Blogg

Vem får hunden?

Hundar är för många av oss nära vänner och familjemedlemmar, men juridiskt klassificeras hundar och andra djur som lös egendom. I vardagslivet spelar inte det här någon större roll, det kan dock få stor betydelse om man har haft hunden tillsammans med någon och sedan går skilda vägar. Till följd av att hundar juridiskt sett är lös egendom, tillämpas bestämmelserna som rör andra ägodelar även för hundar. Det här leder till att det inte är av avgörande betydelse vem som har tagit hand om hunden mest eller vem hunden känner sig tryggast med. I första hand är det istället vem som står som ägare på köpeavtalet som blir utslagsgivande.

Om du tar med dig din hund in i ett äktenskap så kommer hunden vid en skilsmässa att räknas in i det giftorättsgods som ska delas lika mellan er. En hund som någon av er eller båda köper under ett pågående äktenskap blir också en del av giftorättsgodset vid bodelningen. Den som står som ägare till hunden har som huvudregel rätt att få hunden avräknad på sin lott vid bodelningen. Du kan ha fäst dig mycket vid hunden och levt med hunden i många år, utan att stå på det ursprungliga köpeavtalet. Du har då fortfarande inte någon rätt att få behålla hunden, om ni under äktenskapet inte har avtalat om att något annat ska gälla mellan er.

Det går att undvika den här situationen genom att skriva ett äktenskapsförord. I äktenskapsförordet kan ni bestämma vem hunden tillhör och att hunden ska vara den personens enskilda egendom. Det är bara giftorättsgods som ska delas upp vid en skilsmässa, det som är någons enskilda egendom genom äktenskapsförord lämnas därför utanför. Om ni skaffade hunden tillsammans eller har haft hunden ihop är det klokt att skriva ett äktenskapsförord där det framgår att ni båda äger hunden, även om bara den ena av er var den som skrev under köpeavtalet. På det här sättet går det att se till att du inte förlorar hunden vid en bodelning för det fall du inte kan visa att hunden tillhör dig.

I ett samboförhållande ingår enbart ert gemensamma bohag och er bostad vid en eventuell bodelning. Om du har en hund med dig in i samboförhållandet så fortsätter hunden därför att tillhöra dig. På samma sätt är hunden din om du köper den ensam, även om du köper hunden under ett pågående samboförhållande. Det här gäller dock inte utan undantag och kan påverkas av om ni som sambor har haft hunden ihop. Om ni skaffade hunden gemensamt, även om bara en av er står som ägare, så kan samägande ha uppstått.

Samägande förutsätter att ni har skaffat hunden för att ha den tillsammans och att ni båda har bidragit ekonomiskt för hunden. Om samägande har uppstått så har ingen av er en självklart större rätt än den andra att få behålla hunden. Vid samägande måste ni båda också samtycka till alla åtgärder som rör hunden. Det här betyder att om någon av er skulle behålla hunden själv, utan att den andra har accepterat det, så kan den personen göra sig skyldig till vad som kallas egenmäktigt förfarande. Det räcker därför inte alla gånger att försäkra sig om att få behålla hunden genom att bara en av er står som ägare, utan även omständigheterna runt omkring kan få betydelse. Av den här anledningen kan det vara klokt att även som sambo redan från början tydligt göra upp mellan sig vem hunden tillhör.

Hunden är i de flesta fall betydligt viktigare än vad exempelvis soffan är, men juridiskt är det samma bestämmelser som tillämpas. Bestämmelserna kring lös egendom är anpassade efter saker, de blir därför svåra att tillämpa när det handlar om vad som många ser som en familjemedlem. Det känslomässiga värdet motsvarar inte summan i pengar alla gånger och behöver inte stämma överens med vem som skrev under köpeavtalet. Det är därför klokt att mellan sig bestämma vad som ska gälla för hunden både som sambo och som gifta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

När kan reglerna om uppehållstillstånd för studier (gymnasielagen) tillämpas?

En fråga som är återkommande av såväl asylsökanden som gode män är: ”när kan reglerna om uppehållstillstånd för studier tillämpas, också kallat gymnasielagen?”

Innan jag gör en kortfattad förklaring kring hur reglerna tillämpas vill jag påpeka att regeringen föreslagit att det görs förändringar inom gymnasiereglerna i den tillfälliga lagen. Förslaget som är tänkt att träda i kraft innan sommaren 2018 innebär att flera av de ensamkommande barnen som sökte asyl senast den 24 november 2015 och som drabbats av de långa handläggningstiderna kan få en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå.

För att omfattas av det förslag som regeringen nu föreslagit så ska man:

  • ha väntat 15 månader eller längre på beslut från Migrationsverket
  • asylansökan ska vara prövad enligt den tillfälliga lagen
  • vara registrerad som barn vid ankomst till Sverige
  • vara studerande eller ha varit studerande och ha en avsikt att fortsätta studera på gymnasial nivå,
  • befinna sig i landet
  • inte ha begått brott

Det är dock oklart hur de olika kraven ska tolkas och tillämpas om förslaget antas av riksdagen och leder till lagstiftning.

Hur tillämpas lagen då i skrivande stund?

