Blogg

Barnkonventionen som svensk lag, vad har den för betydelse?

Den 1 januari 2020 övergick barnkonventionen till svensk lag, lagen heter ”Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter”.

Kortfattat ska jag berätta vad den nya lagen kan ha för betydelse.

Att barnkonventionen numera är en svensk lag innebär inte att barn får nya rättigheter utan att svenska myndigheter och domstolar har en skyldighet att sätta barnets rättigheter i första rummet. Detta i sin tur innebär att svenska jurister och advokater får ett större ansvar på sitt bord, för att se till så att myndigheterna och domstolarna verkligen följer lagen. Precis som vilken ny lag som helst så saknas rättspraxis, dvs vägledande avgöranden från domstolarna som ger vägledning kring hur lagtexten ska tolkas. Däremot finns det en del rättsfall från Europadomstolen som kan användas vid tolkning och vägledning.

Det pågår nu en utredning som ska kartlägga hur svensk lag och praxis stämmer överens med barnkonventionen, denna utredning kallas för barnkonventions utredningen och ska vara klar i november år 2020. Efter utredningen så kommer det eventuellt läggas fram förslag av regeringen som kommer att innebära en del lagändringar.

Innan barnkonventionen blev lag i Sverige så var det en konvention som Sverige valde att signera och ratificera redan år 1990, vilket var året innan det antogs av FN:s generalförsamling. Därav har konventionen varit juridiskt bindande men det har visat sig att det inte varit tillräckligt.

Ett tydligt exempel på att det inte har varit tillräckligt tidigare är att vid en normkonflikt så har svenska lagar som exempelvis socialtjänstlagen, föräldrabalken eller lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) haft företräde framför konventionen. Idag kommer det dock att bli annorlunda eftersom barnkonventionen också är lag och därför inte hamnar efter i normhierarkin.

Däremot så kan det fortfarande uppstå en konflikt mellan lagarna och då får man använda sig av allmänna principer som lagtolkningsprinciperna, exempelvis ”lex posterior” eller ”lex specialis”. En kortfattad förklaring av principerna är att nyast lag och speciallag får företrädesrätt. Detta förfarande får tillämpas från fall till fall.

Viktigt att komma ihåg är att i Sverige så väger våra grundlagar alltid tyngre än vanliga lagar vid en lagtolkning. Även EU-rätten har en högre ställning och kommer därför in före de nationella lagarna i Sverige.

Barnkonventionen som lag i Sverige har således inte fått någon företrädesrätt. Företrädesrätt är något som vårt grannland Norge tillämpar, vilket i sin tur innebär att barnkonventionen i Norge har en högre status än andra allmänna lagar.

Sammanfattningsvis så anser jag att det finns indikationer på att barnkonventionen som lag kommer att ha en betydelse då den hamnar högre upp i normhierarkin, vilket i sin tur innebär att olika aktörer som arbetar med barn har en skyldighet att sätta barnens rättigheter i första rummet och se till så att detta efterföljs.

Vill du veta mer eller har frågor kring vad som gäller nu när barnkonventionen är svensk lag så rekommenderar jag nedan följande länkar för vidare information.

https://unicef.se/rapporter-och-publikationer/vad-betyder-det-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag

https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/barnkonventionen/barn/fragor-och-svar-infor-att-barnkonventionen-blir-svensk-lag/

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg får du gärna kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari
Bitr.jurist

Andrahandsuthyrning – vad har förändrats och varför?

I oktober trädde nya bestämmelser i kraft gällande andrahandsuthyrning av hyresrätter. Bakgrunden till att lagstiftningen skärpts på området är att det har funnits stora problem med oskäliga hyror, otillåten andrahandsuthyrning och svarthandel med hyreskontrakt. Regeringen föreslog därför en rad åtgärder i början av förra året för att komma till rätta med missbruket kring hyresrätter. Förhoppningen är att de skärpta bestämmelserna ska leda till att omsättningen av förstahandskontrakt ökar och att hyresvillkoren och boendemiljöerna blir bättre särskilt för dem som hyr i andrahand. Då de här lagändringarna har stor betydelse för dig som har en hyresrätt och för dig som letar hyresrätt ska jag kortfattat gå igenom vad de innebär och varför bestämmelserna nu ändrats.

Grundtanken med andrahandsuthyrning är att du som hyresgäst ska ha möjlighet att under en tid bo någon annanstans utan att förlora din hyresrätt, exempelvis för att du har fått ett tillfälligt arbete på annan ort eller för att du ska studera utomlands under en termin. En stor skillnad mellan ett förstahandskontrakt och ett andrahandskontrakt är därför också att du genom hyresavtalet brukar sakna besittningsrätt (rätt att bo kvar) när du hyr i andrahand.

Inför lagändringarna i jordabalken (1970:994) gjordes en undersökning av hur hyresnivåerna på bostadsmarknaden såg ut. 2016 var andrahandshyrorna i snitt 50 procent högre än förstahandshyrorna i Sverige. I Stockholm var skillnaden som störst, där var andrahandshyrorna 72 procent högre. I Göteborg var skillnaden 49 procent och i Malmö var den 40 procent. Jämfört med 72 procent låter 40 procent kanske lite, men om den verkliga hyran är på 8 000 kronor i månaden innebär 40 procent en andrahandshyra på 11 200 kronor.

Ju mindre lägenhet desto större var också skillnaderna, för ett rum och kök låg skillnaden i snitt på 67 procent i landet. Andrahandshyran för en etta i Stockholm var därför dubbelt så hög som förstahandshyran med en ökning på 98 procent. En typisk student har därför fått betala 12 000 kronor för en etta istället för den verkliga hyran på 6 000 kronor. Skillnaderna har de senaste åren fortsatt att öka, priserna på andrahandskontrakt går upp i betydligt snabbare takt än vad de verkliga förstahandshyrorna gör. Både privata och kommunala fastighetsägare beskriver också hur det har blivit allt vanligare att hyresgäster behåller sina hyresrätter när de exempelvis flyttar till villa eller bostadsrätt, för att ha hyresintäkten som en extra inkomst.

Genom lagändringarna är det därför nu inte längre tillåtet att ta ut en högre hyra än den som gäller för förstahandskontraktet, med undantag för tillägg såsom exempelvis för möblering. Den som väljer att ta ut en för hög hyra i alla fall ska kunna förlora sitt hyreskontrakt. Att hyra ut en lägenhet i andrahand utan tillstånd och till en hyra som inte är skälig är numera dessutom brottsligt och kan ge fängelse i upp till två år, enligt 12 kap. 65 c § jordabalken. Vidare får Hyresnämnden genom de nya bestämmelserna besluta om återbetalning av oskälig hyra i upp till två år före ansökan.

Det som gör andrahandsuthyrningen orättvis är att hyran på ett förstahandskontrakt är reglerad och framförhandlad mellan fastighetsägaren och hyresgästorganisationen. Om hyran inte är skälig har hyresgästen därutöver rätt att få den prövad av Hyresnämnden. Den svarta marknaden, som uppstått vid sidan om, har inte varit reglerad på något annat sätt än genom utbud och efterfrågan, vilket har drabbat de som varit i akut behov av ett hem oerhört hårt. Vad som också har hänt är att fastighetsägarna tappar kontroll över vem som bor i fastigheten, vilket i sin tur skapar otrygghet för övriga hyresgäster. Socialtjänsten i vissa kommuner har dessutom fått lämna högre bistånd för att kunna täcka de sökandes oskäliga andrahandshyror.

