller förnedra barnet. Ett sådant agerande kommer att påverka bedömningen vid gradindelningen av brottet.

Skadestånd

Eftersom barnet blir målsägande kan detta i sin tur medföra en rätt till skadestånd i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser. Utifrån omständigheterna i det enskilda fallet kan alltså barnet ha rätt till ersättning från gärningspersonen för person- och sakskada, ren förmögenhetsskada och för den kränkning som brottet inneburit. Dock krävs att brottet begåtts i Sverige eller, om det begåtts utomlands, att den skadelidande vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

Följdeffekter av den nya lagstiftningen

När det misstänks att ett barn har bevittnat våld i nära relationer ska barnet tas om hand på ett helt annat sätt än tidigare. För polis och socialtjänst innebär den nya lagen flera förändrade arbetssätt och rutiner. Ingripande poliser som åker ut på larm om misstänkt våld i familjen kommer att behöva utreda om barnen bevittnat något och i sådana fall behöva prata med barnen. Barnen kommer att inkluderas i en förundersökning på ett helt annat sätt än tidigare.

Vad gäller hälso- och sjukvården införs ett krav på att hälso- och sjukvårdspersonalen särskilt ska beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt någon närstående till barnet för våld eller andra övergrepp.

För socialtjänstens del införs ett uttalat krav på att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende[1].

Det införs också en sekretessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till Polismyndigheten i syfte att förebygga att det begås allvarligare vålds-, frids- eller sexualbrott mot närstående[2].

Den särskilda företrädarens roll utvidgas. En särskild företrädare ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör ska tillämpas på den särskilda företrädaren.

Konsekvenser för barnet.

Barn som bevittnat våld i nära relationer kommer i dag ha tillgång till ett större nätverk av insatser än tidigare. Barnet kommer att höras av polis och ingå i en brottsutredning på ett helt annat sätt än tidigare. Detta är enligt min uppfattning ett stort kliv framåt i rättsutvecklingen vad gäller barns rättigheter. Men jag vill samtidigt lyfta ett varningens finger vad gäller barnets känslomässiga behov vid en brottsutredning. Jag hoppas att de personer som förordnas av domstolen som särskild företrädare för barn har den kompetens – både kunskapsmässigt och empatiskt – som behövs för att bemöta barn i en utsatt situation och vara ett ordentligt stöd. Jag har själv vid ett flertal tillfällen förordnats som särskild företrädare för barn och det är ingen enkel uppgift. Det är inte lätt för oss biträden att få barnet att snabbt skapa en anknytning till oss, utan det behövs alltid någon närvarande; en s k trygghetsperson, som barnet känner, och känner förtroende för. Det är viktigt att tillsammans med denna person få en bild över vad just detta barn behöver dels för att förhörssituationen skall bli så bra som möjligt för barnet, dels för att värna om barnets känslomässiga behov. Det är ingen lätt uppgift för ett barn att berätta om övergrepp som skett i hemmet. Än mindre i en okänd miljö och med okända personer. Barn har generellt sett ett stort behov av att känna trygghet, och detta behov är mer tydligt i svåra situationer. Min förhoppning är att barn som enligt den nya lagstiftningen blir målsägande får en stärkt roll i såväl brottsutredningen som vid den rättsliga prövningen utan att det ska inverka menligt på barnets psykiska hälsa. Det är positivt och väl genomtänkt att den särskilda företrädarens uppdrag utvidgats till att vara behjälplig även vid verkställigheten av ett eventuellt utdömt skadestånd.

Det gäller att vi jurister och andra aktörer runt barnen ser till att alla beslut vi fattar under ärendes gång är till barnets bästa och inget annat.

[1] Se ny paragraf, 5 kap. 11 a § SoL

[2] Se ny paragraf, 10 kap. 18 c § OSL och prop. 2020/21:163 s. 1

I skärningspunkten mellan juridik och etik: Att skydda en brottsling är aldrig OK – oavsett vem det är!

Jag satt häromdagen och bläddrade i Lokaltidningen, och råkade läsa en läsares fråga till tidningens jurist. Frågan gällde om hennes pappa verkligen skulle få ärva hennes nyligen avlidna mamma. Frågeställaren beskrev att mamman, som i 18 års tid hade levt i en relation där mannen hade utsatt henne för ständig fysisk och psykisk misshandel, hade omkommit i vad som utifrån betraktat föreföll vara en olycka – jag vill minnas att hon hade fallit nerför en trappa, eller något liknande. Frågeställaren skrev att mamman till slut hade bestämt sig för att skiljas från mannen, och att hon hade ansökt om äktenskapsskillnad, men att mannen inte accepterade detta. Dottern skrev i sin fråga att hon är övertygad om att det är pappan som dödat hennes mor, men att man i polisutredningen hade tvingats släppa denna hypotes, eftersom ”farmor” hade gett sin son – frågeställarens pappa – alibi för den aktuella tidpunkten.

