Blogg

Rätt till ersättning för frihetsberövande

Den som har varit frihetsberövad utan att sedan bli dömd för den påstådda brottsliga gärningen, på grund av att förundersökningen har lagts ned utan att åtal har väckts eller på grund av frikännande dom för den brottsmisstanke som frihetsberövandet avsåg, är normalt berättigad till ersättning av staten. Denna ersättning utgår enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714), frihetsberövandelagen. Det förutsätts dock att den frihetsberövande har varit anhållen i minst 24 timmar i sträck eller häktad.

Den som är berättigad till ersättning skall själv eller via sitt juridiska ombud, som vanligtvis är ens förutvarande offentliga försvarare med stöd av uppdragsfullmakt, ansöka om ersättning. Ansökan skall upprättas på en särskild blankett och skickas till Justitiekanslern med ordinarie postgång. Den särskilda ansökningsblanketten finns tillgänglig för nedladdning på JK:s hemsida https://www.jk.se/skadestand/frihetsberovande/ under benämningen ”Ansökningsblankett för ersättning enligt frihetsberövandelagen”.

Minderåriga personer får inte själva ansöka om ersättning. Ansökan från en minderårig måste vara underskriven av den minderåriges samtliga vårdnadshavare. För det fall att juridiskt ombud anlitas för att ansöka om ersättning för den minderåriges räkning, skall fullmakten till det juridiska ombudet vara underskriven av den minderåriges samtliga vårdnadshavare. I samband med ansökan från en minderårig, även med juridiskt ombud, skall ett personbevis ges in utvisande samtliga vårdnadshavare och folkbokföringsadress.

JK ersätter skador för lidande, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och utgifter. För att ersättning skall kunna utgå krävs att skadan har uppkommit på grund av själva frihetsberövandet.

Den som ansöker om ersättning för lidande har att välja mellan två alternativ. Antingen kan ersättning beräknas enligt JK:s praxis, eller att sökanden själv försöker sätta ett värde i pengar på det obehag och den ångest som ett frihetsberövande har inneburit för honom eller henne.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst, omfattar i princip endast frihetsberövandetiden. Med arbetsförtjänst avses bland annat arbetsinkomst, arbetslöshetsersättning, sjukersättning och utbildningsbidrag; således den arbetsförtjänst som sökanden skulle ha haft om han eller hon inte hade blivit frihetsberövad. Sökanden skall till sin ersättningsansökan bifoga något slags intyg från arbetsgivaren, A-kassan, Försäkringskassan eller annan myndighet eller organ som kan styrka anspråket.

Slutligen skall ersättning även utgå för utgifter som har samband med frihetsberövandet, exempelvis ens reskostnad från häktet till bostaden. Kopia på biljett, kvitto eller annan bevisning på reskostnad skall bifogas ersättningsansökningen.

JK:s beslut i fråga om ersättning för frihetsberövande kan inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet kan dock väcka talan mot staten genom att ansöka om stämning i tingsrätt.

För mera detaljerad läsning om ersättning för frihetsberövande hänvisas till JK:s hemsida https://www.jk.se/skadestand/frihetsberovande/  

Anmäld till IVO – blir jag av med min legitimation nu?

All hälso- och sjukvårdspersonal står som säkert många vet under tillsyn av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Den lag som framförallt reglerar hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet är Patientsäkerhetslagen. Den trädde i kraft den 1 januari 2011 och ersatte då lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

I och med den nya lagen upphörde patienternas möjlighet att göra anmälan mot hälso- och sjukvårdspersonal till HSAN. Det var i stället till Socialstyrelsen som man skulle göra anmälan om man var patient eller annan. Det blev också enbart Socialstyrelsen som kunde göra anmälan till HSAN.

Den 1 juni inrättades den nya tillsynsmyndigheten IVO och tog över tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen. Det är numera således IVO som kan göra anmälan till HSAN, inte patienter, anhöriga eller andra privatpersoner.

Fr o m den 1 januari 2018 ska patienter, som vill anmäla vårdpersonal eller vårdgivaren, i första hand vända sig till den verksamhet/vårdgivare som det riktas klagomål mot. Vårdgivaren ska i första hand få möjlighet att själv utreda vad som har inträffat, vad som gått fel och varför.

Om inte patienten är nöjd med vårdgivarens utredning kan man göra anmälan till IVO. I princip utreder inte IVO händelser som ligger längre än två år tillbaka i tiden.

Självklart är det så att hälso- och sjukvårdspersonal som blir inblandade i en incident eller avvikelse oroas av detta. Alla är människor som kan göra fel, men när en felhandling drabbar en patient som kanske skadas uppstår mycket tankar och mycken vånda kring detta.
Många gånger får man som jurist frågan: – Vad händer med min legitimation? Riskerar jag att bli av med min legitimation nu?

Frågan är så klart berättigad. Legitimationen är ett bevis på att man besitter en viss kompetens och ger trovärdighet till hälso- och sjukvården. Om man blir av med sin legitimation innebär det i princip ett yrkesförbud. Man kan inte längre verka som läkare, sjuksköterska osv.

Men det är faktiskt inte så lätt att bli av med sin legitimation som många tror. Det är höga beviskrav för det. Dock kan man konstatera att när man väl kommer så lång att ett ärende hamnar hos IVO och utreds där, och när IVO beslutar att anmäla till HSAN, om inte förr så är det klokt att ta hjälpa av advokat/jurist och då självklart någon som kan kunskap om hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Det är nämligen inte sällan som IVO:s utredningar inte håller måttet och de bevis som krävs för någon form av påföljd från HSAN:s sida faktiskt inte finns vid en närmare granskning av IVO:s utredningar och rapporter. Det gäller emellertid att ha kunskap om vad regelverket kräver, vad HSAN ser som felhandlingar och vilka konsekvenser det kan bli av olika brister. Man ska också ha kunskap om vad man kan kräva av  t ex en tillsynsrapport eller en journalgranskningsrapport från IVO.