Även bytesrätten till hyresrätter inskränktes i och med lagändringarna. Hyresgästen måste nu själv ha bott i lägenheten under minst ett år för att kunna byta. Att köpa ett hyreskontrakt av en annan hyresgäst eller att försöka sälja ett hyreskontrakt innebär att personen i fråga kan förlora hyresrätten med omedelbar verkan. Att sälja eller förmedla hyreskontrakt mot ersättning kommer också att ge högre straff än tidigare och även att köpa ett hyreskontrakt ska i fortsättningen betraktas som brottsligt. Påföljden är fängelse i upp till två år, enligt 12 kap. 65 § jordabalken.

De nya bestämmelserna gäller för samtliga hyresavtal som träffas från och med den 1 oktober 2019 och för avtal som träffats dessförinnan i de fall då de otillåtna åtgärderna vidtas efter samma datum. Hur detta bedöms beror på vilken grund och vilken typ av åtgärd det har rört sig om. Ändringarna gällande bestämmelser om skälig hyra kommer däremot inte att tillämpas på hyresavtal som ingåtts före ikraftträdandet. Huvudregeln i svensk rätt är nämligen att ingen får dömas för en gärning som inte var straffbar när den begicks, i de här delarna gäller därför ändringarna enbart efter att lagen faktiskt har trätt ikraft.

Personligen hoppas jag att lagändringarna leder till en rejäl förändring och förbättring på området. Missbruket av andrahandsuthyrning har varit så pass utbrett att det närmat sig norm samtidigt som det genomgående har drabbat redan utsatta.

Om du vill läsa vidare kring vad som gäller för hyresrätter och för bostadsrätter, exempelvis bestämmelserna kring vad som är en skälig hyra, har jag skrivit två tidigare inlägg som går mer allmänt in på området. Det du precis har läst är hämtat från förarbetet till lagändringarna i 12 kapitlet jordabalken. Förarbetet kan du hitta här på regeringens hemsida och själva lagen, jordabalken (1970:994), med de ändrade bestämmelserna kan du hitta här . Slutligen ska kort nämnas att regeringens förslag även innehåller ändrade bestämmelser för så kallad presumtionshyra som du kan läsa mer om i förarbetena, jag kommer inte att gå in på det i det här inlägget. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg får du gärna kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Aila Löfberg Nilsson, bitr jurist

 

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 1

En sak som obönhörligen kommer upp om man råkar hamna i en tvist i domstol, är frågan om förlikning. Vad är då en förlikning, kanske någon frågar sig? Den korta förklaringen är att en förlikning är ett avtal om att avsluta en tvist genom en kompromiss.

Vad innebär en tvist?

Definitionen av en tvist är att en av parterna framställer ett krav mot den andra och att den andra parten bestrider kravet. Ett tvistemål i domstol handlar i de allra flesta fall om att en part har stämt den andra parten med ett krav på en prestation; oftast betalning av ett penningbelopp, som motparten vägrar att betala. Det kan dock även gälla helt andra saker; exempelvis familjerättsliga mål om vårdnad om och umgänge med barn. Att saken hamnat i domstol är ett logiskt steg när en tvist har uppkommit, eftersom det då är i stort sett det enda sättet för den part som framställt anspråket – käranden – att få detta tillgodosett av den andra parten. Det rättegången går ut på är att käranden vill tvinga sin motpart – svaranden – att prestera det som kravet avser (t ex att betala), oavsett att det sker mot dennes vilja.

I de allra flesta fall så har rättegången föregåtts av olika slag av kontakter mellan parterna, såsom exempelvis betalningspåminnelser, reklamation och inkassokrav. Ofta har parterna dessutom haft ytterligare kommunikation och utbyte av uppgifter av olika slag. Kanske har man diskuterat anledningen till svarandens betalningsvägran, och kanske har parterna utövat påtryckningar på varandra för att få den andra parten att släppa på sina krav. I en del fall så har parterna eventuellt även diskuterat vad som skulle behöva göras för att antingen den part som anser sig ha ett krav ska släppa efter på detta, eller att få den betalningsvägrande parten att ändra uppfattning och trots allt betala. Den slutsats som kan dras av det förhållandet av tvisten ändå har hamnat i domstol är att det hela har utvecklats till en situation där den ena parten vidhåller sin föresats att man inte kommer att betala, medan den andra vidhåller att man ska ha betalt. Tvisten är således inte löst, utan fortgår på det strikt formaliserade sätt som anges i rättegångsbalken (”RB”).

En domstol kan aldrig låta bli att döma i ett mål, varför det enda säkra i en sådan situation är att någon av parterna riskerar att få ett domslut emot sig i slutändan, med allt vad detta kan medföra i form av betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader, dröjsmålsräntor m m. Detta vet självfallet båda parter redan innan man involveras i rättegången, och det betyder att ingen av parterna kan vara säker på att vinna målet.

 

Vad händer om ni är oense och hamnar i en tvist? Limhamnsjuristen förklarar närmare i detta blogginlägg.

 

Domstolens skyldighet

Det ”obönhörliga” som jag nämner ovan består i att det i rättegångsbalken, som ju är det regelsystem som både domstolen och parterna har att rätta sig efter i en rättegång, står att det åligger domstolen att ”verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning” (RB 42:17). Detta ska ske under förberedelsestadiet i domstolsprocessen. Oftast kommer saken upp senast under den muntliga förberedelsen, men kan också tas upp innan dess på rättens eller någon av parternas initiativ. Anledningen till att denna bestämmelse finns är naturligtvis att det finns mycket att vinna på om tvisten kan lösas genom en frivillig överenskommelse innan rättegångskostnaderna i vid bemärkelse, dvs dels parternas ombudskostnader och dels rättens kostnader för handläggningen av målet, har stigit till alltför höga nivåer.

En viktig aspekt av förlikningsfrågan är att ingen av parterna måste vare sig ge efter på sin inställning i rättegången eller ens delta i en diskussion om en förlikning om man inte vill. Då talar man bara om för rättens ordförande att man inte är intresserad av någon förlikning, utan att man vill att rätten avgör tvisten genom att döma i målet.

Hur frågan om en eventuell förlikning tas upp om parterna inte har ställt sig helt avvisande till en sådan diskussion varierar betydligt, något beroende på tvistens karaktär, men också på hur den aktuella domaren väljer att agera. Domaren frågar i allmänhet om parterna är intresserade av att diskutera en förlikning, och i så fall om hur man önskar att rätten bidrar till att denna diskussion inleds. Ett vanligt förekommande sätt är att domaren talar med parterna en i taget i enrum, och därvid förmedlar vad parterna har sagt mellan dem. Det som då förmedlas är, i bästa fall, konkreta förlikningsbud mellan parterna. Syftet är att förmå parterna att kompromissa genom att ömsevis ge avkall på sina positioner i rättegången så pass mycket att de ska kunna mötas och enas om en lösning som är acceptabel för båda parter.

Varför skulle jag…?

Och varför skulle man då som part i en rättegång kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta. Dessa kommer jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När ord står mot ord?