Lokaltidningens jurist besvarade frågan om arvet fullt korrekt (och svaret är nej: Efter-som ansökningen om äktenskapsskillnad hade givits in före mammans dödsfall, så ärver inte mannen henne), men det jag fäste mig vid, och som gjorde mig minst sagt upprörd, var diskrepansen mellan dotterns övertygelse om att hennes pappa hade mördat hennes mamma, och det faktum att hennes farmor hade gett sonen alibi, dvs intygat att han befunnit sig någon annanstans när hans hustru omkom.

Vi kan naturligtvis inte – lika lite som frågeställaren själv – veta om det verkligen var pappan som dödade mamman. En grundläggande princip i varje rättsstat är att den misstänkte ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad – bortom rimligt tvivel, dessutom! Frågeställarens i frågan beskrivna övertygelse lyfter emellertid fram ett stort både rättsligt och mänskligt problem, som tyvärr har en mycket konkret verklighetsbakgrund, och det är företeelsen att även i övrigt hyggliga människor – hederliga och laglydiga samhällsmedborgare – när det kommer till deras egna anhöriga, gör avsteg från inte bara samhällets, utan också sina egna, moraliska och etiska principer, och låter bli att medverka till att den som har begått brott blir lagförd för detta – eller rentav saboterar samhällets strävan att brottslingar ska ställas till ansvar för sina brott.

Att kriminella håller varandra om ryggen är grundläggande i de organiserat kriminellas värld. De professionella kriminella bygger sig helt egna regelsystem, som i väsentliga delar skiljer sig radikalt från det normala samhällets (vilket för övrigt inte är helt ovanligt även i andra nätverk än de rent professionellt kriminellas). En genomgående princip i detta är det totala avståndstagandet från det normala samhällets straffrätt. Att begå brott är bland dem inte bara tillåtet – det är de kriminellas både mål och medel, i deras strävan efter lättfången makt, lättfångna pengar och det somliga av dem kallar för ”respekt”. I dessa kriminellas värld så är det tvärtom både eftersträvansvärt och hedervärt att begå brott. En egen slags hederskultur, således! Den som är mest hänsynslös, och har begått flest och grövst brott – helst utan att ha åkt fast – får högst status bland sina gelikar. En grundläggande regel i denna undre värld är den om den kriminelles tystnadsplikt. Om Du har blivit involverad, eller t o m upptagen, i något av alla de kriminella gäng och nätverk som förekommer, så förutsätts Du hålla käft. Den som ”golar” riskerar livet.

Denna de professionellt kriminellas mentalitet ”spiller” ibland över även på folk utanför deras värld, genom att den som har gjort iakttagelser om ett begånget brott kan bli utsatt för hot och andra former av påtryckningar för att inte vittna, eller på annat sätt medverka i utredningen av brottet och lagföringen av den kriminelle. Detta utgör i många polisutredningar att stort problem, och medför i alltför många fall att den kriminelle går fri, och kan fortsätta begå brott. Att hota någon för att få denne att avstå från att medverka i en brottsutredning eller en efterföljande rättegång, är ett mycket allvarligt brott i sig, som heter Övergrepp i rättssak. Att samhället ser mycket allvarligt på detta brott beror på att det utgör ett sabotage mot möjligheterna att beivra brott, och därmed ett angrepp mot ett fundament i själva rättssamhället.

Tyvärr förekommer det emellertid i en del fall att även folk som inte har något organiserat samröre med kriminella, som lever ett normalt liv i enlighet med civilsamhällets normer – och som begagnar sig av samhällets skydd och andra nyttigheter, såsom utbildning, sjukvård, ekonomiskt stöd etc – men som har sett eller hört något som kan vara av värde för att klara upp ett brott, självmant väljer att hålla inne med dessa uppgifter på grund av att den som har begått brottet är en nära anhörig. Att skydda en brottsling genom att på detta sätt förtiga uppgifter är också straffbart, och utgör brottet Skyddande av brottsling.

Att hamna i en sådan situation – dvs att ha fått kännedom om något som är av betydelse för utredningen av ett brott begånget av en anhörig – utgör självfallet för många ett personligt och moraliskt dilemma, eftersom det ju får anses vara en naturlig strävan att hjälpa och skydda den som står en nära, samtidigt som de flesta av oss har en klar uppfattning om att det är fel och klandervärt att begå brott, och att brottslingar därför bör lagföras och straffas för de brott som de har begått. Det är min uppfattning att de flesta som av sådana skäl i en sådan situation skyddar en brottsling är väl medvetna om att de gör något som är fel, eftersom de är väl medvetna om att de, om saken hade rört någon som inte är närstående, hade agerat annorlunda.