Innan IVO fattar beslut brukar den anmälde få ett beslutsförslag och ges möjlighet att lämna synpunkter på beslutet. Det är självklart viktigt att lämna synpunkter, särskilt om man inte håller med om IVO:s föreslagna bedömning. Tyvärr händer det ofta att IVO inte beaktar de synpunkter som inkommer. Kanske för att man – när man talar i egen sak – blandar in allt för mycket känslor när man skriver. Vad man då riskerar är att viktiga fakta skyms av känslorna, eller rent utav utelämnas. Att istället kunna argumentera objektivt och med beaktande av gällande lagar och regler är därför
A och O när man svarar till tillsynsmyndigheten.

Även om det ska mycket till, dels för att IVO ska göra anmälan till HSAN, dels för att man ska få ett beslut om inskränkt eller indragen behörighet av något slag (prövotid, indragen förskrivningsrätt, återkallelse av legitimation), så ska man naturligtvis ta på allvar om ett ärende kommer så långt. Även om inte IVO gör en anmälan till HSAN så kan man ändå bli föremål för kritik. Problemet här, vilket jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg, är att IVO:s beslut inte kan överklagas och därmed kan inte heller IVO:s bedömning bli föremål för ifrågasättande.

Svaret på frågan som ställs i rubriken är: – Nej det är inte självklart att man blir av med sin legitimation om man är inblandad i en incident eller avvikelse och blir anmäld till IVO. Tvärtom är det ganska troligt att man inte blir föremål för någon behörighetsinskränkning, men det rekommenderas att man tar hjälp av juridiskt ombud för att tillvarata sina rättigheter. Man brukar säga att det är svårt att vara sin egen advokat.

När är det ett dolt fel i fastighet?

Fel i fastighet är ett otyg; det kan vi nog alla vara överens om. Det rör sig då om något som är fel med fastigheten som vi nyligen har köpt, och som måste repareras eller åtgärdas på något sätt, inte sällan till dryga kostnader; i vart fall för oss som har tummen mitt i handen, och som inte själva ger oss på att gräva om dräneringen, byta ut rötskadade takstolar eller sanera bottenbjälklaget från illaluktande mögelpåväxt i krypgrunden. Och om inte förr, så i vart fall när räkningarna från diverse hantverkare och reparatörer börjar droppa in, så börjar vi fundera på om inte egentligen någon annan borde stå för fiolerna. Kan det tänkas att lagstiftningen säger något om denna fråga?

Och javisst! Frågan regleras i Jordabalkens 4 kapitel, § 19. Huvudregeln i paragrafens första stycke går ut på att fel i fastighet är något som säljaren ansvarar för. Hurra, utropar då vi kostnadsmedvetna, till dess att vi upptäcker undantagsregeln i andra stycket. Innebörden av detta stycke är att säljaren dock inte ansvarar för andra fel än sådana som varit dolda för oss som köpte fastigheten.

Dolda fel har man ju hört talas om, eller hur? Då är ju saken klar! Vi upptäckte ju inte felet innan vi skrev på kontraktet och betalade (den för övrigt hutlöst höga) köpeskillingen, så då måste väl säljaren stå ansvaret?!

Nja; sakta nu i backarna – det beror allt på, det. Definitionen av vad som i rättslig mening klassificeras som dolt fel är en fråga om gränsdragning. Och där har Högsta Domstolen i en rad med prejudikat fastställt att såsom dolt fel – i normalfallet – skall betraktas sådana fel som inte är besiktningsbara vid köptillfället. För att kunna dra gränsen så har HD definierat begreppet besiktningsbarhet som att det är möjligheten att upptäcka antingen själva felet, eller i vart fall symptom på felet, vid en så noggrann besiktning som en lekman klarar av att göra själv, utan att man har behövt företa s k förstörande ingrepp i fastigheten. Detta betyder dels att det inte krävs att man måste använda sig av en besiktningsman vid sin undersökning av köpeobjektet (något som vi dock starkt rekommenderar!), dels att man inte behöver använda sig av instrument (t ex fuktmätare), och dels att man inte behöver ta upp hål i väggar och golv, eller gräva upp rabatterna runt huset, för att kontrollera fastighetens skick.

Tanken bakom denna gränsdragning är att förmå köparen att noga kontrollera köpeobjektets skick före kontraktsskrivningen, och att då eventuella fel och brister skall tas med vid bestämmandet av köpeskillingen. Det är detta som kallas för köparens undersökningsplikt. Ju fler och ju allvarligare fel som köparen känner till, desto lägre måste ju rimligtvis köpeskillingen bli. Har felen varit dolda, så har ju köparen vilseletts till att betala ett högre pris än vad han skulle ha gjort för det fall att han hade känt till felen.

Ibland förekommer det att säljaren som ett villkor för försäljningen begär att det i kontraktet skall tas med en friskrivningsklausul, vilket är en klausul som säger att säljaren skall vara fri från ansvar för fastighetens skick (dvs oavsett hur bristfällig fastigheten i slutändan än visar sig ha varit). Om så är fallet så bör man som köpare göra en betydligt noggrannare besiktning än den som avses ovan i ”normalfallet”, eftersom en sådan klausul vältrar över en stor del av ansvaret på köparen, oavsett om denne har känt till felen eller inte. Med en friskrivningsklausul så växlar man över risken för att fastigheten skall vara behäftad med dolda fel från säljaren till köparen. Och den som tar på sig en risk, bör också kompenseras för detta genom en mera förmånlig köpeskilling.

