Kategori: Brottmål

Kan mitt inlägg på facebook vara straffbart?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Vi är många som dagligen är ute på sociala medier, kommenterar och engagerar oss, vilket är bra. Men det är viktigt att vara eftertänksam innan man skriver, speciellt om man är upprörd eller arg över något är det viktigt att man, innan man trycker på sänd eller publicera går ifrån och funderar över det man tänkt skriva. Kan det jag tänker skicka kanske till och med vara straffbart?

HETS MOT FOLKGRUPP?

Högsta domstolen kom med ett avgörande (B 5887-19, ”kommentaren i facebookgruppen”)  den 21 december 2020 som är värt att närmare begrunda.
Bakgrunden är att en man (DLH) blev upprörd över ett inlägg om en person som förmodades ha begått ett hedersrelaterat brott och i sin upprördhet skrev DLH en kommentar i facebookgruppen politikfakta. Kommentaren löd ”äckliga muslimjävel”.

Han blev anmäld och åklagaren menade att han gjort sig skyldig till för hets mot folkgrupp vilket tingsrätten inte höll med om. De menade att kommentaren enbart riktade sig mot den specifika person som artikeln handlade om och inte mot någon folkgrupp (muslimer) i allmänhet. Tingsrättens dom överklagades och hovrätten gjorde en helt annan bedömning, och dömde personen för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och 40 dagsböter.
HD valde att ta upp målet till prövning och målet har nu blivit ett prejudikat – således fungerar det från och med nu som vägledning för övriga domstolar i liknande mål.

 

HÖGSTA DOMSTOLEN RESONERAR

Den fråga domstolen kom att formulera som den kritiska frågan är huruvida ett meddelande med nedsättande innehåll som formulerats som om det är riktat mot en enskild person, även kan uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer, och därmed föranleda ansvar för hets mot folkgrupp.
Därefter går man in på den rättsliga regleringen med hänvisning till brottsbalken kap 16 § 8 § I detta fall i dess lydelse före 1 januari 2019.
Domstolen går vidare med att definiera uttrycket missaktning samt vad som uttrycks i förarbetena. De konstaterar vidare att straffbestämmelsen innebär en inskränkning av yttrandefriheten och därför ska tolkas restriktivt. Med det sagt fastslår man att en bedömning, av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp, ska ske utifrån sammanhang och motiv för gärningen.

Något förvånande menar domstolen att meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap som det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Man menar att centralt för prövningen är hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet. Viktigt är dock hur meddelandet spritts. För att straffansvar ska uppkomma måste det ha spridits utanför den helt privata sfären. Domstolen konstaterar dock att det inte behöver spridas till allmänheten för att leda till straffansvar, det räcker att det sker i ett begränsat sällskap t.ex. inom en organisation, men det måste ha nått ut fler än till ett fåtal personer.Precis som tingsrätten kom fram till så påpekas att lagen gäller gärningar riktade mot särskilda grupper som kollektiv. HD menar dock att detta inte utesluter att omständigheterna i ett visst fall kan vara sådana att ett hot eller förtal avseende en eller flera enskilda personer också kan ses som ett meddelande om en folkgrupp.

VAD KOM DÅ HÖGSTA DOMSTOLEN FRAM TILL?

Man konstaterade att det var klarlagt att inlägget ”äckliga muslimjävel” skrivits som ett inlägg i facebookgruppen politikfakta, att det delades 390 gånger, fick ca 1 300 reaktioner och 160 kommentarer.
Inlägget handlade om en person med utländsk härkomst och DLH hävdade att inlägget var riktat mot just denne person. Högsta domstolen menade dock att inlägget var direkt kopplat till den personens förmodade religiösa övertygelse som muslim och därmed ansågs det att kommentaren förmedlade ett nedsättande budskap att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Vidare menade man att kommentaren även i övrigt gav ett tveklöst uttryck för missaktning för gruppen muslimer.
Genom att kommentaren publicerades på Internet fanns en risk för okontrollerbar spridning i en obestämbar krets av personer. Enligt domstolen saknar det betydelse hur många det var som faktiskt tog del av kommentaren.
Domstolen menar att det är utrett att missaktning uttryckts och att det funnits uppsåt till gärningen varför DLH skulle dömas för gärningen.

