Blogg

Vem bestämmer var du ska begravas?

I första hand är det naturligtvis du själv som bestämmer var du ska begravas, om du vill kremeras eller inte och hur begravningen ska gå till. Det är en god idé att fundera igenom hur man vill ha det och även förmedla det till en eller flera närstående.

I de fall där någon vilja inte finns uttryckt blir det upp till de anhöriga eller närstående att bestämma. I de flesta fall innebär detta inte några problem. Det kanske finns en familjegrav, en begravningsplats där andra släktingar är begravda eller en minneslund eller begravningsplats i närheten av hemmet.

 Men vad händer om de anhöriga inte kan komma överens? Vem får då bestämma? I enlighet med begravningslagen 5 kap 3 § ska huvudmannen för begravningsverksamheten på den ort där den avlidne var folkbokförd medla mellan parterna. I första hand försöker man alltså att genom medlare nå en överenskommelse mellan parterna, ett alternativ som alla parter kan acceptera. Överenskommelsen fastställs då av medlaren. Skulle parterna inte enas, ska medlaren hänskjuta tvisten till länsstyrelsen för avgörande.

 Länsstyrelsen inhämtar synpunkter från samtliga parter och tar därefter ställning till vem som ska bestämma om kremering och/eller gravsättning. Länsstyrelsen ska särskilt beakta de önskemål som den avlidne kan ha haft och även ta hänsyn till parternas personliga förhållanden till den avlidne. Det kan innefatta släktskap, sammanlevnad eller annan nära anknytning.

 Varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare vägledning hur bedömning ska göras i de fall då parternas förhållande till den avlidne är jämlika, exempelvis om två syskon inte är överens om var en förälder ska gravsättas. Bedömningen är naturligtvis svår att göra då det är många känslor inblandade och dylika tvister tenderar att bli mycket infekterade.

 I ett färskt avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen konstateras att man så långt det är möjligt ska försöka utröna den avlidnes önskemål och att den person som representerar den önskan ska anförtros uppdraget att bestämma om gravsättningen. I de fall där den avlidnes vilja inte går att utröna återstår inte annat än att göra ett grundat antagande på allmänna värderingar beträffande vad den avlidne kan ha haft för önskan.

 I avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen var omständigheterna att den avlidne hade bott i staden X i ca 70 år och varit gift i ca 40 år. Maken var begravd i staden Y. Både Kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det får antas att en människa som sammanlevt med en annan människa under en längre tid vill vila på samma plats som denne, så till vida inte särskilda omständigheter pekar i en annan riktning. Båda instanserna ansåg att denna omständighet vägde tyngre än anknytningen till hemorten. Den part som förespråkade gravsättning i stad Y ansågs därför företräda den avlidnes önskan och gavs rätt att bestämma om gravsättning.

Finns ingen önskan att utröna tas således beslutet på allmänna värderingar, vilket innebär att det finns en risk att utgången inte alls blir så som man själv hade tänkt sig. Vikten av att vara tydlig mot sina anhöriga kan därför inte nog understrykas. Vet man med sig att ens familjesituation är trasslig eller det finns skäl att anta att en konflikt kan komma att uppstå är det ännu viktigare att tydligt förmedla sin egen vilja.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

 

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.

GDPR for dummies

Få torde ha missat att nya regler inom området dataskydd är på väg. Den som är intresserad av det torra lagtekniska kan fortsätta läsa här, medan den som är mer intresserad av sina rättigheter (och skyldigheter, för naturligtvis finns det även sådana) enligt den nya regleringen bör hoppa direkt till stycke tre.

Den 25 maj 2018 träder EU-förordningen GDPR, General Data Protection Regulation, eller Allmänna dataskyddsförordningen på svenska, ikraft. Den ersätter då den gamla Personuppgiftslagen, PUL, och syftet med den nya regleringen är att stärka skyddet för privatpersoner avseende hanteringen av personuppgifter. En annan effekt av den nya förordningen är att lagstiftningen på området blir likadan inom hela EU. Ytterligare en effekt av införandet av GDPR är att konsekvenserna av att bryta mot reglerna angående hanteringen av personuppgifter blir betydligt mer kännbara rent ekonomiskt.

Men vad är det för uppgifter som omfattas, undrar du kanske. Kort sagt är det alla uppgifter som på ett eller annat sätt kan knytas till en enskild individ, oavsett i vilka media uppgifterna förekommer. De nya reglerna gäller således allt från post-it-lappar till mejl, inlägg på sociala medier och register samt ljud och bild. De gäller dessutom oavsett vad för aktivitet den som samlat in uppgifterna väljer att hitta på med dem, exempelvis spara, använda, läsa eller sprida dem. Kort sagt är omfattningen av förordningen mycket långtgående.