Man kan fråga sig hur och när sådana tänkesätt uppkommer. Själv tycker jag mig ha kunnat se tendenser till detta tänkesätt hos vissa föräldrar till barn, och i en del fall, skrämmande nog, redan när barnen är i förskoleåldern eller i vart fall så länge barnen är omyndiga. Dessa föräldrar verkar ha en närmast reflexmässig försvarsmekanism, som slår till så snart någon påpekar att barnet har – eller kan misstänkas ha – ställt till med något otillåtet, och som går ut på att blåneka till att det egna barnet skulle kunna ha gjort det som misstankarna eller anklagelserna går ut på, i stället för att ta reda på vad som har hänt, och i förekommande fall ta ansvar, eller låta barnet ta ansvar, för det inträffade.

Det är min bestämda uppfattning att, oavsett vem det är som har begått ett brott, lösningen på det personliga dilemma jag beskriver här ovan, måste vara att låta brottslingen ta konsekvenserna av sitt agerande, och därför också att medverka till att brottet utreds och att den skyldige lagförs. En förälder gör inte sitt barn (oavsett om barnet är underårigt eller en vuxen person!) en tjänst genom att hjälpa barnet smita undan sitt ansvar och följderna av sina gärningar – tvärtom så riskerar barnet att hamna på fel bana i livet, om det förleds att tro att det går att i längden komma undan konsekvenserna av sitt agerande.

Som Ni förstår av det jag skriver så är det även min bestämda uppfattning att det självfallet är förkastligt att skydda en brottsling, även om det är ens eget barn eller någon annan nära anhörig. Är det någon av våra läsare som känner igen denna företeelse? Någon som tycker annorlunda? Fundera gärna över hur Du själv skulle ha handlat om Du hamnat i en liknande situation!

Jan Tuma

Biträdande jurist

Kan mitt inlägg på facebook vara straffbart?

Vi är många som dagligen är ute på sociala medier, kommenterar och engagerar oss, vilket är bra. Men det är viktigt att vara eftertänksam innan man skriver, speciellt om man är upprörd eller arg över något är det viktigt att man, innan man trycker på sänd eller publicera går ifrån och funderar över det man tänkt skriva. Kan det jag tänker skicka kanske till och med vara straffbart?

HETS MOT FOLKGRUPP?

Högsta domstolen kom med ett avgörande (B 5887-19, ”kommentaren i facebookgruppen”)  den 21 december 2020 som är värt att närmare begrunda.
Bakgrunden är att en man (DLH) blev upprörd över ett inlägg om en person som förmodades ha begått ett hedersrelaterat brott och i sin upprördhet skrev DLH en kommentar i facebookgruppen politikfakta. Kommentaren löd ”äckliga muslimjävel”.

Han blev anmäld och åklagaren menade att han gjort sig skyldig till för hets mot folkgrupp vilket tingsrätten inte höll med om. De menade att kommentaren enbart riktade sig mot den specifika person som artikeln handlade om och inte mot någon folkgrupp (muslimer) i allmänhet. Tingsrättens dom överklagades och hovrätten gjorde en helt annan bedömning, och dömde personen för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och 40 dagsböter.
HD valde att ta upp målet till prövning och målet har nu blivit ett prejudikat – således fungerar det från och med nu som vägledning för övriga domstolar i liknande mål.

 

HÖGSTA DOMSTOLEN RESONERAR

Den fråga domstolen kom att formulera som den kritiska frågan är huruvida ett meddelande med nedsättande innehåll som formulerats som om det är riktat mot en enskild person, även kan uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer, och därmed föranleda ansvar för hets mot folkgrupp.
Därefter går man in på den rättsliga regleringen med hänvisning till brottsbalken kap 16 § 8 § I detta fall i dess lydelse före 1 januari 2019.
Domstolen går vidare med att definiera uttrycket missaktning samt vad som uttrycks i förarbetena. De konstaterar vidare att straffbestämmelsen innebär en inskränkning av yttrandefriheten och därför ska tolkas restriktivt. Med det sagt fastslår man att en bedömning, av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp, ska ske utifrån sammanhang och motiv för gärningen.

Något förvånande menar domstolen att meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap som det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Man menar att centralt för prövningen är hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet. Viktigt är dock hur meddelandet spritts. För att straffansvar ska uppkomma måste det ha spridits utanför den helt privata sfären. Domstolen konstaterar dock att det inte behöver spridas till allmänheten för att leda till straffansvar, det räcker att det sker i ett begränsat sällskap t.ex. inom en organisation, men det måste ha nått ut fler än till ett fåtal personer.Precis som tingsrätten kom fram till så påpekas att lagen gäller gärningar riktade mot särskilda grupper som kollektiv. HD menar dock att detta inte utesluter att omständigheterna i ett visst fall kan vara sådana att ett hot eller förtal avseende en eller flera enskilda personer också kan ses som ett meddelande om en folkgrupp.

