Josefin är fem år gammal. Hon kunde återförenas med sin mamma i Sverige i februari 2025 efter att ha varit separerad från henne i två år. Separationen berodde på att mamma, när hon accepterades som kvotflykting av Sverige, inte hann anmäla att hon hade två barn, utan bara ett. Mamma var 19 år, rädd och traumatiserad. Hon hade varit på flykt i flera år och bott i ett flyktingläger i ett krigshärjat grannland. Hon ville inte försena avfärden till Sverige genom att berätta att hon hade ett barn till och bad en väninna ta hand om Josefin så länge. – ”Jag hämtar min flicka så fort jag kan, tänkte hon, bara jag kommer i säkerhet i Sverige så kan jag hämta henne”.
Men mamma förstod inte reglerna. Eftersom hon inte nämnt sin andra dotter för myndigheterna ifrågasattes hon. Eftersom hon inte begrep att hon inte kunde resa hur som helst eller hämta ett barn utan födelseattest, ifrågasattes hon. Första avslaget berodde på att mamma inte kunde visa att Josefin var hennes dotter. Genom DNA-test kunde mamma senare bevisa att Josefin var hennes dotter, men det andra innehöll resonemang om att eftersom mamma valde att lämna sin dotter i Afrika så fick mamma (och dottern) ta konsekvenserna av beslutet. Dessutom, eftersom ansökan dröjt mer än tre månader efter att mamman blev kvotflykting, skulle mammans försörjningsförmåga bedömas. Mammas inkomst var 500 kronor för låg varför Migrationsverket avslog ansökan. Det stred inte mot Barnkonventionen att ge avslag menade verket. Inte många rader ägnades åt de konsekvenser som skulle drabba Josefin av att inte återförenas med sin mamma. Eftersom mamma bett en väninna ta hand om Josefin så var flickan tillräckligt väl omhändertagen, menade verket.
Förtvivlan! En engagerad privatperson i Sverige bad om råd på Facebook och organiserade crowd funding. Advokatbyrån Limhamnsjuristen anlitades som ombud och sponsrade genom att ge rabatt på arbetet. Rädda Barnen gav rådgivning.
Det överklagade beslutet hade trots beaktandet av att Josefin var ett barn kommit fram till att det inte stred mot Sveriges internationella åtaganden att neka Josefin återförening med sin mamma i Sverige. Mamman kunde ju så småningom med ett resedokument resa och hälsa på sin dotter i tredje land så ofta hon ville! Barnet nekades alltså av svensk myndighet att få växa upp med och uppfostras av sin egen mamma. En mamma som var flyktingförklarad och alltså hade tydlig prognos att stanna i Sverige för all framtid, hade efter två år lärt sig tillräcklig svenska för att få jobb inom kommunens omsorgsverksamhet samt skaffat egen bostad. Avslaget grundade sig i stället på att mamman ansökt om återförening för sent (regeln säger att ansökan ska göras inom tre månader) och att hon inte hade försörjningsförmåga då hon endast hade en tidsbegränsad anställning på ett år.
I överklagandet framfördes att svenska myndigheter måste göra en prövning av barnets bästa och beakta detta i beslutet, i enlighet med artikel 3 i Barnkonventionen och 1 kap. 10 § utlänningslagen. I förhållande till försörjningskravet borde Barnkonventionen (som är svensk lag) väga tyngre i detta fall. Och enligt Barnkonventionen måste man alltid, när det rör ett barn, göra en prövning av barnets bästa och väga barnets bästa mot andra intressen. Barnets bästa ska väga tungt, men måste inte vara avgörande. Men det ska alltid göras och beaktas.
Migrationsdomstolen tog ingen ställning till principen om barnets bästa i ärendet utan konstaterade i stället att Migrationsverket räknat fel på överklagandetiden och därför prövat försörjningskravet i stället för anknytningen. Ärendet återförvisades. Till slut beviljade Migrationsverket uppehållstillstånd åt Josefin, men inte på grund av Barnkonventionen utan på grund av att Utlänningslagens regler om anknytning kunde användas då regeln om 3 månaders ansökningsfrist nu tolkats rätt (3 månader från ankomst till Sverige). ”Det anses av Migrationsverket vara för barnets bästa att sammanbo med sin mor.”, finns nu skrivet i det slutliga beslutet.
Jag ville blogga om detta ärende av tre anledningar.
