Kategori: Brottmål

Varför inte överklaga?

Posted on by Jan Tuma

Du som har läst mina tidigare blogginlägg här på hemsidan har kanske sett att jag på något ställe refererar till att Sverige är en rättsstat (se t ex inlägget ” https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/ ”). Med detta avser jag att vårt rättssystem bygger på en respekt för demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, vilket bland annat innebär att det finns ett domstolssystem som står till både allmänhetens och det allmännas förfogande.

De mål och ärenden som avhandlas i domstolarna rör ofta saker som berör enskilda parter väldigt djupt. I brottmålen kan det, förutom risken för långa fängelsestraff, även handla om utdömande av stora skadestånd till brottsoffer, och i ett tvistemål så kan det ofta röra sig om stora kontraktssummor; inte sällan på miljonbelopp. I båda dessa fall kan det även röra sig om fördelning av ansvaret för dryga rättegångskostnader. Men även om en tvist rör mindre belopp eller om ett brottmål rör ett mindre allvarligt brott, så kan det för den enskilde vara oerhört viktigt och handla om mer eller mindre existentiella frågor. En internationell koncern som förlorar ett mål om en miljon kronor kan kanske rycka på axlarna åt detta, men en vanlig löntagare som går på en sådan smäll kan finna hela sin privatekonomi gå i spillror, likväl som att en tidigare helt ostraffad person som ”bara” blir dömd till villkorlig dom och böter kan se hela sin sociala kontext raseras och finna sig själv ha blivit både arbets- och sällskapslivets paria på grund av detta, för att inte tala om hur förödande det kan inverka på vederbörandes familjeliv och andra nära relationer.

Domstolshierarkin

Därför är det naturligtvis oerhört viktigt att de avgöranden som domstolarna meddelar blir så korrekta som det bara är möjligt. Av den anledningen så har man i de flesta samhällen som liknar vårt en hierarki av domstolar, där man över den första instansens domstolar (i Sverige tingsrätter och förvaltningsrätter) har minst en ytterligare nivå av domstolar, vars uppgift det är att överpröva de domar och beslut som avgörs i underinstanserna.

I Sverige har vi i huvudsak två kategorier av domstolar, vilka är de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. (Det finns även specialdomstolar, men dem tar jag mig friheten att bortse från här). I den hierarki av domstolar som jag nämner ovan så är instansordningen i de allmänna domstolarna den att på nivån över tingsrätt, av vilka det finns 48 idag, så kommer hovrätterna, av vilka det finns sex stycken i Sverige. Överst i denna hierarki finns Högsta Domstolen (”HD”), som är slutinstans i det svenska allmänna domstolsväsendet. Motsvarande uppbyggnad finns inom förvaltningsdomstolarna, där det finns 12 förvaltningsrätter, fyra kammarrätter, och en slutinstans; Högsta Förvaltningsdomstolen (”HFD”).

Detta sinnrika system av domstolar finns till för att säkerställa så allmänhetens (i vid bemärkelse) grundlagsfästa rätt att få sin sak prövad tillgodoses. Överinstansernas funktion är då att säkerställa så rättsskipningen sker så likformigt som möjligt, för upprätthållande bland annat av principen om allas likhet inför lagen, och för att kontrollera och i förekommande fall rätta till eventuella misstag eller missbedömningar. Att domstolar begår rena misstag är visserligen enligt min erfarenhet mycket sällsynt, men vad som däremot emellanåt sker är att överinstanserna på olika sätt justerar eller nyanserar någon eller några av den stora mängd av bedömningar och avvägningar som en domstol måste göra för att komma fram till ett avgörande i varje givet mål.

Varför gick det som det gick?

Ett illustrativt exempel är när det ”står och väger” i ett visst mål; t ex i ett brottmål, då rätten ska avgöra om åklagarens bevisning räcker för att det ska kunna anses att det är styrkt ”bortom rimligt tvivel” att den tilltalade verkligen har begått det åtalade brottet. Om så är fallet, så ska vederbörande dömas, men om det, sedan all bevisning har gåtts igenom och redovisats, fortfarande kvarstår rimligt tvivel, så ska åtalet ogillas. Detta betyder att ibland även ytterst små nyansskillnader i de olika domstolarnas bedömningar kan betyda att avgörandet blir åt ena eller andra hållet. Detta är också förklaringen till att det ibland sker att tingsrätten dömer, och hovrätten frikänner, eller tvärtom.

I tvistemål kan motsvarande bedömningar göra sig gällande exempelvis när en domstol ska avgöra om det föreligger skadeståndsskyldighet eller inte, om en part i ett avtalsförhållande har haft rätt att häva avtalet eller inte, eller om en reklamation eller ett preskriptionsavbrott har skett i tid m m. Till dessa bedömningsfrågor hör även frågan om värdering av varje i processen förebringat bevis, där också ytterst subtila skillnader i bedömningen ibland kan få vågskålen att tippa över åt ena eller andra hållet.

Den som inte förstår hur systemet fungerar kan då förfasa sig över hur två domstolar kan döma så kapitalt olika i ett och samma ärende, och tro att det beror på att det är något som är fel i rättssystemet och att domstolarna har frihet att döma hej vilt efter eget godtycke, medan det i realiteten oftast beror på kanske marginella differenser i de bedömningar som måste göras i processen. Denna okunskap kan även ibland medföra att den som har blivit dömd i första instans, kan få för sig att bara man överklagar, så finns det goda chanser att överinstansen ändrar domslutet och frikänner en.

Det som kan ge upphov till sådana tankegångar hos somliga är just existensen av de överinstanser som jag nämner ovan, och att folk i gemen känner till att man alltid har en principiell rätt att överklaga en dom eller ett beslut som man är missnöjd med. Domar och beslut åtföljs i princip alltid av en s k överklagandeinformation; ”Hur man överklagar”, där det bland annat står inom vilken tid ett eventuellt överklagande ska ha kommit inför att kunna tas upp av överinstansen.

Prövningstillstånd

Rätten att överklaga är dock inte oinskränkt, utan i många fall så krävs det att överinstansen bedömer att det finns en bra anledning till varför man skulle ta upp det överklagade avgörandet till en ny prövning. Detta gäller för överklaganden både till hovrätt och till HD, men de kriterier som måste vara uppfyllda för att ett sådant s k prövningstillstånd ska beviljas är betydligt strängare i steget från hovrätt till HD. Där krävs det nämligen så gott som alltid att det ska föreligga ett s k prejudikatintresse, dvs överklagandet ska avse en fråga där det antingen helt saknas, eller finns otillräckligt med, vägledande avgöranden (=prejudikat), och där rättsläget därmed kan anses vara oklart. Detta betyder att det är mycket sällan som HD beviljar prövningstillstånd.

I steget från tingsrätt till hovrätt, krävs inte alltid ett prövningstillstånd, men när det krävs så kan ett prövningstillstånd under vissa förutsättningar meddelas även om överklagandet avser att man menar att tingsrätten har dömt fel i något materiellt hänseende.

När domen har kommit

Och då börjar vi närma oss svaret på den aningen tvetydiga fråga som jag ställer i rubriken; ”Varför inte överklaga?”.

Det första jag som försvarare eller ombud gör när det har kommit en dom som rör min klient, är att kontrollera om domslutet stämmer överens med det jag har förväntat mig. Jag har naturligtvis ända sedan processens början; allteftersom jag fått eller på annat sätt tagit till mig information om saken, successivt bildat mig en uppfattning om hur det hela kommer att avlöpa, vilket jag även har kommunicerat med min klient om i form av en (oftast mycket försiktig och förbehållsam) prognos. Att mina prognoser är försiktiga och förbehållsamma beror på att det alltid (ja; ALLTID!) innan en dom meddelas finns en osäkerhet om hur utfallet kommer att bli; låt vara att osäkerheten är störst i början av ärendets behandling, och minskar något allt eftersom jag (och klienten) får klart för mig (oss) vad saken handlar om, hur rättsläget är, och vilken bevisning som ömse sidor har att tillgå. Jag garanterar därför aldrig utfallet för mina klienter, utan framhåller tvärtom att det alltid kan finnas osäkerhetsmoment och en risk att det ska dyka upp obehagliga överraskningar.

Om domen sedan visar sig vara i min klients favör, så behöver jag egentligen inte läsa vidare, utan kan då bara nöjd redovisa framgången för klienten.

Och om det går åt skogen?

Om domen däremot går emot min klient, så är nästa punkt som jag kontrollerar vilka domskäl som ligger bakom rättens avgörande; dvs jag läser det avsnitt som innehåller rättens domskäl noga, för att kontrollera varför man har dömt som man har gjort. Det jag då letar efter är det jag kallar för ”angreppspunkter”, dvs någon punkt eller bedömning i tingsrättens resonemang som är tveksam, och där jag ser en möjlighet till att en överinstans skulle kunna göra en annorlunda bedömning. Oavsett om jag finner någon eller några sådana tveksamma punkter, så tar jag upp en diskussion med min klient, där jag stämmer av utfallet mot våra förväntningar, och förklarar så gott jag kan för klienten varför domstolen har dömt på det sätt som de har gjort. Och det är där som det kan uppkomma diskussioner, och som frågan om ett eventuellt överklagande ofelbart kommer upp.

