Blogg

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB > Blogg

Lite om bevisning i tvistemål

Posted on by Jan Tuma

Ibland stöter man i vårt yrke på folk som ifrågasätter juristers fascination för, för att inte tala om fixering vid, skriftliga handlingar. Jag är en av de fascinerade (läs gärna det blogginlägg som jag skrev för några år sedan om dokumentation, och som Du finner om Du följer denna länk: https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/dokumentation-som-rattslig-prevention-eller-forebyggande-halsovard-inom-juridiken/), så låt mig försöka förklara.

Det handlar naturligtvis om tvister. Definitionen av en tvist är när den ena av två parter framställer ett anspråk mot den andra parten, men denna nekar att uppfylla kravet. Det förmodligen vanligaste tvisteämnet är oenighet om betalning i olika sammanhang, men exempel på andra sorters tvister är även tvister om bättre rätt till viss egendom, hyrestvister, arbetstvister och familjerättsliga tvister t ex om vårdnaden om barn, umgängesrätt m m. Det förfarande hos domstolarna som tillämpas för att lösa en sådan tvist kallas för tvistemål – och då oftast dispositiva tvistemål, dvs sådana som parterna kan avsluta genom att ingå en förlikning. Man kan även tvista med olika offentligrättsliga subjekt, som t ex stat, region eller kommun, men då talar vi om det som kallas för förvaltningsrättsliga tvister, t ex tvister med staten om taxering till inkomstskatt, tvister med kommuner och regioner om tvångsomhändertaganden, tvister med kommuner om bygglov m m.

Många människor tycks tro att tvister främst uppkommer på grund av att lagstiftningen och de avtal som parterna har ingått är så komplicerade och svårbegripliga, att det krävs jurister och domstolar för att begripa dem och kunna tillämpa dem i praktiken. Detta är en syn som vi jurister inte alltid är så bra på (eller kanske angelägna om…?) att vederlägga – kanske för att det är trevligt och känns bra om folk tror att vi är någon slags trollkarlar (eller trollkvinnor, för den delen…) som besitter de näst intill övermänskliga förmågor och färdigheter som krävs för att förstå och betvinga dessa svårbegripliga lagar och avtal. Jag tror också att jag talar för de flesta kolleger när jag vågar påstå att det för oss jurister är intressantast när vi får tvistemål som innefattar kluriga juridiska knäckfrågor att lösa, eftersom detta är intellektuellt utmanan-de, och därmed också utgör stimulerade arbetsuppgifter.

Oftast så beror dock tvisterna helt enkelt på att de båda parterna hävdar olika uppfattningar om vad som har inträffat. Parten A hävdar att händelseförloppet har varit händelseförlopp ”A”, medan parten B protesterar och hävdar att händelseförloppet istället har varit händelseförlopp ”B”. I dessa fall är juristerna inte sällan rörande överens om vad som gäller i rättsligt hänseende. Och det är där som detta med bevisningen kommer in i bilden. Om parterna inte lyckas lösa tvisten på egen hand, eller i vart fall med fredliga medel, så är risken stor att den part som anser sig ha ett anspråk drar saken till domstol genom att stämma in motparten med ett yrkande att rätten ska förplikta motparten att prestera det som kravet går ut på. För att en domstol ska kunna döma i målet, så måste rättens ledamöter få klart för sig vad det är som har inträffat, innan de kan bedöma om det inträffade strider mot någon lag eller mot någon avtalsklausul, och då måste de bestämma sig för vilket av de båda händelseförlopp som görs gällande från ömse sidor som man ska grunda sitt avgörande på.

En vanlig missuppfattning bland folk i gemen är att domstolarna i sin dömande verksamhet kommer fram till sanningen, och att de dömer efter vad som är sant; dvs vad som verkligen har hänt. Så är det dock inte riktigt, även om det naturligtvis är, och måste vara, domstolarnas strävan. Domstolarna dömer efter vad som har blivit bevisat i respektive mål, vilket är anledningen till att bevisningen är så viktig vid tvister. Det finns ett bland jurister utbrett talesätt, som lyder ”Det är inte säkert att Du får rätt, bara för att Du har rätt”, vilket är ett uttryck för att det inte bara gäller att själv veta vad som har hänt, utan att det gäller för den enskilda parten att visa för domstolen på ett fullt övertygande sätt vad exakt det är som har inträffat.

En viktig del av förfarandet i utredningsstadiet av ett tvistemål är att sålla bort – och tillfälligt lägga åt sidan – sakuppgifter eller fakta som är ostridiga, dvs som parterna är överens om, eftersom sådana uppgifter i ett dispositivt tvistemål kommer att godtas av domstolen just på grund av att parterna är överens om dem, och således utan att de behöver bevisas. Det smått paradoxala är då att om parterna – rent hypotetiskt, förstås – skulle vara överens om något som inte är sant, så kommer domstolen att grunda sitt avgörande på en osann uppgift.

Bevisbördan

Att man temporärt sållar bort de ostridiga uppgifterna, betyder också att man därefter i rättegången kan fokusera på de tvistiga uppgifterna, dvs där parterna i avgörande avseenden påstår olika saker. Man brukar då säga att den part som framställer ett påstående om en faktisk omständighet, som den andra parten förnekar, också har den så kallade bevisbördan för att omständigheten verkligen existerar eller har inträffat. Anledningen till att jag framställer påståenden i processen är naturligtvis för att jag vill att rätten ska grunda sitt avgörande på de uppgifter som jag påstår är de korrekta, och inte på de uppgifter som min motpart har framfört, eftersom jag ju anser att de är felaktiga och osanna. Här gäller förstås precis detsamma för motparten, som ju vill att rätten ska grunda sin dom eller sitt beslut på de uppgifter som han eller hon (och nej; jag använder inte nyordet ”hen”!) har framställt.

Rättens dilemma i denna situation (som förstås uppkommer i de flesta tvistemålsprocesser), är då att bestämma sig för vilken eller vilka av de tvistiga sakuppgifterna, respektive vilket av händelseförloppen, som man ska lägga till grund för sitt avgörande. Om jag då kan lägga fram bevisning om att det jag påstår faktiskt har inträffat, så ökar chansen att rätten också kommer att döma till min (dvs min klients) fördel. Vad som kan lägga käppar i hjulet är om motparten kan lägga fram motbevisning som kullkastar det jag påstår.

Ett enkelt exempel är följande: Antag att jag för en klients räkning har stämt en elak motpart (motparter är alltid ”elaka”!) på ett penningbelopp, med påståendet att detta är pengar som han har lånat av min klient, men därefter inte betalat tillbaka. Om motparten då påstår att han visserligen har bett om ett penninglån, och kanske till och med har skrivit på ett skuldebrev om detta, men att han aldrig har fått det påstådda lånebeloppet, och därför inte kan vara återbetalningsskyldig för något, så kommer rätten att rikta sina frågande blickar mot mig, som ju påstår att transaktionen (överföringen av det aktuella beloppet) har ägt rum.

Om jag då inte kan visa att beloppet förts över från min klient till motparten, så som jag har påstått, så kommer min klient att förlora målet – hans talan kommer att ogillas, som det heter. Så i detta läge så krävs det att jag kan bevisa att motpartens invändning inte är sann genom att visa upp t ex ett bankkontoutdrag eller ett kvitto som visar att det aktuella beloppet faktiskt har förts över från min klient till motparten just vid den tid då jag påstår att beloppet lånades ut. Om jag kan visa detta, så har jag därmed också neutraliserat motpartens invändning mot kravet (I realiteten kommer dock en motpart som faktiskt har fått pengarna överförda till sig genom en banktransaktion knappast att göra den invändningen, eftersom han eller hon ju inser att den i så fall är enkel för mig att motbevisa). Man brukar då säga att jag, genom att ha visat att motparten de facto har tagit emot pengarna, har ”vältrat över” bevisbördan på motparten. För i det läget så kommer de frågande blickar från rättens sida som jag nämner ovan att riktas mot motparten, och då är det upp till denne att förklara varför han menar att han inte ska betala tillbaka det belopp som min klient kräver.

Detta är exempel på att den s k bevisbördan bollas fram och tillbaka mellan parterna. Bevisbördan kan sägas vara det ansvar för sina påståenden som en part bär. Som alla bördor, så vill man ju bli av med den, och helst lämpa över den på motparten. Och det kan man göra genom att lägga fram bevis som visar att det man har påstått i processen också är sant – alternativt som visar att det motparten har påstått är falskt.

Andra tänkbara invändningar som man kan få mot sig från en motpart i en situation som den ovan beskrivna är tex att mottagaren av beloppet påstår att pengarna har varit en gåva från min klient, att de utgjort en återbetalning av pengar som min klient har varit skyldig sedan tidigare, eller att de har utgjort betalning för något som motparten påstår sig ha presterat. En ytterligare möjlighet är att mottagaren påstår sig redan ha återbetalat beloppet. Samtliga så-dana påståenden kräver dock att den som gör invändningen styrker (dvs bevisar) att det han påstår är sant, dvs han eller hon har bevisbördan för sina påståenden. På detta sätt kan parterna hålla på att skicka över bevisbördan till sin motpart, till dess att någon av dem inte längre kan styrka sin sista invändning. Den som då blir sittande med bevisbördan utan att kunna vältra tillbaka den på sin motpart kommer då förlora målet. Ett slags ”Svarte Petter”, således.

Fri bevisprövning

Den som ibland roar sig med att titta på amerikanska filmer har säkert lagt märke till amerikanernas förkärlek för rättegångsfilmer. En företeelse som förekommer i USA men inte här är formkrav för bevisning, vilket innebär att inte vad som helst får åberopas som bevis, och att de bevis som åberopas måste uppfylla vissa formella krav. I svensk rätt tillämpar vi istället principen om fri bevisprövning. Denna innebär att allt som kan tänkas ha någon form av bevisvärde kan åberopas som bevisning. Jag brukar predika värdet av att se till så man har riktiga avtal när man sysslar med någon form av kommersiell verksamhet – ja även i privatlivet, faktiskt – men om man skulle hamna i den situationen att man inte har skrivit ner en överenskommelse, så kan den i många fall vara möjlig att bevisa ändå. Visserligen inte fullt så enkelt som när man har den kompletta avtalstexten nedskriven i ett av båda parterna signerat avtal, men kanske exempelvis i form av en sammanställning av e-mailkorrespondens, sms-trafik eller en inspelning av ett viktigt telefonsamtal. Här är det fritt fram för parternas och deras ombuds kreativitet!

