Kategori: Allmän juridik

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 2

Posted on by Jan Tuma

Risk management
Som framgår av mina avslutande rader i föregående avsnitt av detta blogginlägg (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/forlikning-vad-ar-det-och-varfor-skulle-jag-del-1/så kan det vara befogat att fråga sig varför man som part i en rättegång skulle kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta.
Ett sådant, och kanske det viktigaste av dem, är självklart att man på det sättet hanterar risken för att man i slutändan kanske annars skulle ha förlorat målet och tvingats betala alla rättegångskostnaderna. Det är nämligen oerhört sällan som man i förväg kan vara helt säker på vilken av parterna som kommer att vinna tvisten, och vilken som kommer att förlora.
Grundprincipen för fördelningen av kostnadsansvaret för kostnaderna i en rättegång är att den tappande parten (dvs den som förlorar målet) ska stå för inte bara sina egna kostnader, utan även (den vinnande) motpartens. Dessa kostnader kan ofta sammantaget uppgå till större belopp än det man tvistar om, varför frågan om på vilken part som rättegångskostnaderna i slutändan ska hamna ofta är en tung komponent i kärandens överväganden om man ska stämma sin motpart eller inte. Den som blir stämd (=svaranden), har, till skillnad från käranden, inte möjligheten att avstå från att processa, men måste på motsvarande sätt överväga sina möjligheter att hitta en annan lösning på det problem som har urartat till en rättstvist.

Kostnadsfördelning
En nästan undantagslöst tillämpad princip vid förlikningsöverenskommelser är att vardera parten ska stå sina kostnader, vilket betyder att man genom förlikningen visserligen avstår från möjligheten (om man hade vunnit målet) att vältra över sina ombudskostnader på motparten, men samtidigt slipper ifrån risken att (vid en eventuell förlust) behöva stå för båda parternas rättegångskostnader.

Är vi säkra på att vinna?
Den typiska situationen när två parter har börjat förhandla om en eventuell förlikning i en rättegång är att ombuden på ömse sidor (än en gång) gör en noggrann avvägning mellan möjligheterna att vinna målet, och risken för att man kommer att förlora. Detta har visserligen båda ombuden självklart gjort redan tidigare; käranden innan man stämde motparten, och svaranden i vart fall så snart man fått del av stämningsansökningen, men något som är karakteristiskt för rättegångar är att det ofta, efterhand som parterna under förberedelsens gång redovisar sina ståndpunkter och tillgängliga underlag för dessa, klarnar för båda parterna hur man ligger till i processen, och vilka styrkor resp svagheter som föreligger både hos motparten och i den egna ställningen.

Om båda parterna bedömer att man har mycket goda möjligheter att vinna målet, och att risken att man kommer att förlora är liten, så är det osannolikt att de kommer kunna finna en förlikningslösning. Ofta är det nämligen så att kompromissviljan växer i proportion till insikten om hur illa saken egentligen står för parten ifråga, resp minskar ju mera övertygad parten blir om att man ligger bra till för att vinna målet.

Det är vanligtvis i de fall där båda parter tror att de kommer att vinna som domstolen, efter att ha fullgjort sin plikt att ha undersökt förutsättningarna för att få parterna att förlikas, får låta processen gå vidare, och slutligen avgör målet genom att avge en dom. I de fall, däremot, där parternas ombud gör en likartad bedömning av chans och risk, så finns det förutsättningar för att parterna ska kunna finna en för båda parter acceptabel lösning. Om exempelvis båda ombuden bedömer att käranden har en stark ställning, och att svaranden har en däremot svarande svag ställning, så kan man förutsätta att kärandeombudet kommer råda sin klient att vara mycket restriktiv med eftergifter, medan svarandens ombud kommer råda sin klient att hellre acceptera en smärtsamt dyr förlikning, istället för att löpa linan ut och riskera att åka på en total förlust, och därmed en ännu dyrare nota i form av även kärandens rättegångskostnader. Det handlar således om att hantera risken för en förlust på ett konstruktivt sätt.

En fortsatt relation?
I både kommersiella och privaträttsliga förhållanden så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till, och det är den påverkan som en tvist kan få på den (affärsmässiga eller personliga) relationen med motparten. Om parterna framhärdar i att löpa linan ut och låta domstolen avgöra tvisten, så har man en situation där den tappande parten har blivit tvingad att uppfylla eller tåla något som vederbörande absolut inte vill. Visst; det kan finnas parter som är goda förlorare, och som inte låter en förlust påverka relationen med motparten, men ofta kan det istället leda till att relationen kraschar, och att parterna helt bryter alla förbindelser med varandra. Oavsett om det har varit fråga om en personlig relation eller en affärsrelation, så kan detta få mycket kännbara konsekvenser för parterna, och detta bör man också ha i åtanke när frågan om det finns ett intresse att inleda en diskussion om en förlikning dyker upp.

Orkar Du leva i en konflikt?
Vidare så måste det sägas att detta att vara involverad i en rättstvist ofta kan vara en oerhört stor påfrestning; inte bara ekonomiskt, utan också psykiskt. Man måste hålla i minnet att en rättsprocess riskerar att pågå under kanske flera år, och att den inte så sällan medför att de involverade parterna under denna tid mår mycket dåligt. Och det är ofta inte slut ens när tingsrätten har meddelat sin dom, eftersom den som är missnöjd med domslutet i många fall kan överklaga detta, vilket betyder att saken kan pågå i ytterligare något eller några år. Det har hänt mer än en gång att en part som har blivit stämd föredrar att ingå en mindre förmånlig förlikning trots att man kanske har en bra ställning i processen, just för att slippa den tidsåtgång och den emotionella påfrestning som det innebär att leva i en konflikt i kanske flera års tid.

Vem bestämmer om jag ska förlikas eller inte?
Det gör självfallet bara Du – men här måste det till ett nära samarbete mellan juristen och klienten. För att kunna avgöra om det är läge att hålla en hög profil och hålla inne med kompromissviljan, eller tvärtom ligga lågt och bjuda till med lite substantiella eftergifter, bör Du rådfråga sitt juridiska ombud om framför allt dennes prognos rörande utfallet av rättsprocessen.