För det första är det uppenbarligen mycket svårt för beslutsfattare att tillämpa Barnkonventionen i förhållande till bestämmelserna i utlänningslagen. Andra regler får företräde när de vägs mot barnets bästa. Även Utlänningslagens egen barnbestämmelse i 1 kap. 10§. I september har Barnkonventionen varit gällande universell rätt i 25 år och svensk lag i fem år. Förhoppningsvis vågar verket framöver arbeta mer effektivt i barnrelaterade ärenden så beslut i andra ärenden inte behöver överklagas av samma anledning som i detta.
För det andra är det uppenbart att det är svårt att tillämpa utlänningslagens regler korrekt och enhetligt. Tidsfristkravet bedömdes alltså felaktigt av den ansvariga myndigheten själv. Det har under hela processen, i varje fall sedan DNA-analysens resultat, funnits möjlighet att göra en bedömning av barnets rättigheter i förhållande till mammans försörjningsförmåga och prognosbedömning av hennes försörjning och varaktiga boende i Sverige samt inte minst för att mamman fått skydd på grund av flyktingskap. Men det verkar som att beslutsfattarnas mod tryter då ängsligheten för att göra fel går före individanpassade bedömningar i en helhetssyn. I ett annat ärende, för övrigt, påstod en beslutsfattare att en ny dom från Migrations-överdomstolen inte kunde tillämpas av Migrationsverket förrän det publicerats ett internt rättsligt ställningstagande av myndighetens rättsavdelning. Det är ju så klart mer än bekymrande att en beslutsfattare inte begriper vad som är gällande rätt.
Statskontoret publicerade hösten 2024 en granskning av Migrationsverkets styrning och uppföljning av den rättslig kvaliteten i asylprocessen. I rapporten Många öar små konstateras att ”Nästan var tredje handläggare och varannan beslutsfattare anser att de inte har fått en introduktion som har förberett dem tillräckligt väl för kraven på hög rättslig kvalitet i handläggningen och prövningen av asylärenden.” och ”Det finns oklarheter på alla nivåer inom Migrationsverket om hur prövningsstödsstrukturen är tänkt att fungera. Det handlar om att strukturen upplevs som komplicerad, att det tar tid att få svar och att svarens status är otydlig”. Utvärderingen rör visserligen inte tillståndsprocessen men jag menar att det är rimligt att anta att beslutsfattarna på tillståndsenheterna skulle ge liknande svar. Det är ju samma myndighet. Därför finns anledning att anta att det förekommer en del felaktiga bedömningar och att det lönar sig att överklaga. Det är ju viktigt att enskilda får rätt beslut men även Migrationsverket behöver vägledning! Det är till och med så att en beslutsfattare i ett annat ärende uppmuntrade mig att överklaga för att få kvitto på om bedömningen var rätt eller fel. Det leder mig till min tredje anledning.
För det tredje är det både komplicerat och dyrt för en enskild utlänning att överklaga. I den ovan nämnda rapporten Många öar små står följande. ”Den enskildes rättssäkerhet skyddas av att asylsökande oftast har rätt till ett offentligt biträde. Inom ärenden om medborgarskap och tillstånd finns inte motsvarande skydd. Men vi bedömde att detta delvis uppvägs av att ärendena oftast inte är lika komplexa som asylärenden. I dessa ärenden har den sökande dessutom ofta stöd av en arbetsgivare eller en referensperson i Sverige.”
Hur hade Josefin haft det idag om inte engagerade privatpersoner i Sverige hade hjälpt mamman med överklagandet? Mamman hade aldrig, med sin låga nivå i svenska, brist på utbildning, okunskap om juridik och svenska myndigheter, kunnat förstå processen, sköta kontakterna med myndigheterna eller framföra de argument som krävdes i ärendet. Det är för mig tydligt att det behövs statligt bekostade offentliga biträden. Det är det minsta man kan begära av staten för att tillse att relationen till individen är i balans. Trenden i regeringens politik är dock att dra ner på tillgången till rättsliga ombud. Det är inte bra i ljuset av internationella åtaganden och för förhållandet mellan individ och stat.
Förslag
Ett konkret förslag är att Migrationsverket eller migrationsdomstolen omedelbart ska förordna ett offentligt biträde i ärenden där avslag beslutats om familjeåterförening i flyktingrelaterade ärenden där barn är inblandade. Det vore i sammanhanget en låg kostnad för skattebetalarna när det handlar om barn.
Vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen brinner för att hjälpa människor som kommer i kläm av myndigheters beslut. Vi kan dock inte arbeta gratis. Statens ansvar för att den enskildes rättigheter ska skyddas behöver snarare stärkas än försvagas. Det gäller inte enbart utlänningsärenden utan har lika mycket angelägenhet i många andra typer av mål. Mer om det kanske i en framtida bloggtext.
Pernilla Berlin
Biträdande jurist
