Blogg

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB > Blogg

Hur påverkas mitt köp av den nya konsumentköplagen?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Som konsument tänker man ofta att man har ett bra skydd när man handlar av en näringsidkare och man kanske slappnar av i trygg förvissning om det. Men de senaste åren har vårt köpbeteende förändrats både när det gäller vad vi köper och var vi handlar och skyddet har inte varit så starkt som man kanske har trott.

Konsumentköplagen från 1990 utgick från det köpmönster som fanns hos oss konsumenter då, nämligen inköp av fysiska varor i fysiska butiker. I takt med att vårt köpmönster förändrats till att mer och mer innebära köp av digitala tjänster, digitalt innehåll och digitala delar såg man att konsumentköplagen måste skydda konsumenten i den verklighet vi nu lever, med alla dess förändringar. Därmed har den nya konsumentköplagen, som trädde i kraft den 1 maj 2022, fått en helt ny utformning med indelning i tydliga kapitel, definitioner och omfattning, där det sista kapitlet helt ägnas åt de digitala köpen. Här kan man bl.a. hitta regler om uppdateringsskyldigheter m.m.

Naturligtvis finns det åligganden även för konsumenten och inte bara för näringsidkaren. Reglerna om konsumentens betalningsskyldighet och dröjsmål innebär att näringsidkaren kan häva köpet, men också att konsumenten kan bli skadeståndsskyldig. Dessa regler finns i kapitel 7 och kan vara bra som konsument att sätta sig in i.

Tillämpning
Inledningsvis definieras. som brukligt är, lagens tillämpningsområde dvs köp mellan privatperson och näringsidkare, den kan även gälla om en privatperson säljer via en näringsidkare. Således är det ingen större förändring jämfört med den tidigare lagen och det är viktigt att komma ihåg att om du som privatperson handlar av en annan privatperson så är inte konsumentköplagen tillämplig.

Förlängd omvänd bevisbörda

Utöver nyheterna om digitala köp har man stärkt konsumentskyddet även genom att förlänga den så kallade omvända bevisbördan från 6 månader till 2 år. Detta innebär att om man finner ett fel i varan så är det säljaren som under 2 år från inköpet ska visa att varan inte var felaktig redan vid inköpet. Näringsidkaren ska således i princip visa att konsumenten har orsakat skadan på varan, i annat fall ska felet anses ha funnits redan vid inköpet. Detta är en stor fördel för konsumenten då varan ska anses vara felaktig om den avviker från kraven, såväl de s k subjektiva som de objektiva kraven. Det innebär att näringsidkaren inte kan sälja en vara i ”befintligt skick”.  Reklamationstiden är fortfarande 3 år, men först efter 2 år måste du som konsument visa att felet fanns från början.

Observera dock att särskilda regler gäller för digitala varor och tjänster. Här måste konsumenten t.ex. tillse att det egna nätverket samt den hårdvara och programvara man har stämmer överens med de tekniska krav som finns för den digitala produkt man köper. Gör de inte det kan inte näringsidkaren hållas ansvarig för fel i varan, naturligtvis under förutsättning att information givits om de tekniska krav som krävs.

Inte bara positivt – reglerna om levande djur
Reglerna om levande djur finns i 4 kap 18-20 §§ och här kvarstår att den omvända bevisbördan ska gälla under 6 månader, således gäller inte de nya reglerna om 2 år vid köp av levande djur.  Dessutom har man infört en regel att man vid köp av dyrare djur, de som kostar mer än 1/10 av prisbasbeloppet (ca 5 000 kr), kan avtala bort den omvända bevisbördan helt. Dock har säljaren fortfarande ansvar för ursprungliga fel, men bevisbördan ligger då på köparen från början. Min uppmaning är att inte gå med på att avtala bort den omvända bevisbördan och om säljaren propsar på detta bör man nog tänka en gång extra innan man genomför köpet.

Ett viktigt observandum är att om du har blivit uppmanad att undersöka djuren så kan du inte klaga på sådant som du borde ha upptäckt vid en sådan undersökning. Det innebär att du kan bli tvungen att bekosta en veterinärbesiktning för att säkerställa att djuret mår bra och inte har några upptäckbara fel, eftersom det i princip är omöjligt att själv hitta dessa så kallade upptäckbara fel. Här kan man dra en parallell med köplagen 20 § om köparens undersökningsplikt.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis är den nya konsumentköplagen i de allra flesta fall en förbättring för konsumenterna och ett steg i rätt riktning att efterfölja EU-kommissionens initiativ ”en ny giv för konsumenterna” vilken kommer att ge effekt på fler lagar som kan komma att ändras längre fram enligt en proposition från regeringen (Ett moderniserat konsumentskydd prop. 2021/22:174)

En uppmaning är att alltid sätta sig in i vilka rättigheter och skyldigheter man har som konsument och är man osäker finns information att hämta på www.konsumentverket.se

Advokat Diana Saelöen

Vad är ett skiljeförfarande? Del 1

Posted on by Jan Tuma

Som den flitige läsaren av våra blogginlägg kanske har märkt så brukar jag ibland ge mig på att försöka förklara begrepp som förekommer i det juridiska fackspråket, men som antingen har en annan betydelse än i vardagsspråket, eller som helt saknar sin motsvarighet i det allmänna språkbruket. Ett sådant begrepp är skiljeförfarande.

Vill Du ha det korta svaret eller det långa? Det är alltid trevligt att få en fråga som är enkel att besvara, och just denna finns det faktiskt ett kort svar på: Ett skiljeförfarande är en privat rättegång! Förfarandet leder till en skiljedom, som är verkställbar på i stort sett samma sätt som en dom meddelad av en allmän domstol.

Det korta svaret lämnar dock efter sig ett så pass stort antal följdfrågor, att Du ju inser att det kräver en förklaring. För visst är det väl så att staten genom domstolsväsendet har monopol på rättsskipning?

Rättsskipningsmonopol

Och här kommer så de komplikationer som det enkla svaret kringgick. En del av svaret är att staten faktiskt har monopol på rättsskipning när det gäller bland annat straffrätt och annan lagstiftning som handlar om utövande av offentligrättslig makt – det som kallas för myndighetsutövning. Det finns visserligen grupperingar i vårt samhälle som anser att de står över denna del av rättssystemet, och som antingen konstruerar sina egna rättssystem, eller som väljer att betrakta diverse religiösa dogmer som ett rättssystem som de följer, men det rör sig då om antingen rent professionella kriminella, eller grupperingar som av andra; vi kan kalla dem ideologiska, skäl väljer att aktivt ta avstånd från den genom den svenska lagstiftningen och i demokratisk ordning antagna svenska rättsordningen. Gränsdragningen mellan dessa slag av grupperingar är inte sällan oklar.

Rättsskipningsfrihet

Däremot så finns det inget offentligt monopol på rättsskipning inom den del av juridiken som kallas för civilrätt, och då närmare bestämt förmögenhetsrätt, och som reglerar bland annat allt som har med handel och ekonomiska transaktioner mellan privata rättssubjekt, såsom privatpersoner och företag, att göra. Detta hänger bland annat samman med att ekonomin i ett samhälle; näringslivet, i mycket stor utsträckning styrs av avtal mellan aktörerna. I Sverige; liksom i de flesta demokratiska rättssystem, råder det som brukar kallas för avtalsfrihet. Principen är (som så ofta inom juridiken) inte undantagslös, men den är en grundbult i det ekonomiska livet i samhället.

Det typiska för ett avtal är att det för sin uppkomst och giltighet kräver båda de involverade parternas medverkan. Om den ena av två parter erbjuder sig att ingå ett avtal med den andra parten på villkor som denne inte accepterar, så kan den andra parten helt enkelt avstå från att ingå avtalet. En faktor som är styrande för om man ska ingå ett avtal är vetskapen om att ett avtal är bindande. Detta betyder att den som står inför valet att ingå ett avtal eller inte, alltid måste kalkylera på om villkoren kommer att vara gynnsamma för honom eller henne även kanske långt in i framtiden, eftersom det ju alltid finns en risk för att omständigheterna förändras så att det som idag ter sig fördelaktigt, i morgon kan visa sig ha varit en felsatsning.