Vem hade rätt?
En aspekt, slutligen, som man kanske också bör ta med i beräkningen, och som faktiskt kan tala emot att parterna skulle vara villiga att förlikas, är att ingen av dem i fall man förliks kommer att få reda på vem som hade ”rätt”, dvs vem som hade vunnit målet om saken hade gått vidare till dom. Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

Vad är förlikning? Varför skulle jag…? Del 1

Posted on by Jan Tuma

En sak som obönhörligen kommer upp om man råkar hamna i en tvist i domstol, är frågan om förlikning. Vad är då en förlikning, kanske någon frågar sig? Den korta förklaringen är att en förlikning är ett avtal om att avsluta en tvist genom en kompromiss.

Vad innebär en tvist?

Definitionen av en tvist är att en av parterna framställer ett krav mot den andra och att den andra parten bestrider kravet. Ett tvistemål i domstol handlar i de allra flesta fall om att en part har stämt den andra parten med ett krav på en prestation; oftast betalning av ett penningbelopp, som motparten vägrar att betala. Det kan dock även gälla helt andra saker; exempelvis familjerättsliga mål om vårdnad om och umgänge med barn. Att saken hamnat i domstol är ett logiskt steg när en tvist har uppkommit, eftersom det då är i stort sett det enda sättet för den part som framställt anspråket – käranden – att få detta tillgodosett av den andra parten. Det rättegången går ut på är att käranden vill tvinga sin motpart – svaranden – att prestera det som kravet avser (t ex att betala), oavsett att det sker mot dennes vilja.

I de allra flesta fall så har rättegången föregåtts av olika slag av kontakter mellan parterna, såsom exempelvis betalningspåminnelser, reklamation och inkassokrav. Ofta har parterna dessutom haft ytterligare kommunikation och utbyte av uppgifter av olika slag. Kanske har man diskuterat anledningen till svarandens betalningsvägran, och kanske har parterna utövat påtryckningar på varandra för att få den andra parten att släppa på sina krav. I en del fall så har parterna eventuellt även diskuterat vad som skulle behöva göras för att antingen den part som anser sig ha ett krav ska släppa efter på detta, eller att få den betalningsvägrande parten att ändra uppfattning och trots allt betala. Den slutsats som kan dras av det förhållandet av tvisten ändå har hamnat i domstol är att det hela har utvecklats till en situation där den ena parten vidhåller sin föresats att man inte kommer att betala, medan den andra vidhåller att man ska ha betalt. Tvisten är således inte löst, utan fortgår på det strikt formaliserade sätt som anges i rättegångsbalken (”RB”).

En domstol kan aldrig låta bli att döma i ett mål, varför det enda säkra i en sådan situation är att någon av parterna riskerar att få ett domslut emot sig i slutändan, med allt vad detta kan medföra i form av betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader, dröjsmålsräntor m m. Detta vet självfallet båda parter redan innan man involveras i rättegången, och det betyder att ingen av parterna kan vara säker på att vinna målet.

 

Vad händer om ni är oense och hamnar i en tvist? Limhamnsjuristen förklarar närmare i detta blogginlägg.

 

Domstolens skyldighet

Det ”obönhörliga” som jag nämner ovan består i att det i rättegångsbalken, som ju är det regelsystem som både domstolen och parterna har att rätta sig efter i en rättegång, står att det åligger domstolen att ”verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning” (RB 42:17). Detta ska ske under förberedelsestadiet i domstolsprocessen. Oftast kommer saken upp senast under den muntliga förberedelsen, men kan också tas upp innan dess på rättens eller någon av parternas initiativ. Anledningen till att denna bestämmelse finns är naturligtvis att det finns mycket att vinna på om tvisten kan lösas genom en frivillig överenskommelse innan rättegångskostnaderna i vid bemärkelse, dvs dels parternas ombudskostnader och dels rättens kostnader för handläggningen av målet, har stigit till alltför höga nivåer.

En viktig aspekt av förlikningsfrågan är att ingen av parterna måste vare sig ge efter på sin inställning i rättegången eller ens delta i en diskussion om en förlikning om man inte vill. Då talar man bara om för rättens ordförande att man inte är intresserad av någon förlikning, utan att man vill att rätten avgör tvisten genom att döma i målet.

Hur frågan om en eventuell förlikning tas upp om parterna inte har ställt sig helt avvisande till en sådan diskussion varierar betydligt, något beroende på tvistens karaktär, men också på hur den aktuella domaren väljer att agera. Domaren frågar i allmänhet om parterna är intresserade av att diskutera en förlikning, och i så fall om hur man önskar att rätten bidrar till att denna diskussion inleds. Ett vanligt förekommande sätt är att domaren talar med parterna en i taget i enrum, och därvid förmedlar vad parterna har sagt mellan dem. Det som då förmedlas är, i bästa fall, konkreta förlikningsbud mellan parterna. Syftet är att förmå parterna att kompromissa genom att ömsevis ge avkall på sina positioner i rättegången så pass mycket att de ska kunna mötas och enas om en lösning som är acceptabel för båda parter.

Varför skulle jag…?

Och varför skulle man då som part i en rättegång kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta. Dessa kommer jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.

Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Småmål- Företagarens ”do it yourself” – eller vad gör du när kunden inte betalar?

Posted on by Jan Tuma

Många småföretagare har en särskild pärm där de samlar fakturor som de har ställt ut men aldrig har fått betalt för. Ofta handlar det om fakturor som var och en är på en mindre summa, men som tillsammans, och över tid, kanske kan uppgå till större belopp. Känns det igen?
De flesta kunder betalar visserligen det de har köpt utan att krångla. Ibland så stöter man dock på fenomenet att betalning bara helt sonika uteblir.

Många företagare känner till att man då kan använda sig av det som kallas för betalningsföreläggande; vanligen förkortat ”bf”. Ansöker om bf gör man hos Kronofogdemyndigheten (”KFM”), och hur man gör finns det utförliga anvisningar om på KFM:s hemsida. Betalningsföreläggande är en så kallad summarisk (dvs förenklad, eller möjligen komprimerad) process, som är förhållandevis snabb och enkel. Om motparten antingen medger sin betalningsskyldighet, eller förhåller sig passiv; dvs inte bestrider betalningsskyldighet när han blir delgiven betalningskravet, så utfärdar KFM ett s k slutbevis om betalningsföreläggande, vilket sedan kan användas som grund för KFM:s tvångsindrivning av betalning.

