God man – Till nytta eller skada?

I Sverige blir du inte omyndigförklarad, inte på pappret i alla fall. Det finns ändå många människor som behöver hjälp i sitt dagliga liv och för dem har institutet God Man inrättats. Är det så illa att du inte klarar något alls eller till och med kan vara till skada för dig själv eller andra kan du istället få en förvaltare. Det är bra…Ibland, men ibland blir allt alldeles förskräckligt galet och fel och ingen är beredd att stå upp och stå för de uppkomna felen.

Detta blogginlägg kommer att handla om god man-skapet, förvaltarfrågan förtjänar ett eget inlägg. En God mans uppgift är enligt föräldrabalkens 11 kap 4§ följande:

”Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap  för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas


När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.”

 5§ föreskriver även att en god man ska ha samtycke från sin huvudman innan han /hon agerar för sin huvudmans räkning.

Det finns mycket intressant att läsa i lagtexten men jag kommer inte att citera mycket mer än så här. Det ska dock tilläggas att en god man kan förordnas för bara en av de tre kriterierna dvs. 1) bevaka rätt 2) förvalta egendom och 3) sörja för person men många gånger förordnas de slentrianmässigt för alla tre behoven.

Som jag skrev tidigare är det bra att möjligheten till hjälp finns att få men också att det kan gå alldeles fel. Jag ska med tillstånd från mina huvudmän, ta upp två exempel där det verkligen har gått fel, båda tillfällena gäller dementa damer med bestämda åsikter.

Lite lyx kan väl inte skada?

Det första fallet jag tänker ta upp handlar om en dam som alltid haft en väldigt god kontakt med sin son men inte med sina tre döttrar (förrän hon blev gammal och arvet hägrade). En tid efter makens bortgång flyttade hon till sonen och dennes hustru eftersom hon började få problem med minnet. Damens stora intresse hade alltid varit att resa, vilket hon och maken lagt ner mycket tid på när de inte jobbade i sitt företag. Damen i fråga tyckte också mycket om glada färger, var intresserad av kläder och mode och älskade hundar. Allt flöt på väl, även efter det att hennes minne blev sämre, eftersom sonen tog väl hand om henne, hon fick köpa sig en hund, prenumerera på hemmets journal, fick en ”pimpad” klarröd käpp med blommor på och likaledes en pimpad rollator. Utöver detta tog sonen med henne på resor flera gånger om året. Visst, det kostade, men hon hade gott om sparade pengar. Pengarna riskerade ju dock att försvinna, till döttrarnas stora förskräckelse, de ansökte om en god man, vilket ju ska förordnas om överförmyndaren anser att behov finns. Trots att sonen erbjöd sig att visa all redovisning från husförsäljning, resor, inköp m.m. så var detta in gott nog. Det var heller aldrig tal om att sonen skulle få bli god man. Damen var med vid förhandlingen och var vid detta tillfälle mycket påverkad av det som skedde omkring henne vilket ledde till en stor förvirring. (vilken sedermera visade sig inte enbart bero på demens utan även på en sk. Lågtryckshydrocephalus som sedan opererades). Tingsrätten beslutade att hon inte bara skulle få en god man utan tom. en förvaltare. Trots att läkarintyg för förvaltare, vilket skiljer sig från det om god man på vissa väsentliga punkter, inte förelåg. Döttrarna var nöjda, förvaltare utsågs, en ständig kamp för rätten till lite lyx och att få förvaltaren entledigad och utbytt tog sin början. Förvaltaren ansåg att resor var obehövliga, damen kom ju ändå inte ihåg dem (trots att hon kunde sitta i timmar och titta på fotografier efter varje resa), några nya kläder behövdes inte och inte heller pimpade hjälpmedel. Eftersom hon bodde hos sonen gavs inte heller extra medel till lite godare mat eller normal hyra. Hon blev så småningom flyttad till ett boende, där det uppdagades både smuts, mögel och spruckna handfat. Långt från den standard hon var van vid. Pengar och ork att slåss tog slut hos sonen likaså gjorde den gamla damens prenumeration på Hemmets Journal…den hade hon ju ingen glädje av. Hon upplever för närvarande inte mycket glädje, dock gör arvtagarna det och ibland funderar man över vems rätt förvaltaren/den gode mannen i verkligheten bevakar.