För att göra en sådan utökad besiktning, är det definitivt läge att ta in en fackman, eftersom det där med största sannolikhet inte räcker med att göra en lekmannabesiktning av det slag som hade kunnat vara tillräcklig i ovan beskrivna ”normalfall”.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Vårdnadstvist – hur/vad gör jag?

Det finns många anledningar till att en vårdnadstvist uppstår. Det vanligaste är dock att föräldrarna separerar och inte kan komma överens om var barnen ska bo, vem som ska ha vårdnaden och hur ett eventuellt umgänge ska läggas upp. Den stora tvistefrågan brukar oftast vara om vårdnaden ska vara gemensam eller tillkomma den ena föräldern ensam.

Utgångspunkten i alla vårdnadsärenden är barnets bästa. Detta synsätt kommer till uttryck bland annat genom att det anses att det är barnet som har rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, inte föräldrarna som har rätt till sitt barn. Lagstiftningen på vårdnadsområdet har ändrats över tid och med denna även synen på vad som är barnets bästa. I nu gällande lagstiftning är huvudregeln att det är bäst för barnet att föräldrarna har gemensam vårdnad. Det ska dock sägas att inget vårdnadsärende är det andra likt och är inte alltid så lätt att konstatera att gemensam vårdnad är det bästa. Man måste därför utgå från de särskilda omständigheterna i varje enskilt ärende.

Det finns i princip två olika grunder till varför en domstol i en del fall tilldömer endast den ena parten vårdnaden om barnet, och det är antingen om den andra föräldern är olämplig på något sätt, eller om gemensam vårdnad är utesluten på grund av föräldrarna inte klarar av att samarbeta om hur vårdnaden om barnet skall utövas. En förälder kan anses olämplig av många olika skäl, men några tydliga exempel är om vederbörande är missbrukare, psykiskt sjuk eller kriminell. Ett annat inte helt ovanligt skäl kan vara om den ena föräldern försvårar eller omöjliggör barnets möjligheter att få tillgång även till den andra föräldern – så kallat umgängessabotage. Gemensam vårdnad förutsätter att föräldrarna kan både kommunicera med varandra och samarbeta, vilket innebär att de måste hålla inne med sina eventuella privata konflikter av hänsyn till barnen.

En vårdnadstvist initieras genom att någon av föräldrarna lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten. I stämningsansökan framför man sina yrkanden, alltså hur man vill att vårdnaden ska se ut, var barnet ska bo och eventuellt umgängesupplägg med den andra föräldern. Man måste även ange grunderna till varför tingsrätten ska bifalla just dina yrkanden. Stämningsansökningen skickas därefter till den andra föräldern som får inkomma med svaromål och egna yrkanden och grunder.

Tingsrätten kallar parterna till en muntlig förberedelse och inhämtar oftast dessförinnan ett snabbyttrande från socialtjänsten. Vid sammanträdet deltar parterna och deras (eventuella) ombud, en domare och en protokollförare. Den muntliga förberedelsen är till för att reda ut vad som egentligen är tvistigt och se om en samförståndslösning kan nås. Det är vanligt att någon eller båda parterna har yrkat att rätten ska fatta ett interimistiskt beslut i någon del, exempelvis umgänge och boende. Ett interimistiskt beslut är ett tillfälligt beslut som gäller till dess att domstolen fattar ett slutligt beslut eller att parterna kommer överens om annat.

Det är vanligt, om domstolen inte kan få parterna att enas, att domaren förelägger socialtjänsten att genomföra en vårdnadsutredning. Utredningen används sedan som underlag när ett slutligt beslut ska fattas. Utredningen ska utföras opartiskt och undersöka vad som är det bästa för barnet. Socialtjänsten samtalar med båda föräldrarna och (oftast) med barnet vid flera tillfällen för att få ett bra underlag. Samtal förs även med skolpersonal och andra närstående personer till familjen. En utredning ska vara noggrann, men får samtidigt inte ta allt för lång tid för att inte dra ut på tvisten i onödan. Riktlinjen är att en vårdnadsutredning ska ta ca tre-fyra månader. I vissa kommuner kan det dock ta betydligt längre tid än så.

Ju äldre barnet är desto större vikt bör läggas vid barnets egen vilja. Det finns ingen åldersgräns, utan det görs snarare en mognadsbedömning. Det måste även vara tydligt att barnets vilja inte är ett uttryck för den ena förälderns påtryckningar.

Det är inte ovanligt att det blir aktuellt med flera muntliga förberedelser, t.ex. för att utvärdera umgänge eller för att pröva ett nytt interimistiskt yrkande. Att tiden går kan ibland även ge incitament till föräldrarna att komma fram till en samförståndslösning. Är så inte fallet sätts målet ut till huvudförhandling. Båda parter får då inkomma med den bevisning de vill åberopa, skriftligt såväl som muntlig. Vid huvudförhandlingen gås samtlig bevisning igenom och båda sidor får plädera för sin sak, innan domstolen avkunnar dom.

Vårdnadstvister blir ofta både långdragna och känslosamma och fler konflikter kan uppstå längs vägen. Det kan därför vara en bra idé att anlita ett juridiskt ombud som hjälper dig i processen och ser till att både dina och barnets rättigheter tillvaratas.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

You have the right to remain silent

Orden i rubriken har säkert alla som någon gång sett en amerikansk film eller kriminalserie hört uttalas, men vad innebär denna rättighet egentligen och gäller samma sak den som är misstänkt för brott i Sverige?