HD VAR INTE ENIG

Domen har mest troligt föregåtts av många diskussioner och tolkningar av lagtexten och definitionerna. Det fanns en avvikande mening då justitierådet Dag Mattson var skiljaktig och ogillade åtalet. Han skriver en lång utläggning som grund för sin inställning och slutsats om att kommentaren inte kan anses ha gett ett så klart och tydligt uttryck för missaktning för muslimer att det konstituerar hets mot folkgrupp. Därmed menar han att DLH inte ska fällas till ansvar.
Dock blev han överröstad och domen är nu ett prejudikat.

VAD INNEBÄR DETTA FÖR MIG?
Det innebär, precis som jag skrev inledningsvis, att innan du publicerar ett inlägg, som kan komma att spridas på Internet, ska du tänka över det du skrivit en extra gång. Speciellt om du är upprörd eller arg över något.
Du kan inte hänvisa till yttrandefriheten, då den i vissa fall får inskränkas. Du kan inte heller hänvisa till att uttalandet bara är riktat mot en person, om kommentaren kan tolkas som missaktning mot en hel grupp och inte heller kan du hävda att det inte spridits till allmänheten.
Det är annars detta man tidigare hänvisat till, men nu då Högsta Domstolen konstaterat att man inte behöver vara strikt textkritisk och att man kan tolka texten som om den egentligen har en annan innebörd och syfte än en strikt textkritisk läsning skulle leda till, kan man således dömas för hets mot folkgrupp med en enda ogenomtänkt kommentar på sociala medier.

Så återigen… tänk efter innan du publicerar – det kan vara straffbart!

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

När ska man begära en offentlig försvarare?

Posted on by Ewa Wressmark

När man blir misstänkt för brott är det ofta en chockartad upplevelse. För många är det första gången som man hamnar i en sådan situation. Att misstänkas för ett brott är inte det samma som att man kommer att dömas för det brott som man misstänks för. Det är inte polis eller åklagare som dömer, utan det är våra domstolar. Första domstolsinstansen är tingsrätten och det är dit som åklagaren ska skicka sin stämningsansökan om det finns anledning att väcka åtal mot någon.

Många brottsmisstankar kommer emellertid inte så långt som till ett åtal. Innan åklagaren kan besluta om åtal måste polisen genomföra en förundersökning (utredning om det misstänkta brottet). När förhör hållits med misstänkt och målsägande (brottsoffer) och vittnen, händer det ofta att förundersökningen läggs ner och misstanken leder inte till åtal. Det innebär också att förundersökningen inte blir offentlig och den som varit misstänkt får inte heller någon anmärkning i belastningsregistret.

Om man misstänks för brott när ska man då begära en offentlig försvarare?
Reglerna om offentlig försvarare finns i 21 kapitlet Rättegångsbalken.

Är man anhållen eller häktad har man alltid rätt att begära (och få) en offentlig försvarare.

Om man är misstänkt för ett brott som kan leda till minst sex månaders fängelse har man också rätt till en offentlig försvarare. Men man kan också ha rätt till en offentlig försvarare om man är misstänkt för lindrigare brott.

En misstänkt person har rätt till offentlig försvarare om det finns behov med hänsyn till utredningen om brottet, om det finns risk för annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det finns särskilda skäl på grund av målet eller personliga förhållanden. Det finns större anledning att bevilja offentlig försvarare om man förnekar brott eller om en fällande dom skulle leda till särskilt allvarliga konsekvenser, t ex att man förlorar sitt arbete.

Om man begär en offentlig försvarare ska polisen eller åklagaren (beroende på vem som är förundersökningsledare) anmäla detta till tingsrätten. Det är sedan tingsrätten som avgör om det ska förordnas en offentlig försvarare. En offentlig försvarare betalas av staten, men om man döms för brottet kan man få betala en viss del av kostnaden för försvaret. Om man frikänns eller om brottsmisstanken inte leder till åtal behöver man inte betala något för sin försvarare.

Även om man inte beviljas en offentlig försvarare så har man rätt att biträdas av en privat försvarare. Om man har en privat försvarare får man betala kostnaden för dennes arbete och utlägg själv. Det finns inte heller någon försäkring som täcker sådana kostnader.