Gymnasielagen började gälla den 1 juni 2017, bestämmelserna finner man i §§ 16a-20 i Lag (2016:752) om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket vi kallar för den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten. Bestämmelserna är tillämpliga så länge den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten gäller.

Jag vill inte rabbla upp lagtext ur de olika paragraferna utan ska istället försöka redogöra för hur gymnasielagen tillämpas på en nivå så att det blir begripligt för var och en. Med andra ord försöka göra det omöjliga möjligt, jag tror att jag uttrycker det som många andra känner vad gäller tillämpningen av gymnasielagen.

Jag kommer således inte att göra en djupgående granskning av gymnasielagen utan enbart försöka redogöra kortfattat kring denna, således är blogginlägget om hur lagreglerna ska tillämpas långt ifrån uttömmande.

För att gymnasielagen ska kunna tillämpas krävs det att man tidigare fått ett TUT (tidsbegränsat uppehållstillstånd). Har man sökt asyl och fått ett avslag så innebär det att myndigheten och- eller domstolarna anser att man inte är i behov av skydd i Sverige, således hjälper det i dessa fall inte att personen redan studerar på gymnasiet. Gymnasielagens regler kan alltså inte tillämpas i nämnda fall. Undantag träder dock in om det inte går att utvisa eller avvisa en person, dvs. uppskjuten verkställighet, exempelvis för att det saknas ordnat mottagande i hemlandet. Dock ska man ha sökt asyl innan den 24 november 2015 för att denna undantagsregel ska inträda.

De som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med anledning av att det funnits skyddsgrunder som flykting, alternativt skyddsbehövande eller i övrigt skyddsbehövande (vilket är bestämmelser som finns i utlänningslagen och som grundar rätten till uppehållstillstånd) kan med hjälp av de nya gymnasiereglerna få det tidsbegränsade uppehållstillståndet förlängt, det krävs dock att man är mellan 17 och 25 år och går på ett nationellt program i gymnasieskolan eller i gymnasiesärskola eller också på en annan motsvarande utbildning. Den förlängda tillståndstiden beräknas då till återstående tid av utbildningen plus sex månader.

Beviljas man däremot tidsbegränsat uppehållstillstånd eftersom det saknas annan egentlig grund för att bevilja en utlänning uppehållstillstånd men då det samtidigt visar sig att ett beslut om avvisning- eller utvisning inte skulle kunna verkställas under en viss tid, se 5 kap 11 § utlänningslagen, då ska giltighetstiden vara fyra år, se 16 b § lag om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.  Dock kan denna tid förlängas om man inte är klar med gymnasiet när det gått fyra år, man kan då få förlängt tills man avslutat examen plus sex månader.

Vad krävs för att ansöka om förlängt tillstånd på grund av studier?

Jo, man måste ha påbörjat gymnasiestudierna när man ansöker om uppehållstillståndet och det krävs att man lämnar in en individuell studieplan. I det flesta fall krävs det att man studerar på heltid, endast i undantagsfall beviljas studier på deltid, exempelvis vid sjukdom funktionshinder. Man ska även visa att man deltar aktivt i studierna genom att lämna in närvarointyg eller betyg för att få eventuell förlängning.

När man avslutat sina studier kan man ansöka om sexmånaders uppehållstid. Denna tid är tänkt som extra tid för att hitta ett arbete i Sverige. Kan man därefter försörja sig själv genom eventuellt arbete eller eget företag så har man även möjlighet till permanent uppehållstillstånd.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Ett nytt klagomålssystem inom hälso- och sjukvård

För närvarande sker det en hel del förändringar inom hälso- och sjukvårdsjuridiken, bl.a. fick vi en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL) den 1 april i år och den 1 januari träder ett nytt klagomålssystem i kraft.

Det här blogginlägget kommer att fokusera främst på det sistnämnda även om jag inledningsvis vill nämna något om den nya HSL.

Syftet med den nya HSL har främst varit att göra regelverket tydligare och mer överskådligt och lättillgängligt. Upplägget har förändrats i sin struktur men några större förändringar i sak har inte skett. Vissa nyheter föreligger dock, som t.ex att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn. Dessvärre är nyheterna få och jag hade önskat en utvidgning av lagen med t.ex. rätt till ersättning vid bristande information och inhämtande av samtycke från patienten. Många patienter hävdar att om de hade fått tillräcklig information hade de inte samtyckt till ett ev. ingrepp. Idag lämnas dock inte ersättning för bristande informerat samtycke inte heller leder det till att vårdgivaren kritiseras av IVO.

Detta för oss vidare till vad som kallas ”ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården”, en lagändring som således träder i kraft den 1 januari och som i princip helt stoppar möjligheten för patienten att klaga direkt till IVO och vars syfte är just att avlasta IVO.