Ett noggrant genomtänkt, väl utformat och väl dokumenterat avtal kan ofta vara en garant för att en affärstransaktion ska ge ett för parterna bra utfall, och att de har klart för sig vad de har förbundit sig till. Tyvärr så ingås inte sällan affärstransaktioner utan att dokumenteras i ett skriftligt avtal, och även om så är fallet så visar det sig emellanåt att saker och ting likväl går snett, och att parterna blir osams om vad de har kommit överens om eller vad den ena eller andra av dem ska prestera för att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. När det uppkommer en tvist i ett kommersiellt förhållande betyder det att åtminstone en av parterna (och ibland båda) anser sig ha krav mot den andra, som denne vägrar att uppfylla.

Valfrihet

I detta läge ställer staten ett system för tvistlösning till allmänhetens förfogande genom den civilrättsliga och processrättsliga lagstiftningen och domstolsväsendet (i vid bemärkelse). Att systemet ställs till förfogande betyder emellertid inte att det finns något statens monopol på rättsskipning inom denna del av juridiken. Tvärtom så har det, allteftersom näringslivet under långa tider har utvecklats, bildats det som kallas för alternativa tvistlösningsmekanismer, varav en sådan är just skiljeförfarandet. Avsaknaden av ett offentligt monopol på detta område ger parterna i en affärsrelation möjligheten att välja bort tillämpningen av den svenska rättegångsbalken och svensk (dispositiv – dvs icke obligatorisk) materiell lagstiftning, till förmån för andra regler som de anser är bättre lämpade för deras situation.

Bundenhet

Ett skiljeförfarande förutsätter att parterna avtalar om tvistlösning på detta sätt. Detta kan ske på principiellt två olika sätt. Det ena är att parterna redan när man skriver avtalet om en viss affärstransaktion eller affärsrelation tänker sig in i möjligheten (dvs risken för) att de någon gång i framtiden ska hamna i konflikt med varandra, och därför redan då skriver in i avtalet hur de ska göra för att lösa denna förhoppningsvis aldrig uppkommande tvist. Detta sker då genom att parterna i avtalet skriver in en skiljeklausul, som är en klausul som anger att en eventuellt uppkommande framtida tvist ska lösas genom ett skiljeförfarande, varvid man även anger vilka regler för skiljeförfarandet som ska tillämpas. En sådan klausul är bindande för båda parterna, vilket betyder att de, när en tvist sedan uppkommer, inte ensidigt kan välja att i stället för skiljeförfarande väcka talan vid en allmän domstol.

Det andra sättet är att parterna först när det har uppkommit en tvist mellan dem, kommer överens om att den ska lösas genom ett skiljeförfarande i stället för att dras genom det offentliga domstolsväsendet. I denna situation krävs det således; lätt paradoxalt, att parterna kan komma överens trots att det råder en tvist mellan dem, och att de då ingår ett skiljeavtal om just den uppkomna tvisten. Detta kallas ibland med ett fint latinskt uttryck för ett skiljeförfarande ”ad hoc”.

När är det då aktuellt med att använda sig av ett skiljeförfarande i stället för att stämma någon i allmän domstol? Den frågan avser jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Koranbränning; Hatbrott eller yttrandefrihet?

Posted on by Ewa Wressmark

Den svenska yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, kommer till uttryck i
2 kap. 1 § regeringsformen, och är en grundläggande rättighet för alla som vistas i Sverige. Således omfattas inte bara svenska medborgare av yttrandefriheten, utan även utlänningar som befinner sig i Sverige.

Yttrandefriheten skyddas också av Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är en av de friheter som syftar till att främja ett fritt meningsutbyte och därmed främja demokratin. Yttrandefriheten är en rätt för alla; oavsett i vilket land man är medborgare, att inom Sveriges gränser uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt.

En del av yttrandefriheten har ett särskilt starkt skydd. Yttranden som framförs via ett medium, så som tryckta skrifter, radioprogram, TV-sändningar, video/dvd, tekniska upptagningar med mera, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YFL) eller tryckfrihetsförordningen (TF).

Däremot har uttalanden som framförs direkt och muntligt inte skydd i YGL eller TF, utan enbart det skydd som uttrycks i regeringsformen (RF). Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen får yttrandefriheten begränsas genom lag.

I 2 kap. 24 § regeringsformen föreskrivs att mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Begränsningar enligt 2 kap 20 § regeringsformen får bara göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Det har diskuterats mycket kring de Koranbränningar som Rasmus Paludan har ägnat sig åt på flera platser i Sverige. Är det ett uttryck för yttrandefriheten eller är det en form av hets mot folkgrupp? Är detta ett exempel på den yttersta gränsen för yttrandefriheten?

I ett demokratiskt land som Sverige har alla rätt att ha och uttrycka en åsikt, även om den känns obekväm för andra. Man kan dock fråga sig när användandet av yttrandefriheten kan betraktas som hets mot folkgrupp, dvs som ett hatbrott? Brottet hets mot folkgrupp innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Är Koranbränningen i sig att betrakta som hets mot folkgrupp? Troligen inte.
Kan förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion, vara hets mot folkgrupp. Ja, mycket möjligt!

Frågan är då om polisen kan neka t ex Rasmus Paludan tillstånd att demonstrera och bränna Koranen? Förvaltningsrätten i Göteborg har i två domar (Mål 3248-22 och 4632-22) gjort en bedömning av detta.

Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis i domarna att mötes- och demonstrationsfriheten är grundlagsskyddade rättigheter som även skyddas av Europakonventionen. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten.

Angående sammankomsten i Borås (Mål 4632-22), där polisen hade avslagit ansökan om demonstration i form av Koranbränning, grundades polisens avslagsbeslut på att ordnings- och säkerhetsproblem kunde förväntas uppkomma vid sammankomsten, dvs att det funnits en hög risk för att det skulle uppkomma liknande allvarliga händelser som förekommit i andra delar av landet under påskhelgen, de s.k. påskupploppen.

Förvaltningsrätten konstaterar att det inte var visat att Rasmus Paludan, eller några andra som deltagit i de tidigare tillståndsgivna allmänna sammankomsterna, hade stört ordningen eller säkerheten, utan kunde hänföras till utomstående personer. Enligt förvaltningsrättens mening bör emellertid inte ett tillstånd till en demonstration kunna vägras enbart av den anledningen att det kan befaras angrepp på deltagarna från t ex åskådare eller deltagare i en motdemonstration. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten. Enligt Förvaltningsrätten ska det då röra sig om rena nödsituationer och när alla möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda. Därför menar Förvaltningsrätten att polisen inte hade rätt att neka tillståndet.

Förvaltningsrätten framhåller emellertid att Polismyndigheten har möjlighet att uppställa villkor om bl a tid och plats för demonstrationen, om det behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten. Det anses att ordningslagen ger Polismyndigheten ganska långtgående befogenheter att ändra i mötesanordnares val av tid och plats genom diverse villkor.

Eftersom Polismyndigheten inte övervägt att villkora tillståndet, utan helt avslagit ansökan, menar Förvaltningsrätten att, om tidpunkten för demonstrationen/ sammankomsten inte hade passerat, så skulle målet ha återförvisats till Polismyndigheten för prövning av vilka eventuella villkor som kunnat ges för tillstånd för sammankomsten.

Angående Sammankomsterna i Hjällbo Centrum och på Angereds torg (Mål 3248-22) avslog Förvaltningsrätten Rasmus Paludans överklagande över att tillstånd inte beviljats på dessa två platser. Däremot hade tillstånd beviljats att få hålla allmänna sammankomster på Frölunda torg under en utökad tid, kl. 12.00-15.00 i stället för den ansökta tiden kl. 12.00-13.30. Förvaltningsrätten menar att Polismyndigheten kan bedöma t ex om ett möte måste få lov att hållas en viss dag, men inte nödvändigtvis på den plats som arrangören vill. Rasmus Paludan hade helt avböjt att diskutera andra alternativa platser än de i ansökan angivna platserna, trots att han erbjudits att hålla sammankomsterna på andra platser. Med anledning därav ansåg Förvaltningsrätten att Polismyndigheten haft rätt att avslå ansökan gällande platserna Hjälbo Centrum och Angereds torg. Rasmus Paludan överklagande avslogs.