De flesta som i någon mån följt samhällsdebatten under de senaste åren har förmodligen stött på diskussionen om bevisning och beviskrav i brottmål i allmänhet och i mål om sexualbrott i synnerhet. Det har bland annat diskuterats om beviskravet rörande de sistnämnda bör sänkas i syfte att få fler sexualförbrytare fällda och av debatten har det framgått att ämnet bevisning och beviskrav förtjänar att belysas i ett blogginlägg.

I blogginlägget You have the right to remain silent, från den 18 januari 2019, skrev jag om att en misstänkt eller åtalad person inte behöver medverka i utredningen. Han eller hon har således rätt att tiga sig igenom såväl polisens utredning som efterföljande domstolsförhandling och behöver inte bevisa sig oskyldig. Istället är det åklagaren som har den fulla bevisbördan vilket betyder att det är åklagaren som ska övertyga domstolen om att personen är skyldig om han eller hon vill ha en fällande dom. Men vad krävs för att domstolen ska anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda? Räcker det att den ena parten är lite mer trovärdig än den andra om ord står mot ord eller krävs det något mer?

Om oss på Limhamnsjuristen

I kapitel 35, § 1 i Rättegångsbalken står det att ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Vad som menas med ”bevisat” framgår inte av lagtexten, utan har arbetats fram i domstolarnas sätt att bedöma saken. Högsta domstolen, som har sista ordet i sådana frågor, har slagit fast att ”bevisat” betyder ställt utom rimligt tvivel. Det ska således vara ställt utom rimligt tvivel att ett händelseförlopp gått till som åklagaren påstår eller att en viss omständighet är just så som åklagaren påstår eller att den åtalade är rätt gärningsman.

Det handlar inte om att rätten ska veta att det ligger till på ett visst sätt – då hade i princip ingen kunnat fällas till ansvar för brott. Inte heller handlar det om vad rätten tror, vilket vore en katastrof ur rättssäkerhetsperspektiv. Istället handlar det om att rätten, vid en objektiv bedömning, ska kunna praktiskt taget utesluta att det gått till på något annat sätt än så som åklagaren säger, det vill säga att alla andra rimliga händelseförlopp ska vara uteslutna. I förlängningen betyder det att det ska verka uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet. Det kan verka som ett mycket högt ställt beviskrav. Ja, det är det och det måste det vara! Det vore orimligt om det räckte att en person pekade ut en annan person och mot dennes nekande hävdade att denne begått ett brott, exempelvis en stöld. Att ett sådant påstående inte räcker för en fällande dom är förmodligen de flesta överens om är rimligt och tämligen okontroversiellt.

Men vad gäller om brottet som den utpekade personen anklagas för inte är stöld, utan våldtäkt; räcker brottsoffrets utpekande och uppgivna version av händelseförloppet då? Nej, det gör det inte. Borde det räcka? Även på denna fråga är svaret nej. Precis som i alla typer av brottmål är det åklagaren som har den fulla bevisbördan och som därmed måste kunna övertyga domstolen om att det är uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet och detta låter sig knappast göras genom att två muntliga utsagor som är oförenliga vägs mot varandra. Istället krävs teknisk bevisning eller någon form av stödbevisning men dessa saker är ämnen för ett senare blogginlägg så håll utkik efter det här i bloggen.

Jag hoppas att jag i och med detta inlägg lyckats reda ut begreppen för dig som bloggläsare. Om du har anledning att fundera närmare på dessa saker hoppas jag att du har en bra försvarsadvokat vid din sida. Om det är en sådan du behöver är du välkommen att kontakta oss via info[at]limhamnsjuristen.se

Marie Traunsberger, advokat

Vad händer när granskarna granskas?

Att hälso- och sjukvården och dess personal kan, och ska, bli granskade av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) är nog ganska allmänt känt. Att bli anmäld till IVO eller att av annan anledning blir föremål för IVO:s granskning och bedömning är självklart jobbigt för den som blir utsatt för det. Många uppfattar IVO:s inspektörer som näst intill fientliga och att man i vissa fall bedriver häxjakt på enskilda personer inom hälso- och sjukvården.

Många som söker vår hjälp när det gäller ärenden där man är utsatt för IVO:s granskning upplever också att IVO har en alltför förlegad och även stelbent syn på vad som är att betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet och i vilka fall man kan göra avsteg från de rekommendationer som finns i t ex Socialstyrelsen Nationella riktlinjer.

Är kritiken från de granskade personerna befogad kan man fråga sig? Eller är det ett uttryck för frustration för att man blir granskad och kritiserad av IVO:s inspektörer?

Svaret på frågan om kritiken mot IVO är befogad måste nog tyvärr besvaras jakande. Det framgår av en rapport från Riksrevisionen som har publicerats den 28 november 2019 (Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder rir 2019:33).

Historik om IVO

IVO bildades den 1 juni 2013 och blev då en självständig tillsynsmyndighet med ansvar för tillsynen över hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten. Tidigare hade detta ansvar legat på Socialstyrelsen, men nu knoppade man av tillsynen och bildade den nya myndigheten. Samtidigt förändrades också lagstiftningen avseende tillsynen över hälso- och sjukvården.

IVO har cirka 375 inspektörer som ska bedriva tillsynen. Tanken är att man ska inrikta tillsynen mot de områden och verksamheter som är viktigast – ur patientsäkerhetssynpunkt – att granska. Riksrevisionen menar i sin rapport att endast i liten omfattning genomförs riskanalyser för att utkristallisera de områden och verksamheten där patientsäkerheten är som sämst och som därför behöver granskas.

Riksrevisionens slutsatser

I rapporten lyfts det fram hur viktigt det är att tillsynsbeslut fattas på ett enhetligt sätt över landet. Riksrevisionen konstaterar att IVO har valt att inte ha ett samlat och lättåtkomligt bedömningsstöd till inspektörerna. Detta innebär så klart att det kan bli väldigt olika bedömningar av likartade fall och att man riskerar att det fattas godtyckliga beslut.

Riksrevisionen lyfter också fram att en myndighet, för att kunna arbeta effektivt och strategiskt, behöver ett välfungerande IT-stöd. Ett sådant stöd saknas hos IVO och det är därför svårt för allmänheten, men även för inspektörerna, att söka fram tillsynsinformation och datakvaliteten visar sig ha brister. Det är ju faktiskt ganska anmärkningsvärt att en myndighet – i dagens dataintensiva samhälle – inte på sex år lyckats ta fram ett fullgott IT-stöd.

Slutsatsen som Riksrevisionen drar är att IVO inte helt har levt upp till sin roll som tillsynsmyndighet, men också att Regeringen inte gett IVO stabila och långsiktiga förutsättningar för sitt uppdrag.

Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till IVO:
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge IVO stabila ekonomiska ramar. Riksrevisionen rekommenderar IVO att:

  • utveckla de nationella och regionala riskanalyserna så att tillsynen kan styras till de områden och verksamheter där den gör mest nytta
  • göra bedömningsstöden lättåtkomliga för att öka enhetligheten i tillsynsbesluten
  • systematiskt följa upp resultatet av tillsynen.

