Vid en del ”bagatellartade brott” (t.ex. snatteri, ringa misshandel, olovlig körning) där påföljden normalt inte överstiger böter eller fängelse i högst sex månader anses det ofta att det inte finns ett behov av offentlig försvarare.
I andra mål av enklare beskaffenhet, där det inte funnits skäl att ha försvarare under förundersökningen, kan domstolen förordna en offentlig försvarare först efter det att åtal väckts, till exempel vid lindrigare brott med straffvärde upp till 1 års fängelse, där det först vid åtalet blir klart att en fängelsepåföljd kan bli aktuell, eller när den tilltalade begär försvarare efter att åtalet kommit in till tingsrätten, och domstolen bedömer att försvarare nu behövs inför huvudförhandlingen (21 kap. 3 a § rättegångsbalken).
Det är emellertid inte många misstänkta som tycker att det handlar om ”bagateller” eller ”enklare mål”. För många kan det tvärtom vara en väldigt stor sak som kommer att påverka deras liv och följderna kan bli förödande om de blir dömda, fängelse, körkortsåterkallelse eller förlorad anställning är sådant som kan följa på ett ”enklare” brott. En förhandling som varar 20 minuter kan alltså vara en väldigt stor sak för den enskilde.
Att bedöma att ett mål är ”enkelt” ur ett juridiskt perspektiv betyder således inte att det är enkelt för den som drabbas.
Förundersökningen är inte bara förarbete – den är avgörande
Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) ska förundersökningen syfta till att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om bevisningen räcker för åtal. Under den här utredningstiden hålls förhör, teknisk bevisning samlas in och det är hela detta underlag som åklagaren sedan lutar sig mot när denne ska fatta beslut om att åtal ska väckas.
För den misstänkte är detta den tid då de viktigaste besluten fattas – om vad som ska sägas i förhör, vilka bevis som ska åberopas och hur uppgifter ska tolkas. Ändå saknar många i detta läge ett juridiskt ombud som kan förklara vad som sker och bevaka dennes rättigheter.
Rätten till försvar – en mänsklig rättighet
Rätten till en offentlig försvarare är en viktig rättighet och kan ofta vara en förutsättning för att en rättvis rättegång ska komma till stånd. Trots detta ser vi i praktiken att försvarare ofta utses först efter att förundersökningen är avslutad – då kan skadan redan vara skedd.
Rent praktiskt innebär det att den misstänkte står utan juridiskt stöd under hela förundersökningen, alltså den mest avgörande delen av processen. Det är ett rättssäkerhetsproblem som borde tas på långt större allvar även i dessa så kallade enklare fall.
Att lämna en erinran
När förundersökningen avslutas ska den misstänkte få möjlighet att ta del av förundersökningsprotokollet och lämna eventuella synpunkter, så kallad erinran (23 kap. 18 § RB). I teorin ska detta vara ett tillfälle att begära kompletteringar eller lägga till bevisning.
I praktiken går det ofta till så att polisen snabbt går igenom protokollet och frågar den misstänkte om han eller hon ”godkänner” det. Det sker utan juridisk vägledning och ofta på plats, med förväntan om ett omedelbart svar. Den misstänkte förstår sällan att detta är sista chansen att påverka utredningens innehåll.
En förordnad offentlig försvarare å andra sidan får tillgång till förundersökningen när åklagaren anser att förundersökningen är klar. Normalt sett får vi därefter två veckor på oss att, tillsammans med den misstänkte, granska materialet och lämna erinran. En försvarare har en annan kontakt med den misstänkte och vet också vilka kompletteringar som kan vara avgörande i en senare huvudförhandling. Den möjligheten har en misstänkt utan försvarare inte en rimlig chans att tillvarata.
Polisen är inte den misstänktes rådgivare
Åklagaren har en uttalad objektivitetsplikt under förundersökningen, vilket innebär att åklagaren både ska se till vad som talar för och emot den misstänkte. Men enklare mål är inte alltid åklagarledda utan drivs av polisen från början till slut. Polisens roll är att utreda brott, ofta i samråd med åklagaren, och sammanställa förhör och bevisning. Polisens uppdrag kan därmed inte anses vara helt neutralt i förhållande till den misstänkte. Det är därför missvisande när det framställs som att den misstänkte får ”hjälp” genom polisens genomgång av protokollet. Polisen är inte där för att skydda den misstänktes intressen. Det är försvararens roll.
En förändring behövs
Jag har under senare tid haft många så kallade enklare mål där jag förordnats först efter det att förundersökningen är slutförd och förordnandet kommer då först tillsammans med kallelsen till huvudförhandling. Flera av mina klienter har uttryckt frustration över att man inte tagit med deras bevisning eller synpunkter och har inte förstått att de skulle begära det vid genomgången av förundersökningsprotokollet.
Jag menar att rätten till försvar inte kan rationaliseras bort. Den är en grundläggande del av rätten till en rättvis rättegång enligt såväl svensk rätt som artikel 6 i Europakonventionen.
Det bör vara en självklarhet att varje misstänkt – oavsett hur ”enkelt” målet anses vara – informeras om sin rätt att begära och erhålla en offentlig försvarare redan under förundersökningen. Det är först då rättssäkerheten får ett verkligt innehåll.
Jag är medveten om att många inte anser att det är ekonomiskt försvarbart att en offentlig försvarare förordnas i dessa mål. Det ska då påpekas att det i allmänhet blir så kallade taxemål där försvararen får en fast summa utifrån längden på förhandlingen, vilket ofta vida understiger den timersättning försvararen får i ”svårare” mål. Mycket arbete görs gratis (pro bono) i de enklare målen då vi har en skyldighet att ta tillvara vår klients intressen inklusive att ge stöd under processen. Det är således inte ens säkert att det kostar mer att förordna en försvarare tidigare då slutsumman blir densamma.
Diskussion kring taxemålsförfarandet är för övrigt ännu ett ämne som bör diskuteras
Diana Saelöen
Advokat
