Asylsökande konvertiter möter en rättsosäker process enligt Konvertitrapporten

Den 20 mars 2019 presenterades den s.k. konvertitutredningen på en presskonferens i citykyrkan i Stockholm. Konvertitutredningen är en forskningsrapport som har letts av Maria Gustin Bergström och har tagit fram statistik över hur konvertiters kristna tro bedöms i asylprocessen. Det är ett samarbete mellan Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, EFK, Alliansmissionen och Adventistsamfundet.

För min del, är det intressant att se vad de kommer fram till då jag själv upplevt att processen är ytterst rättsosäker och också med mycket märkliga beviskrav, vilka ställs av religiöst okunniga handläggare på såväl Migrationsverket som i domstolarna. Det är därför med stort intresse jag läst utredningen då det är helt andra krav än själva tron som ställs på den enskilde individen/konvertiten. I utredningen utgår man från personer som konverterat till kristendom, men man får inte glömma att man också enligt mänskliga rättigheter har rätt att lämna islam (eller andra religioner för den delen) för att bli ateist.

I Rapporten har man fokuserat på fyra syften med rapporten
– att samla information om asylärenden där konvertering utgör asylskäl.
– att belysa konvertiters asylprocess.
– att analysera Migrationsverkets behandling av asylärenden där konvertering är aktuell.

Detta sker genom tre analysdelar: kvantitativ, kvalitativ och juridisk.
samt
– att ge rekommendationer till åtgärder utifrån det samlade underlaget.

Man har analyserat 619 afghanska personers asylprocess, samtliga har konverterat till kristendom och är döpta i någon av de involverade frikyrkorna.

Om man räknar alla som en enhet så får 68 % avslag enligt rapporten, men om man delar upp det ännu mer t.ex. i geografiska områden, eller beroende på vilket parti nämndemännen i Migrationsdomstolen tillhör, så visar rapporten vid en jämförelse mellan Migrationsverkets asylenheter i Jönköping och Göteborg att den ena asylenheten har en avslagsprocent på 44 % medan den andra har avslagit 80 % av ansökningarna. Vidare kan man se att den politiska färgen hos Migrationsdomstolens nämndemän medför en stor rättsosäkerhet där SD-nämndemännen ger avslag i 93 % av fallen medan motsvarande siffra för V-nämndemännen är 15 %.
Jag får alltså, när jag läser rapporten, vatten på min kvarn om att det för asylsökande konvertiter är en ytterst rättsosäker process.

Det som jag i flera fall har reagerat mot är att konvertitens intellektuella förmåga att reflektera kring sin tro spelar betydligt större roll än själva tron hos individen i fråga. Vilket även det bekräftas i rapporten. Migrationsverket menar att man måste kunna analysera sin egen omvändelse, i princip kunna tala om när och varför man börja tro på kristendom istället för islam och hur man tänkte kring det, dessutom måste man kunna uttrycka det på ett sätt som, många av oss svenskar aldrig skulle kunna göra. Hur förklarar vi vår egen inställning till tro eller icketro? Som rapporten säger så leder Migrationsverkets motiveringar till slutsatsen att det snarare är den sökandes intellektuella kapacitet än tron som bedöms.

Att den som konverterat tillhör en församling och är aktiv däri, att det finns dopbevis eller intyg från präster och pastorer om den enskildes engagemang tillmäts mycket liten, om ens någon betydelse.

Alltför lättvindigt anser man från Migrationsverkets sida att konversionen inte är genuin, sen kan man ju fråga sig vad som är en genuin tro eller genuin konvertering till något annat.

Rapporten uttrycker, att sammantaget är slutsatsen att Migrationsverkets beslut i de här undersökta konvertitfallen är godtyckliga och rättsosäkra.

Fredrik Beijer som är rättschef på Migrationsverket har ställt upp på en intervju angående rapporten i tidningen ”Dagen” och uttrycker sig så här på frågan om vad ”en genuin kristen tro är?”
”Jag skulle aldrig definiera något sådant. Det vore farligt att hamna i formalism”

 Följdfrågan blir då:
”Men vad är det som avgör om ni tror på någon som säger sig ha konverterat?”
”Man ska framför allt kunna ge en bra sammanhängande berättelse om sin väg till tro.”

 Själv ställer jag mig frågan då om vägen till tron är viktigare än tron? I mina ögon är det själva tron som är det viktiga, inte hur vägen dit har gått. Har man visat inför pastorer och präster att man har en tro och har visat sig vara värdig att bli döpt torde deras utsaga väga tyngre än Migrationsverkets bedömning om processen från att gå från muslim till kristen, eller ateist, är trovärdig.

Beijer menar vidare att visserligen innehåller rapporten ett gediget underlag men han anser att man fokuserat för mycket på besluten och inte på innehållet i ärendena och att det borde vara med flera domstolsbeslut. Detta eftersom domstolarna ofta tycker likadant som Migrationsverket. Dessvärre gör ju domstolarna samma typ av prövning och bedömning som Migrationsverket så det är ju inte så märkligt att de under dessa omständigheter håller med Migrationsverket.

Slutligen får Beijer frågan

”Så 68 procent av de sökande bluffar alltså om sin konversion?”

Beijer menar att ”Vår uppgift är inte att bedöma om de bluffar. Vi prövar om bevisningen på bordet hänger samman. I de här fallen tycker varken vi eller domstolarna att man uppnått beviskravet”

 Jag menar dock att beviskravet inte är tillräckligt tydligt, hur visar man genuin kristen tro? Ingen kan lämna ett entydigt svar på detta och det självklara, att visa att man är aktiv i en församling och har döpt sig och att man lärt sig grunderna i tron, är tydligen inte de svar Migrationsverket vill ha!

Intervjun innehåller mycket mer, som att Migrationsverket och kyrkorna har olika uppgifter och att Beijer känner sig trygg med att rättssystemet fungerar. Något han inte har gemensamt med många av oss andra. Är ni intresserade kan ni läsa intervjun här och länken till själva rapporten finns här.

Rapporten leder till några tankeväckande slutsatser;

  • att Migrationsverket har en svag förståelse av religion och konversion och den vilar inte på vetenskaplig grund,
  • att Migrationsverkets beslut uppvisar orimliga differenser mellan jämförbara asylenheter, vilket leder till godtyckliga beslut,
  • att Migrationsverkets arbetssätt inte vilar på vederhäftig metodologi, vilket leder till inkonsekventa beslutsmotiveringar,
  • att Migrationsverkets beslut, inte i tillräcklig utsträckning, följer internationell rätt och konventioner om mänskliga rättigheter, vilket leder till att rättssäkerheten sätts ur spel.

Jag menar att det här är en gedigen och viktig rapport som har tagit fram många av de hinder som konvertiterna möter i sin asylprocess. Man måste ha i åtanke att om de har genomgått en genuin konversion, och de återsänds till t.ex. Afghanistan så är lagen sådan att om någon vänder Islam ryggen så ska de dödas. Kan då verkligen Migrationsverket bortse från detta bara för att den enskilda individen inte har förmåga att förklara och analysera sin konversion och vägen dit?

Läs gärna rapporten, den är intressant.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se