Målsägandens möjligheter till ekonomisk ersättning, trots en frikännande dom i allmän domstol

Målsägande är den mot vilken ett brott är begånget eller som blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, vilket följer av 20 kap. 8 § 4 st. Rättegångsbalk (1942:740).

Målsäganden kan få ekonomisk ersättning genom skadestånd, försäkringsersättning och brottsskadeersättning.

Ekonomisk ersättning till målsäganden, i form av skadestånd, döms ut av allmän domstol i samband med en fällande dom i ansvarsdelen. Det är den dömde gärningsmannen som ska betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. (Framställningen nedan har avgränsats på så sätt att den inte beskriver situationen då den dömde gärningsmannen? inte kan betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. Således beskriver framställningen enbart målsägandens möjligheter till ekonomisk kompensation, då den misstänkte frias från den misstänkta brottsligheten mot målsäganden i en rättegång genom en frikännande dom).

Vid  en frikännande dom i ansvarsdelen utdöms inte något skadestånd till målsäganden. Givetvis innebär inte detta att målsäganden inte har varit utsatt för brottslig gärning, utan snarare att ansvar för brottet inte gick att styrka på grund av avsaknad av eller bristande bevisning i målet. Målsäganden kan då i första hand vända sig till sitt försäkringsbolag och begära ekonomisk ersättning i form av försäkringsersättning, som betingas av gällande försäkringsvillkor.

För det fall att målsäganden inte har någon försäkring eller om försäkringen inte täcker skadan helt kan målsäganden i andra hand vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om brottsskadeersättning. För att målsäganden ska kunna få brottsskadeersättning måste han eller hon ha undersökt de andra möjligheterna till ersättning, det vill säga rätten till skadestånd i en rättegång eller rätten till försäkringsersättning.

Ansökan om brottsskadeersättning ska skickas in till Brottsoffermyndigheten inom tre år efter det att domen  ”vann laga kraft”, det vill säga inte längre kan överklagas. Barn som utsatts för brott har  rätt att ansöka om brottsskadeersättning fram tills de har fyllt 21 år. Ansökningsblanketterna finns på Brottsoffermyndighetens hemsida. Till ansökan ska bifogas en kopia på den frikännande domen i det aktuella målet. Ansökan kan göras elektroniskt eller skriftligt. Observera att barn under 18 år inte själva kan/får ansöka om brottsskadeersättning. Det är barnets vårdnadshavare, eller vid gemensam vårdnad båda vårdnadshavarna, som ska ansöka för barnets räkning. Ansökan får dock göras av endast den ena vårdnadshavaren om den andra vårdnadshavaren har begått brottet mot barnet eller om det annars finns särskilda skäl.

Målsäganden kan ansöka om och få brottsskadeersättning för:

Personskada/sveda och värk (fysiskt och psykiskt lidande av icke bestående natur),

Kränkning (som brottet orsakat  målsäganden),

Invaliditet,

Lyte/ärr,

Sakskada (som begränsas enbart till kläder och glasögon som målsäganden hade på sig vid brottstillfället),

Inkomstförlust och sjukvårdskostnader

Slutligen ska Brottsoffermyndigheten alltid göra en prövning av vad ett skäligt belopp är när brottsskadeersättningen bestäms.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Vad är nytt i nya samtyckeslagen?

Det är enkelt – om det inte är ett ja är det ett nej!

Så skriver t.ex Linnéa Claeson på aftonbladet om den nya samtyckeslagen som nu har röstats igenom av riksdagen. Men jag vet inte om det är så lätt, jag är dessutom rädd att män kan utsättas för många falska anklagelser som de inte kan värja sig emot. Detta eftersom det också införts ett oaktsamhetsrekvisit. Jag kommer att utveckla detta mer längre ner men först vill jag beskriva den nya lagen och jämföra med den tidigare så att man kan förstå vad jag menar. Naturligtvis blir det så att jag bara skrapar lite på ytan så vill man veta mer måste man vända sig till lagtext och proposition etc.