Istället hänvisas patienten till att rikta klagomålen direkt till vårdgivaren som ska ta emot och bemöta klagomålen. Tidigare gick anmälningarna direkt till IVO vars uppgift var att utreda om fel begåtts. Nu ska alltså de som felat själv utreda detta. Vårdgivarna har redan tidigare skyldigheter att göra en Lex Maria-anmälan eller motsvarande om de anser sig ha gjort fel. Det kan dock konstateras att det ska väldigt mycket till för att de ska göra en anmälan och det sker i princip i de fall där det är uppenbart att fel begåtts och det har sällan krävts några ingående utredningar för att konstatera detta. Frågan är om vårdgivaren verkligen kommer att utreda de anmälningar och klagomål som avser felbehandlingar som inte är så uppenbara, med den noggrannhet och omsorg som krävs. Vidare kan man fråga sig hur rättssäkerheten ska upprätthållas när det är de anklagade som ska utreda sig själva?

Man har sagt att patientnämndernas huvuduppgift ska bli att hjälpa och stödja patienterna att få sina klagomål besvarade av vårdgivarna, Inte förrän man trasslat sig igenom detta förfarande, och då endast om man inte har fått gehör för sina klagomål, kan man vända sig till IVO.

Jag har vid ett flertal tillfällen gjort anmälningar till IVO för mina klienters räkning och har funnit att det redan idag är svårt att få myndigheten att hörsamma patientens argument och de bevis vi har presenterat, däremot är de mer benägna att lyssna till vårdgivarens version. Trots detta får det ändå anses att IVO är en oberoende tillsynsmyndighet som på ett bättre sätt kan utreda och opartiskt ta ställning till ärendet.

 

Jag befarar att även om det är tänkt att patientnämnderna ska bidra till kvalitetsutveckling och en hög patientsäkerhet så blir det svårt för den klagande att bli hörsammad och få rätt mot vårdgivaren.

Ivo, som genom detta nya förfarande får en stor avlastning, menar dock att eftersom deras utredningsskyldighet begränsas så kan de fokusera på de allvarliga händelserna av störst betydelse för patienterna. Vidare har man från IVO:s sida hävdat att patienterna kan få snabbare svar när de framför sina klagomål där vården utförs. (Anna Hultin, debattinlägg i SVD 27 oktober 2017)

Anna Hultin uppger också att IVO kommer att ha en nära samverkan med patientnämnder och vårdgivare för att kunna ta del av de patientberättelser som kommer in till dem. Vilket i sin tur betyder att IVO kan se helheten och dra slutsatser snarare än att i lika stor utsträckning som idag fokusera på de många enskilda klagomål som bäst hanteras av vårdgivare och patientnämnd.

Det har från vissa håll i debatten uttalats farhågor för att alltfler vårdskador kommer att gå obemärkt förbi medan andra tvärtom menar att fler kommer att uppmärksammas då patientnämnderna kommer att få ett annat ansvar.

Själv är jag benägen att tro att de ”mindre” skadorna, de som inte ger stora bestående men eller som inte har lett till ett väsentligt ökat vårdbehov eller är helt uppenbara, kommer att hamna i skymundan och inte får den utredning en patient har rätt till. Jag hoppas att jag har fel men det får tiden utvisa.

Det ska dock noteras att det hittillsvarande förfarandet med att anmäla till LÖF, privata vårdgivares försäkringsbolag och patientskadenämnderna för att få ersättning för en behandlingsskada fortfarande är det samma.

 

Diana Saelöen

Skydda våra gamla – ställ frågor

Alla men särskilt Du som börjar komma upp i ålder bör också vara noga med att tänka igenom vad Du vill skall gälla efter Din död, och att se till så detta blir ordentligt dokumenterat i ett klart och entydigt testamente. För att säkerställa att Dina dispositioner inte kommer att ställa till med konflikter mellan arvingarna, så bör Du sedan lämpligen informera samtliga arvingar, så att alla är medvetna om hur Du önskar att Din kvarlåtenskap ska fördelas, så att inte denna information kommer som en överraskning för dem som annars skulle ha ärvt just den egendomen – eller dess värde

Att sprida rykten via Facebook och andra sociala medier

På Facebook sprids många olika typer av rykten. Det kan t ex röra sig om;

– att inte svara om ett visst telefonnummer ringer upp för då debiteras du automatiskt en summa pengar,
– att man ska vara uppmärksam på vissa fordon eller personer som beter sig misstänkt,
– att någon är försvunnen och man ska hjälpa till att hitta personen,
– att polisen går ut och varnar för olika företeelser,
– falska tävlingar,
– hackare på Facebook.

En ursprunglig publicering av ett rykte eller påstående på t ex Facebook kan få enorma mängder delningar, men kan också ge upphov till att andra Facebookanvändare kopierar och klistrar in ryktet i sina egna publiceringar. Ett falskt rykte kan på det sättet få en enorm spridning och det kan gå snabbt.

Det är viktigt att vara skeptisk när man använder Facebook och andra sociala medier och göra en kritisk källgranskning innan man delar vidare saker. Ofta är det ganska enkelt att kontrollera källan, källans vederhäftighet, eller påståendets sanningshalt, genom att googla.

Viralgranskaren, som bevakar falska rykten på t ex Facebook, ger några tips för att avslöja falska profiler;

  • Bildsök profilbilden. Finns personen i verkligheten?
  • Kontrollera hur gammalt kontot är. Ett nyligen startat konto kan vara en varningsflagga.
  • Vilka grupper är profilen med i och vilka sidor gillar vederbörande?
  • Hur många vänner har profilen? En profil med få vänner kan vara ett s k nättroll.