VAD KOM DÅ HÖGSTA DOMSTOLEN FRAM TILL?

Man konstaterade att det var klarlagt att inlägget ”äckliga muslimjävel” skrivits som ett inlägg i facebookgruppen politikfakta, att det delades 390 gånger, fick ca 1 300 reaktioner och 160 kommentarer.
Inlägget handlade om en person med utländsk härkomst och DLH hävdade att inlägget var riktat mot just denne person. Högsta domstolen menade dock att inlägget var direkt kopplat till den personens förmodade religiösa övertygelse som muslim och därmed ansågs det att kommentaren förmedlade ett nedsättande budskap att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Vidare menade man att kommentaren även i övrigt gav ett tveklöst uttryck för missaktning för gruppen muslimer.
Genom att kommentaren publicerades på Internet fanns en risk för okontrollerbar spridning i en obestämbar krets av personer. Enligt domstolen saknar det betydelse hur många det var som faktiskt tog del av kommentaren.
Domstolen menar att det är utrett att missaktning uttryckts och att det funnits uppsåt till gärningen varför DLH skulle dömas för gärningen.

HD VAR INTE ENIG

Domen har mest troligt föregåtts av många diskussioner och tolkningar av lagtexten och definitionerna. Det fanns en avvikande mening då justitierådet Dag Mattson var skiljaktig och ogillade åtalet. Han skriver en lång utläggning som grund för sin inställning och slutsats om att kommentaren inte kan anses ha gett ett så klart och tydligt uttryck för missaktning för muslimer att det konstituerar hets mot folkgrupp. Därmed menar han att DLH inte ska fällas till ansvar.
Dock blev han överröstad och domen är nu ett prejudikat.

VAD INNEBÄR DETTA FÖR MIG?
Det innebär, precis som jag skrev inledningsvis, att innan du publicerar ett inlägg, som kan komma att spridas på Internet, ska du tänka över det du skrivit en extra gång. Speciellt om du är upprörd eller arg över något.
Du kan inte hänvisa till yttrandefriheten, då den i vissa fall får inskränkas. Du kan inte heller hänvisa till att uttalandet bara är riktat mot en person, om kommentaren kan tolkas som missaktning mot en hel grupp och inte heller kan du hävda att det inte spridits till allmänheten.
Det är annars detta man tidigare hänvisat till, men nu då Högsta Domstolen konstaterat att man inte behöver vara strikt textkritisk och att man kan tolka texten som om den egentligen har en annan innebörd och syfte än en strikt textkritisk läsning skulle leda till, kan man således dömas för hets mot folkgrupp med en enda ogenomtänkt kommentar på sociala medier.

Så återigen… tänk efter innan du publicerar – det kan vara straffbart!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

När ska man begära en offentlig försvarare?

När man blir misstänkt för brott är det ofta en chockartad upplevelse. För många är det första gången som man hamnar i en sådan situation. Att misstänkas för ett brott är inte det samma som att man kommer att dömas för det brott som man misstänks för. Det är inte polis eller åklagare som dömer, utan det är våra domstolar. Första domstolsinstansen är tingsrätten och det är dit som åklagaren ska skicka sin stämningsansökan om det finns anledning att väcka åtal mot någon.

Många brottsmisstankar kommer emellertid inte så långt som till ett åtal. Innan åklagaren kan besluta om åtal måste polisen genomföra en förundersökning (utredning om det misstänkta brottet). När förhör hållits med misstänkt och målsägande (brottsoffer) och vittnen, händer det ofta att förundersökningen läggs ner och misstanken leder inte till åtal. Det innebär också att förundersökningen inte blir offentlig och den som varit misstänkt får inte heller någon anmärkning i belastningsregistret.

Om man misstänks för brott när ska man då begära en offentlig försvarare?
Reglerna om offentlig försvarare finns i 21 kapitlet Rättegångsbalken.

Är man anhållen eller häktad har man alltid rätt att begära (och få) en offentlig försvarare.

Om man är misstänkt för ett brott som kan leda till minst sex månaders fängelse har man också rätt till en offentlig försvarare. Men man kan också ha rätt till en offentlig försvarare om man är misstänkt för lindrigare brott.

En misstänkt person har rätt till offentlig försvarare om det finns behov med hänsyn till utredningen om brottet, om det finns risk för annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det finns särskilda skäl på grund av målet eller personliga förhållanden. Det finns större anledning att bevilja offentlig försvarare om man förnekar brott eller om en fällande dom skulle leda till särskilt allvarliga konsekvenser, t ex att man förlorar sitt arbete.