En särskild variant är emellertid när kunden reklamerar och bestrider betalningsskyldighet, dvs meddelar att man inte tänker betala hela eller delar av det fakturerade beloppet, exempelvis på grund av att kunden påstår att varan eller tjänsten inte lever upp till avtalad eller i vart fall av kunden förväntad standard. För Dig som företagare gäller det då att vara lyhörd för det kunden påstår, eftersom det ju faktiskt kan förhålla sig så att något har blivit fel i den levererade varan eller utförda tjänsten. Om så är fallet så gäller det ofta att Du som leverantör av en vara eller tjänst erbjuder kunden att rätta till det som eventuellt har blivit fel, för att Du ska ha rätt att tillgodogöra Dig den betalning som parterna har avtalat, alternativt att Du kompenserar kunden genom att t ex reducera priset så att det motsvarar det som kunden har fått. Om varan eller tjänsten har varit sämre än vad som har varit överenskommet, så ska självfallet också priset bli lägre än vad som varit överenskommet, eller hur?

Ibland hamnar man som företagare dock i den situationen att en reklamation från kunden inte är sakligt grundad, varför Du inte heller godtar den. Du anser att kunden har fått det Ni har kommit överens om, men likväl så vägrar kunden att betala hela eller i vart fall delar av beloppet. Vad gör Du då?

Ja, om det rör sig om låt säga något eller några hundratal tusen, eller rentav en eller ett par miljoner, kronor, så vänder Du Dig självfallet till Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB för att få råd och dåd, och då kanske vi råder Dig att stämma motparten. Att driva en process i domstol kan vara en både långdragen och dyr procedur, och då kan det vara tryggt att veta att Du har ett rättsbildat ombud som driver Din sak och att rättsskyddet i Din företagsförsäkring (för en sådan har ju alla företagare; eller…?) går in och tar en del av ombudskostnaderna. Men om det handlar om låt säga 5.000, eller för den delen; 20.000 kronor, och kunden har bestritt den ansökan om betalningsföreläggande som Du har givit in till KFM? Ja då hamnar man i ett annat läge, eftersom man då hamnar under en ”magisk” gräns som går vid ett halvt prisbasbelopp; idag (2019) 23.250 kronor.

Anledningen till att jag kallar gränsen för ”magisk” är för att den utgör skiljelinjen mellan två kategorier av förmögenhetsrättsliga tvistemål i svenska domstolar; de så kallade ordinära tvistemålen, och de förenklade tvistemålen – i dagligt tal även kallade småmål. Båda typerna av rättegångar styrs av reglerna i Rättegångsbalken, som är det grundläggande regelsystemet för processer i allmän domstol i Sverige, men medan de ordinära målen styrs av huvudreglerna, så har man infört ett antal undantagsregler för de förenklade tvistemålen; småmålen.

Det kanske viktigaste undantaget gällande småmålen utgörs av en speciell rättegångskostnadsregel. Grundprincipen i en tvistemålsprocess är att tappande part (=den part som förlorar målet), förutom sina egna kostnader, även ska stå för den vinnande partens rättegångskostnader. Detta gäller principiellt även i ett småmål, MEN med en betydande begränsning – nämligen att tappande part aldrig behöver betala mer i ersättning än 1.725 kronor (2019) inklusive mervärdeskatt!

En annan huvudregel i en ordinär process är den som stadgar att domstolen inte får lägga sig i hur parterna väljer att föra sin talan. Domstolen får inte hjälpa vare sig den ena eller den andra parten att göra rätt, eller varna den ena eller andra parten för hotande misstag. I ett småmål gäller däremot – något förenklat – det omvända, dvs domstolen har då ett ansvar för att målet blir ”tillbörligt utrett”, och har för detta lagstiftarens tillåtelse att hjälpa parterna att lägga fram sin sak.
Regeln om begränsning av rättegångskostnadsersättningen verkar i väldigt många fall starkt avskräckande på fordringsägaren, eftersom den i praktiken innebär att det, även om man vinner målet (!), regelmässigt kostar betydligt mera i ombudsarvoden
(=advokatkostnader) att driva en rättegång med biträde av en advokat i ett småmål än vad den som vinner målet har att fordra av motparten. Även om värdet av det man tvistar om ligger nära den övre gränsen för småmål (23.250 kronor), så krävs det inte så många timmars arbete för att en advokats arvode ska överstiga värdet av tvisteföremålet. 
Till saken hör att även försäkringsbolagen har inrättat sig efter tankegångarna bakom vad rättegångsbalken stadgar om småmål, på så sätt att man i så gott som alla försäkringsvillkors rättsskyddsmoment har infört ett uttryckligt undantag för småmål.

Rättsskyddet omfattar därmed inte småmål. Detta betyder att om tvisten handlar om 25.000 kronor, så kan Du processa med stöd av företagsförsäkringen, men om den handlar om 20.000 kronor, så måste företaget självt betala varenda krona av ett eventuellt ombuds kostnader.

Och varför har man då infört dessa två olika kategorier av regler, kan man fråga sig?
Ja svaret ligger mera i rättspolitiken kring dessa frågor än i juridiken. Staten betalar varje år dryga pengar för att hålla oss medborgare med ett avancerat, men också kostsamt, rättssystem, som står till vårt förfogande när vi söker vår rätt i olika angelägenheter. Baserat på erfarenhet har lagstiftaren kommit fram till att man måste sätta en gräns för hur små belopp som gemene m­an ska kunna tvista om med stöd av detta rättssystem, för att inte folk ska processa om rena struntsaker och därmed belasta rättssystemet med dryga kostnader av prestigeskäl eller av andra ovidkommande orsaker. Varje rättegång kräver insatser från både domarna och domstolarnas administrativa personal för mångtusenbelopp, och tanken är därför att systemet ska vara så uppbyggt att inte varje liten tvist ska behöva leda till en rättegång.
Och tycker då lagstiftaren alltså att ett belopp på kanske 5-, 10- eller 20.000 kronor är så obetydligt att vi medborgare inte ska få samhällets stöd att driva in det från en tredskande motpart? Nej; så illa är det inte. Det är där som de särskilda reglerna om småmål kommer in i bilden. Dessa regler gör det möjligt för oss att i förekommande fall väcka talan mot (dvs stämma) en betalningsvägrande motpart på egen hand, utan hjälp av ett rättsligt skolat ombud. Tanken bakom de särskilda småmålsreglerna är just att den som har ett berättigat anspråk ska kunna driva sin sak på egen hand, eller i vart fall efter endast begränsad rådgivning av en jurist, och med i vart fall en viss vägledning av domstolen. Den som har ett krav som en motpart har bestritt kan därför gå in på domstolsverkets hemsida; http://www.dv.se, och där finner man via länkarna http://www.domstol.se/Tvist/Stamningsansokan2/  och http://www.domstol.se/Publikationer/Blanketter/Ansökan%20om%20stämning%20-%20%20%20DV%20161.pdf en enkel mall för en stämningsansökan, som dessutom är försedd med lite användbara anvisningar.