Vad får man göra och vad får man inte göra på sociala medier?

När det gäller privatpersoner som sprider rykten på olika sätt om företag (juridiska personer) är det tyvärr inte mycket man kan göra. Jag har själv råkat ut för detta och försökt att, via både Google och WordPress, få bort falska/kränkande uppgifter som kan läsas om mig. Både Google och WordPress svarar att eftersom det rör mig i min yrkesutövning så kan det vara av intresse för andra att läsa detta. Därför tas det inte bort, oavsett hur osant och falskt det är!

Om man sprider falska rykten om privatpersoner är det delvis annorlunda. Att sprida falska rykten om en privatperson kan betraktas som förtal eller ärekränkning, vilket är straffbart. Tyvärr är dock inte förtalsbrott prioriterade i Sverige. Det är således inte säkert att en polisanmälan leder till något åtal, kanske inte ens att man startar en förundersökning. För att en åklagare ska väcka åtal krävs att det är påkallat ur allmän synpunkt och att brottet betraktas som grovt förtal.

Man kan däremot göra sig skyldig till brott enligt Personuppgiftslagen (PUL). Så här säger emellertid Datainspektionen:

En öppen publicering av personuppgifter på internet, till exempel på en egen blogg, är aldrig en privat behandling eftersom uppgifterna blir tillgängliga för ett obestämt antal personer.

Till exempel namn och foton på privatpersoner som man publicerar på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåtna så länge man inte kränker personen. Att “hänga ut” och skandalisera en privatperson är däremot ett typexempel på vad som normalt sett är kränkande.

Ibland publiceras emellertid personuppgifter på internet på ett sätt som är kränkande utan att publiceringen står i strid med personuppgiftslagens bestämmelser. Det beror bland annat på att det i personuppgiftslagen finns ett undantag för journalistiska ändamål. Detta undantag gäller inte bara etablerade medier som tidningar och radio utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Att informera och debattera om t ex myndighetspersonal som missköter sitt arbete, om situationen vid ett vårdboende osv kan vara tillåtet med stöd av detta undantag trots att det kan finnas information som kan uppfattas som kränkande för personalen och personen ifråga.

Både för företagare, för företag och för privatperson är alltså skyddet mot att utsättas för kränkande uttalanden mycket dåligt. Kontentan av detta blir att man som användare av sociala medier;

  • bör hålla en god ton på sociala medier,
  • inse att sociala medier har en viktig funktion att fylla, men
  • vara källkritisk (precis som i alla andra sammanhang där man matas med information).

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Kameradrönare – olaglig övervakning eller renodlat fritidsnöje?

I takt med att digitala medier har utvecklats, har nya moderna metoder för fotografering och filmning tagits i bruk. En av dessa är kameradrönare, ett obemannat luftfartyg som först användes för militära syften och övervakning. På senare tid har de använts allt mer flitigt, av både kommersiella aktörer och privatpersoner. Detta har i sin tur lett till dilemman, som ofta sker när juridik möter ny teknik, rörande ifall de flygande fotoapparaterna kan göra sig skyldiga till olaglig kameraövervakning.

Utgångspunkten är att kameraövervakning där allmänheten har tillträde kräver tillstånd, enligt 8 § kameraövervakningslagen (2013:460). Detta gäller i de flesta fall drönare, då de kan ta foton från höga avstånd. Högsta förvaltningsdomstolen slog även fast detta i en dom från den 21 oktober 2016.[1] Domen ledde till kritik från många håll, inte minst fotoföretag och fotografer och innebar de som ville flyga med drönare, oavsett om kameran var avstängd eller inte, först var tvungna att få tillstånd från Länsstyrelsen. Detta kunde dröja nästan ett halvår på grund av långa handläggningstider och en anmälningsavgift medföljde.

Reaktionen föranledde ett lagförslag från regeringen där det föreslogs att företag och privat-personer inte behöver ansöka om tillstånd för kameraövervakning.[2] Förslaget röstades igenom den 20 juni 2017 av riksdagen och började gälla den 1 augusti 2017. Det kommer fortfarande krävas tillstånd för viss flygning, som nära flygplatser och ifall man tjänar pengar på flygningen eller gör det på uppdrag åt någon annan. Man får då ansöka om tillstånd hos flygplatserna respektive Transportstyrelsen. Ifall man avser att tillgängliggöra bilder som avslöjar geografisk information krävs spridningstillstånd från Lantmäteriet och i vissa fall Sjöfartsverket.[3]

Den nya lagen innebär visserligen att kameraövervakningslagen inte blir tillämplig för de som använder drönare, men däremot måste de följa personuppgiftslagen istället. Då måste all filmning upphöra ifall det kan anses vara kränkande för fysiska personer. Det svåra blir att göra en sådan bedömning då det inte finns någon definition. Då får den som använder sig av drönare själv avgöra ifall materialet kan tänkas inträkta på någons privata sfär. Omständigheter som är viktiga att ha i åtanke är syftet, tidslängden och omfattningen av materialet. Datainspektionen ger vägledning och säger att filmning nära badstränder, människors hem och trädgård kan utgöra kränkning. Anses man ha kränkt någons integritet kan man straffas enligt 49 § personuppgifts-lagen (1998:204).