I alla rättsstater är det i samband med brottsutredningar och brottmålsprocesser i domstol en central princip att den misstänkte har rätt att tiga. Denna rättighet återfinns i svensk lagstiftning men också i Europadomstolens praxis avseende de mänskliga rättigheterna. Det innebär att den misstänkte personen inte behöver yttra ett enda ord under vare sig förhör hos tull eller polis eller under domstolsprocessen och inte heller på annat sätt vara behjälplig i utredningen. Intuitivt kan detta kännas lite märkligt, oavsett om den misstänkte personen är skyldig eller inte, men det är viktigt att komma ihåg att han eller hon inte har någon som helst skyldighet att bevisa att han eller hon är oskyldig. Det är istället åklagaren som bär hela bevisbördan och således är den som ska övertyga domstolen om att den misstänkte, som under domstolsprocessen kallas tilltalad, är skyldig till den gärning som han eller hon misstänks för. Det kallas på juristspråk för att det är åklagaren som ska styrka åtalet.

I Sverige har vi ingen gammal tradition beträffande denna rätt att tiga och såväl domstolar som allmänheten samt press och media har ofta intagit hållningen att det är en smula suspekt när en misstänkt inte vill yttra sig. Till skillnad från många andra länder har det i Sverige inte heller funnits någon skyldighet för de utredande myndigheterna att upplysa en misstänkt person om rätten att tiga. Inte förrän 2014 infördes i förundersökningskungörelsen rätten för en misstänkt att ” […] underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken”.

Rätten för den misstänkte att tiga gäller således under den tid som det eventuella brottet utreds, det vill säga då förundersökning pågår, vilket som sagt framgår av förundersöknings­kungörelsen. För det fall åklagaren bestämmer sig för att ta fallet vidare till domstol, det vill säga väcka åtal i tingsrätten, kvarstår denna rättighet. Det har Högsta domstolen uttalat i ett mål som handlade om en man som var misstänkt för mordförsök genom att ha kastat sin hustru från deras balkong på sjätte våningen, det så kallade balkongmålet (NJA 2015 s. 702). Högsta domstolen uttalade i domen att ”Den tilltalade har rätt att tiga. Endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. Den tilltalade ska i princip inte heller ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga. Detta hänger samman med att han eller hon kan ha skäl att lämna en annan berättelse än den som är sann, särskilt om gärningspåståendet innehåller även annan brottslig gärning som han eller hon kan riskera att dömas för.” Den förhärskande tolkningen av domstolens uttalande är att den gäller såväl under förundersökningen som under målets handläggning i domstol. Värt att notera, vilket också Högsta domstolen tydligt uttalar i domen, är att det i Sverige inte har någon större betydelse vad som sägs under förundersökningen, utan domstolen dömer endast över vad som framkommer under huvudförhandlingen. Detta är emellertid ett ämne för ett framtida blogginlägg från undertecknad, så håll ögonen öppna här på bloggen.

Som ovan nämnt har en misstänkt eller tilltalad inte bara rätt att tiga, utan även att ljuga, och varken tystnad eller osanna uppgifter får, av domstolen, tillmätas någon betydelse eller något bevisvärde. Den tilltalades tystnad eller osanna uppgift får således inte tolkas som att han eller hon i själva verket är skyldig. Det finns emellertid ett undantag från denna huvudregel beträffande tystnad och det är, som Högsta domstolen slog fast, när det framkommit uppgifter som uppenbarligen kan behöva en förklaring. Kan den tilltalade inte presentera någon sådan förklaring får domstolen tillmäta hans eller hennes tystnad betydelse i bevishänseende.

Sammanfattningsvis, blir du misstänkt för ett brott och polisen förhör dig eller kallar dig till förhör är du inte skyldig att säga någonting alls i fråga om det du misstänks för, inte ens uttala dig huruvida du anser dig skyldig eller oskyldig. Vårt bästa råd är vidare att du direkt informerar den som utreder det misstänkta brottet, exempelvis polisen eller tullen, om att du vill ha en advokat närvarande. Beroende på vad det är för brott du misstänks för att ha begått kan tingsrätten förordna en offentlig försvarare åt dig. Läs gärna mer om detta här.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Hur går man till väga för att driva in ett betalningskrav (fordran)?

Tänk dig ett scenario där du som hyresvärd vill begära in ett krav (fordran) av en tidigare hyresgäst som inte betalat hyresfakturor m.m. samt tycks ha gått under jorden. Vad kan du som hyresvärd göra och hur ska du gå till väga?

Eftersom det rör sig om en hyresskuld så krävs det att hyresvärden väcker talan dvs ansöker om betalningsföreläggande eller stämning hos domstol eller hyresnämnd, inom två år från det att hyresgästen lämnat lägenhet/lokal.[1]

Man kan alltid börja med att skicka ett kravbrev till f.d. hyresgästen där man anmodar honom/henne om att återbetala skulden. Om inte detta leder till framgång så kan man gå vidare genom att ansöka om betalningsföreläggande via kronofogden, ansökan kostar 300 kr, vilket är en kostnad som du kan begära att få ersättning för i ansökan. När man ansöker om betalningsföreläggande så krävs det att personen bekräftar att han eller/hon tagit emot föreläggandet. Detta kallas med andra ord för delgivning. Det finns flera olika sätt att delge en person, några utav de olika delgivningssätten är:

-Vanlig delgivning,
-Muntlig delgivning,
-Förenklad delgivning,
-Särskild delgivning med juridisk person
-Stämningsmannadelgivning, vilket kan ske genom;
1) Personlig överlämning, 2) Surrogatdelgivning,  3) Spikning,
samt
-Kungörelsedelgivning.