”Förväntningarnas förbannelse”

Min erfarenhet är att den klient som får en ofördelaktig dom mot sig; oavsett om det handlar om ett brottmål eller ett tvistemål, närmast reflexmässigt börjar fundera på att överklaga – vilket i och för sig är exakt detsamma som jag själv gör; se ovan om mitt sökande efter angreppspunkter. Tyvärr visar erfarenheten (inte bara min egen, utan även många kollegers) att en del klienter lider av ett större eller mindre mått av önsketänkande, att de också har lite svårt att ta till sig det som vi har diskuterat om riskerna med att processa och (när det handlar om brottmål) risken för att de kommer att bli dömda, och att de därför trots lämnad information har byggt upp sina förväntningar på ett orealistiskt sätt. Många resonerar som så att om de är missnöjda med domen, så måste domen överklagas. Och det ligger; i vart fall i viss mån, i sakens natur att i stort sett alla som blir dömda eller förlorar i ett tvistemål, är missnöjda med detta.

Om jag vid min genomgång av domskälen har funnit någon eller några sådana ”angreppspunkter” som jag nämner ovan, så kan jag rekommendera klienten att överklaga. Ofta så hamnar man dock i den situationen att det inte finns några tydliga angreppspunkter, utan att jag i stället bedömer att rätten har gjort ett bra jobb, att man har gjort rimliga bedömningar och tolkningar av bevisningen och de föreliggande omständigheterna, och att deras slutledningar är väl förankrade i lagstiftning och rättspraxis. I en sådan situation är det svårt, eller ibland helt omöjligt, att se någon påtaglig möjlighet att vinna framgång med ett överklagande, eller ens att argumentera på ett vettigt sätt för en annan utgång. Den naturliga konsekvensen blir då att jag avråder klienten från att överklaga.

Skälet till detta är att det tillhör advokatens yrkesplikter att på bästa möjliga sätt tillvarata klientens intressen, och om jag gör bedömningen att det är lönlöst att överklaga så måste jag självfallet informera klienten om min bedömning och vad den grundar sig på. Jag har då varit med om att en del klienter inte bryr sig om att jag avråder från överklagande, utan att de istället tar fasta på 1) den rätt som de vet att de har att överklaga, 2) föreställningen om att hovrätten (som det oftast handlar om) på något magiskt sätt kommer att vara ”snällare” mot dem än vad tingsrätten har varit, och ändra domen till deras fördel, och 3) (den tyvärr felaktiga) föreställningen om att de ändå inget har att förlora på att överklaga, eftersom ju (det skattefinansierade) domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad.

Det den med underinstansens dom missnöjde klienten inte alltid tänker på är att ett överklagande faktiskt kan medföra att klaganden hamnar i en sämre ställning än före överklagandet, enligt följande.

Kostnaderna

Det är i och för sig korrekt att domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad (i brottmål, och för svaranden i tvistemål), eller för en ansökningsavgift om 2.800 kronor (för käranden i tvistemål), och att staten inte tar betalt om någon av parterna överklagar, men statens kostnader för domstolsväsendet är inte den enda kostnad som ökar om någon överklagar. I tvistemål är huvudprincipen att den som tappar (dvs förlorar) målet ska betala inte bara sina egna utan även motpartens rättegångskostnader, och då kan ett överklagande som inte får bifall av överinstansen medföra en betydande ökning av kostnadsansvaret. I brottmål får försvararna och målsägandebiträdena visserligen betalt av staten, men domstolarna kan under vissa förutsättningar ålägga den dömde återbetalningsskyldighet för dessa kostnader, vilket också gäller i överrätt. Den som efter ett överklagande inte får bifall av överinstansen kan således i båda slagen av processer riskera att ådra sig ett ibland betydligt ökat kostnadsansvar. Har man blivit ådömd skadeståndsskyldighet, så kan man dessutom riskera att överinstansen bedömer att underinstansen har tagit i i underkant, och därför även ökar på skadeståndet.

Straffskärpning

I brottmål är det dessutom vanligt att åklagaren, om den tilltalade har överklagat, också överklagar (ett s k anslutningsöverklagande), dvs kopplar på ett eget överklagande där åklagaren yrkar på straffskärpning. Om den tilltalade i ett brottmål överklagar så är det åklagaren som inte har något att förlora på att anslutningsöverklaga, eftersom saken ju ändå ska upp till ny bedömning, och då kan ju hovrätten lika gärna få fria händer att skärpa den av tingsrätten ådömda påföljden, vilket är effekten av åklagarens anslutningsöverklagande.

Hur ska man då tänka?

Mitt råd om Du har gått på en mina i form av en ofördelaktig dom, är att lyssna noga på vad Din advokat säger vid Er gemensamma genomgång av domen. Du kommer förmodligen inte heller då (och definitivt inte av mig) få någon garanti för hur ett eventuellt överklagande kommer att avlöpa, men om Du lyssnar noga, så kan Du få fackmannens professionella bedömning av hur domen ter sig, och om det finns några missbedömningar eller svagheter som skulle kunna utgöra en grund för nästa instans att ändra på utfallet. För mig som advokat är det alltid Du; min klient, som har sista ordet rörande om det ska överklagas eller inte, så om Du insisterar, så är det min skyldighet att, om jag inte väljer att frånträda uppdraget, göra Dig till viljes och ge in ett överklagande. Men om jag avråder Dig, så vill jag att Du ska veta att jag gör det för att jag är övertygad om att det inte kommer att gagna Dig att överklaga. Och då ska Du självfallet begära av mig att jag ger Dig en bra förklaring till varför jag avråder.

Advokat Jan Tuma

Så är det att sitta häktad – ur advokatens perspektiv

Posted on by Ewa Wressmark

Hur kan du försvara någon som har begått ett sådant brott?

Hur många gånger får inte vi advokater höra det? Den som frågar har oftast inte klart för sig vare sig advokatens roll eller hur den som är misstänkt för brott reagerar på att vara anklagad och att dessutom bli häktad på grund av misstanken.

Det finns två grader av misstanke som kan leda till att man blir häktad; man kan vara skäligen misstänkt eller på sannolika skäl misstänkt. Dessutom krävs det s k särskilda häktningsskäl för att man kan bli häktad. De särskilda häktningsskälen är tre. Antingen föreligger ett eller ett par av dem, eller alla. Det kan vara så att det finns risk, en s k flyktfara, att den misstänkte håller sig undan från polis och åklagare eller rent av lämnar landet.
Det kan också vara så att det finns risk för att den misstänkte försvårar utredningen genom att till exempel påverka vittnen, medmisstänkta och målsägande (brottsoffer) eller undanröja bevis i övrigt. Denna risk är naturligtvis störst om den misstänkte förnekar brottet. Slutligen kan det också finnas risk för att den misstänkte fortsätter med brottslig verksamhet. Risken för detta är självklart större om man har varit dömd för liknande brottslighet tidigare, eller till exempel vid våld mot närstående som man bor och lever tillsammans med.

När någon blir häktad är det mer regel än undantag att åklagaren också ges möjlighet att meddela restriktioner, till exempel att ta emot besök och telefonsamtal, att se TV, lyssna på radio och läsa tidningar, att sitta tillsammans med andra häktade osv. En person som har restriktioner får i princip bara tala med polis, häktespersonal och sin försvarare. För dessa spelar advokaten en stor roll.

Hur är det då att få ett beslut om att bli häktad? Här kan reaktionerna självklart skifta mycket från person till person. Vissa blir förtvivlade, andra känner lättnad för att de kanske under häktestiden kan bli avgiftade från ett missbruk. En del saknar och längtar efter sina nära och kära, andra tar häktningstiden med jämnmod och accepterar situationen.

Som advokat möts man av många olika känslor från sin klient; gråt, ilska, förtvivlan, uppgivenhet, självmordstankar, skam och mycket, mycket mer. Det som vi advokater vet är att alla, oavsett vilken bakgrund man har och oavsett vilka domar, eller inte, man har sedan tidigare, alltid visar någon form av reaktion på beslutet från domstolen att man ska sitta häktad. Det gäller att möta alla dessa känslor från klientens sida. Som försvarare är man lika mycket kurator och samtalspartner som jurist för de klienter som sitter häktade.

Väntan kan bli väldigt lång för en häktad. Som regel beslutar tingsrätten om 2-4 veckors s k åtalstid, dvs den tid som åklagaren har på sig att utreda och besluta om ett frisläppande eller ett åtal. Ofta förlängs den tiden både en och flera gånger. Inte minst sker det där man behöver göra någon form av analys till exempel telefontömningar och analys av innehållet, DNA-analyser, fingeravtrycksanalys osv. Dessa undersökningar tar ofta mycket lång tid och det innebär att en tvåveckorsperiod kan komma att förlängas och bli till flera månader.