Erfarenheten visar att det är förhållandevis få som använder sig av denna möjlighet att själva skaffa sig ”rättvisa” – om av okunskap eller av överdriven respekt för vilka juridiska kunskaper som man måste ha för att kunna driva sin sak är svårt att veta. Många resonerar som så att det är bättre att lägga sin tid och energi på att göra fler och nya affärer istället för att ”ödsla” tid på att driva in obetalda fordringar. Ibland kan det dock hända att man dels har samlat på sig sammanlagt ganska så stora fordringar, och dels kanske har en lucka i inkomna beställningar, och då kanske det kan vara idé att ta tag i de redan upparbetade pengar som den där pärmen representerar och dra igång en process, eller några processer, för att äntligen få betalt för tidigare utförda prestationer. Och ofta är det en fördel för Dig som företagare att det ju är Du som bäst känner till ärendet och vad det är som har hänt. I en rättegång så gäller det att vara en god pedagog, och förklara för rätten varför Du ska ha betalt trots att motparten säger motsatsen. Och skulle man misslyckas, så kan kanske vetskapen att man aldrig kan bli ådömd betalningsansvar för rättegångskostnader uppgående till mera än 1.725 kronor inklusive mervärdeskatt vara en säkerhet. I ett småmål är den kostnadsmässiga avgrunden således inte särskilt djup. Kanske något för Dig att prova på?
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist

Tradition i juridiskt koncept.

Posted on by Jan Tuma

Malmö, 2018-07-12

 

 

Tradition?

Som Du kanske vet så existerar det inom juridiken, liksom inom många andra branscher, ett speciellt språkbruk – fackspråk – som vi ibland lite skämtsamt kallar för ”juridiska”. En del av dessa ord och uttryck är helt specifika för vårt fackspråk, men en del av dem delar vi med det så kallade vanliga språkbruket. Ett sådant ord är ”tradition”.

För mig är tradition i det vanliga språket en vana eller en sed som har blivit upprepad av generationer och som närmast har blivit en ritual; dvs ett handlingsmönster som har fått en betydelse utöver dess yttre former; en närmast rituell innebörd. Ett exempel på detta är vårt julfirande, som för många har förlorat sin tidigare religiösa betydelse, men som fortfarande vidmakthålls till sina yttre former, och som fått sin relevans bland annat genom att den utgör en samlande funktion för familj, släkt och vänner.

I sin ursprungliga betydelse (från latinets ”traditio”) så betyder ordet emellertid ”överlämnande”. Ordets nuvarande allmänna betydelse kommer sig av att våra förfäder till sina efterkommande har överlämnat dessa seder och bruk, och de därmed förknippade förklaringarna till varför man håller liv i dem. Att tradera betyder då att föra över; att överlämna.

Det är också i betydelsen ”överlämnande” som vi jurister använder ordet, och då framförallt inom köprätten och de därmed förbundna rättsområdena. Det en jurist menar med tradition är nämligen det överlämnande som förutsätts ske när ett köp av något har ägt rum. Låt oss tänka oss att Du går till en bilhandlare och köper en bil. Köpet går till så att Du väljer ut ett lämpligt fordon av det utbud som finns hos säljaren, prutar på priset (naturligtvis, väl…?), skriver på köpekontraktet, betalar köpeskillingen, får ett kvitto på den genomförda betalningen, och kör sedan den nyförvärvade bilen hem.

För de flesta av oss så är det en självklarhet att om man har köpt något, så tar man också med sig denna egendom hem efter uppgjord affär. Men anta nu att säljaren, t ex för att få igenom ett högre pris för bilen, erbjuder sig att se till så det monteras in en musikanläggning i den, eller att en mindre lackskada skall lagas, och så får Du hämta ut bilen när detta är klart; en vecka senare. Och när Du sedan, glad i hågen, kommer för att hämta ut bilen en vecka senare, så har säljaren gått i konkurs, och Du får kalla handen av konkursförvaltaren. ”Men,…; det är ju min bil?”, säger Du då förtrytsamt, och visar fram köpekontraktet.

Då säger konkursförvaltaren ”Nej, det är det inte, eftersom köpet aldrig blev fullbordat”. Köpet anses nämligen inte slutfört, och äganderätten anses inte ha övergått till köparen, förrän det har skett en tradition (= ett överlämnande). För att tradition skall ha skett, så krävs det nämligen att köparen skall ha tagit egendomen (= köpeobjektet) i sin besittning, och att säljarens tillgång till varan har upphört. Man säger att säljarens besittning till egendomen skall ha brutits. Detta är således traditionsbegreppets innebörd för en jurist. Traditionens rättsliga funktion har sedan urminnes tider varit att fungera som en äganderättsmarkör, dvs att visa omgivningen vem som (sannolikt) äger ett visst föremål. Man har således presumerat (förutsatt) att den som har föremålet också är den som äger det.

Konsekvenserna av att tradition av köpeobjektet inte har skett blir således att köpet inte anses ha blivit fullbordat. Är egendomen kvar hos säljaren när denne försätts i konkurs, så finns det (oftast) en hel mängd med andra fordringsägare, som alla gör anspråk på en andel i värdet av de tillgångar som finns i konkursboet, vilket betyder att de har ett intresse av att all egendom som finns i boet kan tas i anspråk för att reglera deras fordringar, och då vill de ju inte att en köpare som inte har hämtat ut sin egendom före konkursen skall kunna minska värdet av det som skall fördelas. Bilen representerar ju ett substantiellt värde, som kan tas i anspråk för fördelning mellan fordringsägarna.

Och jag som köpare, då, frågar Du Dig kanske apropå exemplet ovan? Jo, Du är visserligen inte helt rättslös, men Du får vackert sälla sig till de andra oprioriterade fordringsägarna i konkursen, och vara med och dela på de smulor som kan komma dem tillgodo när konkursen avslutas och eventuell utdelning äger rum. Du har således inte någon rätt att få ut den enligt kontraktet inköpta bilen från konkursboet, men har i vart fall en oprioriterad fordran i konkursen motsvarande köpeskillingen. Tyvärr så visar sig detta ofta vara av mindre värde, eftersom de oprioriterade fordringsägarna i en konkurs sällan får någon utdelning.