Bevisföringen 

Bevisningen i en rättegång läggs fram och genomgås vid huvudförhandlingen. En grundläggande princip inom den i tvistemål gällande bevisrätten är att man inte får försöka överrump-la sin motpart genom att fram till sista ögonblicket (dvs till huvudförhandlingen) hemlighålla vilken bevisning man tänker åberopa. Tvärtom så krävs det att parterna i god tid före huvudförhandlingen öppet redovisar vilken bevisning de har tillgång till, och som de avser att åberopa, just för att motparten ska ha en möjlighet att förbereda sig, och i förekommande fall själv kunna åberopa motbevisning. Inte nog med det: När man åberopar viss bevisning så måste man också tala om exakt vad det är som detta bevis ska styrka – man måste ange det s k bevistemat.

En viktig sak som man också måste ha i bakhuvudet är att åberopa och redovisa all relevant bevisning redan i tingsrätten. Många icke-jurister är medvetna om möjligheten för den part som är missnöjd med utfallet i ett mål, att överklaga domen till hovrätten (läs gärna mina synpunkter om överklagande i mitt tidigare blogginlägg Varför inte överklaga? – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. ), och ibland så har jag fått synpunkten från en klient att ”spara” vår bästa bevisning till hovrätten. Så kan man emellertid inte göra, eftersom det i rättegångsbalken finns ett principiellt förbud mot att föra in ny bevisning sedan målet väl har hamnat i någon överinstans. Enda undantaget från denna huvudregel, är om det skulle framkomma bevisning som man inte kände till under processen i underinstansen (tingsrätten), eller om underlåtenheten att åberopa denna bevisning i tingsrätten har berott på någon annan ursäktlig omständighet. Denna undantagsregel tillämpas mycket restriktivt (dvs ogärna) av hovrätterna, så det gäller för mig och min klient att rannsaka oss noga för att kunna åberopa allt som är relevant för målet redan i tingsrätten. 

Vad kan man då använda som bevis?

I den bevisuppgift som det förutsätts att var och en av de tvistande parterna ska ge in ska man redovisa all relevant bevisning med angivande av bevistema för vart och ett av de olika bevisen. Det vanligaste är att bevisningen delas upp i tre olika kategorier: Muntlig bevisning, skriftlig bevisning, och övrig bevisning.

Som muntlig bevisning räknas de förhör med fysiska personer som kan hållas för att dessa ska kunna berätta om iakttagelser som de har gjort. Förhör i bevissyfte kan hållas med parten själv; vilket ofta är ett av de tyngsta bevisen, med ett eller flera vittnen, eller med en eller flera sakkunniga. För att höja bevisvärdet av de avgivna berättelserna ska de som blir förhörda avlägga ed på att de talar sanning; parten avlägger det som kallas för en sanningsförsäkran, där vederbörande får gå ed på att berätta hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra, och vittnena avger en vittnesed med motsvarande innebörd. En utsaga som är avgiven under ed innebär att den som avgivit den talar under straffansvar, vilket betyder att om det går att bevisa att vederbörande har ljugit, så kan han eller hon bli straffad för mened.

Som skriftlig bevisning kan i princip allt som finns i skrift åberopas; således förutom regelrätta kontrakt, även anbud och accepter, e-mail och sms eller andra textmeddelanden.

Som övrig bevisning klassificeras allt som inte utgör vare sig en skriftlig eller muntlig berättelse, exempelvis foton och andra slag av bilder, liksom exempelvis filmsekvenser och andra slag av film- eller videoupptagningar, och så kallad syn. Syn innebär att någon av parterna antingen tar med sig något för målet viktigt föremål till huvudförhandlingen för att rätten ska få se det med egna ögon, eller att rätten åker ut till t ex en fastighet eller anläggning för att med egna ögon se hur den är beskaffad. Vissa domstolar anser att när man tittar på fotografier eller filmer som någon av parterna har åberopat, så håller man syn.

______________________________

Sammanfattningsvis så är bevisningen ofta en central del i domstolarnas behandling och avgöranden av tvistemål, varför den som funderar på att stämma t ex någon kund, leverantör eller tidigare samarbetspartner för något, bör lägga ner lite extra tid och energi på att noga och i god tid kontrollera vilka centrala påståenden i den kommande processen som ska bevisas, och därefter inventera all bevisning som är relevant för målet och tillgänglig för klienten.

Som ovan

– Advokat Jan Tuma

 

 

 

Kvinnokonventionen i svensk asylprocess?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

I mitt arbete som biträde i asylprocesser träffar jag ofta kvinnor som söker asyl, ofta tillsammans med sina makar eller fäder. I hög grad uppger de samma asylskäl som maken, trots att de med stor sannolikhet också har egna asylskäl bara på den grunden att de är kvinnor. De känner ofta inte ens till att de är diskriminerade eller så tror de att deras män (och dessförinnan deras fäder eller bröder) har rätt att ”uppfostra” dem genom hot och våld om de är ”olydiga” eller ohörsamma. På samma sätt kan de leva i tron att deras make har rätt att kräva sex av dem när han så önskar.

Att skicka tillbaka en kvinna till ett land med dessa normer, menar jag, strider mot svenska konventionsåtaganden då Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention, konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor, också benämnd CEDAW. Så enkelt är det emellertid inte då begreppet konventionsåtaganden förtjänar en avhandling i sig, eftersom det anges att den också ska ha införlivats. Idag är det bara två av FN:s 9 kärnkonventioner som gäller som lag i Sverige och det är europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen) och barnkonventionen.

Historisk bakgrund

Kvinnokonventionen antogs av Förenta nationerna (FN) den 18 december 1979 och trädde i kraft den 3 september 1981, Sveriges regering beslöt att ratificera den, den 5 juni 1980. Konventionen bygger på insikten om att kvinnor historiskt har varit och fortfarande är offer för diskriminering. Den erkänner att diskriminering mot kvinnor inte bara är en fråga om rättvisa utan också ett hinder för fred, säkerhet och utveckling. Kvinnokonventionen har sedan dess varit en grundläggande norm för att främja jämställdhet och eliminera alla former av diskriminering mot kvinnor. Ett regelbundet rapporteringsförfarande följer upp tillämpningen av konventionen.

Centrala principer i kvinnokonventionen

Kvinnokonventionen innehåller flera viktiga principer och åtaganden som stater som är parter i konventionen förväntas följa, bland annat följande:

1. Icke-diskriminering: Konventionen slår fast att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att alla former av diskriminering mot kvinnor måste avskaffas. Detta inkluderar både direkta och indirekta former av diskriminering

2. Kvinnors mänskliga rättigheter: Konventionen fastställer att kvinnor är bärare av mänskliga rättigheter och att dessa rättigheter måste respekteras, skyddas och främjas på ett icke-diskriminerande sätt.

3. Stereotyper och fördomar: Konventionen betonar vikten av att utrota stereotyper och fördomar som bygger på kön. Detta inkluderar att förändra attityder och beteenden som undergräver kvinnors jämställdhet.

4. Åtgärder mot våld mot kvinnor: Konventionen uppmanar stater att vidta åtgärder för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor i alla dess former, inklusive fysisk, sexuell och psykisk misshandel

5. Kvinnors deltagande och representation: Konventionen understryker vikten av kvinnors deltagande i beslutsprocesser på alla nivåer och deras representation inom politik, samhälle och arbetsliv.

Kvinnokonventionen är alltså en av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten vi har för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet. Frågan är hur och om den används i tillräckligt hög grad i den svenska asylprocessen.

Hur kan/bör kvinnokonventionen användas i asylprocessen?

Den del som oftast kommer fram vid prövningen av asylskäl är kvinnors och flickors utsatthet och risker för diskriminering och våld på grund av kön, vilket är förbjudet enligt såväl utlänningslagen som FN:s flyktingkonvention. Detta inkluderar bedömningar av risker för könsrelaterat våld, hedersrelaterat våld, eller förföljelse baserad på kön. Enligt Kvinnokonventionen får kvinnor inte diskrimineras eller förföljas på grund av sitt kön. Om en kvinnlig sökande visar att hon utsatts, utsätts eller riskerar att utsättas för förföljelse på grund av sitt kön, till exempel i form av könsrelaterat våld eller tvångsäktenskap vid ett återvändande till hemlandet, kan detta användas som asylgrund.

Emellertid har jag i mitt arbete upplevt ett flertal problem i asylprocesser som rör kvinnor, det handlar främst om tre punkter.

– Okunskap om hur olika maktordningar påverkar kvinnor: Medvetenheten kring detta måste öka så att alla som arbetar med asylfrågor förstår kvinnors sätt att yttra sig. Kvinnor kan ha helt andra förutsättningar än män vad gäller att presentera sina asylskäl och utredarna på Migrationsverket måste dels förstå maktordningen i ursprungslandet, dels att denna maktordning kan hindra kvinnorna från att uttala sig. Det kan också ofta vara svårt för dem att bevisa att de blivit diskriminerade och de bör därför alltid tillerkännas bevislättnadsregeln, benefit of the doubt. En fingertoppskänsla för hur man lyssnar på kvinnor och läser deras kroppsspråk borde också vara en del av träningen hos utredarna.

– hänsynen till kvinnors särskilda behov: Kvinnokonventionen betonar vikten av att ta hänsyn till kvinnors särskilda behov i olika sammanhang, inklusive i asylprocessen. Det kan inkludera behovet av skydd för kvinnor som har blivit offer för våld, behovet av kvinnlig medicinsk vård, samt skydd för mödrar och barn. Men också att utredare, tolkar och biträden är kvinnor. Och därmed bör ett biträde inte heller substituera en manlig kollega om ett sådant behov uppstår.