Under tiden klienten och advokaten väntar på analyssvar och nya förhör händer inte mycket för den häktade. Avbrott blir det om polisen vill ha nya förhör, men det händer att det går flera veckor innan man kallas till förhör. Den häktade kan ringa sin advokat och vice versa, men inte någon annan utan åklagarens tillstånd. Om man får ringa till någon anhörig så är samtalen övervakade och man får inte tala om sitt ärende. Om man vill skriva eller ta emot brev så ska de granskas av åklagaren innan de vidarebefordras. Självklart får man inte heller i breven som skrivs från den häktade, eller till den samma, skriva något om ärendet.

Att vara häktad, särskilt om man inte tillåts att ha s k samsittning (att sitta tillsammans med andra), innebär att tiden blir mycket lång. På vissa häkten kan man få utföra enklare arbeten. Annars blir det att se på TV (om man får det), läsa böcker från häktets bibliotek, skriva och på annat sätt få tiden att gå. En häktad har rätt att få gå ut på häktets promenadgård en timme om dagen. Övriga 23 timmar om dygnet tillbringar man i sin cell om man sitter med fulla restriktioner. Man får inte ha några personliga tillhörigheter hos sig, utan häktet tillhandahåller såväl kläder, sängkläder som hygienartiklar. Röker man får man bara göra det till exempel vid sin utevistelse.

Att vara häktad, helt isolerad från omvärlden, under lång tid anses vara att likställa med tortyr. Europarådets kommitté mot tortyr (CPT) har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot Sverige pga våra häktesregler, långa häktestider och omfattande restriktioner.
2016 skriver CPT: ”Trots 24 år av ständig dialog mellan CPT och de svenska myndigheterna när det gäller det utbredda användandet av restriktioner för häktade finns det inga riktiga tecken på framsteg.”

Man måste komma ihåg att den som är häktad är enbart misstänkt. Ingen kan anses vara skyldig förrän man har fått en dom från en domstol, en dom som har vunnit laga kraft, dvs inte längre kan överklagas. Det är åklagaren som ska bevisa den misstänktes och åtalades skuld, inte den misstänkte som ska behöva bevisa sin oskuld. Det innebär att många häktade släpps för att åklagaren inte kan bevisa vederbörandes skuld. Detta kan hända även efter långa häktestider.

Det borde inte vara svårt att föreställa sig vad det innebär för en person att sitta häktad med restriktioner under lång tid, när man är oskyldig och när åklagaren inte kan bevisa någon skuld. Av den anledningen finns det också möjlighet för någon som suttit häktad, men inte åtalats, att få ersättning från staten. Det är en ekonomisk kompensation som inte på något sätt kan ersätta den tid som man berövats friheten, där kanske företaget och jobbet gått förlorat, där relationer har förstörts och där självkänslan har minimerats. För i allmänhetens ögon anses man ändå vara skyldig – Ingen rök utan eld! Brukar man säga. Samhället tar på sig ett väldigt stort ansvar när man beslutar om att beröva en person hans eller hennes frihet. Ett väldigt stort ansvar! Ett beslut om häktning kan orsaka skador för den enskilde som inte går att reparera.

Advokaterna på Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar sig uppdrag som offentlig försvarare. En misstänkt som har rätt till försvarare har också rätt att välja den advokat som man vill ska utses till offentlig försvarare.

-Advokat Ewa Wressmark

Brottmål hos Limhamnsjuristen

Koranbränning; Hatbrott eller yttrandefrihet?

Posted on by Ewa Wressmark

Den svenska yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, kommer till uttryck i
2 kap. 1 § regeringsformen, och är en grundläggande rättighet för alla som vistas i Sverige. Således omfattas inte bara svenska medborgare av yttrandefriheten, utan även utlänningar som befinner sig i Sverige.

Yttrandefriheten skyddas också av Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är en av de friheter som syftar till att främja ett fritt meningsutbyte och därmed främja demokratin. Yttrandefriheten är en rätt för alla; oavsett i vilket land man är medborgare, att inom Sveriges gränser uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt.

En del av yttrandefriheten har ett särskilt starkt skydd. Yttranden som framförs via ett medium, så som tryckta skrifter, radioprogram, TV-sändningar, video/dvd, tekniska upptagningar med mera, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YFL) eller tryckfrihetsförordningen (TF).

Däremot har uttalanden som framförs direkt och muntligt inte skydd i YGL eller TF, utan enbart det skydd som uttrycks i regeringsformen (RF). Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen får yttrandefriheten begränsas genom lag.

I 2 kap. 24 § regeringsformen föreskrivs att mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Begränsningar enligt 2 kap 20 § regeringsformen får bara göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Det har diskuterats mycket kring de Koranbränningar som Rasmus Paludan har ägnat sig åt på flera platser i Sverige. Är det ett uttryck för yttrandefriheten eller är det en form av hets mot folkgrupp? Är detta ett exempel på den yttersta gränsen för yttrandefriheten?

I ett demokratiskt land som Sverige har alla rätt att ha och uttrycka en åsikt, även om den känns obekväm för andra. Man kan dock fråga sig när användandet av yttrandefriheten kan betraktas som hets mot folkgrupp, dvs som ett hatbrott? Brottet hets mot folkgrupp innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Är Koranbränningen i sig att betrakta som hets mot folkgrupp? Troligen inte.
Kan förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion, vara hets mot folkgrupp. Ja, mycket möjligt!

Frågan är då om polisen kan neka t ex Rasmus Paludan tillstånd att demonstrera och bränna Koranen? Förvaltningsrätten i Göteborg har i två domar (Mål 3248-22 och 4632-22) gjort en bedömning av detta.

Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis i domarna att mötes- och demonstrationsfriheten är grundlagsskyddade rättigheter som även skyddas av Europakonventionen. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten.

Angående sammankomsten i Borås (Mål 4632-22), där polisen hade avslagit ansökan om demonstration i form av Koranbränning, grundades polisens avslagsbeslut på att ordnings- och säkerhetsproblem kunde förväntas uppkomma vid sammankomsten, dvs att det funnits en hög risk för att det skulle uppkomma liknande allvarliga händelser som förekommit i andra delar av landet under påskhelgen, de s.k. påskupploppen.

Förvaltningsrätten konstaterar att det inte var visat att Rasmus Paludan, eller några andra som deltagit i de tidigare tillståndsgivna allmänna sammankomsterna, hade stört ordningen eller säkerheten, utan kunde hänföras till utomstående personer. Enligt förvaltningsrättens mening bör emellertid inte ett tillstånd till en demonstration kunna vägras enbart av den anledningen att det kan befaras angrepp på deltagarna från t ex åskådare eller deltagare i en motdemonstration. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten. Enligt Förvaltningsrätten ska det då röra sig om rena nödsituationer och när alla möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda. Därför menar Förvaltningsrätten att polisen inte hade rätt att neka tillståndet.

Förvaltningsrätten framhåller emellertid att Polismyndigheten har möjlighet att uppställa villkor om bl a tid och plats för demonstrationen, om det behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten. Det anses att ordningslagen ger Polismyndigheten ganska långtgående befogenheter att ändra i mötesanordnares val av tid och plats genom diverse villkor.

Eftersom Polismyndigheten inte övervägt att villkora tillståndet, utan helt avslagit ansökan, menar Förvaltningsrätten att, om tidpunkten för demonstrationen/ sammankomsten inte hade passerat, så skulle målet ha återförvisats till Polismyndigheten för prövning av vilka eventuella villkor som kunnat ges för tillstånd för sammankomsten.

Angående Sammankomsterna i Hjällbo Centrum och på Angereds torg (Mål 3248-22) avslog Förvaltningsrätten Rasmus Paludans överklagande över att tillstånd inte beviljats på dessa två platser. Däremot hade tillstånd beviljats att få hålla allmänna sammankomster på Frölunda torg under en utökad tid, kl. 12.00-15.00 i stället för den ansökta tiden kl. 12.00-13.30. Förvaltningsrätten menar att Polismyndigheten kan bedöma t ex om ett möte måste få lov att hållas en viss dag, men inte nödvändigtvis på den plats som arrangören vill. Rasmus Paludan hade helt avböjt att diskutera andra alternativa platser än de i ansökan angivna platserna, trots att han erbjudits att hålla sammankomsterna på andra platser. Med anledning därav ansåg Förvaltningsrätten att Polismyndigheten haft rätt att avslå ansökan gällande platserna Hjälbo Centrum och Angereds torg. Rasmus Paludan överklagande avslogs.

Så vad kan man dra för slutsatser av detta?
Det är ytterst svårt att helt neka tillstånd till en allmän sammankomst, eftersom det skulle inskränka yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Däremot måste en mötesarrangör finna sig i att Polismyndigheten förändrar såväl tid som plats för sammankomsten. Det ska här också påpekas att Europakonventionens skydd för demonstrationer även innebär en förpliktelse för staten att vidta positiva åtgärder för att sammankomsten ska kunna genomföras. Det är alltså polisens skyldighet att se till att yttrandefriheten kan upprätthållas och garanteras.