Om man köper en fastighet, så är det inte fullt så enkelt att överlämna (”tradera”) den överlåtna marken med eventuell bebyggelse till köparen. Detta har lagstiftaren löst så att ett fastighetsköp istället, som ett surrogat för det fysiska överlämnandet, skall registreras i fastighetsregistret. Det är detta som kallas för lagfart, och som utgör beviset för att det är Du som är ägare till fastigheten ifråga. Den synbarhet för omgivningen som eftersträvas åstadkoms i detta fall genom att alla uppgifter i fastighetsregistret är offentliga, och lätt tillgängliga för vem som helst. I Sverige är detta i och för sig närmast en självklarhet i och med att vi har offentlighetsprincipen, men fastighetsregister finns i stort sett i alla länder, just för att reglera och dokumentera äganderätten till mark.

Den lärdom som man ska dra av detta är att man aldrig, i vart fall inte om man inte med stor säkerhet vet att säljaren är solvent, dvs har en grundmurat god ekonomi, skall lämna kvar hos säljaren det man precis har köpt. Vissa säljare erbjuder sig emellanåt; något beroende på vilket slag av egendom det är som säljs, att förvara köpeobjektet hos sig för köparens räkning. Detta kan komma att stå köparna dyrt. Samma försiktighetsprincip gäller om man står i begrepp att betala handpenning för något som man har för avsikt att köpa, men som man av olika skäl just då inte vill eller har möjlighet att ta med sig från säljaren.

 

 

 

Visst får man väl ta hem öl och vin från Tyskland till grannen?

Posted on by Ewa Wressmark

Nej – det får man inte!

Om du reser till t ex Tyskland och köper en ”laglig” ranson av öl, vin och starksprit så måste det vara för ditt eller din familjs eget bruk. Införsel på annat sätt, t ex för andra personers egna bruk, kan därför vara att bedöma som smugglingsbrott.

Det finns vissa grundläggande regler som gäller om man ska få föra in alkohol från ett annat land till Sverige.

  1. Du måste ha fyllt 20 år.
  2. Alkoholen måste vara för ditt eller din familjs privata bruk.
  3. Du ska själv transportera (eller bära) alkoholen.I och för sig finns ingen högsta gräns för vad som får föras in ”för eget bruk”, men blir införseln för omfattande kan den komma att anses som en yrkesmässig import. Vilken mängd alkohol som kan anses vara rimlig ”för eget bruk” är således egentligen inte fastställt, men Tullverket använder sig av vissa referensnivåer när man bedömer om den mängd alkohol du för in är för eget bruk eller inte. De nivåer man talar om är följande;
  4. Som ”familj” räknas närmast anhörig som du bor i samma hushåll med (till exempel hustru eller man). Vuxna barn som har flyttat hemifrån räknas alltså inte i detta sammanhang som ”familj”. Inte heller andra släktingar så som syskon och föräldrar räknas som ”familj”.
  • 10 liter starksprit
  • 90 liter vin
  • 20 liter starkvin
  • 110 liter öl

Det är emellertid inte bara mängden alkohol som är avgörande, även om det enligt praxis är en viktig omständighet, om alkoholen verkligen är avsedd för ditt privata bruk. Tullverket gör en helhetsbedömning av omständigheterna och det är den enskilde tulltjänstemannen som gör bedömningen vid gränsen om det är rimligt att alkoholen är för privat bruk.

Om mängden alkohol som du tar med dig överstiger dessa referensnivåer, är det du som ska visa att mängden är rimlig för din eller din familjs privata bruk. Om du t ex kan visa att du ska ha en större fest, bröllop, jubileum el dyl så kan mängden ”för eget bruk” tillåtas vara större än normal. Men man måste i princip visa att man ska ha festen, t ex genom att ha bokat lokal, skickat ut inbjudningskort osv.

Om ni är många som reser i samma fordon och ni har med er alkohol precis på eller över referensnivåerna finns det risk för att tullen inleder en utredning och beslagtar alkoholen. Det är här andra omständigheter än mängden alkohol som kommer in. Kan det misstänkas att alkoholen ska överlåtas till någon utanför familjen kan det uppstå misstanke om smugglingsbrott. Det är åklagaren som ska styrka att ett brott har begåtts. Om domstolen anser att åklagaren har styrkt smugglingsbrott kommer var och en av er att dömas för smuggling av den totala mängden som fanns i bilen, alltså inte bara för den ranson som du själv har tagit in.

När det gäller alkohol som man tar med sig från ett annat land än ett EU-land gäller helt andra regler. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, förutom att det då inte kan bli tal om ”för eget bruk”. Om man tar alkohol från s k tredje land gäller följande mängder.

  1. 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin (inklusive mousserande vin)
  2. 4 liter vin
  3. 16 liter starköl
  4. Så nästa gång du åker till Tyskland och ska köpa alkohol, köp inte till grannen eller arbetskamraterna, då riskerar du att bli åtalad för smuggling och du blir av med alkoholen. Ska du köpa till andra än familjen måste de betala svensk alkoholskatt för alkoholen och du ska deklarera detta när du kommer till gränsen till Sverige.

Att sprida rykten via Facebook och andra sociala medier

Posted on by Ewa Wressmark

På Facebook sprids många olika typer av rykten. Det kan t ex röra sig om;

– att inte svara om ett visst telefonnummer ringer upp för då debiteras du automatiskt en summa pengar,
– att man ska vara uppmärksam på vissa fordon eller personer som beter sig misstänkt,
– att någon är försvunnen och man ska hjälpa till att hitta personen,
– att polisen går ut och varnar för olika företeelser,
– falska tävlingar,
– hackare på Facebook.

En ursprunglig publicering av ett rykte eller påstående på t ex Facebook kan få enorma mängder delningar, men kan också ge upphov till att andra Facebookanvändare kopierar och klistrar in ryktet i sina egna publiceringar. Ett falskt rykte kan på det sättet få en enorm spridning och det kan gå snabbt.

Det är viktigt att vara skeptisk när man använder Facebook och andra sociala medier och göra en kritisk källgranskning innan man delar vidare saker. Ofta är det ganska enkelt att kontrollera källan, källans vederhäftighet, eller påståendets sanningshalt, genom att googla.

Viralgranskaren, som bevakar falska rykten på t ex Facebook, ger några tips för att avslöja falska profiler;

  • Bildsök profilbilden. Finns personen i verkligheten?
  • Kontrollera hur gammalt kontot är. Ett nyligen startat konto kan vara en varningsflagga.
  • Vilka grupper är profilen med i och vilka sidor gillar vederbörande?
  • Hur många vänner har profilen? En profil med få vänner kan vara ett s k nättroll.