Det är intressant att den nya myndigheten inte har lyckats uppfylla det. Själv arbetade jag på Socialstyrelsen fr o m 1 maj 1995 t o m 25 januari 2006. Jag var anställd som enhetsjurist och arbetade med tillsynsfrågor på Malmöenheten. Redan under min tid på Socialstyrelsen (innan IVO) var det just dessa saker som lyftes fram och som diskuterades;

  • Hur bedriver man en så effektiv tillsyn som möjligt och var gör tillsynen som bäst nytta? Man kräver av hälso- och sjukvården att den ska bedrivas på ett kostnadseffektivt sätt, men detta krav ställs tydligen inte på tillsynen själv.
  • Hur kommer man tillrätta med att tillsynsbesluten och bedömningarna inte är enhetliga? Visa tillsynsenheter ansågs ”snälla” och andra ”stränga”. Det berodde således på var i landet man var verksam hur strängt man blev bedömd av tillsynsmyndigheten. Uppenbarligen är detta fortfarande ett problem hos IVO.
  • Hur kan man på ett systematiskt sätt följa upp resultatet av tillsynen och återföra kunskapen från tillsynen tillbaka till vården? Syftet med tillsynen är ju att förbättra patientsäkerheten, men om inte resultaten kan återföras till vården så blir tillsynen verkningslös och får bara väldigt lokal effekt, om ens någon.

När IVO granskar en legitimerad yrkesutövare så är det bl a dennes kompetens som granskas och bedöms. Man kontrollerar också om det finns fungerande och dokumenterade rutiner för att ge patienterna en god och säker vård och behandling.

Gemensamt arbetssätt?

När det gäller IVO visar Riksrevisionens rapport att knappt hälften av inspektörerna, 45 procent, anser att man i mycket stor eller ganska stor utsträckning har ett gemensamt sätt att arbeta med tillsyn på myndigheten. Det är således mer än hälften av inspektörerna som anser att man inte har ett gemensamt arbetssätt. Detta måste anses vara anmärkningsvärt. Hur ska man kunna undvika godtyckliga beslut och obefogad kritik om man inte inom tillsynsmyndigheten har ett gemensamt arbetssätt och en samsyn på hur man ska bedöma olika företeelser?

När man ska bedriva tillsyn är det självklart viktigt att man på ett lätthanterligt och användbart sätt ska kunna söka information till ett tillsynsärende. Det är bara 28 procent av inspektörerna som anser att IVO:s IT-stöd är användbart för att söka information till tillsynsärenden. En skrämmande låg siffra. Hur gör inspektörerna då sina bedömningar?

Det framgår av enkätsvaren som lämnats av inspektörerna att det finns behov av att kunna göra tillförlitliga och heltäckande sammanställningar av tidigare ärenden för en verksamhet, både avseende tidigare inspektioner och anmälningsärenden. Idag dokumenteras varje ärende för sig och kan därför inte sammankopplas om den tillsynade verksamheten byter namn eller om namnet i tidigare dokumentation är felstavat. Någon skriver att den viktigaste informationen är ”den vi har i huvudet”. Exempel på andra synpunkter som återkommer är bättre analysfunktion för att hitta riskobjekt och stöd för att hitta praxis i likartade ärenden. I resultaten ser man också att respektive tillsynsområde (hälso- och sjukvården kontra socialtjänsten) använder sig delvis av olika källor

Rättssäkerhet och likvärdiga bedömningar?

Ett för den granskade personen viktig parameter är självklart rättssäkerheten, att tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter samt att likvärdiga bedömningar görs i likvärdiga fall, att det inte fattas godtyckliga beslut.

IVO har för att möjliggöra likvärdiga bedömningar i likvärdiga fall ett antal stöd att tillgå. I undersökningen tillfrågas inspektörerna om i vilken omfattning de använder sig av ett antal sådana stöd i tillsynsarbetet. De stöd som frågas om i enkäten är bedömningsstöd, principbeslut, forumet avstämning under handläggning, forumet gruppen för enhetliga bedömningar och kollegor på enheten.

Totalt anser 95 procent av inspektörerna att stöd vid bedömningar är viktigt. Det stöd man använder sig av i störst utsträckning är kollegor på enheten, 95 procent av inspektörerna vänder sig till kollegor på enheten för stöd vid bedömningar i mycket eller ganska stor utsträckning.

Forumen ”avstämning under handläggning” och ”gruppen för enhetliga bedömningar” använder man sig av i mindre omfattning. Av alla inspektörer använder sig 12 procent av forumet ”avstämning under handläggning” och 6 procent av forumet ”gruppen för enhetliga bedömningar” i mycket stor eller ganska stor utsträckning.

Detta innebär således att det krävs att de kollegor som man använder sig av som beslutsstöd vid bedömningen av ett ärende har tillräckligt och rätt kompetens för att göra en rättssäker och korrekt bedömning. De stöd som skulle kunna ge en mer enhetlig bedömning av likartade fall använder man sig av i så gott som obefintlig omfattning.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att granskningen av granskarna inte har fallit så väl ut. De krav man ställer på sina granskningsobjekt, ställer man uppenbarligen inte på sig själv inom tillsynsmyndigheten.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Ewa Wressmark, advokat

Vad är skillnad mellan rättighetslag och skyldighetslag?

Denna blogg är inspirerad av de föreläsningar jag var på för någon vecka sedan och som handlade om Medicinalrätt. Medicinalrätt är viktigt för alla som har kontakt med sjukvård, socialtjänst mm, både om du behöver hjälp och om du ger hjälp. Jag har själv som advokat många gånger stött på att mina klienter = vårdens patienter, inte förstår skillnaden på lagarna som reglerar rättigheter och skyldigheter. De ber mig se till att man får den vård man anser att man har rätt till. Man tror att vi advokater kan fixa allt … men det kan vi naturligtvis inte.

I SOU (statens offentliga utredningar som föregår lagstiftning) 2004:118 har man skrivit om skillnaden mellan en rättighetslag och en skyldighetslag och jag tänkte försöka beskriva det på ett lite enklare sätt.

Tre exempel på olika lagar är Hälso- och sjukvårdslagen som är en skyldighetslag, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som är en rättighetslag och Socialtjänstlagen som är både och.

Vad innebär då rättighetslag och skyldighetslag?
Det finns ingen egentlig definition på begreppet rättighetslag men man brukar säga att:

Rättighetslagar är formulerade så att den enskilde ges specificerade rättigheter. Ett beslut som är fattat enligt en rättighetslag går att överklaga till en domstol och få beslutet ändrat. Ett exempel är om du sökt bistånd enligt LSS och du har fått avslag på det du sökt. Är det en rättighetslag, som just LSS är, kan domstolen ändra beslutet. Det krävs också att beslutet faktiskt ska kunna verkställas, dvs att kommunen ska kunna ge dig det du ansöker om.
De här lagarna känner man ofta igen på att de innehåller tvingande bestämmelser vilket märks genom att de använder orden ”skall”, ”har att” eller ”är skyldig att”.

Skyldighetslagar är riktade till myndigheten och inte till den enskilda individen. De definierar det ansvar myndigheten har. Det gäller bl.a skola, hälso- och sjukvård, räddningstjänsten m.fl. Det innebär alltså att du inte har rätt till en viss vård men att t.ex. landstinget är skyldig att ge dig en god vård så som den beskrivs i lagstiftningen. Får du inte den vård du tycker att du ska ha, som t.ex. en röntgen så kan du inte överklaga läkarens beslut att inte beställa en röntgen.