Slutsatsen blir alltså att även om du som privatperson har rätt att flyga med drönare utan att behöva söka tillstånd så är det inte helt fritt fram. Det krävs att du filmar med gott omdöme och vidtar åtgärder för att inte ta potentiellt känsliga bilder av människor där de riskerar att kunna bli identifierade.

Nilo Masroor, jur stud/praktikant

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Referenser
Prop. 2016/17:182. (2017). Kameraövervakningslagen och möjligheterna att använda drönare för berättigade ändamål. Stockholm: Justitiedepartementet

Fotografering från drönare. Länsstyrelsen http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Nya regler för drönare från 1 augusti. Datainspektionen http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2017/nya-regler-for-dronare-fran-1-augusti/

[1] HFD 2016 mål nr 78-16

[2] Prop. 2016/17:182

[3] http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Så här använder Du Din advokat eller jurist

Varför anlitar Du mig som jurist? Sannolikt är det för att Du inte själv är jurist, eller om Du är jurist, kanske för att Du inte vill gå i rätten själv. Oavsett vilket, så är det för att jag har kunskaper, erfarenheter och färdigheter som Du inte själv har. Jag blir Ditt verktyg för att hantera och (i bästa fall) lösa det rättsliga problem som Du kommer till mig med. Du ger mig ett uppdrag, och jag börjar arbeta med Ditt ärende. Och då är det viktigt att Du använder mig på ett så rationellt och kostnadseffektivt sätt som möjligt. För när allt är klart så kommer jag att sända Dig en faktura för utförda tjänster, vilken Du förutsätts betala.

Som Du kan se på vår hemsida, så kostar det en hel del att anlita advokat eller jurist på en advokatbyrå. I och för sig så ingår det i vår lojalitetsplikt mot Dig som klient att inte ådra Dig onödiga kostnader, men grundprincipen är ju trots allt att det Du ber mig att göra, det gör jag. Märk väl att jag skriver ”grundprincipen”. Vi har även ett ansvar mot rättsordningen och mot advokatsamfundet, som gör att vi självfallet måste hålla oss inom det regelverk som utstakas av lagstiftningen och de advokatetiska reglerna.

Om det är så att Du själv betalar för mitt arbete, så kan Du också själv i ganska så hög grad bestämma hur mycket av arbetet som Du vill att jag ska utföra, och hur det ska utföras – med ovannämnda förbehåll. Om det däremot är så att det inträder en medfinansiär, som är fallet om Du t ex har beviljats allmän rättshjälp av staten, eller om Ditt rättsskydd hos försäkringsbolaget träder in och tar en del av kostnaden, så har jag ett ansvar även mot medfinansiären att se till så att kostnaderna inte drar iväg i onödan. Och då kan inte längre Du ensam bestämma vad och hur mycket Du vill att jag ska göra av det arbete som krävs i ärendet. Båda dessa medfinansiärer ställer nämligen krav på att jag endast gör det som är absolut nödvändigt i ärendet, vilket innebär att jag ibland kan tvingas neka Dig att utföra vissa arbetsmoment som Du gärna hade sluppit och helst hade sett att jag utförde.

Vårt samarbete i Ditt ärende tar sig ofta formen av en arbetsfördelning, där jag står för den juridiska sakkunskapen, medan Du står för faktaunderlaget. Du är nämligen den som vet vad det är som har hänt, som sitter på det underlag som ska visa mig vad problemet består i och som därför skall förse mig med den information som jag behöver för att kunna göra de för saken relevanta bedömningarna och vidta de relevanta åtgärderna. Detta underlag skall därefter jag i min tur använda för att övertyga en motpart, en domstol eller en myndighet att de bör agera på det sätt som Du och jag vill.

Ett moment i mitt arbete som därmed är oundvikligt, och som kan ta olika lång tid beroende på en lång rad faktorer, är att från Dig samla in de fakta som är relevanta för Ditt ärende, och som är nödvändiga för att jag ska kunna först ”ställa diagnos” – dvs analysera det rättsliga problemet, och därefter vidta de åtgärder som behövs för att vi ska uppnå målsättningen med att Du har anlitat mig.

Därför blir mitt råd till Dig följande:

  • Tänk noga igenom i förväg vad Du tror att jag behöver veta för att kunna utföra mitt uppdrag.
  • Sortera de handlingar Du har, så att de blir överskådliga, t ex i kronologisk ordning och inga dubbletter, samt att ovidkommande meddelanden blir utsorterade
  • Ser Du att det finns ”luckor” i dokumentationen, så försök skaffa fram de handlingar som saknas
  • Sortera kvitton och verifikat i tidsföljd (kronologiskt) och efter sakinnehållet (systematiskt), t ex efter kostnadsslag
  • Skriv ner och lämna mig en skriftlig redogörelse för skeendet, eller åtminstone en enkel kronologi (=händelser i ordningsföljd och med datumangivelser på en tidsaxel). En sådan sammanställning blir ett bra komplement till din muntliga berättelse.
  • Gör också gärna upp en innehållsförteckning över det skriftliga materialet, så omfattningen av och det huvudsakliga innehållet i underlaget åskådliggörs.
  • Lämna allt material Du har (samlat och strukturerat) redan vid första mötet.