Men vad betyder det hela för mig som privatperson? Jo, det innebär följande.

  • Förordningen omfattar alla personuppgifter som hanteras i annat är rent privat syfte, det vill säga företag, föreningar och privatpersoner som hanterar personuppgifter måste ta hänsyn till reglerna.
  • Om anledningen till lagringen av dina uppgifter är att du lämnat samtycke och du inte längre vill att organisationen ska ha tillgång till uppgifterna kan du dra tillbaka ditt tillstånd.
  • Organisationen är skyldig att informera dig om vilka uppgifter de sparar om du ber om det.
  • Organisationen är skyldig att ta bort, ändra eller rätta dina uppgifter om du ber om det.
  • Organisationen måste tydligt informera dig om vilka uppgifter som sparas och i vilket syfte de sparas.
  • Du har rätt att få dina personuppgifter flyttade.
  • Du har rätt att invända mot att dina uppgifter används i såväl direktmarknadsföring som profilering och automatiserat beslutsfattande.
  • Du har rätt att bli informerad om ett dataintrång som omfattar dina uppgifter skett.

Vad händer om den som registrerat mina uppgifter till exempel inte går med på att ta bort dem eller ändra dem? Oavsett om det är en svensk organisation eller exempelvis en fransk organisation som du anser handlar i strid med reglerna är det den svenska Datainspektionen du ska vända dig till och lämna in ett klagomål till. Datainspektionen gör en bedömning av om en tillsyn ska inledas och informerar därefter den som framfört klagomålet om så är fallet eller inte. Datainspektionen har tre månader på sig att besluta om en tillsyn ska inledas eller inte. Gör de inte detta är det möjligt att vända sig till domstol för besked i frågan. Detta hjälper naturligtvis någon av Advokatbyrån Limhamnsjuristens jurister gärna dig med.

Vem får hunden?

Hundar är för många av oss nära vänner och familjemedlemmar, men juridiskt klassificeras hundar och andra djur som lös egendom. I vardagslivet spelar inte det här någon större roll, det kan dock få stor betydelse om man har haft hunden tillsammans med någon och sedan går skilda vägar. Till följd av att hundar juridiskt sett är lös egendom, tillämpas bestämmelserna som rör andra ägodelar även för hundar. Det här leder till att det inte är av avgörande betydelse vem som har tagit hand om hunden mest eller vem hunden känner sig tryggast med. I första hand är det istället vem som står som ägare på köpeavtalet som blir utslagsgivande.

Om du tar med dig din hund in i ett äktenskap så kommer hunden vid en skilsmässa att räknas in i det giftorättsgods som ska delas lika mellan er. En hund som någon av er eller båda köper under ett pågående äktenskap blir också en del av giftorättsgodset vid bodelningen. Den som står som ägare till hunden har som huvudregel rätt att få hunden avräknad på sin lott vid bodelningen. Du kan ha fäst dig mycket vid hunden och levt med hunden i många år, utan att stå på det ursprungliga köpeavtalet. Du har då fortfarande inte någon rätt att få behålla hunden, om ni under äktenskapet inte har avtalat om att något annat ska gälla mellan er.

Det går att undvika den här situationen genom att skriva ett äktenskapsförord. I äktenskapsförordet kan ni bestämma vem hunden tillhör och att hunden ska vara den personens enskilda egendom. Det är bara giftorättsgods som ska delas upp vid en skilsmässa, det som är någons enskilda egendom genom äktenskapsförord lämnas därför utanför. Om ni skaffade hunden tillsammans eller har haft hunden ihop är det klokt att skriva ett äktenskapsförord där det framgår att ni båda äger hunden, även om bara den ena av er var den som skrev under köpeavtalet. På det här sättet går det att se till att du inte förlorar hunden vid en bodelning för det fall du inte kan visa att hunden tillhör dig.

I ett samboförhållande ingår enbart ert gemensamma bohag och er bostad vid en eventuell bodelning. Om du har en hund med dig in i samboförhållandet så fortsätter hunden därför att tillhöra dig. På samma sätt är hunden din om du köper den ensam, även om du köper hunden under ett pågående samboförhållande. Det här gäller dock inte utan undantag och kan påverkas av om ni som sambor har haft hunden ihop. Om ni skaffade hunden gemensamt, även om bara en av er står som ägare, så kan samägande ha uppstått.