Det enda man kan göra är att överklaga genom laglighetsprövning för att låta domstolen avgöra om beslutet strider mot någon lag eller författning, till exempel genom att det har begåtts något formellt fel eller om kommunen har överskridit sina befogenheter Men man kan inte få beslutet ändrat.

Hälso- och sjukvårdslagen är alltså en skyldighetslagstiftning vilket betyder att vårdgivaren har en skyldighet att ge nödvändig hälso- och sjukvård. Det finns inte juridiskt utkrävbara rättigheter för patienten utan innehållet i lagen är ”bara” en förklaring på vilken nivå vårdgivaren skall erbjuda en god vård.

Men man ska inte låta sig nedslås för det, vården ska bedrivas i samråd med patienten och ska ske på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet. Sker inte detta kan man anmäla vården till IVO och om man blir skadad kan man få ersättning från patientförsäkringen LÖF.

Både och! Nu blir det lite klurigt men man brukar säga att socialtjänstlagen är både en rättighetslag och en skyldighetslag. Det beror helt enkelt på att det finns EN rättighetsparagraf insprängd i lagen och det är rätten till bistånd för sin försörjning om den inte kan klaras på annat sätt.
Ett exempel på en skyldighet enligt denna lag är att kommunen har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för äldre människor.

Så…då hoppas jag att jag lyckats förklara skillnaden lite grann … du har alltså inte rätt att bestämma vilken vård du ska få, men du ska erbjudas god vård. Besluten kan inte överklagas. Däremot har du rätt att kräva t.ex. stöd enligt LSS om du uppfyller kriterierna annars kan du överklaga detta till domstol. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

 

Vad krävs för psykiatrisk tvångsvård och vad innebär vården?

Vi har tidigare skrivit om Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU i vår blogg. Det finns fler tvångslagstiftningar som kan begränsa vår rätt till självbestämmande och till och med till viss del begränsa våra grundlagsskyddade mänskliga rättigheter som t.ex. rätt till frihet. Dessa lagarna ska tillämpas på ett mycket restriktivt sätt och bara i absoluta nödfall och med hänsyn till den enskilde. Man ska också komma ihåg att om de används så anses det vara för den enskildes bästa och endast om den enskilde inte medverkar till detta på frivillig väg.

I det här blogginlägget tänker jag presentera lagen om psykiatrisk tvångsvård, mycket med tanke på att det finns väldigt många personer i vårt land som lider av psykisk ohälsa. De flesta kommer dock aldrig att omfattas av denna lag, men det kan ändå vara intressant att få veta lite mer.

Med stöd av LPT kan samhället alltså omhänderta vissa individer för vård och behandling mot sin vilja.

Förutsättningar

Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att man ska kunna tillämpa den här tvångslagen och det är om:
1. Personen lider av en allvarlig psykisk störning

Det kan t.ex. vara att personen har en psykos, hög risk för självmord, djupa depressioner mm, ibland, även om det är mycket ovanligt, så kan även somatiska sjukdomar som t.ex. demens eller vissa hjärnskador orsaka psykiatriska symtom som kan medföra att det anses att det föreligger en allvarlig psykisk störning, observera att det är symptomen som ligger till grund för LPT:n och inte sjukdomen i sig.

2. Personen måste ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård dygnet runt.

Det innebär att det inte ska finnas någon annan alternativ vård för patienten. När man gör den här bedömningen måste man överväga om det finns någon annan vårdform som kan användas och som personen i fråga kan acceptera.

3. Personen måste motsätta sig den vård som erbjudits eller att det finns, vad man kallar, grundad anledning att tro att personen kommer att motsätta sig vården.

Det innebär att man måste ha övervägt och ha erbjudit vård på frivillig väg eller ha gjort bedömningen att patienten inte själv kan fatta något grundat ställningstagande till vård, t.ex. pga att man är i ett akut psykotiskt eller maniskt tillstånd. Man kan också ha funnit att personen inte har någon sjukdomsinsikt (vilket kan vara ganska vanligt vid de här tillstånden).
Ibland ändrar sig patienten snabbt och säger att jag godtar frivillig vård för att nästa timme vägra
ta emot vården och därefter godkänna den igen. Då blir det svårt att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på att tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet.

Så vad händer då om en person bedöms uppfylla förutsättningarna för att tas in på LPT?

Det här är noggrant reglerat i lagen och det krävs en tvåläkarprövning. Initialt ska en legitimerad läkare göra en bedömning och undersökning av personen i fråga och därefter ska ett sk vårdintyg utfärdas. Detta är inte något som man utfärdar lättvindigt utan kräver noggrant övervägande och undersökningar. Det finns särskilda blanketter som används för detta och den ska fyllas i i direkt anslutning till undersökningen. I det här vårdintyget ska läkaren bl.a. fylla i psykiatrisk bakgrundshistorik, om sådan finns och man känner till den, aktuellt tillstånd samt skälen till att man bedömt att LPT är tillämpligt. Det här intyget är ett grundläggande dokument och ska medfölja patienten i original under den fortsatta vården för att det ska ha juridisk verkan. Tvångsvården kan enligt lagen endast bedrivas på en psykiatrisk sjukvårdsinrättning som är godkänd, alternativt i öppen form (se vidare nedan).

Senast 24 timmar efter det att en person kommit till en sjukvårdsinrättning där tvångsvård får bedrivas, måste chefsöverläkaren (CHÖL), eller en specialist i psykiatri som har fått uppdrag av Chöl att fatta sådana beslut, avgöra om personen ska tas in för vård.  Chöl bedömer om förutsättningarna för LPT är uppfyllda, vårdintyget får inte vara äldre än 4 dagar och den som fattar beslut om intagning enligt LPT får inte vara samma läkare som skrev vårdintyget. Fattas inte ett sådant beslut inom angiven tid fortsätter vården i frivillig form, eftersom tvångsvård inte börjar förrän intagningsbeslut fattats.

Intagningsbeslutet är överklagningsbart och så snart personen som tagits in är i stånd att ta till sig informationen ska de informeras om denna möjlighet samt om rätten till stödperson/offentligt biträde. Och här kommer ofta vi som jurister in i bilden och blir förordnade som offentligt biträde till personen som tagits in på tvångsvård för att bistå dem med överklagandet.

På avdelningen, och så snart som möjligt efter intagningsbeslutet, ska en vårdplan upprättas för att beskriva hur man planerar den fortsatta vården. Patienten har rätt att erhålla individuellt anpassad information och medverka i planeringen så långt det är möjligt.

Möjliga tvångsåtgärder

De tvångsåtgärder som kan bli aktuella medan personen är intagen är:

  • Behandling, såsom tvångsmedicinering eller tvångsinjektioner
  • Fastspänning – endast om det finns omedelbar fara att personen skadar sig själv eller annan och max 4 timmar och efter beslut av Chöl, som därefter kan besluta om ytterligare 4 timmar, efter att ny undersökning genomförts. Vid beslut om fastspänning mer än 4 timmar ska IVO underrättas.
  • Avskiljning – personen kan under särskilda, i lagen reglerade, omständigheter hållas avskild från andra patienter efter beslut av Chöl. Max 8 timmar, sedan krävs ett nytt beslut av Chöl som personligen ska undersöka patienten. Även här ska IVO underrättas.
  • Kroppsvisitering (ytlig) – detta för att kunna omhänderta alkohol, narkotika eller annat som kan vara till skada.
  • Övriga tvångsåtgärder – ska också fattas av Chöl och kan t.ex. innebära att man inskränker           personens möjligheter att använda mobiltelefon, dator eller andra sätt att kommunicera.
  • Behandling av somatisk sjukdom – en person som är intagen enligt LPT kan mot sin vilja ges somatisk behandling om den är livshotande eller är orsak till den allvarliga psykiska störningen.