För det fall du har ansökt om ett betalningsföreläggande så ombesörjer kronofogden att personen blir delgiven. Endast om de inte lyckas hitta personen uppmanar de dig att själv försöka delge handlingen.

Alla delgivningsformer lämpar sig dock inte i alla ärenden, det är viktigt att ha koll på vilket delgivningsförfarande som lämpar sig i det specifika fallet, då alla ärenden är olika. För vidare information vad gäller de olika delgivningssätten, se vidare i kronofogdens delgivningshandbok daterad den 27 mars 2018.[2]

Om personen blivit delgiven och han eller hon väljer att bestrida skulden så måste du som ansökt om betalningsföreläggande överväga om du vill gå vidare via domstol. Det krävs då att man skickar in en stämningsansökan, till den tingsrätt vars upptagningsområde omfattar den ort som motparten, personen, senast var folkbokförd den 1 november föregående år. Avgiften blir olika beroende på om det rör ett krav under ett halvt prisbasbelopp (22 750 kr år 2018) vilket innebär att ansökningsavgiften blir 900 kr, är däremot kravet högre dvs över ett prisbasbelopp så är ansökningsavgiften 2 800 kr.

Det blir betydligt svårare om personen gått under jorden och inte har kunnat delges. Vilket innebär att ett förfarande i t.ex. domstol inte blir praktiskt möjligt. Inträffar detta scenario så är det mycket viktigt att tänka på att kravet (fordran) inte preskriberas, varför preskriptionsavbrott måste komma till stånd

Hyresvärden som vill kräva tidigare hyresgäst på förfallna hyresfakturor m.m. kan avbryta preskriptionen dels genom att skicka ett skriftligt krav till f.d. hyresgästens senast kända adress, eller folkbokföringsadress, dels genom att väcka talan gentemot f.d. hyresgäst inom ramen för en process. Skillnaden mellan inom -och utom processuella åtgärder är att de utom processuell åtgärderna kan komma att kompliceras vad gäller bevisningen av om preskriptionen brutits eller inte.

Det som kan komma att vara besvärligt i utomprocessuella åtgärder är att hyresvärden står risken för att kravbrevet har kommit hyresgästen till handa, vilket inte innebär att det är ett krav på att hyresgästen faktiskt öppnar eller också läser brevet, utan enbart att brevet kommit fram till hyresgästen och att detta är tillgängligt.

Detta förfarande kan man behöva göra flera gånger om personen i fråga inte hör av sig då preskriptionstiden börjar löpa på nytt efter det att ett avbrott gjorts.

För vidare information kring om preskriptionsavbrott skett eller ej se NJA 2012 s. 172.

Det kan således vara svårt, eller nästan omöjligt att få betalt av en person som gått under jorden pga av att man inte lyckats delge vederbörande. Frågan är hur man som hyresvärd kan skydda sig mot att hyresgästen struntar i att betala hyran och sedan går under jorden?

Det bästa är givetvis att alltid begära in en månadshyra i förskott och att agera snabbt med en uppsägning om hyran inte kommer in i tid, detta är extra viktigt om det handlar om lokalhyra. På så sätt förlorar man inte några pengar och kan säga upp hyresgästen så snart hyran inte betalts. Hyresgästen har då rätt att göra en rättelse, betala hyran och behålla sin hyresrätt.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

[1] https://www.kronofogden.se/Preskription2.html

[2]https://www.kronofogden.se/download/18.958e8ae16379721b85c186/1536929249234/Handbok_Delgivningshandboken_2018.pdf

Första domen enligt nya samtyckeslagen

I juli skrev jag ett blogginlägg som beskrev nyheterna i nya samtyckeslagen och att det nu är möjligt att dömas för oaktsam våldtäkt och vilka kriterier som ska vara uppfyllda för en fällande dom.

Det blogginlägget kan ni läsa HÄR

Den 26 oktober kom så den första domen som baserades på denna lag, därefter har det kommit några till men jag tänker att jag vill skriva lite om just den första.

Förloppet

För fullständig bakgrund uppmanar jag er att läsa domen men i korthet så hade en man och kvinna träffats via dejtingappen Tinder och bestämt sig för att träffas hemma i mannens lägenhet. De båda har inte lämnat fullständigt samstämmiga uppgifter om vad som hände där i lägenheten men båda anser att ett samlag kom till stånd, kvinnan menar att hon inte var med på det medan mannen menar att det var frivilligt. Kvinnan menar att hon försökte signalera till mannen att hon inte var med på noterna genom att försöka få ögonkontakt med honom, att hon försökte hindra honom att röra sina armar men upplevde att mannen mera såg hennes försök att avstyra det hela som en utmaning vilket ledde till att de började ”brottas”. Noteras bör att hon säger sig ha varit tvungen att ta av sig tröjan under brottningsmatchen eftersom den var för tight och hon ville få större rörlighet.

När det kom så långt som till själva samlaget sa hon ”vänta, ska vi inte ha kondom” – det kan ha varit ett sätt att komma undan honom, för att få ett avstånd, att kunna göra sig fri. Vilket i så fall inte lyckades, det kan också varit så att hon verkligen tyckte att kondom behövdes innan de fortsatte. Hon fortsätter att beskriva händelseförloppet och uppger att hon gick med på vissa saker för att få ett avslut och inte förrän hon slutade göra motstånd avbröt han och frågade om de inte skulle ha mer sex varpå hon svarade –”nej, det är inte kul”

Frågan är hur detta ska eller kan tolkas av den andra parten? Var det en frivillig ”lek” med brottning och motstånd som en del av förspel och samlag eller var det ett aktivt Nej?