Tyvärr så händer det inte så sällan att våra klienter, när vi ställer den inledande och grundläggande frågan om vad det är som har hänt, överlämnar ett väldigt både omfattande och rörigt underlag, med hänvisning till att det jag behöver veta ”finns där”. Det kan då röra sig om allt från ett ekonomiskt underlag i form av pärmar fulla med bokföringshandlingar, och t o m buntar eller högar med osorterade verifikationer, till t.ex. en omfattande e-mailkorrespondens, dokumentkopior, fotografier, ljud- eller videoinspelningar och hänvisningar till muntlig bevisning i form av vittnen. Det kan ta väldigt lång tid att ta sig igenom ett sådant material, och det är arbetstid som Du (och en eventuell medfinansiär) måste betala för.

En annan företeelse som vi ibland stöter på är att vi får det material som vi behöver i småportioner och vid olika tillfällen. Detta medför att jag kanske inte kan skaffa mig överblick över vad problemet består i förrän väldigt sent i processen. Kanske alldeles för sent!

Båda dessa, inte helt ovanliga, företeelser innebär att mitt arbete blir mera både tids- och arbetskrävande, och samtidigt oerhört ineffektivt ur kostnadssynpunkt. Jag får kanske lägga ner ett stort antal timmar på att sortera och strukturera underlaget innan jag ens kan påbörja mitt egentliga arbete, dvs. att göra den rättsliga bedömningen och vidta de nödvändiga rättsliga åtgärderna. För Din del betyder det att Du drar på Dig kostnader för ett stort antal timmar  för egentligen ganska okvalificerat arbete.

Om Du lämnar mig ett väl strukturerat, relevant och komplett underlag så kan Du bespara mig en onödigt omfattande arbetsinsats och Dig själv en onödig kostnad. Om det är värt mycket för Dig att slippa göra detta arbete, så kan jag visst det göra det, men då måste Du inse att mitt arbete kommer att ta betydligt längre tid, och att en del av den kostnad som då hamnar på fakturan är självförvållad.

Du kan också, om Ditt ärende hamnar i domstol, och om Du vinner målet, få stå för kostnaderna för sådana åtgärder som domstolen bedömer att det inte har varit nödvändigt att en jurist har utfört. Det finns nämligen en bestämmelse i rättegångsbalken som säger att den part som förlorar målet skall stå för motpartens rättegångskostnader – i den mån dessa har varit nödvändiga och skäliga. Om domstolen inte anser att arbetet har varit nödvändigt och tidsåtgången skälig så kan det hända att rätten skär i kostnaderna, dvs inte beviljar Dig ersättning fullt ut, även om vi vinner processen.

Din jurist ska alltså slippa ”lägga pussel” och inte behöva gissa! Förbered Dig noga innan vi ska träffas för vår första genomgång. Ta fram och gå i god tid i förväg igenom det underlag som Du vill presentera, så att Du själv är väl uppdaterad på det som Du vill att jag ska få som underlag, och lägg sedan fram allt som är relevant i ett sammanhang.

Kontentan är att jag kan göra det Du begär, så länge det håller sig inom lagens och advokatetikens råmärken, men målsättningen är att Du inte skall behöva betala för arbete som Du kunde ha utfört själv. Använd mig – din jurist – på ett rationellt sätt! Du ska bara låta mig utföra sådant juridiskt kvalificerat arbete som Du inte kan göra själv.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Vår unika allemansrätt

Genom Allemansrätten har vi alla tillgång till och får vistas i vår fantastiska svenska fantastisk natur. Trots att Allemansrätten är känd både inom och utom Sveriges gränser, så råder det också stor osäkerhet och okunskap om vad som gäller.

Sedan 1994 har Allemansrätten stöd i en av våra grundlagar (2 kap. 15 § Regeringsformen) där det anges att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Allemansrätten är emellertid inte någon lag, utan stödjer sig på en mångårig sedvänja.

De grundläggande reglerna för Allemansrätten är att var och en av oss har rätt att använda någon annans fastighet – alltså mark och vatten – t ex genom att färdas över och beträda den, åtminstone till fots, och t o m under en kortare tid uppehålla sig där, t ex tälta. Det är emellertid en frihet under ansvar och man får inte använda någon annans mark så att den som äger marken eller som bor där drabbas av olägenhet eller skada. Man talar om hemfrid.