En helt annan sak är om en arrangör av en allmän sammankomst, som getts tillstånd, gör sig skyldig till t ex brottet hets mot folkgrupp, eller något annat hatbrott. Om så är fallet kan en Koranbränning innebära att man går över gränsen för yttrandefriheten och demonstrationen kan då anses övergå till att bli ett hatbrott.

Summa summarum:
– Vår yttrandefrihet är långtgående och det ska mycket till för att den ska kunna begränsas, dvs att förbjuda någon att uttrycka sin åsikt.
– Det finns emellertid möjlighet för Polismyndigheten, som ger tillstånd till allmänna sammankomster, att ställa villkor för sammankomsten för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
– Att störa en allmän sammankomst t ex med våld, oljud, ljus eller på annat liknande sätt, för att försöker förhindra sammankomsten gör sig skyldig till brott, nämligen brottet störande av förrättning eller allmän sammankomst, vilket kan leda till böter eller fängelse i högst sex månader.
– Yttrandefriheten får aldrig gå över gränsen på så sätt att det blir fråga om t ex hets mot folkgrupp genom att framföra förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion. Påföljden för brottet är fängelse i upp till två år eller, om brottet är ringa, böter. Om brottet bedöms vara grovt döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Advokat Ewa Wressmark

 

Vårdpersonal och kriminalitet

Posted on by Ewa Wressmark

När vi som patienter söker oss till vården är det självklart viktigt för oss att känna att vi kan lita på den vårdpersonal som vi möter och att vi kan känna oss trygga i deras händer.

I Hälso- och sjukvårdslagen, och även i Patientlagen, anges grunderna för den svenska sjukvården. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och ska vara lätt tillgänglig.

Vidare ska patienten få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ansvaret för att så sker ligger i mångt och mycket på de enskilda aktörerna inom vården, såsom läkare, sjuksköterskor, psykologer m fl. Att bedriva vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet är en skyldighet som åligger all legitimerad sjukvårdspersonal.

I kravet på att patienten ska ges en god och säker vård ligger naturligtvis också att man ska känna sig trygg med den hälso- och sjukvårdspersonal som man träffar i vården. Patienten ska kunna känna sig trygg i att vårdpersonalen har rätt kompetens och håller sig à jour med nya vetenskapliga rön och nya behandlingsmetoder.

Det ställs höga krav på vårdpersonalen både vad gäller deras kompetens, fortbildning och att man ska kunna informera och kommunicera med patienterna, men också att man av andra skäl ska anses vara lämplig att inneha legitimation.

Att dessa höga krav uppfylls ligger på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att säkerställa i sin tillsyn. Om IVO anser att någon är olämplig att t ex inneha legitimation inom något vårdyrke så ska anmälan om återkallelse av legitimationen alternativt beslut om treårig prövotid göras till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det blir sedan HSAN som avgör om vederbörande fortsatt kan anförtros att utöva ett vårdyrke. HSANs beslut om behörighetsinskränkning kan överklagas till Förvaltningsrätten och slutligen till Högsta Förvaltningsdomstolen.

En person med läkarexamen ansöker om legitimation hos Socialstyrelsen, som är den myndighet som prövar såväl ansökningar som legitimation som (prövar de ansökningar om?)(eller utfärdar de?) särskilda förordnanden att utöva yrke samt utfärdar? bevis om specialistkompetens. Vid Socialstyrelsens prövning ska/kan bevis som straffrihet hämtas in, dvs ett utdrag ur Belastningsregistret som visar att man inte är dömd för någon allvarlig brottslighet.

Om man t ex döms för grov misshandel och får avtjäna ett fängelsestraff (i regel minimum 1,5 års fängelse) står denna dom kvar i belastningsregistret i 10 år efter det att man verkställt sitt fängelsestraff, dvs har blivit frigiven. Om man inte begår några andra brott under 10 år kan man därefter uppvisa ett ”blankt” belastningsregister. Söker man då legitimation får Socialstyrelsen inte kännedom om att det finns en gammal dom mot den sökande.

Så ska det naturligtvis vara. Om man begår ett misstag en gång i livet och därefter avhåller sig från att begå brott under en så lång tid som 10 år, så får man anses vara ”rehabiliterad”. Återfallsrisken torde efter 10 års laglydighet vara synnerligen låg.

När det gäller legitimerad sjukvårdspersonal som begår brott är emellertid saken en annan. Domstolarna har en skyldighet att rapportera till IVO när sjukvårdspersonal döms för brott. Om brotten begås i tjänsten kan det tyckas självklart att man inte ska vara betrodd med legitimation. Om brotten begås utanför tjänsten och det rör sig om ett allvarligt brott som kan påverka förtroendet för den legitimerade ska enligt Patientsäkerhetslagen legitimationen återkallas, om det inte finns särskilda skäl som talar för att man kan underlåta att återkalla legitimationen.

Här har vi ett problem. IVO har under senare år i flera fall utrett legitimerad personal som har begått brott för länge sedan, i några fall för mer än 10 år sedan. Trots att det i flera fall rör sig som engångsföreteelser och där det finns ”rimliga förklaringar” till brottsligheten, samt att vederbörande inte har gjort sig skyldig till ny brottslighet och dessutom har haft väldigt goda vitsord från chefer och kollegor, så anser IVO, HSAN och domstolarna likväl att legitimationen ska återkallas.

Det finns en del tolkningsfrågor som bör fastställas av rättspraxis, dvs domstolarnas överinstanser. T ex vad som anses vara allvarlig brottslighet, vilken typ av brottslighet som är ägnatd att påverka förtroendet för en legitimerad, och vad som kan utgöra särskilda skäl för att underlåta att återkalla legitimationen. Några exempel ges i förarbetena till Patientdatalagen men de är inte uttömmande. Bl a anges i förarbetena att om det har gått ”avsevärd tid” sedan brottet begicks så kan det anses vara särskilda skäl. Frågan man då ställer sig, är vad som anses vara ”avsevärd tid” och vilken tid talar man om beroende på vilket brott det rör sig om.

Kan man överhuvudtaget acceptera att legitimerad sjukvårdspersonal i vissa fall ska få behålla sin legitimation fast de har begått ett brott? Som advokat, som i min yrkesutövning träffar på många olika människotyper, svarar jag tveklöst – ett principiellt Ja – på den frågan. Sjukvårdspersonal är lika mycket människor som alla andra och som alla andra kan man begå misstag. Ska man då inte, bara för att man har ett legitimationsyrke, få förlåtelse? Samhället och lagstiftaren förlåter ju andra, genom att efter 2 år, 5 år, 10 år eller som längst 20 år ta bort uppgifter om domar från belastningsregistret. Man kan då uppvisa ”blanka papper” igen, trots att man är dömd för brott. Varför ska inte detsamma gälla för legitimerad personal?

Även om man har begått ett misstag för flera år sedan, och även om det misstaget innebar att man blivit dömd för ett allvarligt brott, så kan man vara en skicklig och synnerligen lämplig yrkesutövare. Ska vi bli av med duktiga läkare och sjuksköterskor för att tillsynsmyndighet och domstolar inte anser att de ska få förlåtelse? Jag kan inte se logiken i detta.

Innan Patientsäkerhetslagen (PSL) trädde i kraft den 1 januari 2011 gällde Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Då avskaffades disciplinpåföljderna, erinran och varning, och då infördes även bestämmelsen om att även brott som begås utanför tjänsten kan utgöra grund för återkallelse av legitimationen. De brott som anges som exempel i förarbetena och som kan anses påverka förtroendet för en legitimerad kan t ex vara brott mot annans liv eller hälsa, narkotikabrott, sexualbrott, barnpornografibrott, förfalskningsbrott, osant intygande och mened.

Jag anser att IVO, HSAN och domstolarna på ett tyvärr alltför stereotypt sätt bedömer om en legitimation ska återkallas eller inte när någon har begått ett brott utanför tjänsten. Av förarbetena framgår att, förutom att brottet i sig ska vara ägnat att påverka förtroendet för den legitimerade, ska brottsligheten i det enskilda fallet vara att anse som allvarlig. Vid denna prövning ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, såsom brottslighetens art, brottets straffvärde, påföljden, eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter och gärningsmannens motiv för brottet. Det, menar jag, gör man inte i tillräcklig omfattning. Skälet kan bl a vara att juristerna och inspektörerna på IVO inte har den kunskap och erfarenhet som krävs för att göra en bedömning i dessa hänseenden. Det är de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål, som har den kompetensen och det är vi advokater som bl a arbetar som offentliga försvarare som kan göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

IVO, HSAN och förvaltningsdomstolarna måste, menar jag, i mycket högre grad göra individuella bedömningar i de enskilda fallen. Inte minst måste man verkligen göra helhetsbedömningar som är värda namnet och då beakta samtliga relevanta omständigheter. Inte bara kring brottet, utan även vad gäller kompetens och erfarenhet. Visserligen är inte detta något som anges i förarbetena, men om vi inte ska förlora skicklig sjukvårdspersonal måste praxis ändras i det avseendet.