Samägande förutsätter att ni har skaffat hunden för att ha den tillsammans och att ni båda har bidragit ekonomiskt för hunden. Om samägande har uppstått så har ingen av er en självklart större rätt än den andra att få behålla hunden. Vid samägande måste ni båda också samtycka till alla åtgärder som rör hunden. Det här betyder att om någon av er skulle behålla hunden själv, utan att den andra har accepterat det, så kan den personen göra sig skyldig till vad som kallas egenmäktigt förfarande. Det räcker därför inte alla gånger att försäkra sig om att få behålla hunden genom att bara en av er står som ägare, utan även omständigheterna runt omkring kan få betydelse. Av den här anledningen kan det vara klokt att även som sambo redan från början tydligt göra upp mellan sig vem hunden tillhör.

Hunden är i de flesta fall betydligt viktigare än vad exempelvis soffan är, men juridiskt är det samma bestämmelser som tillämpas. Bestämmelserna kring lös egendom är anpassade efter saker, de blir därför svåra att tillämpa när det handlar om vad som många ser som en familjemedlem. Det känslomässiga värdet motsvarar inte summan i pengar alla gånger och behöver inte stämma överens med vem som skrev under köpeavtalet. Det är därför klokt att mellan sig bestämma vad som ska gälla för hunden både som sambo och som gifta.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

När kan reglerna om uppehållstillstånd för studier (gymnasielagen) tillämpas?

En fråga som är återkommande av såväl asylsökanden som gode män är: ”när kan reglerna om uppehållstillstånd för studier tillämpas, också kallat gymnasielagen?”

Innan jag gör en kortfattad förklaring kring hur reglerna tillämpas vill jag påpeka att regeringen föreslagit att det görs förändringar inom gymnasiereglerna i den tillfälliga lagen. Förslaget som är tänkt att träda i kraft innan sommaren 2018 innebär att flera av de ensamkommande barnen som sökte asyl senast den 24 november 2015 och som drabbats av de långa handläggningstiderna kan få en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå.

För att omfattas av det förslag som regeringen nu föreslagit så ska man:

  • ha väntat 15 månader eller längre på beslut från Migrationsverket
  • asylansökan ska vara prövad enligt den tillfälliga lagen
  • vara registrerad som barn vid ankomst till Sverige
  • vara studerande eller ha varit studerande och ha en avsikt att fortsätta studera på gymnasial nivå,
  • befinna sig i landet
  • inte ha begått brott

Det är dock oklart hur de olika kraven ska tolkas och tillämpas om förslaget antas av riksdagen och leder till lagstiftning.

Hur tillämpas lagen då i skrivande stund?

Gymnasielagen började gälla den 1 juni 2017, bestämmelserna finner man i §§ 16a-20 i Lag (2016:752) om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket vi kallar för den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten. Bestämmelserna är tillämpliga så länge den tillfälliga lagen inom utlänningsrätten gäller.

Jag vill inte rabbla upp lagtext ur de olika paragraferna utan ska istället försöka redogöra för hur gymnasielagen tillämpas på en nivå så att det blir begripligt för var och en. Med andra ord försöka göra det omöjliga möjligt, jag tror att jag uttrycker det som många andra känner vad gäller tillämpningen av gymnasielagen.

Jag kommer således inte att göra en djupgående granskning av gymnasielagen utan enbart försöka redogöra kortfattat kring denna, således är blogginlägget om hur lagreglerna ska tillämpas långt ifrån uttömmande.

För att gymnasielagen ska kunna tillämpas krävs det att man tidigare fått ett TUT (tidsbegränsat uppehållstillstånd). Har man sökt asyl och fått ett avslag så innebär det att myndigheten och- eller domstolarna anser att man inte är i behov av skydd i Sverige, således hjälper det i dessa fall inte att personen redan studerar på gymnasiet. Gymnasielagens regler kan alltså inte tillämpas i nämnda fall. Undantag träder dock in om det inte går att utvisa eller avvisa en person, dvs. uppskjuten verkställighet, exempelvis för att det saknas ordnat mottagande i hemlandet. Dock ska man ha sökt asyl innan den 24 november 2015 för att denna undantagsregel ska inträda.