Förlängning
Om man anser att tvångsvården måste fortsätta när 4 veckor har gått efter intagningsbeslutet måste Chöl ansöka till förvaltningsrätten om medgivande till förlängning. Förvaltningsrätten kan besluta om tvångsvård i ytterligare 4 månader räknat från dagen för intagningsbeslutet, och därefter om ytterligare 6 månader åt gången. Det är dock viktigt att komma ihåg att så snart förutsättningarna för tvångsvård inte längre finns måste tvångsvården upphöra.

Personen har alltid själv rätt att närvara vid förhandlingen i förvaltningsrätten, som oftast har en enklare förhandlingssal i anslutning till sjukvårdsinrättningen. Personen har också rätt att ha ett offentligt biträde med sig som bistår dem vid förhandlingen. Förvaltningsrätten låter alltid en sakkunnig specialist i psykiatri ställa frågor till den intagne personen och denne får själv yttra sig och uttrycka sin mening. Det offentliga biträdet (vi) får slutföra talan och framföra vår klients synpunkter för att t.ex. visa att förutsättningarna för tvångsvård har upphört.

Har inte ansökan om förlängning kommit till förvaltningsrätten i tid upphör tvångsvården även om förutsättningarna är uppfyllda och då får man påbörja hela proceduren på nytt.

Öppen psykiatrisk tvångsvård

Slutligen tänkte jag skriva några rader om öppen psykiatrisk tvångsvård, en möjlighet som finns sedan 2008. Den här formen kan bli aktuell om en patient som vårdas enligt LPT inom slutenvården inte längre bedöms ha ett oundgängligt behov av inneliggande vård men fortsatt behöver visst tvång för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Även i detta fall ska en ansökan göras till förvaltningsrätten om fortsatt psykiatrisk tvångsvård i öppen form och de uppger då vad som ska gälla för vården och hur den planeras genomföras. Det kan vara att personen ska ta emot medicinering eller ta emot stödinsatser m.m. som inte görs på frivillig väg. Även i dessa fall får personen själv vara med vid förhandlingen med sitt offentliga biträde vid sin sida precis som i ovan nämnda fall.

Avslutning

Jag hoppas att denna lilla kortfattade beskrivning av LPT har gett er lite insyn i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar, sedan finns det mycket mer som ryms inom lagen som handräckning av polis, kriminalvårdens skyldighet att bistå med förflyttning av rymningsbenägen patient och kvarhållningsbeslut, men det tänkte jag inte att det fanns så stort allmänt intresse av utan är mer av intresse för de läkare som står inför att fatta dylika beslut. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Diana Saelöen, advokat

Om ditt barn omhändertas och riskerar att placeras utanför det egna hemmet

Kan myndigheterna ta ett beslut om att omhänderta ditt barn?

Svar ja! Det krävs dock socialtjänsten gör en utredning innan för att säkerställa att barnet exempelvis riskerar att fara illa. Det kan hända vem som helst och det spelar absolut ingen roll från vilka förhållanden man kommer, vare sig man är rik eller fattig, högutbildad eller lågutbildad. Socialnämnden kan göra en bedömning att barnets hälsa och utveckling riskerar att skadas och, därför besluta att omedelbart omhänderta barnet samt om att placera det hos exempelvis en jourhemsfamilj eller också på en statlig institution (ett s k SiS-hem). Den lag som reglerar dessa frågor heter ”Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga”, ofta förkortad ”LVU”.

Om detta inträffar är det viktigt att man så snart som möjligt får träffa ett juridiskt ombud för att få hjälp och koll på vad som gäller rent juridiskt, som förälder har du alltid rätt till ett juridiskt ombud som staten går in och förordnar dvs. ett offentligt biträde.

Finns det åtgärder som gynnar barnet och som kanske inte har uttömts innan myndigheten tagit beslut om att omedelbart tvångsomhänderta ett barn?

Det kan finnas en risk för att myndigheterna har missat åtgärder som gynnar barnet och detta är en anledning till varför ett offentligt biträde ska kopplas in så snart som möjligt i nämnda situationer.

Ett sätt för socialtjänsten att hantera frågan om placering av barnet vid ett omhändertagande är att placera barnet hos någon annan släkting än föräldrarna eller hos någon ”annan närstående”. Det är dock inte alltid som socialtjänsten har utrett eller prövat denna möjlighet, varför det är viktigt att känna till att detta är en grundläggande regel vid tvångsomhändertaganden. Regeln finns i 6 kap 5§ SoL (Socialtjänstlagen), och lyder så här:

”När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas.”

Bestämmelsen ändrades år 1999 från ”bör” till ”skall”. Anledningen till lagändringen var att man ville betona vikten av att ansvarig myndighet i första hand överväger möjligheterna att placera barnet hos släktingar eller andra närstående personer i barnets nätverk.

För att en placering av barnet hos släktingar eller andra närstående personer ska kunna bli aktuell så finns det krav på att barnets bästa ska beaktas. Det krävs därför att myndigheten utreder det tilltänkta familjehemmet och godkänner det precis som vilket annat för barnet främmande familjehem som helst. Däremot så krävs det inte att man utreder familjer och vänner, som barnet känner väl sen innan, och som kan tänka sig vårda en nära anhörigs eller goda vänners barn under en kortare tid.

Detta är enbart några exempel på åtgärder som kan åberopas och på vilka krav myndigheterna kan ställa. Är du på ett eller annat sätt drabbad, känner du någon som är det eller vill du bara veta mer om vilka rättigheter du som förälder har vid ett scenario som det ovan nämnda så är du välkommen att höra av dig till oss för vidare rådgivning. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Bekime Besatari, bitr jurist

Vad gäller för din hyresrätt?

I tidigare inlägg har jag skrivit om vad det innebär att äga en bostadsrätt och eftersom det är minst lika viktigt att känna till vad det innebär att bo i en hyresrätt ska jag göra ett par nedslag i hyreslagen och försöka ge en sammanfattning av de rättigheter och skyldigheter du har som hyresgäst i förhållande till din hyresvärd.

I grunden är hyresavtalet mellan dig och hyresvärden säkerheten för dig som hyresgäst. Både ett muntligt och ett skriftligt hyresavtal är rättsligt bindande, men det är betydligt svårare att bevisa att ett muntligt avtal har ingåtts än ett skriftligt. Du som hyresgäst har rätt att begära ett skriftligt hyresavtal och det har även hyresvärden.

Hyresvärden måste, utöver avtalet, förhålla sig till ”hyreslagen” som hittas i 12 kap. jordabalken (SFS 1970:994). Hyreslagen är till stora delar tvingande och är ett skydd för dig som hyresgäst. När du hyr en bostadsrätt av någon i andra hand är istället ”privatuthyrningslagen”, lag om uthyrning av egen bostad (SFS 2012:978), gällande sedan den 1 februari 2013. Även den här lagen är ett skydd för dig som hyresgäst.