– rätt till rättvis och opartisk prövning: Asylrättscentrum har i sin publikation ”Kvinnor i Asylprocess” [1] tagit upp att det i flera ärenden har brustit vad gäller kvinnors förutsättningar att kunna berätta om sina asylskäl och därmed få dessa tagna i beaktade. Vidare har de av utredningsprotokollen flera gånger noterat en okänslighet inför den sökandens situation och vad den sökande berättar. När kvinnor i vissa ärenden berättade om traumatiska händelser bemöttes det inte av handläggaren. Bemötandet är viktigt för att skapa förutsättningar för kvinnan att kunna eller våga berätta om sin situation eller tidigare upplevelser.
De menar även att ombuden måste vara observanta och alltid prata med kvinnan ensam inför utredningen och därmed ge henne bättre förutsättningar att berätta om eventuell diskriminering och våld. Vidare är det viktigt att informera om sekretessreglerna och helst också kalla man och kvinna till samtal på olika dagar eller tidpunkter. Fråga är hur Migrationsverket ställer sig till att vi kallar dem vid olika tillfällen när det kommer till sådana, i sammanhanget trivialiteter, som kostnadsräkningar. Att tala med dem var för sig borde dock rimligen aldrig innebära några problem och bör vara varje ombuds regel.

Det är viktigt att notera att Kvinnokonventionen bör användas tillsammans med andra relevanta rättsliga instrument och nationell lagstiftning för att bedöma asylansökningar. Det ska nämnas att Sverige har integrerat principer från Kvinnokonventionen i sin nationella lagstiftning, inklusive diskrimineringslagar och regler för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis så är Kvinnokonventionen ett av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet, men är trots det relativt  okänd i Sverige både bland statliga aktörer och advokater, vilket vi fått kritik för. Jag är övertygad om att den inte följs fullt ut, vare sig i själva asylprocessen eller i asylbedömningen. Kvinnokonventionen är en påminnelse om att kampen för jämställdhet aldrig får upphöra och att alla samhällen gynnas av att kvinnor och män har lika möjligheter och rättigheter.

Jag tror att vi som ombud har en viktig uppgift i att i våra yttranden och inlagor till Migrationsverket och migrationsdomstolarna synliggöra kvinnokonventionen och vikten av att anpassa asylprocessen till kvinnors olika förutsättningar att berätta om sin diskriminering, hot och våld i sitt ursprungsland. Det kan inte anses vara lämpligt att utvisa kvinnor till länder som inte ratificerat den som till exempel till Iran. Det faktum att de har ett manligt nätverk där är inte detsamma som att de inte blir diskriminerade på grund av sitt kön.

Ni hittar kvinnokonventionen här

– Advokat Diana Saelöen

[1] Kvinnor i asylprocess – vikten av ett genusperspektiv (sweref.org)

 

Har du, som jag, börjat fundera på ålderdom och död?

Posted on by Pernilla Berlin

Nu är jag så pass gammal (55) att det har börjat klarna för mig att jag har färre år framför mig än bakom. Sannolikt så alltså. Inte minst påminner kroppen mig om detta med bland annat stelare leder och ointresse för de senaste apparna eller influensers matlagningsprogram. Men även genom att det för mig och för människor omkring mig sker sådant som jag inte hade en tanke på förut. Jämnåriga drabbas av för tidig död eller anhörigas död eller allvarlig sjukdom såsom cancer och demens. Föräldrar i 80-årsåldern som tycker det är svårt att navigera i samhället även bland sådant som de var helt pålästa om tidigare under livet. En väninnas mamma har på kort tid sjunkit in i en demens som helt och hållet tagit sitt grepp om henne.

Man blir ju perplex! Vad gör jag nu? Plötsligt måste man hantera en ny situation, en händelse, som, om man tänkt efter före, hade varit mycket lättare att hantera om man hade förberett sig för det. Eller i varje fall hade haft information och kännedom om i förväg. Jag menar att det saknas en typ av privat juridisk krisberedskap hos de flesta av oss.

En vän till mig hade föräldrar som började inse behovet av att förbereda sig för sämre mentalt tillstånd och såg till att ordna med en framtidsfullmakt för det fall det skulle finna behov av en sådan i framtiden. Det föranledde viktiga och givande samtal inom kärnfamiljen om framtida boende, kontakt med sjukvård och kommun samt ekonomi och arv. De pratade även om kostnader kring begravning och önskemål kring begravningsplats. Min vän berättade att det kändes som ett väldigt viktigt samtal men att det också var känslomässigt jobbigt. Är det inte konstigt att frågor om ålderdom och död är så stigmatiserade? Det är nog för att frågorna är så nära oss själva och kräver en hel del av oss människor att prata om obehagliga saker och att dessutom lägga på juridiska ”kalla” aspekter som för att känslor inte riktigt får plats.

Jag kommer att tänka på att Tage Danielsson lär ha sagt så här. ”Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt – så måste man se upp!”

När jag reflekterar över dessa frågor får jag en vision om att alla vuxna skulle behöva se till att ha en juridisk beredskap för livets utmaningar. Det finns fler utmaningar än ålderdom och död (t.ex. äktenskap och separation, vårdnad, sjukdom, funktionshinder), men om jag ska lista en del frågor som dykt upp i min medvetenhet på senare tid så ser den ut så här.

  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de är friska?
  • Vad får jag hjälpa mina gamla föräldrar med när de börjar få svårigheter och ber om hjälp för att de missar bokade tider, betala räkningar, låsa dörren?
  • Vem hjälper dem att byta boende?
  • Får jag hjälpa dem att deklarera? Sälja bilen? Köpa eller sälja aktier?
  • Hur får jag läkaren att prata med mig när mina föräldrar ber mig ringa för rådgivning å deras vägnar?

Andra frågor som dykt upp har handlat om arv och testamente. Vilket av de fyra barnen ska få ärva gården och hur gör vi för att det ska bli rättvist för de andra tre? Hur säkrar vi att arv går till rätt personer i en bonusfamilj?

Visst behandlas juridik inom samhällskunskapen i grundskolan. Det tillhör ju allmänbildningen att veta vad en lag är, hur lagar kommer till och hur domstolsväsendet fungerar. Principen om att alla är lika inför lagen till exempel. Vilken tioåring som helst känner till Barnkonventionen idag! Men vem minns egentligen vad juridiken säger när man står inför en situation som man inte tänker så mycket på skulle kunna drabba en själv? När man upptäcker att man själv eller en anhörig inte längre kan ta hand om sig själv?

Var och en behöver kunna bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person.

Det går faktiskt att tänka efter och läsa på själv – det finns många självhjälpsböcker på biblioteket – och prata om de här frågorna med sin partner och med sina föräldrar, inom familjen. Att ha en beredskap så man slipper söka juridisk hjälp när krisen redan inträffat. Samtal om döden, sjukdomar, ålderdomsrelaterade frågor kan hanteras i förväg om vi bara vågar prata om det och inte stigmatiserar ämnena.

Det finns sätt att förebygga krångligheter och oklarheter i framtiden, men de är inte alltid så lätta att förstå. Därför menar jag att fler borde kontakta bank, läkare, apotek, kommun eller kanske allra smidigast, en advokat, för att få rådgivning och en överblick samt hjälp med att förbereda det man behöver. En advokatbyrå kan hantera alla dessa förberedelser och erbjuda individuellt formulerade och rättsligt vattentäta fullmakter, framtidsfullmakter, testamenten, rådgivning om ansökan om god man eller förvaltare. Jag personligen tycker att det finns något vackert och värdigt i att våga ta tag i dessa frågor.

Se till att dina anhöriga slipper framtida tvister och att du själv och dina anhöriga får en juridisk beredskap för livet. Kontakta mig eller mina kollegor på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi har kontor i Helsingborg, Landskrona, Limhamn och Skurup.

– Biträdande jurist Pernilla Berlin

Samarbetssamtal och informationssamtal inför en vårdnadstvist, vad är vad?

Posted on by Lea Rovinski

I samband med en separation eller skilsmässa är det föräldrarnas ansvar att ordna det så bra som möjligt för gemensamma barn. Av föräldrabalken framgår att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut gällande vårdnad, boende och umgänge. Hänsyn ska alltid tas till barnets vilja utifrån en bedömning av barnets ålder och mognad. Utgångspunkten är att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet, om det inte är uppenbart att det strider mot barnets bästa.

Om föräldrarna inte själva kan komma överens om barns vårdnad, boende och rätt till umgänge kan de kontakta familjerätten, som är en del av socialtjänsten, i barnets kommun och med hjälp av familjerätten försöka nå en överenskommelse. Lagstiftarens intention är att undvika att vårdnadstvister hamnar i domstol. Behöver föräldrarna hjälp ska de därför i första hand vända sig till familjerätten i barnets kommun och boka tid för samarbetssamtal eller informationssamtal.

Vad är samarbetssamtal?

Samarbetssamtal är strukturerade samtal under sakkunnig ledning tillsammans med föräldrar som är oeniga om hur de ska lösa frågor kring vårdnad, boende eller rätt till umgänge samt frågor som rör barnets försörjning. Samtal kan ske i samband med en separation, efter en separation eller mellan föräldrar som aldrig har levt tillsammans.

Samarbetssamtal är frivilliga, kostnadsfria och sker under sekretess. Det är kommunens ansvar att tillhandahålla samtalen. Det finns inte någon särskild bestämmelse om vilken kommun som ska åta sig ett samarbetssamtal när föräldrar bor i olika kommuner, men i regel brukar det bli den kommun där barnet är boende.

En eller två familjesekreterare leder samarbetssamtalet och försöker att tillsammans med föräldrar hitta en bra lösning som båda föräldrar kan acceptera. En viktig förutsättning för att samarbetssamtal ska kunna äga rum är att båda föräldrar vill delta vid samtalen. Vill inte den ena föräldern delta saknas därmed förutsättning för att hålla samarbetssamtal.

Vem kan begära samarbetssamtal?

