I Sverige har vi, i motsats till många andra länder inom EU, offentlighet som huvudregel. Det innebär att var och en har möjlighet att få ut allmänna handlingar från myndigheter. Man får vara anonym och man behöver inte tala om varför man vill ha uppgifterna. Detta är en grundlagsskyddad rättighet.
Inom vissa områden är det emellertid nödvändig, framför allt med tanke på den personliga integriteten, att vissa typer av uppgifter ska omfattas av sekretess och tystnadsplikt.
Därför råder sekretess om personliga uppgifter inom till exempel sjukvården och socialtjänsten. Det innebär att ingen obehörig får ta del av dessa uppgifter om man till exempel inte har ett medgivande eller fullmakt från den som berörs av uppgiften.
I vissa fall har emellertid myndighetsperson rätt att lämna uppgifter till exempel till polisen och i andra fall har man t o m en skyldighet att anmäla till t. ex. polisen eller socialtjänsten. Dessa rättigheter att lämna uppgifter och skyldigheter i vissa fall grundar sig i till exempel att samhället vill skydda barn som riskerar att fara illa och att bekämpa grov brottslighet.
När det gäller barn infinner sig en skyldighet att göra anmälan, s k orosanmälan, till socialtjänsten när det uppstår en misstanke om att barn kan fara illa. Det är en väldigt låg grad av misstanke som krävs för att en anmälningsskyldighet ska uppstå.
Någon skyldighet för myndigheter att anmäla brott eller lämna uppgifter till polisen har hittills inte funnits. När det gäller till exempel hälso- och sjukvården, där det råder väldigt sträng sekretess, har personalen rätt att anmäla misstanke om brott som kan ge lägst 1 års fängelse, även om det i övrigt råder sekretess för uppgifter inom hälso- och sjukvården.
När uppgifter omfattas av sekretess så gäller denna sekretess inte bara gentemot enskilda personer, utan också mellan myndigheter. Denna princip, att sekretess också gäller mellan myndigheter, slogs fast genom 1980 års sekretesslag (SFS 1980:100). Sekretesslagen ersattes av Offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400), OSL, den 20 juni 2009. Denna princip har således slagits fast i lag sedan 45 år tillbaka och lagstiftaren ansåg att det var viktigt att markera en restriktiv inställning till utbytet av känslig information mellan myndigheter. Vidare ansågs att myndigheternas informationsbehov fick lösas genom bestämmelser om undantag från sekretessen. Något som måste slås fast i lag.
Genom den nuvarande regeringens samarbete med SD överenskoms genom Tidöavtalet att en ny huvudregel skulle införas i sekretesslagstiftningen innebärande att all relevant information ska delas med brottsbekämpande myndigheter för att bekämpa brott.
Med anledning härav infördes en ny lag den 1 april 2025, Lag om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna (SFS 2025:170).
Tidöpartierna (M, KD, L och SD) menar att myndigheter måste kunna dela information med brottsbekämpande myndigheter när det behövs för att bekämpa brott, bidragsfusk, felaktig bokföring och arbetslivskriminalitet. Det innebär att sekretess inte längre ska hindra att en uppgift lämnas från en myndighet till en annan om det behövs för att bland annat förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, att utreda brott eller att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda fusk och överträdelser av regler.
Uppgiftsskyldigheten omfattar, förutom statliga och kommunala myndigheter, enskilt bedriven verksamhet på socialtjänstens område, inom hälso- och sjukvården samt inom skolväsendet.
Härutöver har ett nytt kapitel – 6 a – införts i Skollagen (SFS 2010:800) angående säkerhetsarbete i brottsförebyggande syfte i en rad skolformer, däribland förskoleklassen, grundskolan och gymnasieskolan. I detta nya kapitel – 6 a – och 10 § anges att; om det kan misstänkas att ett brott har begåtts av någon som är elev ska rektorn anmäla brottet till Polismyndigheten om inte övervägande skäl talar emot det. Detta gäller oavsett vem som är huvudman för skolan, dvs oavsett om det är en allmän eller privat skola.
Med brottsbekämpande myndigheter avses Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polismyndigheten, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Med brottsbekämpande verksamhet avses sådan verksamhet som en brottsbekämpande myndighet bedriver för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott, dvs att till exempel väcka åtal eller utfärda strafföreläggande.
De uppgifter som en myndighet har skyldighet att lämna är uppgifter om bostadsadress, telefonnummer eller e-postadress, arbetsplats, ombud eller företrädare, användarnamn eller IP-adress, och en uppgift som är jämförbar, till exempel adress till ett fritidsboende, till en släkting eller till en flick- eller pojkvän och uppgift om studieplats.
Med denna nya lag har en gammal princip, om sekretess mellan myndigheter som slagits fast i lag sedan 45 år tillbaka, som innebär skydd för den enskildes integritet urholkats.
Vad kommer detta att innebära för den enskildes integritet?
Lagen gör inte skillnad på vad det är för brott. Som när det gäller inom hälso- och sjukvården att man får anmäla om det handlar om brott som kan ge minst 1 års fängelse, så finns det ingen lägre begränsning. Således uppstår upplysningsskyldigheten oavsett vilken typ av brott och oavsett brottets straffvärde. Det kan alltså handla om en ringa stöld eller ett ofredande, men upplysningsskyldigheten inträder ändå.
Ett antal remissinstanser motsatte sig förslaget, bland annat JO, Institutet för mänskliga rättigheter, Kammarrätten i Göteborg och Sveriges advokatsamfund. Sveriges advokatsamfund ansåg att förslaget gick alltför långt i förhållande till de syften som skulle uppfyllas och att det inte var klarlagt att samhällets intressen står i rimlig proportion till de omfattande inskränkningar i den enskildes rätt som förslaget innebär.
Rädda Barnen och Stockholms kommun saknade en tydlig barnkonsekvensanalys.
Som regeringen själv har angett kan det inte uteslutas att det finns en risk för att förtroendet för de myndigheter som blir skyldiga att lämna ut uppgifter minskar och detta skulle kunna medföra andra konsekvenser, till exempel en minskad benägenhet att vända sig till dessa myndigheter. Mot dessa risker och konsekvenser sätter regeringen det starka samhälleliga intresset av att trycka tillbaka den allvarliga brottslighet som plågar Sverige.
Flera remissinstanser, däribland Polismyndigheten, Skolverket och Sveriges Kommuner och Regioner, invände mot utredningens avgränsning till att behandla utökade möjligheter att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna och att det inte lämnas förslag som avser ett ömsesidigt uppgiftslämnande. Regeringen menar emellertid att det pågår flera andra utredningar som ska se över uppgiftslämnande i båda riktningarna och att man inte utesluter att ytterligare åtgärder för att förbättra möjligheterna till informationsutbyte därför kan bli aktuella.
Således inför man en ny lagstiftning som är ofärdig och som kanske kan leda till förbättringar efter ytterligare utredningar. Varför så bråttom? Varför inte fundera ett varv till och göra en ordentlig konsekvensanalys?
Risken finns att människor inte vågar ta kontakt med myndigheter, nu när de riskerar att anges till de brottsbekämpande myndigheterna, oavsett vilka brott de har begått. Detta kan i sin tur leda till ett utökat ”skuggsamhälle” och ytterligare segregation.
Lag (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter.
Om du har blivit utsatt för brott eller är misstänkt för brott kan du med förtroende vända dig till oss på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB. Vi åtar oss uppdrag både som målsägandebiträden och offentliga och privata försvarare.
Ewa Wressmark
Advokat