Varför ska man begära en offentlig försvarare?

12 § Förundersökningskungörelsen är ett viktigt lagrum för en brottsmisstänkt. Den innehåller de rättigheter som man har som misstänkt och dessa rättigheter måste polisen underrätta en misstänkt om innan man påbörjar ett förhör och i samband med att man delges misstanke om brott.

Det är en rättighet man har som misstänkt att få ha en försvarsadvokat närvarande. En försvarsadvokat är med dig under hela förundersökningen, närvarar vid polisförhör med dig och är vid din sida och för din talan under förhandlingen i domstol (huvudförhandlingen). Om du är anhållen eller häktad har du alltid rätt att träffa din försvarare, även om du har restriktioner och inte får träffa någon annan. Om du inte är nöjd med domen i tingsrätten och vill överklaga till hovrätten så finns din försvarare med dig även där.

En rättighet man har som misstänkt för ett brott är att man inte behöver svara på frågor överhuvudtaget och man behöver inte utreda sin egen skuld. Man har också rätt att begära att en försvarare (offentlig eller privat) ska delta vid polisförhören.

En annan rättighet är att man i princip ska få den försvarare som man valt, om inte vederbörande finns långt ifrån dig och det därför skulle leda till allt för stora kostnader.

Min erfarenhet är att många tycker att man kan genomföra ett polisförhör utan att ha en försvarare med sig, eftersom man inte har insett riskerna med detta. Många gånger är detta något man ångrar i efterhand. Försvararen ska vara med dig för att se till att dina rättigheter upprätthålles och att du får information om dina rättigheter. Likaså ska försvararen bevaka att förhöret går rätt tillväga och säkerställa att du har förstått brottsmisstanken och frågorna från förhörsledaren. När man blir delgiven misstanke om brott kan det ofta bli en chockartad upplevelse och man kanske inte tar till sig allt eller uppfattar allt korrekt som polisen säger. Då kan det kännas tryggt att ha en försvarare vid sin sida som ska bevaka dina rättigheter.

Än värre tycker jag att det är när en vårdnadshavare tycker att det är OK att deras minderåriga barn, som är misstänkt för brott, ska kunna genomföra ett polisförhör med ”bara” vårdnadshavaren närvarande. Särskilt när man är ung är det viktigt att man känner sig trygg i situationen och med polisen som håller förhör. Förhoppningsvis är det första och enda gången man befinner sig i en sådan situation och då är det särskilt viktigt att känna att någon är på ens sida och bara är till för att försvara mig och bevaka just mina intressen. Dessutom är det så om man är under 18 år och misstänkt för brott så har man som regel alltid rätt till en offentlig försvarare.

Min åsikt är att man aldrig ska låta sig förhöras av polisen utan att ha en försvarare (privat eller offentlig) närvarande. Att bli misstänkt för brott är allvarligt och kan få oanade konsekvenser på den enskilde. Man ska inte tro att bara för att man anser sig vara oskyldig så kommer polis och åklagare att tro på det. Ett sådant synsätt är alltför lättvindigt när det gäller en sådan allvarlig sak som en brottsmisstanke.

Om du vill ha hjälp av en försvarare som till hundra procent står på och vid din sida ska du kontakta oss. Samtliga våra advokater åtar sig uppdrag som såväl offentlig som privat försvarare.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Va, kostar advokaten pengar?

Posted on by Jan Tuma

 

Ibland kan det hända att vi som jobbar i advokatbyråbranschen möts av förvånade miner och oförstående när vi har gjort ett jobb och sänt klienten räkningen för det utförda arbetet. Det händer inte så ofta, förvisso, men en eller annan gång har det allt hänt, och då är det inte utan att man själv förvånas över vad folk (vissa) egentligen föreställer sig att en advokatbyrå är. Därför förtjänar det faktiskt att sägas i klartext: Vi är ingen offentlig myndighet, och vi bekostas inte av statliga eller kommunala medel!

Vi är ett företag!

