Vad gäller för en privat vårdgivare när regionen begär tillgång till patientjournaler?

Jag ska inledningsvis betona att det jag skriver i denna blogg har jag fått klientens medgivande att skriva om. Inga namn nämns men det kan ju antas att någon tycker sig känna igen situationen.

Som specialist i hälso- och sjukvårdsjuridik blir jag gång efter annan involverad i ärende där en region, med hänvisning till vårdavtal, ackrediteringsavtal, lagen om valfrihetssystem (LOV) m.m. begär att få till gång till en privat vårdgivares patientjournaler i omaskerat skick, för att granska om debiteringar skett korrekt.

Till skillnad från 25 § lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi och 26 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, som ger den privata vårdgivaren möjlighet att visa upp patientjournaler för huvudmannen/regionen, så innehåller LOV inte någon uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse.

För de vårdgivare som lyder under LOV uppkommer därmed frågan är om ett sådant utlämnande står i strid med vårdgivarens tystnadsplikt. Jag och en del klienter har hävdat att så är fallet. Regionerna har hävdat motsatsen.

I ett av fallen har en anmälan gjorts till Justitieombudsmannen (JO) och JO har nu uttalat sig i frågan.

I beslutet från JO uttalar chefs-JO bl.a. följande:
Bedömningen av om ett utlämnande av vissa uppgifter innebär ett obehörigt röjande måste i första hand göras av den person som lyder under tystnadsplikt och som ombeds dela med sig av uppgifterna. Det är naturligt att också regioner i sina mellanhavanden med privata vårdgivare behöver ta hänsyn till vårdpersonalens tystnadsplikt, både vid utformningen och vid tillämpningen av avtal med privata vårdgivare. Om uppgiftsskyldighet i lag eller förordning saknas är försiktighet påkallad när det gäller att begära att få ta del av uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler kan det inte anses acceptabelt att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Uttalandet från JO är mycket tydligt. Det är tystnadsplikten gentemot patienterna som väger tyngst, även om Regionen skulle ha intresse av att granska journalerna i omaskerat skick. En hel del patienter som väljer att gå till privata vårdgivare gör det för att inte riskera att deras journaler läses av regionens personal. T ex kan det röra sig om patienter som själv arbetar inom regionen.

JO är också tydlig med att det är viktigt att regionerna, i utformningen och tillämpningen av sina vårdavtal, tar hänsyn till den privata vårdgivarens tystnadsplikt.

I sitt svar till JO har regionen hänvisat till förarbetsuttalanden som säger att vid tolkning av obehörighetsrekvisitet hos en privat vårdgivare kan viss ledning hämtas i bestämmelserna i OSL, vilket innebär en möjlighet för den privata vårdgivaren att lämna ut uppgifter i vissa fall även om uppgiftsskyldighet inte följer av lag eller förordning. Som exempel nämner regionen bestämmelsen i OSL om s.k. nödvändigt utlämnande. Således vidhåller regionen att, trots att förarbetena säger att ett utlämnande från myndighet till enskild och ska tillämpas restriktivt, uttalandet skulle kunna tillämpas även när det gäller privata vårdgivare. Regionen har också anfört att för det fall att JO inte tolkar förarbetsuttalandena på det av regionen angivna sättet, måste stor vikt läggas vid att Region Skånes medarbetare och konsulter som deltar i den uppföljande verksamheten lyder under lagstadgad tystnadsplikt för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden som de fått kännedom om vid uppföljning och granskning av en privat vårdgivare.

JO resonerar kring om undantaget i OSL 10 kap. 2 § kan tillämpas i dessa fall. Visserligen, säger JO, kan bestämmelserna i OSL ge ledning även i fråga om den tystnadsplikt som gäller för personal inom den enskilda hälso- och sjukvården. Dock påpekar JO att förarbetena säger att undantaget i OSL ska tillämpas restriktivt och bara när utlämnande är en nödvändig förutsättning för att verksamheten ska kunna fullgöras. JO:s uppfattning är att regeln inte bör tillämpas på ett sätt som innebär att en vårdgivare kan begränsa sin lagstadgade tystnadsplikt genom avtal. Av den anledningen anser JO att en förpliktelse att tillhandahålla uppgifter som grundas på ett affärsmässigt kontrakt inte skulle kunna likställas med den typ av myndighetsåligganden som åsyftas i 10 kap. 2 § OSL.

Således kan tystnadsplikten inte avtalas bort, oavsett hur ett sådant avtal formuleras.

JO menar att inte heller det förhållandet, att de av regionens medarbetare som skulle få ta del av uppgifterna har en lagstadgad tystnadsplikt, per automatik att ett utlämnande från en privat vårdgivares sida skulle vara förenligt med 6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen (tystnadsplikten för privata vårdgivare).

I JO:s beslut får den aktuella regionen kritik för att inte ha tagit hänsyn till den privata vårdgivarens  tystnadsplikt i samband med att regionen begärde tillgång till patientjournalerna i omaskerat skick. JO menar att, såvitt utredningen visar, regionen inte gjorde några överväganden om hur regionens tillgång till patientjournalerna skulle förhålla sig till den privata vårdgivarens tystnadsplikt, vare sig före sin begäran eller efter det att vårdgivaren hade påtalat att vara förhindrad att lämna ut omaskerade journaler. Enligt chefs-JO borde regionen ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO säger i sin kritik att inte ens när vårdgivaren ansåg sig vara förhindrad att lämna ut journalerna på grund av sin tystnadsplikt föreföll regionen ha gjort någon bedömning av huruvida det skulle utgöra ett obehörigt röjande att ge regionen tillgång till uppgifterna. Tvärtom hänvisade regionen i stället enbart till vårdgivarens avtalsrättsliga förpliktelse att tillhandahålla uppgifterna. Att regionen i det skedet vidhöll sin begäran att få ta del av journalerna, utan att beröra problematiken kring tystnadsplikten var, enligt JO:s uppfattning, inte acceptabelt.

Regionen borde istället ha försäkrat sig om att den inte skulle medverka till att vårdgivaren bröt mot sin tystnadsplikt om regionens begäran följdes, åtminstone genom att göra och kommunicera en egen bedömning utifrån gällande regelverk.

JO menar att, även om en region kan anse sig ha skäl för att vilja ta del av patientjournaler, det inte kan anses godtagbart att regionen medverkar till att en privat vårdaktör bryter mot sin tystnadsplikt.

Sedan tidigare hade såväl IVO (Inspektionen för vård och tillsyn) och Psykologförbundet givit vårdgivaren samma besked, nämligen att journalerna inte kunde lämnas ut omaskerade eftersom detta skulle bryta mot tystnadsplikten.

Genom JO:s, och även IVO:s och Psykologförbundets, uttalanden får det nu anses klarlagt att – oavsett om det finns ett avtal och oavsett hur avtalet är formulerat, kan inte en region tvinga en privat vårdgivare att bryta mot sin tystnadsplikt. För att ett utlämnande av patientjournaler i omaskerat skick ska kunna ske måste det finnas en tydlig lagbestämmelse om detta, alternativ att samtycke inhämtas från patienterna.

Ibland händer det faktiskt att David vinner över Draken Goliat[1] och det känns väldigt skönt när så sker och att vara en del i det.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Advokat Ewa Wressmark

 

[1] Boken David och Goliat; konsten att slåss mot jättar, handlar om sannolikheten för osannolika händelser som inträffar i situationer där ett utfall är kraftigt gynnat över den andra. Boken innehåller många olika berättelser om dessa “underdogs” som slår oddsen, den mest kända är berättelsen om David och Goliat.