Några saker man ska tänka på när det gäller Allemansrätten är:

  • Man får gå i land från båt, bada, ankra och tillfälligt förtöja vid strand som inte tillhör tomt, dvs. område nära hus där de som bor ska kunna känna sig ostörda.
  • Man får tillfälligt förtöja eller bada vid en brygga som ligger utanför en tomt.
  • Cykla får man göra både på enskilda vägar och ute i naturen, dock inte på odlingar, skogsplanteringar och i växande gröda.
  • Hunden får man gärna ha med sig i naturen, men under perioden den 1 mars till den 20 augusti ska man hålla extra stor uppsikt över hunden när man är ute i naturen. Hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt (16 § lag om tillsyn över hundar och katter).
  • Jakt och fiske ingår inte i Allemansrätten. Däremot får man fiska från brygga som ligger utanför tomt, men tänk på att det kan finnas krav på fiskekort. Man får inte hindra, försvåra eller störa jakt och fiske.
  • Man får plocka blommor, bär och svamp, men tänk på att vissa växter är fridlysta och inte får plockas.
  • En markägare får inte sätta upp stängsel, privata skyltar o dyl för att stänga ute andra människor från mark där Allemansrätten gäller.
  • Tälta får man gör något enstaka dygn (2-3 nätter) utan markägarens tillstånd, men det är naturligtvis bäst att alltid fråga först.
  • Allemansrätten gäller även i tätorternas grönområden, men det kan finnas lokala ordningsföreskrifter som t ex begränsar var man får cykla eller rasta sin hund.

Grundregeln för att vistas i naturen enligt Allemansrätten är att inte störa och inte förstöra.

Vill man läsa mer om Allemansrätten kan man gå in på Naturvårdsverkets hemsida under www.allemansrätten.se.

När får man klippa grannens växtlighet?

Många känner inte till vad man får och inte får göra när grannens växtlighet upplevs som störande på ett eller annat sätt.

För det första är det viktigt att gå och tala med sin granne. Att kommunicera med varandra och komma fram till något samförstånd och att ta och ge hindrar många grannfejder från att överhuvudtaget uppstå. Det finns några lagregler som man kan använda sig av i sammanhanget. Två finns i Jordabalken (JB).

Så här lyder 3 kap 1 § JB:
Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.

Och 3 kap 2 § JB säger så här:
Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och medför detta olägenhet för fastighetens ägare, får denne taga bort roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

Det finns också bestämmelser i Miljöbalken och i Plan- och bygglagen som man kan hänvisa till.

I 17 § Plan- och bygglagen sägs att:
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick.

Man får alltså ta bort sådant som hänger/tränger in över tomtgränsen. Det kanske emellertid är så att om man tar bort den där trädroten så riskerar man att skada trädet och då ska man ge grannen möjlighet att själv ta bort det som grannen anser är en olägenhet. Man ska också veta att om trädet skulle dö när du tar bort grenar och rötter då kan du bli ersättningsskyldig. Man får dessutom bara ta bort grenar och rötter och inte ge sig på att såga i stammen på trädet. Det gäller således att handla med sunt förnuft.

Det bästa för grannsämjan är att komma överens med grannen om vad som ska göras.

Om det finns/växer träd på grannens tomt som skymmer utsikten eller tar bort kvällssolen, kan du inte göra så mycket, om inte grannen är intresserad av att själv beskära eller fälla sitt träd. Skuggar grannens växtlighet helt din uteplats och är en betydande olägenhet, kan man emellertid väcka talan och begära att grannen ska ansa sina träd/buskar. Man hänvisar då till 3 kap 1 § JB som säger att man ska ta skälig hänsyn till sin omgivning när man använder den egna tomten.

Om det skulle gå så illa att grannens träd faller ned och skadar din egendom så kan grannen bli skadeståndsskyldig mot dig. Om grannens häck får växa sig hög och skymmer sikten för dig vid din utfart då får du också klippa ner den till lämplig höjd, men inte förrän du gett grannen möjlighet att själv klippa.

Har du dömts till fängelsestraff, då kan du ansöka om att avtjäna straffet i din egen bostad!

Den som i dag döms till ett fängelsestraff på högst sex månader kan ansöka om att avtjäna straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (förkortad IÖV), så kallad fotboja.

IÖV är en alternativ påföljd till själva fängelsestraffet, som verkställs genom att den dömde avtjänar det utdömda fängelsestraffet i sin bostad. Som kontrollmedel används bland annat en fotboja som fästs runt den dömdes vrist. Under verkställighetstiden skall den som avtjänar straffet med fotboja fortsätta sin vanliga sysselsättning, till exempel arbete eller studier.

När en domstol underrättar den som dömts till fängelse i högst sex månader om domen, skall domstolen även skriftligen informera den dömde om hans eller hennes möjligheter att i stället avtjäna straffet med fotboja.

Kriminalvården/frivården ska sedan ta kontakt med samtliga dömda vars domar överensstämmer med kriterierna för IÖV, för att grundligt upplysa dem om innebörden av straffverkställigheten med fotboja. Efter detta kan den dömde skriftligen ansöka hos Kriminalvården/frivården inom vars område han eller hon är bosatt om att få avtjäna det straffet utanför anstalt i form av fotboja. Den dömdes ansökan överlämnas i sin tur till den regionala Kriminalvården, som prövar frågan om den dömde skall få genomföra verkställigheten av fängelsestraffet med fotboja istället. Kriminalvårdens beslut i frågan om verkställighet av straffet utanför anstalt får överklagas hos allmän domstol.