Så vad kan man dra för slutsatser av detta?
Det är ytterst svårt att helt neka tillstånd till en allmän sammankomst, eftersom det skulle inskränka yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Däremot måste en mötesarrangör finna sig i att Polismyndigheten förändrar såväl tid som plats för sammankomsten. Det ska här också påpekas att Europakonventionens skydd för demonstrationer även innebär en förpliktelse för staten att vidta positiva åtgärder för att sammankomsten ska kunna genomföras. Det är alltså polisens skyldighet att se till att yttrandefriheten kan upprätthållas och garanteras.

En helt annan sak är om en arrangör av en allmän sammankomst, som getts tillstånd, gör sig skyldig till t ex brottet hets mot folkgrupp, eller något annat hatbrott. Om så är fallet kan en Koranbränning innebära att man går över gränsen för yttrandefriheten och demonstrationen kan då anses övergå till att bli ett hatbrott.

Summa summarum:
– Vår yttrandefrihet är långtgående och det ska mycket till för att den ska kunna begränsas, dvs att förbjuda någon att uttrycka sin åsikt.
– Det finns emellertid möjlighet för Polismyndigheten, som ger tillstånd till allmänna sammankomster, att ställa villkor för sammankomsten för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
– Att störa en allmän sammankomst t ex med våld, oljud, ljus eller på annat liknande sätt, för att försöker förhindra sammankomsten gör sig skyldig till brott, nämligen brottet störande av förrättning eller allmän sammankomst, vilket kan leda till böter eller fängelse i högst sex månader.
– Yttrandefriheten får aldrig gå över gränsen på så sätt att det blir fråga om t ex hets mot folkgrupp genom att framföra förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion. Påföljden för brottet är fängelse i upp till två år eller, om brottet är ringa, böter. Om brottet bedöms vara grovt döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Advokat Ewa Wressmark

 

Bistånd jml SoL eller insatser jml LSS, del 1

Posted on by Karina Stiernblad

Kan lagvalet och dess omfattning påverka mina möjligheter att få hjälp med stöd och service?

Med utgångspunkt i denna fråga som min gode vän Lex Sommarskog ställde till mig i förra veckan kommer jag genom en serie av inlägg ge Dig delar av mitt svar på Lex fråga.
Lex berättade att hans fråga kom sig av att hans vän, Tycho, till följd av en motorcykelolycka hade förvärvat en hjärnskada som i sin tur hade medfört så omfattande skador att han nu inte klarar sig själv, utan stöd. Tycho som nu har kommit hem från sjukhuset är därför i ett stort behov av stöd för att klara sin vardag. Till följd av detta har Tycho, med hjälp av Lex, ansökt hos sin hemkommun, Fågelhuus kommun, om stöd och service enligt LSS[1]. Fågelhuus kommun har avslagit Tychos ansökan. De menade att Tycho inte omfattas av den särskilda gruppen av personer som kan erhålla stöd enligt LSS.
Men hade Fågelhuus kommun då inte erbjudit Tycho hemtjänst frågade jag? Jo, men det stöd han fick var inte alls så omfattande som han behövde, svarade Lex. Till exempel fick Tycho, som var en social person, inte hjälp med att komma ut mer än en gång i veckan och träffa sina vänner och det var inte alls tillräckligt. Dessutom fick han inte hjälp med städning mer än var tredje vecka. Var detta verkligen ok? Fågelhuus kommun hade nu sagt att ville han ha ett mer omfattande stöd så fick han flytta till en gruppbostad och där kunde han i övrigt träffa människor och få nya vänner. Tycho som älskar sin lilla lya och sina vänner vill absolut inte lämna sitt hem och nya vänner, i stället för sina gamla, vill han absolut inte ha. Lex, som för säkerhets skull lovat att hjälpa Tycho att överklaga kommunens avslag undrade därför om Tycho kunde ha fått ett mer omfattande stöd om Fågelhuus kommun hade bifallit hans ansökan från början eller om det är ”så här det ska vara?”.
För att svara på detta får man först förstå skillnaden mellan två lagar, nämligen mellan SoL[2] och LSS, svarade jag.

SoL är en så kallad ramlag. Innebörden av detta är precis som det låter. Fågelhuus kommun har genom SoL fått en yttre ram för det stöd och den service som de ska tillhandahålla sina kommuninnevånare. Vilka specifika insatser de väljer att fylla ramen med är upp till kommunen. Hur ramen för stödet enligt SoL är utformad kan först och främst hittas i den så kallade portalbestämmelsen[3]. I bestämmelsen anges bland annat att den enskilde genom bistånd ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Enligt den så kallade lagkommentaren går det att utläsa att det med skälig levnadsnivå inte endast avses vad som direkt fordras för den enskildes grundbehov, utan insatsen ska uppnå en viss kvalitet och om man vänder sig till de förarbeten som finns så framgår det att bedömningen av vad som utgör skäliga levnadsvillkor ska ske med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Vidare står det i lagen att stödet ska utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Stödet ska med andra ord i största möjliga mån inte vara ägnat att passivisera den enskilde.

I nästa inlägg kommer jag att gå igenom ett par domar som kan ge oss en fingervisning mot vad Tycho kan förvänta sig när det kommer till hans rättigheter enligt SoL när det kommer till skälig levnadsnivå. Först därefter kommer jag att skriva om LSS och då se om denna lag möjligtvis hade kunnat ge ett annat eller mer kvalificerat stöd än SoL. Men oroa Er inte för Lex och Tycho så länge. De har redan fått svar och juridiskt stöd från Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende.

_______________________________________
[1] Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade.
[2] Socialtjänstlagen (2001:453).
[3] Se socialtjänstlagen 4 kap 1 § 1 och 4 st.

För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi kan LSS!

 

Framtidsfullmakt, behöver jag en? Vilka risker finns det?

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

Den 1 juli 2017 trädde lagen om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om hur en sådan ska upprättas, se HÄR. Syftet med lagen är att vi själva ska kunna bestämma över vem som ska företräda oss när vi av någon anledning inte kan göra det själva. Det är både en samhällsekonomisk fråga och en fråga om självbestämmanderätt. Med vår priviligierade levnadsstandard har medelåldern höjts och därmed också behovet av gode män och förvaltare för dem som inte kan handha sina egna angelägenheter.  Även om arvode tas från den enskildes inkomst blir det en kostnad för samhället, en kostnad som man vill begränsa. De allra flesta vill inte heller att någon utomstående ska bestämma över dem eller deras tillgångar och ännu mindre vill man betala för att någon ska göra det. Därför var lagen efterlängtad, men blev den så bra som önskat?

Lagen om framtidsfullmakter har nu varit i bruk under snart 5 år, och vad har vi lärt oss under den här tiden? Sanningen att säga så är det inte är så mycket. Än så länge har inte tillräckligt många framtidsfullmakter tagits i bruk och någon praxis, dvs domstolarnas tolkning av lagen och framtidsfullmakterna, har inte bildats ännu. Konstateras kan dock att många frågor har uppkommit.

Men måste alla ha en framtidsfullmakt? Först vill jag påpeka att en vanlig fullmakt inte längre gäller när du blivit dement eller av annan anledning inte kan ta hand om dig själv. För att en sådan ska gälla måste du själv kunna utföra samma saker som fullmakten omfattar.

Trots det så behövs faktiskt inte någon framtidsfullmakt om det bara är vanliga vardagsärenden du behöver hjälp med. Då träder nämligen den s.k. anhörigbehörigheten in. En myndig anhörig kan då betala löpande räkningar och genomföra andra vardagsärenden. Denne får dock inte hantera tillgångar, som exempelvis köpa och sälja en bil eller en fastighet, hantera aktier, fonder eller andra värdepapper, ta lån eller pantsätta egendom. Inte heller får man ge bort sin anhöriges egendom vare sig till sig själv eller till någon annan.