Båda föräldrar kan tillsammans begära samarbetssamtal. Kommunen har en skyldighet att se till att sådant samtal kommer till stånd. Om endast en förälder begär samtal, ska kommunen verka för att den andra föräldern medverkar till samtal, under förutsättning att samarbetssamtal bedöms vara till barnets bästa. Socialnämnden kan exempelvis kontakta den andra föräldern och lämna information om samarbetssamtal. Ibland kan det även vara bättre att information om samarbetssamtal kommer direkt från en samarbetssamtalsledare.

Om båda föräldrarna godtar att inleda samarbetssamtal bör dessa inledas så snart som möjligt och alltid inom två veckor från det att föräldrarna kontaktar socialnämnden. Samarbetssamtal sträcker sig i regel flera månader framåt.

Om samtalen inte leder framåt och det bedöms att föräldrarna inte kan komma överens med hjälp av samarbetssamtal, informeras föräldrarna om detta och samtalen avslutas. Föräldrarna informeras därefter om möjligheter till hjälp i annan form. Många gånger blir nästa steg att inleda en vårdnadstvist och vända sig till tingsrätten.

Vad är informationssamtal?

Den 1 mars 2022 infördes krav på att den förälder som avser att inleda en tvist om vårdnad, boende och umgänge, innan ansökan om stämning inges till tingsrätten, deltar i informationssamtal. Kommunen där barnet är folkbokfört är ansvarig för att dessa samtal genomförs. För att boka in informationssamtal behöver föräldern ringa till familjerätten i barnets kommun. Familjerätten ska hålla informationssamtal så snart som möjligt och senast fyra veckor från det att en förälder har begärt samtalet.

Samtalen ska innehålla relevant information som syftar till att föräldrarna ska hitta en lösning som är bäst för barnet. Den samtalsledare som håller i informationssamtalet ska ge föräldrar upplysningar om den rättsliga regleringen, vad en domstolsprocess kan åstadkomma, hur den kan påverka barnet och vilka alternativa stödinsatser som finns, exempelvis samarbetssamtal. Har föräldrarna inte varit på samarbetssamtal kan dessa inledas även efter informationssamtalet.

Föräldrarna kan genomföra informationssamtal gemensamt eller enskilt. Det finns situationer då samtalen inte kan genomföras gemensamt. Exempelvis om den ena föräldern har ett pågående missbruk, om det har förekommit våld eller psykisk ohälsa under relationen och om en förälder lever under skydd. I vissa fall är den ena föräldern inte heller boende i Sverige.

Varför informationssamtal?

Syftet med informationssamtal är att föräldrarna genom erhållen information ska fundera ett ”extra varv” innan de väljer att gå vidare med en domstolsprocess. Viktig uppgift för samtalsledare är att beskriva hur en process i domstol går till och att det kan ta lång tid innan frågan är slutligt avgjord. Samtalsledaren lämnar information kring kostnader för juridiskt ombud och vilken ekonomisk hjälp som finns att tillgå i form av rättshjälp och rättsskydd. Föräldrarna ska också få information om att domstolens utgångspunkt är barnets bästa. Samtalsledaren ska även berätta om andra stödåtgärder som föräldrarna kan ta hjälp av, t ex frivilliga stöd i öppenvården, stöd i föräldrarollen eller särskilda samtal för barn som har upplevt våld i familjen.

Efter samtalet skriver samtalsledaren ut ett intyg om att föräldern eller föräldrarna har varit med på informationssamtal. Det är först efter att föräldern har genomfört informationssamtal och fått intyg som man kan ansöka om stämning vid tingsrätten. Om föräldern inte kan visa ett intyg på genomfört informationssamtal kommer tingsrätten att avvisa förälderns talan.

Sammanfattning

I tvister om vårdnad, boende och umgänge är målsättningen att föräldrarna så tidigt som möjligt ska komma överens om vad som är bäst för barnet. I regel är det föräldrarna själva som känner sitt barn bäst och således även vad som är bäst för det. Förhoppningen är att föräldrarna med hjälp av socialsekreterare genom samarbetssamtal ska nå en överenskommelse och samförståndslösning utan att vända sig till ett ombud och inleda en tvist. Det är tyvärr inte alltid förutsättningarna för samarbetssamtal eller en samförståndslösning finns och föräldrarna blir då tvungna att gå vidare och ansöka om stämning vid tingsrätten.

Den nya regleringen kring informationssamtal har enligt min uppfattning gjort det svårare för föräldrar som behöver snabba åtgärder att ansöka om stämning mot den andra föräldern. Enligt undersökningar har antalet tvister som väckts vid domstol minskat sedan informationssamtal infördes. Om anledningen till färre domstolstvister är för att föräldrarna hittat andra sätt att komma överens på, är detta givetvis positivt men anledningen kan även vara att det upplevs som för krångligt med alla samtal som behöver bokas in och genomföras innan ”någonting händer”.

Kan du som förälder, trots genomfört informationssamtal eller samarbetssamtal, inte komma överens med den andra föräldern, är du välkommen att kontakta oss för vidare hjälp i en rättsprocess.

– Biträdande jurist Lea Rovinski

Upprätthållandet av patientens rätt till självbestämmande och integritet i livets slutskede

Posted on by Louise Lewén Broberg

Målet inom hälso- och sjukvården är att värna om patienternas liv och hälsa. När en patient befinner sig i livets slutskede har patienten blivit medveten om att döden kommer inträffa inom en överskådlig framtid. Hälso- och sjukvården har då inte möjlighet att bota patientens sjukdom utan i stället lindra patientens lidande genom palliativ vård. För ett stort antal patienter som är medvetna om att de snart kommer att avlida är det en mycket ansträngd tid. Därför finns det ett stort behov av smärtlindring, mänsklig förståelse och en vårdmiljö som är anpassad till den döendes situation.

Livets slutskede upplevs för många patienter som en svår sista tid i livet där flertalet har ett långt dödsförlopp med smärta som både är fysisk, psykisk, social och existentiell. Utifrån både regeringsformen, hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och förarbeten går det att dra slutsatsen att gällande rätt anser att varje människa har rätt till ett värdigt avsked till livet. Å andra sidan framkommer det även att det inte alltid blir så. Dessutom tyder avanceringen av den palliativa vården att patienten hålls allt längre vid liv, vilket följaktligen leder till diskussionen om när hälso- och sjukvården endast bidrar till att förlänga lidandet för patienten.  Precis som att palliativ vård inte ska syfta till att förkorta patientens liv, ska den inte heller förlänga livet mot bakgrunden att döden är en naturlig del av den palliativa vården.

För att kunna uppnå varje människas rätt till ett värdigt och smärtfritt avsked från livet är det därmed en förutsättning att respekten för patientens rätt till självbestämmande och integritet upprätthålls. Att patienten har rätt till självbestämmande och integritet i alla aspekter i hälso- och sjukvården framgår både av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), patientlagen (2014:821) och patientsäkerhetslagen (2010:659). Både lagstiftning, förarbete och doktrin framhåller att det uppnås genom att låta patienten ha inflytande över sin hälso- och sjukvård i livets slutskede. Inflytandet ska upprätthållas genom att patienten ska få individuellt anpassad information, få välja behandlingsalternativ samt få samtycka till den erbjudna vården.

 Hur ser verkligheten ut?

Även om det finns ett lagstadgat krav gällande patientens rätt till självbestämmande och integritet framkommer det i bland annat den statliga utredningen ”Döden angår oss alla – Värdig vård vid livets slut” (SOU 2001:6) att hälso- och sjukvården brustit när det gäller att låta patienten vara delaktiga i sin hälso- och sjukvård. Den bristfälliga delaktigheten handlar främst om att inte låta patienten välja mellan behandlingsalternativ i livets slutskede. Det tyder på bristande efterlevnad av hälso- och sjukvårdens skyldigheter. Lagstiftningen har å andra sidan efter tillkomsten av ovannämnda utredning förstärkts genom införandet av patientlagen (2014:821) och patientsäkerhetslagen (2010:659), som tillkom i syfte att förstärka och tydliggöra patientens ställning. Exempelvis har det införts särskilda paragrafer där det tydliggjorts ytterligare att patienten under vissa förutsättningar har rätt att välja behandlingsalternativ. Kritik kan dock riktas mot lagstiftningarnas utformning som skyldighetslagstiftning (för den nyfikne skrev min kollega mer om det här: Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag? – Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Sammanfattningsvis innebär det, utifrån gällande lagstiftning, att hälso- och sjukvården har en skyldighet att ge vård till patienter utifrån gällande lagstiftning, men å andra sidan är det på grund av lagstiftningens utformning inte möjligt för patienten att kräva en specifik hälso- och sjukvård genom rättsliga åtgärder.

Trots lagstiftningens utformning har införandet av patientlagen (2014:821) och patientsäkerhetslagen (2010:659) inneburit ett förtydligande av vilka skyldigheter hälso- och sjukvården har gentemot patienten, och vilka förväntningar denne kan ha på hälso- och sjukvården.

Hur kan hälso- och sjukvården upprätthålla sina skyldigheter utifrån lagstiftningen?

För att hälso- och sjukvården ska kunna upprätthålla sina skyldigheter utifrån lagstiftningen i syfte att kunna bibehålla patientens självbestämmanderätt och integritet i livets slutskede, är det fundamentalt att det finns en genomgående tanke på patientens människovärde. Särskilt med anledning av patientens utsatthet i livets slutskede.

Om patienten får individuellt anpassad information och behandlingsalternativ, är patienten den som är lämpligast att ta beslut. Eftersom patienten är den som har störst insikt gällande vad en åtgärd skulle ha för effekt på livskvaliteten. När en patient är medveten om att den snart kommer att avlida är det därför av synnerlig vikt att patienten får behålla den självbestämmanderätt och integritet som är möjlig utifrån förutsättningarna. Det framhävs även särskilt i förarbetena att det är svårt för hälso- och sjukvårdspersonalen att bedöma vilken åtgärd som är bäst för patientens livskvalitet eftersom patienter är olika individer och värderar livskvalitet och lidande olika. Dessutom är patienten i livets slutskede ofta i en utsatt situation med ett omfattande lidande. Genom att ge patienten möjligheten att faktiskt få bestämma hur deras sista dagar ska vara, så uppfyller hälso- och sjukvården patientens rätt till självbestämmande och integritet.