Han å sin sida berättar att det var passionerat från första början, att han inte såg någon indikation från kvinnan att hon inte tyckte om det. Att hon hoppade upp och satte sig på honom och tog av sig tröjan, vilket han tog som ett tecken på att det eskalerade. Han säger sig ha lyssnat aktivt på vad hon sa och att hon tog av sig fler kläder. Han menar att kvinnan började brottas på ett lekfullt sätt, hon slingrade sig runt honom och att han trodde att det hela var ett förspel. När han tittade på henne hade hon ett ”normalt” ansiktsuttryck. Även han påpekade att hon hade frågat om de skulle ha kondom, ytterligare ett, för honom, tecken på att hon var med på det som skedde.

Sedan förändrades hon och han insåg att det hela var över, hon hade sagt åt honom att han var känslomässigt frånvarande. Han gick och duschade och då passade hon på att lämna lägenheten.

Detta är i mycket korta ord beskrivet vad som hände.

Domstolen

Så vad kom då domstolen fram till och varför?

Åklagaren hade yrkat att mannen i första hand skulle dömas för våldtäkt och i andra hand för oaktsam våldtäkt. Åklagaren hade även åberopat några vittnen som hade träffat kvinnan efteråt, samt vittnesmål från rättsläkaren. Det fanns dessutom bevisning i tinderappen om deras konversation efteråt.

Domen är pedagogiskt och utförligt skriven där man inleder med att beskriva brotten våldtäkt och oaktsam våldtäkt och noterar att det i förarbetena beskrivs att uttrycken för frivillighet kommer att få en central bedömning av om det är frivilligt eller ej. Målsägandens agerande blir av avgörande betydelse, men utgångspunkten måste vara att den som utför en sexuell handling mot någon annan har ett ansvar att förvissa sig om att den andra personen vill delta. Om någon vill ha sexuellt umgänge med någon som är passiv eller ger dubbeltydiga signaler måste han ta reda på om den andra personen vill. Detta ansvar kvarstår under hela förloppet och alltså inte bara inledningsvis.

Rätten går vidare och förklarar vad grov oaktsamhet innebär och kriterierna kring detta, bl.a. om en gärningsman misstänker att den andra parten inte deltar frivilligt men ändå fortsätter. Sedan tar man upp allmänna utgångspunkter för bevisvärdering, vissa kriterier för detta kan vara att en utsaga är klar, lång och detaljrik – då bedöms den ofta vara självupplevd och därför sann, medan konstansbrister, dvs om man lägger till eller tar bort information, är ett kriterium för bristande tillförlitlighet.

Efter dessa pedagogiska förklaringar återgår man till att pröva målet i sak och redogör för vad som är bevisat om händelseförloppet.

Man finner det klarlagt att samlag ägt rum och att frågan först är om kvinnan deltagit frivilligt. Domstolen menar att kvinnans berättelse varit klar, lång och detaljrik, att den verkade självupplevd samt att hon även berättat om sådant som kunde användas för att ifrågasätta henne.

Men man menar även att mannens berättelse varit klar, tydlig och detaljerad och att det vid en jämförelse inte går att säga att den ena är mer trovärdig än den andra. Av den anledningen måste Tingsrätten pröva stödbevisningen, dvs vittnenas utsagor, samt den tinderkonversation parterna hade direkt efter sitt möte. Tingsrätten finner efter denna prövning att kvinnan inte deltagit frivilligt och att hennes berättelse ska ligga till grund för den fortsatta prövningen.

Därefter prövas om mannen hade uppsåt till att hon inte deltog frivilligt – i annat fall kan han inte dömas för våldtäkt.

Tingsrätten bedömde det klarlagt att varken avsiktsuppsåt eller insiktsuppsåt förelåg, och efter prövning fann man även att det inte kunnat visas att han var likgiltig inför det förhållandet att kvinnan inte deltog frivilligt, varför han inte kunde dömas för våldtäkt.

Nästa fråga blev således om Mannen kunde dömas för oaktsam våldtäkt enligt den nya lagen. Efter genomgång av allt som framkommit finner man att det är bevisat att samlag genomförts med en kvinna som inte deltog frivilligt, men att han inte begick gärningen med uppsåt. Tingsrätten menar ändå att mannen insåg risken för att kvinnan inte deltog frivilligt, dvs. att han var medvetet oaktsam varför han skulle dömas för oaktsam våldtäkt.

Kvinnan fick 55 000 kr i skadestånd, trots att det var ett oaktsamhetsbrott, vilket i sig är anmärkningsvärt, och mannen 1 års fängelse. Yrkandet om utvisning avslogs.

Mina reflektioner

Detta var alltså den första domen och om ni vill läsa den finns den på Stockholms tingsrätt med målnummer B 11893-18. Flera domar har meddelats efter denna, och det visar sig att det kommer att ta ett tag innan en enhetlig rättspraxis tar form. Då jag arbetar både som målsägandebiträde och som offentlig försvarare är det intressant och viktigt att veta hur domstolen resonerar.

I den aktuella domen tycker jag att det hade varit intressant att veta när man anser att mannen borde ha insett att det inte var frivilligt, speciellt med alla de signaler som faktiskt lätt kunde tolkas som att hon deltog frivilligt, att hon tog av sig tröjan, att hon frågade efter kondom, att hon slingrade sig fast runt honom, uttryckte ordet Nej först i ett sent skede. När var signalerna tillräckligt tydliga för att han skulle inse att det fanns en risk att hon inte deltog frivilligt?