Lagen har medfört å ena sidan att det florerar många billiga, eller rent av gratis, mallar av framtidsfullmakter på nätet, och å andra sidan har den medfört att vissa byråer profiterar på framtidsfullmakterna genom att spela på känslan att staten kommer att bestämma över dig så snart du inte kan klara dig själv.

Mitt råd är att, noga tänka över om du verkligen behöver en framtidsfullmakt. OM du anser dig behöva en sådan, bör du aldrig utnyttja en gratis mall från nätet. Dessa är inte individuellt anpassade och oftast är de väldigt felformulerade, alltför generella eller alltför begränsade.

I en välskriven framtidsfullmakt kan du reglera vad den ska omfatta, vem som ska vara framtidsfullmaktshavare, om det ska vara en eller flera, om samma person ska handha alla dina angelägenheter eller om de ska delas upp, om det ska finnas någon som granskar framtidsfullmaktshavaren, om det ska krävas läkarintyg eller domstolsbeslut för att fastställa att framtidsfullmakten har trätt i kraft eller om till exempel en fastighet ska få avyttras och vidare om arvode och gåvor m.m.

Den kan alltså vara väldigt generell men också väldigt detaljerad och allt beror på hur just du vill ha det. Och sanningen att säga så var det ju just detta som var syftet med lagen – att de som verkligen har behov av mer avancerad hjälp och inte vill att någon utomstående anförtros detta, ska kunna göra ett aktivt och noga genomtänkt val av person som ska ta hand om fullmaktsgivarens angelägenheter.

En fråga som kommit upp och diskuterats flitigt under åren sedan lagen trätt i kraft är frågan om s k jäv, dvs risk för att det uppstår en intressekonflikt. En fullmaktshavare får inte agera på något sätt som gynnar en själv eller ens egna intressen. Det innebär till exempel att det kan bli problem om ett äkta par äger en gemensam fastighet och har gett varandra framtidsfullmakt. Blir den ena maken dement kan inte den andra maken köpa eller sälja fastigheten om det inte specifikt står i framtidsfullmakten – då det kan finnas motstridiga intressen. Inte heller kan fullmaktshavaren ge gåvor till sig själv eller sina barn om det inte specifikt står att detta omfattas av fullmakten.

Det kan finnas många tillfällen där frågan om jäv kan bli aktuell, och lagstiftarens syfte går inte alltid hand i hand med gemene mans vilja och tanke. Som förälder kanske man egentligen vill att barnen ska kunna använda tillgångarna till sig och sin familj. Uppstår en jävssituation ska detta anmälas till överförmyndarnämnden, som då utser en god man i frågan, och eftersom en god man alltid ska se till huvudmannens bästa, inte familjens, så blir det kanske inte alls som man tänkt sig.

Men i de allra flesta fall blir det troligen inga problem eftersom få anmäler till överförmyndaren eftersom man känner till fullmaktsgivarens vilja och förhoppningsvis följer den. Men det kan också bli stora problem med tvister och oenighet bland de inblandade, till exempel om ett av barnen är fullmaktshavare och gynnar sin egen familj på bekostnad av ett syskon och dennes familj.

Jag kan därmed inte nog poängtera vikten av att kontakta en jurist eller advokat och betala priset för den hjälpen för att så långt det, inom lagens gränser, går få det så som man vill ha det. Men bara om det finns ett faktiskt behov av en framtidsfullmakt och anhörigbehörigheten inte räcker.

Om ni vill veta mer är ni välkomna att besöka vår monter på Seniormässan i Malmö den 26-28 april 2022. Där kommer vi även hålla ett kort föredrag om framtidsfullmakter.

 

Diana Saelöen

 

Nu är det dags för en ny krigsförbrytartribunal!

Posted on by Jan Tuma

De rättegångar som efter andra världskrigets slut under åren 1945-1949 avhölls mot en rad högt uppsatta personer inom axelmakternas krigsmakter och statsförvaltningar innebar en revolution inom det internationella samfundet och inom den internationella rätten på så sätt att det var första gången i världshistorien som krigsförbrytare ställdes inför rätta för sina gärningar under ett krig. De mest kända av dessa rättegångar är de s k Nürnbergrättegångarna, i vilka bland annat höga officerare, koncentrationslägerschefer och –anställda, samt industriledare och andra som hade skott sig på kriget och dess offer, dömdes för en lång rad med krigsbrott, eller brott mot krigets lagar. Liknande rättegångar hölls dock även på andra håll i världen, bland annat i Shanghai och Tokyo, under åren direkt efter andra världskriget.

Det som utmärkte dessa processer var bland annat att de anordnades och genomdrevs av segrarmakterna i andra världskriget, vilket har medfört att de i efterhand har blivit föremål för viss kritik ur rättslig synvinkel, eftersom de inte byggt på vare sig skriven lag eller några allmänt antagna internationella konventioner, utan snarare på allmänna principer om vad som enligt segrarmakterna kunde anses utgöra krigsbrott. Denna kritik riktade sig bland annat mot det förhållandet att en del av de brott som domarna avsåg inte var uttryckligen kriminaliserade när de begicks, vilket strider mot den inom de flesta civiliserade (nationella) rättssystem grundläggande juridiska principen ”nulla poena sine lege”. Denna princip innebär att endast gärningar som när de begås är uttryckligen kriminaliserade, dvs angivna som brott i en tillämplig lagstiftning, kan leda till bestraffning.

Rättsutvecklingen sedan dess på den internationella rättens område har emellertid varit minst sagt omvälvande. Före andra världskriget fanns det visserligen några internationella konventioner rörande främst behandlingen av sårade och krigsfångar; de s k Genèvekonventionerna, och från början av 1920-talet fanns också den efter första världskriget bildade organisationen Nationernas Förbund, vars syfte var att utgöra en internationell fredsorganisation. Det var emellertid först genom den fjärde Genèvekonventionen (1949) som man, under intryck av framförallt nazisternas massutrotning av judar och andra folkgrupper, uttryckligen definierade krigshandlingar riktade mot civila som brottsliga.

I och med skapandet av FN och dess underorgan år 1945 skapades också en institutionell struktur genom framförallt FN-stadgan, i vilken mänskliga rättigheter definierades och angavs som tillkommande alla människor. Under årtiondena efter FN:s tillkomst inrättades även ett antal mera regionala organ, och det skedde en kraftig utveckling av den internationella rätten genom antagandet av en lång rad med internationella konventioner, och successiva uppdateringar och skärpningar av dessa. De mest betydande av dessa är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den s k Europakonventionen. Dessa konventioner fick sin rättsliga genomslagskraft främst genom det antal stater som anslöt sig, och genom att även stormakterna anslöt sig till många av dem, om än inte alla. Sammanfattningsvis så kan man säga att denna utveckling inom folkrätten ledde till att det byggdes upp ett rättsligt skydd för mänskliga rättigheter genom att brott mot dessa rättigheter i flera avseenden klassificerades som krigsbrott eller folkrättsbrott.

1991 började de s k Balkankrigen, genom att de fram till dess jugoslaviska provinserna Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo efterhand bröt sig loss och krävde sin självständighet, som en reaktion på den dåvarande presidenten Slobodan Miloševićs ambitioner att bilda ett ”Storserbien”. Dessa krig varade sedan i olika konstellationer ända till 2001.

Genom FN:s försorg inrättades redan år 1993, dvs mitt under pågående krig, en särskild domstol; den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien (ICTY; International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia), avsedd att åtala och döma krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Året därefter inrättades även den Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda; ICTR, med motsvarande syfte avseende krigsförbrytare som hade deltagit i folkmordet i Rwanda 1994. Dessa båda tribunaler har under sin verksamhetstid avkunnat något hundratal domar för krigsbrott mot bland annat ansvariga politiker och höga officerare, vilket har satt ribban för definitionen av krigsbrott, och visat att även statschefer och andra personer i ledande ställning kan ställas till svars och dömas för sina gärningar. Det har därefter inrättats ytterligare några s k ad-hoctribunaler av liknande sammansättning för beivrande av krigsbrott i andra delar av världen.