Forskning menar på att när en patient är medveten om att den snart kommer att avlida tenderar deras personliga integritet vara väsentligt skörare jämfört med andra patienter. Således är det ännu viktigare att hälso- och sjukvårdspersonalen och vårdgivaren särskilt beaktar och bemöter patientens utsatthet i livets slutskede i syfte att kunna upprätthålla sina skyldigheter utifrån lagstiftningen.  Mot den bakgrunden ska hälso- och sjukvårdspersonalen inte bestämma behandlingsalternativ utan låta patienten vara delaktig i beslutet. Deras uppgift är i stället att presentera relevant information och behandlingsalternativ utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Följaktligen skapar det en möjlighet för patienten i livets slutskede att själv fundera över vilket behandlingsalternativ som känns lämpligast.

För att hälso- och sjukvårdspersonalen ska finna rätt behandlingsalternativ krävs det dessutom att de har tillit till patienten, vilket skapas genom att lyssna på patienten och dennes behov. Det blir därmed möjligt för hälso- och sjukvårdspersonalen att erbjuda behandlingsalternativ som de tror passar patientens behov. Resultatet blir därmed att de upprätthåller personalens skyldigheter samt stärker patientens ställning, vilket överensstämmer med syftet med lagstiftningen.

Om hälso- och sjukvårdspersonalen inte låter patienten vara delaktig i sin hälso- och sjukvård skulle det inte vara förenligt med vare sig hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen eller patientsäkerhetslagen. Dessutom skulle det troligen öka patientens lidande och sorg ytterligare då deras självbestämmanderätt och integritet kränks när de inte tillåts vara delaktiga i sin vård. Mot den bakgrunden är det viktigt att hälso- och sjukvården upprätthåller och bibehåller en god samverkan med patienten i syfte att kunna ta vara på patientens självbestämmanderätt och integritet. Avslutningsvis kan det konstateras att patientens självbestämmanderätt och integritet i livets slutskede ska respekteras, troligen i större omfattning än andra patienter på grund av patientens utsatthet. Lagstiftning tillsammans med förarbeten och doktrin är tydliga om vad som gäller, däremot blir det med anledning av lagstiftningens utformning som skyldighetslagstiftning alltid hälso- och sjukvårdspersonalen och vårdgivarens ansvar att upprätthålla det i sitt dagliga arbete.

DISCLAIMER
Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå.
Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse, eller önskar biträde i ett enskilt ärende, är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

– Biträdande jurist Louise Lewén Broberg

Ansvar för djurhälsopersonals felbehandling av häst

Posted on by Karina Stiernblad

Det är nog få hästägare som känner till att det finns en nämnd till vilken man kan anmäla viss djurhälsopersonal som i sin yrkesutövning har felbehandlat ens häst. Ansvarsnämnden går under namnet ”Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård” (i det följande Ansvarsnämnden).

Ansvarsnämnden
Ansvarsnämndens uppgifter och organisation regleras av lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (i det följande förkortat DHSL). Ansvarsnämndens uppgifter omfattar flertalet frågor. Utöver själva frågan om utredning av en påstådd felbehandling till följd av anmälan från privaträttsliga subjekt, så som till exempel enskilda hästägare, har Ansvars-nämnden till uppgift att påföra disciplinpåföljder och återkalla legitimationer.
Denna text kommer endast att beröra Ansvarsnämndens möjlighet att bedöma anmälningar som kommer från privata subjekt riktade mot djurhälsopersonal rörande felbehandlingar av häst.
För att Ansvarsnämnden ska ta upp en anmälan om felbehandling av Din häst till bedömning måste vissa grundläggande villkor vara uppfyllda: Behandlingen måste dels ha utförts av djurhälsopersonal, i lagens mening och den måste ha förekommit i samband med ett ingrepp eller en åtgärd som kan sägas utgöra ett led i en hälso- och sjukvårdsgivande behandling. Anmälan och underrättelse till den som har anmälts för felbehandlingen måste också göras inom en viss tid.

Djurhälsopersonal
Med djurhälsopersonal avses framför allt personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som antingen har legitimation som veterinär eller djursjukskötare eller godkännande som hovslagare eller för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.1

Vilken sorts verksamhet?
Med djurens hälso- och sjukvård avses åtgärder som vidtas för att medicinskt förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom, skada eller därmed jämförligt tillstånd hos djur 1 kap 3 § 1 st. Med djurens hälso- och sjukvård jämställs även utförande av operativa ingrepp på eller givande av injektioner till djur i andra syften än de som följer av första stycket 1 kap 3 § 2 st.

Vad kännetecknar en felbehandling?
Den som tillhör djurhälsopersonalen ska fullgöra sina arbetsuppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, iaktta noggrannhet och omsorg om djurs hälsotillstånd eller vård och föra journal över djurens hälso- och sjukvård. Den behandlande personen får endast fullgöra uppgifter som han eller hon har kompetens att utföra och bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina uppgifter. Delegation av uppgift är tillåten under vissa förutsättningar men ansvaret för utförandet av behandlingen ligger kvar hos den som delegerat ansvaret. Generellt kan det därför sägas att en grundförutsättning för att man ska kunna göra gällande att ens häst har blivit felbehandlad är att den som har behandlat hästen inte på ett noggrant sätt och med

1 Prop. 2011/12:87
Kuriosa är att ett godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård efter ansökan även kan meddelas för den som har humanmedicinsk legitimation enligt patientsäkerhetslagen.
tillräcklig kompetens för uppgiften har fullgjort sina uppdrag i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Om Ansvarsnämnden inte bedömer att det har skett en felbehandling- överklaga
Ibland bedömer Ansvarsnämnden att det har skett en felbehandling, ibland inte. Intressant här är att det är Du, som anmälare, som ska visa att felbehandling har skett. Om Du som hästägare är missnöjd med Ansvarsnämndens bedömning har Du möjlighet att överklaga Ansvarsnämndens beslut. Ett överklagande ska skickas till Ansvarsnämnden som i sin tur överlämnar överklagandet till Förvaltningsrätten i Jönköping. Ett överklagande måste komma in till Ansvarsnämnden senast tre veckor efter det att Du har fått del av (blivit delgiven) beslutet.

Om jag vill begära skadestånd?
Frågan om skadestånd för felbehandling av Din häst är ett helt kapitel för sig själv. Här ska därför endast två saker påpekas. För det första är det inte Ansvarsnämnden som har att avgöra om en felbehandling är skadeståndsgrundande, det är tingsrätten, och för det andra så måste man inte först anmäla en felbehandling till Ansvarsnämnden innan man riktar ett skadeståndskrav mot djurhälsopersonal genom stämning i tingsrätten. Vänder man sig direkt till tingsrätten kommer även frågan om felbehandling emellertid behöva prövas där.

Vad är bäst?
Jag tycker personligen att det kan vara väl värt att fundera över om man vill inleda med att anmäla en felbehandling till Ansvarsnämnden eller om man på en gång vill rikta ett skadeståndsanspråk mot djurhälsopersonal för en uppkommen felbehandling i tingsrätten. Vid ett sådant övervägande bör bland annat hänsyn tas till vad resultatet blir för ens möjligheter att ha framgång med eventuella skadeståndskrav i tingsrätten om Ansvarsnämnden redan har gjort en bedömning av frågan om en felbehandling har ägt rum. Om Ansvarsnämnden har bedömt att en felbehandling inte har ägt rum så blir det nog svårt att få framgång i tingsrätten. Å andra sidan borde i så fall det motsatta också gälla för det fall Ansvarsnämnden bedömer att en felbehandling har skett. Fördelen här är i så fall att där var processen i tingsrätten är kostnadskrävande så kostar det inte något att anmäla om felbehandling till Ansvarsnämnden.

Preskriptionstider
Jag kommer inte att skriva något om preskriptionstider i denna blogg. Jag planerar i stället att skriva om denna fråga längre fram i tiden. Jag kan ändå inte låta bli att uppmana läsaren att snarast kontakt en advokatbyrå som är kunnig inom detta område, då det är lätt att man annars går miste om de rättsliga vägar som står till buds om ens häst har felbehandlats av det enkla skälet att det har blivit för sent att vidta rättsliga åtgärder.

DISCLAIMER
Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå.
Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse, eller önskar biträde i ett enskilt ärende, är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.

– Biträdande jurist Karina Stiernblad

Hästjuridik. Karina Stiernblad bitr. jurist Advokatbyrån Limhamnsjuristen

Ändring av ordningsvakters befogenheter

Posted on by Ewa Wressmark

Från och med den 1 januari 2024 kommer ordningsvakter att få utökade befogenheter. Detta beslutades av Riksdagen den 7 juni 2023.  Dagens lag om ordnings­vakter kom till för över 40 år sedan och Regeringen ansåg att den behövde moderniseras och anpassas till dagens verklighet.

Enligt den nya lagstiftningen ska ordningsvakter få användas för att medverka till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller bidra till trygghet. De ska även ges fler befogenheter, till exempel att få transportera vissa omhändertagna personer och förstöra beslagtagen alkohol om värdet är ringa.

När Regeringen presenterar förslaget till lagändringen sade man att ”Polismyndigheten har huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället. Ordningsvakter utgör ett viktigt komplement till myndighetens arbete.

Polismyndigheten har huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället. Ordningsvakter utgör ett viktigt komplement till myndighetens arbete. Regelverket för ordningsvakter behöver anpassas till dagens förhållanden. Regeringen föreslår därför en ny lag om ordningsvakter som skapar förutsättningar för en mer flexibel och ökad användning av ordningsvakter.”

När lagen röstats igenom sade Regeringen att ”Lagen ska skapa förutsättningar för en mer flexibel och ökad användning av ordningsvakter samt ge dem utökade befogenheter.

Ordningsvakter är anställda i privata bolag, men de ges nu långtgående befogenheter att, liksom poliser, bedriva myndighetsutövning mot enskilda.

Det är väldigt stor skillnad på poliser och ordningsvakter både vad gäller antagningskrav och utbildning.