Många har skrivit om lagen och en del säger att den stora ändringen är att sex ska bygga på frivillighet för att inte vara olaglig. Jag menar emellertid att detta inte är den stora förändringen, även innan lagändringen har tanken varit att sex ska vara frivilligt och bara för att vi hade sex i går betyder det inte att jag vill ha sex idag och bara för att vi är ihop eller gifta betyder det inte att man alltid vill ha sex. Dessvärre sker många övergrepp inom hemmets fyra väggar eller med någon man känner. MEN tidigare var lagen utformad på ett sätt som innebar att om någon skulle kunna straffas för att ha haft sex med någon utan samtycke har det krävts att man utövat någon form av våld. I den tidigare lagen stadgades följande:

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Alltså har tanken redan från början varit att sex ska bygga på ömsesidighet och allt annat är straffbart. Dessvärre har det inte fungerat som det varit tänkt och kanske även definitionen av vad som faktiskt är en sexuell handling har förändrats. Personligen tror jag att så är fallet, uttryck i tal och viss typ av beröring har getts en sexuell karaktär som inte fanns på samma sätt tidigare. Om jag har rätt eller fel är upp till var och en att bedöma, det har i varje fall lett fram till en lagändring. Den nya lagen lyder som följer:

”Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om 1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan, 2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller 3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen”

Det är alltså i denna paragraf (Brottsbalken 6 kap 1 §) inte någon jättestor skillnad mot tidigare, man har snarare förtydligat tidigare reglering med tillägget att man ska beakta om frivilligheten kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt. Man ska alltså beakta detta, men fortfarande är det en tolkningsfråga, vilka handlingar kan anses tyda på ett ”jag är med”? Uppenbarligen är det inte lika viktigt att säga ”stopp” som att ”jag är med” eftersom allt som inte är ”jag är med” är lika med stopp.

Till denna paragraf har det kommit en paragraf 1 a som säger följande:


”1 a § Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.”

Detta innebär att personen som begår övergreppet inte behöver ha ett uppsåt, dvs tänker begå ett brott eller planerar att begå ett brott, det räcker helt enkelt med att man misstolkar signalerna från partnern så anses man vara oaktsam och kan dömas till så mycket som 4 års fängelse.

Det måste förstås fortfarande visas att brott har begåtts och normalt sätt är detta åklagarens uppgift, han eller hon ska således bevisa att samtycke inte förelåg vilket i princip får anses vara en omöjlighet. Enligt min uppfattning kommer det att bli en förändring i förfarandet när bevisning ska läggas fram. Tidigare har den misstänkte inte behövt bevisa någonting men med lagändringen kommer det att åläggas denne att faktiskt visa att samtycke fanns, gärningspersonen kommer att behöva konkretisera vad, i det som det påstådda offret sa eller gjorde, som grundade ett förmodat samtycke. Han eller hon måste alltså själv visa att samtycke fanns för att inte dömas för brott, det blir som en omvänd bevisbörda. På något sätt kan det, om man hårdrar det leda till absurda situationer där varje part tillförsäkrar sig bevisning innan en sexuell handling äger rum.

Och, med risk för ofantligt mycket mothugg, måste jag ändå framföra farhågan att det kommer att bli ett antal ”okynnes – eller hämndanmälningar” som kan leda till allvarliga konsekvenser för den anmälda. Min erfarenhet säger att det finns kvinnor som anmäler som hämnd för otrohet eller andra oförrätter, detta är inte något jag bara tror utan har fått erkännanden från kvinnor med orden ” jag trodde inte det skulle bli så allvarligt, jag ville bara skrämma honom”. Man kanske t.o.m kommer på först en vecka eller två senare att “nä, det där ville jag ju inte egentligen, jag ångrar mig” och så gör man en anmälan. Nu är det min förhoppning att det inte blir mer av den sorten än det är nu och att de som utsätts anmäler så fort som möjligt för att säkra minnesbilder om det handlar om att samtycke saknades. De andra brotten, de som handlar om våld, hot etc kommer att hanteras såsom de hittills har hanterats, med den förändringen att det kan dömas ut högre straff.