En vanlig orsak till tvister är storleken på hyran och vad som är eller inte är en ”skälig” hyra. Utgångspunkten är att hyresvärden fritt sätter storleken på hyran, men med detta följer flera undantag och även tvingande bestämmelser i och med hyreslagen. Huvudregeln enligt hyreslagen är att hyran ska vara skälig, vilket framgår av 12 kap. 55 § jordabalken. För att bestämma vad en skälig hyra är utgår man dels från lägenhetens bruksvärde och dels från en jämförelse med andra likvärdiga lägenheter. Många gånger har hyresvärden redan förbundit sig till en förhandlingsordning och då förhandlas hyrorna fram tillsammans med en hyresgästförening. Om hyresvärden inte har förbundit sig till en förhandlingsordning kan denne sätta hyran på egen hand, men om du som hyresgäst tycker att hyran är för hög kan du fortfarande få detta prövat av hyresnämnden.

Ett hyresavtal gäller på obestämd tid om inte du och hyresvärden avtalar om något annat, det måste alltså framgå av hyresavtalet om det ska gälla för viss tid. När hyresrätten gäller på obestämd tid brukar avtalet istället innehålla en reglering kring uppsägning. Som hyresgäst har du alltid rätt till en uppsägningstid om tre månader. Hyreslagen är här tvingande och det innebär att även om det i avtalet står en kortare uppsägningstid så har du rätt till tre månader. Du och hyresvärden kan däremot fritt avtala om en längre uppsägningstid. Om du istället hyr en lokal är uppsägningstiden nio månader och tvingande på samma sätt enligt lagen.

Det finns omständigheter som ger hyresvärden rätt att säga upp avtalet i förtid, även om ni inte har avtalat om en bestämd tid för hyresförhållandet. Dessa omständigheter följer av 12 kap. 42 § jordabalken och är bl.a. om du inte betalar hyran i tid, vanvårdar lägenheten, hyr ut den utan tillåtelse eller använder den på ett sätt du inte har tillstånd till. Väldigt förenklat så är hyresrätten förverkad vid bl.a. dessa omständigheter och hyresvärden har då rätt att säga upp hyresavtalet omedelbart. I många fall har du som hyresgäst dock möjlighet till rättelse och du har även rätt att få uppsägningen prövad i domstol.

Du som hyresgäst har som huvudregel besittningsskydd till din hyresrätt när du har bott i lägenheten i minst två år, om ni inte har avtalat bort detta genom hyresavtalet. Besittningsskyddet innebär att du har rätt att få bo kvar i lägenheten. Det finns dock fall när hyresvärden ändå får säga upp hyresavtalet, exempelvis om du har förverkat din rätt enligt ovan, dessa räknas upp i 12 kap. 46 § jordabalken.

Din hyresvärd har vidare ett ansvar för att hålla lägenheten i brukbart skick. Det är därför hyresvärden som ska bekosta och utföra nödvändiga renoveringar av din lägenhet enligt 12 kap. 15 § jordabalken. I vissa fall innebär nödvändiga renoveringar att du har rätt till ersättning för tiden då du inte kan bruka lägenheten. En renovering kan även innebära att hyresvärden vill höja hyran på grund av att bruksvärdet för lägenheten ökar. Hyresvärden måste i sådant fall meddela detta skriftligt. Du kan inom två månader motsätta dig höjningen och då prövar istället hyresnämnden om höjningen är skälig.

Du får som hyresgäst även själv göra vissa renoveringar av lägenheten utan hyresvärdens godkännande. Hyresvärden kan dock ha rätt att kräva ersättning för iordningsställande av lägenheten till ursprungligt skick när du flyttar. Detta blir aktuellt om du har ändrat lägenheten på ett sätt som inte har stöd av 12 kap. 24 a § jordabalken och som sätter ned värdet på lägenheten. Exempel på renoveringsåtgärder som du som huvudregel får utföra är målning, tapetsering, kakelsättning eller byte av golvlister.

Slutligen vill jag kort nämna vad som gäller kring deposition, eftersom detta precis som att sätta en skälig hyra många gånger missbrukas vid andrahandsuthyrning. Deposition är en säkerhet för hyresvärden och består av en summa du och hyresvärden avtalar om genom hyresavtalet. Depositionen är till för att täcka skador på lägenheten som du eventuellt orsakar under hyrestiden, depositionen kan även täcka utebliven hyra. Hyresvärden ska annars betala tillbaka hela summan till dig vid hyrestidens utgång. Det är helt frivilligt att avtala om deposition och det är hyresvärden som måste visa att en skada har uppkommit för att ha rätt att behålla depositionen. För din del kan det därför vara klokt att dokumentera skador som redan fanns när du flyttade in i lägenheten.

Ovanstående är av förklarliga skäl en väldig förenkling av gällande rätt, men jag hoppas att det kan vara en ingång till dig som hyresgäst för att få lite koll på de rättigheter och skyldigheter du har. Hyresnämnden har på sin hemsida: http://www.hyresnamnden.se/, väldigt bra information och om du vill läsa direkt lagtext finns även den gratis exempelvis på riksdagens hemsida: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Aila Löfberg Nilsson, bitr jurist

Småmål- Företagarens “do it yourself” – eller vad gör du när kunden inte betalar?

Många småföretagare har en särskild pärm där de samlar fakturor som de har ställt ut men aldrig har fått betalt för. Ofta handlar det om fakturor som var och en är på en mindre summa, men som tillsammans, och över tid, kanske kan uppgå till större belopp. Känns det igen?
De flesta kunder betalar visserligen det de har köpt utan att krångla. Ibland så stöter man dock på fenomenet att betalning bara helt sonika uteblir.

Många företagare känner till att man då kan använda sig av det som kallas för betalningsföreläggande; vanligen förkortat ”bf”. Ansöker om bf gör man hos Kronofogdemyndigheten (”KFM”), och hur man gör finns det utförliga anvisningar om på KFM:s hemsida. Betalningsföreläggande är en så kallad summarisk (dvs förenklad, eller möjligen komprimerad) process, som är förhållandevis snabb och enkel. Om motparten antingen medger sin betalningsskyldighet, eller förhåller sig passiv; dvs inte bestrider betalningsskyldighet när han blir delgiven betalningskravet, så utfärdar KFM ett s k slutbevis om betalningsföreläggande, vilket sedan kan användas som grund för KFM:s tvångsindrivning av betalning.

En särskild variant är emellertid när kunden reklamerar och bestrider betalningsskyldighet, dvs meddelar att man inte tänker betala hela eller delar av det fakturerade beloppet, exempelvis på grund av att kunden påstår att varan eller tjänsten inte lever upp till avtalad eller i vart fall av kunden förväntad standard. För Dig som företagare gäller det då att vara lyhörd för det kunden påstår, eftersom det ju faktiskt kan förhålla sig så att något har blivit fel i den levererade varan eller utförda tjänsten. Om så är fallet så gäller det ofta att Du som leverantör av en vara eller tjänst erbjuder kunden att rätta till det som eventuellt har blivit fel, för att Du ska ha rätt att tillgodogöra Dig den betalning som parterna har avtalat, alternativt att Du kompenserar kunden genom att t ex reducera priset så att det motsvarar det som kunden har fått. Om varan eller tjänsten har varit sämre än vad som har varit överenskommet, så ska självfallet också priset bli lägre än vad som varit överenskommet, eller hur?