 

Ewa Wressmark

Advokat

 

Lästips:

Så ska rapportering av domar mot vårdpersonal bli bättre
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/11/sa-ska-rapporteringen-av-domar-mot-vardpersonal-blir-battre/?utm_source=Paloma

Utredning föreslår obligatorisk brottskontroll av läkarstudenter
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/10/utredning-foreslar-obligatorisk-brottskontroll-av-lakarstudenter/

 

 

KVINNORS VÅLD MOT MÄN I NÄRA RELATIONER

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

De senaste åren har vi av massmedia matats med artikel efter artikel som behandlar ”metoo” – mäns sexuella trakasserier av kvinnor, hedersvåld – män som straffar kvinnor som skadat deras heder, kvinnofridsbrott – kvinnor som utsätts av fysisk eller psykisk misshandel av män osv. Män har fått en stämpel på sig att vara såväl opålitliga som våldsamma och många är de män som knappt vågar närma sig kvinnor överhuvudtaget av rädsla för att  deras avsikter ska bli misstolkade eller att de ska råka  göra något som misshagar kvinnan och riskera att bli anmälda trots att de inte haft några tankar på att kränka eller misshaga kvinnan de närmar sig. Även den nya lagen som behandlar oaktsam våldtäkt (vilken jag skrivit om tidigare)– bidrar till detta då det är främst män som utmålas som just våldtäktsmän.

Detta flöde av nyhetsartiklar kan bidra till tanken eller åsikten att det alltid är män som är förövarna. Det stämmer emellertid inte, ett flertal rapporter visar att även män i hög grad utsätts för våld av kvinnor som de lever tillsammans med, men att männen är mer obenägna att anmäla.  Med det sagt konstaterar jag också att det finns ett brott kallat kvinnofridskränkning (4 kap 4 a§ 2 st) men inget mansfridskränkning. I stället för att få en egen brottsrubricering, likt kvinnorna, tillämpas 4 kap 4a§ 1 st dvs grov fridskränkning, detta brott kräver inte att det förelegat ett samboende under äktenskapsliknande förhållanden som fallet är för kvinnofridskränkning. I övrigt är rekvisiten de samma.

Missförstå mig inte – det är bra att alla dessa oegentligheter med män som agerar otillbörligt mot kvinnor tas upp i media, och att de som på ett eller annat sätt förgriper sig på en annan person blir dömda. Men det tycks som om det förekommer en skevhet i rapporteringen. I vårt land, som stoltserar med hur jämställda vi är, glömmer vi plötsligt bort att vara jämställda. Vi glömmer bort de drabbade männen och lämnar dem åt sin skam, åt att inte bli trodda, åt att förlora sina barn och åt att bli oskyldigt anklagade.

Kvinnor som förövare – män som offer

Det framhålls ofta att det inte ligger i kvinnors natur att utöva våld eller skada andra människor – de framställs som vårdande, omtänksamma och kärleksfulla. Detta är helt säkert korrekt i många fall, men det anges också att de är listiga, ränkfulla och bestämmande med starka viljor vilket en del kvinnor kommer att utnyttja mot sina män. Faktum är att det inte är så stor skillnad mellan könen och det kan lika gärna vara tvärtom. Men hur ser då kvinnors våld mot män ut? Forskningen har visat att det psykiska våldet är kvinnans största maktmedel – att bryta ner, förolämpa, provocera och söka bråk. Att ta makten över ekonomin, att hota med att ta barnen ifrån papporna eller att hota med att de ska anmäla mannen för sexuellt våld. Men de kan också ta till fysiskt våld – dock oftast inte så ”allvarligt” som det våld män använder mot kvinnor, vilket sannolikt beror på fysiska skillnader. Det rapporteras dock om bitvåld, nyp, sparkar och slag som lavetter etc.

Män som offer för kvinnors våld är fortfarande ett tämligen outforskat område, män förväntas vara bossiga, tuffa och att de klarar sig själv, de ska vara ”manliga” enligt den stereotyp som finns.  Samtidigt är de flesta män uppfostrade att skydda sina kvinnor och att inte bära hand mot dem, varför de drar sig undan och ”tar emot”. I Aftonbladet 20211009 finns det dock en intressant artikel[1] (dessvärre låst till Aftonbladet +) om 3 män som utsatts för misshandel i hemmet. Det visar sig att de ofta mötts av misstro av polis och socialtjänst och att det varit svårt att bli trodda – men när de väl blir det har de också behövt skyddat boende och de upptäcker att de har samma erfarenheter som kvinnor i samma situation (eftersom de hamnar i skyddade boenden för kvinnor då det inte finns så många som inriktat sig på män, om ens något)– och att de känner sig oerhört ensamma i tron att inga andra män drabbas. Rapporter visar att det dessa män upplevt inte är unikt för just dem, utan väldigt vanligt i samband med att en man blir misshandlad av sin flickvän, sambo eller fru.

Rättsväsendet

Inte blir det lättare för de utsatta männen när även lagen till viss del bidrar till att osynliggöra deras utsatthet – i t.ex. socialtjänstlagen 5 kap 11 §, vars formuleringar anger ett särskilt ansvar för brottsoffer, är det kvinnor som utsätts för våld i en nära relation som är utgångspunkten.

Brå har i rapport 2014:8 noterat att män som utsätts för relationsvåld har lågt förtroende för rättsväsendet jämfört med män som blivit utsatta för andra typer av våld. Kvinnor kände samma förtroende oavsett om de blivit utsatta för relationsvåld eller annat våld. Insatserna som finns för män i form av mansjourer fokuserar främst på att mannens våldsamma beteende ska upphöra, inte på att bistå dem när de har blivit utsatta för en kvinnas våldsamma beteende.

Vid genomgång av intervjuer med män som utsatts framkommer också det faktum att de inte blir trodda av polisen, eller att polisen frågar vad mannen gjort för att kvinnan ska bete sig illa. Många låter också bli att anmäla eftersom de tror att de är ensamma och själva tror att de inte ska bli trodda, vilket jag menar är en bidragande orsak till att ämnet inte utforskats tillräckligt. Männen osynliggör sig själva genom att inte anmäla!

Som jurist har jag reagerat på att det är ytterst sällsynt att vi får förordnanden som målsägandebiträden för män som utsatts för våld i nära relationer. Vidare har jag reagerat på att nivån på begreppet att det ”ska vara ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig för att kunna dömas, tycks ha sänkts drastiskt i fall där mannen anses brukat våld mot kvinnan. Hur det är i motsatt förhållande har jag ingen personlig erfarenhet av men jag har mina aningar.

Till er män som är utsatta

Till er män som känner att ni är utsatta för fysiskt eller psykiskt våld av er partner vill jag säga – ni är INTE ensamma! Anmäl till polisen, anmäl vid varje händelse – även om ni tycker att ”det var inte så farligt”. Finns det barn i familjen då är det ännu viktigare att anmäla. Bevittnar de någon form av våld är även de brottsoffer i och med det nya brottet barnfridsbrott. Våld är alltid (i princip) olagligt oavsett vem som utövar det och mot vem. När ni anmäler till polisen – be att få ett målsägandebiträde (en jurist/advokat) som kan hjälpa och stötta dig genom processen.
Ni kan också ta kontakt med akillesjouren[2], en förening som bl.a. erbjuder samtalsstöd åt utsatta män. Det viktigaste är att ni gör något för att komma ifrån en ohållbar situation, vilket är för allas bästa.

Avslutningsvis

Detta är ett stort och ganska outforskat och bortglömt område som drabbar många. När man söker information kan man konstatera att åren före 2017 fanns det en del rapporter och studier i ämnet. Efter ”metoo” verkar det dock som om det kommit alltmer i skymundan – vilket är anledningen till detta inlägg. Jag menar att det är oerhört viktigt att vi inte glömmer de manliga brottsoffren eller de kvinnliga förövarna som behöver hjälp att förändra sitt beteende på samma sätt som män som utövar våld mot kvinnor får hjälp och stöd genom olika organisationer.

När det gäller våld i nära relationer vill jag slutligen påpeka att det finns många fler varianter än de detta blogginlägg behandlar. Det kan handla om våld i homosexuella relationer,  där det kan vara en man som misshandlar sin manliga partner eller en kvinna som misshandlar sin kvinnliga partner. Det är viktigt att förstå och veta att detta också förekommer.

Sverige måste vara jämlikt i alla situationer – inte bara vissa utvalda.

 

Diana Lindgren Saelöen

Advokat

 

[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/v5wBxL/mats-blev-slagen-av-sin-fru-jag-kande-mig-sa-otroligt-ensam

[2] https://akillesjouren.se/hem/om

Vad är barnfridsbrott?