Det är egentligen inte så svårt – vi är ett företag som så många andra. Visserligen ett något speciellt företag, men det finns ju många företag som är mer eller mindre speciella. En advokatbyrå kan lite förenklat sägas vara ett genom lagstiftning (Rättegångsbalken 8 kap) och av Sveriges Advokatsamfund auktoriserat företag som säljer juridiska råd och dåd – ett slags kvalificerat konsultföretag, helt enkelt. Som alla företag så betalar även en advokatbyrå löner till sina anställda, hyra för lokalerna man arbetar i, inköp av och kostnader för datorer, nättjänster, telefoni, kopiatorer, skrivare, kontorsmöbler och facklitteratur m m. Vi betalar dessutom dryga avgifter till Sveriges Advokatsamfund, premier för ansvarsförsäkringar och avgifter för årligen återkommande vidareutbildningar för att hålla oss à jour med ständiga förändringar i både lagstiftning och rättspraxis. Det är därmed en fullkomlig självklarhet att vi måste dra in pengar för att kunna betala allt som krävs för att driva denna verksamhet.

 Men, men… vissa behöver ju inte betala?

Jo; sant – även om det är en sanning med viss modifikation. Under vissa speciella förhållanden kan den som företräds av en advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå få denna biträdeshjälp utan att betala för den. Detta hänger samman med att Sverige är en rättsstat, med vilket jag avser att i vår lagstiftning respekteras demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, om denna lite förenklade översättning tillåts. I begreppet ingår att det allmänna (dvs staten och andra offentliga rättssubjekt) inte godtyckligt ska kunna ingripa i en privatpersons liv utan att denne ska ha rätt och möjlighet att värja sig mot ingreppet, och då kan det ofta krävas att vederbörande får biträde av ett rättsbildat ombud, som t ex en advokat.

Krävs beslut av domstol!

Det gemensamma för dessa fall är att det rör situationer som är strikt reglerade i lagstiftning, och som förutsätter att en domstol, eller i vissa fall annan behörig myndighet, har beslutat att förordna en advokat eller annan jurist i den funktion som situationen föranleder. Detta är således inget som vare sig Du eller jag kan bestämma själva! Exempel på detta är att brottsoffer har rätt att få ett målsägandebiträde förordnat för sig om den brottslighet som de har varit utsatta för inte kan anses ha varit helt bagatellartad, och att barn som tvångsomhändertas enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), liksom deras föräldrar, har rätt att få ett offentligt biträde förordnat för sig, vilket även personer som är aktuella för tvångsomhändertaganden enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård (LPT, LRV) resp tvångsvård av missbrukare (LVM) har rätt till. Andra exempel är de offentliga biträden som utses av Migrationsverket för asylsökande. I dessa fall betalar staten arvodet till den advokat eller jurist som har anförtrotts uppdraget och utfört arbetet.

Hur är det i brottmål?

Det kanske vanligaste exemplet på domstolars förordnande av ett med offentliga medel bekostat rättsligt biträde, och det som de flesta känner till genom massmedias rapportering, är förmodligen de advokater som utses till offentlig försvarare, vilket den som är misstänkt för att ha begått brott kan ha rätt till om misstanken rör annat än rent bagatellartade brott. I dessa fall så är det emellertid långtifrån alltid så att den som blir dömd för brott slipper alla kostnader. Om den dömde saknar ekonomiska möjligheter att betala för sig, så brukar advokatkostnaderna visserligen stanna på staten, men om den dömde har ekonomiska resurser i form av inkomst eller förmögenhet, så blir vederbörande regelmässigt ålagd återbetalningsskyldighet till staten för både försvararkostnaderna och kostnaderna för målsägandebiträde. Tillsammans med ådömda böter och skadestånd till brottsoffren kan dessa kostnader ofta upplevas som det tyngsta straffet för den kriminelle, även i jämförelse med t ex ett fängelsestraff.

Hur ska den göra som inte har råd med advokat?

Om man har en rättslig angelägenhet som man behöver biträde av en advokat eller jurist med att hantera så kan det finnas möjligheter att få hjälp med kostnaderna genom två olika system, vars syfte är att göra det möjligt även för personer med begränsade ekonomiska resurser att bevaka sina intressen och söka sin rätt. Det handlar om Rättsskydd och Allmän Rättshjälp. Observera gärna att tonvikten i meningen här ovan ligger på orden ”kan” och ”hjälp”. Det är nämligen inte i alla lägen då man anser sig behöva juridisk hjälp som något av dessa system kan bidra till att täcka kostnaderna, och inte ens när systemen träder in så täcks mer än en del av kostnaden.