Baserat bland annat på erfarenheterna från ICTY och ICTR inrättades år 2002 genom en i Rom år 1998 ingången internationell konvention den s k Internationella brottmålsdomstolen ICC (”International Criminal Court”) i Haag. ICC är världens första permanenta internationella brottmålsdomstol. Den ska komplettera nationella domstolar när dessa inte kan eller vill åtala exempelvis krigsförbrytare, och ska utreda och beivra de allvarligaste brott som kan begås mot det internationella samfundet: folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggressionsbrott. ICC:s svaghet är dock att dess behörighet begränsas till endast de stater som har tillträtt den ovan nämnda 1998 års Romkonvention. Och, som man kanske kunde ha gissat, så är Ryssland inte en av dem.

____________________________________________

Idag griper barbariet åter kring sig i vår del av världen. Ryssland har den 24 februari 2022, på order av sin president Vladimir Putin, med hela sin krigsmakt oprovocerat angripit sitt fredliga och demokratiskt styrda grannland Ukraina. Detta angrepp utgör ett tveklöst och synnerligen flagrant krigsbrott, benämnt ”anfallskrig” (”aggression”), vilket betyder att Vladimir Putin lika tveklöst ur rättsligt perspektiv är en brottsling. Tyvärr så anses han på grund av internationellträttsliga regler ha statsrättslig immunitet, vilket innebär att han inte kan åtalas så länge han de facto är president. Man kan visserligen diskutera hur man ska betrakta en statschef som har roffat åt sig sin maktposition genom ett under lång tid bedrivet systematiskt valfusk, systematiskt förtryck av oppositionella, systematiskt undertryckande av pressfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet, och systematiskt spridande av lögner och annan desinformation, men faktum är att så länge han har den position som han har, så är han oåtkomlig för juridisk rättvisa.

Det finns emellertid enligt min uppfattning inget som hindrar att världens länder nu påbörjar inrättandet av en ny krigsförbrytartribunal för krigsbrott begångna av ryssarna i Ukraina, genom att frågan tas upp i det ansvariga FN-organet, som är säkerhetsrådet. Jag inser naturligtvis att Ryssland visserligen har vetorätt i säkerhetsrådet, vilken man självklart kommer att använda för att blockera inrättandet av en sådan tribunal, men jag menar att det är viktigt att frågan lyfts redan nu, dels för att det skulle utgöra en skarp och viktig markering av hur världens civiliserade stater ställer sig till Putins och hans anhangs gärningar i Ukraina, och dels för att en tribunal, efter vidtagna förberedelser i form av bland annat insamling av bevis, ska kunna inrättas utan dröjsmål den dag då Putin et consortes förhoppningsvis inte längre sitter kvar vid makten i Ryssland, i likhet med vad som skedde med ledarna i det forna Jugoslavien. Låt den civiliserade delen av mänskligheten göra klart för Putin och andra diktatorer att de från och med nu inte med någon form av säkerhet kan räkna med att kunna smita undan sitt ansvar när festen är över, utan att de alltid riskerar att en vacker dag tvingas stå till svars för sina gärningar.

 

Jan Tuma

Advokat

Internationell rätt hos Limhamnsjuristen

Hyr inte ut din bostad utan tillåtelse

Posted on by Canela Skyfacos

År 2019 uppgick antalet bostadslösa personer i Sverige till 33 250.  En fördubbling skedde mellan åren 2005 och 2011, från cirka 17 000 personer till 34 000. Samtidigt har socialtjänstens boendeinsatser kring hemlöshet ökat i nästan samma utsträckning, både i större och mindre kommuner. Se https://www.forskning.se/2019/10/10/socialtjansten-allt-storre-hyresvard/

Vad ökningen av antalet bostadslösa beror på är oklart. Men en orsak kan vara den pressade bostadsmarknaden i kombination med ökade krav på hyresgäster två av de faktorer som ofta lyfts fram som möjliga förklaringar.

Av denna anledning är det därför inte ovanligt att en person som befinner sig i en utsatt situation söker sig till icke legitima lösningar för att få tak över sitt huvud.  Det finns många oärliga andrahandsuthyrare som skor sig på den utsatta situation som bostadssökare befinner sig i. I ett led för att förhindra olagliga andrahandsuthyrningar har det införts en ny bestämmelse i jordabalken (JB), dessutom har det tillkommit ett straffrättsligt ansvar för uthyraren under vissa situationer.

Förverkande

Den 1 oktober 2019 ändrades lagstiftningen kring andrahandsuthyrning och överhyra. Den som bryter mot reglerna och hyr ut svart, dvs utan tillstånd från fastighetsägaren, kan numera bli uppsagd direkt utan att först varnas. Om uthyrningen dessutom är olovlig och andrahandshyran är för hög, kan hyresgästen som tagit ut extra pengar dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 12:42 JB är olovlig andrahandsuthyrning en grund för hyresvärden att säga upp kontraktet. Dessutom kan hyresvärden säga upp hyresrätten utan föregående varning. Tidigare fick hyresgästen en varning och kunde göra en självrättelse för att inte förlora sitt hyreskontrakt. Denna möjlighet finns inte längre, utan reglerna innebär att om det rör sig om en konstaterad olovlig andrahandsuthyrning kan ditt hyresavtal bli förverkat. Är en hyresrätt är förverkad har hyresvärden rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan, det vill säga utan uppsägningstid (12 kap. 42 § p. 3 JB). Uppsägningen måste dock ske senast sex månader efter det att andrahandsuthyrningen upphörde.

Oskälig hyra

I ett led för att förhindra att oseriösa uthyrare ska kunna tjäna pengar på andrahandsuthyrning har det införts en regel i 55 § hyreslagen (12 kap JB) som definierar ett maxtak för andrahandshyran. Enlig nu gällande lag får andrahandshyran inte överstiga förstahandshyran. Tillägg för el m.m. ska var till självkostnadspris. Man får dock ta ut ett tillägg om max 15 % för möbler och annan utrustning som ingår i avtalet. Har man tagit ut en hyra som strider mot 55 § hyreslagen utgör detta en grund för förverkande av hyresrätten.  Dessutom framgår det av 65c § hyreslagen att ”Den som tar emot en hyra som inte är skälig vid en otillåten andrahandsuthyrning ska dömas till böter eller fängelse i högst två år ”   I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Intressant rättsfall angående överhyra

Hyres- och arrendenämnden i Göteborg fattade ett mycket intressant beslut den 8 juni 2021, vilket senare kom att fastställas i Hovrätten.

Svea hovrätt, 2021-10-29, ÖH 8327-21

En hyresgäst vid namn Carl hyrde en lägenhet om två rum och kök från ett bostadsbolag för 9 210 kr i månaden. Hyresgästen Carl hade i sin tur hyrt ut sin bostad genom tjänsten airBnB.com. Under perioden från 1 oktober 2019 och ff hade bostaden hyrts ut 34 gånger till en kostnad om 1 495/natt exklusive kostnader för städning om 400 kr samt serviceavgift. Själv betalade Carl endast ca 300 kr /dag för bostaden. Carls hyresrätt kom att förverkas.

Konklusion

Om du har tankar på hyra ut din bostad, utan tillåtelse från din hyresvärd, kanske du skall tänka om.  I och med den lagändring som skett kan ditt hyresavtal komma att förverkas utan förvarning eller möjlighet till självrättelse. Om du behöver hyra ut din bostad är det en mycket bättre idé att söka ett tillstånd från din hyresvärd än att riskera att helt plötsligt så utan bostad.

 

Canela Skyfacos

Advokat

Vårdpersonal och kriminalitet

Posted on by Ewa Wressmark

När vi som patienter söker oss till vården är det självklart viktigt för oss att känna att vi kan lita på den vårdpersonal som vi möter och att vi kan känna oss trygga i deras händer.