De som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med anledning av att det funnits skyddsgrunder som flykting, alternativt skyddsbehövande eller i övrigt skyddsbehövande (vilket är bestämmelser som finns i utlänningslagen och som grundar rätten till uppehållstillstånd) kan med hjälp av de nya gymnasiereglerna få det tidsbegränsade uppehållstillståndet förlängt, det krävs dock att man är mellan 17 och 25 år och går på ett nationellt program i gymnasieskolan eller i gymnasiesärskola eller också på en annan motsvarande utbildning. Den förlängda tillståndstiden beräknas då till återstående tid av utbildningen plus sex månader.

Beviljas man däremot tidsbegränsat uppehållstillstånd eftersom det saknas annan egentlig grund för att bevilja en utlänning uppehållstillstånd men då det samtidigt visar sig att ett beslut om avvisning- eller utvisning inte skulle kunna verkställas under en viss tid, se 5 kap 11 § utlänningslagen, då ska giltighetstiden vara fyra år, se 16 b § lag om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.  Dock kan denna tid förlängas om man inte är klar med gymnasiet när det gått fyra år, man kan då få förlängt tills man avslutat examen plus sex månader.

Vad krävs för att ansöka om förlängt tillstånd på grund av studier?

Jo, man måste ha påbörjat gymnasiestudierna när man ansöker om uppehållstillståndet och det krävs att man lämnar in en individuell studieplan. I det flesta fall krävs det att man studerar på heltid, endast i undantagsfall beviljas studier på deltid, exempelvis vid sjukdom funktionshinder. Man ska även visa att man deltar aktivt i studierna genom att lämna in närvarointyg eller betyg för att få eventuell förlängning.

När man avslutat sina studier kan man ansöka om sexmånaders uppehållstid. Denna tid är tänkt som extra tid för att hitta ett arbete i Sverige. Kan man därefter försörja sig själv genom eventuellt arbete eller eget företag så har man även möjlighet till permanent uppehållstillstånd.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Ett nytt klagomålssystem inom hälso- och sjukvård

För närvarande sker det en hel del förändringar inom hälso- och sjukvårdsjuridiken, bl.a. fick vi en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL) den 1 april i år och den 1 januari träder ett nytt klagomålssystem i kraft.

Det här blogginlägget kommer att fokusera främst på det sistnämnda även om jag inledningsvis vill nämna något om den nya HSL.

Syftet med den nya HSL har främst varit att göra regelverket tydligare och mer överskådligt och lättillgängligt. Upplägget har förändrats i sin struktur men några större förändringar i sak har inte skett. Vissa nyheter föreligger dock, som t.ex att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn. Dessvärre är nyheterna få och jag hade önskat en utvidgning av lagen med t.ex. rätt till ersättning vid bristande information och inhämtande av samtycke från patienten. Många patienter hävdar att om de hade fått tillräcklig information hade de inte samtyckt till ett ev. ingrepp. Idag lämnas dock inte ersättning för bristande informerat samtycke inte heller leder det till att vårdgivaren kritiseras av IVO.

Detta för oss vidare till vad som kallas ”ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården”, en lagändring som således träder i kraft den 1 januari och som i princip helt stoppar möjligheten för patienten att klaga direkt till IVO och vars syfte är just att avlasta IVO.

Istället hänvisas patienten till att rikta klagomålen direkt till vårdgivaren som ska ta emot och bemöta klagomålen. Tidigare gick anmälningarna direkt till IVO vars uppgift var att utreda om fel begåtts. Nu ska alltså de som felat själv utreda detta. Vårdgivarna har redan tidigare skyldigheter att göra en Lex Maria-anmälan eller motsvarande om de anser sig ha gjort fel. Det kan dock konstateras att det ska väldigt mycket till för att de ska göra en anmälan och det sker i princip i de fall där det är uppenbart att fel begåtts och det har sällan krävts några ingående utredningar för att konstatera detta. Frågan är om vårdgivaren verkligen kommer att utreda de anmälningar och klagomål som avser felbehandlingar som inte är så uppenbara, med den noggrannhet och omsorg som krävs. Vidare kan man fråga sig hur rättssäkerheten ska upprätthållas när det är de anklagade som ska utreda sig själva?

Man har sagt att patientnämndernas huvuduppgift ska bli att hjälpa och stödja patienterna att få sina klagomål besvarade av vårdgivarna, Inte förrän man trasslat sig igenom detta förfarande, och då endast om man inte har fått gehör för sina klagomål, kan man vända sig till IVO.

Jag har vid ett flertal tillfällen gjort anmälningar till IVO för mina klienters räkning och har funnit att det redan idag är svårt att få myndigheten att hörsamma patientens argument och de bevis vi har presenterat, däremot är de mer benägna att lyssna till vårdgivarens version. Trots detta får det ändå anses att IVO är en oberoende tillsynsmyndighet som på ett bättre sätt kan utreda och opartiskt ta ställning till ärendet.