Grundutbildningen för en ordningsvakt är 80 timmar (2 veckor). Efter godkänd grundutbildning får man ett ordningsvaktsförordnande som gäller i 3 år. För att få förlängt förordande krävs att man genomgår 20 timmars fortbildning (3 dagar). Efter genomgången utbildning får du ett förlängt förordnande på 3 år.
Visserligen har Regering beslutat att utbildningen, efter den 1 januari 2024, ska utökas från dagens minst 60 timmar till minst 160 timmar (1 månad). Men räcker det? Dessutom gäller det bara ordningsvakter som utbildas efter 1 januari 2024, inte för den som i dag har förordnande som ordningsvakt.

För att bli polis genomgår man en grundutbildning som består av fyra terminer heltidsstudier på polisprogrammet och sex månaders betald aspirantutbildning. Man kan gå utbildningen på två olika sätt, på plats på campus eller på distans. Båda varianterna innebär heltidsstudier och ger samma kompetens. Efter avslutad och godkänd utbildning har man behörighet att söka anställning som polis.

När lagförslaget var ute på remiss var det några remissinstanser som efterfrågade ytterligare analys av förslagens innebörd:

Fastighetsägarna efterfrågade en konsekvensbeskrivning av hur den allmänna ordningen, säkerheten och arbetsmiljön påverkas genom att transporten av omhändertagna överlämnas till en privat aktör i samhället att utföra.

Bodens kommun ansåg att konsekvensanalysen behöver kompletteras med de ekonomiska konsekvenser som förslagen får för kommunerna.

Regelrådet ansåg att utredningens redovisning av förslagets påverkan på företagens verksamhet är bristfällig.

Uppsala universitet framhöll att omständigheten att andra aktörer än polisen förväntas betala för att det finns uniformerad personal med större befogenheter än allmänheten borde ha beskrivits och utretts noggrannare och att det saknas resonemang om vad nyordningen medför i ett större samhälleligt sammanhang.

JO (Justitieombudsmannen) efterfrågade resonemang om hur förslagen kan tänkas påverka myndighetens utövande av tillsyn över ordningsvakternas myndighetsutövning.

Civil Rights Defenders ansåg att konsekvensanalysen inte omfattar de åtaganden som Sverige har när det gäller individens fri- och rättigheter.

Amnesty ansåg att utvecklingen av en ordningshållning som får fler polisiära befogenheter, men som bedrivs i privat regi, får stora effekter för enskilda.

Barnombudsmannen efterfrågade en tydligare analys av hur barns rättigheter enligt barnkonventionen beaktas och hur förslagen påverkar dessa rättigheter.

Personer som omhändertagits av ordningsvakter, kan bli det på korrekta grunder, eller inte. Vad innebär det då att ge ordningsvakter, med mycket kort utbildning, utökade befogenheter? Enligt nättidningen ”Blåljus – nättidningen som belyser polisernas vardag” är det faktiskt ett sätt att inkräkta på allas fri- och rättigheter, på ett sätt som inte känns rättssäkert.

Jag kan verkligen instämma i det. Att inkräkta på människors fri- och rättigheter är inte någon lek. Det är allvar och det kan bli allvarligt. De krävs också att de som ges rätten till våldsmonopol och att frihetsberöva enskilda har tillräcklig utbildning och kompetens för det.

Blåljus menar att en lagändring tar lägre tid än att se till att poliser inte lämnar yrket, eller kommer tillbaka till polisyrket och att det handlar om en rimlig lönesättning av Sveriges poliskår, innebärande ett rejält polislönelyft.

Inte heller detta är det svårt att instämma i. Vi har en polisbrist i Sverige. Vi har en flykt från myndigheten. Man borde utreda och se över varför det är så. Varför kan man inte fylla utbildningsplatserna med tillräcklig och rätt kompetens? Varför kan man inte behålla sin personal? Varför söker sig poliser till andra typer av arbeten?

I maj 2021 svarade Polisförbundet på förslaget som då lades fram. Förbundet var  starkt kritiskt till att polisbristen lett fram till att ordningsvakter allt oftare används som substitut för poliser.

– ”Ordningsvakter ska inte bara i teorin utan också i praktiken vara ett komplement till poliser, inte ett substitut. För att komma dit behöver staten återta sitt fulla ansvar genom fortsatta satsningar för att råda bot på polisbristen,” sade dåvarande Polisförbundets ordförande Lena Nitz.

Detta var Polisförbundets synpunkter på lagförslaget när det var ute på remiss:

  • Ordningsvakter som jobbar i så kallade paragraf tre-områden behöver ännu mer utbildning än vad utredningen föreslår.
  • Ovanpå det krävs ytterligare utbildning för de ordningsvakter som föreslås få vissa utökade befogenheter, exempelvis i form av transporter.
  • Innan en eventuellt utökad befogenhet i form av transporter går från lagtext till praktisk verksamhet krävs gedigna konsekvensanalyser med fokus på säkerhet och rättssäkerhet.
  • Ordningsvakter som verkar enligt lagens paragraf tre behöver även i fortsättningen kontrolleras mot Säkerhetspolisens uppgiftssamlingar.

Det är därför förvånande att, nu när lagförslaget är antaget i Riksdagen, kritik mot den nya lagstiftningen från polisfacket uteblivit.

Jag tycker att det är en farlig och olycklig utveckling att utöka ordningsvakternas befogenheter och att lämna över polisiära uppgifter till privata aktörer. Ordningsvakter är utmärkta att använda vid bevakningsuppdrag eller att hålla ordning vid olika evenemang. Men att ge dem utökade befogenheter som åligger polisen är inte det som var tanken när reglerna om ordningsvakter infördes.

Det statliga våldsmonopolet som ligger på polisen, läggs nu allt mer över till privata objekt. Men ordningsvakter ska och bör inte ersätta poliser. Med dessa utökade befogenheter riskerar vi att vi hamnar där, dvs att privata aktörer utför uppgifter och får tillgång till våldsmonopol som åligger polisen.

Som advokat ser jag en farlig utveckling och att mina nuvarande och kommande klienter, och andra enskilda, kan bli utsatta för godtyckliga frihetsberövande av ordningsvakter med mycket begränsad utbildning och begränsad förmåga att bedöma om ett frihetsberövande är rimligt eller ej.

– Advokat Ewa Wressmark

Skadebegränsningsplikten vid personskada

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

På senare tid tycks det som om försäkringsbolagen allt oftare påpekar att en skadelidande har en skadebegränsningsplikt gentemot försäkringsbolagen för att man ska kunna få full ersättning. Det tycks också som om detta är något som de flesta inte känner till, varför det kan bli en chock när försäkringsbolagets beslut kommer.

Skadebegränsningsplikten är en regel som innebär att personer eller organisationer som drabbats av en skada har en skyldighet att vidta åtgärder för att minska skadans omfattning. Detta kan i praktiken innebära allt från att lämna en farlig arbetsplats till att anlita en läkare eller mekaniker för att begränsa skadorna efter en olycka.

Denna plikt att begränsa skadorna är viktig av flera skäl. Till att börja med kan det hjälpa till att minska kostnaderna för reparation- och sjukvård. Om skadan minskas, så minskar även kostnaden för att återställa det skadade objektet eller personen. I princip kan man ställa frågan:  Hur skulle en person agera för det fall det inte fanns möjlighet till försäkringsersättning? Vad skulle en skadelidande då kunna göra för att minska skadan? Samma sak förväntas man göra, även om ersättning kan lämnas från till exempel ett försäkringsbolag.

Skadebegränsningsplikt vid personskada innebär att en person som har lidit skada har en skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att begränsa eller minska den ekonomiska delen av skadan och även den faktiska skadan om så är möjligt. Detta kan inkludera att söka medicinsk vård så snabbt som möjligt eller att följa läkarens behandlingsrekommendationer eller delta i rekommenderad rehabilitering samt, icke att förglömma, att söka ersättning från den allmänna försäkringen (Försäkringskassan). Om en person inte uppfyller sin skadebegränsningsplikt kan det påverka möjligheten att erhålla skadestånd eller ersättning från försäkringsbolaget.

Utgångspunkten för ersättning till skadelidande finner vi i skadeståndslagens 5 kap 1 § där det stadgas följande:

”Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter”

Således ska man ersättas fullt ut men inte komma i bättre ställning som skadad än som  oskadad. Det är en del av förklaringen till våra, relativt sett, låga skadestånd i Sverige. Så mycket tydligare blir det inte från lagstiftarens sida och inte heller har vi speciellt mycket praxis från domstolarna.

Frågan blir egentligen vad begreppet ”rimligen kan begäras” innefattar.

En viktig del har visat sig vara att man inte får anses vara arbetsovillig, att man försöker hitta ett arbete som man rimligen kan klara. Detta kan innebära att man måste skola om sig, eller till och med lämna en egen verksamhet, om man kan arbeta fullt ut i ett annat arbete. Detta är en del i att begränsa skadan.

Kan man visa att man gjort vad man kunnat för att begränsa skadan, men trots det inte kan uppnå samma ekonomiska nivå som man skulle befunnit sig i som oskadad – då har man rätt till full ersättning för inkomstförlust från försäkringsbolaget. Det bästa är att diskutera med sin handläggare på försäkringsbolaget, att förklara, fråga och att se till att din läkare skriver tydliga intyg.

När det gäller merkostnader som man har till följd av skadan ska man i första hand få till exempel hjälpmedel genom det allmänna sjukförsäkringssystemet men om det inte går kan man begränsa kostnaden genom att välja det billigare av två alternativ. Även här får det anses att en diskussion med handläggaren är att föredra.

Sammanfattningsvis är skadebegränsningsplikten en viktig del av lagstiftningen som syftar till att minska effekterna av olika former av skador. Alla har en skyldighet att vidta åtgärder för att begränsa skadorna och därigenom minska kostnaderna för bland annat försäkringskollektivet.

Ibland har man emellertid gjort allt som står i ens makt för att begränsa skadan men försäkringsbolaget kräver mer, eller så är man inte överens med försäkringsbolaget om vad som måste eller rimligen kan krävas av dig som drabbats av skada. I sådana fall kan det vara klokt att gå till en jurist eller advokat som kan hjälpa dig att föra fram dina ståndpunkter och varför du anser att du har rätt till en viss ersättning.