Rättsskydd är ett moment som standardmässigt ingår i alla hemförsäkringar, och även i de flesta företagsförsäkringar, fordonsförsäkringar, djurförsäkringar m m. Det förutsätter självfallet att Du har en giltig försäkring, och det grundas således på ett avtal mellan Dig och Ditt försäkringsbolag. Ett grundläggande villkor för att Du som försäkringstagare ska kunna ta i anspråk rättsskyddet är att det har uppkommit en tvist, och att motparten är ett privat rättssubjekt. Du kan således inte använda det t ex för att skriva ett avtal, eller för att få hjälp med att deklarera, och inte heller för att processa mot staten eller något annat offentligt rättssubjekt; t ex för att överklaga ett taxeringsbeslut. Om Ditt ärende uppfyller villkoren i försäkringen, så kommer försäkringsbolaget att stå för en viss, men begränsad, del av kostnaderna. Du får själv stå för den del av kostnaderna som utgörs av självrisken, vilken ofta utgörs av en procentuell andel av totalkostnaderna, och även av den del av ombudskostnaden som överstiger vad som täcks av försäkringen.

Allmän rättshjälp är ett statligt system som är inkomstbaserat, och som administreras av domstolarna och den statliga rättshjälpsmyndigheten. Detta system är inkomstprövat, och kan bara beviljas den som har ett s k ekonomiskt underlag (dvs i de flesta fall inkomst) som understiger 260.000 kronor om året. Allmän rättshjälp beviljas endast om det, som det står i lagtexten, ”med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna”. Detta betyder alltså att en ansökan kan komma att avslås om den beslutande instansen bedömer att det inte är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Båda systemen förutsätter således att klienten själv betalar en del av kostnaderna, så helt gratis blir det aldrig.

Kan man själv påverka kostnaden?

Ja, det kan man faktiskt i viss mån. Detta kan Du läsa mera om i mitt tidigare blogginlägg ”Så här använder Du Din advokat eller jurist” som Du finner på vår hemsida via länken:  https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/sa-har-anvander-du-din-advokat-eller-jurist/.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma
Bitr. jurist

 

Unga brottslingar kan erbjudas fotboja, vad innebär det?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Ett av de stora samtalsämnena och samhällsproblemen i Sverige idag är den stora ungdomsbrottsligheten. Brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna och många som utför brotten är väldigt små barn. Barn som blir rekryterade av äldre kriminella och som när de en gång hamnat i kriminalitetens snaror har svårt att ta sig därifrån.

Nya ungdomspåföljder

Regering och riksdag har under många år försökt komma fram till olika sätt att stävja detta på och påföljdsutredningen från 2012 (SOU 2012:34) mynnade ut i promemorian ”Nya ungdomspåföljder (DS 2017:25)”. I denna presenterades två nya påföljder för unga lagöverträdare, ungdomstillsyn och ungdomsövervakning.

Det kan dock konstateras att de nya påföljderna inte var tillräckligt, det fanns ett glapp för straffen mellan allvarlig brottslighet och situationer där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård, varför ytterligare en påföljd utarbetades. Det här förslaget på en ny påföljd lämnades den 13 februari 2020 till Lagrådet för granskning. Tanken är att den nya påföljden endast ska användas när ungdomsvård eller ungdomstjänst inte utgör en tillräckligt ingripande åtgärd, men där det inte finns tillräckliga skäl för sluten ungdomsvård. Hänsyn ska också tas till brottslighetens straffvärde och art samt till den unges tidigare brottslighet. Rätten ska få bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år.

Barnkonventionen

Viktigt i alla fall där barn är involverade är att tänka på att följa barnkonventionen som numera är svensk lag (detta kan ni läsa om HÄR), speciellt artikel 40 är intressant i detta fall.
I denna står följande:
”Barn som anklagas för brott, eller har blivit dömt för en straffbar handling, har rätt att behandlas rättvist och respektfullt, få juridiskt stöd samt återanpassas i samhället.”