När Kriminalvården beviljar verkställigheten i form av IÖV för den dömde, är det den lokala frivården som ansvarar för verkställigheten. Innan Kriminalvården fattar beslut skall frivården göra en utredning om personen som ansökte om IÖV för att försäkra sig att inga juridiska, praktiska och personliga hinder finns för verkställigheten. Således skall det av utredningen framgå om förutsättningar att bevilja ansökan om verkställighet föreligger.

Juridiska hinder
Bland de juridiska hinder som gör att det inte kan bli aktuellt med intensivövervakningen kan man bl a nämna följande:

  • ansökan om IÖV får inte bifallas på fängelsestraff som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (skyddstillsyn kombinerat med fängelse) om den dömde skall avtjäna fängelse i högst sex månader
  • om den dömde är häktad eller intagen i anstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser,
  • om den dömde i anstalt börjat avtjäna det straff som ansökan avser,
  • det är oförsvarligt eller stötande med verkställighet utanför anstalt, på grund av brottets karaktär.
  • om den dömde tidigare har beviljats och genomfört verkställighet av ett fängelsestraff med fotboja, och det inte efter verkställighetens slut förflutit en period av minst tre år under vilken den dömde inte begått något brott som föranlett strängare påföljd än böter,
  • om den dömde är en utlänning som skall utvisas eller avvisas ur landet,

Praktiska hinder
Det främsta praktiska hindret, som återfinns som ett centralt förutsättningskrav för IÖV-verkställighet, är att den dömde saknar en lämplig bostad. Detta innebär att en förutsättning för intensivövervakning är att den dömde har tillgång till en permanent bostad med fungerande elektricitet och helst tillgång till telefoni.

Personliga hinder
Bland personliga hinder mot IÖV-verkställighet kan för det första nämnas att den dömde saknar någon form av sysselsättning under den planerade verkställighetstiden, vilket i sin tur också uppställts som ett förutsättningskrav för IÖV-verkställighet. Själva avsikten med sysselsättningskravet under verkställighetstiden är att IÖV inte skall ta formen av ”husarrest”, och att den elektroniska övervakningen inte skall ersätta den mänskliga kontakten. Med andra ord skall den dömde för att få verkställa straffet med fotboja inneha en av kriminalvården accepterad sysselsättning under hela verkställighetstiden. Den dömdes sysselsättning får utgöras av hans eller hennes ordinarie förvärvsarbete eller studier, och i de fall den dömde saknar sådan sysselsättning bör frivården särskilt anordna en sysselsättning till honom/henne, en sysselsättning som oftast har karaktär av ideellt arbete. Dessutom skall sysselsättningskravet enligt kriminalvårdens bestämmelser kompletteras med minst en annan aktivitet som avser antingen behandling, deltagande i frivårdens påverkansprogram eller andra rehabiliterande program.

Det andra personliga hindret mot IÖV-verkställighet kan finnas i den dömdes karaktärsdrag. Enligt kriminalvårdens bestämmelser skall den dömde under verkställighetstiden fullständigt avhålla sig från användningen av beroendeframkallande medel och dopningsmedel. Således skall frivården utreda om och i vilken utsträckning den dömde som ansökte om IÖV använder alkohol, narkotika, andra berusningsmedel samt läkemedel som klassas som narkotika, för att kunna göra en bedömning av den dömdes förmåga att hantera verkställigheten utan missbruk och risk därtill.

Vid gravt missbruk är det uppenbart orealistiskt att tänka sig att den dömde kommer att följa det nämnda förbudet mot missbruk, och därmed framstår då IÖV-verkställighet inte som en möjlighet. Däremot bedöms ett missbruk av mindre grad i regel inte som en större risk för överträdelse av kriminalvårdens förbudsföreskrift mot missbruk, och därmed brukar IÖV beviljas för en sådan målgrupp, samtidigt som de genomgår olika rehabiliteringsprogram i samband med verkställigheten. Dessutom skall frivården i dess utredning om den dömdes karaktärsdrag försäkra sig om att risken för en fortsatt kriminell verksamhet under verkställighetstiden inte framstår som överhängande, samt att risken för avvikelse i övrigt och risken för avbrott av verkställigheten ligger på en acceptabel nivå.

De övriga personliga hinder mot IÖV som kan nämnas är avsaknad av samtycke från den dömdes sammanboende till IÖV-verkställighet i det gemensamma hemmet, och likaså omständigheten att både brottsoffret och den dömde tillhör samma hushåll. Enligt kriminalvårdens föreskrifter får den dömde inte avtjäna påföljden i bostaden om inte samtliga personer över 18 år som tillhör hushållet lämnar sitt samtycke därtill, och om brottet som ansökan avser har begåtts mot någon sammanboende bör IÖV inte heller medges, även om den drabbade sammanboende medger detta.

Om frivården i sin utredning konstaterar att det inte finns några hinder mot verkställighet i form av fotboja, och att det i övrigt anses vara lämpligt att den dömde avtjänar straffet med fotboja, skall den behöriga kriminalvården bevilja ansökan om IÖV. Därefter skall frivården upprätta en individuellt anpassad verkställighetsplan för personen som ansökt om IÖV, i syfte att uppnå det allra bästa resultatet med verkställigheten.

Mina källor:

Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om intensivövervakning med elektronisk kontroll KVFS 2011:6