 

Jag befarar att även om det är tänkt att patientnämnderna ska bidra till kvalitetsutveckling och en hög patientsäkerhet så blir det svårt för den klagande att bli hörsammad och få rätt mot vårdgivaren.

Ivo, som genom detta nya förfarande får en stor avlastning, menar dock att eftersom deras utredningsskyldighet begränsas så kan de fokusera på de allvarliga händelserna av störst betydelse för patienterna. Vidare har man från IVO:s sida hävdat att patienterna kan få snabbare svar när de framför sina klagomål där vården utförs. (Anna Hultin, debattinlägg i SVD 27 oktober 2017)

Anna Hultin uppger också att IVO kommer att ha en nära samverkan med patientnämnder och vårdgivare för att kunna ta del av de patientberättelser som kommer in till dem. Vilket i sin tur betyder att IVO kan se helheten och dra slutsatser snarare än att i lika stor utsträckning som idag fokusera på de många enskilda klagomål som bäst hanteras av vårdgivare och patientnämnd.

Det har från vissa håll i debatten uttalats farhågor för att alltfler vårdskador kommer att gå obemärkt förbi medan andra tvärtom menar att fler kommer att uppmärksammas då patientnämnderna kommer att få ett annat ansvar.

Själv är jag benägen att tro att de ”mindre” skadorna, de som inte ger stora bestående men eller som inte har lett till ett väsentligt ökat vårdbehov eller är helt uppenbara, kommer att hamna i skymundan och inte får den utredning en patient har rätt till. Jag hoppas att jag har fel men det får tiden utvisa.

Det ska dock noteras att det hittillsvarande förfarandet med att anmäla till LÖF, privata vårdgivares försäkringsbolag och patientskadenämnderna för att få ersättning för en behandlingsskada fortfarande är det samma.

 

Diana Saelöen

Skydda våra gamla – ställ frågor

Alla men särskilt Du som börjar komma upp i ålder bör också vara noga med att tänka igenom vad Du vill skall gälla efter Din död, och att se till så detta blir ordentligt dokumenterat i ett klart och entydigt testamente. För att säkerställa att Dina dispositioner inte kommer att ställa till med konflikter mellan arvingarna, så bör Du sedan lämpligen informera samtliga arvingar, så att alla är medvetna om hur Du önskar att Din kvarlåtenskap ska fördelas, så att inte denna information kommer som en överraskning för dem som annars skulle ha ärvt just den egendomen – eller dess värde

Att sprida rykten via Facebook och andra sociala medier

På Facebook sprids många olika typer av rykten. Det kan t ex röra sig om;

– att inte svara om ett visst telefonnummer ringer upp för då debiteras du automatiskt en summa pengar,
– att man ska vara uppmärksam på vissa fordon eller personer som beter sig misstänkt,
– att någon är försvunnen och man ska hjälpa till att hitta personen,
– att polisen går ut och varnar för olika företeelser,
– falska tävlingar,
– hackare på Facebook.

En ursprunglig publicering av ett rykte eller påstående på t ex Facebook kan få enorma mängder delningar, men kan också ge upphov till att andra Facebookanvändare kopierar och klistrar in ryktet i sina egna publiceringar. Ett falskt rykte kan på det sättet få en enorm spridning och det kan gå snabbt.

Det är viktigt att vara skeptisk när man använder Facebook och andra sociala medier och göra en kritisk källgranskning innan man delar vidare saker. Ofta är det ganska enkelt att kontrollera källan, källans vederhäftighet, eller påståendets sanningshalt, genom att googla.

Viralgranskaren, som bevakar falska rykten på t ex Facebook, ger några tips för att avslöja falska profiler;

  • Bildsök profilbilden. Finns personen i verkligheten?
  • Kontrollera hur gammalt kontot är. Ett nyligen startat konto kan vara en varningsflagga.
  • Vilka grupper är profilen med i och vilka sidor gillar vederbörande?
  • Hur många vänner har profilen? En profil med få vänner kan vara ett s k nättroll.

Vad får man göra och vad får man inte göra på sociala medier?

När det gäller privatpersoner som sprider rykten på olika sätt om företag (juridiska personer) är det tyvärr inte mycket man kan göra. Jag har själv råkat ut för detta och försökt att, via både Google och WordPress, få bort falska/kränkande uppgifter som kan läsas om mig. Både Google och WordPress svarar att eftersom det rör mig i min yrkesutövning så kan det vara av intresse för andra att läsa detta. Därför tas det inte bort, oavsett hur osant och falskt det är!

