Genererar rättsskyddet rättssäkerhet?

Jag har tidigare skrivit om den rättsosäkerhet som drabbar de människor som kommer i tvist med myndigheter såsom t.ex. försäkringskassan, samma sak gäller för tvister inom arbetslivet och i viss mån också sjukvården. Är då rättssäkerheten garanterad i de fall där rättsskydd verkligen beviljas?

I England talar man om ”equality of arms” innebärande att parterna ska vara jämbördiga i rätten. Rättsskyddet, som ingår i hemförsäkringen, ska garantera denna jämbördighet och att alla ska garanteras juridisk hjälp oavsett ekonomisk ställning. En snabb genomgång av egna ärenden och en blick på enkäter som gjorts inom den svenska advokatkåren visar att i Sverige finns inget ”equality of arms” även om så påstås och även om vissa förbättringar gjorts.
Bara självrisken uppgår i de allra flesta försäkringsbolag till 20% av totalkostnaden. Låt oss säga att klientens kostnader når taket på rättsskyddet, vilket hos många bolag ligger vid 125 000 kronor, då måste klienten kunna betala självrisken på 25 000 kronor. En summa många inte klarar att betala. Skulle processen bli ännu dyrare måste klienten utöver de 25 000 även betala alla överstigande kostnader. Slutsatsen blir att det endast är de ”rika” som kan driva en sådan tvist.
Att driva en process i domstol mot ett försäkringsbolag i t.ex. personskadeärenden kan stå den skadade dyrt. Även om vederbörande har rättsskydd via sin hemförsäkring så är taket ofta så lågt, runt 125 000 (se exemplet ovan) att man som ombud måste avråda klienten från att gå vidare till domstol. Dels räcker rättsskyddet bara till i första instans och förlorar man där kan självrisken uppgå till mycket stora belopp eftersom den förlorande parten måste betala försäkringsbolagets rättegångskostnader. Det är inte ovanligt att försäkringsbolaget kallar in både två och tre sakkunniga läkare för att vara säkra på att få den majoritet som rätten så ofta stödjer sig på. Dessa läkares arvode ingår i försäkringsbolagets rättegångskostnader och ska således betalas av den förlorade parten. I sådana fall hamnar man snabbt över gränsen för vad rättsskyddet täcker och risken för stora skulder måste uppmärksammas.
Även om målet vinns i första instans löper käranden en stor risk. Försäkringsbolagen är nämligen mycket medvetna om de låga rättsskyddstaken och kan mycket väl välja att överklaga till nästa instans, trots att de vet att risken för förlust är stor. Detta är inget man på kärandesidan kan påverka. För det fall hovrätten ändrar tingsrättens dom och rättsskyddstaket redan sprängts kan kostnaderna bli mycket höga. Många gånger måste rådet till klienten bli att ge sig, eftersom de inte har råd att betala om de förlorar i nästa instans.
Här hittar jag i och för sig en positiv sak, i vårt annars urholkade rättssystem, nämligen att det krävs prövningstillstånd i instans två i dessa ärenden. Det är svårt att få prövningstillstånd och om hovrätten inte meddelar prövningstillstånd står tingsrättens dom fast. Detsamma gäller dock dessvärre när omständigheterna är det motsatta, nämligen att försäkringsbolaget vunnit och klienten vill överklaga.
Jag har ovan främst diskuterat stora dyra ärenden mot försäkringsbolag, men situationen är inte mycket bättre i mindre mål t.ex. fordringar. Eftersom självrisken är så hög krävs det i de flesta fall att beloppet det tvistas om ligger runt 50 000 för att det ska löna sig att föra en tvist till domstol. Risken är annars stor att ärendet kommer att kosta mer än det smakar även om målet vinns. Det är klart att om klienten främst är ute efter principer och revansch och inte bryr sig så mycket om ersättning och kostnader så går det bra att driva även mindre mål.
Diskussioner kring rättsskydd är ett nästintill outtömligt ämne. Det viktiga är att det diskuteras om och om igen och hela tiden förs upp till ytan så att våra lagstiftare inte slår sig till ro med att ”om alla är tysta, då måste allt vara bra”
Inte nog med att rättsskyddet behöver förbättras. I kommande inlägg kommer jag att ta upp ämnet rättshjälp, som inte får blandas ihop med rättsskydd. Här kan det bli så illa, t.ex. vid en vårdnadstvist, att en misskötande förälder, utan inkomst, får full ersättning för sina kostnader medan den skötsamma parten, med fast inkomst, inte får något stöd alls. Det kan leda till att den mest skötsamma parten ger sig, eftersom han eller hon inte har råd med ett ombud, vilket inte alltid är till barnets bästa.
Paradoxalt nog blir slutsatsen här att, till skillnad från i rättsskyddsfrågan, där endast den rike har råd att tvista har i dessa fall endast den fattige råd att driva ett vårdnadsärende i domstol.
/Diana Lindgren Sälöen Jur kand