Den sista viljan

Nästa fall handlar återigen om en gammal dam som drabbats av demens…om ni var uppmärksamma när ni läste igenom lagtexten ovan så står det att ett beslut inte får meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Detta gäller förordnandet om god man men enligt 5§ får den gode mannen inte heller senare fatta beslut som inte godkänts av huvudmannen.

Damen i fråga har en arvinge, en dotter, som betyder allt för den gamla damen och som hon alltid har haft en mycket nära kontakt med. Dock tyckte en person från hemtjänsten att damen i fråga behövde en god man, eftersom man trodde att annan hemtjänstpersonal stal från henne. Hur nu en god man skulle kunna förhindra det övergår mitt förstånd. Nåväl en god man förordnades, dottern kom inte på tal eftersom hon råkade ha en betalningsanmärkning och en sådan synd får inte förekomma. Damen ägde en lägenhet som hon hade uttryckt att hon ville att dottern skulle ha när hon inte själv längre fanns där. Allteftersom hon försämrades stod det klart att hon inte kunde bo kvar i sin lägenhet och hon flyttade till ett demensboende. Boendet tog hand om läkarvård, hårvård, fotvård och annan personlig skötsel, dottern såg till att alla räkningar betalades via autogiro och att det fanns pengar på kontot. Den gode mannen, träffade inte ens damen i fråga men tog gärna in arvodet och för det arvodet kontrollerade han att pengar fanns på kontot till hyra. Det gjorde det för det mesta inte, en pension räcker sällan till 2 hyror så dottern tillförde det som behövdes. Dottern inhandlade också, för sina egna pengar, extra god mat, kakor, tidningar, schampo och tvål och annat som kunde förgylla moderns vardag.

Den gode mannen konstaterade att lägenheten måste säljas eftersom pensionen inte räckte, det var hans plikt, det finns inget att säga om detta. Det han inte gjorde var att i första hand inhämta tillstånd från överförmyndaren utan inledde, till viss del med dotterns hjälp, försäljningsarbetet. Fann en köpare och skrev köpeavtal…dottern ångrade sig och ville inte ha en försäljning eftersom hon i moderns lägenhet hittat två dokument, skrivna långt innan demensen satte in. Det första var ett testamente….upprättat enligt alla lagkrav som finns i vilket hon tydligt skrev att hon önskade att dottern skulle ärva hennes lägenhet efter hennes död, det andra dokumentet, upprättat vid samma tillfälle, var en ”överlåtelsehandling”. I denna framgick det mycket tydligt att damens önskan var att dottern skulle få lägenheten för det fall ägaren, dvs hon själv, inte skulle kunna ta hand om den. Damen hade således, innan hon drabbades av demens, klart och tydligt avgivit sin vilja, vilket ju en god man måste ha om det går att inhämta den.  Vi krävde i första hand att den gode mannen skulle inhämta överförmyndarens godkännande, övertygade om att han inte skulle få rätt att sälja. Vi fick möjlighet at yttra oss varefter den gode mannen också fick möjlighet att göra detsamma.

Den gode mannen, som ju redan hade en köpare, hävdade, mycket riktigt, att det råder ett strikt gåvoförbud för gode män. I föräldrabalken 14 kap 12§ står det

”En förordnad förmyndare, god man eller förvaltare får inte ge bort den enskildes egendom, om det inte är fråga om personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till den enskildes ekonomiska villkor.

Med överförmyndarens samtycke får den enskildes inkomster användas till understöd åt anhöriga eller andra som står den enskilde nära”

Vad kan man säga? Han kunde inte ge bort lägenheten trots sin huvudmans uttryckliga önskan att så skulle ske. Överförmyndarnämnden gav honom rätt och det fanns ingen möjlighet för oss att överklaga beslutet.