Vi som advokater och som verkar som såväl försvarare som målsägandebiträde har till uppgift att se till att detta efterföljs och följer därmed också intresserat de nya lagförslag som presenteras. Så vad innebär då det senaste lagförslaget?

Ungdomsövervakning

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson uppger i ett pressmeddelande att:
”Ungdomsövervakning kommer därmed att kunna väljas som påföljd vid bland annat allvarligare våldsbrott och rån, men också vid till exempel grova vapenbrott och narkotikabrott”.

Straffet innebär att ungdomen själv ska medverka till planering och en verkställighetsplan. Planen ska alltid innehålla föreskrifter om möten med en koordinator och om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet, en föreskrift om förbud mot bruk av narkotika och alkohol samt vissa andra medel och hälsofarliga varor. Inskränkningarna i rörelsefriheten ska bestå i antingen ett förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller andra rörelseinskränkningar som t.ex. ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Den unge förses med en fotboja och det är kriminalvården som föreslås ansvara för verkställigheten. Sköter sig den unge väl kan möjligheterna att vistas ute utökas efter en tid.

Syftet med lagen

Syftet är givetvis att de unga lagöverträdarna ska få ett lämpligt straff för den brottslighet de dömts för, men också, och ännu viktigare enligt mig, är att ge den unge en möjlighet att komma från den inslagna banan med brottslighet. De kan inte längre vistas i de sammanhang där de först drogs in i det kriminella livet, de kan fortsätta gå i skolan och utbilda sig och de har en möjlighet att lämna det tidigare kriminella umgänget.

Lagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2021. Det återstår att se om den uppfyller syftet och det kommer troligtvis dröja innan vi har en enhetlig praxis. Barnombudsmannen och Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Diana Saelöen
Advokat

 

 

Vad är nytt i nya samtyckeslagen?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Det är enkelt – om det inte är ett ja är det ett nej!

Så skriver t.ex Linnéa Claeson på aftonbladet om den nya samtyckeslagen som nu har röstats igenom av riksdagen. Men jag vet inte om det är så lätt, jag är dessutom rädd att män kan utsättas för många falska anklagelser som de inte kan värja sig emot. Detta eftersom det också införts ett oaktsamhetsrekvisit. Jag kommer att utveckla detta mer längre ner men först vill jag beskriva den nya lagen och jämföra med den tidigare så att man kan förstå vad jag menar. Naturligtvis blir det så att jag bara skrapar lite på ytan så vill man veta mer måste man vända sig till lagtext
och proposition etc.

Många har skrivit om lagen och en del säger att den stora ändringen är att sex ska bygga på frivillighet för att inte vara olaglig. Jag menar emellertid att detta inte är den stora förändringen, även innan lagändringen har tanken varit att sex ska vara frivilligt och bara för att vi hade sex i går betyder det inte att jag vill ha sex idag och bara för att vi är ihop eller gifta betyder det inte att man alltid vill ha sex. Dessvärre sker många övergrepp inom hemmets fyra väggar eller med någon man känner. MEN tidigare var lagen utformad på ett sätt som innebar att om någon skulle kunna straffas för att ha haft sex med någon utan samtycke har det krävts att man utövat någon form av våld. I den tidigare lagen stadgades följande:

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Alltså har tanken redan från början varit att sex ska bygga på ömsesidighet och allt annat är straffbart. Dessvärre har det inte fungerat som det varit tänkt och kanske även definitionen av vad som faktiskt är en sexuell handling har förändrats. Personligen tror jag att så är fallet, uttryck i tal och viss typ av beröring har getts en sexuell karaktär som inte fanns på samma sätt tidigare. Om jag har rätt eller fel är upp till var och en att bedöma, det har i varje fall lett fram till en lagändring. Den nya lagen lyder som följer:

”Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om 1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan, 2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller 3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen”

Det är alltså i denna paragraf (Brottsbalken 6 kap 1 §) inte någon jättestor skillnad mot tidigare, man har snarare förtydligat tidigare reglering med tillägget att man ska beakta om frivilligheten kommit till uttryck genom ord, handling eller på annat sätt. Man ska alltså beakta detta, men fortfarande är det en tolkningsfråga, vilka handlingar kan anses tyda på ett ”jag är med”? Uppenbarligen är det inte lika viktigt att säga ”stopp” som att ”jag är med” eftersom allt som inte är ”jag är med” är lika med stopp.