Stöd till den utsatta

Det har också tillkommit ett tillägg i rättegångsbalken som föreskriver att den som misstänks ha blivit utsatt omedelbart, i samband med att förundersökningen inleds, ska tilldelas ett målsägandebiträde om det inte är uppenbart obehövligt. Dvs. den brottsutsatte ska under hela processen ha en jurist vid sin sida som stöttar och driver skadeståndsfrågan. Detta är oerhört viktigt för den utsatte eftersom personen i fråga kan känna sig extremt ensam, utlämnad och ofta misstrodd under processens gång. Åklagaren har inte tid och möjlighet att arbeta med dem på samma sätt som ett målsägandebiträde, och den misstänkte har i princip från första början tillgång till en advokat att diskutera sitt ärende med och få stöd ifrån, detta borde vara självklart även för den som har utsatts. Det är inte lätt att rannsakas och granskas och ifrågasättas av motparten och vara oförberedd och utan stöd när man ska förklara att de signaler man sände inte skulle tolkas som ett samtycke eller att man inte sände några signaler alls. Händelseförloppet måste framställas, ofta i detalj, och om ett övergrepp skett kan det ofta kännas som om detta upprepas för varje gång man måste berätta om det, och dessutom framför flera främmande människor som dömer och bedömer den utsattes beteende. Ett stöd är ovärderligt i en situation som denna.

Så min slutsats är att lagändringen är bra på så sätt att den uppnår sitt syfte, att ändra människors syn på sex, i praktiken är det, som jag ser det, en symbolisk/förtydligande lagändring som signalerar hur vi ska bete oss mot varandra, eftersom det uppenbarligen finns ett problem med detta ibland många av oss.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.

Har du dömts till fängelsestraff, då kan du ansöka om att avtjäna straffet i din egen bostad!

Den som i dag döms till ett fängelsestraff på högst sex månader kan ansöka om att avtjäna straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (förkortad IÖV), så kallad fotboja.

IÖV är en alternativ påföljd till själva fängelsestraffet, som verkställs genom att den dömde avtjänar det utdömda fängelsestraffet i sin bostad. Som kontrollmedel används bland annat en fotboja som fästs runt den dömdes vrist. Under verkställighetstiden skall den som avtjänar straffet med fotboja fortsätta sin vanliga sysselsättning, till exempel arbete eller studier.

När en domstol underrättar den som dömts till fängelse i högst sex månader om domen, skall domstolen även skriftligen informera den dömde om hans eller hennes möjligheter att i stället avtjäna straffet med fotboja.

Kriminalvården/frivården ska sedan ta kontakt med samtliga dömda vars domar överensstämmer med kriterierna för IÖV, för att grundligt upplysa dem om innebörden av straffverkställigheten med fotboja. Efter detta kan den dömde skriftligen ansöka hos Kriminalvården/frivården inom vars område han eller hon är bosatt om att få avtjäna det straffet utanför anstalt i form av fotboja. Den dömdes ansökan överlämnas i sin tur till den regionala Kriminalvården, som prövar frågan om den dömde skall få genomföra verkställigheten av fängelsestraffet med fotboja istället. Kriminalvårdens beslut i frågan om verkställighet av straffet utanför anstalt får överklagas hos allmän domstol.

När Kriminalvården beviljar verkställigheten i form av IÖV för den dömde, är det den lokala frivården som ansvarar för verkställigheten. Innan Kriminalvården fattar beslut skall frivården göra en utredning om personen som ansökte om IÖV för att försäkra sig att inga juridiska, praktiska och personliga hinder finns för verkställigheten. Således skall det av utredningen framgå om förutsättningar att bevilja ansökan om verkställighet föreligger.

Juridiska hinder
Bland de juridiska hinder som gör att det inte kan bli aktuellt med intensivövervakningen kan man bl a nämna följande:

  • ansökan om IÖV får inte bifallas på fängelsestraff som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (skyddstillsyn kombinerat med fängelse) om den dömde skall avtjäna fängelse i högst sex månader
  • om den dömde är häktad eller intagen i anstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser,
  • om den dömde i anstalt börjat avtjäna det straff som ansökan avser,
  • det är oförsvarligt eller stötande med verkställighet utanför anstalt, på grund av brottets karaktär.
  • om den dömde tidigare har beviljats och genomfört verkställighet av ett fängelsestraff med fotboja, och det inte efter verkställighetens slut förflutit en period av minst tre år under vilken den dömde inte begått något brott som föranlett strängare påföljd än böter,
  • om den dömde är en utlänning som skall utvisas eller avvisas ur landet,

Praktiska hinder
Det främsta praktiska hindret, som återfinns som ett centralt förutsättningskrav för IÖV-verkställighet, är att den dömde saknar en lämplig bostad. Detta innebär att en förutsättning för intensivövervakning är att den dömde har tillgång till en permanent bostad med fungerande elektricitet och helst tillgång till telefoni.