Om man begär en offentlig försvarare ska polisen eller åklagaren (beroende på vem som är förundersökningsledare) anmäla detta till tingsrätten. Det är sedan tingsrätten som avgör om det ska förordnas en offentlig försvarare. En offentlig försvarare betalas av staten, men om man döms för brottet kan man få betala en viss del av kostnaden för försvaret. Om man frikänns eller om brottsmisstanken inte leder till åtal behöver man inte betala något för sin försvarare.

Även om man inte beviljas en offentlig försvarare så har man rätt att biträdas av en privat försvarare. Om man har en privat försvarare får man betala kostnaden för dennes arbete och utlägg själv. Det finns inte heller någon försäkring som täcker sådana kostnader.

Varför ska man begära en offentlig försvarare?

12 § Förundersökningskungörelsen är ett viktigt lagrum för en brottsmisstänkt. Den innehåller de rättigheter som man har som misstänkt och dessa rättigheter måste polisen underrätta en misstänkt om innan man påbörjar ett förhör och i samband med att man delges misstanke om brott.

Det är en rättighet man har som misstänkt att få ha en försvarsadvokat närvarande. En försvarsadvokat är med dig under hela förundersökningen, närvarar vid polisförhör med dig och är vid din sida och för din talan under förhandlingen i domstol (huvudförhandlingen). Om du är anhållen eller häktad har du alltid rätt att träffa din försvarare, även om du har restriktioner och inte får träffa någon annan. Om du inte är nöjd med domen i tingsrätten och vill överklaga till hovrätten så finns din försvarare med dig även där.

En rättighet man har som misstänkt för ett brott är att man inte behöver svara på frågor överhuvudtaget och man behöver inte utreda sin egen skuld. Man har också rätt att begära att en försvarare (offentlig eller privat) ska delta vid polisförhören.

En annan rättighet är att man i princip ska få den försvarare som man valt, om inte vederbörande finns långt ifrån dig och det därför skulle leda till allt för stora kostnader.

Min erfarenhet är att många tycker att man kan genomföra ett polisförhör utan att ha en försvarare med sig, eftersom man inte har insett riskerna med detta. Många gånger är detta något man ångrar i efterhand. Försvararen ska vara med dig för att se till att dina rättigheter upprätthålles och att du får information om dina rättigheter. Likaså ska försvararen bevaka att förhöret går rätt tillväga och säkerställa att du har förstått brottsmisstanken och frågorna från förhörsledaren. När man blir delgiven misstanke om brott kan det ofta bli en chockartad upplevelse och man kanske inte tar till sig allt eller uppfattar allt korrekt som polisen säger. Då kan det kännas tryggt att ha en försvarare vid sin sida som ska bevaka dina rättigheter.

Än värre tycker jag att det är när en vårdnadshavare tycker att det är OK att deras minderåriga barn, som är misstänkt för brott, ska kunna genomföra ett polisförhör med ”bara” vårdnadshavaren närvarande. Särskilt när man är ung är det viktigt att man känner sig trygg i situationen och med polisen som håller förhör. Förhoppningsvis är det första och enda gången man befinner sig i en sådan situation och då är det särskilt viktigt att känna att någon är på ens sida och bara är till för att försvara mig och bevaka just mina intressen. Dessutom är det så om man är under 18 år och misstänkt för brott så har man som regel alltid rätt till en offentlig försvarare.

Min åsikt är att man aldrig ska låta sig förhöras av polisen utan att ha en försvarare (privat eller offentlig) närvarande. Att bli misstänkt för brott är allvarligt och kan få oanade konsekvenser på den enskilde. Man ska inte tro att bara för att man anser sig vara oskyldig så kommer polis och åklagare att tro på det. Ett sådant synsätt är alltför lättvindigt när det gäller en sådan allvarlig sak som en brottsmisstanke.

Om du vill ha hjälp av en försvarare som till hundra procent står på och vid din sida ska du kontakta oss. Samtliga våra advokater åtar sig uppdrag som såväl offentlig som privat försvarare.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Kan polisen tvinga dig lämna DNA-test?

Du vaknar av att någon knackar på din dörr en lördagsmorgon och blir chockad när du öppnar dörren då du får polisbrickan rakt upp i ansiktet. Yrvaken hinner du inte tänka till innan polisen säger att de besöker dig för att de utreder ett allvarligt brott och du ska lämna ett DNA-prov, trots att du inte är misstänkt för något brott. Du gör inget motstånd utan förlitar dig blint på vad polisen säger och går med på att lämna ett DNA-prov.

Frågan är om den fiktiva händelsen ovan är juridiskt hållbar, dvs får polisen agera enligt ovan?

Enligt en av våra grundlagar (2 kap 6 § Regeringsformen) så framgår det att var och en är skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp (t ex kroppsvisitation). Men samtidigt framgår det att man får lov att begränsa skyddet genom lag. Däremot får en sådan begränsning inte gå ut över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett åtgärden.