Du kan med fördel vända dig till oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen som har advokater och jurister specialiserade på hälso- och sjuvårdsjuridik och personskaderätt.

Advokat Diana Saelöen

Varför inte överklaga?

Posted on by Jan Tuma

Du som har läst mina tidigare blogginlägg här på hemsidan har kanske sett att jag på något ställe refererar till att Sverige är en rättsstat (se t ex inlägget ” https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/va-kostar-advokaten-pengar/ ”). Med detta avser jag att vårt rättssystem bygger på en respekt för demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Bland de sistnämnda ingår det som på engelska brukar kallas ”access to justice” – eller ”tillgång till rättvisa”, vilket bland annat innebär att det finns ett domstolssystem som står till både allmänhetens och det allmännas förfogande.

De mål och ärenden som avhandlas i domstolarna rör ofta saker som berör enskilda parter väldigt djupt. I brottmålen kan det, förutom risken för långa fängelsestraff, även handla om utdömande av stora skadestånd till brottsoffer, och i ett tvistemål så kan det ofta röra sig om stora kontraktssummor; inte sällan på miljonbelopp. I båda dessa fall kan det även röra sig om fördelning av ansvaret för dryga rättegångskostnader. Men även om en tvist rör mindre belopp eller om ett brottmål rör ett mindre allvarligt brott, så kan det för den enskilde vara oerhört viktigt och handla om mer eller mindre existentiella frågor. En internationell koncern som förlorar ett mål om en miljon kronor kan kanske rycka på axlarna åt detta, men en vanlig löntagare som går på en sådan smäll kan finna hela sin privatekonomi gå i spillror, likväl som att en tidigare helt ostraffad person som ”bara” blir dömd till villkorlig dom och böter kan se hela sin sociala kontext raseras och finna sig själv ha blivit både arbets- och sällskapslivets paria på grund av detta, för att inte tala om hur förödande det kan inverka på vederbörandes familjeliv och andra nära relationer.

Domstolshierarkin

Därför är det naturligtvis oerhört viktigt att de avgöranden som domstolarna meddelar blir så korrekta som det bara är möjligt. Av den anledningen så har man i de flesta samhällen som liknar vårt en hierarki av domstolar, där man över den första instansens domstolar (i Sverige tingsrätter och förvaltningsrätter) har minst en ytterligare nivå av domstolar, vars uppgift det är att överpröva de domar och beslut som avgörs i underinstanserna.

I Sverige har vi i huvudsak två kategorier av domstolar, vilka är de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. (Det finns även specialdomstolar, men dem tar jag mig friheten att bortse från här). I den hierarki av domstolar som jag nämner ovan så är instansordningen i de allmänna domstolarna den att på nivån över tingsrätt, av vilka det finns 48 idag, så kommer hovrätterna, av vilka det finns sex stycken i Sverige. Överst i denna hierarki finns Högsta Domstolen (”HD”), som är slutinstans i det svenska allmänna domstolsväsendet. Motsvarande uppbyggnad finns inom förvaltningsdomstolarna, där det finns 12 förvaltningsrätter, fyra kammarrätter, och en slutinstans; Högsta Förvaltningsdomstolen (”HFD”).

Detta sinnrika system av domstolar finns till för att säkerställa så allmänhetens (i vid bemärkelse) grundlagsfästa rätt att få sin sak prövad tillgodoses. Överinstansernas funktion är då att säkerställa så rättsskipningen sker så likformigt som möjligt, för upprätthållande bland annat av principen om allas likhet inför lagen, och för att kontrollera och i förekommande fall rätta till eventuella misstag eller missbedömningar. Att domstolar begår rena misstag är visserligen enligt min erfarenhet mycket sällsynt, men vad som däremot emellanåt sker är att överinstanserna på olika sätt justerar eller nyanserar någon eller några av den stora mängd av bedömningar och avvägningar som en domstol måste göra för att komma fram till ett avgörande i varje givet mål.

Varför gick det som det gick?

Ett illustrativt exempel är när det ”står och väger” i ett visst mål; t ex i ett brottmål, då rätten ska avgöra om åklagarens bevisning räcker för att det ska kunna anses att det är styrkt ”bortom rimligt tvivel” att den tilltalade verkligen har begått det åtalade brottet. Om så är fallet, så ska vederbörande dömas, men om det, sedan all bevisning har gåtts igenom och redovisats, fortfarande kvarstår rimligt tvivel, så ska åtalet ogillas. Detta betyder att ibland även ytterst små nyansskillnader i de olika domstolarnas bedömningar kan betyda att avgörandet blir åt ena eller andra hållet. Detta är också förklaringen till att det ibland sker att tingsrätten dömer, och hovrätten frikänner, eller tvärtom.

I tvistemål kan motsvarande bedömningar göra sig gällande exempelvis när en domstol ska avgöra om det föreligger skadeståndsskyldighet eller inte, om en part i ett avtalsförhållande har haft rätt att häva avtalet eller inte, eller om en reklamation eller ett preskriptionsavbrott har skett i tid m m. Till dessa bedömningsfrågor hör även frågan om värdering av varje i processen förebringat bevis, där också ytterst subtila skillnader i bedömningen ibland kan få vågskålen att tippa över åt ena eller andra hållet.

Den som inte förstår hur systemet fungerar kan då förfasa sig över hur två domstolar kan döma så kapitalt olika i ett och samma ärende, och tro att det beror på att det är något som är fel i rättssystemet och att domstolarna har frihet att döma hej vilt efter eget godtycke, medan det i realiteten oftast beror på kanske marginella differenser i de bedömningar som måste göras i processen. Denna okunskap kan även ibland medföra att den som har blivit dömd i första instans, kan få för sig att bara man överklagar, så finns det goda chanser att överinstansen ändrar domslutet och frikänner en.

Det som kan ge upphov till sådana tankegångar hos somliga är just existensen av de överinstanser som jag nämner ovan, och att folk i gemen känner till att man alltid har en principiell rätt att överklaga en dom eller ett beslut som man är missnöjd med. Domar och beslut åtföljs i princip alltid av en s k överklagandeinformation; ”Hur man överklagar”, där det bland annat står inom vilken tid ett eventuellt överklagande ska ha kommit inför att kunna tas upp av överinstansen.

Prövningstillstånd

Rätten att överklaga är dock inte oinskränkt, utan i många fall så krävs det att överinstansen bedömer att det finns en bra anledning till varför man skulle ta upp det överklagade avgörandet till en ny prövning. Detta gäller för överklaganden både till hovrätt och till HD, men de kriterier som måste vara uppfyllda för att ett sådant s k prövningstillstånd ska beviljas är betydligt strängare i steget från hovrätt till HD. Där krävs det nämligen så gott som alltid att det ska föreligga ett s k prejudikatintresse, dvs överklagandet ska avse en fråga där det antingen helt saknas, eller finns otillräckligt med, vägledande avgöranden (=prejudikat), och där rättsläget därmed kan anses vara oklart. Detta betyder att det är mycket sällan som HD beviljar prövningstillstånd.

I steget från tingsrätt till hovrätt, krävs inte alltid ett prövningstillstånd, men när det krävs så kan ett prövningstillstånd under vissa förutsättningar meddelas även om överklagandet avser att man menar att tingsrätten har dömt fel i något materiellt hänseende.

När domen har kommit

Och då börjar vi närma oss svaret på den aningen tvetydiga fråga som jag ställer i rubriken; ”Varför inte överklaga?”.

Det första jag som försvarare eller ombud gör när det har kommit en dom som rör min klient, är att kontrollera om domslutet stämmer överens med det jag har förväntat mig. Jag har naturligtvis ända sedan processens början; allteftersom jag fått eller på annat sätt tagit till mig information om saken, successivt bildat mig en uppfattning om hur det hela kommer att avlöpa, vilket jag även har kommunicerat med min klient om i form av en (oftast mycket försiktig och förbehållsam) prognos. Att mina prognoser är försiktiga och förbehållsamma beror på att det alltid (ja; ALLTID!) innan en dom meddelas finns en osäkerhet om hur utfallet kommer att bli; låt vara att osäkerheten är störst i början av ärendets behandling, och minskar något allt eftersom jag (och klienten) får klart för mig (oss) vad saken handlar om, hur rättsläget är, och vilken bevisning som ömse sidor har att tillgå. Jag garanterar därför aldrig utfallet för mina klienter, utan framhåller tvärtom att det alltid kan finnas osäkerhetsmoment och en risk att det ska dyka upp obehagliga överraskningar.

Om domen sedan visar sig vara i min klients favör, så behöver jag egentligen inte läsa vidare, utan kan då bara nöjd redovisa framgången för klienten.

Och om det går åt skogen?

Om domen däremot går emot min klient, så är nästa punkt som jag kontrollerar vilka domskäl som ligger bakom rättens avgörande; dvs jag läser det avsnitt som innehåller rättens domskäl noga, för att kontrollera varför man har dömt som man har gjort. Det jag då letar efter är det jag kallar för ”angreppspunkter”, dvs någon punkt eller bedömning i tingsrättens resonemang som är tveksam, och där jag ser en möjlighet till att en överinstans skulle kunna göra en annorlunda bedömning. Oavsett om jag finner någon eller några sådana tveksamma punkter, så tar jag upp en diskussion med min klient, där jag stämmer av utfallet mot våra förväntningar, och förklarar så gott jag kan för klienten varför domstolen har dömt på det sätt som de har gjort. Och det är där som det kan uppkomma diskussioner, och som frågan om ett eventuellt överklagande ofelbart kommer upp.