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att risken blir att man ångrar sig en vecka senare och då säger att det inte var frivilligt. I det här fallet sa hon det ganska snabbt, då de fortsatte ha kontakt på tinderappen, men jag menar ändå att det inte är klarlagt om och när hon faktiskt tydligt visade att det här var hon inte med på, lika tydligt som hon visade att det här var hon med på.

Det har ju också framkommit i medier sista tiden att kvinnor och män tolkar signaler väldigt olika och fråga är om man på nytt behöver läsa läkaren John Grays bok ”Män är från mars, Kvinnor är från Venus” innan man inleder någon form av relation för att veta vilka signaler ska jag ge för att de ska förstås på rätt sätt.

Läget idag är fortfarande enligt min mening ytterst rättsosäkert och det blir intressant att följa hur tolkningen av lagen och hur bevisvärdering kommer att göras av de olika domstolarna

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se

Vilka rättigheter har jag vid estetiska ingrepp och behandlingar?

Många vänder sig idag till privata kliniker för alltifrån mindre estetiska behandlingar såsom fillers, botox- och laserbehandlingar till mer omfattande kirurgiska ingrepp såsom ingrepp med implantat och plastikoperationer. Vilka rättigheter har du när du vänder dig till en privat klinik och vilka skyldigheter har kliniken som utför estetiska behandlingar eller ingrepp?

Idag är området till största del oreglerat och faller utanför hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser. Du är därför i de flesta fall juridiskt sett en konsument och inte en patient, vilket för med sig konsekvenser man kanske inte tänker på. Det innebär både ett sämre skydd för dig som vänder dig till kliniken och ett lägre krav på medicinsk kompetens och ansvar för kliniken och den som utför behandlingen.

På uppdrag av regeringen genomförde Socialstyrelsen en utredning gällande den reglering som finns idag avseende mer ingripande estetiska behandlingar, utredningen lämnades över till regeringen den 28 september i år. Socialstyrelsens utredning innehåller dels en redogörelse för de brister som föreligger och dels förslag på hur området kan regleras bättre. Våra grannländer Norge och Danmark har redan särskilda bestämmelser som rör estetiska behandlingar, vilket Sverige alltså saknar.

När du idag vänder dig till en klinik som utför estetiska behandlingar eller ingrepp är du som tidigare nämnts konsument. Du omfattas därför delvis av konsumenttjänstlagen och produktsäkerhetslagen, du kan även anmäla en farlig tjänst till konsumentverket. Utöver den här skyddslagstiftningen, som inte är heltäckande, är det avtalet mellan dig och kliniken som gäller. Avtalet du tecknar med kliniken får därför en väldigt stor betydelse. Därför ska du se till att läsa igenom avtalet och villkoren noggrant, innan du undertecknar det. Därutöver har det betydelse om kliniken har en försäkring och om du har en egen försäkring, samt vad de försäkringarna täcker och inte täcker. Patientförsäkringsföreningen kan i vissa fall ersätta dig för skada vid skönhetsingrepp, men bara om själva behandlingen har krävt medicinsk kunskap och om personalen är legitimerad.

Socialstyrelsens förslag innebär att kirurgiska ingrepp och injektioner som ges i estetiskt syfte ska omfattas av hälso- och sjukvårdslagen i sin helhet. Idag omfattas enbart de patienter som genom remiss från vården vänder sig till en privat verksamhet för exempelvis rekonstruktiva ingrepp efter en skada eller sjukdom. Genom Socialstyrelsens förslag skulle de privata klinikerna då dessutom omfattas av patientskadelagens krav på patientförsäkring. Att klinikerna skulle omfattas av hälso- och sjukvårdslagen skulle även innebära att de omfattas av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillsyn. Socialstyrelsen föreslår härutöver att en ny bestämmelse införs i patientsäkerhetslagen som innebär ett krav på medicinsk kompetens för den som utför kirurgiska ingrepp och injektioner i estetiskt syfte och som kan innebära betydande hälsorisker.

De förslag som Socialstyrelsen har lagt fram skulle leda till betydligt större krav på den klinik du vänder dig till. Du behöver vara medveten om att du idag när du vänder dig till en privat klinik som utför estetiska behandlingar inte har det skydd som du har när du vänder dig till exempelvis din vårdcentral, trots att ingreppen kan innebära betydande risker för dig. En privat klinik som utför estetiska behandlingar och ingrepp har inte något krav på medicinsk kompetens för den som utför behandlingen. Du omfattas inte av hälso- och sjukvårdslagen och du är inte försäkrad via patientskadelagen, du saknar även rätt att anmäla verksamheten till Inspektionen för vård och omsorg. Du har som det är idag en viss möjlighet till skadestånd, men då genom din egen försäkring under förutsättningen att den täcker den här typen av ingrepp, klinikens försäkring om kliniken har någon och det avtal du tecknat med kliniken. Det är därför fortfarande av stor betydelse att du noggrant går igenom det avtal du undertecknar och att du har en egen försäkring som faktiskt täcker de skador som kan uppstå vid en misslyckad behandling.

Socialstyrelsens utredning ”Estetiska behandlingar som kräver medicinsk kompetens och som kan innebära betydande hälsorisker” hittar du på deras hemsida med artikelnummer 2018-9-21

https://www.socialstyrelsen.se/publikationer2018/2018-9-21

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Skillnaden mellan sambor och gifta i sorgens tid

Tänk er scenariot att du och din sambo har två barn tillsammans. Din sambo omkommer hastigt i en trafikolycka. Tillsammans har ni, förutom barnen, även två bilar, en villa och en hund. En vanlig familj i dagens samhälle. Det är väl inte så stor skillnad för en efterlevande partner oavsett om vi är gifta eller sambor, eller?