Om man sprider falska rykten om privatpersoner är det delvis annorlunda. Att sprida falska rykten om en privatperson kan betraktas som förtal eller ärekränkning, vilket är straffbart. Tyvärr är dock inte förtalsbrott prioriterade i Sverige. Det är således inte säkert att en polisanmälan leder till något åtal, kanske inte ens att man startar en förundersökning. För att en åklagare ska väcka åtal krävs att det är påkallat ur allmän synpunkt och att brottet betraktas som grovt förtal.

Man kan däremot göra sig skyldig till brott enligt Personuppgiftslagen (PUL). Så här säger emellertid Datainspektionen:

En öppen publicering av personuppgifter på internet, till exempel på en egen blogg, är aldrig en privat behandling eftersom uppgifterna blir tillgängliga för ett obestämt antal personer.

Till exempel namn och foton på privatpersoner som man publicerar på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåtna så länge man inte kränker personen. Att “hänga ut” och skandalisera en privatperson är däremot ett typexempel på vad som normalt sett är kränkande.

Ibland publiceras emellertid personuppgifter på internet på ett sätt som är kränkande utan att publiceringen står i strid med personuppgiftslagens bestämmelser. Det beror bland annat på att det i personuppgiftslagen finns ett undantag för journalistiska ändamål. Detta undantag gäller inte bara etablerade medier som tidningar och radio utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Att informera och debattera om t ex myndighetspersonal som missköter sitt arbete, om situationen vid ett vårdboende osv kan vara tillåtet med stöd av detta undantag trots att det kan finnas information som kan uppfattas som kränkande för personalen och personen ifråga.

Både för företagare, för företag och för privatperson är alltså skyddet mot att utsättas för kränkande uttalanden mycket dåligt. Kontentan av detta blir att man som användare av sociala medier;

  • bör hålla en god ton på sociala medier,
  • inse att sociala medier har en viktig funktion att fylla, men
  • vara källkritisk (precis som i alla andra sammanhang där man matas med information).

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Kameradrönare – olaglig övervakning eller renodlat fritidsnöje?

I takt med att digitala medier har utvecklats, har nya moderna metoder för fotografering och filmning tagits i bruk. En av dessa är kameradrönare, ett obemannat luftfartyg som först användes för militära syften och övervakning. På senare tid har de använts allt mer flitigt, av både kommersiella aktörer och privatpersoner. Detta har i sin tur lett till dilemman, som ofta sker när juridik möter ny teknik, rörande ifall de flygande fotoapparaterna kan göra sig skyldiga till olaglig kameraövervakning.

Utgångspunkten är att kameraövervakning där allmänheten har tillträde kräver tillstånd, enligt 8 § kameraövervakningslagen (2013:460). Detta gäller i de flesta fall drönare, då de kan ta foton från höga avstånd. Högsta förvaltningsdomstolen slog även fast detta i en dom från den 21 oktober 2016.[1] Domen ledde till kritik från många håll, inte minst fotoföretag och fotografer och innebar de som ville flyga med drönare, oavsett om kameran var avstängd eller inte, först var tvungna att få tillstånd från Länsstyrelsen. Detta kunde dröja nästan ett halvår på grund av långa handläggningstider och en anmälningsavgift medföljde.

Reaktionen föranledde ett lagförslag från regeringen där det föreslogs att företag och privat-personer inte behöver ansöka om tillstånd för kameraövervakning.[2] Förslaget röstades igenom den 20 juni 2017 av riksdagen och började gälla den 1 augusti 2017. Det kommer fortfarande krävas tillstånd för viss flygning, som nära flygplatser och ifall man tjänar pengar på flygningen eller gör det på uppdrag åt någon annan. Man får då ansöka om tillstånd hos flygplatserna respektive Transportstyrelsen. Ifall man avser att tillgängliggöra bilder som avslöjar geografisk information krävs spridningstillstånd från Lantmäteriet och i vissa fall Sjöfartsverket.[3]

Den nya lagen innebär visserligen att kameraövervakningslagen inte blir tillämplig för de som använder drönare, men däremot måste de följa personuppgiftslagen istället. Då måste all filmning upphöra ifall det kan anses vara kränkande för fysiska personer. Det svåra blir att göra en sådan bedömning då det inte finns någon definition. Då får den som använder sig av drönare själv avgöra ifall materialet kan tänkas inträkta på någons privata sfär. Omständigheter som är viktiga att ha i åtanke är syftet, tidslängden och omfattningen av materialet. Datainspektionen ger vägledning och säger att filmning nära badstränder, människors hem och trädgård kan utgöra kränkning. Anses man ha kränkt någons integritet kan man straffas enligt 49 § personuppgifts-lagen (1998:204).