Ibland hamnar man som företagare dock i den situationen att en reklamation från kunden inte är sakligt grundad, varför Du inte heller godtar den. Du anser att kunden har fått det Ni har kommit överens om, men likväl så vägrar kunden att betala hela eller i vart fall delar av beloppet. Vad gör Du då?

Ja, om det rör sig om låt säga något eller några hundratal tusen, eller rentav en eller ett par miljoner, kronor, så vänder Du Dig självfallet till Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB för att få råd och dåd, och då kanske vi råder Dig att stämma motparten. Att driva en process i domstol kan vara en både långdragen och dyr procedur, och då kan det vara tryggt att veta att Du har ett rättsbildat ombud som driver Din sak och att rättsskyddet i Din företagsförsäkring (för en sådan har ju alla företagare; eller…?) går in och tar en del av ombudskostnaderna. Men om det handlar om låt säga 5.000, eller för den delen; 20.000 kronor, och kunden har bestritt den ansökan om betalningsföreläggande som Du har givit in till KFM? Ja då hamnar man i ett annat läge, eftersom man då hamnar under en ”magisk” gräns som går vid ett halvt prisbasbelopp; idag (2019) 23.250 kronor.

Anledningen till att jag kallar gränsen för ”magisk” är för att den utgör skiljelinjen mellan två kategorier av förmögenhetsrättsliga tvistemål i svenska domstolar; de så kallade ordinära tvistemålen, och de förenklade tvistemålen – i dagligt tal även kallade småmål. Båda typerna av rättegångar styrs av reglerna i Rättegångsbalken, som är det grundläggande regelsystemet för processer i allmän domstol i Sverige, men medan de ordinära målen styrs av huvudreglerna, så har man infört ett antal undantagsregler för de förenklade tvistemålen; småmålen.

Det kanske viktigaste undantaget gällande småmålen utgörs av en speciell rättegångskostnadsregel. Grundprincipen i en tvistemålsprocess är att tappande part (=den part som förlorar målet), förutom sina egna kostnader, även ska stå för den vinnande partens rättegångskostnader. Detta gäller principiellt även i ett småmål, MEN med en betydande begränsning – nämligen att tappande part aldrig behöver betala mer i ersättning än 1.725 kronor (2019) inklusive mervärdeskatt!

En annan huvudregel i en ordinär process är den som stadgar att domstolen inte får lägga sig i hur parterna väljer att föra sin talan. Domstolen får inte hjälpa vare sig den ena eller den andra parten att göra rätt, eller varna den ena eller andra parten för hotande misstag. I ett småmål gäller däremot – något förenklat – det omvända, dvs domstolen har då ett ansvar för att målet blir ”tillbörligt utrett”, och har för detta lagstiftarens tillåtelse att hjälpa parterna att lägga fram sin sak.
Regeln om begränsning av rättegångskostnadsersättningen verkar i väldigt många fall starkt avskräckande på fordringsägaren, eftersom den i praktiken innebär att det, även om man vinner målet (!), regelmässigt kostar betydligt mera i ombudsarvoden
(=advokatkostnader) att driva en rättegång med biträde av en advokat i ett småmål än vad den som vinner målet har att fordra av motparten. Även om värdet av det man tvistar om ligger nära den övre gränsen för småmål (23.250 kronor), så krävs det inte så många timmars arbete för att en advokats arvode ska överstiga värdet av tvisteföremålet. 
Till saken hör att även försäkringsbolagen har inrättat sig efter tankegångarna bakom vad rättegångsbalken stadgar om småmål, på så sätt att man i så gott som alla försäkringsvillkors rättsskyddsmoment har infört ett uttryckligt undantag för småmål.

Rättsskyddet omfattar därmed inte småmål. Detta betyder att om tvisten handlar om 25.000 kronor, så kan Du processa med stöd av företagsförsäkringen, men om den handlar om 20.000 kronor, så måste företaget självt betala varenda krona av ett eventuellt ombuds kostnader.

Och varför har man då infört dessa två olika kategorier av regler, kan man fråga sig?
Ja svaret ligger mera i rättspolitiken kring dessa frågor än i juridiken. Staten betalar varje år dryga pengar för att hålla oss medborgare med ett avancerat, men också kostsamt, rättssystem, som står till vårt förfogande när vi söker vår rätt i olika angelägenheter. Baserat på erfarenhet har lagstiftaren kommit fram till att man måste sätta en gräns för hur små belopp som gemene m­an ska kunna tvista om med stöd av detta rättssystem, för att inte folk ska processa om rena struntsaker och därmed belasta rättssystemet med dryga kostnader av prestigeskäl eller av andra ovidkommande orsaker. Varje rättegång kräver insatser från både domarna och domstolarnas administrativa personal för mångtusenbelopp, och tanken är därför att systemet ska vara så uppbyggt att inte varje liten tvist ska behöva leda till en rättegång.
Och tycker då lagstiftaren alltså att ett belopp på kanske 5-, 10- eller 20.000 kronor är så obetydligt att vi medborgare inte ska få samhällets stöd att driva in det från en tredskande motpart? Nej; så illa är det inte. Det är där som de särskilda reglerna om småmål kommer in i bilden. Dessa regler gör det möjligt för oss att i förekommande fall väcka talan mot (dvs stämma) en betalningsvägrande motpart på egen hand, utan hjälp av ett rättsligt skolat ombud. Tanken bakom de särskilda småmålsreglerna är just att den som har ett berättigat anspråk ska kunna driva sin sak på egen hand, eller i vart fall efter endast begränsad rådgivning av en jurist, och med i vart fall en viss vägledning av domstolen. Den som har ett krav som en motpart har bestritt kan därför gå in på domstolsverkets hemsida; http://www.dv.se, och där finner man via länkarna http://www.domstol.se/Tvist/Stamningsansokan2/  och http://www.domstol.se/Publikationer/Blanketter/Ansökan%20om%20stämning%20-%20%20%20DV%20161.pdf en enkel mall för en stämningsansökan, som dessutom är försedd med lite användbara anvisningar.

Erfarenheten visar att det är förhållandevis få som använder sig av denna möjlighet att själva skaffa sig ”rättvisa” – om av okunskap eller av överdriven respekt för vilka juridiska kunskaper som man måste ha för att kunna driva sin sak är svårt att veta. Många resonerar som så att det är bättre att lägga sin tid och energi på att göra fler och nya affärer istället för att ”ödsla” tid på att driva in obetalda fordringar. Ibland kan det dock hända att man dels har samlat på sig sammanlagt ganska så stora fordringar, och dels kanske har en lucka i inkomna beställningar, och då kanske det kan vara idé att ta tag i de redan upparbetade pengar som den där pärmen representerar och dra igång en process, eller några processer, för att äntligen få betalt för tidigare utförda prestationer. Och ofta är det en fördel för Dig som företagare att det ju är Du som bäst känner till ärendet och vad det är som har hänt. I en rättegång så gäller det att vara en god pedagog, och förklara för rätten varför Du ska ha betalt trots att motparten säger motsatsen. Och skulle man misslyckas, så kan kanske vetskapen att man aldrig kan bli ådömd betalningsansvar för rättegångskostnader uppgående till mera än 1.725 kronor inklusive mervärdeskatt vara en säkerhet. I ett småmål är den kostnadsmässiga avgrunden således inte särskilt djup. Kanske något för Dig att prova på?
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist