För att idag få ut ersättning för en personskada, uppkommen p.g.a. en försenad eller felaktig diagnos, krävs det att man vid diagnostiseringen inte använt sig av vetenskap och beprövad erfarenhet eller att diagnosen blivit annorlunda om en av landets skickligaste läkare undersökt patienten och ställt diagnos. Det är idag inte enkelt att ställa rätt diagnos enbart efter symtom, samtidigt är det dyrt att skicka patienten på en massa undersökningar bara ”fall i fall”. I våra besparingstider görs ingen undersökning ”fall i fall”, då får läkaren smäll på fingrarna. Istället försöker man tyda patientens symtom och beställer de undersökningar man anser rimliga med utgångspunkt från dessa symtom. Allt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet eller…?
Jag fick idag tag i en tidning där jag läste en artikel, skriven av Aleksander Kovacevic, med samma rubrik som detta blogginlägg. Alexander hade besökt ”executive health”, vars affärsidé är att genomföra så kallade ”early detection-undersökningar”(screenings) vars syfte är att upptäcka cancer och hjärt- och kärlsjukdomar i tid, och på så sätt rädda liv.
Undersökningarna är i princip bara tillgängliga för den hyfsat välbetalda befolkningen, eftersom de kostar ca 35 000 kronor att genomföra.
För mig som arbetar för människor som blivit felbehandlade, feldiagnostiserade eller för sent diagnostiserade väcker detta en mängd frågor
Den första frågan är om detta verkligen kan räknas som sjukvård? Patienterna, eller kunderna som de ska kallas, är ju inte, såvitt de vet, sjuka när de kommer till kliniken. De flesta är det troligtvis inte heller när de går därifrån, även om det kan vara så i vissa fall.
Omfattas undersökningen av någon ansvarsförsäkring? Vad händer om de missar en sjukdom som deras undersökning borde upptäckt? Kan de ställas till svars då? Det kan också tänkas att patienten/kunden inte har någon sjukdom när de är på undersökningen, men drabbas veckan efteråt av att en tumör omärkligt börjar växa någonstans i kroppen. Kommer personen i fråga ta kommande symtom på allvar? Han eller hon har ju fått ett ”kvitto” på att deras kroppar är friska. Kan man ställa exakt datum på när cellerna fick ”spader” och började bilda tumörer? Det kanske hade börjat när man var på undersökningen.
Omfattas undersökningen av någon ansvarsförsäkring? Vad händer om de missar en sjukdom som deras undersökning borde upptäckt? Kan de ställas till svars då? Det kan också tänkas att patienten/kunden inte har någon sjukdom när de är på undersökningen, men drabbas veckan efteråt av att en tumör omärkligt börjar växa någonstans i kroppen. Kommer personen i fråga ta kommande symtom på allvar? Han eller hon har ju fått ett ”kvitto” på att deras kroppar är friska. Kan man ställa exakt datum på när cellerna fick ”spader” och började bilda tumörer? Det kanske hade börjat när man var på undersökningen.
Jag är inte emot förebyggande undersökningar i sig, tvärtom kan de verkligen rädda liv. Ulf Lillkrona, läkare på Executive health, berättar för Alexander om en man där de hittat ett 80-procentigt stopp i halspulsådern vilket innebär en mycket hög risk för stroke. Mannen i fråga hade inga symtom, men behandlas nu för stoppet och hans liv har räddats innan han ens visste att han var sjuk.
På executive health rekommenderar man att alla över 50 år, speciellt om du är i riskzonen genom ärftlighet, stress, rökning m.m., går igenom en screening vart fjärde år.
I västra Skåne erbjuds alla män att vid 65-års ålder genomgå en aortascreening för att uppmärksamma ev. pågående stopp i aortan. Det är bra eftersom risken ökar med åldern. Men såvitt jag vet så är det en engångsundersökning som erbjuds.
Trots det positiva med förebyggande undersökningar är jag tveksam till de rättsliga framtida effekterna av denna typ av kliniker. Kommer försäkringspremien sänkas om du utför en undersökning? Kommer det kanske krävas att du gjort en undersökning för att försäkringen ska gälla? Eller för att ens få teckna en försäkring? Liknande tendenser finns ju redan, t.ex. får du inte teckna en speciell cancerförsäkring om någon i din närmaste familj drabbats av cancer.
Kanske blir det i stället en väldigt positiv effekt som istället leder till att den offentliga vården får upp ögonen för dessa kliniker och inser att det finns en ekonomisk vinning i att subventionera undersökningen och låta den ingå i den offentliga vården och bli tillgänglig för fler. Ju tidigare en sjukdom upptäcks och behandlas ju billigare blir det för vården och samhället i stort, med färre vårddagar och kortare sjukskrivningar som följd. I sådana fall torde undersökningen dessutom stå under landstingens ansvarsförsäkring för det fall man missar något.
Som sagt väcks många frågor, som jag än så länge inte har några svar på. Det ska bli intressant att följa utvecklingen och se om fler kliniker utanför Stockholmsområdet dyker upp.
Jur kand Diana Sälöen