Vad får man göra och vad får man inte göra på sociala medier?

När det gäller privatpersoner som sprider rykten på olika sätt om företag (juridiska personer) är det tyvärr inte mycket man kan göra. Jag har själv råkat ut för detta och försökt att, via både Google och WordPress, få bort falska/kränkande uppgifter som kan läsas om mig. Både Google och WordPress svarar att eftersom det rör mig i min yrkesutövning så kan det vara av intresse för andra att läsa detta. Därför tas det inte bort, oavsett hur osant och falskt det är!

Om man sprider falska rykten om privatpersoner är det delvis annorlunda. Att sprida falska rykten om en privatperson kan betraktas som förtal eller ärekränkning, vilket är straffbart. Tyvärr är dock inte förtalsbrott prioriterade i Sverige. Det är således inte säkert att en polisanmälan leder till något åtal, kanske inte ens att man startar en förundersökning. För att en åklagare ska väcka åtal krävs att det är påkallat ur allmän synpunkt och att brottet betraktas som grovt förtal.

Man kan däremot göra sig skyldig till brott enligt Personuppgiftslagen (PUL). Så här säger emellertid Datainspektionen:

En öppen publicering av personuppgifter på internet, till exempel på en egen blogg, är aldrig en privat behandling eftersom uppgifterna blir tillgängliga för ett obestämt antal personer.

Till exempel namn och foton på privatpersoner som man publicerar på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåtna så länge man inte kränker personen. Att ”hänga ut” och skandalisera en privatperson är däremot ett typexempel på vad som normalt sett är kränkande.

Ibland publiceras emellertid personuppgifter på internet på ett sätt som är kränkande utan att publiceringen står i strid med personuppgiftslagens bestämmelser. Det beror bland annat på att det i personuppgiftslagen finns ett undantag för journalistiska ändamål. Detta undantag gäller inte bara etablerade medier som tidningar och radio utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Att informera och debattera om t ex myndighetspersonal som missköter sitt arbete, om situationen vid ett vårdboende osv kan vara tillåtet med stöd av detta undantag trots att det kan finnas information som kan uppfattas som kränkande för personalen och personen ifråga.

Både för företagare, för företag och för privatperson är alltså skyddet mot att utsättas för kränkande uttalanden mycket dåligt. Kontentan av detta blir att man som användare av sociala medier;

  • bör hålla en god ton på sociala medier,
  • inse att sociala medier har en viktig funktion att fylla, men
  • vara källkritisk (precis som i alla andra sammanhang där man matas med information).

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Kameradrönare – olaglig övervakning eller renodlat fritidsnöje?

Posted on by Ewa Wressmark

I takt med att digitala medier har utvecklats, har nya moderna metoder för fotografering och filmning tagits i bruk. En av dessa är kameradrönare, ett obemannat luftfartyg som först användes för militära syften och övervakning. På senare tid har de använts allt mer flitigt, av både kommersiella aktörer och privatpersoner. Detta har i sin tur lett till dilemman, som ofta sker när juridik möter ny teknik, rörande ifall de flygande fotoapparaterna kan göra sig skyldiga till olaglig kameraövervakning.

Utgångspunkten är att kameraövervakning där allmänheten har tillträde kräver tillstånd, enligt 8 § kameraövervakningslagen (2013:460). Detta gäller i de flesta fall drönare, då de kan ta foton från höga avstånd. Högsta förvaltningsdomstolen slog även fast detta i en dom från den 21 oktober 2016.[1] Domen ledde till kritik från många håll, inte minst fotoföretag och fotografer och innebar de som ville flyga med drönare, oavsett om kameran var avstängd eller inte, först var tvungna att få tillstånd från Länsstyrelsen. Detta kunde dröja nästan ett halvår på grund av långa handläggningstider och en anmälningsavgift medföljde.

Reaktionen föranledde ett lagförslag från regeringen där det föreslogs att företag och privat-personer inte behöver ansöka om tillstånd för kameraövervakning.[2] Förslaget röstades igenom den 20 juni 2017 av riksdagen och började gälla den 1 augusti 2017. Det kommer fortfarande krävas tillstånd för viss flygning, som nära flygplatser och ifall man tjänar pengar på flygningen eller gör det på uppdrag åt någon annan. Man får då ansöka om tillstånd hos flygplatserna respektive Transportstyrelsen. Ifall man avser att tillgängliggöra bilder som avslöjar geografisk information krävs spridningstillstånd från Lantmäteriet och i vissa fall Sjöfartsverket.[3]

Den nya lagen innebär visserligen att kameraövervakningslagen inte blir tillämplig för de som använder drönare, men däremot måste de följa personuppgiftslagen istället. Då måste all filmning upphöra ifall det kan anses vara kränkande för fysiska personer. Det svåra blir att göra en sådan bedömning då det inte finns någon definition. Då får den som använder sig av drönare själv avgöra ifall materialet kan tänkas inträkta på någons privata sfär. Omständigheter som är viktiga att ha i åtanke är syftet, tidslängden och omfattningen av materialet. Datainspektionen ger vägledning och säger att filmning nära badstränder, människors hem och trädgård kan utgöra kränkning. Anses man ha kränkt någons integritet kan man straffas enligt 49 § personuppgifts-lagen (1998:204).

Slutsatsen blir alltså att även om du som privatperson har rätt att flyga med drönare utan att behöva söka tillstånd så är det inte helt fritt fram. Det krävs att du filmar med gott omdöme och vidtar åtgärder för att inte ta potentiellt känsliga bilder av människor där de riskerar att kunna bli identifierade.

Nilo Masroor, jur stud/praktikant

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Referenser
Prop. 2016/17:182. (2017). Kameraövervakningslagen och möjligheterna att använda drönare för berättigade ändamål. Stockholm: Justitiedepartementet

Fotografering från drönare. Länsstyrelsen http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Nya regler för drönare från 1 augusti. Datainspektionen http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2017/nya-regler-for-dronare-fran-1-augusti/

[1] HFD 2016 mål nr 78-16

[2] Prop. 2016/17:182

[3] http://www.lansstyrelsen.se/Stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/kameraovervakning/Pages/dronare.aspx

Så här använder Du Din advokat eller jurist

Posted on by Jan Tuma

Varför anlitar Du mig som jurist? Sannolikt är det för att Du inte själv är jurist, eller om Du är jurist, kanske för att Du inte vill gå i rätten själv. Oavsett vilket, så är det för att jag har kunskaper, erfarenheter och färdigheter som Du inte själv har. Jag blir Ditt verktyg för att hantera och (i bästa fall) lösa det rättsliga problem som Du kommer till mig med. Du ger mig ett uppdrag, och jag börjar arbeta med Ditt ärende. Och då är det viktigt att Du använder mig på ett så rationellt och kostnadseffektivt sätt som möjligt. För när allt är klart så kommer jag att sända Dig en faktura för utförda tjänster, vilken Du förutsätts betala.

Som Du kan se på vår hemsida, så kostar det en hel del att anlita advokat eller jurist på en advokatbyrå. I och för sig så ingår det i vår lojalitetsplikt mot Dig som klient att inte ådra Dig onödiga kostnader, men grundprincipen är ju trots allt att det Du ber mig att göra, det gör jag. Märk väl att jag skriver ”grundprincipen”. Vi har även ett ansvar mot rättsordningen och mot advokatsamfundet, som gör att vi självfallet måste hålla oss inom det regelverk som utstakas av lagstiftningen och de advokatetiska reglerna.

Om det är så att Du själv betalar för mitt arbete, så kan Du också själv i ganska så hög grad bestämma hur mycket av arbetet som Du vill att jag ska utföra, och hur det ska utföras – med ovannämnda förbehåll. Om det däremot är så att det inträder en medfinansiär, som är fallet om Du t ex har beviljats allmän rättshjälp av staten, eller om Ditt rättsskydd hos försäkringsbolaget träder in och tar en del av kostnaden, så har jag ett ansvar även mot medfinansiären att se till så att kostnaderna inte drar iväg i onödan. Och då kan inte längre Du ensam bestämma vad och hur mycket Du vill att jag ska göra av det arbete som krävs i ärendet. Båda dessa medfinansiärer ställer nämligen krav på att jag endast gör det som är absolut nödvändigt i ärendet, vilket innebär att jag ibland kan tvingas neka Dig att utföra vissa arbetsmoment som Du gärna hade sluppit och helst hade sett att jag utförde.

Vårt samarbete i Ditt ärende tar sig ofta formen av en arbetsfördelning, där jag står för den juridiska sakkunskapen, medan Du står för faktaunderlaget. Du är nämligen den som vet vad det är som har hänt, som sitter på det underlag som ska visa mig vad problemet består i och som därför skall förse mig med den information som jag behöver för att kunna göra de för saken relevanta bedömningarna och vidta de relevanta åtgärderna. Detta underlag skall därefter jag i min tur använda för att övertyga en motpart, en domstol eller en myndighet att de bör agera på det sätt som Du och jag vill.

Ett moment i mitt arbete som därmed är oundvikligt, och som kan ta olika lång tid beroende på en lång rad faktorer, är att från Dig samla in de fakta som är relevanta för Ditt ärende, och som är nödvändiga för att jag ska kunna först ”ställa diagnos” – dvs analysera det rättsliga problemet, och därefter vidta de åtgärder som behövs för att vi ska uppnå målsättningen med att Du har anlitat mig.

Därför blir mitt råd till Dig följande:

  • Tänk noga igenom i förväg vad Du tror att jag behöver veta för att kunna utföra mitt uppdrag.
  • Sortera de handlingar Du har, så att de blir överskådliga, t ex i kronologisk ordning och inga dubbletter, samt att ovidkommande meddelanden blir utsorterade
  • Ser Du att det finns ”luckor” i dokumentationen, så försök skaffa fram de handlingar som saknas
  • Sortera kvitton och verifikat i tidsföljd (kronologiskt) och efter sakinnehållet (systematiskt), t ex efter kostnadsslag
  • Skriv ner och lämna mig en skriftlig redogörelse för skeendet, eller åtminstone en enkel kronologi (=händelser i ordningsföljd och med datumangivelser på en tidsaxel). En sådan sammanställning blir ett bra komplement till din muntliga berättelse.
  • Gör också gärna upp en innehållsförteckning över det skriftliga materialet, så omfattningen av och det huvudsakliga innehållet i underlaget åskådliggörs.
  • Lämna allt material Du har (samlat och strukturerat) redan vid första mötet.

Tyvärr så händer det inte så sällan att våra klienter, när vi ställer den inledande och grundläggande frågan om vad det är som har hänt, överlämnar ett väldigt både omfattande och rörigt underlag, med hänvisning till att det jag behöver veta ”finns där”. Det kan då röra sig om allt från ett ekonomiskt underlag i form av pärmar fulla med bokföringshandlingar, och t o m buntar eller högar med osorterade verifikationer, till t.ex. en omfattande e-mailkorrespondens, dokumentkopior, fotografier, ljud- eller videoinspelningar och hänvisningar till muntlig bevisning i form av vittnen. Det kan ta väldigt lång tid att ta sig igenom ett sådant material, och det är arbetstid som Du (och en eventuell medfinansiär) måste betala för.

En annan företeelse som vi ibland stöter på är att vi får det material som vi behöver i småportioner och vid olika tillfällen. Detta medför att jag kanske inte kan skaffa mig överblick över vad problemet består i förrän väldigt sent i processen. Kanske alldeles för sent!

Båda dessa, inte helt ovanliga, företeelser innebär att mitt arbete blir mera både tids- och arbetskrävande, och samtidigt oerhört ineffektivt ur kostnadssynpunkt. Jag får kanske lägga ner ett stort antal timmar på att sortera och strukturera underlaget innan jag ens kan påbörja mitt egentliga arbete, dvs. att göra den rättsliga bedömningen och vidta de nödvändiga rättsliga åtgärderna. För Din del betyder det att Du drar på Dig kostnader för ett stort antal timmar  för egentligen ganska okvalificerat arbete.

Om Du lämnar mig ett väl strukturerat, relevant och komplett underlag så kan Du bespara mig en onödigt omfattande arbetsinsats och Dig själv en onödig kostnad. Om det är värt mycket för Dig att slippa göra detta arbete, så kan jag visst det göra det, men då måste Du inse att mitt arbete kommer att ta betydligt längre tid, och att en del av den kostnad som då hamnar på fakturan är självförvållad.

Du kan också, om Ditt ärende hamnar i domstol, och om Du vinner målet, få stå för kostnaderna för sådana åtgärder som domstolen bedömer att det inte har varit nödvändigt att en jurist har utfört. Det finns nämligen en bestämmelse i rättegångsbalken som säger att den part som förlorar målet skall stå för motpartens rättegångskostnader – i den mån dessa har varit nödvändiga och skäliga. Om domstolen inte anser att arbetet har varit nödvändigt och tidsåtgången skälig så kan det hända att rätten skär i kostnaderna, dvs inte beviljar Dig ersättning fullt ut, även om vi vinner processen.

Din jurist ska alltså slippa ”lägga pussel” och inte behöva gissa! Förbered Dig noga innan vi ska träffas för vår första genomgång. Ta fram och gå i god tid i förväg igenom det underlag som Du vill presentera, så att Du själv är väl uppdaterad på det som Du vill att jag ska få som underlag, och lägg sedan fram allt som är relevant i ett sammanhang.

Kontentan är att jag kan göra det Du begär, så länge det håller sig inom lagens och advokatetikens råmärken, men målsättningen är att Du inte skall behöva betala för arbete som Du kunde ha utfört själv. Använd mig – din jurist – på ett rationellt sätt! Du ska bara låta mig utföra sådant juridiskt kvalificerat arbete som Du inte kan göra själv.

Har du frågor eller funderingar på detta blogginlägg är du välkommen att mejla till info@limhamnsjuristen.se

Vår unika allemansrätt

Posted on by Ewa Wressmark

Genom Allemansrätten har vi alla tillgång till och får vistas i vår fantastiska svenska fantastisk natur. Trots att Allemansrätten är känd både inom och utom Sveriges gränser, så råder det också stor osäkerhet och okunskap om vad som gäller.

Sedan 1994 har Allemansrätten stöd i en av våra grundlagar (2 kap. 15 § Regeringsformen) där det anges att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten. Allemansrätten är emellertid inte någon lag, utan stödjer sig på en mångårig sedvänja.

De grundläggande reglerna för Allemansrätten är att var och en av oss har rätt att använda någon annans fastighet – alltså mark och vatten – t ex genom att färdas över och beträda den, åtminstone till fots, och t o m under en kortare tid uppehålla sig där, t ex tälta. Det är emellertid en frihet under ansvar och man får inte använda någon annans mark så att den som äger marken eller som bor där drabbas av olägenhet eller skada. Man talar om hemfrid.

Några saker man ska tänka på när det gäller Allemansrätten är:

  • Man får gå i land från båt, bada, ankra och tillfälligt förtöja vid strand som inte tillhör tomt, dvs. område nära hus där de som bor ska kunna känna sig ostörda.
  • Man får tillfälligt förtöja eller bada vid en brygga som ligger utanför en tomt.
  • Cykla får man göra både på enskilda vägar och ute i naturen, dock inte på odlingar, skogsplanteringar och i växande gröda.
  • Hunden får man gärna ha med sig i naturen, men under perioden den 1 mars till den 20 augusti ska man hålla extra stor uppsikt över hunden när man är ute i naturen. Hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt (16 § lag om tillsyn över hundar och katter).
  • Jakt och fiske ingår inte i Allemansrätten. Däremot får man fiska från brygga som ligger utanför tomt, men tänk på att det kan finnas krav på fiskekort. Man får inte hindra, försvåra eller störa jakt och fiske.
  • Man får plocka blommor, bär och svamp, men tänk på att vissa växter är fridlysta och inte får plockas.
  • En markägare får inte sätta upp stängsel, privata skyltar o dyl för att stänga ute andra människor från mark där Allemansrätten gäller.
  • Tälta får man gör något enstaka dygn (2-3 nätter) utan markägarens tillstånd, men det är naturligtvis bäst att alltid fråga först.
  • Allemansrätten gäller även i tätorternas grönområden, men det kan finnas lokala ordningsföreskrifter som t ex begränsar var man får cykla eller rasta sin hund.

Grundregeln för att vistas i naturen enligt Allemansrätten är att inte störa och inte förstöra.

Vill man läsa mer om Allemansrätten kan man gå in på Naturvårdsverkets hemsida under www.allemansrätten.se.

När får man klippa grannens växtlighet?

Posted on by Ewa Wressmark

Många känner inte till vad man får och inte får göra när grannens växtlighet upplevs som störande på ett eller annat sätt.

För det första är det viktigt att gå och tala med sin granne. Att kommunicera med varandra och komma fram till något samförstånd och att ta och ge hindrar många grannfejder från att överhuvudtaget uppstå. Det finns några lagregler som man kan använda sig av i sammanhanget. Två finns i Jordabalken (JB).

Så här lyder 3 kap 1 § JB:
Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.

Och 3 kap 2 § JB säger så här:
Tränger rot eller gren in på fastighet från område intill denna och medför detta olägenhet för fastighetens ägare, får denne taga bort roten eller grenen. Områdets ägare skall dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om denna kan befaras medföra skada av betydelse för honom.

Det finns också bestämmelser i Miljöbalken och i Plan- och bygglagen som man kan hänvisa till.

I 17 § Plan- och bygglagen sägs att:
Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick.

Man får alltså ta bort sådant som hänger/tränger in över tomtgränsen. Det kanske emellertid är så att om man tar bort den där trädroten så riskerar man att skada trädet och då ska man ge grannen möjlighet att själv ta bort det som grannen anser är en olägenhet. Man ska också veta att om trädet skulle dö när du tar bort grenar och rötter då kan du bli ersättningsskyldig. Man får dessutom bara ta bort grenar och rötter och inte ge sig på att såga i stammen på trädet. Det gäller således att handla med sunt förnuft.

Det bästa för grannsämjan är att komma överens med grannen om vad som ska göras.

Om det finns/växer träd på grannens tomt som skymmer utsikten eller tar bort kvällssolen, kan du inte göra så mycket, om inte grannen är intresserad av att själv beskära eller fälla sitt träd. Skuggar grannens växtlighet helt din uteplats och är en betydande olägenhet, kan man emellertid väcka talan och begära att grannen ska ansa sina träd/buskar. Man hänvisar då till 3 kap 1 § JB som säger att man ska ta skälig hänsyn till sin omgivning när man använder den egna tomten.

Om det skulle gå så illa att grannens träd faller ned och skadar din egendom så kan grannen bli skadeståndsskyldig mot dig. Om grannens häck får växa sig hög och skymmer sikten för dig vid din utfart då får du också klippa ner den till lämplig höjd, men inte förrän du gett grannen möjlighet att själv klippa.