Den lag som begränsar grundlagsskyddet vad gäller DNA-prov är bl a rättegångsbalken 28 kap 12 §. Vidare framgår av 28 kap 12 a § att polisen enbart får utföra DNA-prov på person som skäligen misstänks för ett brott på vilket fängelse kan följa, dvs där fängelse finns med i straffskalan. Men samtidigt finns det en möjlighet, enligt lag (12b § RB), för polisen att ta ett salivprov även om personen inte skäligen kan misstänkas för ett brott om:

  • syftet är att genom en DNA-analys underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, och
  • det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.

Detta gäller dock inte om personen i fråga är under 15 år. Däremot så är det möjligt att utföra DNA-prov även på personer under 15 år dock krävs det ett samtycke (Prop 2005/06:29 s 26).

Enligt lagens förarbeten så finns det en gräns för när polisen kan kräva att en person lämnar ett DNA-prov och hur det kan användas.

Bl a kan nämnas att DNA-prov som tas enligt 28 kap 12 b § rättegångsbalken inte får jämföras med de prover som finns registrerade i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet tagits.

För att besvara frågan enligt ovan, dvs huruvida polisen i ovan fiktiva händelse har agerat korrekt, så ska det nämnas att enligt bestämmelserna i lagen så har polisen möjlighet att utföra ett DNA-prov i form av salivprov, som ett led i en enskild brottsutredning trots att man inte är misstänkt. Därför är polisens agerande i ovan fiktiva händelse juridiskt hållbar.

Hade polisen krävt att personen i ovan fiktiva händelse även skulle underkasta sig tex ett blodprov eller hårprov så hade agerandet däremot inte varit juridiskt hållbart.

Det kan dock vara svårt för folk i allmänhet att avgöra var gränsen går och därför är det ett bra alternativ att höra med en advokat/jurist som kan vägleda dig vidare i vad som eventuellt kan innebära att ett agerande från polis har varit felaktigt och hur du ska gå vidare för att få upprättelse.

Har du eller en vän varit med om något likande enligt ovan fiktiva händelse och därav känt er osäkra på om polisen verkligen har agerat korrekt?

Tveka då inte att höra av er till oss så undersöker vi saken vidare!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Hur fungerar kontaktförbud?

Om någon utsätter dig för trakasserier, förföljelse eller brott kan du ansöka om kontaktförbud antingen hos polis eller åklagare. Kontaktförbud kan sökas både muntligen och skriftligen, det krävs inte att du fyller i någon särskild blankett. Ansökan prövas av åklagaren, som därefter kan ta beslut om att utfärda ett kontaktförbud. Det i sin tur innebär att personen som har belagts med förbudet inte får kontakta dig på något sätt, varken genom att besöka dig, söka upp dig, ringa dig eller skriva till dig.

När åklagaren utreder en ansökan om kontaktförbud ska utredningen alltid bedrivas skyndsamt, beslut om kontaktförbud ska som regel fattas inom en vecka. Det är viktigt att känna till att du kan ansöka om kontaktförbud flera gånger. Om åklagaren inte beviljar ansökan första gången kan det beviljas längre fram för det fall att exempelvis trakasserierna mot dig skulle öka. Du kan också få din ansökan prövad i domstol, både i de fall då åklagaren beviljat och inte beviljat kontaktförbudet.

I sin utredning ska åklagaren dels göra en riskbedömning, dels göra en proportionalitetsbedömning. Risken ska vara klar och konkret, i första hand är det tidigare brott mot dig eller personer som är närstående till dig som vägs in vid den här bedömningen. Såväl tidigare brottsmisstankar som pågående förundersökningar gällande nya brott riktade mot dig kan vägas in. Ett beslut om kontaktförbud syns i belastningsregistret och att bryta mot kontaktförbudet kan leda till både böter och fängelse. Den som utreds gällande kontaktförbud har därför alltid rätt att själv yttra sig och det krävs att skälen för beslutet står i proportion till det ingripande det innebär för den utpekade personen.

Åklagaren ska slutligen göra en sammantagen bedömning i varje enskilt fall och tittar därför på alla omständigheter som föreligger. I undantagsfall kan åklagaren besluta om kontaktförbud även om personen inte är fälld för något brott mot dig, exempelvis när tidigare förundersökningar har lagts ner. Allvarliga och återkommande fall av trakasserier och förföljelse kan i sig leda till beslut om kontaktförbud om händelserna inte ligger för långt bak i tiden. Det krävs alltså i de här fallen en viss ”intensitet” i förföljelsen eller trakasserierna för att det ska kunna leda till ett kontaktförbud.