Posted on by Canela Skyfacos

Den 1 juli 2021 tog det svenska rättssamhället ett stort kliv framåt och erkände barn som bevittnat våld i nära relationer som brottsoffer. Som brottsoffer sätts man i en annan position än som ett vanligt vittne till ett brott. Ett vittne kan inte söka skadestånd för det trauma som kan uppstå när man bevittnat en brottslig gärning. Man har inte heller rätt till något juridiskt stöd.

Brottsoffer har normalt sett en lagstadgad rätt till ett målsägandebiträde. Barn kan tilldelas ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare, beroende på vem som utsatt barnet för brott, för att bistå dem i utredningsprocessen och vid en eventuell rättegång. I och med den nya lagstiftningen har barnet tillerkänts samma rätt som andra brottsoffer.

Tidigare var det så att barn som bevittnat våld inte räknades som brottsoffer och därför erkändes inte den skadliga gärningen som barnet utsatts för som en kriminell gärning.  Forskning har visat att barn som bevittnat våld i nära relationer löper en ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa.  Av lagrådsremissen Barn som bevittnar våld, 4 mars 2021, framgår att mer än 200 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld (S.1). Enligt viss forskning kan det vara mer skadligt för barnet att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. När barnets ena förälder använder våld mot den andra föräldern blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst. Den ena föräldern blir då en hotfull angripare och den andra ett utsatt offer, vilket kan skada barnets anknytning till båda sina föräldrar. Barn som upplever våld av och mot sina föräldrar eller andra omsorgspersoner löper större risk än andra barn att utveckla symtom som ångest, nedstämdhet, posttraumatisk stress och beteendeproblem, som trots och uppförandestörning, än barn som inte har sådana erfarenheter (s. 14-15).

Eftersom det fanns och fortfarande finns ett behov av att förebygga våld och andra övergrepp i nära relationer infördes en rad olika åtgärder. En av dessa åtgärder var införandet av en ny lag i brottsbalken.

Barnfridsbrott

Av 4 kap 3 § Brottsbalken framgår att Den som begår en brottslig gärning som utgör

  1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov misshandel enligt 3 kap. 1, 2, 5 eller 6 §,
  2. människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, hemfridsbrott eller ofredande enligt 4 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 §,
  3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 10 §,
  4. skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 12 kap. 1 eller 3 §, eller
  5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4

döms, om gärningen har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot, för barnfridsbrott till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet

Rekvisit

En förutsättning för straffansvar förutsätter att vissa rekvisit är uppfyllda. Lagstiftningen omfattar inte ett generellt ansvar utan det krävs dels att övergrepp sker mellan två personer som har eller har haft en närstående relation till barnet, dels att barnet bevittnat en brottslig gärning som räknas upp i lagrummet.

Närstående

Vilka är att anses som närstående eller tidigare närstående till barnet?

Enligt propositionen 2020/21:170 kan viss ledning hämtas från hur närstående förstås i straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i 4 a § (jfr prop. 1997/98:55 s. 132. Bedömningen ska dock göras utifrån barnets perspektiv vilket kan innebära att begreppet närstående kan utvidgas till att även omfatta andra personer som barnet har en relation till såsom mor- eller farföräldrar, syskon m.m.

Uppsåt

Det krävs ett uppsåt till såväl grundbrottet som till barnets bevittning av gärningen. Ett likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Dvs att ett barn bevittnat en gärning och gärningsmannen varit likgiltig till att barnet bevittnat gärningen.

Gradindelning

Bedömningen huruvida brottet är ringa, av normalgraden eller grovt kan ha ett direkt samband med själva grundbrottet. Ett bevittnande av exempelvis misshandel av normalgraden utgör barnfridsbrott av normalgraden. Det är dock inte uteslutet att barnfridsbrottet bedöms ha ett högre straffvärde än grundbrottet. Så kan t.ex. vara fallet om ett uttalat syfte med gärningen har varit att begå den inför barnet eller om den begås i syfte att bestraffa barnet eller offret för grundbrottet. Exempel på när gärningspersonen kan anses ha visat särskild hänsynslöshet är när den bevittnade gärningen har begåtts i syfte att straffa eller förnedra barnet. Ett sådant agerande kommer att påverka bedömningen vid gradindelningen av brottet.

Skadestånd

Eftersom barnet blir målsägande kan detta i sin tur medföra en rätt till skadestånd i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser. Utifrån omständigheterna i det enskilda fallet kan alltså barnet ha rätt till ersättning från gärningspersonen för person- och sakskada, ren förmögenhetsskada och för den kränkning som brottet inneburit. Dock krävs att brottet begåtts i Sverige eller, om det begåtts utomlands, att den skadelidande vid tidpunkten för brottet hade hemvist i Sverige.

Följdeffekter av den nya lagstiftningen

När det misstänks att ett barn har bevittnat våld i nära relationer ska barnet tas om hand på ett helt annat sätt än tidigare. För polis och socialtjänst innebär den nya lagen flera förändrade arbetssätt och rutiner. Ingripande poliser som åker ut på larm om misstänkt våld i familjen kommer att behöva utreda om barnen bevittnat något och i sådana fall behöva prata med barnen. Barnen kommer att inkluderas i en förundersökning på ett helt annat sätt än tidigare.

Vad gäller hälso- och sjukvården införs ett krav på att hälso- och sjukvårdspersonalen särskilt ska beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt någon närstående till barnet för våld eller andra övergrepp.

För socialtjänstens del införs ett uttalat krav på att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende[1].

Det införs också en sekretessbrytande bestämmelse som gör det möjligt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till Polismyndigheten i syfte att förebygga att det begås allvarligare vålds-, frids- eller sexualbrott mot närstående[2].

Den särskilda företrädarens roll utvidgas. En särskild företrädare ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta tillvara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång samt vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansökan om brottsskadeersättning. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör ska tillämpas på den särskilda företrädaren.

Konsekvenser för barnet.

Barn som bevittnat våld i nära relationer kommer i dag ha tillgång till ett större nätverk av insatser än tidigare. Barnet kommer att höras av polis och ingå i en brottsutredning på ett helt annat sätt än tidigare. Detta är enligt min uppfattning ett stort kliv framåt i rättsutvecklingen vad gäller barns rättigheter. Men jag vill samtidigt lyfta ett varningens finger vad gäller barnets känslomässiga behov vid en brottsutredning. Jag hoppas att de personer som förordnas av domstolen som särskild företrädare för barn har den kompetens – både kunskapsmässigt och empatiskt – som behövs för att bemöta barn i en utsatt situation och vara ett ordentligt stöd. Jag har själv vid ett flertal tillfällen förordnats som särskild företrädare för barn och det är ingen enkel uppgift. Det är inte lätt för oss biträden att få barnet att snabbt skapa en anknytning till oss, utan det behövs alltid någon närvarande; en s k trygghetsperson, som barnet känner, och känner förtroende för. Det är viktigt att tillsammans med denna person få en bild över vad just detta barn behöver dels för att förhörssituationen skall bli så bra som möjligt för barnet, dels för att värna om barnets känslomässiga behov. Det är ingen lätt uppgift för ett barn att berätta om övergrepp som skett i hemmet. Än mindre i en okänd miljö och med okända personer. Barn har generellt sett ett stort behov av att känna trygghet, och detta behov är mer tydligt i svåra situationer. Min förhoppning är att barn som enligt den nya lagstiftningen blir målsägande får en stärkt roll i såväl brottsutredningen som vid den rättsliga prövningen utan att det ska inverka menligt på barnets psykiska hälsa. Det är positivt och väl genomtänkt att den särskilda företrädarens uppdrag utvidgats till att vara behjälplig även vid verkställigheten av ett eventuellt utdömt skadestånd.

Det gäller att vi jurister och andra aktörer runt barnen ser till att alla beslut vi fattar under ärendes gång är till barnets bästa och inget annat.

[1] Se ny paragraf, 5 kap. 11 a § SoL

[2] Se ny paragraf, 10 kap. 18 c § OSL och prop. 2020/21:163 s. 1

I skärningspunkten mellan juridik och etik: Att skydda en brottsling är aldrig OK – oavsett vem det är!

Posted on by Jan Tuma

Jag satt häromdagen och bläddrade i Lokaltidningen, och råkade läsa en läsares fråga till tidningens jurist. Frågan gällde om hennes pappa verkligen skulle få ärva hennes nyligen avlidna mamma. Frågeställaren beskrev att mamman, som i 18 års tid hade levt i en relation där mannen hade utsatt henne för ständig fysisk och psykisk misshandel, hade omkommit i vad som utifrån betraktat föreföll vara en olycka – jag vill minnas att hon hade fallit nerför en trappa, eller något liknande. Frågeställaren skrev att mamman till slut hade bestämt sig för att skiljas från mannen, och att hon hade ansökt om äktenskapsskillnad, men att mannen inte accepterade detta. Dottern skrev i sin fråga att hon är övertygad om att det är pappan som dödat hennes mor, men att man i polisutredningen hade tvingats släppa denna hypotes, eftersom ”farmor” hade gett sin son – frågeställarens pappa – alibi för den aktuella tidpunkten.