Slutsatsen blir alltså att även om du som privatperson har rätt att flyga med drönare utan att behöva söka tillstånd så är det inte helt fritt fram. Det krävs att du filmar med gott omdöme och vidtar åtgärder för att inte ta potentiellt känsliga bilder av människor där de riskerar att kunna bli identifierade.

Nilo Masroor, jur stud/praktikant

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Referenser
Prop. 2016/17:182. (2017). Kameraövervakningslagen och möjligheterna att använda drönare för berättigade ändamål. Stockholm: Justitiedepartementet

Fotografering från drönare. Länsstyrelsen http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Nya regler för drönare från 1 augusti. Datainspektionen http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2017/nya-regler-for-dronare-fran-1-augusti/

[1] HFD 2016 mål nr 78-16

[2] Prop. 2016/17:182

[3] http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Så här använder Du Din advokat eller jurist

Varför anlitar Du mig som jurist? Sannolikt är det för att Du inte själv är jurist, eller om Du är jurist, kanske för att Du inte vill gå i rätten själv. Oavsett vilket, så är det för att jag har kunskaper, erfarenheter och färdigheter som Du inte själv har. Jag blir Ditt verktyg för att hantera och (i bästa fall) lösa det rättsliga problem som Du kommer till mig med. Du ger mig ett uppdrag, och jag börjar arbeta med Ditt ärende. Och då är det viktigt att Du använder mig på ett så rationellt och kostnadseffektivt sätt som möjligt. För när allt är klart så kommer jag att sända Dig en faktura för utförda tjänster, vilken Du förutsätts betala.

Som Du kan se på vår hemsida, så kostar det en hel del att anlita advokat eller jurist på en advokatbyrå. I och för sig så ingår det i vår lojalitetsplikt mot Dig som klient att inte ådra Dig onödiga kostnader, men grundprincipen är ju trots allt att det Du ber mig att göra, det gör jag. Märk väl att jag skriver ”grundprincipen”. Vi har även ett ansvar mot rättsordningen och mot advokatsamfundet, som gör att vi självfallet måste hålla oss inom det regelverk som utstakas av lagstiftningen och de advokatetiska reglerna.

Om det är så att Du själv betalar för mitt arbete, så kan Du också själv i ganska så hög grad bestämma hur mycket av arbetet som Du vill att jag ska utföra, och hur det ska utföras – med ovannämnda förbehåll. Om det däremot är så att det inträder en medfinansiär, som är fallet om Du t ex har beviljats allmän rättshjälp av staten, eller om Ditt rättsskydd hos försäkringsbolaget träder in och tar en del av kostnaden, så har jag ett ansvar även mot medfinansiären att se till så att kostnaderna inte drar iväg i onödan. Och då kan inte längre Du ensam bestämma vad och hur mycket Du vill att jag ska göra av det arbete som krävs i ärendet. Båda dessa medfinansiärer ställer nämligen krav på att jag endast gör det som är absolut nödvändigt i ärendet, vilket innebär att jag ibland kan tvingas neka Dig att utföra vissa arbetsmoment som Du gärna hade sluppit och helst hade sett att jag utförde.

Vårt samarbete i Ditt ärende tar sig ofta formen av en arbetsfördelning, där jag står för den juridiska sakkunskapen, medan Du står för faktaunderlaget. Du är nämligen den som vet vad det är som har hänt, som sitter på det underlag som ska visa mig vad problemet består i och som därför skall förse mig med den information som jag behöver för att kunna göra de för saken relevanta bedömningarna och vidta de relevanta åtgärderna. Detta underlag skall därefter jag i min tur använda för att övertyga en motpart, en domstol eller en myndighet att de bör agera på det sätt som Du och jag vill.

Ett moment i mitt arbete som därmed är oundvikligt, och som kan ta olika lång tid beroende på en lång rad faktorer, är att från Dig samla in de fakta som är relevanta för Ditt ärende, och som är nödvändiga för att jag ska kunna först ”ställa diagnos” – dvs analysera det rättsliga problemet, och därefter vidta de åtgärder som behövs för att vi ska uppnå målsättningen med att Du har anlitat mig.