Frågan är, fanns det något annat den gode mannen kunde gjort för att inte skada sin huvudman eller gå emot dennes vilja? Kunde han sökt tillstånd att i stället hyra ut lägenheten i andra hand och på så sätt förvaltat både lägenheten och fått in inkomst åt sin huvudman? Skulle detta anses vara en uppgift som övergick ansvaret som god man? Jag tror inte det….det skulle innebära mer jobb ja, men trots allt innebär uppdraget en inkomst på ca 10 000 kr om året för den gode mannen och den gode mannens uppgift är att förvalta egendomen väl.

 

Vi försökte begära den gode mannens entledigande och hävdade att det inte behövdes någon god man med hänvisning till att allt i princip ändå ordnades via dottern och boendet, att det inte fanns några andra arvingar att skydda och att damens vilja borde respekteras. Inte heller detta gick igenom.

Slutsatsen är att om damen i fråga hade avlidit hade hennes vilja blivit uppfylld, nu råkade hon istället bli dement och då finns ingen rättskapacitet kvar, inte heller spelar önskemål om vare sig det ena eller det andra någon roll.

Dottern är ledsen, modern är ledsen – för hon har förstått att lägenheten sålts, den enda som är glad är väl köparen som fått en fin lägenhet i ett attraktivt läge, men inget av detta är hennes fel. Överförmyndaren har gjort sin plikt, liksom den gode mannen men ingen bryr sig om den enskilde.

Slutsats

Visst är det ett bra institut med gode män och förvaltare….när det blir rätt, jag har läst andra bloggar som beskriver situationer där det verkligen funnits behov av en god man och där den enskilde verkligen har blivit hjälpt av det stöd det innebär. Men i många andra fall som de ovan beskrivna leder det onekligen till mer skada än nytta för den enskilde. Efter kontakt med jurist på demensförbundet har jag förstått att det inte är några unika fall jag gett exempel på, det är helt enkelt ett rättsosäkert system vi har då det inte har anpassats för alla situationer. Jag har full förståelse för att det måste finnas en form av gåvoförbud för att förhindra att den gode mannen utsätts för otillbörlig press från anhöriga och andra intressenter. Frågan är dock om detta gåvoförbud inte skulle kunna anses upphävt i och med att det finns ett bevittnat dokument som ger honom rätt att ge bort en specifik ägodel som en lägenhet. Vad finns det för mening att skriva ett sådant dokument annars? Hur ska en person med hereditet för t.ex. demens kunna skydda sina intressen om vi inte godkänner denna typ av framtids önskemål eller framtidsfullmakter?

Om vi tänker på det första fallet, vem ska bestämma vad som är fullgod levnadsstandard? Om ekonomi finns varför ska den enskilde sänka sin standard bara för att vederbörande drabbats av demens? Bör inte den gode mannen/förvaltaren ha möjlighet att i sin revision kunna förklara varför de tillåtit inköp av en pimpad käpp, en klarröd modern klänning eller en resa eller två om året? Vem är det pengarna ska sparas till?

Jag menar att regleringen för gode män och förvaltare måste ses över och att fler undantag måste finnas för att inte de som är i behov av denna hjälp ska behöva bli kränkta, trots min irritation över att alla anser sig bli kränkta över än det ena och än det andra så anser jag i detta fall att kränkning är det närmaste uttryck man kan komma för det dessa människor utsätts för.

På samma sätt som jag avskyr cigaretter och rökning avskyr jag den gode mans inställning som bestämde att hans huvudman bara fick röka 10 cigaretter om dagen trots att huvudmannen i alla år innan han fick en god man hade rökt ett paket om dagen.

Våra regler om gode män och förvaltare lagliggör kränkningar av den enskildes rätt…DET sätter jag mig emot.

Diana Sälöen