Om du är utsatt är det viktigt att du försöker spara så mycket dokumentation/bevisning som möjligt. Ett tips är att begära ut samtalslistan på de som har ringt dig från det abonnemang som du har för att kunna visa hur mycket personen i fråga faktiskt kontaktar dig. Spara också meddelanden och liknande som du får från personen. På samma sätt är det viktigt att uppge exempelvis kollegor eller vänner som har varit med i situationer där personen har uppsökt dig mot din vilja. Åklagaren beaktar allt du lämnar in och allt du själv uppger, det därför viktigt att tänka igenom och spara den dokumentation som finns så att du kan ge en helhetsbild.

Lite kort vill jag också nämna att regleringen kring kontaktförbud stärktes under 2018 på flera punkter. Tanken är att kontrollen gällande utfärdade kontaktförbud ska fungera bättre och att överträdelser ska tas på större allvar. Elektronisk övervakning med fotboja ska också kunna användas i fler fall än tidigare. Förhoppningsvis ska skärpningarna på sikt skapa en större trygghet för den som utsätts, men det bygger på att dessa verkligen används i praktiken.

Slutligen vill jag påminna om att du som blir utsatt för brott i många fall har rätt till ett målsägandebiträde, det här är en jurist som staten utser och som hjälper dig under hela processen. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Hur går en rättegång till?

Tänk dig att du är misstänkt för eller har blivit utsatt för ett brott. Polisen har utrett, du har varit på förhör och kanske har polisen genomsökt ditt hem, bil eller mobiltelefon. Nu får du ett brev från tingsrätten i vilket du kallas till huvudförhandling. Då tänker du kanske: en huvudförhandling – vad är det? Förhoppningsvis har du en advokat vid din sida, som berättar och förklarar det för dig. Har du inte det bör du överväga att skaffa dig en (läs mer om det i blogginlägget En advokat är en advokat – eller?).

En huvudförhandling är, kort sagt, det som i vardagligt tal kallas för en rättegång. I detta inlägg kommer jag att sammanfatta och förklara vad du kan förvänta dig vid en huvudförhandling som handlar om misstanke om ett begånget brott. Detta oavsett om du är där såsom tilltalad (d.v.s. misstänkt), målsägande (d.v.s. brottsoffer), vittne eller åhörare.

När du har anlänt till tingsrätten och tagit dig igenom den säkerhetskontroll som finns i entrén är nästa steg att titta på den informationstavla som anger vad som händer i respektive rättssal. Då vet du vart du ska gå när huvudförhandlingen inleds, vilket sker genom att målet ropas på. Det betyder att det, i högtalarsystemet, informeras om att tingsrätten håller huvudförhandling mellan åklagaren och [den åtalades namn] och att parterna kallas till aktuell sal. I samband med att målet ropas på tänds en liten grön lampa på väggen utanför salen, vilket betyder att det pågår en förhandling och att dörren är olåst. På samma ställe finns även en liten röd lampa, men mer om den senare. Det är dags att gå in i salen.

En rättssal ser i stort sett likadan ut och huvudförhandlingens olika aktörer sitter nästan alltid på samma platser oavsett vilken tingsrätt du befinner dig vid. Längst fram sitter den eller de domare som ska döma i målet och en protokollförare. Vid enklare mål är det en ensam domare som dömer och i andra mål består rätten av fyra ledamöter. I det första fallet är domaren jurist och det senare fallet är en av domarna jurist och övriga tre nämndemän, vilket betyder att de inte är utbildade jurister. Juristdomaren är då rättens ordförande och den som ansvarar för ordningen i rättssalen.

Snett till vänster framför rätten ska den tilltalade och hans eller hennes advokat sitta. De har således rätten snett till höger om sig. I rättssalens andra ände, mitt emot den tilltalade, sitter åklagaren och, i förekommande fall, målsäganden (brottsoffret) tillsammans med sitt målsägandebiträde.

I mitten av salen finns en plats reserverad för vittnesförhör. Längst bak i salen finns platser för åhörare. I svenska domstolar är nämligen huvudförhandlingar offentliga och vem som helst får komma och lyssna. I undantagsfall kan domstolen besluta att en viss huvudförhandling, helt eller delvis, inte ska vara offentlig, utan ska ske bakom stängda dörrar. Det sker när förhandlingen avhandlar känsliga saker, exempelvis sexualbrott eller brott mot barn. När det beslutats om stängda dörrar tänds den röda lampan, som nämns ovan, utanför rättssalen.

En huvudförhandling är ett muntligt förfarande och inleds med att åklagaren i korthet får redogöra för vad det anses att den tilltalade gjort sig skyldig till. Därefter lämnas ordet till den tilltalade, som genom sin advokat, får avge sin inställning till det åklagaren menar att han eller hon gjort sig skyldig till, d.v.s. om han eller hon erkänner eller förnekar. Oavsett vad svaret blir är det nu dags för åklagaren att utveckla sin talan, vilket innebär en fylligare redogörelse för vad åklagaren menar har inträffat, vem som varit inblandad och vilken bevisning åklagaren har för att det gått till på just detta sätt. Bevisning kan vara antingen skriftlig eller muntlig, men även den skriftliga bevisningen måste gås igenom muntligt, vilket åklagaren gör i detta skede, och det sker oftast genom att åklagaren visar dokument, bilder eller filmer på en filmduk i rättssalen.