”Förväntningarnas förbannelse”

Min erfarenhet är att den klient som får en ofördelaktig dom mot sig; oavsett om det handlar om ett brottmål eller ett tvistemål, närmast reflexmässigt börjar fundera på att överklaga – vilket i och för sig är exakt detsamma som jag själv gör; se ovan om mitt sökande efter angreppspunkter. Tyvärr visar erfarenheten (inte bara min egen, utan även många kollegers) att en del klienter lider av ett större eller mindre mått av önsketänkande, att de också har lite svårt att ta till sig det som vi har diskuterat om riskerna med att processa och (när det handlar om brottmål) risken för att de kommer att bli dömda, och att de därför trots lämnad information har byggt upp sina förväntningar på ett orealistiskt sätt. Många resonerar som så att om de är missnöjda med domen, så måste domen överklagas. Och det ligger; i vart fall i viss mån, i sakens natur att i stort sett alla som blir dömda eller förlorar i ett tvistemål, är missnöjda med detta.

Om jag vid min genomgång av domskälen har funnit någon eller några sådana ”angreppspunkter” som jag nämner ovan, så kan jag rekommendera klienten att överklaga. Ofta så hamnar man dock i den situationen att det inte finns några tydliga angreppspunkter, utan att jag i stället bedömer att rätten har gjort ett bra jobb, att man har gjort rimliga bedömningar och tolkningar av bevisningen och de föreliggande omständigheterna, och att deras slutledningar är väl förankrade i lagstiftning och rättspraxis. I en sådan situation är det svårt, eller ibland helt omöjligt, att se någon påtaglig möjlighet att vinna framgång med ett överklagande, eller ens att argumentera på ett vettigt sätt för en annan utgång. Den naturliga konsekvensen blir då att jag avråder klienten från att överklaga.

Skälet till detta är att det tillhör advokatens yrkesplikter att på bästa möjliga sätt tillvarata klientens intressen, och om jag gör bedömningen att det är lönlöst att överklaga så måste jag självfallet informera klienten om min bedömning och vad den grundar sig på. Jag har då varit med om att en del klienter inte bryr sig om att jag avråder från överklagande, utan att de istället tar fasta på 1) den rätt som de vet att de har att överklaga, 2) föreställningen om att hovrätten (som det oftast handlar om) på något magiskt sätt kommer att vara ”snällare” mot dem än vad tingsrätten har varit, och ändra domen till deras fördel, och 3) (den tyvärr felaktiga) föreställningen om att de ändå inget har att förlora på att överklaga, eftersom ju (det skattefinansierade) domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad.

Det den med underinstansens dom missnöjde klienten inte alltid tänker på är att ett överklagande faktiskt kan medföra att klaganden hamnar i en sämre ställning än före överklagandet, enligt följande.

Kostnaderna

Det är i och för sig korrekt att domstolsväsendet står till allmänhetens förfogande utan kostnad (i brottmål, och för svaranden i tvistemål), eller för en ansökningsavgift om 2.800 kronor (för käranden i tvistemål), och att staten inte tar betalt om någon av parterna överklagar, men statens kostnader för domstolsväsendet är inte den enda kostnad som ökar om någon överklagar. I tvistemål är huvudprincipen att den som tappar (dvs förlorar) målet ska betala inte bara sina egna utan även motpartens rättegångskostnader, och då kan ett överklagande som inte får bifall av överinstansen medföra en betydande ökning av kostnadsansvaret. I brottmål får försvararna och målsägandebiträdena visserligen betalt av staten, men domstolarna kan under vissa förutsättningar ålägga den dömde återbetalningsskyldighet för dessa kostnader, vilket också gäller i överrätt. Den som efter ett överklagande inte får bifall av överinstansen kan således i båda slagen av processer riskera att ådra sig ett ibland betydligt ökat kostnadsansvar. Har man blivit ådömd skadeståndsskyldighet, så kan man dessutom riskera att överinstansen bedömer att underinstansen har tagit i i underkant, och därför även ökar på skadeståndet.

Straffskärpning

I brottmål är det dessutom vanligt att åklagaren, om den tilltalade har överklagat, också överklagar (ett s k anslutningsöverklagande), dvs kopplar på ett eget överklagande där åklagaren yrkar på straffskärpning. Om den tilltalade i ett brottmål överklagar så är det åklagaren som inte har något att förlora på att anslutningsöverklaga, eftersom saken ju ändå ska upp till ny bedömning, och då kan ju hovrätten lika gärna få fria händer att skärpa den av tingsrätten ådömda påföljden, vilket är effekten av åklagarens anslutningsöverklagande.

Hur ska man då tänka?

Mitt råd om Du har gått på en mina i form av en ofördelaktig dom, är att lyssna noga på vad Din advokat säger vid Er gemensamma genomgång av domen. Du kommer förmodligen inte heller då (och definitivt inte av mig) få någon garanti för hur ett eventuellt överklagande kommer att avlöpa, men om Du lyssnar noga, så kan Du få fackmannens professionella bedömning av hur domen ter sig, och om det finns några missbedömningar eller svagheter som skulle kunna utgöra en grund för nästa instans att ändra på utfallet. För mig som advokat är det alltid Du; min klient, som har sista ordet rörande om det ska överklagas eller inte, så om Du insisterar, så är det min skyldighet att, om jag inte väljer att frånträda uppdraget, göra Dig till viljes och ge in ett överklagande. Men om jag avråder Dig, så vill jag att Du ska veta att jag gör det för att jag är övertygad om att det inte kommer att gagna Dig att överklaga. Och då ska Du självfallet begära av mig att jag ger Dig en bra förklaring till varför jag avråder.

Advokat Jan Tuma

Kritik mot Migrationsverket

Posted on by Canela Skyfacos

Den 7 mars 2023 riktade advokatsamfundet allvarlig kritik mot Migrationsverket i frågan hur Migrationsverket respekterar det fria valet av biträde. När någon ansöker om asyl i Sverige har sökanden rätt att själv välja ett offentligt biträde som ska företräda personen i asylprocessen. Migrationsverket frågar den asylsökande i samband med den initiala ansökan om asyl om denne vill företrädas av ett specifikt biträde eller om Migrationsverket ska förordna någon från deras lista.

För att förordnas som biträde för en person som ansöker om asyl har Migrationsverket ställt upp vissa kriterier som måste vara uppfyllda innan ett visst biträde kan accepteras. Se Rättsligt ställningstagande. Kvalitetskrav på offentliga biträden – RS/021/2020 (version 2.0). Migrationsverket har ansvar för att ett biträde som förordnas är tillräckligt kompetent för uppdraget. Det är den som vill förordnas till offentligt biträde som ska visa att han eller hon är lämplig för uppdraget.

När Migrationsverket fattat beslut om att en viss jurist anses lämplig för att erhålla förordnande från Migrationsverket kan Migrationsverket inte utan godtagbara skäl avfärda ett biträde från förordnandelistan eller motsätta sig att ett visst biträde förordnas för den asylsökande.

I advokatsamfundets skrivelse till Migrationsverket framkommer det att Migrationsverket på olika sätt inte respekterat den asylsökandens rätt att själv få välja sitt biträde. Det framgår av uppgifter från ledamöter i advokatsamfundet att Migrationsverket försökt förhindra att ett visst biträde, som önskats av en asylsökande, inte skulle förordnas. Migrationsverket har bland annat i en skrivelse till en asylsökande skrivit att just det biträdet man valt har för många förordnanden och därför inte kommer ha tid för den sökanden. Migrationsverket har även egenmäktigt spärrat ett visst biträde från att ta emot nya förordnanden.

Migrationsverket har rätt att inte förordna ett visst biträde om biträdet anses vara olämpligt. Det ska dock finnas ett beslut om att ett visst biträde inte är lämpligt att förordna. I de aktuella fall som jag har refererat till ovan, har inga sådana beslut fattats av Migrationsverket och biträdena har inte heller kunnat värja sig mot Migrationsverkets agerande.

Migrationsverket har således utövat myndighetsutövning på ett felaktigt sätt som står i strid mot Migrationsverkets egna riktlinjer. Min förhoppning är att Migrationsverket gör en internutredning och för att klargöra vilken eller vilka tjänstemän som ligger bakom agerandet och säkerställer att liknande situationer inte uppkommer igen.

I början av min juristkarriär valde jag att gå ut offentligt och kritisera Migrationsverket och deras sätt att hantera biträdenas kostnadsräkningar. Min uppfattning var då att Migrationsverket begränsade vårt, de offentliga biträdenas, arbete genom att skära i våra kostnadsräkningar. För att vi biträden ska kunna följa våra advokatetiska regler och för att vår klient inte ska lida någon rättsförlust får vi ofta arbeta mer i ärendena än vad vi får betalt för (pro bono), och situationen har bara blivit värre. Det finns en allmän uppfattning i media om att vi jurister som arbetar med humanjuridik tar för mycket betalt för vårt arbete. Media har rapporterat om två jurister som på ett felaktigt sätt utnyttjat domstolens förtroende vad gäller de uppgifter som de lämnat angående sitt utförda arbete, och detta drabbar nu de jurister som debiterat korrekt i enlighet med det nedlagda arbetet. Om sanningen ska fram är det ofta så att vi inte får betalt för allt arbete vi lägger ner i våra ärenden.

I advokatsamfundets skrivelse riktas kritik mot Migrationsverkets sätt att hantera biträdenas kostnadsräkningar särskilt när det gäller hur lång tid det tagit att, tillsammans med tolk, läsa upp asylprotokoll för klienten. Om Migrationsverket anser att det tagit för lång tid skär de i kostnadsräkningen avseende nerlagt arbete samt avseende tolkutlägget, och ofta helt utan motivering.

Under de år som jag arbetat med migrationsrätt, snart 13 år, kan jag säga att om jag tyckte att situationen för oss biträden var dålig då, så har situationen blivit än värre nu.

Om situationen inte förändras och Migrationsverket fortsätter att godtyckligt skära i biträdenas kostnadsräkningar kommer kvalitén på vilka biträden som kommer att ställa sina tjänster till förfogande för de asylansökande att sjunka.

Efter att ha tagit del av advokatsamfundets skrivelse funderar jag starkt på att helt sluta arbeta med migrationsrätt. Inte för att jag inte känner att jag behövs, men kan jag verkligen inte godta det sätt som jag som biträde bemöts av Migrationsverket. Någonstans får man ta ställning till om man ska vara en del i ett system som håller på att fallera eller om man ska agera.

– Advokat Canela Skyfacos