Därför blir mitt råd till Dig följande:

  • Tänk noga igenom i förväg vad Du tror att jag behöver veta för att kunna utföra mitt uppdrag.
  • Sortera de handlingar Du har, så att de blir överskådliga, t ex i kronologisk ordning och inga dubbletter, samt att ovidkommande meddelanden blir utsorterade
  • Ser Du att det finns ”luckor” i dokumentationen, så försök skaffa fram de handlingar som saknas
  • Sortera kvitton och verifikat i tidsföljd (kronologiskt) och efter sakinnehållet (systematiskt), t ex efter kostnadsslag
  • Skriv ner och lämna mig en skriftlig redogörelse för skeendet, eller åtminstone en enkel kronologi (=händelser i ordningsföljd och med datumangivelser på en tidsaxel). En sådan sammanställning blir ett bra komplement till din muntliga berättelse.
  • Gör också gärna upp en innehållsförteckning över det skriftliga materialet, så omfattningen av och det huvudsakliga innehållet i underlaget åskådliggörs.
  • Lämna allt material Du har (samlat och strukturerat) redan vid första mötet.

Tyvärr så händer det inte så sällan att våra klienter, när vi ställer den inledande och grundläggande frågan om vad det är som har hänt, överlämnar ett väldigt både omfattande och rörigt underlag, med hänvisning till att det jag behöver veta ”finns där”. Det kan då röra sig om allt från ett ekonomiskt underlag i form av pärmar fulla med bokföringshandlingar, och t o m buntar eller högar med osorterade verifikationer, till t.ex. en omfattande e-mailkorrespondens, dokumentkopior, fotografier, ljud- eller videoinspelningar och hänvisningar till muntlig bevisning i form av vittnen. Det kan ta väldigt lång tid att ta sig igenom ett sådant material, och det är arbetstid som Du (och en eventuell medfinansiär) måste betala för.

En annan företeelse som vi ibland stöter på är att vi får det material som vi behöver i småportioner och vid olika tillfällen. Detta medför att jag kanske inte kan skaffa mig överblick över vad problemet består i förrän väldigt sent i processen. Kanske alldeles för sent!

Båda dessa, inte helt ovanliga, företeelser innebär att mitt arbete blir mera både tids- och arbetskrävande, och samtidigt oerhört ineffektivt ur kostnadssynpunkt. Jag får kanske lägga ner ett stort antal timmar på att sortera och strukturera underlaget innan jag ens kan påbörja mitt egentliga arbete, dvs. att göra den rättsliga bedömningen och vidta de nödvändiga rättsliga åtgärderna. För Din del betyder det att Du drar på Dig kostnader för ett stort antal timmar  för egentligen ganska okvalificerat arbete.

Om Du lämnar mig ett väl strukturerat, relevant och komplett underlag så kan Du bespara mig en onödigt omfattande arbetsinsats och Dig själv en onödig kostnad. Om det är värt mycket för Dig att slippa göra detta arbete, så kan jag visst det göra det, men då måste Du inse att mitt arbete kommer att ta betydligt längre tid, och att en del av den kostnad som då hamnar på fakturan är självförvållad.

Du kan också, om Ditt ärende hamnar i domstol, och om Du vinner målet, få stå för kostnaderna för sådana åtgärder som domstolen bedömer att det inte har varit nödvändigt att en jurist har utfört. Det finns nämligen en bestämmelse i rättegångsbalken som säger att den part som förlorar målet skall stå för motpartens rättegångskostnader – i den mån dessa har varit nödvändiga och skäliga. Om domstolen inte anser att arbetet har varit nödvändigt och tidsåtgången skälig så kan det hända att rätten skär i kostnaderna, dvs inte beviljar Dig ersättning fullt ut, även om vi vinner processen.

Din jurist ska alltså slippa ”lägga pussel” och inte behöva gissa! Förbered Dig noga innan vi ska träffas för vår första genomgång. Ta fram och gå i god tid i förväg igenom det underlag som Du vill presentera, så att Du själv är väl uppdaterad på det som Du vill att jag ska få som underlag, och lägg sedan fram allt som är relevant i ett sammanhang.

Kontentan är att jag kan göra det Du begär, så länge det håller sig inom lagens och advokatetikens råmärken, men målsättningen är att Du inte skall behöva betala för arbete som Du kunde ha utfört själv. Använd mig – din jurist – på ett rationellt sätt! Du ska bara låta mig utföra sådant juridiskt kvalificerat arbete som Du inte kan göra själv.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se