Ny lag: förbud mot åldersdiskriminering inom sjukvården

Nu har regeringen beslutat att ändra på detta och lagen lyder som följer:

Diskriminering är förbjuden i fråga om

1. hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet,

2. verksamhet inom socialtjänsten, och

3. stöd i form av färdtjänst och riksfärdtjänst och bostadsanpassningsbidrag

Förbudet mot diskriminering i 13 § 1 och 2 som har samband med kön hindrar inte att kvinnor och män behandlas olika, om det har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

Förbudet mot diskriminering i 13 § som har samband med ålder hindrar inte

1. tillämpning av bestämmelser i lag som föreskriver viss ålder, eller

2. annan särbehandling på grund av ålder om särbehandlingen har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

Detta innebär att det i princip är otillåtet med åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvården men att det finns ett generellt undantag för sådan särbehandling som har ett berättigat syfte om särbehandlingen är lämplig och nödvändig för att nå syftet. Syftet med denna formulering torde vara att låta möjligheten till riktade insatser mot vissa åldersgrupper, exempelvis gratis vaccinationer för äldre mot t.ex. influensa, finnas kvar.

Tack och lov ska dessa generella undantag tillämpas restriktivt och får inte enbart motiveras av ekonomiska skäl.

Av naturliga skäl finns ännu ingen praxis på vilken typ av åldersdiskriminering som blir tillåten, varje situation måste bedömas individuellt vilket troligen kommer att leda till att domstolarna måste fastställa vad som är åldersdiskriminering och vad som inte faller under denna beteckning samt vad som kan undantagas och vad som inte kan vara ett undantag.

När det gäller sjukvården ska patienter med det största behovet av vård ges företräde. Utgångspunkten för denna prioritering är en etisk plattform grundad på tre etiska principer

1) människovärdesprincipen – enligt vilken alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället,
2) behovs- och solidaritetsprincipen -enligt vilken resurserna bör satsas på områden (verksamheter eller individer) där behoven är störst, och

3) kostnadseffektivitetsprincipen- enligt vilken en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i hälsa och livskvalitet, bör eftersträvas vid valet mellan olika verksamheter eller åtgärder.

Principerna är rangordnade och skall prioriteras enligt nämnd följd, innebärande att kostnadseffektivitet aldrig får går före människovärdet.

Personligen ställer jag mig emellertid högst tveksam till om denna rangordning följs i praktiken. Bara det faktum att Arbetsmiljöverket tvingas hota ledningen på Lunds lasarett med åtal p.g.a. att personalen inte hinner bedriva den effektiva vård som vi trots allt har tillgång i Sverige, tyder på vissa prioriteringsproblem.
Det kan tyckas som om jag nu kommit bort från ämnet åldersdiskriminering, så är dock inte fallet. Vi har under året som gått läst flera fall då främst äldre människor tycks ha hamnat längst ned i rangordningen och kostnadseffektiviteten hamnat överst.

Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd och att det inte är tillåtet att låta behovet av vård stå tillbaka av åldersrelaterade skäl. Detta utesluter inte att det kan förekomma att ålder i vissa fall tillmäts betydelse inom hälso- och sjukvårdsverksamheten. Varför undantagen i den nya lagstiftningen visst kan vara berättigade.

Jag befarar dock att den kommunala självstyrelsen och hälso- och sjukvårdslagens karaktär av ramlag som ger landstingen visst utrymme att själva bestämma vilka åldersgrupper som ska omfattas av vissa behandlingar eller undersökningar resulterar i en definition av ”behovsstyrd vård” som möjliggör ett kringgående av förbudet mot diskriminering p.g.a. ålder.

Ett exempel är screening för att tidigt upptäcka cancer, redan idag frångår många landsting Socialstyrelsens rekommendationer gällande vilka åldergrupper som ska kallas till screening, men då detta ingår i självstyret anses det inte vara åldersdiskriminering om en viss grupp inte kallas.

En annan intressant fråga är hur de kvinnor som behöver IVF-behandling för att kunna bli gravida ska bemötas.Hur ska deras ålder bedömas? Landstingen i Sverige har idag olika åldersgränser eller rekommendationer för vid vilken ålder en kvinna ska kunna få behandlingen. Vad ska styra i dessa fall? De flesta kvinnor är fertila långt längre än de åldergränser som finns hos de flesta landsting idag. Hälso-och sjukvårdslagen säger inget om åldern och inte heller lagen om genetisk integritet, trots detta finns det ”ett ålderstänk” som hindrar sjukvården från att genomföra behandlingen på kvinnor som fyllt 46 år.

Jag tror att diskrimineringsombudsmannen och landets domstolar kommer att få ett hårt arbete att utarbeta praxis inom detta område. Inte bara gällande åldersdiskriminering inom hälso- och sjukvård utan även gällande de andra nya reglerna i diskrimineringslagen. Det ska bli spännande att se resultatet och jag hoppas få bli en del av den utvecklingen.

Diana Sälöen

Jur kand