Till denna paragraf har det kommit en paragraf 1 a som säger följande:


”1 a § Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.”

Detta innebär att personen som begår övergreppet inte behöver ha ett uppsåt, dvs tänker begå ett brott eller planerar att begå ett brott, det räcker helt enkelt med att man misstolkar signalerna från partnern så anses man vara oaktsam och kan dömas till så mycket som 4 års fängelse.

Det måste förstås fortfarande visas att brott har begåtts och normalt sätt är detta åklagarens uppgift, han eller hon ska således bevisa att samtycke inte förelåg vilket i princip får anses vara en omöjlighet. Enligt min uppfattning kommer det att bli en förändring i förfarandet när bevisning ska läggas fram. Tidigare har den misstänkte inte behövt bevisa någonting men med lagändringen kommer det att åläggas denne att faktiskt visa att samtycke fanns, gärningspersonen kommer att behöva konkretisera vad, i det som det påstådda offret sa eller gjorde, som grundade ett förmodat samtycke. Han eller hon måste alltså själv visa att samtycke fanns för att inte dömas för brott, det blir som en omvänd bevisbörda. På något sätt kan det, om man hårdrar det leda till absurda situationer där varje part tillförsäkrar sig bevisning innan en sexuell handling äger rum.

Och, med risk för ofantligt mycket mothugg, måste jag ändå framföra farhågan att det kommer att bli ett antal ”okynnes – eller hämndanmälningar” som kan leda till allvarliga konsekvenser för den anmälda. Min erfarenhet säger att det finns kvinnor som anmäler som hämnd för otrohet eller andra oförrätter, detta är inte något jag bara tror utan har fått erkännanden från kvinnor med orden ” jag trodde inte det skulle bli så allvarligt, jag ville bara skrämma honom”. Man kanske t.o.m kommer på först en vecka eller två senare att ”nä, det där ville jag ju inte egentligen, jag ångrar mig” och så gör man en anmälan. Nu är det min förhoppning att det inte blir mer av den sorten än det är nu och att de som utsätts anmäler så fort som möjligt för att säkra minnesbilder om det handlar om att samtycke saknades. De andra brotten, de som handlar om våld, hot etc kommer att hanteras såsom de hittills har hanterats, med den förändringen att det kan dömas ut högre straff.

Stöd till den utsatta

Det har också tillkommit ett tillägg i rättegångsbalken som föreskriver att den som misstänks ha blivit utsatt omedelbart, i samband med att förundersökningen inleds, ska tilldelas ett målsägandebiträde om det inte är uppenbart obehövligt. Dvs. den brottsutsatte ska under hela processen ha en jurist vid sin sida som stöttar och driver skadeståndsfrågan. Detta är oerhört viktigt för den utsatte eftersom personen i fråga kan känna sig extremt ensam, utlämnad och ofta misstrodd under processens gång. Åklagaren har inte tid och möjlighet att arbeta med dem på samma sätt som ett målsägandebiträde, och den misstänkte har i princip från första början tillgång till en advokat att diskutera sitt ärende med och få stöd ifrån, detta borde vara självklart även för den som har utsatts. Det är inte lätt att rannsakas och granskas och ifrågasättas av motparten och vara oförberedd och utan stöd när man ska förklara att de signaler man sände inte skulle tolkas som ett samtycke eller att man inte sände några signaler alls. Händelseförloppet måste framställas, ofta i detalj, och om ett övergrepp skett kan det ofta kännas som om detta upprepas för varje gång man måste berätta om det, och dessutom framför flera främmande människor som dömer och bedömer den utsattes beteende. Ett stöd är ovärderligt i en situation som denna.

Så min slutsats är att lagändringen är bra på så sätt att den uppnår sitt syfte, att ändra människors syn på sex, i praktiken är det, som jag ser det, en symbolisk/förtydligande lagändring som signalerar hur vi ska bete oss mot varandra, eftersom det uppenbarligen finns ett problem med detta ibland många av oss.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Posted on by Ewa Wressmark

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.