I Hälso- och sjukvårdslagen, och även i Patientlagen, anges grunderna för den svenska sjukvården. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ska främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och ska vara lätt tillgänglig.

Vidare ska patienten få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ansvaret för att så sker ligger i mångt och mycket på de enskilda aktörerna inom vården, såsom läkare, sjuksköterskor, psykologer m fl. Att bedriva vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet är en skyldighet som åligger all legitimerad sjukvårdspersonal.

I kravet på att patienten ska ges en god och säker vård ligger naturligtvis också att man ska känna sig trygg med den hälso- och sjukvårdspersonal som man träffar i vården. Patienten ska kunna känna sig trygg i att vårdpersonalen har rätt kompetens och håller sig à jour med nya vetenskapliga rön och nya behandlingsmetoder.

Det ställs höga krav på vårdpersonalen både vad gäller deras kompetens, fortbildning och att man ska kunna informera och kommunicera med patienterna, men också att man av andra skäl ska anses vara lämplig att inneha legitimation.

Att dessa höga krav uppfylls ligger på IVO (Inspektionen för vård och omsorg) att säkerställa i sin tillsyn. Om IVO anser att någon är olämplig att t ex inneha legitimation inom något vårdyrke så ska anmälan om återkallelse av legitimationen alternativt beslut om treårig prövotid göras till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). Det blir sedan HSAN som avgör om vederbörande fortsatt kan anförtros att utöva ett vårdyrke. HSANs beslut om behörighetsinskränkning kan överklagas till Förvaltningsrätten och slutligen till Högsta Förvaltningsdomstolen.

En person med läkarexamen ansöker om legitimation hos Socialstyrelsen, som är den myndighet som prövar såväl ansökningar som legitimation som (prövar de ansökningar om?)(eller utfärdar de?) särskilda förordnanden att utöva yrke samt utfärdar? bevis om specialistkompetens. Vid Socialstyrelsens prövning ska/kan bevis som straffrihet hämtas in, dvs ett utdrag ur Belastningsregistret som visar att man inte är dömd för någon allvarlig brottslighet.

Om man t ex döms för grov misshandel och får avtjäna ett fängelsestraff (i regel minimum 1,5 års fängelse) står denna dom kvar i belastningsregistret i 10 år efter det att man verkställt sitt fängelsestraff, dvs har blivit frigiven. Om man inte begår några andra brott under 10 år kan man därefter uppvisa ett ”blankt” belastningsregister. Söker man då legitimation får Socialstyrelsen inte kännedom om att det finns en gammal dom mot den sökande.

Så ska det naturligtvis vara. Om man begår ett misstag en gång i livet och därefter avhåller sig från att begå brott under en så lång tid som 10 år, så får man anses vara ”rehabiliterad”. Återfallsrisken torde efter 10 års laglydighet vara synnerligen låg.

När det gäller legitimerad sjukvårdspersonal som begår brott är emellertid saken en annan. Domstolarna har en skyldighet att rapportera till IVO när sjukvårdspersonal döms för brott. Om brotten begås i tjänsten kan det tyckas självklart att man inte ska vara betrodd med legitimation. Om brotten begås utanför tjänsten och det rör sig om ett allvarligt brott som kan påverka förtroendet för den legitimerade ska enligt Patientsäkerhetslagen legitimationen återkallas, om det inte finns särskilda skäl som talar för att man kan underlåta att återkalla legitimationen.

Här har vi ett problem. IVO har under senare år i flera fall utrett legitimerad personal som har begått brott för länge sedan, i några fall för mer än 10 år sedan. Trots att det i flera fall rör sig som engångsföreteelser och där det finns ”rimliga förklaringar” till brottsligheten, samt att vederbörande inte har gjort sig skyldig till ny brottslighet och dessutom har haft väldigt goda vitsord från chefer och kollegor, så anser IVO, HSAN och domstolarna likväl att legitimationen ska återkallas.

Det finns en del tolkningsfrågor som bör fastställas av rättspraxis, dvs domstolarnas överinstanser. T ex vad som anses vara allvarlig brottslighet, vilken typ av brottslighet som är ägnatd att påverka förtroendet för en legitimerad, och vad som kan utgöra särskilda skäl för att underlåta att återkalla legitimationen. Några exempel ges i förarbetena till Patientdatalagen men de är inte uttömmande. Bl a anges i förarbetena att om det har gått ”avsevärd tid” sedan brottet begicks så kan det anses vara särskilda skäl. Frågan man då ställer sig, är vad som anses vara ”avsevärd tid” och vilken tid talar man om beroende på vilket brott det rör sig om.

Kan man överhuvudtaget acceptera att legitimerad sjukvårdspersonal i vissa fall ska få behålla sin legitimation fast de har begått ett brott? Som advokat, som i min yrkesutövning träffar på många olika människotyper, svarar jag tveklöst – ett principiellt Ja – på den frågan. Sjukvårdspersonal är lika mycket människor som alla andra och som alla andra kan man begå misstag. Ska man då inte, bara för att man har ett legitimationsyrke, få förlåtelse? Samhället och lagstiftaren förlåter ju andra, genom att efter 2 år, 5 år, 10 år eller som längst 20 år ta bort uppgifter om domar från belastningsregistret. Man kan då uppvisa ”blanka papper” igen, trots att man är dömd för brott. Varför ska inte detsamma gälla för legitimerad personal?

Även om man har begått ett misstag för flera år sedan, och även om det misstaget innebar att man blivit dömd för ett allvarligt brott, så kan man vara en skicklig och synnerligen lämplig yrkesutövare. Ska vi bli av med duktiga läkare och sjuksköterskor för att tillsynsmyndighet och domstolar inte anser att de ska få förlåtelse? Jag kan inte se logiken i detta.

Innan Patientsäkerhetslagen (PSL) trädde i kraft den 1 januari 2011 gällde Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Då avskaffades disciplinpåföljderna, erinran och varning, och då infördes även bestämmelsen om att även brott som begås utanför tjänsten kan utgöra grund för återkallelse av legitimationen. De brott som anges som exempel i förarbetena och som kan anses påverka förtroendet för en legitimerad kan t ex vara brott mot annans liv eller hälsa, narkotikabrott, sexualbrott, barnpornografibrott, förfalskningsbrott, osant intygande och mened.

Jag anser att IVO, HSAN och domstolarna på ett tyvärr alltför stereotypt sätt bedömer om en legitimation ska återkallas eller inte när någon har begått ett brott utanför tjänsten. Av förarbetena framgår att, förutom att brottet i sig ska vara ägnat att påverka förtroendet för den legitimerade, ska brottsligheten i det enskilda fallet vara att anse som allvarlig. Vid denna prövning ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter, såsom brottslighetens art, brottets straffvärde, påföljden, eventuella förmildrande eller försvårande omständigheter och gärningsmannens motiv för brottet. Det, menar jag, gör man inte i tillräcklig omfattning. Skälet kan bl a vara att juristerna och inspektörerna på IVO inte har den kunskap och erfarenhet som krävs för att göra en bedömning i dessa hänseenden. Det är de allmänna domstolarna, som dömer i brottmål, som har den kompetensen och det är vi advokater som bl a arbetar som offentliga försvarare som kan göra en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

IVO, HSAN och förvaltningsdomstolarna måste, menar jag, i mycket högre grad göra individuella bedömningar i de enskilda fallen. Inte minst måste man verkligen göra helhetsbedömningar som är värda namnet och då beakta samtliga relevanta omständigheter. Inte bara kring brottet, utan även vad gäller kompetens och erfarenhet. Visserligen är inte detta något som anges i förarbetena, men om vi inte ska förlora skicklig sjukvårdspersonal måste praxis ändras i det avseendet.