Jo. Det är stor skillnad för dig som efterlevande sambo.

Först och främst ärver du ingenting efter din sambo. Det är era barn som ska ärva sin bortgångna förälders kvarlåtenskap. Det kan bli väldigt problematiskt eftersom många familjers absolut största tillgång är deras fastighet. Det innebär att du kan bli tvungen att sälja ditt hem för att kunna lösa ut dina barn. Viktigt att komma ihåg är att lagen inte skyddar efterlevande sambor, det är barnens formella arvsrätt som lagen värnar om. Det medför att ett samboförhållande med barn kan sluta oerhört tragiskt.

Sambor utan testamente riskerar alltså att bli tvungna att sälja sitt hem för att kunna lösa ut barnen. Det är överförmyndaren (som är en kommunal tillsynsmyndighet) som har i uppdrag att se till att de omyndiga bröstarvingarna får det arv de har rätt till, vilket främst framgår av 15 kap Föräldrabalken.

Vad kan man som sambo med barn göra för att undvika den här situationen? Det bästa är givetvis att gifta sig. Makar ärver varandra och barnen får då vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har avlidit. Barnen ärver således ingenting i samband med den ena förälderns bortgång utan det är först när båda är avlidna som barnen har rätt till sitt arv.

I andra hand, om man av olika anledningar inte vill gifta sig kan man skriva ett inbördes testamente där man testamenterar hälften av sin kvarlåtenskap till varandra. Effekten av ett sådant testamente blir att efterlevande sambon ärver hälften av den avlidna sambons egendom. Den andra halvan går inte att testamentera bort (den utgör barnens laglott). Det kan givetvis fortfarande vara svårt för efterlevande sambo att lösa ut barnen från eventuella lån på bostaden även om han eller hon ärver halva sambons kvarlåtenskap.

Sammanfattningsvis kan man säga att genom att skriva ett testamente kan man åtminstone testamentera hälften till sin sambo. Om man ingår äktenskap med varandra ärver du din makes hela kvarlåtenskap och barnen får vänta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Målsägandens möjligheter till ekonomisk ersättning, trots en frikännande dom i allmän domstol

Målsägande är den mot vilken ett brott är begånget eller som blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, vilket följer av 20 kap. 8 § 4 st. Rättegångsbalk (1942:740).

Målsäganden kan få ekonomisk ersättning genom skadestånd, försäkringsersättning och brottsskadeersättning.

Ekonomisk ersättning till målsäganden, i form av skadestånd, döms ut av allmän domstol i samband med en fällande dom i ansvarsdelen. Det är den dömde gärningsmannen som ska betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. (Framställningen nedan har avgränsats på så sätt att den inte beskriver situationen då den dömde gärningsmannen? inte kan betala det utdömda skadeståndet till målsäganden. Således beskriver framställningen enbart målsägandens möjligheter till ekonomisk kompensation, då den misstänkte frias från den misstänkta brottsligheten mot målsäganden i en rättegång genom en frikännande dom).

Vid  en frikännande dom i ansvarsdelen utdöms inte något skadestånd till målsäganden. Givetvis innebär inte detta att målsäganden inte har varit utsatt för brottslig gärning, utan snarare att ansvar för brottet inte gick att styrka på grund av avsaknad av eller bristande bevisning i målet. Målsäganden kan då i första hand vända sig till sitt försäkringsbolag och begära ekonomisk ersättning i form av försäkringsersättning, som betingas av gällande försäkringsvillkor.

För det fall att målsäganden inte har någon försäkring eller om försäkringen inte täcker skadan helt kan målsäganden i andra hand vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om brottsskadeersättning. För att målsäganden ska kunna få brottsskadeersättning måste han eller hon ha undersökt de andra möjligheterna till ersättning, det vill säga rätten till skadestånd i en rättegång eller rätten till försäkringsersättning.

Ansökan om brottsskadeersättning ska skickas in till Brottsoffermyndigheten inom tre år efter det att domen  ”vann laga kraft”, det vill säga inte längre kan överklagas. Barn som utsatts för brott har  rätt att ansöka om brottsskadeersättning fram tills de har fyllt 21 år. Ansökningsblanketterna finns på Brottsoffermyndighetens hemsida. Till ansökan ska bifogas en kopia på den frikännande domen i det aktuella målet. Ansökan kan göras elektroniskt eller skriftligt. Observera att barn under 18 år inte själva kan/får ansöka om brottsskadeersättning. Det är barnets vårdnadshavare, eller vid gemensam vårdnad båda vårdnadshavarna, som ska ansöka för barnets räkning. Ansökan får dock göras av endast den ena vårdnadshavaren om den andra vårdnadshavaren har begått brottet mot barnet eller om det annars finns särskilda skäl.

Målsäganden kan ansöka om och få brottsskadeersättning för:

Personskada/sveda och värk (fysiskt och psykiskt lidande av icke bestående natur),

Kränkning (som brottet orsakat  målsäganden),

Invaliditet,

Lyte/ärr,

Sakskada (som begränsas enbart till kläder och glasögon som målsäganden hade på sig vid brottstillfället),

Inkomstförlust och sjukvårdskostnader

Slutligen ska Brottsoffermyndigheten alltid göra en prövning av vad ett skäligt belopp är när brottsskadeersättningen bestäms.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se