Personliga hinder
Bland personliga hinder mot IÖV-verkställighet kan för det första nämnas att den dömde saknar någon form av sysselsättning under den planerade verkställighetstiden, vilket i sin tur också uppställts som ett förutsättningskrav för IÖV-verkställighet. Själva avsikten med sysselsättningskravet under verkställighetstiden är att IÖV inte skall ta formen av ”husarrest”, och att den elektroniska övervakningen inte skall ersätta den mänskliga kontakten. Med andra ord skall den dömde för att få verkställa straffet med fotboja inneha en av kriminalvården accepterad sysselsättning under hela verkställighetstiden. Den dömdes sysselsättning får utgöras av hans eller hennes ordinarie förvärvsarbete eller studier, och i de fall den dömde saknar sådan sysselsättning bör frivården särskilt anordna en sysselsättning till honom/henne, en sysselsättning som oftast har karaktär av ideellt arbete. Dessutom skall sysselsättningskravet enligt kriminalvårdens bestämmelser kompletteras med minst en annan aktivitet som avser antingen behandling, deltagande i frivårdens påverkansprogram eller andra rehabiliterande program.

Det andra personliga hindret mot IÖV-verkställighet kan finnas i den dömdes karaktärsdrag. Enligt kriminalvårdens bestämmelser skall den dömde under verkställighetstiden fullständigt avhålla sig från användningen av beroendeframkallande medel och dopningsmedel. Således skall frivården utreda om och i vilken utsträckning den dömde som ansökte om IÖV använder alkohol, narkotika, andra berusningsmedel samt läkemedel som klassas som narkotika, för att kunna göra en bedömning av den dömdes förmåga att hantera verkställigheten utan missbruk och risk därtill.

Vid gravt missbruk är det uppenbart orealistiskt att tänka sig att den dömde kommer att följa det nämnda förbudet mot missbruk, och därmed framstår då IÖV-verkställighet inte som en möjlighet. Däremot bedöms ett missbruk av mindre grad i regel inte som en större risk för överträdelse av kriminalvårdens förbudsföreskrift mot missbruk, och därmed brukar IÖV beviljas för en sådan målgrupp, samtidigt som de genomgår olika rehabiliteringsprogram i samband med verkställigheten. Dessutom skall frivården i dess utredning om den dömdes karaktärsdrag försäkra sig om att risken för en fortsatt kriminell verksamhet under verkställighetstiden inte framstår som överhängande, samt att risken för avvikelse i övrigt och risken för avbrott av verkställigheten ligger på en acceptabel nivå.

De övriga personliga hinder mot IÖV som kan nämnas är avsaknad av samtycke från den dömdes sammanboende till IÖV-verkställighet i det gemensamma hemmet, och likaså omständigheten att både brottsoffret och den dömde tillhör samma hushåll. Enligt kriminalvårdens föreskrifter får den dömde inte avtjäna påföljden i bostaden om inte samtliga personer över 18 år som tillhör hushållet lämnar sitt samtycke därtill, och om brottet som ansökan avser har begåtts mot någon sammanboende bör IÖV inte heller medges, även om den drabbade sammanboende medger detta.

Om frivården i sin utredning konstaterar att det inte finns några hinder mot verkställighet i form av fotboja, och att det i övrigt anses vara lämpligt att den dömde avtjänar straffet med fotboja, skall den behöriga kriminalvården bevilja ansökan om IÖV. Därefter skall frivården upprätta en individuellt anpassad verkställighetsplan för personen som ansökt om IÖV, i syfte att uppnå det allra bästa resultatet med verkställigheten.

Mina källor:

Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om intensivövervakning med elektronisk kontroll KVFS 2011:6