 

Ewa Wressmark

Advokat

 

Lästips:

Så ska rapportering av domar mot vårdpersonal bli bättre
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/11/sa-ska-rapporteringen-av-domar-mot-vardpersonal-blir-battre/?utm_source=Paloma

Utredning föreslår obligatorisk brottskontroll av läkarstudenter
https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/10/utredning-foreslar-obligatorisk-brottskontroll-av-lakarstudenter/

 

 

HÄSTEN och KONTRAKT – BILLIGT KAN BLI DYRT

Posted on by Karina Stiernblad

Något om hästavtal

Det är mitt intryck att det i största allmänhet råder olika underförstådda sedvanor i fråga om upprättande av skriftliga avtal, inom hästnäringen. Detta förhållande påverkas givetvis av parternas kunskaper och föremålet för avtalets värde Varför det förhåller sig på detta sätt kan jag endast spekulera i men enligt min erfarenhet så är avtalens tillkomst och eventuella utformning beroende av vilken typ av avtal som ska slutas mellan parterna. Är det t.ex. fråga om ägarbyte av en häst mellan privatpersoner så skrivs det näst intill undantagslöst ett köpekontrakt som oftast har laddats ner från nätet. Är det fråga om att en häst ska lämnas över till annan ryttare för inridning eller träning så har jag mött en blandning av allt från nedladdade standardiserade kontrakt till egenhändigt författade och i förväg förberedda dito, men ofta skrivs det ingenting alls, trots att den som tar hand om hästen nästan alltid gör det i sin yrkesverksamhet. Som exempel kan det nämnas att vid avtal rörande fodervärdskap skrivs det som huvudregel standardkontrakt som är nedladdade från nätet men när det kommer till hyra av box skrivs det mycket sällan kontrakt alls. När det kommer till hyra av stallplats lyser ofta t.o.m. de muntliga avtalen med sin frånvaro.

Skriv alltid avtal

En hästaffär är på sitt eget sätt av en särskilt komplex natur eftersom den både rör en ”sak” som i var enskilt fall är unik och därför aldrig är direkt utbytbar. Dessutom, och nästintill undantagslöst, involverar många känslor hos de inblandade parterna. Oavsett hästens pris så är det mitt råd att alltid skriva ett avtal och att verkligen fundera igenom vad det är man skriver under på. Att köpa en häst är i regel dyrt men att underhålla en häst är ofta, i längden, ännu dyrare, särskilt om det kan komma att innefatta tvister och veterinärräkningar.

Mitt intryck utifrån vad jag har hört från klienter som skrivit under standardavtal, och som har fått efterföljande problem med sina avtal, är att de inte har funderat så mycket över innehållet i standardavtalet, något jag kallar ”standardkontraktets passiviserande verkan”. De har helt enkelt bara svarat på de frågor som funnits i avtalet och därefter skrivit under i tron att vara juridiskt säkrade.

I den bästa av världar behövs inte avtal. Säljaren av en viss tjänst, eller en viss häst, får sin betalning och köparen får precis den tjänst eller häst som han eller hon menar sig ha köpt och därefter går parterna nöjda vidare i livet. Och så är det ju ofta. Alla är glada och kontraktet utgör bara ett bevis på att ägarförhållandena har förändrats och kan i övrigt ligga i skrivbordslådan och samla damm. Men just på grund av det komplexa förhållande som en hästaffär utgör så uppstår det oftare problem än man tror. Problemen kan ha sin grund i en uppsjö av olika orsaker. Säljaren visste t.ex. inte att hästen hade en skada eftersom den först visade sig efter köpet och då kanske därför att köpare red hästen annorlunda. Hästen hade inte ett visst beteende hos säljaren, men väl hos köparen så förvandlades hästen till en inkarnerad bockmaskin möjligtvis eftersom köparen inte var lika erfaren som säljaren, eller så hade säljaren faktiskt inte varit helt sanningsenlig när hon sa att hästen var en okomplicerad rosettplockare. Hur reglerar man alla dessa problem i ett avtal? Ingen kan förutse alla problem och på så sätt kan ett standardavtal vara en bra utgångspunkt men inte alltid.

Inte sällan, när den trevliga köparen eller säljaren står där och upplever att ingenting kan gå fel, så är det så lätt att man inte vill krångla till saker och ting med att begära att avtalet förseglas med ett noggrant specificerat kontrakt; och tänk dessutom om en av de fem andra spekulanterna då får den sista boxen i det fantastiska stallet eller köper drömhästen före mig.

Något om standardavtal

Jag kommer i denna blogg att skriva något om vad man kan tänka på om man väljer att skriva ett så kallat standardavtal. Med standardavtal menar jag först och främst ett av de avtal som laddas ner från nätet. Det finns fördelar med standardavtal, men min utgångspunkt är här att peka på några problemställningar att vara uppmärksam på om man funderar på att välja ett standardavtal i samband med hästavtal.

Standardavtal

Standardavtalen som ligger på nätet, ofta för gratis nedladdning, är många gånger författade av duktiga jurister. Min åsikt är dock att dessa avtal ofta riskerar att utgöra en fälla för antingen den ene eller den andre avtalsparten och detta av flera orsaker.

I standardavtalens natur ligger först och främst att de avsiktligen är brett formulerade. Det är de för att täcka så många situationer som möjligt. Enligt min mening kan ett standardavtal därför lätt bli ett oprecist instrument i fråga om avgörande detaljer i det enskilda fallet. Med detta menar jag att ett standardavtal riskerar att i första hand inte ta sikte på det som särskilt skulle behöva regleras mellan de enskilda parterna. I ett avtal som ligger på nätet kan man t.ex.  läsa ”Tränaren svarar för att hästen får bästa möjliga omvårdnad och träning under den period som den vistas hos tränaren”. Ja det låter ju kanske bra kan man ju vid första anblicken tänka. Men vad är ”bästa möjliga omvårdnad”? Enligt min mening vore det bättre att ingenting skriva än att skriva under på ett avtal med ett sådant innehåll. Vad som är bästa möjliga omvårdnad enligt den ene, det vet alla hästägare, är mycket sällan bästa möjliga omvårdnad enligt den andre.

Det föreligger vidare en stor risk för att parterna inte funderar själva, på vad som är viktigt för dem i det enskilda fallet, när de ställs inför ett färdigskrivet kontrakt som de inte har varit med om att skriva själva. I stället fyller de endast i de förtryckta klausulerna och förbiser eller saknar kännedom om möjligheten att själva lägga till, för dem, avgörande avtalsvillkor.

En annan, och enligt mig, mycket viktig fråga är vidare att det kan vara svårt för den som inte är jurist att vara medveten om vad de bakomliggande juridiska konsekvenserna, av de förtryckta klausulerna, kan vara Den enskilde riskerar därför genom att oförbehållet helt förlita sig på texten och dess ordalydelse oavsiktligt t.ex. ge den andra avtalsparten en möjlighet att frånskriva sig ett visst ansvar för fel som hästen senare visar sig att ha. Som exempel, på det nyss nämnda, kan nämnas att vissa standardavtal postulerar att säljaren har uppmanat köparen att veterinärbesiktiga hästen före köpet. Mycket få köpare vet vad en sådan mening skulle kunna innebära enligt lag eller praxis om något sedan visar sig vara fel på den häst de köpt.

Sammanfattningsvis menar jag att det juridiska stöd ett standardkontrakt skulle kunna utgöra för den enskilde som köper en häst riskerar att skjuta helt förbi målet, och nästan vara till förfång för den enskilde om hon inte är både hästkunnig och juridiskt väl bevandrad

Mitt råd är därför att den som inte är både hästkunnig och duktig på avtal bör anlita en hästkunnig jurist innan hon skriver under på ett standardkontrakt.

DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter.  Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För specifik rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.

Advokatbyrån Limhamnsjuristen. Vi kan både häst och juridik.