När åklagaren är färdig får den tilltalade, genom sin advokat, göra motsvarande genomgång av händelseförloppet och/eller lyfta fram omständigheter som han eller hon anser vara viktiga. Har den tilltalade egen bevisning går advokaten igenom denna på samma sätt som åklagaren gick igenom sin bevisning.

Efter dessa genomgångar är det dags att hålla förhör, vilka spelas in med ljud och bild. Den som förhörs först är målsäganden, om det finns en sådan. Vid exempelvis narkotikabrott eller vissa trafikbrott finns det ingen person som är brottsoffer och målsägande saknas således. I dessa fall går man direkt till förhör med den tilltalade och det är åklagaren som börjar. Oftast ombeds den tilltalade att berätta om händelsen på det sätt som han eller hon menar att det gick till men om det är svårt händer det att rättens ordförande ber åklagaren ställa frågor istället. När åklagaren är färdig får den tilltalades advokat ställa frågor till sin klient. Även rätten kan ställa kompletterande frågor. Men som jag tidigare skrivit om här på bloggen, i inlägget You have the right to remain silent, behöver den tilltalade varken berätta eller svara på frågor, utan är i sin fulla rätt att tiga sig igenom såväl hela utredningen som hela huvudförhandlingen.

Förhören fortsätter härefter genom att åklagaren genomför förhör med de eventuella vittnen som han eller hon åberopat förhör med. Även dessa förhör brukar inledas med att vittnet ombeds att fritt berätta om en viss händelse och vid behov ställer åklagaren frågor. Den tilltalades advokat får därefter möjlighet att ställa frågor till vittnet. När åklagarens vittnen är förhörda ska de vittnen som åberopats från den tilltalades sida förhöras och eftersom det är den som åberopat vittnesförhöret som inleder förhöret börjar denna gång den tilltalades advokat, följt av åklagaren.

I detta skede är målet, som det heter, genomgånget i sak och fokus skiftas till den tilltalades person; det är dags för den del som heter personalia. I denna gås den tilltalades personliga förhållanden, såsom arbete och inkomst, familj, eventuella missbruk samt belastningsregister igenom och syftet är att rätten ska kunna bilda sig en uppfattning av vilket slags påföljd som är mest lämplig för det fall han eller hon döms för brottet. Ibland har den tilltalade, redan före förhandlingen, kallats till möte med Kriminalvården för genomgång av de personliga förhållandena och då läggs det yttrande som Kriminalvården upprättat till grund för genomgången i personaliadelen. Men oavsett om ett yttrande finns eller inte brukar såväl rätten som den tilltalades advokat ställa förtydligande frågor till honom eller henne i denna del.

Det har nu blivit dags för den stora finalen; slutanförandena, eller pläderingarna som de också kallas. Det som sker i denna del i svenska domstolar påminner dock ganska lite om det som förekommer i främst amerikanska filmer. I Sverige genomförs exempelvis slutanförandena oftast sittande. Principen är dock densamma; åklagaren, som är den som inleder, argumenterar för att den tilltalade bör dömas för brottet genom att påpeka vilka slutsatser rätten bör dra av de omständigheter och den bevisning som har kommit fram under förhandlingen. Den tilltalades advokat gör därefter detsamma, fast tvärtom; berättar för rätten varför hans eller hennes klient inte ska dömas för brottet eller att det exempelvis finns förmildrande omständigheter – om det är den tilltalades uppfattning, vilket inte alltid är fallet.

I och med slutanförandena är huvudförhandlingen avslutad. Antingen informerar rätten parterna om när tingsrätten avser att meddela domen eller att rätten avser att avkunna dom direkt. I det senare fallet får parter och åhörare lämna salen och vänta utanför medan rätten överlägger. Via domstolens högtalare meddelas därefter att dom kommer att avkunnas i aktuell sal, varpå parter och åhörare åter får komma in och muntligt delges vad rätten kommit fram till. Domen nedtecknas emellertid alltid och domstolen brukar skicka den till parterna oavsett om den avkunnas direkt eller om domen kommer senare.

Framställningen ovan är en mycket kortfattad genomgång av hur en huvudförhandling i regel går till. Det finns emellertid många undantag från huvudregeln och det enda man säkert kan räkna med är att något oförutsett inträffar, vilket är en av anledningarna till att du alltid bör anlita en advokat om du blir misstänkt för ett brott.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger
Advokat

 

 

Va, kostar advokaten pengar?

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist