Småmål- Företagarens ”do it yourself” – eller vad gör du när kunden inte betalar?

Många småföretagare har en särskild pärm där de samlar fakturor som de har ställt ut men aldrig har fått betalt för. Ofta handlar det om fakturor som var och en är på en mindre summa, men som tillsammans, och över tid, kanske kan uppgå till större belopp. Känns det igen?
De flesta kunder betalar visserligen det de har köpt utan att krångla. Ibland så stöter man dock på fenomenet att betalning bara helt sonika uteblir.

Många företagare känner till att man då kan använda sig av det som kallas för betalningsföreläggande; vanligen förkortat ”bf”. Ansöker om bf gör man hos Kronofogdemyndigheten (”KFM”), och hur man gör finns det utförliga anvisningar om på KFM:s hemsida. Betalningsföreläggande är en så kallad summarisk (dvs förenklad, eller möjligen komprimerad) process, som är förhållandevis snabb och enkel. Om motparten antingen medger sin betalningsskyldighet, eller förhåller sig passiv; dvs inte bestrider betalningsskyldighet när han blir delgiven betalningskravet, så utfärdar KFM ett s k slutbevis om betalningsföreläggande, vilket sedan kan användas som grund för KFM:s tvångsindrivning av betalning.

En särskild variant är emellertid när kunden reklamerar och bestrider betalningsskyldighet, dvs meddelar att man inte tänker betala hela eller delar av det fakturerade beloppet, exempelvis på grund av att kunden påstår att varan eller tjänsten inte lever upp till avtalad eller i vart fall av kunden förväntad standard. För Dig som företagare gäller det då att vara lyhörd för det kunden påstår, eftersom det ju faktiskt kan förhålla sig så att något har blivit fel i den levererade varan eller utförda tjänsten. Om så är fallet så gäller det ofta att Du som leverantör av en vara eller tjänst erbjuder kunden att rätta till det som eventuellt har blivit fel, för att Du ska ha rätt att tillgodogöra Dig den betalning som parterna har avtalat, alternativt att Du kompenserar kunden genom att t ex reducera priset så att det motsvarar det som kunden har fått. Om varan eller tjänsten har varit sämre än vad som har varit överenskommet, så ska självfallet också priset bli lägre än vad som varit överenskommet, eller hur?

Ibland hamnar man som företagare dock i den situationen att en reklamation från kunden inte är sakligt grundad, varför Du inte heller godtar den. Du anser att kunden har fått det Ni har kommit överens om, men likväl så vägrar kunden att betala hela eller i vart fall delar av beloppet. Vad gör Du då?

Ja, om det rör sig om låt säga något eller några hundratal tusen, eller rentav en eller ett par miljoner, kronor, så vänder Du Dig självfallet till Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB för att få råd och dåd, och då kanske vi råder Dig att stämma motparten. Att driva en process i domstol kan vara en både långdragen och dyr procedur, och då kan det vara tryggt att veta att Du har ett rättsbildat ombud som driver Din sak och att rättsskyddet i Din företagsförsäkring (för en sådan har ju alla företagare; eller…?) går in och tar en del av ombudskostnaderna. Men om det handlar om låt säga 5.000, eller för den delen; 20.000 kronor, och kunden har bestritt den ansökan om betalningsföreläggande som Du har givit in till KFM? Ja då hamnar man i ett annat läge, eftersom man då hamnar under en ”magisk” gräns som går vid ett halvt prisbasbelopp; idag (2019) 23.250 kronor.

Anledningen till att jag kallar gränsen för ”magisk” är för att den utgör skiljelinjen mellan två kategorier av förmögenhetsrättsliga tvistemål i svenska domstolar; de så kallade ordinära tvistemålen, och de förenklade tvistemålen – i dagligt tal även kallade småmål. Båda typerna av rättegångar styrs av reglerna i Rättegångsbalken, som är det grundläggande regelsystemet för processer i allmän domstol i Sverige, men medan de ordinära målen styrs av huvudreglerna, så har man infört ett antal undantagsregler för de förenklade tvistemålen; småmålen.

Det kanske viktigaste undantaget gällande småmålen utgörs av en speciell rättegångskostnadsregel. Grundprincipen i en tvistemålsprocess är att tappande part (=den part som förlorar målet), förutom sina egna kostnader, även ska stå för den vinnande partens rättegångskostnader. Detta gäller principiellt även i ett småmål, MEN med en betydande begränsning – nämligen att tappande part aldrig behöver betala mer i ersättning än 1.725 kronor (2019) inklusive mervärdeskatt!

En annan huvudregel i en ordinär process är den som stadgar att domstolen inte får lägga sig i hur parterna väljer att föra sin talan. Domstolen får inte hjälpa vare sig den ena eller den andra parten att göra rätt, eller varna den ena eller andra parten för hotande misstag. I ett småmål gäller däremot – något förenklat – det omvända, dvs domstolen har då ett ansvar för att målet blir ”tillbörligt utrett”, och har för detta lagstiftarens tillåtelse att hjälpa parterna att lägga fram sin sak.
Regeln om begränsning av rättegångskostnadsersättningen verkar i väldigt många fall starkt avskräckande på fordringsägaren, eftersom den i praktiken innebär att det, även om man vinner målet (!), regelmässigt kostar betydligt mera i ombudsarvoden
(=advokatkostnader) att driva en rättegång med biträde av en advokat i ett småmål än vad den som vinner målet har att fordra av motparten. Även om värdet av det man tvistar om ligger nära den övre gränsen för småmål (23.250 kronor), så krävs det inte så många timmars arbete för att en advokats arvode ska överstiga värdet av tvisteföremålet. 
Till saken hör att även försäkringsbolagen har inrättat sig efter tankegångarna bakom vad rättegångsbalken stadgar om småmål, på så sätt att man i så gott som alla försäkringsvillkors rättsskyddsmoment har infört ett uttryckligt undantag för småmål.

Rättsskyddet omfattar därmed inte småmål. Detta betyder att om tvisten handlar om 25.000 kronor, så kan Du processa med stöd av företagsförsäkringen, men om den handlar om 20.000 kronor, så måste företaget självt betala varenda krona av ett eventuellt ombuds kostnader.

Och varför har man då infört dessa två olika kategorier av regler, kan man fråga sig?
Ja svaret ligger mera i rättspolitiken kring dessa frågor än i juridiken. Staten betalar varje år dryga pengar för att hålla oss medborgare med ett avancerat, men också kostsamt, rättssystem, som står till vårt förfogande när vi söker vår rätt i olika angelägenheter. Baserat på erfarenhet har lagstiftaren kommit fram till att man måste sätta en gräns för hur små belopp som gemene m­an ska kunna tvista om med stöd av detta rättssystem, för att inte folk ska processa om rena struntsaker och därmed belasta rättssystemet med dryga kostnader av prestigeskäl eller av andra ovidkommande orsaker. Varje rättegång kräver insatser från både domarna och domstolarnas administrativa personal för mångtusenbelopp, och tanken är därför att systemet ska vara så uppbyggt att inte varje liten tvist ska behöva leda till en rättegång.
Och tycker då lagstiftaren alltså att ett belopp på kanske 5-, 10- eller 20.000 kronor är så obetydligt att vi medborgare inte ska få samhällets stöd att driva in det från en tredskande motpart? Nej; så illa är det inte. Det är där som de särskilda reglerna om småmål kommer in i bilden. Dessa regler gör det möjligt för oss att i förekommande fall väcka talan mot (dvs stämma) en betalningsvägrande motpart på egen hand, utan hjälp av ett rättsligt skolat ombud. Tanken bakom de särskilda småmålsreglerna är just att den som har ett berättigat anspråk ska kunna driva sin sak på egen hand, eller i vart fall efter endast begränsad rådgivning av en jurist, och med i vart fall en viss vägledning av domstolen. Den som har ett krav som en motpart har bestritt kan därför gå in på domstolsverkets hemsida; http://www.dv.se, och där finner man via länkarna http://www.domstol.se/Tvist/Stamningsansokan2/  och http://www.domstol.se/Publikationer/Blanketter/Ansökan%20om%20stämning%20-%20%20%20DV%20161.pdf en enkel mall för en stämningsansökan, som dessutom är försedd med lite användbara anvisningar.

Erfarenheten visar att det är förhållandevis få som använder sig av denna möjlighet att själva skaffa sig ”rättvisa” – om av okunskap eller av överdriven respekt för vilka juridiska kunskaper som man måste ha för att kunna driva sin sak är svårt att veta. Många resonerar som så att det är bättre att lägga sin tid och energi på att göra fler och nya affärer istället för att ”ödsla” tid på att driva in obetalda fordringar. Ibland kan det dock hända att man dels har samlat på sig sammanlagt ganska så stora fordringar, och dels kanske har en lucka i inkomna beställningar, och då kanske det kan vara idé att ta tag i de redan upparbetade pengar som den där pärmen representerar och dra igång en process, eller några processer, för att äntligen få betalt för tidigare utförda prestationer. Och ofta är det en fördel för Dig som företagare att det ju är Du som bäst känner till ärendet och vad det är som har hänt. I en rättegång så gäller det att vara en god pedagog, och förklara för rätten varför Du ska ha betalt trots att motparten säger motsatsen. Och skulle man misslyckas, så kan kanske vetskapen att man aldrig kan bli ådömd betalningsansvar för rättegångskostnader uppgående till mera än 1.725 kronor inklusive mervärdeskatt vara en säkerhet. I ett småmål är den kostnadsmässiga avgrunden således inte särskilt djup. Kanske något för Dig att prova på?
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se

Jan Tuma, bitr jurist