Lokaltidningens jurist besvarade frågan om arvet fullt korrekt (och svaret är nej: Efter-som ansökningen om äktenskapsskillnad hade givits in före mammans dödsfall, så ärver inte mannen henne), men det jag fäste mig vid, och som gjorde mig minst sagt upprörd, var diskrepansen mellan dotterns övertygelse om att hennes pappa hade mördat hennes mamma, och det faktum att hennes farmor hade gett sonen alibi, dvs intygat att han befunnit sig någon annanstans när hans hustru omkom.

Vi kan naturligtvis inte – lika lite som frågeställaren själv – veta om det verkligen var pappan som dödade mamman. En grundläggande princip i varje rättsstat är att den misstänkte ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad – bortom rimligt tvivel, dessutom! Frågeställarens i frågan beskrivna övertygelse lyfter emellertid fram ett stort både rättsligt och mänskligt problem, som tyvärr har en mycket konkret verklighetsbakgrund, och det är företeelsen att även i övrigt hyggliga människor – hederliga och laglydiga samhällsmedborgare – när det kommer till deras egna anhöriga, gör avsteg från inte bara samhällets, utan också sina egna, moraliska och etiska principer, och låter bli att medverka till att den som har begått brott blir lagförd för detta – eller rentav saboterar samhällets strävan att brottslingar ska ställas till ansvar för sina brott.

Att kriminella håller varandra om ryggen är grundläggande i de organiserat kriminellas värld. De professionella kriminella bygger sig helt egna regelsystem, som i väsentliga delar skiljer sig radikalt från det normala samhällets (vilket för övrigt inte är helt ovanligt även i andra nätverk än de rent professionellt kriminellas). En genomgående princip i detta är det totala avståndstagandet från det normala samhällets straffrätt. Att begå brott är bland dem inte bara tillåtet – det är de kriminellas både mål och medel, i deras strävan efter lättfången makt, lättfångna pengar och det somliga av dem kallar för ”respekt”. I dessa kriminellas värld så är det tvärtom både eftersträvansvärt och hedervärt att begå brott. En egen slags hederskultur, således! Den som är mest hänsynslös, och har begått flest och grövst brott – helst utan att ha åkt fast – får högst status bland sina gelikar. En grundläggande regel i denna undre värld är den om den kriminelles tystnadsplikt. Om Du har blivit involverad, eller t o m upptagen, i något av alla de kriminella gäng och nätverk som förekommer, så förutsätts Du hålla käft. Den som ”golar” riskerar livet.

Denna de professionellt kriminellas mentalitet ”spiller” ibland över även på folk utanför deras värld, genom att den som har gjort iakttagelser om ett begånget brott kan bli utsatt för hot och andra former av påtryckningar för att inte vittna, eller på annat sätt medverka i utredningen av brottet och lagföringen av den kriminelle. Detta utgör i många polisutredningar att stort problem, och medför i alltför många fall att den kriminelle går fri, och kan fortsätta begå brott. Att hota någon för att få denne att avstå från att medverka i en brottsutredning eller en efterföljande rättegång, är ett mycket allvarligt brott i sig, som heter Övergrepp i rättssak. Att samhället ser mycket allvarligt på detta brott beror på att det utgör ett sabotage mot möjligheterna att beivra brott, och därmed ett angrepp mot ett fundament i själva rättssamhället.

Tyvärr förekommer det emellertid i en del fall att även folk som inte har något organiserat samröre med kriminella, som lever ett normalt liv i enlighet med civilsamhällets normer – och som begagnar sig av samhällets skydd och andra nyttigheter, såsom utbildning, sjukvård, ekonomiskt stöd etc – men som har sett eller hört något som kan vara av värde för att klara upp ett brott, självmant väljer att hålla inne med dessa uppgifter på grund av att den som har begått brottet är en nära anhörig. Att skydda en brottsling genom att på detta sätt förtiga uppgifter är också straffbart, och utgör brottet Skyddande av brottsling.

Att hamna i en sådan situation – dvs att ha fått kännedom om något som är av betydelse för utredningen av ett brott begånget av en anhörig – utgör självfallet för många ett personligt och moraliskt dilemma, eftersom det ju får anses vara en naturlig strävan att hjälpa och skydda den som står en nära, samtidigt som de flesta av oss har en klar uppfattning om att det är fel och klandervärt att begå brott, och att brottslingar därför bör lagföras och straffas för de brott som de har begått. Det är min uppfattning att de flesta som av sådana skäl i en sådan situation skyddar en brottsling är väl medvetna om att de gör något som är fel, eftersom de är väl medvetna om att de, om saken hade rört någon som inte är närstående, hade agerat annorlunda.

Man kan fråga sig hur och när sådana tänkesätt uppkommer. Själv tycker jag mig ha kunnat se tendenser till detta tänkesätt hos vissa föräldrar till barn, och i en del fall, skrämmande nog, redan när barnen är i förskoleåldern eller i vart fall så länge barnen är omyndiga. Dessa föräldrar verkar ha en närmast reflexmässig försvarsmekanism, som slår till så snart någon påpekar att barnet har – eller kan misstänkas ha – ställt till med något otillåtet, och som går ut på att blåneka till att det egna barnet skulle kunna ha gjort det som misstankarna eller anklagelserna går ut på, i stället för att ta reda på vad som har hänt, och i förekommande fall ta ansvar, eller låta barnet ta ansvar, för det inträffade.

Det är min bestämda uppfattning att, oavsett vem det är som har begått ett brott, lösningen på det personliga dilemma jag beskriver här ovan, måste vara att låta brottslingen ta konsekvenserna av sitt agerande, och därför också att medverka till att brottet utreds och att den skyldige lagförs. En förälder gör inte sitt barn (oavsett om barnet är underårigt eller en vuxen person!) en tjänst genom att hjälpa barnet smita undan sitt ansvar och följderna av sina gärningar – tvärtom så riskerar barnet att hamna på fel bana i livet, om det förleds att tro att det går att i längden komma undan konsekvenserna av sitt agerande.

Som Ni förstår av det jag skriver så är det även min bestämda uppfattning att det självfallet är förkastligt att skydda en brottsling, även om det är ens eget barn eller någon annan nära anhörig. Är det någon av våra läsare som känner igen denna företeelse? Någon som tycker annorlunda? Fundera gärna över hur Du själv skulle ha handlat om Du hamnat i en liknande situation!

Jan Tuma

Biträdande jurist

Kan mitt inlägg på facebook vara straffbart?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Vi är många som dagligen är ute på sociala medier, kommenterar och engagerar oss, vilket är bra. Men det är viktigt att vara eftertänksam innan man skriver, speciellt om man är upprörd eller arg över något är det viktigt att man, innan man trycker på sänd eller publicera går ifrån och funderar över det man tänkt skriva. Kan det jag tänker skicka kanske till och med vara straffbart?

HETS MOT FOLKGRUPP?

Högsta domstolen kom med ett avgörande (B 5887-19, ”kommentaren i facebookgruppen”)  den 21 december 2020 som är värt att närmare begrunda.
Bakgrunden är att en man (DLH) blev upprörd över ett inlägg om en person som förmodades ha begått ett hedersrelaterat brott och i sin upprördhet skrev DLH en kommentar i facebookgruppen politikfakta. Kommentaren löd ”äckliga muslimjävel”.

Han blev anmäld och åklagaren menade att han gjort sig skyldig till för hets mot folkgrupp vilket tingsrätten inte höll med om. De menade att kommentaren enbart riktade sig mot den specifika person som artikeln handlade om och inte mot någon folkgrupp (muslimer) i allmänhet. Tingsrättens dom överklagades och hovrätten gjorde en helt annan bedömning, och dömde personen för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och 40 dagsböter.
HD valde att ta upp målet till prövning och målet har nu blivit ett prejudikat – således fungerar det från och med nu som vägledning för övriga domstolar i liknande mål.

 

HÖGSTA DOMSTOLEN RESONERAR

Den fråga domstolen kom att formulera som den kritiska frågan är huruvida ett meddelande med nedsättande innehåll som formulerats som om det är riktat mot en enskild person, även kan uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer, och därmed föranleda ansvar för hets mot folkgrupp.
Därefter går man in på den rättsliga regleringen med hänvisning till brottsbalken kap 16 § 8 § I detta fall i dess lydelse före 1 januari 2019.
Domstolen går vidare med att definiera uttrycket missaktning samt vad som uttrycks i förarbetena. De konstaterar vidare att straffbestämmelsen innebär en inskränkning av yttrandefriheten och därför ska tolkas restriktivt. Med det sagt fastslår man att en bedömning, av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp, ska ske utifrån sammanhang och motiv för gärningen.