 

Karina Stiernblad

Biträdande jurist

KVINNORS VÅLD MOT MÄN I NÄRA RELATIONER

Posted on by Diana Lindgren Sälöen

De senaste åren har vi av massmedia matats med artikel efter artikel som behandlar ”metoo” – mäns sexuella trakasserier av kvinnor, hedersvåld – män som straffar kvinnor som skadat deras heder, kvinnofridsbrott – kvinnor som utsätts av fysisk eller psykisk misshandel av män osv. Män har fått en stämpel på sig att vara såväl opålitliga som våldsamma och många är de män som knappt vågar närma sig kvinnor överhuvudtaget av rädsla för att  deras avsikter ska bli misstolkade eller att de ska råka  göra något som misshagar kvinnan och riskera att bli anmälda trots att de inte haft några tankar på att kränka eller misshaga kvinnan de närmar sig. Även den nya lagen som behandlar oaktsam våldtäkt (vilken jag skrivit om tidigare)– bidrar till detta då det är främst män som utmålas som just våldtäktsmän.

Detta flöde av nyhetsartiklar kan bidra till tanken eller åsikten att det alltid är män som är förövarna. Det stämmer emellertid inte, ett flertal rapporter visar att även män i hög grad utsätts för våld av kvinnor som de lever tillsammans med, men att männen är mer obenägna att anmäla.  Med det sagt konstaterar jag också att det finns ett brott kallat kvinnofridskränkning (4 kap 4 a§ 2 st) men inget mansfridskränkning. I stället för att få en egen brottsrubricering, likt kvinnorna, tillämpas 4 kap 4a§ 1 st dvs grov fridskränkning, detta brott kräver inte att det förelegat ett samboende under äktenskapsliknande förhållanden som fallet är för kvinnofridskränkning. I övrigt är rekvisiten de samma.

Missförstå mig inte – det är bra att alla dessa oegentligheter med män som agerar otillbörligt mot kvinnor tas upp i media, och att de som på ett eller annat sätt förgriper sig på en annan person blir dömda. Men det tycks som om det förekommer en skevhet i rapporteringen. I vårt land, som stoltserar med hur jämställda vi är, glömmer vi plötsligt bort att vara jämställda. Vi glömmer bort de drabbade männen och lämnar dem åt sin skam, åt att inte bli trodda, åt att förlora sina barn och åt att bli oskyldigt anklagade.

Kvinnor som förövare – män som offer

Det framhålls ofta att det inte ligger i kvinnors natur att utöva våld eller skada andra människor – de framställs som vårdande, omtänksamma och kärleksfulla. Detta är helt säkert korrekt i många fall, men det anges också att de är listiga, ränkfulla och bestämmande med starka viljor vilket en del kvinnor kommer att utnyttja mot sina män. Faktum är att det inte är så stor skillnad mellan könen och det kan lika gärna vara tvärtom. Men hur ser då kvinnors våld mot män ut? Forskningen har visat att det psykiska våldet är kvinnans största maktmedel – att bryta ner, förolämpa, provocera och söka bråk. Att ta makten över ekonomin, att hota med att ta barnen ifrån papporna eller att hota med att de ska anmäla mannen för sexuellt våld. Men de kan också ta till fysiskt våld – dock oftast inte så ”allvarligt” som det våld män använder mot kvinnor, vilket sannolikt beror på fysiska skillnader. Det rapporteras dock om bitvåld, nyp, sparkar och slag som lavetter etc.

Män som offer för kvinnors våld är fortfarande ett tämligen outforskat område, män förväntas vara bossiga, tuffa och att de klarar sig själv, de ska vara ”manliga” enligt den stereotyp som finns.  Samtidigt är de flesta män uppfostrade att skydda sina kvinnor och att inte bära hand mot dem, varför de drar sig undan och ”tar emot”. I Aftonbladet 20211009 finns det dock en intressant artikel[1] (dessvärre låst till Aftonbladet +) om 3 män som utsatts för misshandel i hemmet. Det visar sig att de ofta mötts av misstro av polis och socialtjänst och att det varit svårt att bli trodda – men när de väl blir det har de också behövt skyddat boende och de upptäcker att de har samma erfarenheter som kvinnor i samma situation (eftersom de hamnar i skyddade boenden för kvinnor då det inte finns så många som inriktat sig på män, om ens något)– och att de känner sig oerhört ensamma i tron att inga andra män drabbas. Rapporter visar att det dessa män upplevt inte är unikt för just dem, utan väldigt vanligt i samband med att en man blir misshandlad av sin flickvän, sambo eller fru.

Rättsväsendet

Inte blir det lättare för de utsatta männen när även lagen till viss del bidrar till att osynliggöra deras utsatthet – i t.ex. socialtjänstlagen 5 kap 11 §, vars formuleringar anger ett särskilt ansvar för brottsoffer, är det kvinnor som utsätts för våld i en nära relation som är utgångspunkten.

Brå har i rapport 2014:8 noterat att män som utsätts för relationsvåld har lågt förtroende för rättsväsendet jämfört med män som blivit utsatta för andra typer av våld. Kvinnor kände samma förtroende oavsett om de blivit utsatta för relationsvåld eller annat våld. Insatserna som finns för män i form av mansjourer fokuserar främst på att mannens våldsamma beteende ska upphöra, inte på att bistå dem när de har blivit utsatta för en kvinnas våldsamma beteende.

Vid genomgång av intervjuer med män som utsatts framkommer också det faktum att de inte blir trodda av polisen, eller att polisen frågar vad mannen gjort för att kvinnan ska bete sig illa. Många låter också bli att anmäla eftersom de tror att de är ensamma och själva tror att de inte ska bli trodda, vilket jag menar är en bidragande orsak till att ämnet inte utforskats tillräckligt. Männen osynliggör sig själva genom att inte anmäla!

Som jurist har jag reagerat på att det är ytterst sällsynt att vi får förordnanden som målsägandebiträden för män som utsatts för våld i nära relationer. Vidare har jag reagerat på att nivån på begreppet att det ”ska vara ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig för att kunna dömas, tycks ha sänkts drastiskt i fall där mannen anses brukat våld mot kvinnan. Hur det är i motsatt förhållande har jag ingen personlig erfarenhet av men jag har mina aningar.

Till er män som är utsatta

Till er män som känner att ni är utsatta för fysiskt eller psykiskt våld av er partner vill jag säga – ni är INTE ensamma! Anmäl till polisen, anmäl vid varje händelse – även om ni tycker att ”det var inte så farligt”. Finns det barn i familjen då är det ännu viktigare att anmäla. Bevittnar de någon form av våld är även de brottsoffer i och med det nya brottet barnfridsbrott. Våld är alltid (i princip) olagligt oavsett vem som utövar det och mot vem. När ni anmäler till polisen – be att få ett målsägandebiträde (en jurist/advokat) som kan hjälpa och stötta dig genom processen.
Ni kan också ta kontakt med akillesjouren[2], en förening som bl.a. erbjuder samtalsstöd åt utsatta män. Det viktigaste är att ni gör något för att komma ifrån en ohållbar situation, vilket är för allas bästa.

Avslutningsvis

Detta är ett stort och ganska outforskat och bortglömt område som drabbar många. När man söker information kan man konstatera att åren före 2017 fanns det en del rapporter och studier i ämnet. Efter ”metoo” verkar det dock som om det kommit alltmer i skymundan – vilket är anledningen till detta inlägg. Jag menar att det är oerhört viktigt att vi inte glömmer de manliga brottsoffren eller de kvinnliga förövarna som behöver hjälp att förändra sitt beteende på samma sätt som män som utövar våld mot kvinnor får hjälp och stöd genom olika organisationer.

När det gäller våld i nära relationer vill jag slutligen påpeka att det finns många fler varianter än de detta blogginlägg behandlar. Det kan handla om våld i homosexuella relationer,  där det kan vara en man som misshandlar sin manliga partner eller en kvinna som misshandlar sin kvinnliga partner. Det är viktigt att förstå och veta att detta också förekommer.

Sverige måste vara jämlikt i alla situationer – inte bara vissa utvalda.

 

Diana Lindgren Saelöen

Advokat

 

[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/v5wBxL/mats-blev-slagen-av-sin-fru-jag-kande-mig-sa-otroligt-ensam

[2] https://akillesjouren.se/hem/om