Något förvånande menar domstolen att meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap som det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Man menar att centralt för prövningen är hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet. Viktigt är dock hur meddelandet spritts. För att straffansvar ska uppkomma måste det ha spridits utanför den helt privata sfären. Domstolen konstaterar dock att det inte behöver spridas till allmänheten för att leda till straffansvar, det räcker att det sker i ett begränsat sällskap t.ex. inom en organisation, men det måste ha nått ut fler än till ett fåtal personer.Precis som tingsrätten kom fram till så påpekas att lagen gäller gärningar riktade mot särskilda grupper som kollektiv. HD menar dock att detta inte utesluter att omständigheterna i ett visst fall kan vara sådana att ett hot eller förtal avseende en eller flera enskilda personer också kan ses som ett meddelande om en folkgrupp.

VAD KOM DÅ HÖGSTA DOMSTOLEN FRAM TILL?

Man konstaterade att det var klarlagt att inlägget ”äckliga muslimjävel” skrivits som ett inlägg i facebookgruppen politikfakta, att det delades 390 gånger, fick ca 1 300 reaktioner och 160 kommentarer.
Inlägget handlade om en person med utländsk härkomst och DLH hävdade att inlägget var riktat mot just denne person. Högsta domstolen menade dock att inlägget var direkt kopplat till den personens förmodade religiösa övertygelse som muslim och därmed ansågs det att kommentaren förmedlade ett nedsättande budskap att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Vidare menade man att kommentaren även i övrigt gav ett tveklöst uttryck för missaktning för gruppen muslimer.
Genom att kommentaren publicerades på Internet fanns en risk för okontrollerbar spridning i en obestämbar krets av personer. Enligt domstolen saknar det betydelse hur många det var som faktiskt tog del av kommentaren.
Domstolen menar att det är utrett att missaktning uttryckts och att det funnits uppsåt till gärningen varför DLH skulle dömas för gärningen.

HD VAR INTE ENIG

Domen har mest troligt föregåtts av många diskussioner och tolkningar av lagtexten och definitionerna. Det fanns en avvikande mening då justitierådet Dag Mattson var skiljaktig och ogillade åtalet. Han skriver en lång utläggning som grund för sin inställning och slutsats om att kommentaren inte kan anses ha gett ett så klart och tydligt uttryck för missaktning för muslimer att det konstituerar hets mot folkgrupp. Därmed menar han att DLH inte ska fällas till ansvar.
Dock blev han överröstad och domen är nu ett prejudikat.

VAD INNEBÄR DETTA FÖR MIG?
Det innebär, precis som jag skrev inledningsvis, att innan du publicerar ett inlägg, som kan komma att spridas på Internet, ska du tänka över det du skrivit en extra gång. Speciellt om du är upprörd eller arg över något.
Du kan inte hänvisa till yttrandefriheten, då den i vissa fall får inskränkas. Du kan inte heller hänvisa till att uttalandet bara är riktat mot en person, om kommentaren kan tolkas som missaktning mot en hel grupp och inte heller kan du hävda att det inte spridits till allmänheten.
Det är annars detta man tidigare hänvisat till, men nu då Högsta Domstolen konstaterat att man inte behöver vara strikt textkritisk och att man kan tolka texten som om den egentligen har en annan innebörd och syfte än en strikt textkritisk läsning skulle leda till, kan man således dömas för hets mot folkgrupp med en enda ogenomtänkt kommentar på sociala medier.

Så återigen… tänk efter innan du publicerar – det kan vara straffbart!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

När ska man begära en offentlig försvarare?

Posted on by Ewa Wressmark

När man blir misstänkt för brott är det ofta en chockartad upplevelse. För många är det första gången som man hamnar i en sådan situation. Att misstänkas för ett brott är inte det samma som att man kommer att dömas för det brott som man misstänks för. Det är inte polis eller åklagare som dömer, utan det är våra domstolar. Första domstolsinstansen är tingsrätten och det är dit som åklagaren ska skicka sin stämningsansökan om det finns anledning att väcka åtal mot någon.

Många brottsmisstankar kommer emellertid inte så långt som till ett åtal. Innan åklagaren kan besluta om åtal måste polisen genomföra en förundersökning (utredning om det misstänkta brottet). När förhör hållits med misstänkt och målsägande (brottsoffer) och vittnen, händer det ofta att förundersökningen läggs ner och misstanken leder inte till åtal. Det innebär också att förundersökningen inte blir offentlig och den som varit misstänkt får inte heller någon anmärkning i belastningsregistret.

Om man misstänks för brott när ska man då begära en offentlig försvarare?
Reglerna om offentlig försvarare finns i 21 kapitlet Rättegångsbalken.

Är man anhållen eller häktad har man alltid rätt att begära (och få) en offentlig försvarare.

Om man är misstänkt för ett brott som kan leda till minst sex månaders fängelse har man också rätt till en offentlig försvarare. Men man kan också ha rätt till en offentlig försvarare om man är misstänkt för lindrigare brott.

En misstänkt person har rätt till offentlig försvarare om det finns behov med hänsyn till utredningen om brottet, om det finns risk för annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det finns särskilda skäl på grund av målet eller personliga förhållanden. Det finns större anledning att bevilja offentlig försvarare om man förnekar brott eller om en fällande dom skulle leda till särskilt allvarliga konsekvenser, t ex att man förlorar sitt arbete.

Om man begär en offentlig försvarare ska polisen eller åklagaren (beroende på vem som är förundersökningsledare) anmäla detta till tingsrätten. Det är sedan tingsrätten som avgör om det ska förordnas en offentlig försvarare. En offentlig försvarare betalas av staten, men om man döms för brottet kan man få betala en viss del av kostnaden för försvaret. Om man frikänns eller om brottsmisstanken inte leder till åtal behöver man inte betala något för sin försvarare.

Även om man inte beviljas en offentlig försvarare så har man rätt att biträdas av en privat försvarare. Om man har en privat försvarare får man betala kostnaden för dennes arbete och utlägg själv. Det finns inte heller någon försäkring som täcker sådana kostnader.

Varför ska man begära en offentlig försvarare?

12 § Förundersökningskungörelsen är ett viktigt lagrum för en brottsmisstänkt. Den innehåller de rättigheter som man har som misstänkt och dessa rättigheter måste polisen underrätta en misstänkt om innan man påbörjar ett förhör och i samband med att man delges misstanke om brott.

Det är en rättighet man har som misstänkt att få ha en försvarsadvokat närvarande. En försvarsadvokat är med dig under hela förundersökningen, närvarar vid polisförhör med dig och är vid din sida och för din talan under förhandlingen i domstol (huvudförhandlingen). Om du är anhållen eller häktad har du alltid rätt att träffa din försvarare, även om du har restriktioner och inte får träffa någon annan. Om du inte är nöjd med domen i tingsrätten och vill överklaga till hovrätten så finns din försvarare med dig även där.

En rättighet man har som misstänkt för ett brott är att man inte behöver svara på frågor överhuvudtaget och man behöver inte utreda sin egen skuld. Man har också rätt att begära att en försvarare (offentlig eller privat) ska delta vid polisförhören.

En annan rättighet är att man i princip ska få den försvarare som man valt, om inte vederbörande finns långt ifrån dig och det därför skulle leda till allt för stora kostnader.

Min erfarenhet är att många tycker att man kan genomföra ett polisförhör utan att ha en försvarare med sig, eftersom man inte har insett riskerna med detta. Många gånger är detta något man ångrar i efterhand. Försvararen ska vara med dig för att se till att dina rättigheter upprätthålles och att du får information om dina rättigheter. Likaså ska försvararen bevaka att förhöret går rätt tillväga och säkerställa att du har förstått brottsmisstanken och frågorna från förhörsledaren. När man blir delgiven misstanke om brott kan det ofta bli en chockartad upplevelse och man kanske inte tar till sig allt eller uppfattar allt korrekt som polisen säger. Då kan det kännas tryggt att ha en försvarare vid sin sida som ska bevaka dina rättigheter.

Än värre tycker jag att det är när en vårdnadshavare tycker att det är OK att deras minderåriga barn, som är misstänkt för brott, ska kunna genomföra ett polisförhör med ”bara” vårdnadshavaren närvarande. Särskilt när man är ung är det viktigt att man känner sig trygg i situationen och med polisen som håller förhör. Förhoppningsvis är det första och enda gången man befinner sig i en sådan situation och då är det särskilt viktigt att känna att någon är på ens sida och bara är till för att försvara mig och bevaka just mina intressen. Dessutom är det så om man är under 18 år och misstänkt för brott så har man som regel alltid rätt till en offentlig försvarare.

Min åsikt är att man aldrig ska låta sig förhöras av polisen utan att ha en försvarare (privat eller offentlig) närvarande. Att bli misstänkt för brott är allvarligt och kan få oanade konsekvenser på den enskilde. Man ska inte tro att bara för att man anser sig vara oskyldig så kommer polis och åklagare att tro på det. Ett sådant synsätt är alltför lättvindigt när det gäller en sådan allvarlig sak som en brottsmisstanke.

Om du vill ha hjälp av en försvarare som till hundra procent står på och vid din sida ska du kontakta oss. Samtliga våra advokater åtar sig uppdrag som såväl offentlig som privat försvarare.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Va, kostar advokaten pengar?

Posted on by Jan Tuma

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist